Linnéuniversitetet, Ekonomihögskolan, 2012 Civilekonomuppsats i Företagsekonomi, 30 hp Författare:
Rasmus Fingal 890627 Marcus Fridell 890209
Handledare: Magnus Willesson Examinator: Sven-Olof Yrjö Collin Termin: VT12
Kurskod: 4FE03E
Bankers
nettointäktsstruktur och dess påverkan på kredit-
och insolvensrisk
En studie av skandinaviska banker
Förord
Vår studie har möjliggjorts tack vare en välplanerad termin av Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet i Växjö. Terminen har inneburit en gedigen arbetsinsats och har i gengäld givit oss ovärderliga kunskaper och erfarenheter. Arbetet har i hög grad utvecklat vår förståelse för bankers uppbyggnad samt givit oss nya erfarenheter och en ödmjuk attityd till forskningsmetodiken.
Vi vill rikta ett stort tack till vår handledare Magnus Willesson för intressanta och lärorika diskussioner under arbetets gång. De stora kunskaper Magnus besitter inom ämnet och de stringenta resonemang han fört med oss under terminen har varit värdefulla för oss.
Vi vill dessutom tacka övriga studenter i vår seminariegrupp för stimulerande och uppfriskande diskussioner och givande feedback under terminen.
Venimus, vidimus, laboravimus
Växjö den 21 maj 2012
Rasmus Fingal Marcus Fridell
Abstract
Master Thesis in Business Administration, School of Business and Economics at the Linnaeus University, 2012
Authors: Rasmus Fingal and Marcus Fridell Supervisor: Magnus Willesson
Examiner: Sven-Olof Yrjö Collin
Title: Banks’ net income structure and its impact on credit and insolvency risk – A study of Scandinavian banks
Background and problem: Previous research has shown that banks tend to generate larger shares of their profits through non-traditional banking services instead of traditional banking activities such as deposit and lending. This highlights the question of how this new trend affects the banks’ risks. The problem is even more interesting as we are studying a period of time which includes the financial crisis in 2008. Our study focuses on banks in Scandinavia and it highlights possible differences between commercial banks and savings banks.
Purpose: The purpose of this study is to explain the link between credit and insolvency risk and an expanded product and service offering, and also whether there are underlying factors such as different bank characteristics that could provide further explanation to this link.
Method: The study is based on a quantitative method in which the empirical material was gathered through annual reports from Scandinavian banks with at least five billion SEK in total assets. Our empirical data collection resulted in data from 101 Scandinavian banks and a total of 8 628 observations after a shortfall of 16.2 percent. We designed the hypotheses that could explain the relationship between banks’ credit and insolvency risk and net income structure.
Conclusions: The study shows that there is a positive correlation between net noninterest income and credit risk, why the study can contribute to strengthen the existing theory on the relationship. Further, we also find that commercial banks tend to have higher credit risk than savings banks. We have not managed to establish any link between banks’ net income structure and insolvency risk, nor its underlying components. The results of our study also show that the share of net noninterest income declined during the period 2006-2011, which could be an indicator of a broken trend, since previous research showed a trend toward an increased share of net noninterest income.
Sammanfattning
Civilekonomuppsats i företagsekonomi, Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet, 2012 Författare: Rasmus Fingal och Marcus Fridell
Handledare: Magnus Willesson Examinator: Sven-Olof Yrjö Collin
Titel: Bankers nettointäktsstruktur och dess påverkan på kredit- och insolvensrisk – En studie av skandinaviska banker
Bakgrund och problem: Tidigare forskning har visat att banker tenderar att generera allt större andel av sina vinster via icke-traditionella banktjänster istället för via traditionell in- och utlåningsverksamhet. Ur detta lyfts frågan hur den nya trenden påverkar bankernas risker och problemet blir allt mer intressant genom att studera en tidsperiod som innefattar finanskrisen 2008. Vår studie fokuserar på banker i Skandinavien och belyser också eventuella skillnader mellan bankaktiebolag och sparbanker.
Syfte: Syftet med studien är att förklara relationen mellan kredit- samt insolvensrisk och ett utökat produkt- och tjänsteutbud och dessutom huruvida det finns bakomliggande faktorer såsom olika bankkarakteristiska som kan ge ytterligare förklaring till detta samband.
Metod: Studien utgår från en kvantitativ metod där det empiriska materialet samlades in genom årsredovisningar från skandinaviska banker med minst fem miljarder SEK i totala tillgångar. Vår empiriska insamling resulterade i data från 101 skandinaviska banker och totalt 8 628 observationer efter ett bortfall på 16,2 procent. Vi utformade hypoteser som skulle kunna förklara relationen mellan bankers nettointäktsstruktur och kredit- och insolvens risk.
Slutsatser: Studien visar att det finns ett positivt samband mellan andel provisionsnettointäkter och kreditrisk, vilket gör att studien kan bidra till att stärka befintlig teori om sambandet. Vidare finner vi i vår studie att bankaktiebolag tenderar att ha högre kreditrisk än sparbanker. Vi har dock inte kunnat etablera något samband mellan bankernas nettointäktsstruktur och insolvensrisk, eller med insolvensriskens underliggande komponenter. Resultaten från vår studie visar att andelen provisionsnettointäkter sjunkit under vår studerade tidsperiod 2006-2011, vilket skulle kunna innebära att vi identifierat ett trendbrott då tidigare forskning visat på en trend mot ökad andel provisionsnettointäkter.
Innehållsförteckning
Kapitel 1: Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Problemdiskussion ... 3
1.3 Problemformulering ... 9
1.4 Syfte ... 9
1.5 Disposition ... 10
Kapitel 2: Metod ... 11
2.1 Teoretisk utgångspunkt ... 11
2.1.1 Forskningsansats ... 11
2.1.2 Kunskapssyn ... 12
2.1.3 Informationskällor och teorival ... 12
2.1.4 Källkritik ... 13
Kapitel 3: Teoretisk referensram ... 14
3.1 Risker i bankers verksamhet ... 14
3.2 Kreditrisk ... 15
3.3 Insolvensrisk ... 21
3.3.1 Portföljrisk ... 22
3.3.2 Hävstångsrisk ... 23
3.4 Sammanfattning av modell och hypoteser ... 29
Kapitel 4: Empirisk metod ... 30
4.1 Undersökningsmetod ... 30
4.2 Tidigare forskning ... 30
4.3 Modellspecifikation ... 31
4.4 Databehov ... 32
4.5 Insamling och bearbetning av primärdata ... 32
4.6 Population och genomförande ... 48
4.7 Bortfallsanalys ... 52
4.8 Metodkritik ... 54
4.9 Databearbetning ... 54
4.9.1 Reliabilitet i variablerna ... 54
4.9.2 Univariat analys ... 55
4.9.3 Bivariat analys ... 55
4.9.4 Multivariat analys ... 56
Kapitel 5: Empirisk analys ... 57
5.1 Univariat analys för skandinaviska banker ... 58
5.1.1 Univariat analys för olika länder ... 61
5.1.2 Univariat analys för olika bankkategorier ... 64
5.2 Hypotesprövning ... 66
5.2.1 Andelen provisionsnettointäkters påverkan på kreditrisken ... 67
5.2.2 Andelen provisionsnettointäkters påverkan på insolvensrisken ... 73
5.2.3 Sammanfattning av multivariat analys och hypotesprövningar ... 83
Kapitel 6: Slutsatser ... 85
6.1 Slutsatser ... 85
6.2 Implikationer ... 87
6.3 Förslag till fortsatt forskning ... 88
REFERENSER ... 89
BILAGOR ... 97
BILAGA 1 ÖVRIGA RISKER I BANKERS VERKSAMHET ... 97
BILAGA 2 FÖRFRÅGAN GÄLLANDE ÅRSREDOVISNINGAR ... 99
BILAGA 3 INSAMLINGSMALL ... 101
BILAGA 4 FÖRKORTNINGAR I EMPIRISK METOD ... 102
BILAGA 5 BANKERNAS ÄGARSTRUKTUR ... 103
BILAGA 6 BORTFALL ... 104
BILAGA 7 DESKRIPTIV STATISTIK FÖR ENSKILDA LÄNDER ... 105
BILAGA 8 DESKRIPTIV STATISTIK FÖR OLIKA BANKKATEGORIER ... 108
BILAGA 9 TEST FÖR MULTIKOLLINEARITET ... 110
BILAGA 10 VARIANSANALYSER (ANOVA) ... 111
Tabellförteckning
Tabell 1 Operationaliseringstabell
Tabell 2 Redovisade poster inkluderade i traditionell respektive icke-traditionell bankverksamhet Tabell 3 Deskriptiv statistik för skandinaviska banker, 2006-2011
Tabell 4 Pearsons r för den beroende variabeln kreditrisk och den oberoende variabeln andel provisionsnettointäkter
Tabell 5 Bivariat regressionsanalys för modellens beroende variabel kreditrisk och oberoende variabel andel provisionsnettointäkter
Tabell 6 Korrelationer mellan vår oberoende variabel andel provisionsnettointäkter samt våra kontrollvariabler
Tabell 7 Sammanfattning av modell 1 med kreditrisk som beroende variabel
Tabell 8 Multivariat regressionsanalys med kreditrisk som beroende variabel och andel provisionsnettointäkter som oberoende variabel under kontroll för kontrollvariabler Tabell 9 Pearsons r för den beroende variabeln insolvensrisk och den oberoende variabeln andel
provisionsnettointäkter
Tabell 10 Bivariat regressionsanalys för modellens beroende variabel insolvensrisk och oberoende variabel andel provisionsnettointäkter
Tabell 11 Sammanfattning av modell 2 med insolvensrisk som beroende variabel
Tabell 12 Multivariat regressionsanalys med kreditrisk som beroende variabel och andel provisionsnettointäkter som oberoende variabel under kontroll för kontrollvariabler Tabell 13 Sammanfattning av modell 2.1 med portföljrisk som beroende variabel
Tabell 14 Multivariat regressionsanalys med portföljrisk som beroende variabel och andel provisionsnettointäkter som oberoende variabel under kontroll flr kontrollvariabler.
Tabell 15 Sammanfattning av modell 2.2 med hävstångsrisk som beroende variabel
Tabell 16 Multivariat regressionsanalys med hävstångsrisk som beroende variabel och andel provisionsnettointäkter som oberoende variabel under kontroll för kontrollvariabler
Tabell 17 Sammanfattning av signifikans och justerade förklaringsgrader för de multivariata analyserna Tabell 18 Sammanfattning av hypotesprövningar
1
Kapitel 1: Inledning
nledningen beskriver bakgrunden till det problem som denna studie syftar till att utreda.
Det nya klimatet på bankmarknaden introduceras, vilket resulterar i problemdiskussionen som berör kredit- och insolvensrisk samt vilka bidrag denna studie kan tillföra. Slutligen följs problemdiskussionen av en problemformulering samt syftet med denna studie.
1.1 Bakgrund
Finanskrisen 2008 gav svåra konsekvenser för världsekonomin och kostade tiotals miljoner människors besparingar, jobb och hem världen över. Efter krisen har bankers risktagande satts i allt större fokus och i Europa har det tagit sig uttryck i beslut om införandet av Basel III med nya regleringar för banker gällande kapitalkrav och hårdare krav för vad som räknas in i bankernas kapital (Sveriges Riksbank 2011). Finanskrisen med efterföljande debatt har lyft blickarna mot bankernas kapitalkrav och riskhantering. Allt mer åtstramade förutsättningar på utlåningsverksamhet från bankernas sida har gjort att de tvingats finna nya intäktskällor. Det nya klimatet på marknaden och de medföljande förutsättningarna är någonting som uppmärksammats av bankerna och exempelvis har Nordea valt att benämna situationen som
”det nya normala” (Nordea 2012). Dessutom finns det en trend av att banker har infört avgifter mot sina kunder på produkter och tjänster som tidigare har varit gratis (DeYoung &
Roland 2001). Den nya omgivningen gör att bankerna måste göra en avvägning i risk och prissättning av traditionella såväl som nya tjänster.
Bankernas intäktskällor kan delas upp i två delar, ränteintäkter och provisionsintäkter.
Genom att dra ifrån de kostnader som kan hänföras till respektive intäktskälla erhåller vi bankens räntenetto respektive provisionsnetto (DeYoung & Roland 2001). Räntenettot utgörs därmed av skillnaden mellan bankers ränteintäkter och räntekostnader medan provisionsnettot utgörs av intäkter minus kostnader från bankers övriga affärsverksamhet, vilket innefattar till exempel aktie- och fondplaceringar, vardagstjänster som kort- och betaltjänster samt låneavgifter.
Gällande hur banker rent praktiskt tjänar pengar avseende provisionsintäkter finns en rad olika exempel. Provisionsintäkter kan uppstå vid aktiehandel där banker exempelvis kan välja att ta ut ett minimicourtage per avslut, oberoende av avslutets storlek. Dessutom kan banker ta ut ett rörligt courtage som proportionerligt ökar med avslutets storlek. En grundförutsättning
I
2 för att kunden ska få tillgång till att handla med fonder och aktier via banken är att det existerar ett depåkonto och vissa banker väljer att ta ut en avgift för denna tjänst, exempelvis en årlig sådan. Ett alternativ till att ta ut ordinarie depåavgifter och courtage är att ta ut en fast avgift för en bestämd tidsperiod under vilken kunden får göra obegränsat antal affärer utan några rörliga kostnader. Via ett depåkonto kan banker även erbjuda fondhandel där intäkter kan genereras genom en förvaltningsavgift och courtage på köp och försäljning. Banker erbjuder också vardagstjänster som kort- och betaltjänster samt tillgång till Internet- och telefonbank. Banker kan ta ut en avgift som erläggs kunden för att denne ska få möjlighet att nyttja exempelvis ett betal- eller kreditkort men banker kan även ta ut en transaktionsavgift samt ränta på utnyttjad kredit. För att summera ovanstående resonemang så tenderar bankernas produktutbud att bli allt större vilket lett till att allt större andel av bankernas nettointäkter kommer ifrån provisionsnettot.
Före 1970-talet skedde bankers prissättning i stort sett enbart genom räntemarginalen. Övriga tjänster, som exempelvis betaltjänster, prissattes inte enskilt utan inkluderades i räntemarginalen (Mankila 2001). Under 1970-talet gick bankernas prissättning mot en utveckling där varje banktjänst i den övriga affärsverksamheten prissattes individuellt. Om varje bankkund endast betalade för de transaktioner denne faktiskt gjorde skulle det innebära en mer effektiv prissättning (Bergendahl 1977). Under 1990-talet såg vi en trend där provisionsnettots andel av de totala nettointäkterna ökade kraftigt gentemot räntenettots andel, som tidigare varit den klart dominerande intäktskällan för banker (Mankila 2001). I amerikanska banker har provisionsnettots andel av bankers överskott ökat från 19 till 43 procent från 1980-talet till början på 2000-talet och många banker i andra västerländska länder har uppvisat samma trend (Stiroh 2004b).
Internets framfart under slutet på 1990-talet fram till idag har sänkt inträdesbarriärerna på marknaden och skapat möjligheter för nya aktörer att slå sig in (Feng 2001). Nischbankerna innefattar främst aktörer som sysslar med in- och utlåningsverksamhet men också av banker som nischat sig mot aktie- och fondhandel. Det senaste decenniet har vi till följd av detta sett en trend av kraftig tillväxt i nischbanker i Skandinavien. Skandiabanken, Länsförsäkringar Bank, Ikano Bank och ICA Banken är exempel på aktörer som slagit sig in på den svenska bankmarknaden via telefon och Internet, och därmed bidragit till ökad konkurrens (Svenska Bankföreningen 2011).
3 Med tanke på den hårdnande konkurrensen på in- och utlåningsmarknaden har bankers vinstpotential genom räntenettot begränsats, vilket har tvingat banker att utveckla produkter som inte utgörs av dessa traditionella banktjänster. Det breda produktutbud som växt fram hos banker domineras istället av icke-traditionella banktjänster, såsom aktiehandel, försäkring och fastighetsförmedling, vilket istället resulterar i provisionsnetto (DeYoung & Roland 2001). Tidigare studier angående bankers utökade produkt- och tjänsteutbud och vad det får för konsekvenser i termer av risk för banken har behandlats på amerikanska banker och senare även på europeiska banker (DeYoung & Roland 2001 samt Lepetit et al. 2008b).
För att kunna attrahera kunder vill banker kunna erbjuda så förmånliga villkor som möjligt gentemot kunder, både gällande in- och utlåning men även gällande icke-traditionella tjänster som blivit ett allt mer självklart inslag i bankers verksamhet. Samtidigt måste risken avspeglas i priset gentemot kund i den traditionella in- och utlåningsverksamheten. Tidigare forskning som berör bankers risker och fördelningen mellan vinster genom räntenetto och provisionsnetto har framförallt gjorts i USA och Storbritannien (DeYoung & Roland 2001, Stiroh 2004b, Stiroh & Rumble 2006 samt Stiroh 2006). Studier har även gjorts på europeiska banker, där effekterna på bankernas utökade tjänsteutbud studerats (Lepetit et al. 2008a samt Lepetit et al. 2008b). De tidigare studierna på området baseras på data fram till och med 2004.
Sedan 2004 har förutsättningarna förändrats på de finansiella marknaderna, inte minst på grund av finanskrisen 2008 och dess påverkan på den globala ekonomin. Med tanke på det nya klimat som råder på de finansiella marknaderna behövs det på nytt riktas uppmärksamhet mot bankers risker och huruvida bankens olika intäktskällor har en påverkan på dessa risker.
1.2 Problemdiskussion
Banker har sedan 1990-talet börjat känna av en allt hårdare konkurrens på in- och utlåningsmarknaden, detta i takt med lättade regleringar som lyfts fram som en möjlig förklaring (DeYoung & Roland 2001). Att fler banker fått chansen att etablera sig kan ha bidragit till den ökade konkurrensen på in- och utlåningsmarknaden. Den hårdnande konkurrensen har tvingat många banker att bredda sin verksamhet och satsa mer på provisionsbaserade intäkter. Detta skulle kunna bero på att in- och utlåningserbjudanden är en relativt homogen vara och det är därför svårt att differentiera sitt låneerbjudande gentemot andra banker (Mankila 2001).
4 Den ökade konkurrensen på in- och utlåningsmarknaden skulle kunna vara en anledning till att trenden gått mot en ökning av icke-traditionella banktjänster (Mankila 2001). Den teknologiska utvecklingen torde vara en av förklaringarna till den ökade konkurrensen men också till det utökade produktutbudet (Lepetit et al. 2008b). Utvecklingen har även lett till att bankerna kan erbjuda nya produkter mot kunden men samtidigt modernisera sina befintliga tjänster. En potentiellt bidragande faktor till den ökande andelen provisionsnetto kan även vara prissättningsstrategier från bankerna som syftar till att paketera sina tjänster i olika erbjudanden gentemot kunden, för att differentiera sig gentemot sina konkurrenter (Mankila 2001). Ett syfte kan vara att få befintliga kunder att använda flera olika produkter som banken erbjuder. Ytterligare syften kan vara att värva nya kunder eller att behålla befintliga kunder i banken som redan utnyttjar många av bankens tjänster.
Med tanke på att olika tjänster och produkter som banken erbjuder innebär olika nivåer av risk är det fullt möjligt att det blir en snedfördelning av risken när flera produkter läggs samman till ett erbjudande (Lepetit et al. 2008b). De provisionsbaserade produkterna och tjänsterna gör det möjligt för banken att använda korssubventionering, det vill säga att banken exempelvis kan ge förmånliga räntor gentemot kund och istället ta ut höga marginaler i de provisionsbaserade produkterna och tjänsterna (Lepetit et al. 2008b). Risken med korssubventioneringen är att utgivna lån underprissätts i hänseende till den risk som de faktiskt innebär (Lepetit et al. 2008b). Detta kan göra att bankernas riskexponering snedvrids och i detta exempel finns en risk för att bankernas räntemarginaler underskattas och att banken helt enkelt tar för lite betalt i förhållande till den risk banken faktiskt tar. Om banken ger en kund ett alltför generöst låneerbjudande i förhållande till kundens bedömda riskprofil samtidigt som kunden inte utnyttjar de icke-traditionella produkter och tjänster i den utsträckning banken räknat med, kan därför problem uppstå för banken.
Att kunder inte lyckas att betala sina lån enligt avtal är ett problem som banken möter och den risken måste finnas med i deras beräkning och prissättning. Därför måste banken se till att ta betalt för denna risk genom att erbjuda olika räntesatser beroende på kunders olika riskprofiler. Då banken räknar med att en kund ska utnyttja erbjudanden av icke-traditionella tjänster på så vis att provisionsnettointäkterna ska täcka upp för ett mer generöst låneerbjudande, och detta inte inträffar, uppstår ett problem ifall kunden inte kan betala tillbaka sitt lån. Banken har med andra ord tagit för lite betalt för kreditgivningen givet kundens riskprofil. Dessutom har kunden inte heller inbringat de intäkter som förväntats täcka upp för den generösa kreditgivningen. Om det beskrivna scenariot gäller i banker kan därför
5 en ökad kreditrisk uppstå till följd av denna underprissättning av krediter. Att dessa icke- traditionella produkter och tjänster, som inbringar provisionsnettointäkter, förväntas täcka upp för en generös in- och utlåning har sin grund i att den typen av intäktskällor anses vara mindre volatila jämfört med räntenettointäkter. Med andra ord torde provisionsnettointäkterna kunna bidra till en diversifieringseffekt och på så vis generera mindre volatila nettointäkter för banken. Däremot skulle kreditrisken kunna öka om provisionsnettointäkterna visar sig vara mer volatila än väntat och kanske till och med mer volatila än räntenettointäkterna. Det finns tidigare forskning som behandlar provisionsnettointäkternas volatilitet och påverkan på bankers risk och som kommer fram till att de faktiskt är mer volatila än räntenettointäkter (DeYoung & Roland 2001). En alltför stor tilltro till provisionsnettointäkter skulle därför istället kunna öka kreditrisken i banker, istället för att sänka den. Kreditrisken är bara en av många olika risker som banker möter i sin dagliga verksamhet. Dock skulle en alltför generös kreditgivning och en väldigt stor kreditrisk kunna leda till att en bank blir insolvent. Detta innebär att kreditrisk är en underliggande risk i insolvensrisk, varför en ökad kreditrisk kan leda till att även insolvensrisken ökar. Att ett alltför stort risktagande gällande generös kreditgivning kan leda till insolvens är någonting som avspeglats i exempelvis finanskrisen 2008 (Schmudde 2009).
Den allmänna uppfattningen som existerar i branschen är att provisionsnettot, det vill säga de vinster som uppstår genom avgiftsbaserade intäkter och kostnader, är mer stabila än räntenettot, det vill säga de vinster som uppstår från bankernas räntemarginaler. Anledningen till att denna uppfattning finns i branschen beror på att provisionsnettot antas vara mindre känsliga för ränteförändringar och ekonomiska svängningar än räntenettot (DeYoung och Roland 2001). Att öka andelen provisionsbaserade intäkter antas ge diversifieringseffekter som minskar den totala volatiliteten för intäkter. Tidigare forskning under 1970- och 80-talet menar att en kombination av traditionell och icke-traditionell bankverksamhet potentiellt kan sänka risken genom denna diversifieringseffekt (Johnson & Meinster, 1974, Heggestad, 1975, Wall & Eisenbeis, 1984 samt Litan, 1985 se DeYoung & Roland 2001 s.61). Senare forskning, från 80-talets andra hälft och fram till idag, bevisar dock motsatsen, det vill säga att diversifiering genom icke-traditionella banktjänster istället ökar risken i banker (Boyd &
Graham, 1986, Sinkey & Nash, 1993, Demsetz & Strahan, 1995, Roland, 1997 samt Kwan 1998 se DeYoung & Roland 2001 s.62). Med anledning av branschens uppfattning att provisionsbaserade intäkter är mindre volatila, det vill säga mindre riskfyllda och av de
6 blandade resultat tidigare forskning uppvisat, är det av intresse att vidare studera huruvida ett utvecklat produkt- och tjänsteutbud påverkar risken i bankers verksamhet.
Att endast studera kredit- och insolvensrisk på den svenska bankmarknaden och hur dessa risker påverkas av de nya förutsättningar som gäller på marknaden torde vara ett för litet urval för att kunna dra några större slutsatser. Genom att utöka vår studie till att innehålla de skandinaviska länderna får vi möjlighet att undersöka eventuella landsspecifika skillnader och vi får ett mer gediget empiriskt material i vår studie. Detta innebär även att vi kan dra slutsatser om banker i Skandinavien och inte bara svenska banker. Att studera skandinaviska banker blir extra intressant med tanke på att tidigare studier gällande prissättning av betaltjänster har uppvisat landsspecifika skillnader mellan de skandinaviska länderna (Willesson 2009). Eftersom betaltjänster hör till kategorin med provisionsrelaterade intäkter vilket påverkar provisionsnettointäkterna blir detta intressant även i vår studie. Utöver de landsspecifika skillnaderna uppvisar Willesson (2009) även upp bankspecifika skillnader, varför även detta kan vara relevant att undersöka. Även Stiroh (2004a) finner i sin studie att det existerar bankspecifika skillnader i huruvida ett utökat produktutbud gynnar bankers verksamhet. Sparbanker ägs av stiftelser vars överskott ska gynna allmännyttiga ändamål, såsom föreningsliv, skolprojekt, idrott och kultur. Med tanke på den tydliga skillnad som finns i ägarstruktur vore det också intressant att studera huruvida bankspecifika skillnader existerar på bankmarknaden gällande kredit- och insolvensrisk.
Att börja kartlägga den europeiska bankmarknaden skulle med största sannolikhet ligga utanför den tidsram som denna studie innebär, varför det av praktiska skäl passade bra att studera just den skandinaviska marknaden. I de tre skandinaviska länderna finns det dessutom många såväl privatägda bankaktiebolag som stiftelseägda sparbanker, varför vi genom att studera den skandinaviska marknaden lyckas fånga upp såväl landsspecifika som bankkategoriska skillnader. Då vi av praktiska skäl inte har möjlighet att täcka in samtliga skandinaviska banker väljer vi att avgränsa vår population till de med över fem miljarder svenska kronor eller motsvarande i totala tillgångar i moderbolaget.
Studiens bidrag
Att undersöka hur de nya förutsättningarna på marknaden gällande en hårdnande konkurrens på in- och utlåning kombinerat med ett breddat produktutbud påverkat bankers kredit- och insolvensrisk kan vara intressant ur ett flertal perspektiv. Studien skulle därför kunna bidra både teoretiskt, metodiskt, empiriskt och praktiskt. Teoretiskt skulle vår studie kunna stärka
7 eller komplettera tidigare teori om vad som påverkar bankers kredit- och insolvensrisk och vilka konsekvenser det utökade produkt- och tjänsteutbudet fört med sig i termer av dessa risker. Trenden mot en ökad andel provisionsnettointäkter genom icke-traditionella banktjänster ligger till grund för tidigare forskning om bankers risker och hur de påverkats av det utökade produkt- och tjänsteutbudet (DeYoung & Roland 2001 samt Stiroh & Rumble 2006). Banker som behandlats i dessa studier är huvudsakligen ifrån USA men på senare tid har även europeiska banker undersökts (Lepetit et al. 2008b). Med tanke på den hårdare konkurrens som uppstått på marknaden för in- och utlåning och trenden som beskrivits kombinerat med de blandade resultat som tidigare forskning åstadkommit krävs ytterligare kunskap om hur kredit- och insolvensrisken påverkas.
Tidigare forskning har berört bankers risker och hur dessa har påverkats till följd av det utökade produkt- och tjänsteutbudet på bankmarknaden (DeYoung & Roland 2001, Stiroh 2004b, Stiroh & Rumble 2006 samt Lepetit et al. 2008a). Dessutom har det undersökts hur bankers utökade produkt- och tjänsteutbud har påverkat räntemarginalerna och prissättningen av in- och utlåning (Lepetit et al. 2008b). Ovanstående forskning studerar olika geografiska områden, dock fokuserar ingen av de nämnda studierna på enbart Skandinavien, utan inkluderar endast ett fåtal skandinaviska banker i studier av europeiska banker. Med tanke på att vi undersöker den skandinaviska marknaden och olika typer av banker ger vi utrymme för att identifiera möjliga skillnader i risk och vad som påverkat risken på grund av eventuella bankspecifika och landsspecifika faktorer. Genom att studera enbart Skandinavien isoleras en relativt stor del av historiska och kulturella skillnader som kan uppstå då större geografiska områden studeras. Vår studie kommer därmed att leda till nytt empiriskt material med tanke på att vi fångar upp en ny tidsperiod och även banker som inte inkluderats i tidigare ovan nämnd forskning.
Studien kommer att sträcka sig över en tidsperiod som fångar upp tiden före, under och efter finanskrisen 2008, vilket också kan vara intressant ur ett empiriskt perspektiv. För det första skulle vi kunna se eventuella förändringar i risk över denna period och huruvida bankernas utökade produkt- och tjänsteutbud har haft en påverkan. Med tanke på att vi fångar upp olika typer av banker i olika länder bidrar vi även med empiriskt material om huruvida risken skiljer sig åt beroende på land och bankkategori.
Ur ett praktiskt perspektiv skulle en undersökning av bankernas kredit- och insolvensrisk kunna vara till nytta för banker, övervakande organisationer och aktieägare. Banker skulle
8 kunna få en ökad förståelse för vad som påverkat deras kredit- och insolvensrisk, vilket skulle kunna leda till en bättre riskhantering i deras verksamhet. Banker skulle även få en bild av hur andra bankers risker ser ut och vilka eventuella faktorer som har en avgörande påverkan.
Detta skulle kunna öka deras medvetenhet om riskkonsekvenser vid exempelvis strategiska beslut.
Även för organisationer som övervakar banker kan denna studie vara av intresse. Med tanke på att bankverksamheten har uppvisat en ny trend med en lägre andel intäkter från traditionell in- och utlåningsverksamhet och ökad tillit till andra intäktskällor, förändras bankernas riskexponering. Detta i och med att det råder en osäkerhet kring huruvida bankers breddade produktutbud förbättrar deras avkastning i förhållande till risk. Det är inte heller helt klart huruvida det breddade produktutbudet leder till diversifieringsfördelar eller om det faktiskt tenderar till att snedvrida riskexponeringen. Hur denna trend mot utökat produkt- och tjänsteutbud påverkar bankernas kredit- och insolvensrisk, under en tidsperiod som dessutom innefattar en finanskris, kan vara till nytta för övervakande organisationer som Finansinspektionen. En förutsättning för att skapa stabila banker är att bankerna har en god riskhantering och stabila banker är någonting som är av intresse ur ett samhällsperspektiv.
Riskerna i bankers verksamheter kan också vara av värde för aktieägare. Enligt aktieägarteorin strävar en aktieägare efter att maximera sin egen nytta genom att uppnå högsta möjliga avkastning till lägsta möjliga risk (Freeman & Reed 1983). Risk är således av ständigt intresse för bankernas aktieägare och nya kunskaper om hur bankers risk kan avspeglas i det utökade produkt- och tjänsteutbudet skulle därför vara av stort intresse även för dessa.
Sammanfattningsvis skulle denna studie kunna bidra med ytterligare förklaringar till hur bankernas kredit- och insolvensrisk påverkats till följd av det utökade produkt- och tjänsteutbud som alltfler banker i dagsläget väljer att använda sig av.
9
1.3 Problemformulering
Hur påverkas bankers kredit- och insolvensrisk av ett utökat produkt- och tjänsteutbud?
1.4 Syfte
Syftet med studien är att förklara relationen mellan kredit- samt insolvensrisk och ett utökat produkt- och tjänsteutbud och dessutom huruvida det finns bakomliggande faktorer såsom olika bankkarakteristika som kan ge ytterligare förklaring till detta samband.
10
1.5 Disposition Kapitel 2 Metod
I metodkapitlet förs ett resonemang kring relationen mellan teori och empiri. Här klargörs även studiens vetenskapliga utgångspunkt. Den omfattande teori som finns i ämnet gör att studien utgår ifrån en deduktiv ansats. Syftet med studien är att förklara relationen mellan kredit- samt insolvensrisk och ett utökat produkt- och tjänsteutbud och dessutom huruvida det finns bakomliggande faktorer såsom olika bankkarakteristiska som kan ge ytterligare förklaring till detta samband.
Kapitel 3 Teoretisk referensram
Den teoretiska referensramen syftar till att beskriva teorier som kan förklara bankers kredit- och insolvensrisk samt på vilket sätt de kan påverkas av ett utökat produkt- och tjänsteutbud. I slutet av kapitlet finns en sammanfattning av hypoteserna som utformats utifrån den valda teorin.
Kapitel 4 Empirisk metod
I studiens fjärde kapitel redogörs det för studiens datainsamlingsmetod och av den anledningen att studien undersöker en större mängd banker så tillämpas en kvantitativ insamlingsmetod. I detta kapitel förs det även en diskussion kring behovet av data, operationalisering samt hur studien praktiskt har gått till väga genom en insamling av årsredovisningar. Resonemang kring urvalet och de mått som används hittas också i detta kapitel.
Kapitel 5 Empirisk analys
I det femte kapitlet presenteras och analyseras insamlad empiri genom att den kopplas till den teoretiska referensram som presenterades i det tredje kapitlet. Resultaten analyseras, via en univariat, en bivariat samt en multivariat analys, utifrån studiens hypoteser, vilket gör att vi kan stärka alternativt komplettera berörda teorier.
Kapitel 6 Slutsatser
I studiens sista kapitel sammanfattas de mest relevanta och anmärkningsvärda resultaten.
Dessutom kopplas dessa resultat samman med studiens problemdiskussion, syfte och
teoretiska referensram. Dessutom presenteras vår studies bidrag och avslutningsvis ges förslag på fortsatt forskning avseende bankers nettointäktsstruktur och risker.
11
Kapitel 2: Metod
etodkapitlet syftar till att redogöra för förhållandet mellan teori och empiri.
Redogörelse och resonemang förs för val av olika metodansatser samt argumentation för studiens vetenskapliga utgångspunkt. Även andra alternativa utgångspunkter men som denna studie inte tar hänsyn till samt varför, finns i detta kapitel.
2.1 Teoretisk utgångspunkt
Syftet med vår studie var att undersöka relationen mellan kredit- samt insolvensrisk och ett utökat produkt- och tjänsteutbud och huruvida det finns bakomliggande faktorer såsom olika bankkarakteristika som kan ge ytterligare förklaring till detta samband. Kunskap och förståelse för metodfrågor är en viktig förutsättning för forskningsarbete och vårt val av forskningsansats ligger till grund för att vi ska kunna besvara vår problemformulering och att därmed uppfylla studiens syfte (Holme & Solvang 1997).
2.1.1 Forskningsansats
Genom att undersöka de faktorer som kan förklara bankernas kredit- och insolvensrisk och hur dessa risker påverkas av ett utökat produktutbud uppnår vi syftet med studien. Det finns ett gediget utbud av tidigare forskning som behandlar bankers kredit- och insolvensrisk i relation till ett utökat produktutbud. Med anledning av det relativt stora utbud av tidigare forskning som finns att tillgå på området väljer vi i vår studie att utgå ifrån denna befintliga forskning på området. Vi väljer därför att i vår studie använda en process som utgår ifrån att testa teori, vilket innebär att vi valt en deduktiv forskningsansats (Bryman & Bell 2005 samt Saunders, Lewis & Thornhill 2009). Vi kommer därmed utifrån denna befintliga teori och forskning att utforma hypoteser som ska mötas av vårt empiriska material.
Alternativet till den deduktiva ansatsen är den induktiva ansatsen. Den sistnämnda lämpar sig bättre om angreppssättet är sådant att teorin är resultatet av en forskningsansats, snarare än att den utgår ifrån teori (Bryman & Bell 2005). Eftersom vårt ämnesområde innehåller mycket tidigare forskning som dessutom utvecklats under lång tid, blir det naturligt för oss att utgå ifrån denna forskning, snarare än att skapa ny teori. En induktiv ansats hade därmed varit svår att applicera på vår problemformulering med tanke på att vi utgår ifrån teori och inte empiriska observationer. Dessutom hade en induktiv metod inneburit praktiska problem för oss med tanke på att det är en mer tidskrävande metod och då vi hade en begränsad tidsram
M
12 för studien. Med tanke på den breda forskning och litteratur som finns rörande bankers kredit- och insolvensrisk och hur dessa risker påverkas av ett utökat produktutbud blir det svårt för oss att undersöka detta förutsättningslöst utan att påverkas av förhandsuppfattningar eller personliga värderingar (Wallén 1996). Med föregående resonemang i åtanke samt studiens problemformulering och syfte väger argumenten för en deduktiv ansats tyngre än argumenten för den induktiva.
2.1.2 Kunskapssyn
Vår studie syftar till att förklara relationen mellan kredit- och insolvensrisk och ett utökat produktutbud i banker. Vi kommer i vår studie, tack vare att vi valt en deduktiv ansats, öka våra möjligheter att behålla objektivitet eftersom vår empiriska metod för datainsamling inte kan anses ha påverkats särskilt mycket av personliga värderingar (Patel & Davidson 2003).
Vår datainsamlingsmetod är en viktig anledning till att vi har förutsättningarna att behålla en förhållandevis god objektivitet i vår studie. Att samla in redovisad data ifrån bankerna kan anses relativt objektivt då vi inte kan påverka den data som bankerna redovisat. Detta kan jämföras med om vi exempelvis hade valt att använda intervjuer som vår främsta datainsamlingsmetod. Genomförandet av, och tolkningen av intervjuer hade kunnat innebära en större subjektivitet jämfört med vår valda metod. Att vi väljer ett objektivt förhållningssätt, där vi observerar den sociala verkligheten och vill dra generella slutsatser, innebär att vi har ett positivistiskt förhållningssätt i vår studie (Saunders, Lewis & Thornhill 2009). Alternativet hade varit ett hermeneutiskt förhållningssätt, som istället syftar till att skapa en förståelse, vilket inte överensstämmer med vårt syfte att förklara samband mellan bankers kredit- och insolvensrisk och ett utökat produkt- och tjänsteutbud. (Bryman & Bell 2005). Förutom att ett hermeneutiskt förhållningssätt inte hade uppfyllt vårt syfte i samma utsträckning fanns det dessutom praktiska skäl till att ett positivistiskt förhållningssätt lämpade sig bättre än ett hermeneutiskt, med tanke på att den typ av information som hade behövt vid ett hermeneutiskt förhållningssätt hade varit mer svåråtkomligt. Vi har upplevt att banker har en restriktiv inställning till att lämna ifrån sig information, någonting som kan förklaras av banksekretess, men också av konkurrensskäl.
2.1.3 Informationskällor och teorival
För att få en inblick i bankers risker och hur bankens nettointäkter kan fördelas har vi främst använt oss av vetenskapliga artiklar, men också organisationers och bankers hemsidor. De vetenskapliga artiklar vi använt för att utforma den teoretiska referensramen har främst hämtats genom referenser från avhandlingar och vetenskapliga artiklar på området. Från
13 referenserna har vi via databaser som LibHub och Business Source Premier sökt efter relevanta artiklar. Vi har även sökt efter andra relevanta artiklar för att kunna skapa vår teoretiska referensram, vilket vi gjort genom att kombinera sökord som; credit risk, insolvency risk, net noninterest income, net income structure, nonbanking activities, product diversification och product mix.
2.1.4 Källkritik
För att upprätthålla en tillförlitlighet i vår studie har vi försökt ha ett kritiskt förhållningssätt till de källor vi använt. De källor som utgörs av årsredovisningarnas icke-reviderade delar har använts för att visa upp trender inom branschen snarare än att ge teoretiska bidrag till studien.
Vi är dock medvetna om risken för den subjektivitet som årsredovisningar innebär med tanke att de är utgivna av bankerna själva. De siffror vi använder i vår empiriska insamling har dock hämtats från årsredovisningarnas reviderade delar, vilka kan anses ha högre tillförlit än övriga delar.
För metodavsnittet i uppsatsen har olika källor använts för att fånga in fler perspektiv än exempelvis endast företagsekonomiska forskningsmetoder som Bryman & Bell (2005) och Saunders, Lewis & Thornhill (2009) behandlar. Alla de metodkällor vi använt är inte direkt avsedda för företagsekonomiska metoder, vilket kan vara ett problem i vår studie. För att motverka detta har vi dock valt att primärt använda metodkällor som är avsedda för studier inom företagsekonomi, för att sedan komplettera med övriga metodkällor. Trots möjliga skillnader i perspektiv så anser vi att dessa skillnader inte är av allt för väsentlig grad utan vi föredrar fördelarna med olika infallsvinklar.
Alla de artiklar vi hittat efter våra sökningar i databaserna har kontrollerats via Ulrichsweb för att säkerställa att artiklarna är vetenskapliga, det vill säga att de är granskade (peer reviewed).
Dessutom har många av de artiklar vi använt oss av använts som referenser flertalet gånger i tidigare forskning, där de i stor utsträckning dessutom refererar till varandra, vilket kan anses styrka tillförlitligheten i dess innehåll.
14
Kapitel 3: Teoretisk referensram
öljande kapitel behandlar studiens teoretiska referensram vilken syftar till beskriva teorier som kan förklara bankers kredit- och insolvensrisk samt huruvida produkt- och tjänsteutbudet kan påverkas av bakomliggande faktorer såsom bankkarakteristika. Diskussionerna kring teoretiska samband och vad som tidigare undersökts empiriskt leder slutligen fram till hypoteser, som även sammanfattas i slutet i detta kapitel i vår teoretiska modell.
3.1 Risker i bankers verksamhet
Teorin om kapitalmarknadslinjen beskriver ett samband mellan risk och förväntad avkastning som är ett mycket grundläggande samband i modern portföljteori. I portföljvalsteorin innebär det att en investerare som är beredd att ta en hög risk förväntas få betalt för denna risk i form av en högre avkastning (Vinell, Fischerström & Nilsson 2005). Detta grundläggande samband mellan förväntad avkastning och risk har även tillämpats på andra områden än tillgångsallokering i en portfölj. Banker är inget undantag, även de står inför avvägningen mellan risk och avkastning i deras verksamhet. Banker lever i en ovisshet, då de aldrig kan vara helt säkra på huruvida räntenivåer och aktiekurser kommer att förändras, huruvida kunder kommer att kunna betala tillbaka sina lån under den planerade löptiden och om nivån på insatta medel i banken kommer att gå upp eller ner.
Banker står ständigt inför en mängd olika risker (Rose & Hudgins 2008) och vi kommer i detta kapitel mer ingående att beskriva två av dessa risker som utgör den teoretiska grunden för denna studie. För en överskådlig bild av flera risker som banker möter i sin verksamhet, se bilaga 1. Vi har främst valt att fördjupa oss i de studier som berör bankers risker i termer av kredit- och insolvensrisk som samtidigt berör bankers utökade produktutbud (Boyd & Graham 1986, Hannan & Hanweck 1988, DeYoung & Roland 2001, DeYoung & Rice 2004, Stiroh 2004a, Stiroh 2004b, Stiroh 2006, Stiroh & Rumble 2006, Lepetit et al. 2008a samt Lepetit et al. 2008b). Vi kommer i följande avsnitt att beskriva de risker som vår studie berör, nämligen kredit- och insolvensrisk.
F
15
3.2 Kreditrisk
Kreditrisk utgörs av risken för att en banks tillgångar, främst utgivna lån, ska minska i värde eller i värsta fall bli helt värdelösa till följd av att låntagaren inte betalar tillbaka. Kreditrisken kan uttryckas i olika mått och ett utav de mest förekommande är kreditförluster (Pastor 2002).
Kreditförluster betraktas som en konsekvens av ett dåligt lån och anledningen till att lånet blir dåligt beror på antingen interna eller externa faktorer (Pastor 2002). Konjunktursvängningar och politisk påverkan är exempel på externa faktorer som är utom bankens kontroll.
För att hantera extern påverkan kan bankerna upprätta kontrollmått för kreditrisken, vilket kräver att banken övervakar nivån av osäkra lån (Maggi & Guida 2011). Osäkra lån kan innefatta kreditförluster och andra osäkra fordringar gällande saknade delbetalningar i förhållande till beviljad kredit, landsrisk och skuldpositionen för låntagaren. En lösning kan vara att sätta en övre gräns i nivå med eget kapital som kan fastslås på kort eller medellång sikt och som utgör en nivå av tillgångar som kan möta kreditförlusterna (Maggi & Guida 2011). Motiv för en bank att låna ut till en kund med hög risk är att banken genom hävstångseffekten i ökad utlåning kommer att få en högre lönsamhet i och med att kunden betalar en relativt hög ränta för sin riskprofil (Pastor & Serrano 2005). På samma vis är en kund enbart intresserad att placera pengar i en högriskbank om denna erbjuds en högre avkastning i form av inlåningsränta.
Banker som har problem med att kontrollera sina interna kostnader kan även ha svårigheter att bedöma kreditrisken. En otillräcklig förvaltning av kostnaderna går hand i hand med större kreditrisk (Pastor 2002). Den kreditrisk som uppstår på grund av bristfällig ledning i hantering av intäkter och kostnader kallar Berger och DeYoung (1997) för bad management hypothesis, en intern faktor där de dåliga lånen beror på bankens bristfälliga förvaltning och riskbedömning. Den bristfälliga förvaltningen kan i sin tur bero på flera anledningar enligt Berger och DeYoung (1997). För det första kan dåliga kunskaper och otillräcklig kreditupplysning leda till en relativt stor andel med lån som har låga eller negativa nuvärden.
Det kan även vara så att banken inte har tillräcklig kunskap i bedömningen om de säkerheter som pantsatts mot lånet men också att banken brister i sin övervakning och kontroll när lånet väl är utfärdat.
Skimping hypothesis kallas det fenomen som tar hänsyn till de resurser som krävs för att upprätta och underhålla lånet både gällande kvalitet och kostnadseffektivitet (Berger &
DeYoung 1997). Här görs en avvägning gällande bankens risktagande. Exempelvis kan en
16 bank som strävar efter att maximera vinsterna att sänka kostnader på kort sikt genom knappare kostnader för kontroll och övervakning, vilket innebär ett högre risktagande som kan slå tillbaka mot banken längre fram i tiden i form av kreditförluster. Med andra ord uppstår fenomenet skimping hypothesis när banken inte lägger ner tillräckligt stora resurser för att analysera risken i låneansökningarna utan istället lägger tonvikten på effektiviteten i termer av intäkter och kostnader (Pastor 2002).
Ett annat fenomen som också beskriver det klassiska problemet med ett överdrivet risktagande är moral hazard hypothesis. Här bär en annan part en del av risken och vilket innebär att den andra parten beter sig annorlunda jämfört med om den skulle varit fullt utsatt för risken (Berger & DeYoung 1997). Ur en banks perspektiv innebär det att företagsledningen har en alltför offensiv utlåningsstrategi vilket ökar risken i bankens totala låneportfölj, något som generellt kan leda till ogynnsamma lån längre fram i tiden. Moral hazard hypothesis kan sammanfattningsvis utlösa de två tidigare hypoteserna som också beror på interna faktorer.
Den sista hypotesen beror på externa händelser och kallas av Berger och DeYoung (1997) för bad luck hypothesis. Detta fenomen grundar sig i att en extern händelse som banken inte har kunnat förutse eller påverka, vilket leder banken in i en situation där kostnader uppstår ifrån upplösning av lån, uteblivna låneinbetalningar och ogynnsamma lån som gör att banken måste skaffa sig ytterligare input för att täcka upp dessa kreditproblem. En extern händelse skulle kunna vara att en stor företagskund tvingas lägga ner sin verksamhet och banken får då börja hantera de problemkrediter som uppstår och de extra kostnader som tillkommer. Samtidigt som banken får lägga ner tid och resurser för att få ut sin del av konkursboet så måste den samtidigt leta nya kunder som kan kompensera för dessa problemkrediter.
Prissättningens påverkan på kreditrisken
Bankers intäkter kommer ifrån räntor och provision. Ränteintäkter uppstår till följd av ränteskillnaden på bankens internränta och räntan gentemot kund. Internräntan kan beskrivas som bankens pris på pengar, den ränta bankerna betalar när de lånar pengar mellan varandra (Sveriges Riksbank 2012). Räntenettot som redovisas i en banks årsredovisning är således skillnaden mellan ränteintäkterna från utställda lån och räntekostnaderna från upptagna lån.
Intäkter från provision kan härledas till banktjänster och produkter av mer icke-traditionell art så som aktie- och fondhandel, försäkring och avgifter från kort, Internet- och telefonbank (DeYoung & Roland 2001).
17 Lönsamhet från kund uppstår av två olika anledningar (Carroll & Rose 1993). För det första så ökar kundens utgifter över tid rent teoretiskt, eftersom att kunden med tiden kommer att erlägga mer avgifter. För det andra så blir bankens kostnadsutveckling mindre än proportionell över tiden. Att värva kunder är en kostsam process för banken och därför blir det extremt viktigt för banken att se till att behålla kunderna genom att etablera en långsiktig relation med dem (Mankila 2001).
Strategier gällande prissättning av tjänster har en möjlighet att påverka kundens beteende på ett sådant sätt att det gynnar bankens kostnader (Drake & Llewellyn 1995). Distinktionen som görs i prissättningen är huruvida den sker implicit eller explicit och de båda metoderna kan även kombineras på olika sätt för att utforma strategier. En implicit prissättningsmetod är mindre transparent mot kunden jämfört med den explicita (Willesson 2009). Implicit prissättning kräver att kunden håller en viss balans på kontot och ingen eller liten räntebetalning görs tillbaka gentemot kunden (Drake & Llewellyn 1995). Banker tjänar ränteintäkter på den räntefria inlåningen genom att skaffa sig räntetjänande tillgångar i form av pengar, och dessa intäkter bidrar till att täcka kostnaden för att upprätthålla service gällande kontoverksamheten. Således när räntorna är höga så inbringar det kapitalvinster till banken (Drake & Llewellyn 1995). Sådana räntefria konton blir en kostnad för kunden och representerar en implicit betalning till banken.
Prissättningen för bankernas icketraditionella tjänster kan ske, precis som tidigare diskuterats, implicit eller explicit. För exempelvis betalkort kan banken ta ut en explicit transaktionsavgift alternativt en fast avgift (Willesson 2009). Den fasta avgiften kan sedermera debiteras vanligtvis från kundens konto kvartalsvis eller årligen, i vissa fall kan det även vara så att antalet transaktioner är specificerat (Drake & Llewellyn 1995). Till följd av den implicita prissättningen kan en korssubventionering skapas mellan tjänsterna gentemot kunderna. Den strategiska formen av korssubventionering uppstår när bankerna försöker tjäna nettointäkter på en tjänst eller produkt på bekostnad av en annan (Howcroft & Lavis 1989). Konkurrens kan vara en anledning till varför banker väljer att korssubventionera. Konkurrensen kan dock påverka de potentiella fördelarna med korssubventionering på det sättet att banken inte kan sätta ett allt för högt pris på en tjänst eller produkt. Om bankerna syftar till att jämna ut cykliska rörelser i vinsterna så måste bankerna hitta andra sätt att ta betalt på, till exempel via räntemarginalen, för att anpassa sig till rörelser i räntenivån (Drake & Llewellyn 1995). Om andra avgifter inte anpassas efter räntecykeln så kommer bankens vinst att variera med konjunkturen.
18 De explicita och implicita prissättningsmetoderna har sina respektive motsvarigheter och kan utformas på olika sätt men så att de ändå genererar samma intäkter till banken (Drake &
Llewellyn 1995). Detta leder dock inte till att banken blir indifferent inför de olika metoderna eftersom vissa har en större effekt på kundens agerande än andra. Det finns framförallt fyra huvudsakliga fördelar med implicit prissättning gällande att ta betalt för kontotjänster (Drake
& Llewellyn 1995). Skatt tas ut på inlåningsräntor men inte på den implicita räntan som erhålls genom att banken tillhandahåller tjänster som kunden erhåller utan avgift på bekostnad av en lägre inlåningsränta, vilket genererar en direkt positiv skatteeffekt för kunden och indirekt även för banken. Därför bestäms det totala värdet av den implicita prissättningen delvis av skattesatsen. Den andra fördelen är att det är enkelt för både banken och kunden med ett erbjudande som är baserat på implicit prissättning. Vidare gällande kund så är explicita avgifter något som kunden lätt kan upptäcka och kan därför även skapa en osäkerhet.
En osäkerhet finns gällande hur stora de framtida kostnaderna kommer att bli baserade på utsträckningen i användandet av tjänsten. En implicit prissättning som är mindre transparent mot kunden tar bort denna osäkerhet till stora delar eftersom priset är mindre synligt. Den implicita prissättningen är dessutom en metod som medför relativt låga kostnader. De administrativa kostnaderna är låga jämfört med explicit prissättning där banken tar betalt för varje transaktion och en övervakning krävs för att kalkylera transaktionskostnaden för varje kund. En svaghet med implicit prissättning från bankens perspektiv är att den inte uppmanar att utnyttja mängden transaktioner eller transaktioner med låga kostnader eftersom att kostnaden är mindre synlig gentemot kund (Drake & Llewellyn 1995). Explicit prissättning har förutsättningen att påverka bankens kostnader eftersom att en synlig prissättning har en helt annan påverkan på kundens agerade. Dessutom innebär explicit prissättning att kunden har möjlighet att välja den kombination av tjänster som den önskar och att banken i sin tur får betalt för varje tjänst som används.
Mankila (2001) menar att price bundling, prispaketering, kan vara en bidragande faktor till den ökade trenden av provisionsnettot, vilket innebär olika sätt för banken att prispaketera sina produkter och tjänster genom en implicit prissättning. I ett paketerbjudande som banken utformat ingår oftast både traditionella och icke-traditionella tjänster. Exempelvis kan ett paket bestå av lån- och/eller kontoerbjudande som kombinerats med betalkort och försäkring.
Denna prispaketering innefattar oftast ett ekonomiskt incitament för kunden, till exempel att betalkortet och försäkringen ges till ett rabatterat pris (Guiltinan 1987). En banks målsättning med en viss prispaketering beror på om, och i så fall hur många produkter eller tjänster
19 kunden utnyttjar idag (Guiltinan 1987). Målsättningen kan vara att värva de kunder som idag inte använder någon av bankens tjänster, att öka försäljningen till kunder som idag inte utnyttjar hela produktutbudet eller att behålla de kunder som utnyttjar hela produktutbudet. Då in- och utlåning kan ses som en relativt homogen tjänst där prispaketering gör det möjligt för banken att differentiera sig gentemot andra banker (Mankila 2001). De potentiella vinsterna ifrån prispaketering beror därför på hur stor vinst de komplementära tjänsterna genererar (Willesson 2009). Prispaketering är i enlighet med den implicita prissättningen en slags korssubventionering från bankens sida gentemot kund. Det vill säga att banken erbjuder ett förmånligt låneerbjudande i sitt paketerbjudande för att i gengäld kompensera med provisionsintäkter från andra intäktskällor.
Om en bank ökar sin andel provisionsnettointäkter skulle det kunna innebär att banken är mindre exponerad mot kredit- och ränterisk och blir mindre beroende av de allmänna affärsförhållandena som rör in- och utlåningsmarknaden (Stiroh 2004b). Att öka andelen provisionsnettointäkter skulle kunna vara önskvärt från bankens sida för att slippa konkurrera på en marknad som är utsatt för en hård konkurrens där aktörerna vill kunna erbjuda så attraktiva lånevillkor som möjligt gentemot kunder, såväl befintliga som potentiella. Ett företags vinster beror på efterfrågan från kunderna och tillväxten i efterfrågan är i sin tur begränsad till storleken på marknaden (Goddard, Molyneux & Wilson 2004). Det är möjligt att komma förbi denna begränsning med hjälp av diversifiering, dock så finns det givetvis gränser för hur mycket ett företag kan diversifiera utan att låta lönsamheten falla. Bankernas trend mot ett utökat produkt- och tjänsteutbud skulle därför kunna vara ett strategiskt val för att uppnå tillväxt och ökade marknadsandelar. Detta eftersom in- och utlåningsmarknaden är begränsad till sin storlek och numera även utsatt för en hård konkurrens (Lepetit et al. 2008a).
Merförsäljning från komplementära icketraditionella produkter och tjänster skulle kunna leda till ett mer stabilt inflöde av intäkter om de visar sig vara mindre exponerade mot risk och skulle därför även kunna leda till en förbättrad lönsamhet för banken (Stiroh 2004b).
Provisionsnettointäkterna skulle kunna vara mer volatila på grund av att de inte innebär samma switching-costs för kunden jämfört med ett låneavtal som genererar ränteintäkter (DeYoung & Roland 2001). Ett låneavtal mellan kund och bank bygger på ett förtroende och en relation av mer långsiktig karaktär eftersom banken vill skaffa sig en uppfattning om kundens kreditvärdighet. Att säga upp en icketraditionell produkt eller tjänst innebär inte samma ansträngning, för vare sig kunden eller banken, jämfört med ett låneavtal. Därför torde provisionsnettointäkterna kunna fluktuera kraftigare på kort sikt jämfört med
20 räntenettointäkter (DeYoung & Roland 2001). Eftersom trenden av ett utökat produkt- och tjänsteutbud pågått under en längre tidsperiod samt att icketraditionella produkter och tjänster blivit ett alltmer naturligt inslag i bankernas verksamhet kan det därför ha utvecklats en konkurrens för provisionsnettointäkter (Kwan & Laderman 1999). Denna konkurrens skulle potentiellt kunna vara högre jämfört med konkurrensen på in- och utlåningen på grund av lägre informationskostnader för kunder, eftersom avgifter och priser är relativt lättillgängliga, exempelvis via bankers egna hemsidor.
Det finns även en risk att det utökade produkt- och tjänsteutbudet ökar incitamenten för bankerna att korssubventionera, vilket kan leda till en snedfördelning av risken i bankens verksamhet (Lepetit et al. 2008b). På grund av den hårdnande konkurrensen där bankerna tävlar om marknadsandelar finns det risk att kreditrisken underprissätts på grund av att de provisionsbaserade produkterna och tjänsterna förväntas täcka upp för en generös utlåning.
Ytterligare anledningar till varför provisionsnettointäkterna skulle kunna vara mer volatila jämfört med räntenettointäkter är uteblivna diversifieringseffekter genom de komplementära icketraditionella tjänsterna (Stiroh 2004b). Provisionsnettointäkter från värdepappershandel skulle kunna vara minst lika konjunkturkänslig som intäkterna från räntenettot, detta eftersom en del kunder troligtvis föredrar ränteplaceringar vid en lågkonjunktur då värdet på värdepapper kan skifta i större utsträckning på kort sikt (Stiroh 2004b).
Maggi och Guida (2011) finner att banker med en stor andel lån i sin verksamhet är mindre benägna att ta risker gällande upprättandet, kontroll, övervakning och överdrivet risktagande i enlighet med hypoteserna skimping, bad behaviour och moral hazard. Banker som till stor del förlitar sig på den traditionella intäktskällan i in- och utlåning har med andra ord visat sig vara mer riskaversiva. Pastor och Serrano (2005) studerar kreditrisken i olika konjunkturer och finner signifikanta samband dem emellan. De kommer emellertid fram till att det är inte endast de externa faktorerna som påverkat kreditrisken utan även att dålig förvaltning har en signifikant påverkan på kreditrisken. Pastor (2002) har tidigare visat upp att kreditrisken i banker har ökat i takt med den hårdnande konkurrensen på bankmarknaden i Europa. Därför fastslår Pastor och Serrano (2005) att okunskap om marknaden kombinerat med iver att ta sig in på nya marknader är ytterligare anledningar till den ökade kreditrisken i banker.
Att använda lån för att knyta kundens engagemang till banken behöver inte vara en dålig metod i sig. Däremot har det visat sig få negativa konsekvenser i termer av kreditrisk när banken inte tar tillräckligt betalt från kunden utifrån dennes riskprofil (Lepetit et al. 2008b).
21 Korssubventioneringen bland europeiska banker har visat sig leda till en underprissättning gällande kreditgivning och därför en ökad kreditrisk.
Av den empiriska bakgrunden att döma har kreditrisken till stor del ökat på grund av interna faktorer (Pastor & Serrano 2005), vilket innebär att inte enbart bad luck hypothesis kan förklara en ökad kreditrisk. I den hårda konkurrensen har banker försökt att erbjuda så attraktiva in- och utlåningsvillkor som möjligt gentemot sina kunder via korssubventionering till den utsträckningen att kreditrisken i vissa fall underprissatts (Lepetit et al. 2008b). Brister i bankens upprättning av lån gentemot kund enligt skimping hypothesis skulle kunna förklara att banker är beredda att ta en högre kreditrisk för möjligheten att öka sina marknadsandelar.
Banker förväntar sig lönsamhet över tid på kundens engagemang genom en prisstrategi inriktad mot merförsäljning av icketraditionella tjänster som förväntats kompensera för ett förmånligt lånevillkor givet kundens riskprofil. En ökad kreditrisk skulle därför kunna uppstå på grund av en högre volatilitet än väntat i provisionsnettointäkterna (DeYoung & Roland 2001), och att de därför inte lyckas kompensera tillräckligt för den underprissatta kreditgivningen (Lepetit et al. 2008b).
Utifrån föregående resonemang har nedanstående hypotes utvecklats:
Hypotes 1: Det finns ett positivt samband mellan kreditrisk och andel provisionsnettointäkter.
3.3 Insolvensrisk
Insolvensrisk, även kallat kapitalrisk, innefattar alla olika risker som kan påverka en banks långsiktiga överlevnadsförmåga och kan definieras som en banks risk att bli insolvent, det vill säga risken för att banken inte kan fullfölja sina betalningsåtaganden (Rose & Hudgins 2008).
Insolvensrisken fångar därmed upp alla de underliggande riskerna; kreditrisk, likviditetsrisk, marknadsrisk, prisrisk, ränterisk, operationell risk, legal risk, ryktesrisk och strategisk risk eftersom samtliga av dessa risker kan ligga till grund för insolvens. När man pratar om de ursprungliga källorna till insolvens är moral hazard en återkommande anledning (Gropper &
Beard 1995). Just moral hazard blir många gånger även länken mellan kredit- och insolvensrisk. Kreditrisk som uppstår på grund av kreditförluster kan ha sin grund i moral hazard, i enlighet med tidigare resonemang om moral hazard hypothesis (Berger & DeYoung 1997). Med tanke på att banker håller låga andelar eget kapital i förhållande till totala
22 tillgångar blir de väldigt känsliga för kreditförluster då endast några få procent i kreditförluster kan pressa banker till konkursmässiga nivåer (Rose & Hudgins 2008).
Bankens insolvensrisk kan ha sitt ursprung i såväl tillgångarna som skulderna i balansräkningen. En balansräkning i en bank kan uppfattas som lite annorlunda jämfört med till exempel ett tillverkande företag. Bankens tillgångar, även kallat aktivsidan (Johansson et al. 2003), innehåller lån, där utlåning till allmänheten och kreditinstitut allt som oftast utgör en klar majoritet av bankens tillgångar. På skuldsidan, som även går under namnet passivsidan (Johansson et al. 2003), återfinns in- och upplåning från allmänheten vilket är en post som också är bankspecifik där banken rent teoretisk lånar pengar av allmänheten för att ha möjlighet att bedriva sin utlåningsverksamhet. Nedan följer en mer detaljerad uppdelning av insolvensrisken som kan hänföras till bankens aktiv- och passivsida, nämligen portföljrisk respektive hävstångsrisk.
3.3.1 Portföljrisk
Bankens traditionella intäktskälla är räntenettot som uppstår via bankens roll som mellanhand för finansiering. Bankens tillgångsportfölj består till stor del av utgivna lån. Lånen skiljer sig åt beroende på volym, räntesats och löptid. En utav de starkaste riskfaktorerna som banken måste hantera dagligen är ränterisken (Rose & Hudgins 2008). Banken kan inte kontrollera marknadsräntorna utan måste istället anpassa sin strategi efter ränteförändringar för att kontrollera deras exponering mot ränterisken. En av de vanligaste metoderna för att behandla exponeringen mot ränterisk är GAP (Rose & Hudgins 2008). GAP går ut på att skydda och maximera bankens räntenetto, spridningen mellan ränteintäkter och räntekostnader. I praktiken delar banken upp sina tillgångar och skulder i två kategorier, räntekänsliga respektive ränteokänsliga, för att veta om deras flöden av intäkter eller kostnader påverkas av förändringar i marknadsräntorna. Banken bestämmer för en given tidsperiod huruvida deras verksamhet är tillgångskänslig eller skuldkänslig, dessa räntekänsliga hål (gap) jämförs därefter med bankens ränteprognoser och utför därefter en lämplig åtgärd för att skydda bankens räntemarginal. En utvecklad form av GAP, nämligen durations GAP, används för att skydda bankens nettoförmögenhet (Rose & Hudgins 2008). Att skydda nettoförmögenheten står i aktieägarnas intresse med tanke på att de investerat pengar i banken. Duration är ett värde- och tidsvägt mått av löptiden och durations GAP lägger fokus på att undvika stora skillnader mellan den genomsnittliga durationen av bankens tillgångsportfölj i förhållande till densamma för bankens skuldportfölj. Durations GAP kan användas för att hedga sig mot
