Den armeniska frågan i
Sveriges riksdag
En studie om hur riksdagsledamöterna har
debatterat om det armeniska folkmordet från år
1916–2019
The Armenian question in the Swedish parliament
A study of how the members in the Swedish parliament have debated about the Armenian genocide from 1916–2019
Abstract
This study is about how the parliamentary parties in Sweden has debated about the Armenian genocide 1915. The overall purpose is to increase the understanding of the underlying reasons why parties in the parliament, whose political program is both interested in immigrant groups but not, choose to argue for a recognition of the Armenian genocide over the years.
The study uses two theories, ethnicity and nationalism where the focus is on nationalism which is about what is characterized as nationalism and whether the members of the Swedish parliament can relate to this. The second theory is the use of history, where the purpose is to find out how the members use history in different ways.
It has also been analyzed how recurring the Armenian question is in the Swedish parliament. The interesting results are that politicians believe that nationalism was a contributing factor to the outbreak of the Armenian genocide. Nevertheless, they even use history in different ways when they are debating about this historical event. You also get an insight into how the recurring issue has been discussed in the parliament in more depth in the study.
Key words
Armenia, Seyfo, 1915, The year of the sword
Tack
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
1.1 Syfte och frågeställningar 2
1.2 Avgränsningar 2
1.3 Disposition 3
2 Tidigare forskning 5
3 Teori 10
3.1 Historiebruk 10
3.2 Etnicitet och nationalism 13
3.3 Begrepp 15
4 Metod och källmaterial 17
4.1 Metod 17 4.2 Källmaterial 19 4.3 Källkritisk reflektion 20 4.4 Etiska överväganden 21 5 Bakgrund 22 5.1 Armeniska folkmordet 22
5.2 Armenien som nation 22
6 Empirisk huvudstudie 26 6.1 Översikt 27 6.2 1916–1917 27 6.3 1923–1925 28 6.4 1992–1993 29 6.5 1999–2000 29 6.6 2001–2002 30 6.7 2003–2004 31 6.8 2005–2006 32 6.9 2007–2008 33 6.10 2009–2010 33 6.11 2011–2012 35 6.12 2013–2014 36 6.13 2015–2016 37 6.14 2017–2018 38 6.15 2019 40
7 Analys och diskussion 42
8 Didaktisk reflektion 51
1 Inledning
Historien är passerad och bortgången om vi inte beaktar den, om vi inte längre har behov av den eller uppmärksammar den. Å andra sidan kan historien vara vid liv och väsentlig för eftervärlden. I skuggan av det första världskriget år 1915–1923, inträffade det armeniska folkmordet. Enligt uppskattningsvis mördades omkring 1 miljon armenier och andra kristna minoriteter av det dåvarande Ottomanska riket.1
Det historiska skeendet är alltjämt levande för armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker som tillhör de kristna minoriteterna som blev utsatta. Barnbarn och ättlingar till de offer som drabbades under folkmordet vill ha upprättelse och ett officiellt erkännande. I nuläget bestrider Turkiet att ett armeniskt folkmord har skett och vägrar att bli skuldbelagda.
Folkmordshistorien har nått fram till den svenska riksdagen. Den 11 mars 2010 tillkännagav riksdagsledamöterna ett erkännande av det armeniska folkmordet. Därefter lade riksdagen fram ett förslag till den tidigare
borgerliga regeringen om att de bör erkänna folkmordet på armenierna, vilket den beslutade att avslå. Å andra sidan har även den rödgröna regeringen avvisat ett internationellt erkännande. Den historiska händelsen har länge varit en aktuell fråga i riksdagen. Sedan dess har riksdagsledamöter från olika partier lagt fram flertals argument om att den rödgröna regeringen bör erkänna folkmordet på armenierna. I debatten kring denna historiska
händelse finns det partier vars politik inte inkluderar invandrargrupper, däremot finns det partier vars politik intresserar sig för just invandrargrupper. Eftersom den armeniska frågan har berört alla riksdagspartier skall alla partier i denna studie undersökas vilket är Socialdemokraterna, Liberalerna,
1 Karlsson, De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon: det armeniska folkmordet
Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.
1.1 Syfte och frågeställningar
Den historiska debatten om 1915 års folkmord är en aktuell fråga i riksdagen. Tidigare studier har undersökt varför det armeniska folkmordet har bevarat sin aktualitet och lagt en stor vikt vid riksdagens erkännande år 2010. I denna studie blir det övergripande syftet att öka kunskapen om bakomliggande orsaker till att riksdagspartier, vars politiska program både intresserar sig för invandrargrupper men emellertid inte, väljer att argumentera för ett
erkännande av det armeniska folkmordet genom åren. Här kommer alla åtta riksdagspartiers uttalanden om det armeniska folkmordet att analyseras. Partiernas uttalanden i riksdagen kommer att undersökas med hjälp av följande frågeställningar som presenteras nedan.
- Hur har det armeniska folkmordet uppmärksammats i riksdagen från det att det omnämndes första gången och ungefär när börjar frågan att diskuteras mer återkommande?
- På vilka sätt var nationalismen en bakomliggande orsak till att det armeniska folkmordet bröt ut enligt partierna i riksdagen?
- På vilka sätt använder partierna i riksdagen historiebruk i sina uttalanden, när de argumenterar för ett officiellt erkännande av det armeniska folkmordet?
1.2 Avgränsningar
Tidsmässigt kommer studien att uppehålla sig mellan åren 1916–2019. Eftersom det pågår en konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno Karabach kommer inte riksdagsledamöternas uttalanden från 2020 om det armeniska folkmordet att inkluderas i denna studie.2 Detta beror på
2 Laurén, ”Nagorno Karabach: Kriget är slut men konflikten lever kvar”, DN.se, 11
att studien kan riskera att bli inaktuell i några delar, därför slutar avgränsningen vid 2019.
Studien kommer att lyfta fram vilka typer av historiebruk partierna har använt sig av i sina uttalanden när de argumenterar för ett erkännande av det armeniska folkmordet. Studien kommer också att uppmärksamma på vilka sätt nationalismenspelade en betydande roll i denna historiska händelse enligt riksdagspartierna samt hur återkommande denna politiska fråga har varit i riksdagen. Detta besvarar även varför studiens avgränsning börjar på år 1916, vilket beror på att det var första gången det nämndes i Sveriges riksdag. Med hjälp av riksdagstrycket, kommer ett stort fokus läggas på de argument partierna tillämpar om att regeringen bör agera för ett
internationellt erkännande av folkmordet på armenierna för att i efterhand kunna besvara frågeställningen.
Det armeniska folkmordet kallas även för ”Seyfo” (Svärdets år) eftersom även syrianer, assyrier, kaldéer och pontiska greker mördades under 1915. Sökordet i denna undersökning har varit Armenien, därav benämns det i studien som det armeniska folkmordet och inte Seyfo. I empirin presenteras en tabell på hur återkommande Armenienfrågan är i riksdagen. Däremot kommer inte alla källor att tillämpas i studien eftersom det inte finns utrymme för det, därav sker det en prioritering på källorna. De uttalanden som kommer att undersökas är riksdagsledamöternas motioner,
interpellationer och skriftliga frågor. Debatten i övrigt i kammaren kommer inte tas upp eftersom det inte fungerar av utrymmesskäl.
1.3 Disposition
2 Tidigare forskning
I en tidigare studie (2020) analyserade jag vilka typer av historiebruk
Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tillämpade i sina uttalanden när de argumenterade om att regeringen bör erkänna det armeniska folkmordet. Tidigare studier hade valt att analysera varför den svenska regeringen inte erkänner folkmordet. Syftet med denna studie var att analysera varför
Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill att den rödgröna regeringen offentliggör ett erkännande av det armeniska folkmordet. I vanliga fall tenderar båda partierna att förmedla ett konservativt och nationalistiskt sätt. Denna historiska händelse är en fråga som vanligtvis inte skulle falla inom ramen för deras politiska agenda eftersom de utesluter invandrargruppers intressen i sin politik. Resultatet visade att partierna mestadels lyfte fram samma argument och det säkraste argumentet var att armenierna skulle få upprättelse ifall den rödgröna regeringen erkänner folkmordet. Partierna använde sig av det ideologiska, moraliska och politisk-pedagogiska
historiebruket som förekommer i politiska debattprogram. Debatten om det armeniska folkmordet tog sin fart 2018 för partierna och det kunde bero på det kommande riksdagsvalet samma år. Trots att partiernas politiska program skiljer sig åt visade resultatet att de hade försökt att samarbeta, de hade funnit ett gemensamt ämne som passade båda partierna vilket var det armeniska folkmordet. De är väldigt aktiva i debatten efter 2018 och det valda ämnet är något som kan påverka rösterna inför riksdagsvalet år 2022. 3
Cirka två år efter att riksdagen valde att erkänna det armeniska folkmordet skrev Oskar Johansson (2012) en studie där syftet var att analysera hur historieskrivningen och sanningssägandets roll till politiken hade hanterats i Sverige. Specifikt valde Johansson att rikta sig in på det armeniska
folkmordet, där valde han att undersöka hur dess erkännande och förnekande
har hanterats av riksdagsledamöterna. Han betonar att det som är viktigt i studien är inte vad som faktiskt har skett utan hurpolitikerna förhåller sig till denna historiska händelse. Johansson utgår från Hannah Arendts kritiska diskussion om politik, sanning och lögn i sina teoretiska perspektiv och utgångspunkter. Med hjälp av det teoretiska perspektivet, där Johansson analyserade riksdagens voteringsbeslut om att erkänna det armeniska
folkmordet den 11 mars 2010 kom han fram till intressanta resultat. Partierna som verkade för ett erkännande argumenterade bland annat för att ett
erkännande skulle orsaka en sorts upprättelse för folkmordets offer. De lyfte även fram realpolitiska frågor, bland annat diskuterades Turkiets
medlemskap i EU. Partier som verkade emot ett erkännande argumenterade om att politiker inte skall styra över historieskrivningen och ett erkännande skulle påverka Sveriges relationer med Turkiet. Det intressanta var däremot att ingen förnekade att ett folkmord på armenier och andra kristna har skett och folkmordet behandlades som sanning. Partierna sinsemellan kritiserade även varandra. Resultatet visade att debatten handlade mer om realpolitiska frågor och att ifrågasätta andra partier än att tydliggöra vad som var sant eller inte. Johansson lyfter fram att debatten blev infekterad i och med att
historieskrivningen tillämpades för att kritisera andra partier som i sin tur spred sig över till historieskrivningen.4
Strax efter ett sekel hade passerat sedan det armeniska folkmordet skrev doktoranden Vahagn Avedian (2017) en avhandling som utgår ifrån denna historiska händelse. Avhandlingen har analyserats utifrån ett minnespolitiskt ramverk, syftet var att synliggöra varför den politiska frågan som inträffade 1915–1923 är fortfarande aktuell i dagsläget. Det armeniska folkmordet har haft stor påverkan på omvärlden, det kan bekräftas av de diplomatiska dispyter som har inträffat varje gång ett parlament har talat om det historiska i Armenien. Resultatet visade att frågan om det armeniska folkmordet är i
dagsläget aktuell och i konstant förändring. Händelsen har bevarat sin aktualitet genom de minnen och dispyter som förekommer bland exempelvis politiker. Han belyser även slutsatser om att minnen är en väsentlig karaktär inom minnespolitiken, på samma sätt som det spelar en central roll för
individer är det viktigt i ett samhälle. Avedian menar att en identitet är möjlig att påverka för politisk och samhällelig påverkan. Det förekommer i
förhandlingar mellan olika parter eftersom i identiteten sållas, tolkas och lagras minnen. En annan central faktor för denna aktuella fråga är
historieskrivning. Den förtydligar inte endast dessa minnen utan det fungerar även som ett sändebud eller skribent till följande generationer. Därmed blir historieskrivningen ett vapen i händerna på politiker som vill utforma de nationella minnena och associera dem till samtida situationer och kommande planer. Avedian nämner även att enhetliga historieberättelser tillverkas av olika och ibland av inkonsekventa minnen. Han betonar däremot att historia inte enbart består av en samling av minnen. Som vetenskap är den också en slutsats av en analytisk och kritisk översikt av existerande minnen.
Förhållandet mellan minnen och politik synliggörs bäst i den roll som moderna demokratier framför i historieskrivningen. Avedian menar att det bilaterala förhållandet kan sammanfattas i att en demokrati accepterar öppen och objektiv bearbetning av det förflutna, fastän det finns delar i denna historia som framstår som obehagliga.5
Några år efter riksdagen hade erkänt det armeniska folkmordet, analyserade Svante Lundgren i boken 100 år av tveksamhet debatten liksom dess resultat och förvecklingar. Lundgren analyserar den armeniska frågan som har diskuterats sedan Hjalmar Branting var statsminister fram tills 2015. Resultatet han kom fram till visade sig vara intressant. Lundgren hävdar att när Branting var statsminister så reagerade han på denna historiska händelse.
5 Avedian, Knowledge and acknowledgement – The politics of memory of the Armenian
Branting kallade det för ett organiserat folkmord, emellertid ansåg han inte att Sverige skulle blanda sig in i detta utan istället låta stormakterna sköta detta. Likadant gjorde den före detta statsministern Fredrik Reinfeldt med den borgerliga regeringen, då han beklagade riksdagens beslut tillTurkiets president Erdoğan. Carl Bildt som var utrikesminister vid denna tid ansåg att det kunde påverka relationerna med Turkiet. Därför valde regeringen att inte erkänna folkmordet. Statsminister Stefan Löfven och den senare rödgröna regeringen gav däremot ett löfte till assyrierna under valperioden 2014. Han lovade att driva fram frågan om det armeniska folkmordet i regeringen ifall de vinner valet.
I dagsläget har regeringen fortfarande inte erkänt folkmordet. Vid den tiden sade den socialdemokratiska utrikesministern Margot Wallström att
regeringen behöver titta på detta och att frågan om ett erkännande av det armeniska folkmordet måste prövas noga och omsorgsfullt. Lundgren menar att Branting agerade på den armeniska befolkningens öde men att han inte gjorde någonting åt det och hans politiska efterträdare har följt i hans fotspår. I Sverige anser man att det är säkrast att verka där riskerna är minst och önskar att stormakterna sköter jobbet där det är mest riskabelt.6
Tidigare forskningsinsatser har kommit fram till intressanta resultat och utgör relevanta bidrag till den här undersökningen. De har bidragit till att ge en ökad förståelse om förhandlingarna kring det armeniska folkmordet i riksdagen. Emellertid har de inte analyserat på vilka sätt nationalismen var en bakomliggande orsak i det armeniska folkmordet enligt riksdagspartierna. De har inte heller analyserat hur alla riksdagspartier tillämpar historia eller hur återkommande detta historiska skeende har varit i riksdagen under alla år.
3 Teori
I och med att historiebruk inkluderas i frågeställningen betraktas det vara relevant att tillämpa i denna undersökning. Intentionen med historiebruk är att undersöka ifall riksdagsledamöterna i respektive partier använder sig av historia i deras argument om det armeniska folkmordet. Ytterligare teorier kring nationalismen kommer att implementeras i studien, det är etnicitet och nationalism av Thomas Hylland Eriksen. Fokuset kommer däremot att ligga på nationalism. Syftet med att tillämpa teorier kring nationalism beror på att det skall undersökas på vilka sätt nationalismen var en bakomliggande orsak till att ett folkmord bröt ut på armenierna. De argument som kommer att analyseras är riksdagsledamöternas uttalanden om att erkänna det armeniska folkmordet.
3.1 Historiebruk
Kort sagt handlar historiebruk om att använda sig av historia, men
användandet kan ske på olika sätt. Historiebruk började man att tala om på 1800-talet och filosofen som presenterade historiebruk var Friedrich Nietzsche. Han introducerade tre tillvägagångssätt att nyttja historia i livet som väger upp till det ”livsfientliga” vetenskapliga historiebruket, vilket han ifrågasatte eftersom han ansåg att individer tänkte med historia. Klas-Göran Karlsson har utvecklat en typologi av historiebruk som han bedömer har en större relevans för oss som lever i 2000-talssamhället. Karlssons typologi av historiebruk presenteras här nedan.7
BEHOV BRUK BRUKARE FUNKTION
Minnas Existentiellt Alla Orientering, förankring Återupptäcka Moraliskt Välutbildade,
engagerade skikt Rehabilitering, restaurering Uppfinna, konstruera, övertyga Ideologiskt Intellektuella,
politiska eliter Legitimering, rationalisering Illustrera,
offentliggöra, debattera
Politiskt-pedagogiskt Politiker, pedagoger Instrumentalisering, politisering
Det existentiella bruket är knutet till minnen. Behovet handlar om att minnas och tillämpas främst av ”vanliga” människor. Det existentiella bruket kan även anträffas i samhällen och stater som har drabbats av krig, folkmord och andra traumatiska händelser i det förflutna.8
Det moraliska historiebruket lyfts fram när man skapar indignation och inkallar motstånd mot en upplevd eller faktisk orättvisa. Det moraliska bruket tillämpas av individer som har blivit utsatta eller som av några skäl tar ansvar för deras historiska sak. Ilskan har med övergrepp och diskriminering som har förekommit i historien att göra med, händelser som har lett till negativa konsekvenser för de som har drabbats, de överlevande och gynnat de maktägande och dennes arvinge. Målet med det moraliska bruket är att åstadkomma upprättelse, alternativt att återställa den situation som
genomfördes före orättvisorna. Det är främst en gemenskap konfronterar en maktutövning som har varit eller uppfattas som historiekulturellt och politisk oemottaglig men även brutal. De historiska anklagelserna riktas främst mot politiska partier, makter eller stater. 9
Det ideologiska bruket anträffas främst bland intellektuella och politiska elitpartier, som är mer eller mindre är skickliga retoriker och demagoger. Politiska makthavare använder historia ideologiskt för att främja sina egna åsikter och maktposition som historisk framväxt och rättvis. Det tillämpas även för att kritisera andras åsikter i politiska debatter. Politiska partier som vill ta över makten övertygar andra om varför deras parti är ett bättre alternativ än de som redan sitter i maktställning. Det handlar också om att kunna övertyga, det baseras inte i första hand på det som är historiskt riktigt utan på det som istället gynnar det egna politiska synsättet. Genom att tillämpa det ideologiska bruket kan historien rationaliseras och läggas till rätta. Exempelvis för att konkretisera och försvara våld och förtryck i det förflutna.10
Det politisk-pedagogiska bruket tillämpas främst i politiska debatter. Avsikten är att sätta fart på debatten genom att visa likheter mellan samtida och historiska frågor, där olikheter mellan dem underkuvas och begränsas. För att använda historia politiskt-pedagogiskt krävs det ingen omfattande kännedom om historia. Det som krävs är att ha en känsla för värdigheten i historian och en utvecklande politisk urskillning. Uppfylls inte dessa kriterier kan man riskera att gå för långt så att det blir omdömeslöst, vilket kan leda till att man råkar motarbeta sitt syfte. Det politisk-pedagogiska bruket används även i skolundervisningen, däremot belyser man vikten av det pedagogiska perspektivet mer. Ett exempel är att eleverna får lära sig genom att fastlägga ett beslut utifrån liknande historiska händelser som har sin motsvarighet i samtiden.11
De typer av historiebruk som har presenterats är relevanta för studien eftersom de nyttjas av politiska aktörer. Riksdagsledamöternas inledning brukar innehålla en historisk bakgrund om det armeniska folkmordet, där
belyser politikerna påtryckningar och orättvisor armenier och andra kristna minoriteter har drabbats av. Detta är det existentiella bruket eftersom deras behov är att minnas. Här lyfts även det moraliska bruket eftersom politikerna har ett behov av att återupptäcka och orsaka upprättelse. Ett annat bruk som förekommer är det ideologiska där behovet är att övertyga. Syftet är att ifrågasätta andra partier som regerar i dagsläget. De som använder sig av det ideologiska bruket vill förstärka sin egen politiska makt genom att övertyga åhöraren att deras parti är bättre. Politikerna har även ett behov av att debattera och illustrera. Det innebär att man visar liknelser mellan samtida och nutida historiska frågor. Detta är det politiskt-pedagogiska bruket där ändamålet är att ta fart på debatten. Tillämpningen av Karlssons typologi av historiebruk är till fördel eftersom riksdagsledamöternas användning av historia i sina argument härigenom konkretiseras. Det kommer leda till en större inblick som tydliggör varför de argumenterar som de gör genom att tillämpa historia. Det finns även ett hinder. I och med att åtta partier i riksdagen skall analyseras, förväntas en omfattande analys menrisken är att det blir väldigt liknande slutsatser mellan partierna vilket kommer att leda till en viss upprepning och analytiska begränsningar.
3.2 Etnicitet och nationalism
Thomas Hylland Eriksen redogör för nationalismen och analyserar förbindelserna mellan etnicitet, klass och nationell samhörighet. Det åskådliggörs genom de exempel Eriksen lyfter fram. Eriksen
grupper”, ”etnicitet”, ”nation” och ”nationalism” och stöts på i bland annat politiska debattprogram och debatter.12
Gällande nationalism menar Eriksen att en stor mängd av alla nationsstater har ett officiellt språk som brukas i alla sorters kommunikation. Det finns nationsstater som förbjuder språkliga minoriteter att tillämpa sitt eget språk. Det som är karakteristiskt för denna typ av nationsstat är den ofantliga maktinflytande den representerar. En del av befolkningen kan också
betraktas som att inte räknas till i nationen. Detta är förekommande eftersom
de flesta nationsstater omfattas av både större och mindre minoriteter.13
Dragningen till ett folkspråk är en avgörande komponent för nationalistiska rörelser eftersom ett gemensamt språk är väsentligt för den kulturella enheten och för inrättandet av nationsstater. Eriksen hävdar att det skapar en känsla av nationalitet.14
I och med att Eriksen även refererar till Benedict Anderson som är en teoretiker inom nationalismforskningen har jag hänvisat från Andersons bok som skriver följande:
För att stärka den nationella turkiska Turkiets medvetande på bekostnad av en vidare islamistisk identifiering genomförde Mustafa Kemal Atatürk en tvångsromanisering.15
I fråga om tvångsromanisering handlar det härvidlag om att ungturkar samt Atatürk strävade efter ett islamistiskt och panturkiskt samhälle. Under detta händelseförlopp, var Armenien inte självständigt utan armenier var en minoritet i det Osmanska riket precis som de andra kristna minoriteterna. Detta resulterade i flera motsägelser från de kristna minoriteterna gentemot
12 Hylland Eriksen, Etnicitet och nationalism, s. 9. 13 Eriksen 1998, s. 137.
14 Eriksen 1998, s. 130.
15 Anderson, Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och
majoriteten i nationsstaten som var turkar, på så sätt ville de kristna minoriteterna grunda sin egen nation.16
Folkmordet på armenier och andra kristna folkgrupper är ett tydligt exempel på att nationalismen spelade en viktig roll under detta historiska skeende. Fördelarna med Eriksens teori om nationalism är att han belyser vad nationalism handlar om. Det han tar upp kan mycket väl relateras till
Turkiets nationalism i sambandmed det armeniska folkmordet. Det som kan vara riskabelt med att tillämpa denna teori i studien, är att vissa
riksdagspartier har en tendens att uttrycka sig på ett nationalistiskt sätt och möjligen inte anknyter till Eriksens definition av nationalism i deras argument om det armeniska folkmordet. Det kan resultera i att man inte finner ett svar av alla riksdagspartier, gällande på vilka sätt nationalismen var en bidragande faktor till att ett folkmord bröt ut på armenier. Dessa fyra typer av historiebruk samt nationalismen kommer att vara ett stöd för
frågeställningen. I efterhand kommer det att sättas samman i kapitlet om analys och diskussion för att kunna besvara frågeställningen.
3.3 Begrepp
Eriksen hävdar att termen etnicitet bildas och blir aktuellt genom sociala möten, situationer och genom människors sätt att ta itu med livets
utmaningar och krav. Det finns olika definitioner av begreppet etnicitet. De flesta teoretiker är dock överens om att etnicitet har att göra med
klassifikation av individer och grupprelationer.Eriksen uppmärksammar däremot att majoriteter och dominerande folkgrupper är lika ”etniska” som minoriteter.17
Eriksen har använt sig av Gellners definition av nationalism som förklaras på följande vis:
16 Eriksen 1998, s. 136ff.
Nationalismen är i synnerhet en politisk princip som hävdar att den politiska enheten bör vara förenlig med den nationella. Nationalismen som sentiment alternativt som rörelse karaktäriseras bäst i termer av denna princip. Som sentiment, är
nationalismen känslan av vrede som åsamkas av brott mot principen. Det kan också handla om den känsla av förnöjelse som åsamkas av dess uppfyllelse. En
nationalistisk rörelse är den som utövar denna typ av känsla.18
Gellner har en ytterligare definition av nationalism som lyder på detta vis: ”Sammanfattningsvis är nationalismen en teori om politisk legitimitet som begär att etniska gränser inte korsar politiska gränser”. Gellner menar att staten ska omfattas av politiska gränser och inte av etniska gränser mellan makthavarna och den övriga folkmängden som inkluderas in i staten. Han hävdar att nationalism är etniska ideologier som betraktar att den egna gruppen bör dominera en stat. Av denna orsak är nationsstaten en stat som härskas av den egna etniska gruppen vars identitetsmarkörer som religion och språk, generellt förankras i statens lagstiftning och officiella symboler.19
En ytterligare förklaring av nationalism som Eriksen hänvisar till är Benedict Anderson definition. Anderson hävdar att nationalismen är en föreställd politisk gemenskap, den föreställs som både i sig inskränkt och suverän. Han menar att den är föreställd i och med att medlemmarna av även den minsta nation aldrig kommer att möta, känna eller ens höra talas om mer än en minoritet av resterande medlemmar, ändå existerar i vars och ens medvetenhet bilden av deras gemenskap.20
Eriksen menar att en etnisk minoritet kan utmärkas som en gemenskap som till antalet är underordnade till resten av folkmängden i samhället och som rekonstrueras som en etnisk kategori.21
18 Eriksen 1998, s. 125.
4 Metod och källmaterial
4.1 Metod
I denna studie kommer den kvalitativa metoden textanalys att tillämpas för att kunna besvara frågeställningen. Textanalys hör till hermeneutiken som har till innebörd att återskapa och tolka det förflutna. Den hermeneutiska cirkeln innebär att man börjar i ett visst utgångsläge, en viss ”fördom”, en viss horisont eller förförståelse. Utifrån förförståelsen av den totalitet man ska undersöka rör man sig in i materialet som kan vara en stor mängd av historiska källor eller enskilda texter. Genom de utgångspunkter, aningar eller idéer man har, tolkar man materialet. Under arbetets gång, kan man påträffa nya hypoteser som man inte var medveten om från början vilket resulterar i att vi blir bekanta med det förflutna.22
Med kvalitativ textanalys undersöker man något specifikt. Det kan röra sig om en persons ändamål med en viss handling, samhällsprocess eller ett historiskt förlopp.23
För att lyckas komma fram till en rimlig analys av debatten om den historiska händelsen är både kontext och intertextualitet av stor betydelse. Termerna binder samman textens kvalitativa aspekter, närmare bestämt värderingar och egenskaper som är mer eller mindre förekommande i alla texter. Vad som uttrycks och hur det uttrycks är frågor som är viktiga att besvara.24
I denna studie är textanalys relevant eftersom undersökningen kommer att gå ut på att analysera en persons intentioner med en viss handling. Härvidlag kommer det att omfatta riksdagsledamöterna i respektive partier. Med utgångspunkt från frågeställningen är avsikten att tolka och förklara
22 Kjeldstadli, Det förflutna är inte vad det en gång var, s. 125.
riksdagsledamöternas uttalanden. Det kommer även läggas ett fokus på hur de argumenterar och vad det är för argument de tillämpar i debatten om det armeniska folkmordet. Genom att tillämpa den kvalitativa textanalysen är utgångspunkten det källmaterial som har samlats som involverar det
armeniska folkmordet. Därefter är syftet att fördjupa sig i läsningen och utgå ifrån de teoretiska perspektiven som tidigare har presenterats. Baserat på de argument som har lyfts fram av riksdagsledamöterna, är ändamålet att kontextualisera och hitta kontexten i deras uttalanden som därefter kommer att leda fram till en slutsats. Detta kommer sedan att diskuteras ianalysdelen. När man tillämpar den kvalitativa textanalysen och lyckas hitta kontexten och intertextualiteten i de texter man har undersökt, kan man komma fram till överraskande och intressanta resultat. Det finns även risker eftersom kvalitativa metoder har potential att överraska. Det man bör tänka på är att texterna man analyserar kan överraska, samtidigt som avsikten med texten kan senare komma att förändras. Därför bör man fördjupa sig i läsningen av texterna.
Det finns även en del kvantitativa inslag i undersökningen, vilket bland annat kommer till uttryck i ett antal tabeller. Tabeller presenterar resultatet på ett åskådligt sätt vilket är till fördel. En tabell behöver källmaterial. Tabellens nyckelord är Armenien som gav 1489 träffar på riksdagens hemsida.
Riksdagsledamöternas uttalanden om det armeniska folkmordet undersöktes, såsom vilket årtal samt parti de tillhörde när de uttalade sig om det armeniska folkmordet. Utifrån den samlade informationen från riksdagsledamöternas uttalanden skapades en tabell. I den andra tabellen var utgångspunkten riksdagens protokoll nr 86 samt voteringsbilagan från 11 mars 2010.
riksdagsledamöter samt de som var partilösa. Tabellen har även inkluderat de riksdagsledamöter som bröt partilinjen.
Nackdelen med kvantitativ metod är att det kan bli opersonligt, eftersom fokuset inte endast ligger på det armeniska folkmordet i
riksdagsledamöternas röster. I det samlade källmaterialet talar riksdagsledamöterna även om Turkiets utveckling och deras
medlemsförhandlingar med EU. Därav ligger inte fokuset enbart på folkmordet. Det är nödvändigt att läsa igenom det samlade källmaterialet, eftersom fokuset i källmaterialet är att de inkluderar det armeniska
folkmordet och dess utlåtande om den historiska händelsen. 4.2 Källmaterial
Det material som studien bygger på är elektroniska (tryckta) källor som är sökbara på riksdagens hemsida.25
De källor som studien kommer att utgå ifrån är motioner, interpellationer och skriftliga frågor som har framställts av respektive partier i riksdagen.
Motioner är förslag från riksdagsledamöterna som har lämnats in till
riksdagen. Riksdagsledamöterna kan kontrollera regeringen genom att lägga fram skriftliga frågor till de olika ministrarna. Ministrarna besvarar sedan frågorna skriftligt. Interpellation är en typ av fråga som debatteras i kammaren varje vecka. Interpellationen presenteras skriftligt av riksdagsledamöterna till en minister i regeringen, ministern som är närvarande i kammaren besvarar frågan både skriftligt och muntligt. I efterhand dokumenteras debatten i kammarens protokoll. Undersökningen utgår ifrån riksdagsledamöternas uttalanden om det armeniska folkmordet, med störst sannolikhet kommer frågeställningen att kunna besvaras med hjälp av riksdagstrycket. I riksdagstrycket samlar man riksdagsledamöternas
viktigaste argument och uttalanden för sin politik och väcker opinion i olika frågor i regeringens handlingar.
4.3 Källkritisk reflektion
Med källkritik avser man på en kritisk källundersökning som omfattar fyra punkter. Det är närhet, äkthet, beroende och tendens. En undersökning av källornas innehåll bör göras för att kunna besvara dessa fyra punkter. Att göra en värdering av källorna och dess användbarhet är väsentligt eftersom historikern behöver kunna lösa problemformuleringen.26
Närhet: Närhet handlar om när källan har tillkommit. Ju närmare man är
tidsmässigt desto mer trovärdig blir källan. Trots att det armeniska folkmordet inträffade år 1915, är frågan fortfarande aktuell i riksdagen eftersom det är en historisk händelse som det debatteras om. I dagsläget argumenteras det om att den svenska regeringen bör erkänna det armeniska folkmordet efter att riksdagen tillkännagav ett erkännande år 2010.
Äkthet: Äkthet innebär ifall källorna har producerats av de
riksdagsledamöter som källan anger. Eftersom det är riksdagsledamöterna själva som talar och lämnar in exempelvis motioner är äkthet ett enkelt krav att uppfylla. Allt som sägs och talas om i riksdagen antecknas i riksdagens protokoll.
Beroende: Detta kriterium handlar om ifall källan är en primär källa eller
sekundär källa. I studien används riksdagstrycket som endast bygger på primära källor som har lämnats in av riksdagsledamöterna i respektive partier.
Tendens: Tendens handlar om ifall källan är vinklad eller partisk. Källor på
riksdagstrycket är tendensiösa. I källorna ligger deras uppfattning som kommer till uttryck.
4.4 Etiska överväganden
I denna studie kommer det empiriska materialet att bestå utav elektroniska källor som finns tillgängliga på riksdagstrycket. I och med att det är offentliga handlingar som tillämpas, är man inte i lika stort behov av att ta ställning till etiska överväganden. Hade man däremot använt kvalitativa intervjuer hade etiken varit av större vikt. Däremot bör man ha i åtanke att vara så objektiv som möjligt i denna typ av undersökning vilket har
5 Bakgrund
5.1 Armeniska folkmordet
1913 tog det ungturkiska partiet över makten i det Osmanska riket. Det var Enver Pasha, Talaat Pasha och Djemal Pasha som stod i ledningen,
tillsammans drev de en militärdiktatur samt anti-armenisk politik.27
Två år senare, i skuggan av det första världskriget mördades omkring en miljon armenier i det sönderfallande Osmanska riket. Det var ett folkmord som den ungturkiska regeringen gjorde sig skyldiga till.28
Folkmordet utbröt eftersom turkarna anklagade armenierna för att ha varit illojala och för att de kristna hade begått förräderi mot det Osmanska riket. Turkarnas antagonism gentemot armenierna berodde på att armenierna vädjade efter hjälp hos de europeiska världsmakterna. Ungturkarnas nationalistiska och panturkiska syfte var att bilda ett etniskt homogent
Turkiet endast för turkar. Ett stort antal armenier, synnerligen män, mördades medan andra blev tvångsdeporterade till Irak och Syrien. Armeniska kvinnor och barn befriades inte, de överlevande var tvungna att integreras i turkiska familjer, konvertera till islam eller så blev de rekryterade till slavarbeten.29
Turkarnas främsta mål var att rädda det osmanska imperiet från att kollapsa. För att få deras vilja igenom tillämpade de olika ideologier: osmanism, panturkism och panislamism. Den ideologi som föranledde folkmordet var panturkismen. Panturkismen innebar att turkarna ville utrota kristna människor.30
5.2 Armenien som nation
1915 års övergrepp fortsatte. Medan en del av de osmanska armenierna mördades blev andra tvångsdeporterade, de som var kvar i det Osmanska
27 Lundgren 2015, s. 46f.
28 Mckay et al. 2018, A history of world societies, s. 859. 29 Karlsson 2012, s. 10f.
riket placerades i koncentrationsläger. Vissa hade lyckats komma undan och överlevt, andra flydde till Ryssland. Under denna period levde omkring två miljoner armenier i det ryska Transkaukasien. Armenierna levde ganska utspritt, de fanns i det historiska Armenien men till största delen var armenierna bosatta i Georgiens huvudstad, Tbilisi.31
Vid krigets startpunkt inkallades de värnpliktiga bland de ryska armenierna, de skickades ut till den europeiska fronten. Eftersom Turkiet och Ryssland var fiender, var det många armenier som frivilligt ville strida på Rysslands sida för att frige sina landsmän i det Ottomanska riket. Fyra frivilliga militärförband inrättades, de var delaktiga i kriget mot Turkiet och armenierna gjorde viktiga militära prestationer.32
Armenierna stötte på motgångar, Turkiet anföll tillbaka och erövrade den armeniska staden Van. Den ryska armén drog sig tillbaka och det börja se mörkt ut för armenierna. Ett år senare gick Ryssland återigen på den turkiska offensiven och ockuperade stora delar av östra Turkiet, inklusive städerna Bitlis, Van, Erzerum och Trebizond. Detta ledde till att armenierna begav sig tillbaka till de områden i Anatolien som Ryssland hade erövrat.33
Det nya ryska väldet som hade kommit till makten vid revolutionen i mars 1917, hade ställt Armeniens självständighet eller åtminstone oberoende i sikte. Samma år utbröt den bolsjevikiska revolutionen, vilket försvagade armeniernas situation. I freden i Brest-Litovsk 1918, lyckades ungturkarna övertala tyskarna till att begära att Ryssland avträder från det osmanska territoriet. Det armeniska Kars och Ardahan som Ryssland tidigare hade beslagtagit, skulle återges till det ottomanska riket. Bolsjevikerna
31 Lundgren 2015, s. 57f.
accepterade kravet, det var en kaotisk situation för befolkningen i Transkaukasien.34
1918 ockuperade den turkiska armén östra Anatolien, tusentals armenier fick återigen bege sig ut på flykt. Bataljerna om det osmanska Armenien var över och striden om det ryska Armenien hade börjat. Det osmanska försvaret mot ryska Armenien hade gynnats av alla framgångar. De transkaukasiska ledarna utropade Transkaukasiska Federativa Republiken, som levde på turkarnas nåd. Armenierna hade inga hopp kvar, det fanns inga andra alternativ än att förbinda sig till den nya republiken och försöka rädda det som kunde räddas.35
Ungturkarna hade inte nöjt sig med Brest-Litovskavtalet och hade
territoriella krav. Enver Pasha hade en vision om att förena alla turkar, nu såg han möjligheten att expandera det osmanska territoriet. Den osmanska
offensiven återupptog sitt anfall och omringade Jerevan, vilket var ännu en motgång för armenierna. Emellertid allierade georgierna sig med tyskarna och 1918 utropade Georgien självständighet. Senare förklarade även det muslimska nationella rådet att en självständig stat hade inrättats i södra och östra Transkaukasien, vilket var Azerbajdzjan.36
Härvidlag fanns det inga andra utvägar för Armenien än att proklamera sig själva som självständiga och oberoende, de fick försvara sig på egen hand mot den turkiska offensiven. Armeniska militära framgångar i maj skapade förutsättningar för ett fredsavtal mellan den nya republiken och det osmanska riket den 4 juni. 20% av det territorium som hade räknats till den
transkaukasiska unionen hamnade i turkarnas händer, det mesta i de armeniska provinserna Jerevan och Kars. Efter flera år av prövningar, djup diskriminering stod armenierna sommaren 1918 svårt sårade och med ett
stympat land fastän de var en självständig republik. Det var den första suveräna staten på århundraden.37
Armenien var ett fattigt och ruinerat land, 1919 strömmade det in amerikansk hjälp som underlättade situationen. Det hölls även fredsförhandlingar efter världskriget slut. Den unga armeniska republiken tryckte på för att
åstadkomma ett enhetligt Armenien som skulle inkludera både den västra, osmanska och den östra, nu självständiga delen. 1920 signerades fredsavtalet i Sévres som bland annat fastslog att turkarna skulle erkänna Armeniens självständighet och lämna över de östra gränsprovinserna till den armeniska republiken. Atatürk valde att bryta fredsavtalet och startade ett krig mot Armenien. Det resulterade i turkiska framgångar, Armenien var tvungna att acceptera vapenvilan medan turkarna lade beslag på både Kars och
Ardahan.38
Eftersom armenierna var så utsatta gjorde Ryssland anspråk på att Armenien skulle sovjetiseras. Det var den armeniska regeringens enda möjlighet till att hålla sig borta från en turkisk ockupation. Armenien ville inte riskera att förlora fler provinser av republiken vilket är anledningen till att de vek sig, Turkiet hade utvidgat sitt rike på armeniernas bekostnad. Sevrésavtalet upphävdes, istället slöt man ett nytt avtal i Lausanne 1923. I avtalet nämndes varken Armenien eller armenierna. De hade blivit förråda av de europeiska stormakterna. I efterhand har Armeniens nationalitet präglats av det
armeniska folkmordet där de överlevande och dess efterkommande strävar för ett erkännande från Turkiet.39
37 Lundgren 2015, s. 59.
6 Empirisk huvudstudie
I detta kapitel har avsikten varit att undersöka riksdagsledamöternas yttranden om det armeniska folkmordet. Här kommer deras argument att belysas för att kunna besvara på vilka sätt nationalismen var en
bakomliggande orsak till att massmördandet på armenierna bröt ut samt vilka typer av historiebruk partierna har tillämpat i deras uttalanden. Nedan
6.1 Översikt
Tabell 1. Översikt av hur frågan har behandlats i riksdagen från 1916–2019.
ÅR (S) (M) (FP/L) (KD) (C) (MP) (V) (SD) TOTALT 1916– 1917 3 0 0 0 0 0 0 0 3 1923– 1925 2 0 0 0 0 0 0 0 2 1992– 1993 0 0 0 0 0 0 2 0 2 1999– 2000 2 2 2 2 2 2 5 0 17 2001– 2002 4 0 0 4 0 0 1 0 9 2003– 2004 0 0 0 3 1 1 6 0 11 2005– 2006 2 0 0 11 3 0 6 0 22 2007– 2008 3 0 2 9 1 3 3 0 21 2009– 2010 1 0 1 3 0 0 0 0 5 2011– 2012 1 0 0 0 0 1 1 0 3 2013– 2014 1 0 2 2 0 0 0 0 5 2015– 2016 1 0 6 6 0 0 0 2 15 2017– 2018 0 0 4 5 0 0 1 5 15 2019 0 0 1 2 0 0 1 6 10 Totalt 20 2 18 47 7 7 26 13 140 Källa: Riksdagstrycket 1916–2019.
Socialdemokraterna har totalt 20 uttalanden om det armeniska folkmordet, den senaste tiden har antalet minskat. Kristdemokraterna har flest uttalanden, nämligen 47.
6.2 1916–1917
stormakterna, som i detta världskrig med blod och järn försöker återuppbygga världskartan efter deras intressen.40
Lindhagen menade att det var ett brådskande krav att befria armenierna från deras lidanden. Han hävdade att det fanns vittnen, missionärer som hade varit i Turkiet och berättat för honom att omkring 500 000 människor hade
mördats vid detta tillfälle.41
I riksdagens protokoll yttrade Hjalmar Branting (S) sig om det armeniska folkmordet. Branting ansåg att man inte bör vara neutral i frågan om första världskriget och beklagade att Sverige hade varit passiva. Han belyste massakrerna som hade drabbat armenier. Han hävdade att ingen har förnekat att man har försökt utrota en hel nationalitet. Branting menade att Sverige bör ha det internationella kristna broderskapet i åtanke, utrikesministern bör uppmärksamma det förtryck armenierna har blivit utsatta för.42
6.3 1923–1925
I riksdagens protokoll hävdade Carl Lindhagen (S) att minoriteternas rätt inte kommer kunna försvaras om man inte talar om nationernas rätt att bli
erkända och självständiga, man bör förhandla på rätt sätt. Lindhagen påstod att stormakternas representanter i Lausanne hade sagt till turkarna att
respektera armenierna. Turkarna hade svarat nej och lämnat salen. Lindhagen menade att istället borde man tala om för turkarna att man skall diskutera
40 Riksdagen, Motion 1916, nr 219 andra kammaren, s. 26.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/motioner-i-andra-kammaren-nr-219_DD2O219
41 Riksdagen, Motion 1917, nr 315 andra kammaren, s. 17.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/motioner-i-andra-kammaren-nr-315_DE2O315
42 Riksdagen, Riksdagens protokoll 1917, nr 62 andra kammaren, s. 9f.
principen om nationernas rätt att bli självständiga. Turkarna hade inte haft några förevändningar och hade börjat resonera om minoriteternas rätt.43
I en motion av Lindhagen, talades det om att Nationernas förbund visade intresse för endast några minoriteter som tidigare har tillhört det Osmanska riket eftersom alla inte erkändes som enstaka nationer. Lindhagen menade att
Turkiet hade segrat över Armenien och genomförde ett blodbad på armenierna.44
6.4 1992–1993
Vänsterpartiet skrev två motioner som inleds med en skildring om det armeniska folkmordet. De hävdade att osmanerna genomförde en etnisk rensning på de kristna. Det var främst riktat mot armenierna, men även andra kristna minoriteter drabbades. I den turkiska författningen erkändes armenier som en minoritet men däremot inte assyrier, syrianer och kaldéer.45
När den turkiska staten bildades förbjöds de kristna minoriteterna att tala sitt eget språk, utöva sin egen religion eller kultur. Eftersom Turkiet är medlem i Europarådet, ansåg Vänsterpartiet att Sverige bör kräva att Turkiet lyder kraven om mänskliga rättigheter samt att de kristna minoriteternas rättigheter bör respekteras.46
6.5 1999–2000
Riksdagsledamöter från Vänsterpartiet, Moderaterna, Centerpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna utarbetade under perioden två flerpartimotioner. De belyste att den panturkiska målsättningen var att
43 Riksdagen, Riksdagens protokoll 1923, nr 24 första kammaren, s. 68.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/protokoll/1923-forsta-kammaren-nr-24_DK9C24
44 Riksdagen, Motion 1925, nr 170 första kammaren, s. 7.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/motioner-i-forsta-kammaren-nr-170_DM2C170
45 Riksdagen, Motion 1991/1992, nr U604.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/assyriersyrianers-situation_GF02U604
46 Riksdagen, Motion 1992/1993, nr U621.
skapa ett ”Storturkiet”, det ledde till att armenierna mördades eller tvångsdeporterades på grund av sin kristna tro. Riksdagsledamöterna hävdade att Sverige har historiska skyldigheter gällande Armenienfrågan. Riksdagsledamöterna hänvisade till Branting och hävdade att Sverige var medvetna, Branting kallade förföljelserna för ett planerat folkmord och Lindhagen var också aktiv i frågan. De menade att den armeniska frågan inte har medfört något svenskt officiellt ingripande utan tvärtom, därför ansåg riksdagsledamöterna att Sverige har historiska skyldigheter.47
Riksdagsledamöterna betonade att i definitionen av folkmord gäller inte bara det fysiska mördandet av kristna utan även utrotningen av den kristna
kulturen. De ville att regeringen erkänner 1915 års folkmord.48
Socialdemokraten Nalin Pekgul uppgav i en motion att en syrisk-ortodox präst blev åtalad för ”statsfientlig verksamhet och förräderi” enligt den turkiska strafflagen. Detta berodde på att prästen uttalade sig om det armeniska folkmordet i en turkisk tidning. Pekgul menade att de turkiska makthavarna inte beaktar yttrandefriheten som är grunden för demokrati, Turkiet har en lång väg kvar innan deras medlemskapsförhandlingar med EU kan bli aktuellt. Pekgul frågade utrikesministern Anna Lindh (S) ifall
regeringen planerade att agera med anledning av åtalet mot prästen.49
6.6 2001–2002
I motioner har riksdagsledamöter från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna
och kristdemokraten Per Landgren yttrat sig om Armenienfrågan.
Riksdagsledamöterna i Vänsterpartiet skildrade det armeniska folkmordet, de hävdade att de kristna inte var tillåtna att utöva sin egen religion utan islam
47 Riksdagen, Motion 1999/2000, nr U651.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/armenier-i-turkiet_GN02U651
48 Riksdagen, Motion 2000/2001, nr U628.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/folkmordet-pa-assyriersyrianer-och-kaldeer_GO02U628 49 Riksdagen, Skriftlig fråga 2000/2001, nr 283.
var den dominerande tron. Detta vidhöll även Landgren i en annan motion, som menade att turkarnas ändamål var att skapa en nationalstat endast för turkar.50
Partierna argumenterade för att den svenska regeringen bör verka för att Turkiet öppnar sina arkiv, forskare ska kunna ta del av det och göra en oberoende internationell forskning om det armeniska folkmordet. Detta förhöll även riksdagsledamöter från Socialdemokraterna i deras motion. De ville att regeringen bidrar inom EU och FN för ett internationellt erkännande av det armeniska folkmordet. Det är viktigt med upprättelse för armenierna.51
6.7 2003–2004
I en flerpartimotion av Vänsterpartiet och Miljöpartiet talade riksdagsledamöterna om Turkiets medlemskapsansökan i EU. De
uppmärksammade de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Riksdagsledamöterna nämnde att i det Osmanska riket behandlades de som tillhörde en annan etnicitet mycket sämre. Detta resulterade i ett kulturellt och religiöst förtryck för de kristna. Detta vidhöll även Kerstin Lundgren (C) i sin motion.
Lundgren ville att Sverige uppmärksammar de kristna minoriteterna, de bör erkännas och ha rätt till att utöva sin egen religion och språk.52
50 Riksdagen, Motion 2001/2002, nr U219.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/folkmordet-pa-assyriersyrianer-och-kaldeer_GP02U219; Riksdagen, Motion 2002/2003, nr. Kr350.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/forskning-om-det-assyriskasyrianskakaldeiska_GQ02Kr350 51 Riksdagen, Motion 2002/2003, nr U216.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/erkannande-av-folkmord-pa-assyriersyrianer_GQ02U216 52 Riksdagen, Motion 2004/2005, nr U272.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/turkiet-och-eu_GS02U272; Riksdagen, Motion 2004/2005, nr U248.
Detta hävdade även Annelie Enochson (KD) i sin motion. Hon betonade att den kristna rensningen är nästintill avslutad i Turkiet, det var märkligt då Turkiet som tillhör Nato påstod sig försvara demokrati och frihet.53
Partierna betonade att Turkiet inte kan bli medlem i EU förrän de respekterar de mänskliga rättigheterna, de ville även att regeringen erkänner det
armeniska folkmordet. 6.8 2005–2006
I en motion av Vänsterpartiet, betonas att det finns starka turknationalistiska militärstyrkor som inte gillar tanken av att Turkiet skall innehålla etniska minoriteter. Dessa minoriteter inkluderar de kristna folkgrupperna. Lundgren (C) hävdade i en interpellation att hon hade mottagit rapporter om att Turkiet agerar så att individer med en annan åsikt eller religion än den dominerande, känner sig kränkta. Hon betonade att ett erkännande av folkmordet på armenier måste lösas under de kommande förhandlingarna, det är absurt att Turkiet söker medlemskap i EU när individer fängslas efter att ha yttrat sig om det armeniska folkmordet. Lundgren frågade utrikesminister Laila Freivalds (S) ifall hon kommer att belysa de händelser, som om de inträffat i dagsläget skulle bedömas som ett folkmord får ett erkännande i de
kommande förhandlingarna.54
I en motion av Kristdemokraterna hävdade riksdagsledamöterna att Turkiet bör uppfylla Köpenhamnskriterierna ifall de skall beviljas ett
EU-medlemskap. Detta vidhöll även Socialdemokraterna, i motionen nämnde de att det armeniska folkmordet har länge varit tabubelagt i Turkiet. Landet bör
53 Riksdagen, Motion 2003/2004, nr U279.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/assyriersyrianer-och-folkmordet-seyfo_GR02U279 54 Riksdagen, Motion 2005/2006, nr U312.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/turkiet_GT02U312; Riksdagen, Interpellation 2005/2006, nr 32.
öppna sina arkiv för opartisk forskning om folkmordet ifall de ska beviljas ett EU-medlemskap.55
6.9 2007–2008
Flerpartimotionen ledde fram till en omröstning om ett erkännande av det armeniska folkmordet.56
Flerpartimotionen av Vänsterpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna påbörjades med en skildring om det armeniska folkmordet. Riksdagsledamöterna hävdade att turkarnas avsikt var att skapa ett islamskt Turkiet. De betonade att de kristna blev
tvångsdeporterade medan andra blev utsatta för ett folkmord.
Riksdagsledamöterna menade att Turkiet inte blir en bättre demokrati ifall sanningen förnekas, konfronterar inte Sverige Turkiet kan de inte heller beviljas ett medlemskap i EU. Riksdagsledamöterna ville att Sverige erkänner det armeniska folkmordet. I motionen av Centerpartiet hävdade riksdagsledamöterna att tillståndet för armenier i Turkiet inte hade förbättrats. Minoriteternas rättigheter bör lösas och en ny konstitution i landet bör antas så att de kristna kan få skydd. Vidare hävdade de att ifall Turkiet skall beviljas ett medlemskap i EU bör de uppfylla kraven.57
6.10 2009–2010
Nedanför presenteras en tabell på riksdagens voteringsbeslut den 11 mars 2010. Voteringen handlade om vilka partier som röstade för eller emot ett
55 Riksdagen, Motion 2005/2006, nr U327.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/kristna-minoriteters-rattigheter-i-turkiet_GT02U327; Riksdagen, Motion 2006/2007, nr Ub310.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/forskning-om-folkmordet-pa-assyriersyrianer_GU02Ub310 56 Riksdagen, Utrikesutskottets betänkande 2009/2010, nr UU9, s. 33.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/mellanostern-och-nordafrika-_GX01UU9
57 Riksdagen, Motion 2008/2009, nr U332.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/folkmordet-1915-pa-armenier_GW02U332; Riksdagen, Motion 2008/2009, nr U306.
erkännande av det armeniska folkmordet, samt vilka som avstod eller var frånvarande.58
Tabell 2. Omröstning i riksdagen om ett erkännande av det armeniska
folkmordet.
PARTI JA NEJ AVSTÅR FRÅNVARANDE TOTALT
(M) 0 76 0 20 96 (C) 0 20 0 9 29 (FP/L) 2 18 0 8 28 (KD) 1 16 0 7 24 (S) 97 0 0 33 130 (V) 18 0 0 4 22 (MP) 12 0 0 7 19 PARTILÖS 1 0 0 0 1 TOTALT 131 130 0 88 349
Källa: Riksdagens protokoll nr 86 och voteringsbeslut 11 mars 2010. Utifrån tabellen ser man att det var jämt men en röst var avgörande. Denna röst ledde fram till att riksdagen tillkännagav ett erkännande.59
Det fanns borgerliga riksdagsledamöter som bröt partilinjen och röstade med oppositionen. Det var folkpartisterna Gulan Avci och Agneta Berliner, Annelie Enochson (KD) och partilösa Göran Thingwall som tidigare tillhörde Moderaterna.60
58 Riksdagen, Riksdagens protokoll 2009/2010, nr 86, s. 88.
https://riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/protokoll/riksdagens-protokoll-20091086-torsdagen-den-11_GX0986
59 Riksdagen, Utrikesutskottets betänkande 2009/2010, nr UU9.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/mellanostern-och-nordafrika-_GX01UU9
60 Hennel, ”Många avstod sin röst i frågan om folkmord”, SvD.se, 21 mars 2010.
Centerpartisterna röstade emot ett erkännande av det armeniska folkmordet, fastän de tidigare hade uppmärksammat armeniernas situation och hur de blev behandlade i Turkiet.61
Innan voteringsbeslutet om det armeniska folkmordet har riksdagsledamöter argumenterat för ett erkännande. Kerstin Lundgren (C) argumenterade om att Sverige bör erkänna det armeniska folkmordet och hävdat att Turkiet bör uppfylla Köpenhamnskriterierna innan de kan beviljas ett EU-medlemskap. 6.11 2011–2012
I en skriftlig fråga diskuterade Yilmaz Kerimo (S) de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Han påpekade att en turkisk människorättsaktivist blev arresterad för att han talade om det armeniska folkmordet. Kerimo kritiserade den svenska utrikespolitiken, han ansåg att intresset låg numera i affärsrelationer. Han var medveten om att utrikesministern Carl Bildt (M) hade en god
relation till den turkiska regimen och ansåg att Bildt borde strida för de mänskliga rättigheterna. Kerimo frågade Bildt vilka ingripanden han skulle vidta för att Turkiet skall respektera de mänskliga rättigheterna.62
I Vänsterpartiets motion resonerade de om mänskliga rättigheterna i Turkiet. Riksdagsledamöterna hävdade att de fick bevittna Turkiets reaktion efter att riksdagen erkände folkmordet på armenier. Det var en ovilja som inte vill ta tag i de orättvisor som har skett i det föregångna. Det bor fortfarande
armenier i Turkiet, de får inte tala sitt eget språk i offentliga sammanhang i Turkiets assimileringspolitik. Vänsterpartiet ansåg att regeringen bör inom EU verka för att de kristna minoriteternas rättigheter skall accepteras, ifall Turkiet skall beviljas ett EU-medlemskap. Detta belyste även Bodil Ceballos (MP) i sin motion. Ceballos hävdade att åsiktsfrihet och mänskliga
61 Riksdagen, voteringsbilaga till riksdagens protokoll 2009/2010, nr UU9 punkt 8.
http://data.riksdagen.se/voteringlista/?rm=2009%2F10&bet=UU9&punkt=&valkrets=&rost =&iid=&sz=500&utformat=HTML&gruppering
62 Riksdagen, Motion 2011/12, nr 120.
rättigheter är väsentligt i den svenska utrikespolitiken. Hon talade om den turkisk-armeniske journalisten Hrant Dink som blev skjuten till döds, det var ett planerat mord av den turkiska staten. Ceballos påpekade att Dink blev åtalad enligt den turkiska lagparagrafen 301 som förbjuder ”kränkning av den turkiska identiteten”. Det berodde på att han talade om det armeniska folkmordet. Hon tyckte att Sverige bör ta ansvar fastän förövarna är goda vänner. Ceballos frågade Bildt ifall han avsåg att uppmärksamma denna fråga till diskussioner i EU-kretsen.63
6.12 2013–2014
I en skriftlig fråga av Eva-Lena Jansson (S) uppmärksammade hon att riksdagen tillkännagav ett erkännande av det armeniska folkmordet. Riksdagsledamöterna ville även att regeringen inom EU och FN verkar för ett internationellt erkännande, samt även verkar för att Turkiet skall erkänna folkmordet. Jansson påpekade Turkiets premiärminister Erdoğans besök i Sverige. Hon undrade ifall statsministern Fredrik Reinfeldt (M)
uppmärksammade riksdagens erkännande av det armeniska folkmordet i samtal med Erdoğan. Motionen av Folkpartiet inleddes med en kort bakgrund om det armeniska folkmordet. De betonade att i det Osmanska riket utrotades i princip alla kristna invånare. Riksdagsledamöterna påstod att i dagsläget pågår en etnisk rensning av armenier vilket sker för att man aldrig har gjort upp med det förflutna. Riksdagsledamöterna hävdade att Turkiet förnekar att ett folkmord har inträffat och har genom diplomatiska hot försökt intala Sverige att göra detsamma. Eftersom riksdagen erkände
63 Riksdagen, Motion 2011/2012, nr U206.
https://riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/turkiet_GZ02U206; Riksdagen, Motion 2011/2012, nr 205.
folkmordet, menade riksdagsledamöterna att det är viktigt att Sverige står upp mot Turkiets förnekande av folkmordet.64
Här har ett regeringsskifte skett, Stefan Löfven (S) är den nuvarande statsministern. Magnus Oscarsson (KD) har i en interpellation förhållit sig till vad som tidigare har sagts av andra partier. Oscarsson hävdade att det sker ett folkmord i dagsläget i Mellanöstern, där bland annat armenier som blev utsatta för 1915 års folkmord drabbas även idag. Han hävdade att
utrikesministern Margot Wallström (S) har hittills inte använt ordet folkmord av IS härjningar. Oscarsson frågade Wallström hur hon skulle agera för att undfly att Sverige inom utsatta grupper, skall sammankopplas med
förnekandet av det nuvarande folkmordet.65
6.13 2015–2016
I en motion av Markus Wiechel (SD) belyste han riksdagens erkännande av det armeniska folkmordet, däremot beklagade han att regeringen inte hade erkänt. Wiechel menade att man inte kan förneka ett folkmord, man är inte värd att sitta i regeringen när man gör anspråk på att vara en god kraft gentemot de brott som förövas mot de mänskliga rättigheterna. Han hävdade att i Mellanöstern mördar Daesh kristna människor, på samma sätt som armenier mördades under folkmordet 1915. Wiechel ansåg att det var viktigt att uppmärksamma det armeniska folkmordet, andra länder har erkänt och Sverige bör inte vara sämre.66
64 Riksdagen, Skriftlig fråga 2013/2014, nr 106.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument- lagar/dokument/skriftlig-fraga/uppfoljning-av-riksdagens-tillkannagivande-den-11_H111106; Riksdagen, Motion 2014/2015, nr 418.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/minnesstund-och-minnesutstallning-i-riksdagen-for_H202418
65 Riksdagen, Sverige har fått en ny regering.
https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2014/okt/3/sverige-har-fatt-en-ny-regering/; Riksdagen, Interpellation 2014/2015, nr 181.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/utrikesministerns-vagran-att-erkanna-pagaende_H210181 66 Riksdagen, Motion 2016/2017, nr 2542.
Emanuel Öz (S) betonade att med Socialdemokraternas stöd erkände
riksdagen folkmordet på armenierna. Han påpekade att den förra regeringen försökte att undfly frågan om ett erkännande och att Bildt betedde sig mer ursäktande mot Turkiet efter riksdagens erkännande, vilket Öz tyckte var märkligt. Han påpekade att Stefan Löfven (S) under valrörelsen 2014 gav ett löfte om att erkänna folkmordet ifall Socialdemokraterna vinner valet. Socialdemokraterna sitter vid makten, nu borde man visa att man håller sina löften. I Robert Hannahs (FP) interpellation uppmärksammades
statsministerns löfte där han hade lovat att driva fram frågan i regeringen ifall de vinner valet. Hannah hävdade att 1915 års händelser var ett folkmord som utrikesminister Margot Wallström (S) väljer att förneka och stöttar Turkiet. Han påpekade även att det pågår ett nytt folkmord i Mellanöstern där samma etnicitetsgrupper som drabbades av det armeniska folkmordet, drabbas även idag. Båda partierna frågade ifall regeringen avsåg att erkänna det armeniska folkmordet.67
Robert Halef (KD) hävdade att under folkmordet år 1915 mördades armenier på grund av sin etnicitet och kristna tro. Han menade att det pågick ett nytt folkmord i Mellanöstern på samma folkgrupp där syftet var detsamma, IS vill skapa ett islamistiskt samhälle och utplånar kristenheten från Mellanöstern. Halef frågade utrikesministern ifall hon skulle agera för att FN skall erkänna det armeniska folkmordet.68
6.14 2017–2018
I en motion av Sverigedemokraterna uppmärksammas att under det armeniska folkmordet utförde osmanerna en etnisk rensning på de kristna
67 Riksdagen, Interpellation 2015/2016, nr 673.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/erkannande-av-folkmordet-1915-seyfo_H310673; Riksdagen, Interpellation 2014/2015, nr 512.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/fornekandet-av-folkmordet-seyfo_H210512
68 Riksdagen, Skriftlig fråga 2015/2016, nr 671.
minoriteterna, man mördade eller tvångsdeporterade dem.
Riksdagsledamöterna ansåg att Sverige bör vara verksam och inte förneka det armeniska folkmordet och dagens turkifieringspolitik, står man inte upp mot Turkiet kommer de att fortsätta med sina illdåd. I en annan motion av Robert Halef (KD) hävdade han att det var ett planerat folkmord där man ville utplåna den kristna befolkningen. Han belyste att riksdagen erkände det armeniska folkmordet med stöd av Kristdemokraterna. Här återger Halef felaktig information, Kristdemokraterna röstade emot med undantag av Annelie Enochson som bröt partilinjen och röstade med oppositionen. Halef hävdade att varken dåvarande eller nuvarande regering har erkänt, han
menade att det berodde på deras rädsla för försvagade diplomatiska relationer med Turkiet. Att blunda för och inte agera mot orättvisor är att göra
folkrättsbrott legitimt, hävdade han. Regeringen bör erkänna det armeniska folkmordet eftersom ett erkännande bekräftar att ett folkmord har ägt rum, det leder i sin tur till att de drabbade bearbetar sitt trauma och sorg enklare, menade Halef.69
Robert Hannah (L) inledde interpellationen med att uppmärksamma Löfvens löfte under valrörelsen 2014. Hannah hävdade att Socialdemokraterna vann valet och Löfven blev statsminister, däremot så höll han inte sitt löfte. Hannah betonade att fyra år hade passerat, det var tomma ord och ännu ett svek från den svenska regeringen. Han påpekade att Löfven har meddelat att regeringen inte har några planer på att erkänna det armeniska folkmordet. Hannah talade om att Löfven påstår sig vilja lära sig av historien, men med IS härjningar upprepade sig historien för de kristna i Mellanöstern.
69 Riksdagen, Motion 2018/2019, nr 1384.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/seyfo--folkmordet-1915_H6021384; Riksdagen, Motion 2018/2019, nr 317.
Riksdagsledamoten frågade utrikesminister Wallström varför regeringen inte hade några avsikter på att erkänna det armeniska folkmordet.70
6.15 2019
Björn Söders motion (SD) påbörjades med att belysa riksdagens erkännande av det armeniska folkmordet. Han beklagade att ingen regering hittills har genomfört ett internationellt erkännande. Söder påpekade även Löfvens svek under valrörelsen 2014 som visade sig vara tomma ord. Söder menade att när Socialdemokraterna vann valet lät det annorlunda, Wallström svarade att det var komplicerat att erkänna folkmordet. Söder hävdade att utifrån det
armeniska folkmordet har denna metod gått i arv till islamisterna, där samma kristna minoriteter som blev utsatta under år 1915 drabbas i dagsläget. Han ansåg att regeringen inte bör förneka det armeniska folkmordet, de borde gå i bräschen som ett föredöme för mänskliga rättigheter. I en skriftlig fråga av Håkan Svenneling (V) menade han att riksdagen erkände det armeniska folkmordet med stöd av Vänsterpartiet. Precis som Söder beklagade även Svenneling att Sveriges regeringar har varit passiva i frågan om ett erkännande. Han påpekade kongressbeslutet från 2009 där
Socialdemokraterna kallade händelsen för ett folkmord och pressade på riksdagen till ett erkännande. Svenneling hävdade att statsminister Löfven har sagt att regeringen inte kommer erkänna det armeniska folkmordet. Svenneling hävdade att det är viktigt att erkänna det armeniska folkmordet, för att hedra alla som blev mördade genom att lära av historien. För att sår skall kunna läkas krävs det upprättelse och erkännande. Svenneling frågade utrikesminister Wallström ifall hon planerade att ta några initiativ för att regeringen skulle erkänna det armeniska folkmordet.71
70 Riksdagen, Interpellation 2017/2018, nr 527.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/erkannande-av-folkmordet-1915---seyfo--_H510527 71 Riksdagen, Motion 2019/2020, nr 229.
