Finland mellan väst och öst

Bebyggelsehistorisk tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

Author Carl Jacob Gardberg

Title Finland mellan väst och öst

Issue 17–18

Year of Publication 1989

Pages 59–70

ISSN 0349−2834

ISSN online 2002−3812

www.bebyggelsehistoria.org

Finland mellan väst och öst

av CarlJacob

Gardberg

”Ödemarkernas

vår”

I Finlands historiaär ”stora ofreden” ettmycket konkretbegrepp. Med detavsermande åtta årun¬

der detstoranordiskakriget, 1713—21, då landet

varbesattavryssarna.Endelavbefolkningen vis¬

tadessomflyktingariSverige,med denpåföljden,

att oanvända kyrkor och obebodda hus förföll svårt.Ett stort antal trähus revs föratt flyttas till det nyanlagda St Petersburg eller andra städer.

ÄgarenavÖstersundom,enherrgård drygttvåmil frånHelsingfors,uppgav1722,attalltvar”avden Ryskamakten” ruinerat och ”till allaspisar, föns¬

ter, golv,tak och dörrar avhända och tillHelsing¬

fors avförda”.

Ännu allvarligarevarattriketför förstagången

hade förlorat land i öster. Viborg, anlagt som svenskt fäste 1293 och stad medprivilegier sedan 1403, blev vid freden iNystad på den ryska sidan sedanmanhadedragiten nygräns,somganskanä¬

raöverensstämdemeddensompånyttgäller sedan

1944.Föratt kompensera förlustenav Viborgan- lademanvidgränsen1722en nystad,somefter ko¬

nungenficknamnetFredrikshamn.Enligt ritning¬

ar avAxelvonLöwenpålade manutenåttkantig strålformadstadsplan,somharmotsvarigheteren¬

dasti Karlsruhe och Palma Nuova.

Trotslandavträdelserochförfallnabyarochstä¬

derförnimmermandock i samtiden enoptimism

ochentropåframtidenunder den tidnärmastefter freden, som ZachariasTopelius i ”Fältskärns be¬

rättelser” träffande har döpt till ”ödemarkernas vår”. Vi skall kommaihåg, attTopelius intebara

var enskönlitterär författare; hanvar ocksåpro¬

fessor i Finlands historiavidHelsingfors universi¬

tet.

Städernasborgerskaprepade signärnya genera¬

tionerträddetill, ochtillfälligt nedlagda järnbruk

kom igång pånytt. Defrämsta förlorarnavarde högadligafamiljerna,som genomKarlXI:sreduk¬

tiongickmisteomsinapositionerochsommåstese

sig distanserade av städernas handlande borgare

ochjärnbrukensdriftigapatroner.

Pålång sikt ^var dock grundandetav St Peters¬

burg långt inne i Finskaviken detmärkligastesom hände. För ett par århundraden blev staden för Finlandnågotav enstark planet, med såvälutstrål¬

ningsomdragningskraft,i båda fallen pågottoch

ont.

Från freden i

Åbo

1743 till Gustav III:s död

År1742vardet häntigen;ryssarnabesatteännuen

gång Finland, men nubara förettknappt år, och den här tiden kallas därför ”lilla ofreden”. När fred slöts iÅbo 1743 förlorade riketännuengång land i öster, och nu blev också Fredrikshamn på

den ryska sidan. En ny gräns drogs längs med Kymmene älv.

För det svenskariketgällde det nu att ännu en

gång förnyabefästningslinjeniöster.Detlillasam¬

hälletDegerbynära gränsenupphöjdestill stadoch döptes efter drottningen till Lovisa. Detviktigaste

vardockanläggandetavSveaborg påöarnautan¬

för Helsingfors. Sveaborg blev en gigantisk sjö¬

fästning,somsamtidigt skulle fungerasomendepå

för arméns flotta.

År 1747godkändesettförstaförslag, somhade uppgjortsavAugustin Ehrensvärd. Följande år in¬

leddes arbetena, som planerades och leddes av Ehrensvärd ända till dennesdöd 1772. Andratog däreftervid; närfästningenkapitulerade 1808var den ännu inte färdig. På fyra stora öar och tre

mindre holmar medensammanlagdarealav ca75 hektarbyggdesenstorfästning,somsamtidigt blev

ettsamhälle förca4 000_personer.Dearkitektonis¬

ka uttrycksmedlen representerade en vid skala,

fråncaåtta kilometerbastioneradelinjer tillstora kaserner ochöppnaplatser,sommed sina skenper¬

spektiv hörde till detmestsöfistikeradesomi riket skapades under frihetstiden. Sommedhjälpare ha¬

de Ehrensvärd bl a Carl Hårleman och B G von

Spången.

Sveaborgvar för samtidenett utpräglatriksin¬

tresse,vilket framgår redanavnamnet;riket skulle

försvarasavSveaborg iöster,avGöteborgiväster.

SombyggnadsföretagvarSveaborg kronansstörs¬

taprojekt under 1700-talet. Urden synpunktensett är det problematiskt, att den konsthistoriska forskningen i Sverige fullständigt har negligerat Sveaborg. I översiktsverken av Henrik Cornell (1944), Andreas Lindblom (1946) och

Sten-Åke

Nilsson(1974)nämnsSveaborgöverhuvudinte. Ur

finländsksynpunkt frågarmansig hurmankange

enhelhetsbildavden svenska konstenshistoriaun¬

der 1700-talet utandess största monument. Svea¬

borg.

Sveaborgvar inte bara ett stort byggnadsföre¬

tag;detvarocksåeninkörsportförnyakulturfor¬

meroch tekniska nyheter. NärSveaborggrundlä¬

desfanns det 49 stenhusiFinlandsstäder, därav 48

i Åbo och ett i Helsingfors. Tack vare Sveaborg blevmurningskonstenmeraallmäntspridd i landet

genom att hantverkare från alla städer årligen

kommenderadestill deomfattande arbetena. Hus medstenfot blevvanliga sedande utkommendera¬

dehade lärtsigattsprängabergmed krut. Andra nyhetersomkom inöverSveaborgvarmansardta-

ket och den franska klassicismens gula färg på stenhusen.

Vid sidan avSveaborg kunde endast

Åbo

tävla

om positionen som den främsta förmedlaren av nyaformer.

Åbo

ficksin förstastadsarkitekt 1733,

Samuel Berner, en tysk murmästare, som bl a

byggdeett nyttrådhus.

År

1756fick hanenefter¬

trädareityskenChristianFriedrich Schröder,som

var gesäll i Stockholm och som där förvägrades

rätten att avläggamästerprov. Under de följande

trettio årenvarSchröder landetsledandebyggmäs¬

tarenärdetgälldeattuppföraherrgårdar ochsten¬

husistäderna. Hansstilvardenfranska klassicis¬

men i Hårlemans och Wijnbladhs anda. De mest

kända herrgårdarnaär Fagervik, Tykö ochViks- berg.

Murmästararkitekturen var helt dominerande to miÅboända till 1790-talet. Tre förebudom en ny syn på byggnadskulturen som ett uttryck för

samtidenskonstuppfattning kandocknoteras;det gäller kontrollen över det offentliga byggandet,

hovrättshuset i Vasa och herrgårdsbygget på Svartå.

Denoffentliga kontrollen gällde hela riket och

inte bara Finland. Fr o m 1759 måste kyrkornas ritningar sändas till överintendentsämbetet i

Stockholm för godkännandei de fall dåman för byggetämnade bäraupp enallmän kollekti riket.

År 1776utsträcktespåbudetattgälla kyrkobyggen

och andraoffentliga projektöverhuvud.

1 synnerhet i början var bestämmelserna ofta

utan betydelse, tymånga kyrkorstod färdiga när de korrigerade ritningarna kom tillbaka. På lång

siktbetydde dettadock,attformersomi tiden ha¬

de lanserats av skolade arkitekter, t ex korskyr- kan, och somsedan hade blivit folklig tradition i allmogebyggmästarnas händer, nu återfördes till

ritbordenoch utvecklades vidare. Som förstafin¬

ländare genomgick kyrkobyggaren Jacob Rijf

1783—84 Konstakademins arkitekturskola i Stockholm, med C FrAdelcrantzoch Olof Tem¬

pelmansomlärare. För Rijfsdelfick skolanenav¬

görandebetydelse; hansfinländska traditionsstoff

möttehärdenyklassiskaformerna. Senarebyggde

han också i Sverige, bl aSkellefteå landsförsam¬

lings kyrka.

Hovrättshuset i Vasa blev Finland den första profana byggnad, som ritades av en skolad arki¬

tekt. Det uppfördes1780—87enligt ritningaravC

Fr Adelcrantz. Byggnadsledare var murmästaren Johan Elfström från Stockholm, som i brev hem uttalade sig spydigt ^om de två murmästare som fannsiVasa; devar ”tillskapadei

Åbo”,

”hvilka

velhinnermedatmuraderaskorstenar ochspisar

iderasträdkojor”.

År 1783 stod brukspatronen Magnus Linder i

berådattbyggaettstortträhus på sin gård Svartå

iKaris,västeromHelsingfors.Påsammasättsom

mångaandra herrgårdsägarevände hansig till Chr

Fr Schröder, som med sin murmästarkompetens

ritadeen tidstypisk herrgårdsbyggnad avträi två våningar medfrontespis ochmansardtak. Måhän¬

daanade LinderattSchrödersarkitektur inteläng-

Herrgården BrinkhallutanförÅbobyggdes1797 enligtritningaravsin ägareGabriel Bonsdorff,medi- cineprofessorvidÅboAkademi. Inspireradavsinkollega H. G. Porthan och tackvarekontakter med Erik PalmstedtiStockholmvaramatörarkitektenBonsdorffen avdeförstai Finlandsomlanserade dennyantika stilen.^—Foto C. J. Gardberg.

re varheltmodern, för redansammaår sände han ritningarnatill Erik Palmstedt i Stockholm, som omarbetade dem. Det här var ett tidens tecken.

Murmästarnas roll som planerare började vara

slutspelad, och inom kort skulle de skolade arki¬

tekternataöver.

Från Gustav III:s död till finska

kriget

Tiden efterGustav III:s dödprägladesiSverigeav olust och nedslagenhet. Det här märktes också i konsten. Desprez’ storslagna projekt lades på hyl¬

lan, och för de andra arkitekterna fanns det inte någon anledning att använda ett rikt formspråk med kolonnerochpilastrar.

Det förefallersom om ett annat stämningsläge åtminstone delvis rådde i Finland.De ledandekret¬

sarnahade varit kritiskamotkungen, inte minst ef¬

terdetonödiga ochilla sköttakriget1788—90.Op¬

positionen inom det s k Anjalaförbundet hade framför allt riktat sig mot kungen personligen.

Samtidigt kan^man konstatera ett första optimis¬

tiskt medvetandeom enegenfinländsk kultur och

enegen identitet. Det här skedde i

Åbo,

i kretsen kring Henrik GabrielPorthan.

FörÅboinnebar de tvåsista årtiondenaavden

svenska tiden något av en höjdpunkt. I riket var staden med sina 11 000 invånare på sätt och vis unik; den var nämligen både ett handelscentrum och en universitetsstad. Rikets största städer, Stockholm ochGöteborg,varviktiga handelscent-

ra, mende saknade universitet och direkt kontakt med den akademiskaundervisningen. De svenska universitetenlågi Uppsala och Lund, istädersom levde helt för sina akademiska institutioner. Ingen

annan stad hade därför en så mångsidig sam¬

hällsstruktursomÅbo; handelsmän,sjökaptener, professorerochstudenter, tjänstemän viddomka¬

pitlet, hovrätten och landskansliet, hantverkare, inrestabönder, sjömän,soldater och andragaval¬

la sinprägel åt livet i den finländskahuvudstaden.

Alla parterdrognyttaavden härmångsidighe¬

ten.Andan vid akademinhadelänge präglatsavin¬

toleranta teologer, men vid mitten av 1700-talet blev denaturvetenskapligaämnenadominerande.

NamnsådanasomnaturvetarenPerKalm, histori¬

kernHenrikGabrielPorthanochkemisten Johan Gadolin nåddeutöverlandets gränser. Samtidigt

fick akademinenförankring i de kretsar,somsva¬

rade för den ekonomiska högkonjunkturen, inte minst genom att många borgarsöner valde den akademiska banan. I delitterära kretsarnautveck¬

ladesenstilsomVictorSvanbergharkallat ӌbo-

realism” ochsomfrån JohanHenrikKellgrenöver Frans Mikael Franzén ledde vidare till Fredrika Bremer ochJohan LudvigRuneberg.

Porthanvar enskarpsinnig forskare,menockså

eneminent lärarbegåvning ochenskicklig organi¬

satör.Underentid, somi riketsomhelhetfick sin prägelavharmlösaekonomiska reformer, stiftade

Porthan 1799 det förstalivskraftigahushållnings¬

sällskapet,sompå hansinitiativ börjadegerådom skifte, tjärbränning, rensning av vattendrag och

andraåtgärder till ”Finlandsuppodling”.

Porthan,som1777— 1804varprofessorvid

Åbo

akademi,varden förstesomi Finland lanserade de nyklssiska stilidealen. Vid sina föreläsningar i ar¬

keologi använde han planscheröverutgrävningar¬

na i Herculaneum, och med hänvisning till J J

Winckelmanndrog hanparalleller till densamtida utvecklingen. Ienföreläsning våren 1802sade han,

attmansomden främstaförebilden bordeanvän¬

da degamla grekernas arkitektur. ”Grekiska arki¬

tekturen utmärker sig alltid genom sin intagande skönhet, ädla simplicitet, accuratesse och noga

iakttagandeavproportion.” Hansade vidare ”att

Grekerna ävengått sålångt,attalla andramestlä¬

ra avdem, ochvihavaej uppnåtthäri den höjd av

fullkomlighetsomde.Nu finnes ejutanblotttven-

ne byggnader som kunna jämföras med Greker¬

nas, näml. 1:oSt Pauls kyrkai London och 2:o St Petri kyrka i Rom uppförd av Palladiof!)”. Por¬

than uppskattade renässansen och barocken och

hanberömdeTessin för hans ”storainsikt i Arki¬

tekturen”. Förmedeltiden hade han däremot inte någon förståelse; ”dåvardennakonst istörstaför¬

fall, man började med många dumma infall vid byggnaderna”.

Porthan förstodockså den lokala stolthetens be¬

tydelse då han sade ”attden nationsomexcellerar

i denstoraoch ädlakonst,avUtlänningar vördas

ochhögaktas,varavvi draga den slutsats,attArki¬

tekturenbidrager tillenStats heder och anseende”.

Somenföljdavdet härvarhan bekymradöveratt Finland inte hade några egnaarkitekter. I en av¬

handling, som ventilerades vid akademin 1797,

skrev IE Estlander: ”Sålänge arkitekturen hos^oss

är blott ett hantverk, plötsligt överlämnat åtnog

medelmåttiga timmerkarlar och murmästare, ty sådana äromerendelsde,somhososs kallasbygg¬

mästare,så kan det hososs ejvaraannatänsvårt

attbåde lära och idka denna konst”.

Stadskyrkan i Tavaslehus,byggd 1795—98enligt ritningar från 1789av L.J.Desprez. Tornettillbyggdes 1837.^—Foto Museiver- ket.

Stadskyrkan i Tavastehus, interiörenföreombyggnaden 1892.— FotoMuseiverket.

Porthansotroligt omfattande korrespondensär bevarad, och av den får man en uppfattning om medvilket intresse hanföljde med allt^sombyggdes

i Finland. Därritningar saknas ärdet ofta i hans

brev som man får uppgifter om arkitekter och konstnärer. Alla de arkitekter somanlitades kom frånStockholm; devarC CGjörwell, Erik Palm- stedt, Louis Jean Desprez, Charles Bassioch Pehr Granstedt, den sistnämnde en fortifikatör från Sveaborg, som stannade kvar och som 1818 blev stadsingenjör i Helsingfors.

Nästansom enkuriositet kanman seden rund¬

kyrka, sombyggdes i Tavastehus 1795—98 enligt ritningaravDesprez. Efter sin hemkomst frånIta¬

lien 1784 planerade Gustav III själv olika runda byggnader med Pantheonsomförebild. Ritningar¬

natillenkyrka i Kemi underkändesavhonom1784 medtilläggetatt”Viansettprydligareattgiva hen-

Herrgården ViuritaösteromÅbo,ritad 1804avCharles Bassi.Byggherrevarfriherre AugustPhilipArmfett,enbrortill den kände gustavia-

nenGustaf MauritzArmfelt,somägde granngårdenÅminne.—FotoÅbotandskapsmuseum.

Viurilasekonomikomplex byggdes1843—44 iennyklassisk stil,somstarktkontrasterarmothuvudbyggnadensenkla och spartanskaformer.

Arkitektenärokänd,men mantorde kunnagissa på stadsarkitekten iÅbo,Pehr Johan Gylich.—FotoÅbotandskapsmuseum.

AboårI8!8enliglenlaveringavCarl^vonKugetgen. DomkyrkanIronari stadenscentrum,somi huvudsak bestårav1700-talshusmedman- sardtak. Tillhöger detnyaakademihuset,sombyggdes 1802—15 ochsommed sinstoravolym förebådaren nytid.^—FotoMuseiverket.

grund av kriget 1808—09 kunde huset tas i bruk

först 1815.

Medakademihusetförknippas också skulptören ErikCainberg, bondesonen frånÖsterbotten, ^som

1790 inskrevsvid Konstakademin i Stockholm och blev Sergels elev. Efter studieår i Rom 1802—09 fick han i uppdrag att skulptera de sex reliefer i

akademihusetssolennitetssal,somskildrarhändel¬

ser ur Finlands historia. Ämnesvaletkritiserades i Vitterhetsakademin, bl a med påståendet att det

varlikamalplaceratsom om mani Uppsalauniver¬

sitets ”högtidssal” skulle placera sinnebilder och inskriptioner rörande landskapet Uppland. I ett bredare perspektivvardockCainbergs relieferett

av mångatecken itiden påatt Finland redanföre

skilsmässan från Sverige började framträda som

en nation medenegenhistoria och egenkultur.

AkademihusetiÅbokanses somett monument

ne enrund forme”. Kyrkan i Kemi byggdes aldrig, ej heller detPantheon,somkungen lät Desprez rita för Stockholm. Mennär hanvälvardödbyggdes alltså i Tavastehusett”pantheon”, där denrunda altarringenplacerades icentrum.Tavastehusborna stodlyckligtvisutmed det unikaarrangemangetså länge, att det kunde dokumenteras fotografiskt.

År1892 måste detvika förenkonventionellkyrko- inredningmed altaret iöster.

Tidevarvets främstamonumentvardock det nya akademihuset i

Åbo,

vid sin tillkomst landetsstörs¬

taprofana byggnad, somomfattadeetthelt kvar¬

termed tvåkringbyggda gårdar påvarsidaomen solennitetssal i mitten.Ritningarna gjordesavC C Gjörwell år 1800. Grundstenen ladestvå årsenare, och bygget fortsatte därefter under ledning av

Gjörwells studiekamrat Charles (Carlo) Bassi,som bosattesig i

Åbo

somFinlands förste arkitekt. På

överettbrytningsskedei Finlands historia. Grund¬

stenenlades avGustav IV Adolf och till det yttre blevbyggnadenmed sina spartanskaformerett ut¬

tryck förden svenskanyantiken kring sekelskiftet.

Men husethadealdrigblivit färdigtutandeanslag

som beviljadesavkejsarAlexander I efter dennes besök i Åbo 1812. Solennitetssalens rika dekor gjordesavstuckatörer frånStPetersburg.När hu¬

setinvigdes tronade^enbystavAlexanderIöverka¬

tedern.

1810-talet

Vid freden i Fredrikshamn 1809 skildes Finland från Sverige och blev ett storfurstendöme under Ryssland. Dethärmedfördeviktiga konsitutionel- laförändringar.Under densvenskatidenhade Fin-

SolennitetssaleniakademihusetiAbo.Kolonnernaavrödgranit höggsavstenhuggaren Nils Stenstam, somöverSveaborg kom frånKarlskrona. Taketgjordesibörjanav1810-taletavstuckatö¬

rerfrånStPetersburg. —Foto Museiverket.

AkademihusetiÅbo,byggt 1802—15 enligt ritningaravC.C. GJörwell. Den tredje våningensfönster ifasaderna öppnadesförstvid ombygg¬

nadenefterstadens brand 1827.—Foto C.J.Gardberg.

land varitenjämbördig del av riket och dess hu¬

vudstad hade varit Stockholm. Nu fick landeten egenregering, senaten, med denryske generalgu¬

vernören som ordförande. Redanvidlantdagen i Borgå 1808hade Alexander I talatomFinlandsom

”upphöjt för framtiden ibland nationernas an¬

tal”. Förstnukundemantala om’ ’Finland” i den mening som mangöri dag.

Senaten inelddesin verksamheti

Åbo,

^{men re¬}

dan 1812 bestämdekejsarenattHelsingfors skulle

blinyhuvudstad;

Åbo

varförsvenskt ochlåg för långt från St Petersburg. Beslutet förverkligdes

1819. Enstadsplan för dennyahuvudstadengjor¬

desredan 1812avJohan AlbrechtEhrenström,en

gustavian, somi sin ungdom hadeutbildat sig till

fortifikatör. Han ritade en rutplan, som känne¬

tecknadesav enanmärkningsvärd differentiering.

Bebyggelsen uppdeladesi olika stadsdelar medal-

lér ochesplanadersomaxlar.Ettmarkantcentrum skullebebyggas med stenhus,medanmeraperifera

delaravsågsför träbebyggelse. Torgen, och fram¬

för alltSenatstorget,förutsattes bli slutnarummed

en symmetrisk uppbyggnad. Detaljerna visar att Ehrenströmväl kände till destadsplaneringsprinci-

per, som hade blivit allmänna under den gusta¬

vianska tiden.

Vid samma tid stod många tjänstemän, herr- gårdsägare och brukspatroner inför ett svårt val;

det gälldeattvälja sida, Sverige ellerFinland. De

somägde jord valde iregelatt stanna,och mycket

snart återfanns mångaav dem som högatjänste¬

mänisenatenoch dess_nyaämbetsverk ocht o mi

St Petersburg. Andra utvecklade sina järnbruk, stimuleradeavde_nyamarknadersomöppnades.

För arkitekterna tog det några år innan bygg¬

nadsverksamhetenkomigång.

År

¹⁸¹⁰inrättades

ett intendentskontor, som övertog det svenska

överintendentsämbetets funktioner; chef blev Charles Bassi. Bassi och den redan nämnde Pehr Granstedt ritade fortfarande husi svensknyantik.

År1814komCarlLudvig Engel in i bilden, och

därmedbörjade^enheltnyepoki Finlands arkitek¬

turhistoria. Engelvarfödd 1778i Berlin, där hans

far var murmästare. I sin hemstad utbildade han sig till arkitekt, i sällskap med bl adenett par år

yngre KarlFriedrich Schinkel. Huvudlärare torde

ha varit Friedrich Gilly, den preussiska hellenis-

mens upphovsman. Efter examen 1804 arbetade Engel först några år vid Preussens byggnadsför-

valtning.Därefter flyttade hantill Reval (Tallinn),

där hanverkadesomstadsarkitekt 1809—14.

Engel ansåg dock att haninte hade tillräckligt

meduppgifter i Reval, ochnärmastförattsondera möjligheterna påandra håll kom han 1814på ett besöktillÅbo. Därfick han genastförsockerbru¬

ket vid åstranden rita en liten tillbyggnad, som omedelbart uppfördes. Han uppmärksammades

dåäven avuniversitetet,

Åbo

akademi, och i kon¬

kurrens medCharles Bassi ritade han akademins observatorium, som 1816—18 byggdes enligt Engels ritningar påenav stadenshöjder.

I Helsingfors hade vid sammatid stadsplanens skapare J AEhrenströmutsetts attledauppföran¬

det ^av den_nyahuvudstaden, ochäven hanhörde

om den tyske arkitekten i

Åbo.

Ett sammanträf¬

fandeskedde i oktober 1814, och det utföll posi¬

tivt. Av olika orsakerdröjde detemellertid ända till maj 1816innanEngel slutligen anställdessom ny¬

byggnadskommitténs arkitekt. Mellantiden an¬

vände hanförettlångtstudiebesökiStPetersburg.

Engelssenareproduktion visar, atthani St Pe¬

tersburg fann sin slutligastil. Mycket avdet som hanbyggdeåtergick pådels Giacomo Quarenghis nyklassicism, dels denmåleriska’kejsarstil”, som präglade denryska byggnadskonstenunderkejsar

AlexanderI. Dettasagtmed denreservationen,att

man,särskilt imindre byggnader, ocksåkanmöta former och motiv, som man finner bara i Tysk¬

land.

Helsingfors, kejsarens stad

I Helsingfors stodEngel införenuppgift, som en¬

dast sällan förunnasenarkitekt; att byggaen hel stad. Under entid av24år, till sin död 1840, såg

han staden växa fram, ett monumentalt centrum medstenbyggnaderitvåochtrevåningar,omgivet

avbostadskvarter medenlägreträbebyggelse.

Ensakmåstemandärvid kommaihåg: imotsats till det normala var empirens Helsingfors inteett uttryck för stadsbornas egnasträvanden och eko¬

nomiska resurser. Helsingforsvar kejsarens stad,

tillkommen dels förattmarkera bandentillettnytt moderland, dels,och kanskeframför allt, som en generösgestmoten nyriksdel medrätttill nationell

identitet.

Nybyggnadskommittén i Helsingfors avslutade

sitt arbete redan 1825, men de stora uppgifterna

varinteslut med det. En_nyperiodinleddes 1828 då

lUllL

SenatshusetiHelsingfors, uppfört1818—22 enligtritningaravC.L. Engel. Genom denromerska stilen markerades husets rollsomettsäte

försenaten,de makthavande.^—Foto C.J. Gardberg.

universitetöverflyttades från

Åbo

sedan stadenha¬

de brunnitföregåendeår. DåEngel dessutom1824 blev chef för den statliga byggnadsförvaltningen

utsträcktes hansuppgifterattomfatta hela landet.

Hans främsta arbete utanför Helsingfors var den nyastadsplanen förÅboefter branden1827. Inom stadsplaneringen i Finland betecknade planenför Åbo^enheltnylinje,somenligtryskamönsterskul¬

le bli normgivande fördenärmastedecennierna.

Engels verksamhetiHelsingforskangrovt taget indelas i två perioder, 1820-talet och 1830-talet.

Denförrautmärksav enrikochmåleriskstil, den

senareav ensträvan motenklare former.

Den förstaperiodenshuvudverkärsenatshuset,

sombyggdes 1818—22. NärSenatstorgetsederme¬

ra blev färdigt kom senaten att jämte universitet fungera som flyglar i en komposition, som hade Nikolaikyrkan (nuvarande domkyrkan) som hu¬

vudpunkt. Andraviktiga verk från den förstape¬

rioden var marinkasernen (1820—25), gardeska-

sernen (1820—25), ryska militärsjukhuset vid

Unionsgatan (1823-26) och den ortodoxa Trefal- dighetskyrkanmittemot (1825—26).

1830-talet dominerasav universitetsbyggnader (huvudbyggnaden 1828—32, biblioteket 1836—

40, observatoriet 1831—33). Under detta årtionde uppfördes också Nikolaikyrkan, som Engel hade planerat redan 1818.

Detskulle föra förlångtatthäri detalj redogöra förEngels arkitektur.En sakärdock värdatt note¬

ras;Engelssättattutformasenatenoch universitet

som flyglar i den torgkomposition, ^som hade Ni¬

kolaikyrkansomsinhuvudpunkt.

Universitetets huvudbyggnad uppfördes tio år efter senaten. Omman hadeföljt 1700-talsklassi- cismensregler hade universitetetblivitenkopiaav senaten;bådavarju flyglar 1enplatskomposition.

Isjälvaverkethöjdes starkarösterförensådan lös¬

ning. Engel skrev, att ”självvar jag av enannan åsikt”. Han ritade universitets fasad inte enligt

samma,utanenligtettliknandeschema. ”Om uni¬

versitets fasad blott vore en kopia ^av senatens”

riii Ipn ^{11 1 pnui 11}

1 *'». *åSt V

irrrii

^{^ 1 El fll D}

UJI

p» JttJ»- t-'tt

biiip

■P ■ ■..-lÉ ^■

Universitetet iHelsingfors, uppfört 1828—32som enpendangtillsenaten. Engel använde härengrekiskstil eftersom husetvaravsettför undervisningoch forskning.—FotoC.J. Cardberg.

skrevhan, ”bleve dessa tvåbyggnader blotttvenne platsen utsmyckande kulisser, och det väsentligas¬

tei derasspeciella och höga ändamålginge förlo¬

rat.”

Iuniversitetsfasadenupprepade Engel alltsåse¬

natshusets konturerochrytmik. Dekorintiska ko¬

lonnerna och pilastrarna utbyttes dockmotjonis- ka, ocharkitravenärsom enföljd därav slät.Engel skrev, atthan ville ”attbyggnadenskulleuttrycka

en vänligt allvarlig karaktär, som kan anses vara det lämpligaste förett skolhus”. Det härvisaratt Engel i de bådabyggnaderna använde deantika sti¬

larnasomfunktionellasymboler. I senatshusetsatt landets regering, och därför kläddes byggnaden i

enromerskstil, ienformsomsymboliserade mak¬

ten.Iuniversitetetärstilengrekisk, och därmed vil¬

leEngel markera, atthuset byggdes för undervis¬

ning och forskning.

Sammanfattningsvis kan man om Engels verk säga, att det var resultatet av flera samverkande omständigheter, och att det i ett historiskt, tids¬

mässigt och geografiskt perspektiv både till form

ochformat kunde tänkas bara i Finlandjust då.

Finlands_nyaställningsomstorfurstendömeun¬

derRyssland förutsatte bådeen nyhuvudstad och

enegenbyggnadsförvaltning. Lyckliga omständig¬

hetergjordeattEngels bana i deträttaögonblicket

korsade de banor utmed vilka den _nya nationen

söktesin_egen identitet. Som genuin arkitekt hade Engel fåövermäni det samtida Europa. Om han

hadestannati sitt hemland hade han säkert fåtten större allmäneuropeisk betydelse, men han hade knappast förunnatsatt byggaenhel stad.

IEngels verk blandas formerfrån den preussiska hellenismen med sådantsomotvetydigt återgår på kejsarstilen i St Petersburg. Men det är skäl att framhålla, att Engels egenarti etteuropeisktper¬

spektiv fick sin prägel också av att hanarbetade just i Finland. Landetvarisolerat, ochden närbe¬

lägna ryskahuvudstadenvar, trotsdestorabygg¬

nadsarbetena, inte något nyskapande konstcent¬

rum.Mankan,om manså vill, sägaattEngel i Fin¬

landtappade kontakten med denutveckling,somi Centraleuropa och England förde arkitekturen vidare. Detta ärdockeninvändningavenbartteo¬

retiskt intresse. I sin förmenta isolering framstår

Unionsgalan i Helsingfors medfrånhögerryskamilitärsjukhuset(1823—26), universitetsbiblioteket (1836—40) och universitetet(1828—32).

Päensträckaav ca300meterärallabaser ochkapitälplacerade påsammanivå. —Foto C.J.Gardberg.

Engelsomen avdesistastoranyklassicisterna. Isin behandlingavde antikamotivenbyggde hanännu på den palladianska traditionen,somskapadeian¬

tikensanda, utanatt förfalla tillplagiering.

Ur en finländsk synvinkel kan man slutligen konstatera,attlånen från antikensländergickmot

norrlängs med tvåvägar,envästligochenöstlig.

När de nåddeFinland hade de ”filtrerats” itvåoli¬

kakulturer,dels iStockholm,dels i StPetersburg.

IFinland slötsringen.Närdetvåstilarna därefter ofta blandadesuppstodnågontingsomkundekal¬

las finländsk empire. Det här gäller tex Charles Bassissenareproduktion.

Arvet efter

Engel

BådeEngel och Bassi avled 1840. Engels främsta elevergickbort kortdärefter, sonenCarl Alexan¬

der 1843, Anders FredrikGranstedt 1849. _{På pos¬}

ten som chefför intendentskontoret efterträddes Engel 1841 avdeninflyttade tyskenErnst B Lohr-

mann, som hade svårt att acklimatisera sig. Av Bassis medhjälparekanmannämnastadsarkitek¬

teni

Åbo,

Pehr JohanGylich,som varfödd iBorås

1786 och som 1812flyttade till

Åbo

^somhandels¬

man.EfterÅbobrand1827etablerade hansigsom

en mycket produktiv arkitekt. Trots sitt svenska ursprungochsin kontakt med Bassi stodhannära

Engel i sinföråboborgarna tillrättalagdaempire.

Dettaberodde åtminstone delvispåatthanägdeen

samling mönsterritningar, somunder titeln ”Sob- ranie Fasadov” _gavs ut i häften i St Petersburg

1809—12.

Efter 1850kundemanintelängre talaomnågot levande arv efter Engel. Också kontakterna med utvecklingen i StPetersburgvarbrutna.Intressant

är attdetvararkitekter frånSverigesompå 1850- talet nästan från en nollpunkt startade en ny ut¬

veckling i Finland. Främst börman nämnaG Th Chiewitz,som 1851 bosattesig i

Åbo

ochsomända till sin död 1862upprätthöllen”akademi” förar¬

kitektstuderande. Av eleverna kan man nämna Theodor Höijer, Theodor Decker och F A Sjö¬

ström,alla arkitekter i främstaledet under de föl¬

jande decennierna, ^{samtA T}Gellerstedt frånSve¬

rige.

Andra svenskarvarC ASetterberg, länsarkitekt

i Gävle då han 1852 kallades att bygga upp det

brunnaochflyttadeVasa,samtC JvonHeideken,

somföljande år komtill Björneborg,därdet också gälldeattbyggauppennedbrunnen stad.Både Set- terberg ochvonHeidekenstannade iFinland.

Litteratur

Antell, Kurt, Finländsk herrgårdsstil vid svenskatidens slut.

Svenska kulturbilderX\,s103—126.Stockholm 1932.

Ellenius, Allan,Nyklassiskt ochnationellt. KringCainbergsre¬

liefer i Åbo fornaakademihus. Abo stadshistoriskamu¬

seum,Årsskrift1970—1971.

Engel, CarlLudwig,Bemerkungen iiberdieArt inPetersburgzu bauen, und iiber die Beschaffenheit der Baumaterialen (HandschriftvonC LEngel imArchiv derAbteilung fitr DenkmalpflegeamNationalamt fitr Antiquitäten, HgJark- koSinisalo), Helsinki 1982.

Gardberg, C J, Den nyantika stadsbyggnadskonsten i Åbo

1800—1880.BilderurÅbostads kulturhistoriaunder 1800- talet. SkrifterutgivnaavHistoriska samfundetiÅbo3.Åbo

1952.

Gardberg, Carl Jacob,Med murslev ochtimmerbila. Dragur det finländskabyggnadshantverketshistoria,i: Med bygga¬

rei 800 år.Festskriftvid SvenskaByggmästareföreningens i Helsingfors 50årsjubileum,s1—214. Helsingfors 1957.

Lilius, Henrik, L J Desprez’n Hämeenlinnankirkko. Referat auf deutsch.SuomenMuseoLXVlll, 1961.

Meissner, Carl, CarlLudwig Engel, DeutscherBaumeister in

Finnland: Berlin 1937.

Pöykkö, Kalevi,DasHauptgebäudederKaiserlichenAlexander- UniversitätvonFinnland.Diss. Helsinki 1972.(Finska Forn¬

minnesföreningenstidskrift 74).

Wickberg, Nils-Erik,Carl Ludwig Engel(Ausstellungin Berlin

im Oktober 1970, veranstaltetvomSuomen Rakennustai-

teen museo/FinnischesArchitektur-Museum, Helsinki, in Zusammenarbeit mit der Kunstbibliothek derStaatlichen MuseenPreussischerKulturbesitz). Berlin1970.

Wickberg, Nils Erik, Senatstorget.Anders NyborgA/S, Ring- stedKyst 1981.

Finland ^— between east

and

west

by Carl Jacob Gardberg

Summary

Finlandsufferedverybadlyduringthe GreatNor¬

dic Warat thebeginning of the 18thcentury, and

was occupied by the Russians during the years

1713—1721. The _peace treaty in 1721 between

Sweden andRussiaentailedthatSwedenlost land intheeasternpartof Finland, includingtheimpor¬

tant fortress town of Viborg. After yet another

war,in 1743 theSwedish-Russianboundary in Fin¬

landwasmoved still furtherwest. This^wasfollo¬

wedbya veryactiveperiod ofbuildingintheparts of FinlandwhichstillbelongedtoSweden.In1748

workwasbegunontheisland fortressof Sveaborg

outside ofHelsinki—thelargestbuilding project

which the Swedish crown was engaged induring

the 18th century. New architectural styles spread throughout the country: French classicism with

Mansard roofs and yellow-paintedfacades. Even

inthe town of

Åbo,

however, which had the un¬

officialstatusof thecapitaltowninFinland, itwas master-masons and not architects who were re¬

sponsible for the architectural planning and de¬

sign. A changetook place firstin the 1790’s when

therewas anawakening ofinterest inthe culture of

theantiqueworldattheuniversity in

Åbo.

Swedish

architectsnowbegantobecommissionedtocarry out work in Finland, for example, in connection

with the new university building in

Åbo.

The

Frenchclassicismwasreplaced byasimple form of

classical-revivalarchitecture.

After theFinnish Warof 1808—09Finlandwas

finally completelyseperated fromSwedenand be¬

came aRussianGrandDuchy. In 1812Helsinki be¬

camethenewcapital and from theverybeginning

the intention was to makeit “the Czar’s town.”

The architect Carl Ludvig Engel was responsible

fortheplanning ofmanyof thenewbuildings. En¬

gel had been bornin Berlin, but hadreceivedpart ofhis architecturaleducation in StPetersburg. In Finland theSwedishclassical-revivalwas nowfol¬

lowedbyaRussianimperial style whosetreatment of the motifs fromclassicalantiquitywasstill ba¬

sedonthePalladian tradition. Atradition which entailedcreating inthe spirit ofclassicalarchitectu¬

rewithoutstoopingto merecopying.

The influences fromStPetersburgcontinuedto dominated Finnish architecture until around the year1850^—anditwasnotuntil afterthedeath of

bothEngeland hispupils thatcontactwasre-estab¬

lished with Swedisharchitects andartists.