UPPSATSER:
Kulturgeografiska institutionen
__________________________________________________
Den gröna staden som mål
En analys över beaktandet av Stockholm stads grönstruktur under rådande förtätningsideal
Fanny Gunnarsson
ABSTRACT
Gunnarsson, F. 2020. Den gröna staden som mål – En analys över beaktandet av Stockholm stads grönstruktur under rådande förtätningsideal. Kulturgeografiska institutionen, Uppsatser, Uppsala universitet.
Grönstruktur är en väsentlig del av stadens helhetsintryck och bidrar till livskvaliteten för invånarna på många sätt. Förtätningsstrategier skapar emellertid ett komplext förhållande mellan stadsutveckling och bevarandet av såväl kvaliteten som kvantiteten av stadens grönstruktur. Uppsatsen analyserar strategidokumentet Grönare Stockholm, vars syfte är att fastställa generella riktlinjer och ge strategisk vägledning för hur stadens mål praktiskt ska omsättas. Uppsatsen diskuterar hur grönstrukturen överlag framställs, värderas och beaktas i dokumentet samtidigt som det finns ett motsägelsefullt faktum att stadstillväxt och förtätning är den trendande planeringsideologin i Stockholm. Behovet av stadstillväxt och förtätning används bland annat för att motivera utveckling eller exploatering av grönstruktur som i viss mening inte nyttjas. Därav uppstår funderingar kring om stadens grönområden i framtiden kommer få vara ‘bara grönområden’ eller om det kommer att krävas en funktion för att säkra bevarandet av dessa. Studien angriper frågan genom att bland annat undersöka vilka värden av Stockholms grönstruktur som eventuellt lyfts men även genom att undersöka hur den prioriteras samt vilken roll samhällsplaneraren får i konflikten. Resultatet tyder på att grönstrukturen i Stockholm prioriteras efter de ’mänskliga’ behov som växer fram i staden och att de värden som Grönare Stockholm lyfter är starkt kopplade till sociala frågor.
Keywords: Urban, Grönstruktur, Förtätning, Stockholm, Stadsplanering, Handledare: Sofia Cele
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING……….……….1
1.1 Syfte och frågeställning……….…………...2
1.2 Förtydligande av ’grönstruktur’………...2
1.3 Från riksdag till kommun……….…………2
1.4 Ekosystemtjänster och hälsa……….3
2. TIDIGARE FORSKNING……….5
2.1 Konflikter inom planering för en hållbar stadsutveckling………5
2.2 Grönstruktur i staden………7
3.METOD………...9
3.1 Metodval………...9
3.2 Tillvägagångssätt och urval………10
3.3 Avgränsningar………11
3.4 Kritik………..11
4. ANALYS AV GRÖNARE STOCKHOLM……….12
4.1 Grönare Stockholm och översiktsplaner………12
4.2 Behov………..…13
4.3 Tillgång………..15
4.4 Nyttor och tjänster………..17
5. SLUTSATS………..20
5.1 Värden som lyfts fram i Grönare Stockholm……….20
5.2 Grönstruktur i en tillväxtorienterad stadsplanering………21
6. VIDARE FORSKNING………...22
7. REFERENSLISTA………..23
1. INLEDNING
Mycket tyder på att Europas framtida utmaningar kretsar kring urbana miljöfrågor. Bland annat har den Europeiska kommissionens fokus på urbana frågor ökat de senaste åren, vilket är en direkt respons på att 80 procent av EU:s invånare beräknas bo i städer efter år 2020 (Europeiska kommissionen, 2020a). En majoritet av städerna i unionen genomför en politik för hållbar stadsplanering och kommissionen vill utveckla en uppsättning kriterier för att bedöma städernas miljöprestanda med hänsyn till bland annat ekonomiska och sociala aspekter. Målet för år 2030 är att Europas städer ska vara attraktiva att leva i med ren luft, rent vatten och en god tillgång till parker och grönområden (Europeiska kommissionen, 2020b). Men den urbana trenden begränsar tillgången till naturen och kan öka stadens exponering för framtida miljöfaror (WHO, 2017, s.2). Många städer står även inför ett ökat tryck från den expanderande urbana befolkningen och därav fler begränsade resurser och växande effekter av klimatutmaningar (ibid). Dessa utmaningar måste hanteras för att städerna ska kunna erbjuda hälsosamma och hållbara livsmiljöer.
Det allmänna målet för hållbar utveckling är relativt enhälligt, att ta itu med globala miljöproblem och samtidigt skapa en hållbar utveckling ur ekonomiska och sociala aspekter.
Trots detta finns det gott om utrymme för tolkning av hur detta kan genomföras (Andersson, 2016, s.5). Det finns en handfull internationella mål och konventioner som på olika sätt är relevanta för arbetet med stadens grönstruktur. Konventionen om biologisk mångfald, Barnkonventionen, den europeiska landskapskonventionen, FN:s hållbarhetsmål och klimatavtalet i Paris 2015 (Grönare Stockholm, 2017, s.10). Stockholm är en av många städer som genom sina beslut kan påverka såväl den enskilda människan som utvecklingen i världen. Sverige och i synnerhet Stockholm har en lång tradition av stadsplanering för grönområden. Överfulla bostäder och osanitära stadsförhållanden på 1930-talet ledde till en förändring av grönstrukturens roll (Littke, 2012, s.3). Ett nytt fokus från dekorativ grönska till funktionalistisk grönska inrättades och ett multifunktionellt tillvägagångssätt för grönområden inrättades på 1940-talet (ibid).
Fram till år 2030 planerar Stockholm för 140 000 nya bostäder vilket innebär att staden står inför en historiskt utmärkande tid när bostäder och offentliga ytor behöver tillkomma genom att skapa en tätare stad och komplettera de redan byggda miljöerna (Grönare Stockholm, 2017, s.11). Det som byggs är ofta tätare och högre och fler människor kommer samsas om de offentliga ytorna. Detta leder till att samhällsservicen måste utökas och parker kan exempelvis behöva nyttjas som förskolegårdar (Boverket, 2016). Det finns en gräns för hur tätt det kan byggas innan livet i staden försämras, stadens ytor kan därför behöva användas multifunktionellt för att en mindre yta ska kunna leverera fler funktioner. Det kan uppstå intressekonflikter när olika prioriteringar och kompromisser gällande stadens utrymmen krävs och valen om vad som ska prioriteras blir viktiga eftersom många människor påverkas av besluten (ibid).
1.1 Syfte och frågeställning
Uppsatsen syftar till att analysera hur arbetet med bevarande av grönstruktur i Stockholm stad framställs, samtidigt som förtätning är den dominerande planeringsideologin i och med att den urbana befolkningen växer. Frågeställningarna lyder som följande:
- Vilka av grönstrukturens värden lyfts fram i Stockholms strategidokument Grönare Stockholm och vad är syftet med dessa?
- Hur påverkar en växande urban befolkning bevarandet av grönstruktur?
- Hur prioriteras grönstruktur i Stockholm i en förtätningsfokuserad stadsplanering?
- Vad blir samhällsplanerarens roll i intresseavvägningen?
1.2 Förtydligande av ’grönstruktur’
Begreppet ’grönstruktur’ används frekvent av författaren genom hela uppsatsen.
‘Grönstruktur’ har främst använts i svenska sammanhang sedan 1960-talet och ska verka som motsvarighet till engelskans ‘urban greening’ (Littke, 2012, s.3). Begreppet definierades på 1990-talet och beskrevs då som allt land, i och intill stadsområden, som inte är bebyggt eller förseglat (ibid). Varför ’grönstruktur’ används i uppsatsen motiveras i metodkapitel 3.4.
1.3 Från riksdag till kommun
Bostadsbyggande och utvecklingen av bostadsbeståndet är ett allmänt intresse i plan- och bygglagen, detta för att tydliggöra kopplingen mellan planläggning och möjligheterna att tillgodose det kommunala bostadsförsörjningsbehovet (Boverket, 2020a). Det är kommunens ansvar att planera för att ge förutsättningar för kommunens invånare att ha en bra bostad.
Detta kan innebära att kommunen använder och utvecklar det befintliga beståndet av bostäder på ett resurseffektivt sätt eller genom att bygga nytt och förtäta befintlig bebyggelse med nya bostäder eller lokalisera nya områden (ibid).
Riksdagen har fattat beslut om att kommuner och andra aktörer ska ta tillvara på och integrera stadsgrönska och ekosystemtjänster i planering, byggnation och genom förvaltning av den byggda miljön. Detta är ett etappmål som ska vara uppnått senast 2025.
Naturvårdsverket har i uppdrag att ta fram kunskapsunderlag gällande ekosystemtjänster samt att kommunicera värdet av dessa tillsammans med berörda myndigheter. Boverket tar i sin tur fram vägledning om hur ekosystemtjänster kan beaktas i de olika processerna. Sedan är det kommunens uppgift att i planering och prövning ta hänsyn till allmänna intressen enligt plan- och bygglagen, detta arbete går ut på att beakta ekosystemtjänster utifrån flera olika perspektiv. Kommunen ska skapa förutsättningar för bättre hälsa, anpassa staden till klimatförändringar och minska luftföroreningar och buller (Boverket, 2019a). Varje kommun ska ha en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunen. Planen ska spegla den politiska majoritetens uppfattning och omvärderas och beslutas med jämna mellanrum av kommunfullmäktige. Översiktsplanen ska ge vägledning för beslut om hur mark- och vattenområden ska användas och hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras (Boverket, 2020b).
Kommunen kan ta fram dokument för särskilda riktlinjer och områden, ett dokument som Stockholm stad tagit fram gällande stadens grönstruktur är Grönare Stockholm, som
detta arbete ämnar analysera. När dokumentet Grönare Stockholm togs fram 2017 var gällande översiktsplan för Stockholm stad ‘Promenadstaden’, som fick laga kraft 2010. 2018 fick den nya och nu gällande översiktsplanen laga kraft. Detta innebär inte att Grönare Stockholm slutar verkar utan dokumentets riktlinjer ska fortsätta samverka med den nya versionen. Överlag tar både Promenadstaden (2010) och gällande Översiktsplan (2018) upp liknande grundläggande utgångspunkter. Båda dokumenten berör främst stadsbyggande i den benämningen att staden ska växa och förtätas och att gröna ytor är direkt kopplade till kulturliv, idrott och rekreation (2010, s. 30–31), (2018, s.97–103). Mer om detta i kapitel 3.
Metod och 4. Genomgång av Grönare Stockholm.
1.4 Ekosystemtjänster och hälsa
Idag bor ca 85 procent av Sveriges befolkning på mindre än två procent av landets yta.
Med förtätning som rådande stadsbyggnadsideal riskerar nu förutsättningar för urbana ekosystemtjänster att byggas bort. I takt med en ökad urbanisering och täthet riskerar allt fler människor att bli beroende av de funktioner en allt mindre yta ska förse invånarna med (Naturvårdsverket, 2017, s.7).
Samhället är beroende av fungerande ekosystem och dess kapacitet att leverera
ekosystemtjänster som skapar nyttor för människan. Fungerande ekosystem och tjänster är även avgörande för samhällets förmåga att stå emot klimatförändringar (Naturvårdsverket, 2020).
Figur 1. Ekosystemets kretslopp. Boverket (2019b)
Beroende på ekosystemens varierande funktioner skapas olika ekosystemtjänster som är den nytta människan får från naturens arbete. Det kan vara buskar som dämpar trafikens buller, när växter renar luften genom partikelfixering, bin som pollinerar eller positiva följder på människors hälsa av att vistas i grönstruktur (Naturvårdsverket, 2012, s.6–7). Eftersom ekosystemen har olika funktioner, innebär det att samspelet mellan växter och djur är olika beroende på vilken livsmiljö de utspelar sig i. Ekosystemfunktionerna upprätthåller
ekosystemets karaktär vilket innebär att en blomstrande äng har större samspel och artmängd än en anlagd gräsmatta i en park (Boverket, 2019b).
Hittills har människan tagit ekosystemtjänsterna för givna men genom att synliggöra och värdera ekosystemtjänsterna i den byggda miljön kan vi ta tillvara på, utveckla, och stödja dessa nyttor. För detta syfte är parker, grönområden och tätortsnära natur viktiga förutsättningar i det urbana arbetet (Boverket, 2019a). Värdet av ekosystemtjänster är något som inte alltid reflekteras i ‘marknadspriser’, det vill säga att nyttan tjänsterna tillför sällan beräknas fullständigt. Direkta och indirekta ekosystemtjänster är begrepp som används för att underlätta samhällsekonomiska värderingar, den direkta nyttan är ofta det som konkret kan beräknas och de indirekta de mer svårvärderade tjänsterna (Naturvårdsverket, 2012, s.6). Det är svårt att jämföra en ekonomisk analys av ekosystemtjänster med en finansiell analys som endast behöver ta hänsyn till beslut baserade på marknadspriser. En ekonomisk värdering av ekosystemtjänster måste även ta hänsyn till beslut gällande sociala värderingar. Eftersom en väldigt liten del av ekosystemtjänsterna är rena marknadsvaror (och en stor del är samhällets kollektiva varor) kommer ekosystemtjänsterna undervärderas om besluten som fattas endast är baserade på marknadsvärden, vilket leder till att ekosystemtjänsternas totala bidrag inte anses vara samhällsekonomiskt optimala (Naturvårdsverket, 2012, s.8).
Boverket hänvisar till en metod för bedömning av ekosystemtjänsternas värden som Göteborgs universitet tagit fram. Metoden föreslår olika användningsområden för värderingen:
- Bedöma hur mycket ekosystemtjänster ett specifikt område bidrar med och vad värdet av dessa tjänster är.
- Jämföra hur mycket ekosystemtjänster olika områden bidrar med och är värda.
- Bedöma hur en förändrad markanvändning inom ett område (t ex anläggning av en park, allé, eller bebyggelseförtätning) påverkar bidraget till och värdet av ekosystemtjänsterna. (Andersson-Sköld et al.
2018, s.10)
Göteborgs Universitet skriver att metoden lämpligen kan användas i planeringsprocesser för exempelvis översiktsplaner och detaljplaner. Metoden skiljer på den upplevda betydelsen vi människor anser ett bidrag ger och dess faktiska bidrag till ekosystemtjänster (2018, s.9).
Grön infrastruktur innebär arter och grönskas möjlighet att förflytta sig och växa mellan olika livsmiljöer - vilket är nödvändigt för fungerande ekosystem (Boverket, 2019b).
Det går att jämföra arterna i ett ekosystem med ett finmaskigt nät, om en tråd brister
försvagas nätet, brister flera trådar faller nätet sönder. Ekosystemen är samhällets gröna infrastruktur vilka är minst lika viktiga att bevara, vårda och utveckla som stadens skapade infrastruktur och bebyggelse (Boverket, 2019a).
Promenader, cykelturer och annan typ av vardaglig motion är viktiga för folkhälsan (WHO, 2018, s.16). Under det senaste decenniet har flera forskare påpekat den biologiska mångfaldens positiva roll för att främja människors hälsa i det urbana samhället. I studier om människans psykologiska återhämtning i naturen hänvisar man ofta till en evolutionär förklaring, att människan utvecklats under naturliga miljöer och således utvecklat en medfödd tendens att svara positivt på grönstruktur (Carrus, et al. 2015, s.2). På grund av förtätningstendenser i västvärldens stadsområden försvinner gröna ytor per capita i städerna, vilket minskar möjligheten för frekvent användning. Konsekvensen av en minskad
användning av grönstruktur innebär negativa följder på människans hälsa (Hunter et. al 2017, s.33). Att vistas i grönstruktur och natur stimulerar till fysisk aktivitet vilket har stor inverkan på hälsa och välbefinnande och motverkar både fysisk och psykisk ohälsa. Grönska och natur stimulerar barns lek och forskning visar att barn som ofta vistas i gröna miljöer får bättre koncentrationsförmåga, bättre motorik och sömn (Boverket, 2019c). Motionärer använder grönområden i stor omfattning och man kan se att antalet promenader som genomförs är relaterade till tillgången av grönstruktur (Boverket, 2019d).
2. TIDIGARE FORSKNING
2.1 Konflikter inom planering för en hållbar stadsutveckling
Det finns en bred enighet om att hållbar utveckling inkluderar både miljöaspekter och sociala aspekter, trots att det är fullt möjligt att uppnå båda så finns det hinder och målkonflikter längs vägen (Bradley, K. 2019, s.2). Stadsutveckling är föremål för politisk debatt och det är omöjligt att komma överens om vad staden eller det urbana är (Tunström, & Bradley, 2014, s.1). Det finns självklart olika visioner världen över gällande hur staden ska växa fram, i Storbritannien finns visionen om en “urban renässans, den ’kompakta staden’ som EU strävar efter och en stark ’ny urbanism’-rörelse i USA. Gemensamt för dessa visioner är att de alla följer idén om att staden är olika typer av byggd miljö och att den mänskliga livsstilen kopplas dit (ibid, s.2). Det finns ett behov av att ifrågasätta betydelsen av urbanitet, vad som främjar miljön och innebörden av att blanda användningsområden som nuvarande förtätningsvisioner bygger på (ibid). Roger Keil hävdar att förtätning tar alldeles för små steg i riktningen att göra samhället ‘grönt’ och att det aldrig kan nå tillräckligt djupt för att i grunden omdirigera den destruktiva dynamiken i dagens urbanism (Keil, 2007, s.56). Med andra ord verkar planeringen alltid vara i ett spänt tillstånd mellan att få saker gjort och att göra rätt. Det här är en etablerad fråga om konflikt som står mellan att uppnå ändamålsenlighet eller etiska val (Bylund & Byerley, 2015, s.2).
I dagens samhällsdebatt står samhällsplaneraren inför tuffa beslut. Vill hen vara
beskyddare av den gröna staden? Främja en ekonomisk växande stad? Eller förespråka social rättvisa? Dessa frågor tar Scott Campbell, professor i urban planering, upp i sin forskning Green Cities, Growing Cities, Just Cities? (2016). Begreppet hållbar utveckling är idealet för nutida samhällsplanerare, vilket innebär att kombinera sociala, ekonomiska och miljömässiga perspektiv i planeringen. Olika synvinklar på vad hållbar utveckling innebär och vad som ska prioriteras skapar konflikter, Campbell menar att konflikter är oundvikliga och att planeraren därav ofta får en medlande roll. Detta ställer krav på planeraren som har möjlighet att skapa broar mellan aktörer och intressen och blir således själv en central aktör i konflikten om tillväxt, miljö och social rättvisa (Campbell, 2016, s.215).
Campbell menar att planeraren inte har en tydlig bas, det går inte att marginalisera hens intressen. Man skulle kunna säga att den nuvarande miljöentusiasm som råder grundar sig i vår medfödda benägenhet att skydda den naturliga miljön, men planeringen visar en historisk tendens att främja utvecklingen av städer på bekostnad av naturen (2016, s.215). Däremot visar helhetsbilden att planeraren många gånger är beskyddare av naturen, likväl som de på
samma sätt ser sig själva som försvarare av utsatta i samhället genom att prioritera socioekonomisk jämlikhet. Kontentan blir att planeraren inte nödvändigtvis planerar mot något, utan för något, vilket alltid kommer göra andra intressen lidande. Samhällsplaneraren måste förena alla tre intressen (se figur 2), få ekonomin att växa, fördela tillväxten rättvist - samtidigt som inte ekosystemet försämras (2016, s.216).
Figur 2: Konflikttriangeln. Campbell (2016)
I det ideala samhället är det en balans mellan de tre målen, precis som i mitten av konflikttriangeln i figur 2 visar, “Green, profitable, and fair”. I verkligheten begränsas planeringen av det som finns i triangelns yttre kanter, de konflikter som uppstår mellan olika intressen. Campbell menar att triangeln visar ett flerdimensionellt synsätt med samtida parallella konflikter. Under “the property conflict” hamnar konflikter gällande olika användningar av fastigheter. Detta har utgångspunkt i paradoxen att ekonomisk utveckling krävs för att skapa social rättvisa genom statens möjligheter att ge medel till utsatta områden (ibid, s.217).
“The resource conflict” landar i konflikten mellan att göra ekonomisk eller ekologisk nytta. Industrierna måste säkerställa att tillräckligt med resurser lämnas orörda för reproduktion. Detta kan orsaka konflikter mellan olika aktörer gällande vart gränsen för
‘hållbart’ går, när ena aktören vill maximera exploatering och vinst och den andra gynna naturen genom bevarande (ibid, s.218).
Konflikten mellan polerna social rättvisa och miljöbevarande kallar Campbell för “the development conflict” (utvecklingskonflikten) och är enligt honom själv något svårare att kartlägga. Utvecklingskonflikten grundar sig i de andra två konflikterna, hur man kan öka social rättvisa samtidigt som man skyddar miljön under mer eller mindre stabila ekonomiska förhållanden. Det är svårt att veta hur utsatta människor i samhället ska kunna hitta ekonomiska möjligheter om en större satsning på miljöskydd minskar den ekonomiska tillväxten. Globalt sett kan ökade resurser för att skydda miljön leda till långsam ekonomisk tillväxt, vilket kan öka klyftorna mellan fattiga och rika länder. Detta sker även på lokal nivå i form av resursberoende samhällen som ofta tvingas välja mellan ekonomisk överlevnad och miljökvalitet (ibid, s.220). Det finns således alltid intressen som kommer prioriteras olika i samhället vilket gör att planeraren får den viktiga rollen att försäkra att det allmänna intresset gynnas.
2.2 Grönstruktur i staden
I europeisk stadsplanering har reaktionen på urbanisering och stadsutbredning varit en trend på väg mot koncentration och ökad densitet (Uggla, 2012, s.1). Denna trend väcker frågor om vad grönområden får för roll och funktion i staden och hur förhandlingarna ser ut om naturen i det urbana. När det gäller ‘gröna städer’ har en rad begrepp som: hållbara städer, ekostäder, energistäder och koldioxidregimer som beskriver olika men ändå likartade typer av miljöambitioner bland lokala myndigheter framkommit i forskningslitteraturen. Vilket skapar problem med att fånga vad som menas med termen en ‘grön stad’ (Andersson, 2016, s.5).
Urbanisering omformar landskapet och producerar således nya typer av natur
(Asikainen & Jokinen, 2009, s.351). Det är svårt att avgöra vad som faktiskt är natur i staden eftersom diskursen gällande den är under ständig förändring. Det finns en konceptuell förvirring inom stadsplanering gällande vilka områden som ska inkluderas och hur de ska relateras eftersom olika varianter av grönområden har olika egenskaper (Littke, 2012, s.3).
Behovet av att upprätthålla ekosystemtjänster i kombination med stadsförtätning har skapat nya tillvägagångssätt och strategier, däribland multifunktionalitet som varit en tradition inom svensk planering (ibid, s.4). I Sverige finns även en trend att ökning av grönområdens kvaliteter ger utrymme för att möjliggöra förtätning, vilket leder till att ej nyttjade eller utvecklade områden minskar som i sin tur leder till en negativ påverkan på grönstrukturen i allmänhet (ibid).
Frågan är om ‘natur’ har försummats i den mänskliga geografin (Braun, 2005, s.1).
Braun hävdar att flera arbeten, gällande stadsgeografins utformning och omvandling (rematerializing), sällan säger något om ‘icke mänskliga’ faktorer. Debatten är fokuserad på politisk-ekonomiska processer och kulturella utövanden vilket ger effekten av att städer endast är sociala och kulturella utrymmen (ibid). Detta motsätter sig Kaltenborn och Bjelke som snarare hävdar att den största utmaningen för framtida markanvändning är att flytta perspektivet från landskapens funktionella förmågor till mer sociokulturella världen (2002, s.3). De menar att attityden till markanvändning många gånger speglas av personliga inställningar till miljön vilket gör att den så många gånger skiljer sig mellan olika platser i världen.
Om det görs en avvägande skillnad mellan natur och kulturliv avbildas det urbana som motsatsen till det naturliga (Uggla, 2012, s.1). Det är bristfälligt att separera natur och kultur eftersom betydelsen av naturen då alltid måste förhandlas i relation till sin ‘förmodade motsvarighet’ - kulturliv och samhället (ibid). Detta leder till att det naturligt blir två intressen som vägs mot varandra. Det är ytterst rotat att naturen ses som ’det andra’ i den mänskliga geografin samtidigt som mänskliga ’inblandningar’ i naturen inte i samma grad ses som onaturligt, där den egentligen ur samma perspektiv borde göra det (Castree & Braun, 2005, s.3). Inom forskningen har man däremot börjat utmana denna uppfattning, vilket inneburit en ökad förståelse för städer som ett metaboliskt förhållande mellan samhälle och natur, varigenom urbaniseringsprocesser producerar lokala och globala miljöer på nya och konsekventa sätt (Braun, 2015, s.1). Även om uppfattningen är under förändring är fortfarande diskursen om bevarande av natur i städer otydlig. Exempelvis förväxlas ofta olika begrepp och ‘natur’ kan ibland likställas med ‘biologisk mångfald’ vilket innebär att det kan vara svårt att veta vad som konkret menas med begreppen i olika sammanhang (Uggla, 2012, s.8).
Landskapsarkitekten Ranja Hautamäki (Aalto University, Finland) har forskat om urban grönstruktur i Helsingfors. Följande stycke är baserat från hennes arbete: Contested and constructed greenery in the compact city: A case study of Helsinki City Plan 2016 (2019). I sin forskning jämför Hautamäki hur urban grönstruktur framhävts och prioriterats i Helsingfors Cityplan (stadsplan) från 2016 tillsammans med data från detaljplaner, jämfört med tidigare planer och visioner i historien. Precis som Stockholm är Helsingfors en stad som utger sig för att vara en grön stad och grönstrukturen är något staden använder i sitt varumärkesbyggande (Hautamäki, 2019, s.21). Redan på 60-talet när den första översiktsplanen stod färdig belystes rekreationsvikten i stadens urbana grönstruktur. Vidare in på 70-talet uttryckte man i översiktsplanen oro för bland annat föroreningar och fragmentering av rekreationsområden. I slutet av 1900- och början på 2000-talet blev egenskaper hos grön infrastruktur framträdande, vilket ledde till att flera områden bevarades i lokala detaljplaner. Sammankopplingen mellan grönområdena framhölls som ‘hörnstenen’ i planen (ibid, s.23).
Hautamäki beskriver hur förtätning istället blivit den primära planeringsstrategin. Flera av de områden som tidigare ansetts värdefulla på grund av sina gröna sammanhängande värden, planerar nu att bebyggas, varifrån Hautamäki drar slutsatsen att förtätning och stadens tillväxt anses viktigare än grönstrukturens bevarande (Hautamäki, 2019, s.23).
Grönstrukturens roll i samhällsplaneringen har genomgått ett paradigmskifte - den har gått från att vara högt prioriterad i planeringsideologin till att ha åsidosatts av förtätning och tillväxt (ibid, s.26). Hautamäki presenterar fyra argument för sitt påstående. För det första menar hon att den etablerade planeringsfilosofin att bevara det gröna sammankopplat nu bytts ut mot sammanhållning av stadsstrukturen. Det gröna och obebyggda anses outvecklat och uppfattas som hinder för tillväxt snarare än integrerade delar av staden. Särskilt pekar hon på hur byggda stadsparker förväntas uppfylla stadslivets krav och ökad konsumtion av dessa (ibid). För det andra menar Hautamäki att man borde betona mängd och kvantitet oftare i diskursen, nu fokuseras mycket på kvalitet vilket hon menar är en strategi som tillämpats för att motivera exploatering och minskning av grönstruktur, precis som Littke (2012) hävdar.
Det tredje argumentet handlar om hur bevarandet av grönstruktur behandlas som en
begränsning av tillväxt och kan jämföras med Ugglas teori (2012) att det naturliga ofta målas upp som en slags motsats till det urbana. Slutligen problematiserar Hautamäki den konceptuella karaktären av urban natur, att den ska konsumeras och nyttjas. Grönområden kallar hon för ‘oönskad’ grönska som ges ogynnsamma attribut, även om dessa är önskvärda enligt undersökningar bland Helsingfors invånare (Hautamäki, 2019, s.27).
Hatuamäkis slutsats är att den urban grönstrukturens plats i staden är djupt rotad i stadsplaneringsagendan och politiska intressen, hon menar även att grönstrukturen är
konceptualiserad för att passa in i förtätningspolitiken. De ansträngningar Helsingfors gör för att förtäta och undvika stadsutbredning, för att bevara gröna landskap utanför staden, hotar stadens urbana grönstruktur (Hautamäki, 2019, s.27).
3. METOD
I detta avsnitt kommer uppsatsen metodval och materialunderlag presenteras och diskuteras.
För uppsatsen används kvalitativ innehållsanalys med inslag av induktiv datainsamling vilket baseras på materialvalet, en analys av strategidokument Grönare Stockholm.
3.1 Metodval
Studiens empiriska grund är en kvalitativ innehållsanalys där forskaren söker efter betydelser i utvalt material. En kvalitativ metod innebär inte att forskarens personliga åsikter ska
framföras under analysen av materialet utan metoden ska vara […] ett sätt att distansera sig från tyckande och personliga åsikter och bör bidra till mer professionellt och analytiskt grundande ställningsantagande till påståenden eller undersökningsresultat (Alvehus, 2013, s.18). På grund av den kvalitativa metodens utformning är subjektivitet viktigt. I detta fall handlar subjektiviteten om vad i materialet som lyfts fram och inte, ’tolkningen’ av materialet är ett sätt för forskaren att ge en allmän förståelse av ämnet (ibid, s.22). Det är viktigt att förstå att genom kvalitativ metod kommer forskaren aldrig fram till en ’absolut sanning’ om samhället eftersom ’verkligheten’ kan ha flera beskrivningar ur olika perspektiv (Bryman, 2009, s.258). Kvalitativ forskning får därav en större variation än kvantitativa metoder, detta beror på den språkliga analys som nästintill uteslutande sker med kvalitativ metod (ibid, s.251). De viktigaste stegen för en kvalitativ undersökning beskriver Bryman som bland annat: forskningsfrågornas generalitet, relevansen i platsen som undersöks samt tolkningen av data (2016, s.459). Insamling av data kan ske på olika sätt. Den kan styras av
frågeställningen och på så vis analyseras efter att data som matchar frågeställningen plockats ut och först då hitta samband mellan olika egenskaper (Hartman, 2001, s.24). Således
försöker forskaren finna svaret på den fråga hen utgått från innan undersökningens
genomförande. Nackdelen med denna metod är att datainsamlingen i viss mån kan styras av förutfattade meningar om vad forskaren i förväg tror är viktigt och analysen kan därav gå miste om andra saker som är intressanta att undersöka (ibid, s.35).
3.2 Tillvägagångssätt och material
Primärmaterialet för denna uppsats är strategidokumentet Grönare Stockholm (2017) som är ett dokument framtaget med utgångspunkt i stadens övergripande vision om hur arbetet med grönstruktur i staden ska beaktas. Den övergripande visionen återfinns i översiktsplanen, vid tidpunkten för framtagandet av Grönare Stockholm var Promenadstaden (2010) gällande översiktsplan. Syftet med Grönare Stockholm är att konkretisera arbetet med grönstruktur, hur den ska beaktas, vad den ska fylla för funktioner och vilka behov den ska möta. Första delen av uppsatsens frågeställning berör vilka värden som lyfts fram i Grönare Stockholm vilket ligger till grund för bland annat rubriksättningen i det analyserande kapitlet men genomsyrar även analysen i sin helhet. Detta på grund av de induktiva inslag arbetet har som metod. Data som plockats ut och analyserats är det som forskaren ansett berör grönstrukturens värden och förklaringar av dessa, därefter analyseras relevant data med tidigare teorier precis som Hartman beskriver (2001, s.24). Anledningen till att denna metod valts beror på enkelheten i att angripa en så omfattande text som Grönare Stockholm med en redan tydlig bild av vad som faktiskt eftersöks. Hela dokumentet lästes igenom flera gånger över tid tills författaren kunde sammanställa de värden eller huvuddelar som lyftes upp i tre kategorier: Behov, Tillgång och Nyttor och tjänster. Subjektiviteten i detta blir, som Alvehus (2013) beskriver, vad som faktiskt lyfts fram och inte forskarens analys av materialet. Även om det går att ifrågasätta forskarens tolkning om vad som lyfts fram är det möjligt att gå till källans ursprung och bekräfta det faktum om värdena som presenteras i analysen lyfts fram i Grönare Stockholm eller ej. Detta är ett sätt att uppnå validitet och reliabilitet.
’Överförbarheten’ ska leda till att trovärdigheten ökar - är de värden som denna analys tar upp överensstämmande med de som faktiskt presenteras i Grönare Stockholm är arbetet
’överförbart’ och mer trovärdigt. (Bryman, 2009, s.260). Detta ger forskaren krav på sig att vara subjektiv - vilket gynnar arbetet i sin helhet.
Eftersom uppsatsen syftar till att ge en övergripande bild av hela Stockholm stads arbete med grönstruktur krävs ett material som ger just en övergripande bild samtidigt som det behandlar relevant information, i detta fall grönstruktur. Grönare Stockholm berör varken särskilda områden eller ger specifika instruktioner för hur grönstrukturen ska beaktas utan ger generella riktlinjer för olika typer av mark (Parker, gator, naturreservat etcetera) över hela Stockholm. Detta gör Grönare Stockholm till ett lämpligt dokument att undersöka eftersom det ger just den övergripande bild som arbetet söker samtidigt som det är högst aktuellt ur planeringssammanhang eftersom det samverkar med Stockholms översiktsplan.
I övrigt var arbetet till en början tänkt att vara en diskursanalys av Grönare Stockholm, men det blev snart tydligt att en mer språklig analys av nyckel- och värdeord inte var rätt väg att gå för en så generell frågeställning tillsammans med ett så generellt dokument som Grönare Stockholm är. En analys av exempelvis detaljplaner och mer fokuserade områden hade i så fall varit att föredra men på grund av arbetets syfte ansågs den kvalitativa innehållsanalysen, som söker efter det större perspektivet, som en mycket lämpligare metod.
3.3 Avgränsningar
Det är viktigt att alla delar av Grönare Stockholm bearbetas för uppfattningen av
dokumentets helhet. Däremot fokuserar uppsatsens analys främst på vissa utvalda delar.
Grönare Stockholm inleder med bakgrundspresentation om stadens grönstruktur följt av en presentation av de utmaningar Stockholm står inför gällande målet om en tätare och grönare stad. Information från den sistnämnda delen återfinns i uppsatsens problemformulering i inledningen för att ge en bakgrundsbild av dokumentets innehåll. Fortsättningsvis tar Grönare Stockholm upp stadens övergripande riktlinjer i kapitel 3, hela detta kapitel i kombination med relevant information från dokumentets bakgrundskapitel har tagits i beaktning under analysen för att ge ett bredare intryck av stadens arbete. I delen som följer i Grönare Stockholm presenteras strategisk vägledning vid olika faser, Planering och utredning, Genomförande och Förvaltning. Uppsatsen ämnar undersöka hur grönstrukturen behandlas, alltså se hur den i planeringen förväntas tas i anspråk och/eller bevaras. Därför är det främst relevant att undersöka planeringsfasens riktlinjer eftersom det är under den fasen planeringsbeslut fattas. Alltså beaktar analysen särskilt kapitel 4.1 Planering och utredning i Grönare Stockholm och därav är analysen av Grönare Stockholm avgränsat till att främst fokusera på kapitel 3, kapitel 4.1 och till viss del även kapitel 2.
Uppsatsen är även avgränsad till att fokusera enbart på grönstrukturen i staden.
Stockholm är en stad väl förknippat med vatten och den så kallade blåstrukturen tar i vissa fall lika mycket plats som grönstrukturen i Grönare Stockholm. Staden benämner sig även som en ‘grön och vattennära stad’. Eftersom uppsatsen kvalitativt ska undersöka grönstrukturen gjordes tidigt i arbetsprocessen en avvägning att blåstrukturen skulle utebli, trots förståelse för att viktig information då förbises. Detta kan ha påverkat uppfattningen om Stockholms helhetsarbete med ‘naturen’ och således även resultatet.
3.4 Kritik
Ansvarsfördelningen över Stockholms grönstruktur delas upp i sju olika nämnder och
bolagsstyrelser som samverkar i allt från planering och genomförande till förvaltning.
Stadsdelsnämnderna har huvudansvar för drift och investering i stadens parker och naturområden. Tanken vid arbetets start var att genomföra intervjuer med utvalda stadsdelsnämnder över Stockholm stad för att ge ett bredare perspektiv och således även inkludera den sista fasen i strategiprocessen i kapitel 4.3 Förvaltning. Detta hade inneburit ett resultat mer baserat på hur planeringsfasen slutligen, rent praktiskt, tar form under förvaltningsfasen och en jämförelse där emellan hade varit möjlig. Samtliga stadsdelsnämnder kontaktades men bara ett fåtal återkopplade och dessvärre hade ingen möjlighet att avvara tid för intervju på grund av personalbortfall. Stadsdelsnämnderna fick även förfrågan att svara på frågor via mail men detta fick ingen respons. Intervjuer hade inneburit fler perspektiv på arbetet men eftersom det som en delmetod uteblev har det påverkat resultatet men även studiens riktning i sin helhet. Med en annan inriktning på arbetet blev uppsatsen mer kvalitativ och författarens egen analytiska del mer ingående. Detta kan ha orsakat en tendens till ’självuppfyllande’ eller som Bryman (2009) beskriver det att
materialvalet styrts av förutfattade meningar som sedan påverkar resultatet eller i detta fall den slutgiltiga analysen.
Valet att blanda begrepp, gällande ‘grönstruktur’, ‘grönområde’, ‘natur’ etcetera, går att kritisera eftersom det kan ge en otydlig bild av vad som faktiskt menas. Det är ett däremot ett aktivt val som tagits att variera dessa begrepp beroende på sammanhang, eftersom det sällan finns en enhetlig definition av vad som faktiskt menas (vilket den analytiska delen av uppsatsen även kommer att diskutera). Uppsatsen har försökt uppfylla referensens begreppsval för att inga egna slutsatser ska dras gällande begreppens innebörd. Syftet med detta är att arbetet inte ska styra läsarens tankar till någon specifik ‘grönstruktur’ utan hålla begreppet så flytande och icke-bestämt som möjligt. Begreppet ‘grönstruktur’ används i uppsatsen delar där utrymme finns för författaren att själv formulera sig. Begreppet ger en relativt neutral bild av vad som menas med ’grönstruktur’ (allt land, i och intill stadsområden, som inte är bebyggt eller förseglat (Littke, 2012, s.3)) utan att skapa förväntningar eller förutfattade meningar gällande vad grönstruktur är. Detta är anledningen till att begreppet använts mer frekvent av författaren.
4. ANALYS AV GRÖNARE STOCKHOLM
4.1 Grönare Stockholm & Översiktsplaner
Uppsatsens analys utgår från dokumentet ‘Grönare Stockholm’ (2017) som är en konkretisering av riktlinjer för den övergripande grönstrukturen som behandlas i stadens översiktsplan. Gällande översiktsplan vid framtagande av Grönare Stockholm var Promenadstaden (2010) men eftersom Grönare Stockholms syfte och riktlinjer fortfarande är aktuella så beaktas även den senast gällande översiktsplanen från 2018 i arbetet. I Översiktsplanen från 2010 presenteras stadens Planeringsmål och fokusområden där Idrott, rekreation och attraktiva grönområden (s.20–21) är ett av kapitlen. Översiktsplanen från 2018 behandlar de allmänna intressen (istället för fokusområden) som Stockholm stad ser som mest angelägna att uppmärksamma och planen redovisar hur kommunen tar hänsyn till dessa vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. I dokumentet presenteras tio olika allmänna intressen varav ett kapitel, i likhet med tidigare översiktsplan, berör kulturliv, idrott och rekreation. Det finns även ytterligare ett kapitel kopplat till naturmiljö, Grön och Vattennära stad (2018, s.87–96). Den information som hänvisar till översiktsplanerna är hämtade från dessa kapitel.
Grönare Stockholm beskriver inledande stadens mål: En tät och grön stad (2017, s.6).
För att lyckas med kombinationen av tätbebyggelse och grönstruktur ska staden ta tillvara på och utveckla den grönstruktur som finns genom att göra det till en aktiv stadsbyggnadskomponent. I Grönare Stockholms kapitel 3. Övergripande riktlinjer presenteras tre huvudriktlinjer:
3.1 Stockholmarna ska ha god tillgång till parker och natur med höga rekreations- och naturvärden 3.2 Staden ska ha en livskraftig grönstruktur med rik biologisk mångfald
3.3 Ett effektivt resursutnyttjande och samspel mellan förvaltning och utveckling (Grönare Stockholm, 2017, s.3)
Riktlinjerna återkommer i kapitel Grönare Stockholms kapitel 4. Strategisk vägledning. Varje underkapitel representerar en fas: Planering och utredning, Genomförande och Förvaltning där varje underkapitel avslutar med att se över riktlinjerna och förklara hur kapitlets aktuella fas arbetar med dem. I resultatet är det främst information från 4.1 Planering och genomförande tillsammans med de övergripande riktlinjerna som presenteras (se 3. Metod).
I dokumentet Grönare Stockholm går det att urskilja hur olika intressen värderas och framställs: I utvecklingen av den gröna och täta staden, med ett ökat bebyggelsetryck, kommer olika intressen alltid behöva vägas mot varandra (Grönare Stockholm, 2017, s.19).
Under analysen av dokumentet kommer olika intressen, värden och syften att diskuteras under tre rubriker: Behov, Tillgång och Nyttor och tjänster, vilka är utgångspunkterna i presentationen av resultatet.
4. Behov
I detta kapitel kommer en redogörelse följt av en analys över hur Grönare Stockholm lyfter behoven i staden, vilka behov som ska mötas samt grönstrukturens roll i uppfyllandet av behoven.
Av medborgarförslag till stadsdelsnämnderna berör 70 procent parker och offentliga rum.
En ökad urban befolkning leder till att fler människor med olika behov och livsstilar möts, något som staden vill bemöta genom en ökad deltagande planering som ska prägla stadens arbete med grönområden. Staden förväntar sig ett ökat engagemang när staden blir tätare och bostadsgårdarna bli mindre (Grönare Stockholm, 2017, s.14). Parker, naturmark och
grönstruktur ses som viktiga mötesplatser i det offentliga rummet och ska hjälpa staden att minska segregering. De värden som uppskattas mest ska bevaras och förstärkas (Grönare Stockholm, 2017, s.13).
I Grönare Stockholm presenteras stadens övergripande riktlinjer i sitt tredje kapitel (3.
Övergripande riktlinjer). Kapitlet beskriver inledningsvis att förståelsen för stockholmarnas behov behöver öka eftersom människor med olika bakgrund och förutsättningar har skilda behov av grönstruktur. Befintlig grönstruktur berikas utifrån behoven i en växande stad (Grönare Stockholm, 2017, s.16). Vidare säger dokumentet att underhållet av parker måste förbättras i takt med att befolkningen förväntas växa och besökstrycket på grönområdena öka.
Samtidigt som staden väntar ett ökat besökstryck på grönområden belyser dokumentet vikten av att uppfylla det som efterfrågas av stockholmarna för att öka utevistelsen: Genom kontinuerliga medborgardialoger bör innehållet i stadens parker anpassas för de aktiviteter som främjar utevistelse för stockholmarna (Grönare Stockholm, 2017, s.17). Gröna ytor bör utformas utifrån behovet platsen kräver och rymma flera funktioner för att möta fler behov, exempelvis genom att kombinera vattenfördröjning i attraktiva planteringar. I takt med att staden förtätas kommer den befintliga grönstrukturen i ytterstaden under de kommande åren att omvandlas till parker med fler sociala kvaliteter än tidigare (Grönare Stockholm, 2017, s.17). Dokumentet belyser behovet av rekreation och att staden ska arbeta för att tydliggöra de ekologiska och rekreativa värdena för stockholmarna. Detta behov ska mötas genom att öka tillgängligheten till grönområden både genom fysisk planering men även genom ökad tillgång till information (Grönare Stockholm, 2017, s.18). Grönare Stockholm belyser även
behovet av ett starkt ekosystem som klarar att skydda stadens invånare genom att vara buffert mot klimatet vid extrema väderförhållanden (Grönare Stockholm, 2017, s.21).
I första avsnittet i Grönare Stockholms fjärde kapitel (4. Strategisk vägledning - 4.1 Planering och utredning) beskriver dokumentet hur gröna kvaliteter ska säkras i stadens olika processer under planering- och utredningsfaserna. Planeringsskedet lägger grunden för grönstrukturens förutsättningar i staden eftersom det är i detta skede staden gör avvägningar mellan olika intressen gällande markanspråk i enlighet med översiktsplanen (Grönare Stockholm, 2017, s. 24). Kapitlets sista del beskriver arbetet med riktlinjerna, där ställer sig Grönare Stockholm reflekterande frågor. Bland annat ställer man krav att ta reda på vilka behov som har fångats upp av medborgarna samt hur projekt ska bidra till att olika människor kan tillgodogöra sig parker och natur.
Särskilt tydligt är att Stockholm vill främja utevistelse för invånarna eftersom staden vill tillgodose olika typer av behov gällande stadens grönstruktur. ‘Behovet’ av grönstruktur framställs i viss mån att vara behovet av grönstrukturens nyttor i sig, men även behovet av tillgång till aktivitetsmöjligheter i form av parker och idrottsanläggningar. Grönare Stockholm beskriver tydligt att den grönstruktur som finns i staden ska nyttjas och användas, som mötesplats och för aktivitet. Det fokus som finns på att stadens grönstruktur ska utvecklas, anpassas och nyttjas motiveras bland annat av att det möter behoven stockholmarna påvisat under medborgardialoger. Det finns tendenser i Grönare Stockholm som stämmer överens med Hautamäkis forskning, den ‘konceptuella karaktären’ urban natur givits, att den ska konsumeras och nyttjas (2019, s.27). Även om stockholmarna sätter stort värde på parker och naturområden, något som dokumentet uppmärksammar i inledningen (s.7), så är det i synnerhet materiella och praktiska medel som konkretiseras. Exempelvis vad Stockholm stad ska arbeta med för att öka nyttjandet genom enklare tillgänglighet eller hur staden praktiskt ska klara av ett ökat behov av nyttjande. Kulturliv och sociala sammanhang tar stor plats i Grönare Stockholm vilket kan bero på att den stadsgeografiska debatten grundar sig i att staden endast är ett hopfång av sociala utrymmen (Braun, 2005, s.1). Detta fokus ifrågasätter grönstrukturens naturliga syfte i den byggda miljön och vilket leder till att man fråga sig om det är så som Braun säger, att frågan om natur har försummats i den mänskliga geografin?
Grönstruktur har både fysisk och psykisk positiv inverkan på människan och därför är det ett prioriterat mål för Stockholm att främja utevistelse och utveckla Grönstrukturen därefter (Boverket, 2019). Folkhälsan och behovet av grönstruktur är ett viktigt intresse, det som däremot ska beaktas är hur uppfyllandet av ett behov påverkar ett annat. Förtätning är inte det ultimata tillvägagångssättet att göra staden mer ‘grön’ men metoden möter behovet som urbanisering skapar i ett samtidigt försök att minska utbredning och anspråk på naturen.
Om förtätning däremot är tillräckligt stora steg att ta är ifrågasatt, på grund av att det anses omöjligt att ändra på den destruktiva kraft den medför (Keil, 2007, s.56).
Den nutida gemensamma visionen är att ‘staden är byggd miljö’ vilket även har givit den mänskliga livsstilen attribut som kopplas till detta (Tunström & Bradley, 2014, s.2). Eftersom
‘oanvändbar’ (att den inte utgör ett socialt syfte för människan) grönska inte uppmärksammas för sina funktioner på samma sätt som den byggda miljön gör, finns det ett nytt behov av att ifrågasätta urbanitet och vad som faktiskt främjar en hållbar miljö (ibid). Att Grönare Stockholm presenterar goda lösningar för att hindra segregation genom att ta grönstruktur i
anspråk (och på så vis ge den ett socialt värde) beaktar inte grönstrukturens ekologiska värden likvärdigt och de verkar ofta prioriteras lägre.
Att möta stockholmarnas behov blir en avvägning av olika intressen som finns i staden.
Även om intressena uppstår naturligt enligt Campbell så finns det enligt Uggla (2012) brister med att medvetet separera naturen från det sociala eftersom de då sätts som motsatser till varandra och således spär på tanken om dem som två icke kombinerade intressen. Grönare Stockholm gör ett bra försök att integrera både kulturliv och naturlig miljö genom att i flera sammanhang belysa dem tillsammans. Det går däremot inte att helt undvika att konflikten fortfarande existerar. Stockholm vill motverka segregation genom att öppna upp grönområden för fler människor och utveckla grönområden som ska främja olika typer av användning, något som till viss del motsätter intresset av att bevara grönstrukturens grundläggande syften och värden. Om konflikten appliceras i konflikttriangeln (Se figur 2) hamnar den i utvecklingskonflikten (the development conflict) som uppstår mellan social jämlikhet och miljöbevarande intressen. Enligt Campbell själv är det en komplex fråga eftersom den grundar sig i förhållandet mellan alla konflikter - i detta fall hur Stockholm ska minska segregation och möta en ökad befolkning samtidigt som grönstrukturens värden ska främjas och bevaras under olika typer av ekonomiska situationer (Campbell, 2016, s.7).
Enligt de innehållsförteckningar som finns i Stockholms översiktsplaner (2010 och 2018) är det en relativt liten del av innehållet som berör naturmiljörelaterade intressen.
Eftersom översiktsplaner visar stadens övergripande vision och är således vägledande vid olika intressekonflikter så utgår andra dokument från översiktsplanen - vilket innebär att Grönare Stockholm präglas av översiktsplanens innehåll. Översiktsplanen visar Stockholms vision om vilka intressen som ska ta plats, samt hur de ska ta plats, i staden - vilket påverkar utformningen grönstruktur grundläggande får i planeringsprocessen. Stockholm står således inför svåra beslut att möta de olika behov som finns i staden eftersom andra intressen alltid kommer att bli lidande när ett annat prioriteras - även om syftet nödvändigtvis inte är att bortprioritera något av de behov som finns i staden (Campbell, 2016, s.216).
4.3 Tillgång
I detta kapitel kommer en redogörelse följt av en analys över hur tillgången till Stockholms Grönstruktur lyfts fram som en viktig punkt i Grönare Stockholm.
40 procent av Stockholm kommuns yta är grönområden, ⅓ av detta kategoriseras som parkområde respektive ⅔ som naturmark. Stockholms stad förvaltar reservat och naturområden utanför stadens gränser som anses ovärderliga för staden och invånarna på grund av deras rekreativa och kulturella värden (Grönare Stockholm, 2017, s.7). Dokumentet belyser även direktiv från då gällande översiktsplan som säger att staden ska: säkerställa en god tillgång till attraktiva parker och grönområden (Grönare Stockholm s.12).
I kapitlet gällande övergripande riktlinjer skriver Grönare Stockholm inledande: 3.1 stockholmarna ska ha god tillgång till parker och natur med höga rekreations- och naturvärden (Grönare Stockholm s.16). Dokumentet beskriver att den övergripande målbilden för staden är att alla stockholmare ska ha tillgång till parker och natur och att det ska vara en integrerad del av stadens offentliga rum. Miljöer för barn och unga ska placeras strategisk eftersom dessa särskilt ska tillgodoses. Vidare beskrivs hur tillgänglighet till
naturområden ska öka genom bland annat bättre kollektivtrafik och gång- och cykelförbindelser. För att klara målen om en tätare, grönare och sammanhängande stad behöver befintliga parker och naturområden tillgängliggöras. Dokumentet belyser även att:
Mängden parkmark måste vara stor nog för att tillgodose invånarnas rekreationsbehov och klara det höga besökstrycket (Grönare Stockholm, 2017, s.18). När staden blir tätare blir det fler människor som nyttjar stadens naturområden: De många anspråken på grönområdena innebär svåra avvägningar mellan intressen och det krävs smarta lösningar i framför allt förvaltning och skötsel av både mark och parkbyggnader (Grönare Stockholm, 2017, s.22). I fotnoterna på samma sida finns information om att när stadsmiljön blir tätare än 8–10 kvadratmeter friyta per boende är det svårt att bevara gräsmattor.
I kapitlet gällande planering och utredning tar dokumentet upp hur staden ska inkludera fler i arbetet med grönstruktur: I stadens markanvisningspolicy tydliggörs möjligheterna att exempelvis genom tävlingar ge byggherrar incitament att tillföra stadskvaliteter eller andra mervärden för staden (Grönare Stockholm, 2017, s.25). Dessa stadskvaliteter kan bestå av att försäkra förbättrad tillgång till parker eller förstärkning av ekosystemtjänster. Avslutningsvis har ‘tillgänglighet’ en egen punkt med reflekterande frågor. Aktuellt för detta avsnitt är att Grönare Stockholm vill säkerställa att planer för projekt tillgodoser stockholmarnas tillgång till parker enligt Stockholms parkriktlinjer (som rör rekommenderade avstånd till olika typer av grönstruktur) samt hur tillräckligt stora och välplacerade parker kan skapas i staden och säkerställa god tillgång för nuvarande och kommande befolkning (Grönare Stockholm, 2017, s. 27).
Att arbeta för stockholmarnas tillgänglighet till grönstruktur är aktuellt för bland annat folkhälsan eftersom antalet promenader är relaterat till tillgången av grönstruktur (Boverket, 2019d). Grönare Stockholm redogör även för att barn och ungdomars tillgång till grönstruktur med goda kvaliteter särskilt ska tillgodoses genom att placera dessa anläggningar strategiskt i staden. Detta intresse är viktigt för staden att främja eftersom det uppfyller den forskning som finns gällande att god tillgänglighet till grönstruktur stimulerar till barns fysiska aktivitet (Hunter et. al 2017, s.33).
Allt fler riskerar att bli beroende av de funktioner en allt mindre yta ska tillhandahålla i takt med urbanisering vilket leder till en paradox mellan nyttjande och bevarande. Staden vill främja utevistelse för folkhälsan men en ökad urban befolkning sliter på stadens resurser. Det kan tolkas som att stadens arbete för att mindre belasta grönstrukturen till viss del handlar om att omlokalisera stockholmarna till att i större utsträckning nyttja grönområden utanför Stockholm stad. Detta eftersom Grönare Stockholm i dokumentets bakgrund redogör för vikten av grönområden som staden förvaltar utanför stadens gränser samt hur viktiga dessa är för invånarnas rekreationsmöjligheter (Grönare Stockholm, 2017, s.7). Att hänvisa till Stockholm stads markägor utanför stadens gränser är ett sätt att lösa konflikten lokalt, däremot förflyttas nyttjandet av grönstruktur till andra områden vid en ökad tillgänglighet dit.
Grönare Stockholm beskriver hur viktiga dessa områden är bland annat för stockholmarnas rekreation, men det finns även intressen ur miljöaspekter som undgås. Ekosystemtjänster i staden riskerar att påverkas negativt om tillgängligheten till tidigare mindre använda grönområden blir lättillgänglig för stockholmarna. Exempelvis försvinner många av de tjänster naturen tillhandahåller om man omvandlar ett fritt växande, snårigt grönområde till anlagda parker med högt besökstryck (Boverket, 2019b). Återigen hamnar de ‘icke
mänskliga’ faktorerna i skymundan och människans rätt till att ta naturen utanför stadens gränser i anspråk rättfärdigas eftersom det, i och med Stockholm stads ‘ägande’, tillhör stadens kulturella och sociala utrymme (Braun, 2005, s.1). Vidare beskriver dokumentet i bakgrunden vikten av gator som offentligt rum och mötesplats: I den täta staden kan gatan med tillräckliga ytor för gående vara ett lika viktigt offentligt rum som en park (Grönare Stockholm, 2017, s.13). Att likställa gatan och parken som två likvärdiga offentliga rum insinuerar att själva tillgängligheten till och nyttjandet av detta i sig anses viktigare än bevarandet och utvecklingen av grönstruktur. Det offentliga rummet, och framför allt behovet av detta prioriteras och staden sett som ett socialt utrymme identifieras igen.
4.4 Nyttor och tjänster
I detta kapitel kommer en redogörelse följt av en analys över hur grönstrukturens nyttor och tjänster behandlas i Grönare Stockholm.
I bakgrunden till Grönare Stockholm beskrivs vikten av att synliggöra vilka
nyttor och tjänster som ekosystemen i stadens grönstruktur tillhandahåller och använda dem aktivt i stadsbyggandet (Grönare Stockholm, 2017, s.6). Med grönstruktur och ekosystem som verktyg menar Grönare Stockholm till viss del praktiska aspekter, som att det naturligt tar hand om luftrening, dagvattenhantering och ljudabsorption. Staden vill använda
grönstrukturen multifunktionellt och utveckla grönområden till att kunna nyttjas för flera funktioner. Grönare Stockholm belyser upprepade gånger vikten av ekosystemtjänster och en rik biologisk mångfald, staden vill ha en god balans mellan bebyggelse, infrastruktur och gröna miljöer (Grönare Stockholm, 2017, s.13).
Stockholms gröna karaktär är en central del av stadens identitet och stadsplaneringen ska utgå från kunskaper om grönstrukturens karaktär och dess ekologiska värden (Grönare Stockholm, 2017, s.19). Grönare Stockholm beskriver att befintlig grönstruktur i stadens ytterområden ska utvecklas för att kunna möta sociala behov och på så vis fungera multifunktionellt. I dokumentet exemplifieras olika grönområden av särskild vikt, bland annat de gröna kilarna:
De regionala gröna kilarna, där staden på vissa ställen har lantegendom även utanför kommungränsen, har ett långsiktigt värde för många ekosystemtjänster. Stockholm ska kontinuerligt omhänderta och förvalta en livskraftig grönstruktur med rik biologisk mångfald genom att exempelvis minska barriäreffekten mellan grönområden och undvika habitatförlust och artförlust (Grönare Stockholm, 2018, s.20).
Ett av kunskapsunderlagen staden använder för biologisk mångfald är grön infrastruktur, vilket är en del av vad citatet menar med att minska barriäreffekter mellan grönområden. Den gröna infrastrukturen påverkas bland annat av kvalitet och grad av sammankoppling och är viktig att bevara för ekosystemets fortsatta funktion (Grönare Stockholm, 2017, s.20).
Ekosystemen ger stora bidrag till Stockholm, dels genom att vara en buffert mot klimatet, men även genom grönstrukturen i sig som höjer värdena för flera aktörer i staden.
Ekosystemtjänster ska arbetas in som verktyg i stadsutvecklingen och integreras i ekonomiska ställningstaganden i samband med exploatering och förvaltning (Grönare
Stockholm, 2017, s.21). Grönare Stockholm tar även upp att ny kunskap och medvetenhet lett till introduktionen av ett nytt erkännande av grönstrukturens värden:
De senaste åren har kunskaperna om grönområdenas möjligheter att tillhandahålla ekosystemtjänster ökat i Stockholm och i omvärlden, inte minst mot bakgrund av att parker, naturområden, vattenområden och kvartersmark har en central roll för att möta kommande klimatförändringar. I en växande stad blir det därför allt viktigare att kunna tydliggöra värdet av parker, naturområden och grönska i bebyggelsen, till exempel när det gäller möjligheten att ta hand om effekterna av kraftiga regn (Grönare Stockholm, 2017, s.22)
Vidare beskrivs i dokumentet hur stadens byggda miljöer behöver bli grönare.
Klimatförändringar pekar på att grönstrukturen i staden kommer belastas hårdare och staden måste arbeta mer med genomsläppliga markmaterial, grönska som jämnar ut temperaturen, fäster partiklar och skyddar mot buller i byggda miljöer (Grönare Stockholm, 2017, s.22).
I Grönare Stockholms kapitel 4.1 Planering och utredning belyser dokumentet faktorer som ska beaktas tidigt i processen:
När det gäller de gröna kvaliteterna är det viktigt att pröva hur de fysiska sambanden i staden och regionen kan utvecklas genom att till exempel genomföra analyser av mått och funktioner i de tillkommande stadsmiljöerna. Likaså ska avrinningsområden och utrymme för att hantera dagvatten säkerställas. Här bestäms bland annat andel parktillgång och funktioner i nya områden och möjlighet att integrera ekosystemtjänster och biologisk mångfald i stadsstrukturer och grönytekompensation. Genom väl avvägda åtgärder kan vissa rekreativa och ekologiska värden återskapas eller ersättas i de fall oexploaterad mark tas i anspråk för bebyggelse. Hänsyn ska tas till förutsättningar för biologisk mångfald och att en lämplig grönytekompensation säkerställs (Grönare Stockholm, 2017, s.24).
I riktlinjerna som följer berör majoriteten av punkterna hur staden ska säkerställa olika faktorer grönstrukturen och ekosystemen medför. Exempelvis om grönstrukturens värden beaktas vid nya planer eller på vilket sätt planen bidrar till att gröna miljöer kopplas samman till nätverk för både människor och djur. Mer praktiska frågor är hur gränszoner mellan bebyggelse och grönområden ska bli tryggare och mer inbjudande. Avslutningsvis ifrågasätter Grönare Stockholm hur resurser ska nyttjas effektivt genom exempelvis korrekt analysering och hur staden ska säkerställa grönytekompensation (Grönare Stockholm, 2017, s.27).
Att använda grönstrukturen till olika funktioner är på flera sätt gynnsamt för Stockholm.
Förutom att det är yteffektivt att skapa flera positiva attribut på samma plats är det även ett sätt att samverka mellan olika intressen, som Grönare Stockholms egna exempel att en attraktiv rabatt även kan ta hand om dagvatten. Det som blir problematiskt är när staden tvingas kompromissa vid beslut om olika funktioner, exempelvis om flera funktioner leder till att de var för sig fungerar sämre. Om ett grönområde som endast haft funktionen att vara rekreativt och gynna ekosystemen får fler funktioner, går det då att säkerställa att ingen av funktionerna ändras eller försämras? Det blir en viktig avvägning för staden som hamnar mellan tillstånden att ‘få saker gjort’ och att ‘göra rätt’, Stockholm står inför konflikten mellan att visa sig produktiv genom att bygga eller etiskt korrekt genom att beakta naturens värden (Bylund & Byerly, 2015, s.2).
Det finns en del likheter i det Hautamäki argumenterar för i sin forskning, att det gröna
och obebyggda anses som outvecklat och inte en tillräckligt integrerad del av staden (2019, s.26). Grönare Stockholm ger en bild av att grönstruktur i sin enkelhet inte värdesätts på samma sätt som när den kan nyttjas och det kan ifrågasättas i vilka syften staden arbetar med att göra grönstrukturen multifunktionell, förutom för klimatskydd. Grönare Stockholm visar även på ett fokus gällande ‘kvaliteter’, ofta belyser dokumentet hur kvaliteter ska beräknas och säkerställas. I de fall oexploaterad mark tas i anspråk ska den tidigare grönstrukturens kvaliteter säkerställas och kompenseras. Detta för tankarna till Hautamäkis (2019) och Littkes (2012) teorier gällande innebörden av kvalitet, att fokuset på kvalitet är en strategi för att rättfärdiga exploatering och minskningen av grönstruktur. Om Stockholm rättfärdigar nybyggnation som exproprierar på tidigare grönområden, genom att garantera att de kvaliteter som beräknas minska eller försvinna kompenseras, måste det faktum att kvantiteten minskar kompenseras likvärdigt.
Det finns däremot tendenser i Grönare Stockholm som tyder på en framtida
förändrad syn kring grönstrukturens värden. En tydligare värdering av ekosystemtjänsternas totala bidrag skulle innebära en positiv inverkan på värderingen av Stockholms grönområden.
Stockholm vill integrera ekosystemtjänster i ekonomiska ställningstaganden och använda verktyg för att kunna beräkna de indirekta tjänster som främst återfinns i det urbana. Den metod Göteborgs universitet tagit fram skiljer på människans upplevda värdering och värdering av faktiska tjänster vilket skulle belysa värdet av mer dolda tjänster i staden (Andersson-Sköld et al. 2018, s.10). En ekonomisk analys av ekosystemtjänster måste ta hänsyn till både beslut om marknadspriser och sociala värderingar vilket innebär att (eftersom ekosystemtjänster oftare är kollektiva varor än marknadsvaror) ekosystemtjänsterna undervärderas (Naturvårdsverket, 2012, s.8). Ekonomisk tillväxt och bevarande av naturens värden sätts ofta som motsatser i konflikten, i konfliktkartan (se figur 2) kallas detta för resurskonflikten (The resource conflict) vilken grundar sig i hur olika aktörer ser på exploatering och bevarande av naturens resurser (Campbell, 2016, s.3). En förändrad syn på värderingen av ekosystemtjänster skulle minska barriärerna däremellan, om exempelvis bevarandet av naturen skulle få liknande ekonomiska värden som att exploatera den. Om grönstrukturen erkänns för sina faktiska värden kommer den att ses som en starkare resurs i staden och på så vis även starkare som intresse. Att Stockholm stad arbetar med integreringen av ekosystemtjänster i ekonomiska ställningstaganden tyder på en medvetenhet gällande vikten av dess tjänster och en vilja att arbeta för ett erkännande av dess korrekta värden.
Till sist beskriver Grönare Stockholm både diffusa medel och mål. Det är möjligt att problematiken kring att konkretisera stadens mål gällande grönstruktur landar i förvirringen kring begrepp i olika nivåer. Som Andersson (2016) säger finns det en rad olika begrepp som
‘gröna städer’ identifierar sig med, ‘hållbara’ eller ‘ekologiska’ bland annat. Med så många tankar och visioner om vad en grön stad är blir det svårt att ta in vad Stockholm menar med att bli ‘grönare’. Problematiken kring att konkretisera medel för att nå målen kan bero på det Uggla (2012) hävdar, att den nutida diskursen är allt för otydlig, vilket i detta fall innebär en otydlighet gällande begreppen i dokumentets innehåll. Likställs exempelvis ‘natur’ med
‘biologisk mångfald’ och skulle i så fall den individuella läsaren vara uppmärksam nog att upptäcka detta ‘misstag’? Det är svårt att skapa en enad mening kring ett så globalt och uråldrigt fenomen som naturen och dess krafter, men en av flera anledningar till att den ibland negligeras kan vara dess diffusa mening i det mänskliga sammanhanget.
