Lik en raga på myren
Dialekt och identitet i skönlitteratur och svenskundervisning
Maja Dahlbäck
Abstract
This essay, called Like a dry, dead tree on the bog, examines how the identity-bearing aspects of the dialects in fiction can be applied in teaching literature in the Swedish subject. The method used is a qualitative analysis and close reading of three works made by authors from the same area, Västerbotten and Norrbotten. The works used are The Tar Still (1953) by Sara Lidman, I Went Down To Brother (2018) by Karin Smirnoff and So Fucking Cold (2019) by Lova Lakso. The results in the analysis show that how the characters use their language, either if it is dialect or a standard variety, affects and implies their identity in relation to others and the region of Norrland, mostly in the form of affiliation or distance to a community. The discussion focuses mainly on how the dialect and its effect on identity that is shown in the works can be used in literature teaching in Sweden. Based on theories by Louise M. Rosenblatt and Lars-Göran Malmgren it suggests using the works as an opportunity for reasoning and discussing dialect and the identity-bearing aspects of it in the classroom.
Nyckelord: dialekt, identitet, litteraturdidaktik, norrländsk litteratur
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 5
1.1 Syfte och frågeställningar ... 6
1.2 Metod ... 6
1.3 Material ... 7
2 Dialekt i svenskämnet ... 9
2.1 Läroplanen ... 9
2.2 Attityd till dialekter ... 10
2.3 Dialekt och litteraturdidaktik ... 11
3 Bakgrund om dialekter ... 13
3.1 Begreppet dialekt ... 13
3.2 Dialekt i skönlitteratur ... 14
3.3 Dialekt som identitetsmarkör ... 15
4 Identitet ... 18
4.1 Identitet och identitetsskapande ... 18
4.2 Norrland som kulturell identitet ... 19
5 Analys ... 21
5.1 Tjärdalen ... 21
5.1.1 Petrus: en förmer man ... 21
5.1.2 Förlåta – ett fint ord för fint folk ... 22
5.1.3 Kontrasten till dem med standardsvenska ... 23
5.2 Jag for ner till bror ... 25
5.2.1 Janas språkbruk ... 25
5.2.2 Namn som betyder något ... 26
5.2.3 Religion och dialekt ... 27
5.2.4 En dotter, hemmahörande hos någon annan ... 28
5.3 Så jävla kallt ... 29
5.3.1 Dialekt och norrlandsidentifikation ... 29
5.3.2 Dialektanvändarna ... 31
5.3.3 Att skaffa sig ett utifrånperspektiv ... 31
6 Didaktisk diskussion ... 33
6.1 Skönlitteratur i dialektundervisning ... 33
6.2 Språkvariation och språksituation ... 34
6.3 Dialekt, identitet och Norrland ... 35
6.4 Avslutningsvis ... 37
7 Referenser ... 39
7.1 Material ... 41
1 Inledning
Jag insåg väldigt tidigt att jag handskades med två språk. Vi talade bondska – ”å hä kan I göra än i dag” – och svenska, säger Torgny Lindgren.
– Nu talar man ett blandspråk och kan inte längre den riktiga bondskan som jag kan. Det är också tveksamt om de verkligen kan svenska. (Andersson 2013)
Att växla språk såsom den välkända västerbottensförfattaren Torgny Lindgren beskriver ovan är ett exempel på hur den talade svenskan användes förr i tiden. Jag kommer själv från Norrbotten, med mor- och farföräldrar som i samtal med varandra talade pitebondska (med förändring i syntax, grammatik, ordförråd) men med mig och mina syskon använde standardsvenska. Bytet kunde ske från mening till mening, beroende på vem de vände sig till. Språkväxlingen och bruket av olika språkvariationer skickade tydliga signaler, utöver innehållet i orden, om vem som förväntades lyssna och vilken roll den som talade ville iklä sig.
I dagens Sverige är dessa språkväxlingar inte lika vanliga och inte lika markanta. Allt färre använder sig av en traditionell dialekt och de dialekter som brukas blir mer och mer utjämnade (Nilsson 2009, 2017). Dialekten är, trots minskat användande, inte borta ur det svenska språket. De flesta av oss bär på dialektala drag - de framträder bara mer eller mindre. Vi uttrycker oss också på en mängd olika sätt: i tal, i skrift, på skolan, vid matbordet, i mobilen. Det finns formella och informella situationer som kräver olika sorters språk, och så gäller även för dialekten. Olof Wretling, även han en välkänd Västerbottensprofil, beskriver i ett radioprogram från 2019 (Vinter i P1, 2019) dialekten som ett ”tumavtryck” – något som visar var man härstammar ifrån och som är nästintill omöjligt att sudda bort. Dialekten är en del av ett identitetsskapande som varje människa måste förhålla sig till, oavsett om man vill framhäva eller dölja den.
Dialekter är inte enbart bundet till talat språk utan återfinns även i skönlitterär form. Det är vanligt att författare använder sig av något sorts talspråk i dialoger. Det ger dels en extra nyans till berättelsen och skapar framförallt en naturlig och trovärdig känsla hos karaktärerna. Författare såsom Torgny Lindgren, P. O. Enquist och Sara Lidman - alla hemmahörande i Västerbotten eller Norrbotten - har laborerat med och skrivit på dialekt.
Kanske är det en av anledningarna till att deras romaner rönt så stor framgång. När dialekterna förändras i talad form kan skönlitteraturen där dialekten är nedskriven verka som en slags dialektbevarare, även om det givetvis är skillnad på talad och skriven bondska.
Även i svenskämnet har dialekterna en plats. I syftet för ämnet Svenska nämns att alla elever ska ges möjlighet att utveckla kunskaper om språklig variation (Skolverket 2011).
I kursen Svenska 1 ges dialekterna särskilt stor plats. Där ska dialekter, informellt och
formellt språkbruk samt attityder till språk behandlas. Ett möjligt ingångssätt till att arbeta med dialekter inom skolan skulle kunna vara genom läsning av skönlitteratur. I litteraturen blir inte bara dialekten bevarad, även där kan den användas för att säga något om karaktärerna och deras identitet. Det dialektala för med sig mer än annorlunda språkbruk. Genom språket signaleras vem en person vill vara i förhållande till rådande normer och ideal. I det dialektala finns också det regionala som markerar tillhörighet och gemenskap till en särskild plats eller region. Genom en användning av lokalt förankrat språkbruk närmar sig litteraturen elevernas egen miljö och vardag. Kanske kan det bidra till nyfikenhet och läslust hos eleverna?
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka hur dialekt används i tre skönlitterära verk för att framställa karaktärernas identitet och hur dialekternas identitetsbärande betydelse skulle kunna användas i svenskämnets litteraturundervisning. Kan dialekten i skönlitteratur fungera som en bro mellan talat och skrivet språk, och vilken didaktisk potential har skönlitteratur för att undervisa om dialekter och deras betydelse för människors identitet?
De verk som behandlas i studien är: Tjärdalen av Sara Lidman, Jag for ner till bror av Karin Smirnoff samt Så jävla kallt av Lova Lakso. Undersökningen utgår från dessa frågeställningar:
• Vilken betydelse har dialekten för karaktärernas identitet i de utvalda verken?
• Hur kan dialekternas identitetsbärande aspekter i verken tillämpas i svenskämnets undervisning?
1.2 Metod
Den metod som utgör grunden för arbetet är en kvalitativ analys av tre skönlitterära verk.
Analysen har skett genom närläsning av utvalda partier i verken. Fokus har legat på textpartier där karaktärerna i dialog med andra eller i egna tankegångar använder dialekt eller funderar över sitt språkbruk. Det har sedan använts som underlag för att analysera karaktärernas förhållningssätt till sitt språkbruk och sin identitet. Studien utgår också från styrdokumenten för gymnasieskolan. I dessa undersöks hur läroplanen, Lgy11 (Skolverket 2011), förhåller sig till undervisning om dialekter, språklig variation och litteraturundervisning kopplat till identitet. En kvalitativ forskningsmetod kräver ofta en specifik kontext för att tolka texten, en särskild lins att studera texten utifrån (Fejes &
Thornberg, 2015). I den här studien utgör identitetsteori och litteraturdidaktisk teori mina glasögon i analyserandet av verken.
Valet av en kvalitativ metod grundar sig i möjligheten att på djupet undersöka dialektens betydelse för karaktärerna. Snarare än att beskriva hur många gånger ett dialektalt uttryck förekommer eller hur exakt författaren beskrivit dialekten i förhållande till hur den uttrycks i talad form ligger fokus på att utforska och analysera den identitetsbärande
betydelse språkbruket har för karaktärerna. För det krävs en, på ett sätt, subjektiv forskning då tolkningarna baseras på forskarens egen analys. I den kvalitativa forskningen får forskaren en central plats i relation till det beforskade (Fejes och Thornberg 2015). Varje studie blir unik eftersom varje individ är unik. I analysen kan nya betydelser av texten träda fram som ser olika ut beroende på forskarens egen ingångspunkt, förkunskaper och erfarenhet. Uppsatsens beroende av det subjektiva i forskarens personliga bidrag är en tillgång men kan också vara en begränsning eftersom resultatet är så beroende av den som utför undersökningen. Denna begränsning kan dock undgås genom att genomgående i analys och diskussion vara textnära de utvalda verken och kontinuerligt utgå från tidigare forskning och teorier kring ämnet.
1.3 Material
Mängden författare som använder någon form av språklig variation eller dialekt i sitt författarskap är stor och en alltför vid skara att välja ur. Därför har diverse avgränsningar gjorts. De verk som används i analysen är utvalda utifrån två aspekter. Den ena aspekten är en regional sådan. Författarna härstammar från Västerbotten eller Norrbotten och använder sig därav också av dialekter från dessa områden såsom pitemål, skelleftemål eller umemål. Jag är själv född och uppvuxen i Piteå och har därför valt verk med dialekter från den region jag bäst känner till. De utvalda verken är därför enbart exempel på litteratur att använda inom litteraturundervisning om dialekter. I andra regioner skulle andra böcker med andra dialektexempel kunna vara av intresse. Utbudet av författare som använt sig av dialekter från den utvalda regionen är stort. Därför har ett ytterligare urval gjorts utifrån en tidsaspekt. Tjärdalen skrevs av en numera väletablerad författare under en tid där fler, jämfört med idag, talade traditionell dialekt. De två senare, Jag for ner till bror och Så jävla kallt är båda debutantverk, utgivna de närmsta åren och därmed författade i en något förändrad språkmiljö. Verken introduceras kort nedan.
Sara Lidmans Tjärdalen utkom 1953. Boken är Lidmans debutantverk, en debut som beskrivits som historisk på grund av hur väl den blev mottagen av både kritiker och läsare (Holm 1998). Lidman föddes 1923 i Missenträsk, en by utanför Jörn i Västerbotten. Hon talade därmed Jörnsmål, den dialekt som hon även låter leva vidare i sina karaktärer om än i något omarbetad form. Tjärdalen utspelar sig i början av 1900-talet i Ecksträsk, en påhittad by som i mångt och mycket liknar Lidmans eget Missenträsk. Under en vecka får vi följa invånarna i Ecksträsk i efterdyningarna av att en tjärdal rivs och en årsinkomst går förlorad för bonden Nils. Följderna drabbar hela byn och skildrar individens och kollektivets skuld.
Karin Smirnoffs debutverk Jag for ner till bror utkom 2018 och blev samma år nominerad till Augustpriset. Handlingen i boken utspelar sig i den påhittade byn Smalånger, vars förlaga är Hertsånger i Västerbotten där författaren växte upp. Smirnoff är själv född 1964, och boken utspelar sig någon gång under 2010-talet. I berättelsen får läsaren möta
Jana Kippo som flyttar från Luleå tillbaka till sin hemby, Smalånger. Återkomsten innebär för Jana att väcka liv i gamla relationer och minnen från en traumatiserad barndom.
Så jävla kallt är Lova Laksos debutroman som utkom 2019. Lakso är född 1986 och uppvuxen i Piteå i Norrbotten, där även handlingen i boken till stor del utspelar sig. Så jävla kallt är en ungdomsroman där handlingen cirkulerar kring tonåringen Karla som längtar bort från hemstaden. Hon bestämmer sig för att rymma söderut. Det hela mynnar ut i en roadtrip längs Norrlandskusten där Karla får upptäcka andra delar av Norrland och skapa sig en ny syn på sin hemort.
2 Dialekt i svenskämnet
I det här kapitlet ges en översikt över dialektens roll i svenskämnet idag. Det finns förvånansvärt lite forskning om dialektundervisning och den forskning som finns är gjord för många år sedan. Jag anser den dock, trots dess ålder, fortfarande vara aktuell och kommer hänvisa till den i detta kapitel. Den nutida forskningen om dialekter och skola handlar framförallt om elevers attityd gentemot dialekter, snarare än hur den kan användas i klassrummet vilket presenteras i kapitel 3. Dialekter är, trots lite forskning om dem, en del av svenskundervisningen. Första delen i detta kapitel behandlar vad läroplanen säger om att undervisa om dialekter. Vidare behandlas även olika förhållningssätt lärare kan anta gentemot dialekter i sin undervisning, samt hur litteraturdidaktik kan användas som verktyg för att undervisa om dialekter i klassrummet.
2.1 Läroplanen
I svenskämnet finns två centrala delar: språk och litteratur (Skolverket 2011). ”Genom språket kan människan uttrycka sin personlighet, och med hjälp av skönlitteratur, texter av olika slag och olika typer av medier lär hon känna sin omvärld, sina medmänniskor och sig själv” (Skolverket 2011:160). Språket och litteraturen har olika funktioner men är beroende av och sammankopplade med varandra. Gemensamt för dem båda är att de ska användas för att ge eleverna verktyg för att utforska och uttrycka den egna identiteten.
Fokus på att utveckla och bygga upp en trygg identitet är återkommande, inte bara i svenskämnet utan i läroplanen som helhet. Skolans roll är, bland mycket annat, att hjälpa eleverna finna sin egen unika egenart, både för att utvecklas själv som person men också för att skapa tolerans och förståelse för andra individer och kulturer.
En del i en människas identitet och identitetsskapande är språket. I syftet för svenskämnet nämns att eleverna ska ges ”möjlighet att bygga upp sin egen språkförmåga och tillägna sig de språkliga redskap som krävs för vardags- och samhällsliv” (Skolverket 2011:160).
Det innebär att varje del av en människas idiolekt, det vill säga unika sätt att uttrycka sig på, ska ges plats i undervisningen. Så också formellt och informellt språkbruk, dialekt och standardspråk. Språkforskaren Jan Einarsson (2009) menar samtidigt att skolans språknorm är standardsvensk. Det dialektala har ingen självklar plats utan blir tillrättavisat både i talad och skriven form – det tillhör inte skriftnormen och blir därför felaktigt. Tillsammans med andra faktorer såsom urbanisering, ökad läskunnighet och en annorlunda användning av massmedier har skolan bidragit till att alltfler använder en utjämnad standardsvenska. I avhandlingen Skola i dialektal miljö (1983) finner Sven Hultgren att det finns en motsättning mellan dialekt och standardspråk, där standardnormen prioriteras och dialektal användning korrigeras och felmarkeras av lärare. Först ska man lära sig standardnormen – sen kan man skriva som man vill.
I ämnesplanen för ämnet Svenska (Skolverket 2011) nämns inte dialekter uttryckligen utöver att undervisningen ska behandla språklig variation. Dialekt nämns uttryckligen
först i kursplanerna för Svenska 1 och Svenska 2 där den är en del av det centrala innehållet. ”Dialekt och språklig variation i talat och skrivet språk som hänger samman med till exempel ålder, kön och socialbakgrund” (Skolverket 2011:162) ska exempelvis behandlas i Svenska 1. Utöver det ska även attityder samt informellt och formellt språkbruk tas upp. Värt att notera är att både talad och skriven text ska användas i undervisningen om språkvariation. Den informella texten, som innefattar dialekter, är alltså inte bunden till en talad språklig form (som man kanske framförallt möter dem i) utan kan lika gärna figurera i nedskrivet format.
Liksom eleverna ska ges möjlighet att skapa en tillit till sin egen språkförmåga ska de också lära sig att använda olika texter såsom skönlitteratur ”som en källa till självinsikt och förståelse av andra människors erfarenheter, livsvillkor, tankar och föreställningsvärldar” (Skolverket 2011:160). Genom skönlitteraturen ska alltså eleverna ges möjlighet att skapa förståelse för sina egna upplevelser men också att vidga perspektiven i relation till andra. Skönlitteraturen kan således bli ett redskap för att ge eleverna kunskap om dialekter och andra språkvariationer samtidigt som den kan fungera som en utgångspunkt till att skapa samtal om identitetsskapande och tillhörighet. Liksom litteraturen kan ge ett perspektiv på okända världar kan den också vara en del i att upptäcka, utforska och relatera till det kulturarv som finns i varje persons närhet.
2.2 Attityd till dialekter
Språkvetaren L-G Andersson (1989) menar att det finns tre möjliga förhållningssätt en svensklärare kan anta gentemot dialekt i undervisning. Det första är utrotning som innebär att både i tal och skrift förbjuda det som inte hör standardsvenska till, inklusive dialekter.
Den andra är språkväxling där språkliga variationer tillåts så länge de är anpassade till den situation språkbrukaren befinner sig i. Den tredje är uppskattning, där varje elev tillåts använda språket fritt som hen behagar och att läraren bör uppmuntra språklig variation i alla situationer. Enligt Andersson är det enda rimliga förhållningsättet det andra:
språkväxling. Språkliga variationer måste förklaras för eleven för att hen ska kunna göra bedömningar om när det är lämpligt att använda ett visst språkbruk för att undvika stilbrott. Det kan leda till diskussioner mellan lärare och elev om när ett visst ord egentligen är brukligt eftersom språkbruket är en subjektiv fråga som inte alltid har ett enkelt, tydligt svar (Andersson 1989).
Enligt språkforskaren Jan Einarsson (2009) finns det två sätt lärare kan förhålla sig till dialekt. Hans tankegångar liknar i mångt och mycket Anderssons, förutom att Anderssons första kategori utrotning inte återfinns hos Einarsson. Einarsson ena förhållningssätt är att i alla situationer godkänna elevernas språkbruk, oavsett vilken variant de använder.
Detta förhållningssätt kan leda till ett ökat självförtroende hos eleverna, men blir oanvändbart i andra miljöer än skolan där standardsvenska fortfarande är norm. Det andra förhållningssättet blir att undervisa och lära eleverna hantera olika språkliga variationer i
olika sammanhang. Med hans egna ord, hjälpa eleverna bli ”dialektalt och sociolektalt flerspråkiga och sociolingvistisk medvetna” (Einarsson 2009:154). Einarsson menar liksom Andersson (1989) att undervisning om språkväxling och hur språk fungerar i olika sammanhang är det grepp en lärare måste anta – även om det kan tyckas svårt.
Även Sven Hultgren (1982) pekar på att det är en språklig balansbräda skolan står på.
Lärarens uppdrag är att vara rädda om dialekterna för att inte skada elevernas språkliga självkänsla, som enligt läroplanen är något läraren ska värna om, men måste samtidigt lära ut standardsvenska former för att underlätta och utbilda eleven inför sin framtid. En språklig tolerans gentemot olika sorters språkvariationer utöver standardssvenskan är nödvändig för att inte särbehandla eller förminska det dialektala språkbruket.
Sofia Ask (2012) menar att det är varje lärares uppgift att förstå och vara mottaglig för att elevers språkbruk varierar. Även i, eller kanske särskilt i, skolans värld spelar språkbruket roll och varje elev kommer att använda sig av unika idiolekter och dialekter i både tal och skrift. Som lärare blir det därför viktigt att fundera över vilka idolekter man är mottaglig för och tillåter i klassrummet för att kunna möta olika sorters språklig variation. Tillåts enbart standardsvenska gynnar det ett visst antal elever medan det lämnar andra efter. För att kunna ha en litteraturundervisning och en svenskundervisning som tillåter varje elev att utforska sin egen personlighet måste man också tillåta olika språkbruk eftersom idiolekter är en del av identiteten.
2.3 Dialekt och litteraturdidaktik
Louise M. Rosenblatt är en inflytelserik litteraturdidaktisk teoretiker. I boken Literature as exploration (1995) skriver hon att det primära syftet med att studera litteratur i skolan är att eleverna ska ges möjlighet att utveckla sin läsförmåga men också sin förmåga att njuta av och ta till sig av det skrivna. Enligt Rosenblatt är skönlitteratur mer än fakta, litteraturhistoria och analysmaterial – det är en potentiell upplevelse av nya världar samt en källa till personlig insikt och utökad förståelse av sig själv och omvärlden.
Litteraturläsningen liknas vid ett möte, en transaktion, med texten. Detta möte framkallar unika tankar hos varje läsare. Det är först när en text blir läst och tolkas av en läsare som den väcks till liv och ges mening. Att tillåtas att tänka fritt kring ett verk innebär dock inte att varje respons på en text är lika bra – genom att läsa en text flera gånger och lära sig olika sätt att analysera på kan betydelsen förändras hos en läsare. Rosenblatt menar att lärarens roll i undervisningen blir att möjliggöra att elevens egna tankar om verket får uttryckas och valideras men också att hjälpa och stötta eleven mot en mer genomtänkt och reflekterande läsning och respons på det lästa.
Rosenblatt (1995) menar vidare att det finns två typer av läsning, efferent och estetisk.
Efferent läsning innebär att läsarens fokus ligger på att ta till sig information i texten där fokus på personliga och känslomässiga delar blir underordnade. I den estetiska läsningen
är upplevelsen en annan, läsningens fokus är att frammana känslor, bygga upp stämningar och skapa scener. Läsning blir en personlig upplevelse. Rosenblatt poängterar också att de två läsningarna inte ska ses som diametrala då samma text, beroende på lästillfälle, kan tillhöra den ena eller andra kategorin. I litteraturundervisningen innebär det att syftet med läsningen alltid måste tydliggöras för eleverna. Estetisk läsning är ofta det uttalade målet med litteraturläsning men i slutändan landar det ofta i ett efferent sökande efter information. Att arbeta med dialekt i skönlitteratur skulle kunna leda till att litteraturundervisningen enbart närmar sig en efferent läsning, där fokus ligger på detaljer i texten och leder till ett instrumentellt förhållande till litteraturen som reducerar den personliga läsupplevelsen. Jag menar dock att fokus ska ligga på hur karaktärernas språkbruk påverkas deras identitet vilket kräver att texten blir läst i sin helhet och framförallt ges utrymme att diskuteras i klassrummet.
Lars-Göran Malmgren (1986) skriver i boken Den konstiga konsten om hur svårt det kan vara att sätta sig in i och ta till sig dikter och skönlitterära verk. Han menar, liksom Rosenblatt, att litteraturen och människans erfarenheter inte får ligga för långt ifrån varandra. Enligt Malmgren kan ”igenkänning och tolkning […] underlätta varandra”
(Malmgren 1986:113). När en läsare känner igen sig i en text kan hen också utvecklas i läsandet. Malmgren skiljer dock på igenkänning och identifikation: en läsare kan exempelvis förstå och känna igen sig i miljöerna som beskrivs i en berättelse men behöver inte nödvändigtvis identifiera sig med karaktärerna. Identifikation kan, enligt Malmgren, leda till att läsprocessen avstannar men också leda till en fördjupad läsupplevelse som tillför nya perspektiv på verkligheten.
Med Malmgrens (1986) synsätt kan dialekten och den kulturella identiteten, för vissa elever, vara en igenkänningsfaktor som möjliggör ett ytterligare närmande till texten. I mötet med karaktärer vars språkbruk liknar ens eget kan magi uppstå. Samtidigt kan också det dialektala få en distanserande funktion hos elever som inte förstår dialekten eller inte kan identifiera sig med karaktärerna. I svårigheter att tolka texten kan ett avstånd till den skapas som gör att läsningen avstannar (Malmgren 1986). De olika perspektiven och läsningarna kan, trots vissa hinder, ändå vara en tillgång: genom att samtala om texten i klassrummet kan olika läsupplevelser stötas och blötas. Genom att alltid ha elevernas upplevelse av texten i fokus och samtala om hur karaktärernas identitet och kulturella tillhörighet gestaltas genom dialekten, snarare än hur dialekten är utformad, finns det potential att uppnå en estetiskt läsning såsom Rosenblatt (1995) beskriver den, och i slutändan en unik och perspektivöppnande läsupplevelse med texten.
3 Bakgrund om dialekter
I följande kapitel ges först en beskrivning av begreppet dialekt, dess innebörd och hur dialektanvändningen ser ut i Sverige idag. Därefter beskrivs hur dialekt används och har använts i skönlitteratur. Kapitlet avslutas med att beskriva dialektens roll som identitetsmarkör i förhållande till olika grupper och normer.
3.1 Begreppet dialekt
Att definiera begreppet dialekt kan till en början verka enkelt. Enligt Nationalencyklopedin är dialekten en ”språkvariant som talas av invånarna inom ett avgränsat geografiskt område, t.ex. ett landskap eller en socken” (Nationalencyklopedin 2019), en definition som de allra flesta svensktalande antagligen skulle skriva under på.
L-G Andersson (2013) har en liknande precisering i antologin Sociolingvistik då han beskriver dialekten som en språklig variation, avgränsad av geografiska områden. Men, Andersson påpekar också ytterligare att denna geografiska bestämning inte är helt homogen utan ofta innebär generaliseringar. Pitebondska exempelvis är en generalisering över hur dialekterna i omgivande byar kring Piteå ser ut. Användandet av dialekten ser också olika ut beroende på vem som pratar och i vilken situation det sker. Andersson pekar exempelvis på att personer med traditionell dialekt som modersmål dialekt ofta betraktar standardsvenska som ett helt separat språk som de enbart använder i formella sammanhang.
I antologin Språkutveckling under skoltiden beskriver L-G Andersson (1989) fyra olika nivåer av dialekter. Den första är genuin dialekt, men som idag inom språkvetenskapen kallas traditionell dialekt. Här är skillnaden gentemot standardspråket stor och påverkar hela språksystemet – från ord till grammatik och syntax. Den andra nivån är utjämnad dialekt som något mer följer standardnormen men fortfarande kan ha variationer i ord eller uttal. Regionalt standardspråk är den tredje nivån där det går att urskilja varifrån en person härstammar i breda drag men som till största del följer standardnormen. I ett neutralt standardspråk, fjärde nivån, går det inte längre att urskilja en persons geografiska härkomst – hen talar helt och hållet enligt standard.
I boken Språket och språkarna beskriver Jan Einarsson (2013) dialekten som en del av en persons idiolekt, det vill säga en människas unika sätt att uttrycka sig i olika sammanhang. I idiolekten ingår exempelvis dialekt som är en geografisk markör.
Idiolekten påverkas också av exempelvis sociolekt som är en språkvariation förknippad med social grupp, etnolekt som är en språkvariation förknippad med etnicitet eller sexolekt som är variation förknippad med kön. De olika språkvariationerna går inte att frigöra från varandra – en persons dialekt hör exempelvis ofta ihop med dennes sociolekt.
”Idiolekten visar vem vi är, vem vi vill vara eller vem vi vill framstå som inför andra.
Och valet görs oftast inte medvetet av oss själva. Det görs av omständigheterna”
(Einarsson 2013:192). En dialekt är alltså bara en del av en individs uttryckssätt som tillsammans med andra bildar en helhet, men kan förändras från situation till situation.
Andersson (2013) menar liksom Einarsson (2013) att dialekt och sociolekt är direkt sammankopplade. De kan inte skiljas ifrån varandra. Det språk en person använder är beroende av geografiska härkomst men också social status och situationen hen befinner sig i. De som använder allra mest standardspråk är personer som tillhör grupper med hög status. Grupper med låg status använder mer dialekt eller mer informellt språkbruk.
Situationen spelar också roll i bruket av språk – ju mer formellt, desto mer användning av standardspråk (Andersson 2013).
Bruket av dialekter håller på att förändras (Nilsson 2009, 2017). Den språkliga förändringen innebär att allt fler svensktalande närmar sig standardspråket. Denna process sker i olika takt och är inte lika över hela landet. Troligtvis har den interindividuella variationen – den mellan individer – ökat jämfört med för 60 år sedan (Nilsson 2017). Färre och färre talar en traditionell dialekt, men det innebär däremot inte att vi övergår till en neutral standard. I en studie gjord över dialektförändringen i Västsverige (Nilsson 2009) visade resultatet att de allra flesta språkbrukare har dialektala drag i sitt språkbruk, en utjämnad dialekt, men att färre använder sig av traditionell dialekt.
3.2 Dialekt i skönlitteratur
Birger Liljestrand (1993) menar att texter formuleras och konstrueras olika beroende på vilket syfte de är skrivna för. Sakprosa är ofta utformad på ett standardiserat sätt för att innehållet ska vara tydligt och enkelt för mottagaren att förstå. Stilmarkörer markerar vilken typ av text du läser och skapar på så vis språk- och textkonventioner som författaren är mer eller mindre fri att följa. Skönlitteratur och dikter har å andra sidan möjlighet att förhålla sig friare till språket då berättelserna är personliga och unika och fordrar ett självständigare språk (Liljestrand 1993).
Ofta skriver författaren på två olika språknivåer – en för berättelsen och en för dialogen.
Det är framförallt i dialogform som det talade och informella språket såsom dialekt kan ta plats även om exempel finns på texter helt skrivna på dialekt (Liljestrand 1993).
Författarna måste kompromissa med verklighetens talspråk – det skulle annars vara mycket svårläst för många läsare – och ofta finns inkonsekvenser med blandat talspråk och skriftspråk i dialoger. Karl-Hampus Dahlstedt (1960) och Birger Vikström (1956) pekar, liksom Liljestrand, på omöjligheten för en författare att helt och hållet skriva på dialekt. Det skulle kräva en förkunskap hos den som talar enbart standardsvenska som är ohållbar att förvänta sig av gemene man. För dem som förstår dialekten och kan höra dess klang får istället en utökad läsning, en ytterligare dimension utöver själva orden (Vikström 1956).
Hur verken är uppbyggda när det kommer till användandet av talspråk är upp till författaren, i alla fall enligt dagens norm. Under 1800-talet fanns det, enligt Liljestrand (1993), en vedertagen regel där dialogerna var utformade så att de från lägre klasser talade mest likt talspråk medan skriftspråk, standardsvenska, användes av karaktärer från högre klasser. Att använda sig av dialekt i svensk skönlitteratur är inget nytt fenomen.
Talspråksnära skriftspråk fanns redan på 1600-talet, och 1740 utkom Sagan om hästen av Olov von Dalin som kan anses vara den första boken där dialekten – i det här fallet halländska – används som ett stilistiskt medel (Dahlstedt 1960). Under 1930-talet används dialekter och folkmål alltmer flitigt. Stora författarnamn såsom Vilhelm Moberg, Harry Martinson och Eyvind Johnson använder sig av folkmål som ett sätt att göra verklighetsnära, realistiska skildringar. Däri ingick också ett friare språk som en kontrast mot den tidigare gängse stela skriftspråksnormen (Dahlstedt 1960). Även Sara Lidman använder språkvariation som ett stilmedel. Dialekten och standardssvenskan används för att beskriva exempelvis klasskillnader mellan människor (Vikström 1956).
Dialogens, och därmed också dialektens, funktion i skönlitteratur är enligt Liljestrand (1993) att skapa en ”verklighetsillusion” och närhet till texten samt ge en ytterligare beskrivning och karakterisering av berättelsens framträdande personer. Även Dahlstedt (1960) nämner det verklighetstrogna dialekten skapar som ett verktyg som förstärker och gestaltar den specifika miljö som berättelsen utspelar sig i. Ytterligare funktioner som dialekten har är att det ger författaren en egen unik språkstil samt möjlighet till att använda formuleringar och göra nyanseringar i betydelser av ord som saknas i standardsvenskt språk. Dialektanvändningen skulle också kunna vara ett uttryck för norrländsk patriotism, en möjlighet att beskriva sitt ursprung med egna, väl valda, ord (Dahlstedt 1960).
Sara Ramos Pinto (2009) beskriver dialektens betydelse i att ge ytterligare information till läsaren om karaktärernas sociokulturella och geografiska härkomst. Genom ett kreativt språkbruk kan en författare både ge implicit information om en karaktärs persona och beskriva mer om den situation hen befinner sig i. Användandet av dialekter kan också spela på läsarens fördomar och stereotypa föreställningar om vissa dialekter eller sociolekter. Ofta associeras en standardvarietet med hög social status och prestige, medan varieteter med annan härkomst undervärderas eller anses vara ”inkorrekta” (Ramos Pintos 2009). Dialektens användning och betydelse i skönlitteratur är alltså mångbottnad.
Den är beroende av författarens avsikt med texten men är också upp till läsaren själv att tolka in.
3.3 Dialekt som identitetsmarkör
En individs språkbruk påverkas av flera faktorer, däribland grupptillhörighet. L-G Andersson (2013) beskriver språkinlärning som en del av ”socialisationen” – det är en
del i att fostras till en bra samhällsmedborgare. Språk lär man sig i kommunikation med andra, och i den kommunikationen tillägnar man sig inte bara språkliga kunskaper utan även språkliga attityder och åsikter om språk och olika språkliga variationer. En människas språkbruk blir på så sätt ett resultat av de språk man lär sig under sin livstid, men också av de åsikter man tillägnat sig och anpassar sitt språk efter.
Dialektens betydelse är viktig inte bara för hur man ser på sig själv utan också för hur andra ser på en. Språk bär på en inom språkvetenskapen kallad schibboletfunktion.
Genom ditt språkbruk kan du visa på tillhörighet eller utanförskap gentemot olika grupper och folk (Einarsson 2009, Sundgren 2013). Uttrycket kommer från Bibeln där man genom skillnader i uttal av ordet schibbolet kunde skilja vän från fiende. Dialekt bär på en sådan schibboletfunktion, där den geografiska tillhörigheten avslöjas. Oavsett om talaren vill ange sitt geografiska ursprung markerar dialekten (även en vag sådan) en viss tillhörighet till en specifik plats eller region (Einarsson 2009, Sundgren 2013).
Språksociologen Lisa Eriksson (2005) skriver i artikeln En kvinna klär sällan i dialekt att det finns tre olika förhållningssätt en individ kan anta gentemot dialekter. Där finns absolutisterna, som använder dialekter i alla sammanhang och har en positiv bild av dialekten. Där finns också anpassarna som i utvalda sammanhang kan används sig av dialekt men annars talar standardsvenska. Den sista kategorin är avståndstagarna som aktivt försöker undvika sin dialekt och tala så nära neutral standardsvenska som möjligt.
Eriksson kopplar även ihop dialekten och en individs lokala förankring. Beroende på om du är rotad, rastlös eller rotlös i din hembygd kommer du också förhålla dig olika till din dialekt. Rotade personer som gärna vill stanna kvar i sin hemby har även ett mer positivt förhållningssätt till dialekten, jämfört med individer som är rotlösa som längtar efter att få flytta till större städer. Rotlösa personer har ofta en negativ bild av sin dialekt och vill ibland helt och hållet dölja den.
Möjligheten att välja vilket språk man vill bruka i en viss situation är dock begränsat.
Underliggande normer styr vårt medvetande och så även vårt språkbruk (Sundgren 2013).
Det finns förväntningar på att du ska tala på ett visst sätt beroende på vilken ålder du har, viken socialgrupp du tillhör, varifrån du kommer geografiskt och så vidare. Dessa normer går att bryta mot men kan ha förödande konsekvenser om du blir avslöjad. Språk som används i officiella sammanhang anses ofta ha högre status och kopplas ihop med föreställningar om att talaren har hög utbildning och social status. Samtidigt får språk som används i inofficiella sammanhang inte automatiskt låg status. Dialekt, slang och svordomar bär på en så kallad förtäckt prestige. De kopplas ihop med manlighet eftersom de signalerar tuffhet och styrka. För den som vill verka manlig är det alltså inte eftersträvansvärt att tala standardsvenska, medan det motsatta gäller för kvinnlighet.
Normer angående män och kvinnors språkbruk påverkar även deras användning av dialekt. I en studie gjord angående ungdomars dialektanvändning i Alingsås visar Anna
Gunnarsdotter Grönberg (2004) att pojkar använder fler lokala drag och avviker mer från standardsspråket jämfört med flickor. Grönberg poängterar dock att även andra faktorer också påverkar språkbruket, såsom livsstil och geografisk tillhörighet. Närhet till en större stad innebar för de flesta informanter en högre frekvens av standarddrag. Eva Sundgren (2002) har undersökt hur språkbruket förändrats i Eskilstuna över en trettioårsperiod. I den studien framkommer även där språkliga skillnader mellan könen, liknande de i Grönbergs studie: kvinnor använder mer standardspråkliga drag medan män använder mer lokala. Dessa skillnader hade även ökat över tid jämfört med faktorer såsom klass och ålder där skillnaderna hade minskat (Sundgren 2002).
4 Identitet
I det här kapitlet presenteras först två teorier om identitet och identitetsskapande hos ungdomar och vuxna människor, teorier som ligger till grund för den kommande analysen. Eftersom studien utgår från verk skrivna i Norrbotten och Västerbotten följer därefter en beskrivning av Norrland som kulturell identitet, utöver de tidigare identitetsteorierna.
4.1 Identitet och identitetsskapande
Det finns olika uppfattningar om vad som formar och styr en människas identitet. James Marcia, professor i psykologi som särskilt inriktat sig på utvecklingspsykologi hos ungdomar, tillhör den kategori av forskare som betonar att individens egen utveckling styr skapandet av identitet. Enligt Marcia (2006) är identiteten i ständig förändring. Man kan inte ha en identitet eftersom den gradvis utvecklas med ålder och nya erfarenheter.
Marcia skiljer på en tillverkad identitet och en tilldelad identitet. Identitetsbildandet i en tilldelad identitet skapas av traditioner, riter och kulturer som hålls kvar utan en ifrågasättande och kritisk blick på dessa sociala konstruktioner. En tillverkad identitet, den mer eftersträvansvärda enligt Marcia, beskrivs som ett ”gör-det-själv”-projekt där individen själv konstruerar sitt jag – ett jag som i slutändan står stadigt i världen.
Omgivningen fungerar som stöd i att utforska och aktivt göra ställningstagande gentemot omvärlden och ideologier. Det konstanta omformandet och nyskapande av identitet gör det lättare att möta och hantera problem, men öppnar också upp för nya perspektiv och erfarenhetsvärldar att bemöta och förhålla sig till. Marcia menar vidare att det framförallt är under en individs ungdomstid som identitetsskapandet får en viktig och central roll eftersom det är först då en människa kan reflektera över sin barndom samtidigt som hen börjar utstaka kommande vägar in i vuxenlivet.
Thomas Ziehe (2003), socialpsykolog, förespråkar ett annat synsätt på identitet än Marcia. Enligt honom är identitetsskapandet en social konstruktion. Individens identitet skapas i förhållande till andra människor och grupper. Han menar att teknikens framgång och förändring på samhället även har påverkat människans identitetsskapande. Teknikens under har möjliggjort en ”kulturell friställning”, en frigörelse från det traditionella, den omgivande kulturen och den utstakade livsväg som tidigare var självklar för de allra flesta. Denna frihet för med sig möjligheten att själv välja vad och vem man vill vara och möjliggör ett utforskande, prövande och omformande förhållningssätt till identiteten.
Samtidigt är det en frihet som är begränsad av olika förutsättningar och ekonomiska möjligheter. Att ha många valmöjligheter kan också medföra en känsla av osäkerhet inför livsbeslut – alternativen är många och det är upp till individen själv att avgöra vilken identitet och socialgrupp man vill tillhöra.
Ziehe och Marcia skiljer sig åt i uppfattningen om vem som är aktör, samhället eller individen, när det kommer till skapandet av identitet. Samtidigt är de två teorierna svåra
att frigöra från varandra. Ingen människa verkar i ett vakuum frigjord från omgivningen samtidigt som vi också är fria att göra våra egna ställningstaganden som individer.
Möjligheten att omforma och förändra sin identitet är gemensam för de båda synsätten – du blir aldrig färdig, och det är som det skall – och utgör också grunden för synen på identitet i den här studien.
4.2 Norrland som kulturell identitet
Författarna till de utvalda verken härstammar alla från en och samma region: Norrland och mer specifikt Västerbotten och Norrbotten. Alla tre verken utspelar sig helt eller delvis i författarnas egna uppväxtorter och denna bakgrund återspeglas både i berättelsens handling och i karaktärernas språkbruk. Platsen har en betydelse i skapandet av identitet, men detta handlar inte bara om hur landskapet där man bor ser ut eller om det är en stor eller liten stad utan om att ha en samhörighet, en gemensam historia och ett gemensamt språk med de människor man omger sig med. Verken och språkbruket i dem visar inte enbart på identitet i allmänhet utan på en särskild norrländsk identitet. Det finns skäl att fråga: vad har dialekten för betydelse för identitet i allmänhet och norrländsk identitet i synnerhet?
I undersökningen används böcker från Västerbotten och Norrbotten, men angående identitet kommer de att klumpas ihop under det mer övergripande begreppet Norrland.
Det är ett problematiskt begrepp just eftersom det är så generaliserande – Norrland täcker mer än halva Sveriges yta och omfattar flera landskap, språk och kulturer. Ändå finns det anledning att tala om en norrländsk identitet. Kerstin Westin visar i undersökningen Hemma i Norrland: om identitet och samhörighet med andra (2012) att nästan 80 procent av befolkningen i Norrland (i studien definierat som de fyra nordligaste länen) identifierar sig just som norrlänningar. De boende i Norrland som inte identifierar sig som norrlänningar har nästan alla vuxit upp i en annan del av Sverige. Westin menar att gemenskap och samhörighet – känslan av att tillhöra något – är utmärkande för identifikationen med landskapet. Ett gemensamt språk, som exempelvis dialekt, kan vara en sådan faktor som signalerar tillhörighet och gemenskap med andra.
I antologin Rötter och rutter (2002) ställer Anders Öhman frågan om det finns en norrländsk kulturell identitet. Det skulle förutsätta att det finns ett Norrland, skilt från det övriga Sverige. Öhman beskriver hur Norrland tidigt kom att betraktas närmast som en koloni, en periferi i utkanten av centrum. Tillgångarna var råvaror och natur, i frånvaro av kultur och identitet. Genom industrialiseringen på 1900-talet förändrades synen på det norrländska, i och med att landsdelen befolkades av människor i jakt på arbete. I mötet med andra människor, identiteter och kulturer framstod den egna identiteten. ”Att uppleva det som att man har en egen, sär-skild, identitet kan man bara göra i relation till något annat, liksom det på ett historiskt plan innebär att denna identitet alltid kommer förändras i mötet med andra” (Öhman 2002:13). Genom utifrånperspektivet vidgades
inifrånperspektivet. I framförallt skönlitteraturen gavs en annan bild av Norrland som en plats med en egen historia och en egen identitet, eftersom det skönlitterära berättandet möjliggjorde ett inifrånperspektiv på en landsända som tidigare enbart studerats utifrån (Öhman 2002).
Vidare beskriver Öhman (2016) i artikeln Norrland som identitet och periferi hur tre norrländska författare genom sina verk och författarskap försökte skapa och befästa en norrländsk identitet i början av 1900-talet. Även här betraktas Norrland i ett centrum och periferi-förhållande till södra Sverige. I den första litteraturen som beskriver Norrland framträder en exotifierande och romantiserad syn. Norrland var ett oskrivet blad vilket möjliggjorde exploatering och projicering. Men ett motstånd formerades genom att skapa andra berättelser där en historia och en identitet tillskrivs landsänden och människorna boendes där. Deras inifrånperspektiv från periferin blir ett motstånd till allt som det centrum utifrån velat tillskriva Norrland men riktar sig också till de norrländska läsarna för att skapa en igenkänningspunkt – en norrländsk självmedvetenhet. Författarna går en balansgång mellan att å ena sidan undvika exotifiering och å andra sidan skildra sin omvärld alltför realistiskt – båda två fallgropar som riskerar att reducera den norrländska identiteten och göra den mindre och mer begränsad än den faktiskt är (Öhman 2016).
Litteraturen om Norrland har alltså historiskt burit på viljan att både bredda det norrländska medvetandet och förändra de blickar som kastas utifrån. Språkbruket, att tillåta sig att skriva på dialekt, är ett sätt att visa på något av den kultur som Norrland bär på för sörlänningar utifrån. Samtidigt är den en stark identitetsfaktor för de norrländska läsarna. Det är enbart de som själva bär på dialekten som fullt ut kan förstå nyanser i ordval och hör orden så som de verkligen ska låta. Att vara norrlänning och författare innebär att förhålla sig till en gemensam kultur, historia och identitet. Det innebär också att förhålla sig till ett gemensamt talspråk som genom litteraturen för första gången blir ett gemensamt skriftspråk. I den här uppsatsen är utgångspunkten att det finns en särskild norrländsk kulturell identitet som i verken påverkar karaktärerna, deras handlingar och framförallt deras språkbruk.
5 Analys
I detta kapitel redovisas resultatet av analysen som gjorts av de tre utvalda verken.
Dialektens betydelse för formandet av karaktärernas identitet har legat i fokus för analysen, baserat på de teorier och den forskningsbakgrund som beskrivits i de tidigare kapitlen.
5.1 Tjärdalen
Tjärdalen är Sara Lidmans debutantverk. Jag refererar här till originalutgåvan utgiven 1953 i den löpande texten. I Tjärdalen beskrivs den lilla byn Ecksträsk i Västerbotten, löst baserad på Lidmans egen hemby Missenträsk. I Ecksträsk finns inga böcker förutom Bibeln och tidningen Norran som utkommer tre gånger i veckan, och närmsta samhälle ligger tre mil bort. Resultatet blir en isolerad by där invånarna är beroende av varandra och kollektivet.
Lidman använder dialekten som ett medvetet stildrag i Tjärdalen och låter dialekten och framförallt jörnsmålet ta plats genom hela boken. Dialekten är inte skriven exakt såsom den låter i talad form, utan begränsad framförallt till formord såsom he, henna, jer. På så sätt skapas en dialektal stilform men som fortfarande är begriplig och läsbar för den som talar standardsvenska (Dahlstedt 1960). Birgitta Holm beskriver i sin bok Sara – i liv och text (1998) hur dialekten är ett modernistiskt drag. I och med att dialekten i skriven form ofta är något ovant för gemene läsare kräver den lite extra tankemöda för att förstå och ta till sig. Man stannar upp, läser noggrannare och får en förnyad blick för verket (Holm 1998).
5.1.1 Petrus: en förmer man
Historien i Tjärdalen berättas från flera byinvånares perspektiv och tankegångar. På så sätt synliggörs olika sorters språkbruk. I boken får vi möta olika personers talspråk såsom bondeparet Nils och Agda som alltid använder dialekt, både med varandra och i mötet med andra. Där finns också motsatsen: de utbildade högstatusmännen som enbart använder standardsvenska oavsett vem de talar med. I boken finns en person som står någonstans mellan bönderna och de utbildade. Den mannen är Petrus. Petrus är bonde och talar jörnsmål som de andra byborna. Samtidigt kan han tala standardsvenska, och är den enda i byn som äger en bokhylla som innehåller andra böcker än Bibeln. Bland byborna anses han bildad och belevad för att vara bonde. Betty, Petrus fru, beskriver honom såhär: ”Visst vara han förmer än alla män hon visste och på grund av orden. Dock måste hon hålla måtta med honom så att han inte urartade till ett datter” (28). Betty är stolt över hennes mans språkliga färdigheter men samtidigt rädd att han ska förlora sig helt i det språkliga. Då finns en risk att han försummar sin, enligt Betty, viktigaste uppgift:
att ta hand om jordbruket och gården för att försörja familjen.
En särskild sak med Petrus är att han anpassar sitt språkbruk efter situation och gör språkväxlingar mellan bondska och standardsvenska i samma konversation. Gemensamt för språkväxlingarna är att de signalerar tillhörighet eller avskärmning från en grupp , ett samband som även Einarsson (2009) beskriver. I samtal med andra byinvånare brukar Petrus allt som oftast bondska med vissa undantag för tillfällen där standardsvenska används antingen för att göra sig lustig över standardsspråkstalarna eller för att tala om särskilt viktiga eller högtidliga saker. I mötet med standardspråkstalare, ofta personer med hög status, byter Petrus språkbruk från jörnsmålet till en slags standardsvenska. Språket bär fortfarande på vissa dialektala drag men är ändå långt ifrån bondskan.
Standardsvenska använder han även när han tänker eller talar för sig själv. Med bönder talar man på bönders vis brukar man säga, men i sina egna ögon är Petrus något mer än bara bonde. Det signalerar också hans språkbruk. Byborna säger det själva: ”Vanligt folk är det bästa i en vanlig liten by” (61). Petrus är en mittemellan-figur, varken nog vanlig för att tillhöra byn men inte nog fin för att tillhöra samhället.
Petrus uttrycker i sitt språk en längtan bort från Ecksträsk, till en annan plats med andra livsvillkor och möjligheter. ”Så mager jord i Ecksträsk, ingenting vill växa. En skrabdig och onyttig landsända. Tänk söderut där äpplena yr som gräsfrön” (146). Kopplad till längtan bort finns också en längtan om ett annat språk, ett där han kan uttrycka sina djupaste tankar och känslor på ett annat sätt än jörnsmålet och människorna omkring honom tillåter. ”Men tänk att få bli begripen ordledes, att få samtala om Sorgesamma Ting” (50). I sin längtan till att tala med andra, högre, ord om sådant som själen känner och i sin förmåga att använda standardssvenska och tala fint skapas en distans till de andra byborna. Till vilken nytta är det att kunna och vilja tala ett annat annorlunda språk om det inte finns någon som kan förstå en eller använda samma ord tillbaka?
5.1.2 Förlåta – ett fint ord för fint folk
I Petrus bondska ingår också en hel del religiösa, ålderdomliga uttryck. De blir en del av dialekten eftersom de är bevarade på grund av avståndet till nästa samhälle och bidrar därmed till ett ökat avstånd till föryngring och förnyelse. Det är genomgående för alla karaktärer i verket, och är ett stilmedel som ofta används i Sara Lidmans romaner (Vikström 1956). Det bibliska blir en del av dialekten, motsägelsefullt nog. Trots att Petrus på många sätt är påverkad av Bibeln är hans relation till den också kluven. Han tror mer på vetenskap än andar. Men Bibeln kan också bidra med något som ingen annan kan ge honom: nya ord. För Petrus är språket något mer än bara ett kommunikationsmedel. I det finns skönhet som inte går att hitta i Ecksträsk. I en episod slår Petrus upp Psaltaren och läser:
Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
O i alla mina tider att något så okristligt grannt kan stå i bibeln! Han lät boken falla och upprepade orden ut i luften. Det fanns en plågande ljuvhet i dem, han kunde inte sitta stilla, han måste gå runt, svaja med armarna, gapa efter luft (131).
Trots att han inte ens förstår ord som pelikan blir Petrus uppfylld av det han läser – inte på grund av dess betydelse utan för hur det låter och hur det får honom att känna. Petrus tror att en pelikan är ”[n]ågot i stil med en raga på myren, men storslagnare” (131). En raga är på standardsvenska samma sak som ett torrt, dött träd. När Petrus ser bibelordet framför sig placerar han ragan på myren, ett för honom välkänt ställe. På så sätt kan han också identifiera sig med det han läst och bibelordet blir till en tröst. Det ödsliga och ensamma som det innebär att vara en pelikan i öknen, en raga på myren eller en drömmare i en bondby är han inte ensam om att ha upplevt och ännu härligare blir det när någon kan hjälpa honom beskriva känslan i vackra ord.
Det ord som Petrus har allra svårast för att använda är förlåt. Petrus är, trots sin bokhylla och trots sin standardsvenska, bara en bonde och därmed en lågstatusperson. Förlåt är ett ord han läst om men själv aldrig använt. Det är ett standardsvenskt och religiöst ord som används frimodigt, nästan likgiltigt, av ”fint folk” men som fattas i Petrus eget språkbruk.
Inte ens i relationen till sin fru Betty är förlåt ett brukbart ord även om Petrus önskat det annorlunda. När Betty själv ber om förlåtelse blir Petrus generad.
De brukade inte såna ord som förlåt sig emellan. Det var ett religiöst ord, mellan människor användes det bara bland fint folk. […] Och visst hade han många gånger önskat att han och Betty haft förlåt som gångbart lösenord istället för att låta ilskan tyna bort av sig själv. (98f)
Förlåt är ett ord som Petrus förstår innebörden av men inte känner mandat till att själv bruka. Ordet är alltför fint och för långt bort från Petrus egen identitet och de förväntningar som finns på hur han ska tala. Sundgren (2013) menar att det finns en risk i att bryta mot språknormer eftersom chansen finns att du blir avslöjad. Genom att undvika förlåt undviker Petrus också att verka vara någon annan än han är. Han anpassar sig till normen och den grupp han tillhör.
I anpassningen försvinner dock möjligheten att be om förlåtelse. Avsaknaden av ett ord såsom förlåt påverkar relationen till andra. Förlåt är ett ord som används lika mycket för att lätta sin egen börda som för att visa på omsorg i relationen till sina medmänniskor, för att bekänna skuld och be om upprättelse. I bondskan, där ord om potatisskörd och knog i ladugården framförallt är väsentliga finner Petrus inte termer för att uttrycka sådant som förlåtelse. Han blir på så vis begränsad både i sitt språk men också i förmågan att kommunicera sina känslor till andra. Saknaden av ordet förlåt representerar det Petrus längtan efter ett annat liv: ”[ö]nskade igen att något annat än bonde, att ett språk som rymt förlåt mej” (204).
5.1.3 Kontrasten till dem med standardsvenska
Utöver Petrus förekommer några andra karaktärer som brukar standardsvenska eller egen variant av standardsvenska. Predikanten Blom kommer liksom Petrus från Ecksträsk, och har bondebakgrund. Bloms bildning kommer från Bibeln och så även det högtravande språk han använder. För att skapa trovärdighet som predikant undviker han att tala jörnsmål och håller sig istället till standardsvenska, utan talspråkliga drag. Till skillnad
