Från publiker till partier
Opinionsundersökningens förändrade protokoll 1957-1976
Eskil Vesterlund
Examensarbete för masterexamen, Vårterminen 2019
Institutionen för idé- och lärdomshistoria
Abstract
Eskil Vesterlund: Från publiker till partier: Opinionsundersökningens förändrade protokoll
1957-1976. Uppsala universitet: Inst. för idé- och lärdomshistoria, masteruppsats, vårtermin,
2019.
I den här uppsatsen anläggs ett mediehistoriskt perspektiv på opinionsundersökningen i syfte att historisera denna medieform. Fokus ligger på dess förändringar mellan 1957 och 1976. Under början av perioden användes opinionsundersökningarna framför allt för att mediera publiker, det vill säga olika grupper av läsare, utifrån frågor om deras egenskaper och åsikter. Ofta kunde medieringen av publikerna fungera som ett sätt att åskådliggöra historisk
förändring och resonera om politiska processer. Från och med slutet av 1960-talet blev dock opinionsundersökningar om partisympatier allt mer dominerande. Dessa fungerade oftast som valprognoser, och det som medierades i dem var partier och partiledare snarare än publiker. De tidiga undersökningarnas ambition att vitalisera demokratin genom skapandet av säkrare kunskap om folkets åsikter verkar ha ersatts med prognosticerande av valutgången i nästa riksdagsval som främsta syfte. Samtidigt som de politiska ambitionerna ifråga om
demokratins befordrande minskade så tilltog debatten om opinionsundersökningarna, och deras politiska betydelse tycktes öka. Men trots att kritiken mot opinionsundersökningarnas pålitlighet och farlighet intensifierades i takt med att valprognosfunktionen blev allt mer dominerande, så minskade inte opinionsundersökningens betydelse. Snarare än att utmana opinionsundersökningens ställning verkar både kritiken och legitimeringen ha blivit integrerade delar i opinionsundersökningens protokoll. Den gängse historieskrivningen om opinionsundersökningen i Sverige har utgått ifrån ett tämligen teleologiskt synsätt på dess historia, där varken de förändringar som ledde till valprognosfunktionens dominans eller de funktioner den kunde ha innan dessa förändringar skedde har uppmärksammats.
Innehåll
Att historisera opinionsundersökningen: En inledning ... 1
Syfte och frågeställningar ... 2
Metod, material och disposition ... 3
Opinionsundersökningar och mediehistoria: Tidigare forskning ... 7
Disposition ... 11
Medieringspraktiker ... 12
Frågor och ämnen ... 12
Seende och visualisering ... 31
Siffrornas natur och tolkningsinstruktioner ... 40
Från folk till partier ... 45
Förhandlingar ... 46
Objektivitet och partiskhet ... 47
Farlig påverkan eller spännande information? ... 56
Ett medium under ständig förhandling ... 64
Sammanfattning: Vart tog folket vägen?... 65
Käll- och litteraturförteckning... 68
Dagstidningar ... 68
Dagstidningsartiklar ... 68
Annat tryckt material ... 73
Litteratur ... 73
Bilaga 1: Söktermer ... 77
Att historisera opinionsundersökningen: En inledning
Onsdagen den sjunde augusti 1963 kunde man i Dagens Nyheter läsa en artikel om hur Svenska institutet för opinionsundersökningar, ofta förkortat till Sifo, nu ägnat 9 år åt att studera det svenska samhället, bland annat utifrån frågor om konsumtionsvanor, trivsel och moral. Artikeln ger med andra ord en bild av ett institut som undersöker en bred repertoar av frågor och när institutets grundare och chef, Sten Hultgren, beskriver vad som fick in honom på opinionsundersökningens bana framträder en demokratisk vision: ”Jag hade gripits av George Gallups idéer om att folkets röst måste få komma till uttryck. Egentligen är sådana här undersökningar mer intressanta än referendum [folkomröstningar], för här kommer också hemmasittarnas mening fram.”1 Valprognoser och partisympatiundersökningar nämns bara
lite kort, och om detta säger Hultgren att Sifo visserligen studerar partiställningen i landet då och då, ”men vi ställer absolut inga valprognoser”.2
Bara drygt ett decennium senare, i maj 1976, gjorde Dagens Nyheter återigen ett reportage om Sifo, och nu var det Hultgrens efterträdare, Hans Zetterberg, som svarade på frågorna. Under rubriken ”Sifo gissar alltmera rätt” visar Dagens Nyheter nu upp en bild av ett institut där det sitter ”en handfull personer och spår hur vi ska få det med regeringsmakten i Sverige efter valet i höst”.3 Här nämns inga andra typer av opinionsundersökningar än just
valprognoser, och det centrala i artikeln är ett narrativ om hur Sifos metod för att ”förutse” valresultat har blivit bättre sedan 1968, då Socialdemokraterna fick egen majoritet trots att Sifo hade låtit ”förljuda att det skulle gå åt pipan för sossarna”.4 Inför valet 1973 ”tippade”
Sifo dock ”kusligt exakt” och även om läsaren förstår att ”spåmannen” Zetterberg – en man som ”talar avvaktande som en svensk professor” – ogillar uttrycket ”tippa val” så använder skribenten återkommande ord av denna typ. Sammanfattningsvis låter alltså Dagens Nyheter läsaren förstå att förutsägandet av valresultat är det centrala i Sifos verksamhet.5
Det verkar med andra ord som att opinionsundersökningen i Sverige genomgick en stor förändring under den här tidsperioden. I artikeln från 1963 framstår opinionsundersökningen som ett brett instrument med vilket många olika fenomen kunde undersökas; genom frågor
1 Jedvard, “’Miniatyr-Sverige’ ger Sifo svar”, Dagens Nyheter, 7 augusti 1963. 2 Ibid.
3 Adrup, “Sifo gissar alltmera rätt”, Dagens Nyheter, 5 september 1976. 4 Ibid.
kring politik, moral och konsumtion kunde den läsande publiken se svenska folkets
egenskaper och åsikter framställda. Vid mitten av 1970-talet hade opinionsundersökningen däremot ett oftast mer snävt syfte: att förutse utgången i de allmänna valen. Idag, på 2010-talet, är opinionsundersökningen fast etablerad som just ett sätt att ställa valprognoser och speciellt under valår har de olika opinionsinstitutens partisympatisiffror ständig relevans. Men sällan reflekteras det över när och hur opinionsundersökningen fick denna centrala position i det politiska samtalet. I den här uppsatsen vill jag därför historisera den svenska
opinionsundersökningen genom att undersöka en period då användningen av
opinionsundersökningar och uppfattningen om vad en opinionsundersökning är genomgick en stor förändring.
Opinionsundersökningar har enligt vissa forskare varit nära sammankopplade med ”media”.6 Jag tror dock att det kan vara mer fruktbart att specificera vilka medier man talar
om och dessutom, genom att använda ett bredare mediebegrepp, se även opinionsundersökningen som ett medium, alltså en socialt realiserad
kommunikationsstruktur.7 Såklart är detta medium dock inte frikopplat från andra, utan snarare så samspelar det med och får mening i förhållande till andra medier.8 Med denna mediehistoriska ingång till opinionsundersökningens historia vill jag sätta dess historiska föränderlighet i centrum, frångå dagens definition av detta medium och istället undersöka hur opinionsundersökningens användning och betydelse har varierat. Likaså vill jag se
opinionsundersökningens historia inte som en teleologisk berättelse om hur politiken blev alltmer medialiserad, utan som en historia präglad av mer komplexa förändringsprocesser.
Syfte och frågeställningar
Denna uppsats syfte är att undersöka opinionsundersökningens skiftande användning och betydelse i den mediala offentligheten under den period då partipolitiska och
valprognosticerande väljarbarometrar etablerades som det vanligaste formatet för dessa
undersökningar. På detta sätt vill jag historisera den svenska opinionsundersökningen och visa hur denna medieform är historiskt betingad. Jag vill betona att det har varierat historiskt vad en opinionsundersökning är och vad en opinionsundersökning gör för något.
6 Se exempelvis Jesper Strömbäck, “The Media and Their Use of Opinion Polls: Reflecting and Shaping Public Opinion”, Opinion Polls and the Media, red. Christina Holtz-Bacha & Jesper Strömbäck (London, 2012).
7 Gitelman, Always Already New, 7f
Hur kan man då operationalisera detta syfte? Jag väljer som sagt att undersöka opinionsundersökningen som ett medium. Ett medium kan, enligt medieteoretikern Lisa Gitelman, förstås som en socialt realiserad kommunikationsstruktur bestående av en teknologi och dess tillhörande protokoll. Protokoll avser här de olika normer och praktiker som är associerade med en specifik medieteknologi.9 Med ett sådant mediebegrepp kan medier inte endast ses som tekniker, snarare måste de ses som socialt och kulturellt betingade sätt att kommunicera på. Opinionsundersökningen ses ofta inte som ett medium i sig, men genom att behandla den som ett sådant kan jag undersöka dess förändring under den aktuella perioden på sätt som annars inte skulle vara möjliga. I den här undersökningen använder jag mig av Gitelmans begrepp protokoll för att visa hur opinionsundersökningsmediet förändrades i grunden under den undersökta perioden både ifråga om dess praktiker och dess betydelse.
För att undersöka hur dessa protokoll förändras låter jag undersökningen utgå ifrån, och struktureras av, två huvudsakliga frågeställningar:
- Hur såg medieringspraktikerna kring opinionsundersökningarna ut, och hur förändrades detta mellan 1957 och 1976?
- Hur såg förhandlingarna om opinionsundersökningarna ut, och hur förändrades detta mellan 1957 och 1976?
För det första kommer jag alltså att rikta blicken mot vad jag kallar
opinionsundersökningarnas medieringspraktiker, ett begrepp med vilket jag vill sätta fingret på vad undersökningarna medierade och hur de gjorde det. Här är alltså fokus på själva undersökningarna och presentationen av dem, i termer av vilka ämnen som undersöks, hur resultat redovisas och vilken typ av läsning som uppmuntras. För det andra kommer jag också undersöka de förhandlingar som pågick i pressen om opinionsundersökningarnas betydelse. Denna andra fråga handlar alltså mer om metakommentarer om opinionsundersökningarna, och behandlar främst de många diskussionerna som fördes i dagspressen om
opinionsundersökningars värde, pålitlighet och eventuella farlighet.
Metod, material och disposition
Som sagt är Lisa Gitelmans protokollbegrepp centralt för denna undersökning. Gitelman skriver om hur medier får auktoritet när de sociala processer som format dess protokoll glöms bort, och protokollen själva tas för naturliga, och att det därför är tacksamt att undersöka medier som är nya, i förändring eller i identitetskris. Det är nämligen då som medier låter en
se hur de arbeten som de utför definieras och konstrueras. Man skulle kunna säga att
protokollen då är mer tillgängliga för observation eftersom de vid dessa tidpunkter är mindre etablerade och i större utsträckning artikuleras och utgör föremål för förhandlingar.10 Den här
studien utforskar opinionsundersökningen i en tid när den befann sig i en form av
övergångsstadium, när den typ av partisympatiundersökningar och valprognoser som idag dominerar opinionsundersökningsmediet fick sin centrala position.
I den här undersökningen väljer jag som sagt att studera opinionsundersökningen som ett medium. Opinionsundersökningen är dock, i likhet med alla andra medier, inte ett fristående sådant, utan sammanlänkat med andra medier på en mängd sätt. Begrepp så som mediesystem och intermedialitet har använts inom medieforskningen för att beskriva hur medier interagerar och får mening i förhållande till varandra.11 Kanske kan speciellt opinionsundersökningsmediet sägas vara beroende av ett större mediesystem, då en opinionsundersökning alltid behöver remedieras12 genom andra medier – exempelvis tidningar, TV eller radio – om den ska nå någon publik. Jag är intresserad av
opinionsundersökningsmediets specifika användning och betydelse, men det är alltså viktigt att ha i minne att jag studerar detta medium genom dess remediering i tidningsmediet.
Begreppet mediering är vanligt inom det medievetenskapliga fältet, och det brukar användas för att beteckna de processer genom vilka någonting förmedlas eller konstrueras genom medier. Det är inte att förväxla med det liknande begreppet medialisering, som vanligen används för att beskriva hur fler och fler arenor i samhället blir mediala.13 I den här
studien använder jag mig av begreppet medieringspraktiker för att undersöka både vad opinionsundersökningarna medierar – alltså vilka typer av ämnen, frågor och grupper som undersökningarna handlar om – och hur opinionsundersökningarna medierar – det vill säga hur resultaten publiceras. I detta hur är flera olika aspekter centrala. Både de visuella praktikerna – det vill säga hur bilder och seende fungerar i presentationen av
opinionsundersökningarna – och de sätt på vilka publiken instrueras i sin läsning är
10 Gitelman, 1, 4-8.
11 Jonas Harvard & Patrik Lundell, ”1800-talets medier: System, landskap, nätverk”, i 1800-talets
mediesystem (Stockholm, 2010), 7-13.
12 Begreppet remediering myntades av David J. Bolter och Richard Grusin; de beskriver det som ”the representation of one medium in another”. David J. Bolter & Richard Grusin, Remediation: Understanding New
Media (Cambridge Mass., 1999), 45.
13 Johan Fornäs, ”Medialisering: Introduktion”, i Medialisering av kultur, politik, vardag och forskning:
Slutrapport från Riksbankens Jubileumsfonds forskarsymposium i Stockholm 18-19 augusti 2011, red. Johan
intressanta, då de i visar vilken typ av seende som undersökningarna uppmuntrar till och därmed vilken position som publiken tänks inta.
Publik är alltså ett begrepp som också är centralt för analysen. Med publik menar jag
både det som på engelska kallas publics och audiences, där det förra har karaktäriserats som aktivt och det senare som passivt. Snarare än att bevara en sådan strikt uppdelning vill jag utgå ifrån att det sannolikt är mer komplext än så, och att publiken kan vara passiv i vissa avseenden och aktiv i andra.14 Idéhistorikern Petter Tistedts begrepp publikposition är
passande för att specificera analysen, då just publikens position i flera avseenden är central för denna undersökning. 15 Opinionsundersökningen är nämligen ett medium som medierar publiker till publiker: publiken i form av läsarna får se den undersökta publiken. Man skulle kanske kunna säga att opinionsundersökningen skapar en viss typ av seende, där läsaren inbjuds att se sig själv och det kollektiv den ingår i på ett nytt sätt.16 Här blir frågor om medieringens praktiker centrala för att avgöra hur publiken ser och hur den ses. Men
publikens position och egenskaper är inte centralt endast i analysen av medieringspraktikerna. Även i diskussionerna om opinionsundersökningarna kan man se olika sätt att resonera kring publiken och dess position, ofta på ett mer explicit sätt. Så både genom medieringspraktikerna och genom talet om opinionsundersökningar kan publikens tänkta position analyseras.
Diskussionerna om opinionsundersökningar ger dock inte bara en bild av publikens tänkta position, utan även av opinionsundersökningarnas tänkta funktion och betydelse. Dessutom så är talet om opinionsundersökningen också ett sätt på vilket
opinionsundersökningen används. Sammanfattningsvis ger opinionsundersökningens
medieringspraktiker tillsammans förhandlingarna om opinionsundersökningen en mångsidig bild av opinionsundersökningsmediets varierande protokoll under den aktuella perioden.
Materialet för denna undersökning kommer att utgöras av pressmaterial, eftersom pressen – tillsammans med TV och Radio – var den främsta arena i vilken
opinionsundersökningarna kunde nå en bredare publik. För att göra mängden material hanterbar använder jag mig av två dagstidningar: Dagens Nyheter samt Aftonbladet. Dagens
Nyheter är intressant därför att det är denna tidning som lanserar begreppet väljarbarometer
14 Anders Ekström, Solveig Jülich, Frans Lundgren & Per Wisselgren, ”Participatory Media in Historical Perspective: An Introduction”, i History of Participatory Media: Politics and Publics, 1750-2000, red. Ekström et al. (New York/Abingdon, 2011), s. 3-7.
15 Petter Tistedt, Visioner om medborgerliga publiker: Medier och socialreformism på 1930-talet (Höör, 2013), 34-36.
och dessutom har en relativt nära relation till opinionsinstitutet Sifo, åtminstone från och med det sena 1960-talet. För att kontrastera denna liberala morgontidning är Aftonbladet ett bra komplement, i egenskap av både socialdemokratisk kvällstidning och tydlig kritiker av Sifo, åtminstone från och med det sena 1960-talet. På detta sätt hoppas jag kunna ge en mångsidig bild, både av medieringspraktikerna kring opinionsundersökningarna och åsikterna om dem. För att se till att hålla nedslagen jämförbara är det viktigt att sökningen är systematisk. Jag använder mig av Kungliga Bibliotekets digitaliserade databas för dagstidningar och söker med samma sökordslista vid de olika nedslagen. Sökorden består av termer som ofta användes i samband med opinionsundersökningar. Användandet av digitaliserade tidningar är dock inte helt oproblematiskt. Exempelvis så har Pelle Snickars och Johan Jarlbrink i en artikel påpekat att OCR-avläsningen i KB:s tidningstjänst präglas av vad de kallar ”noise”, alltså olika typer av fel i den sökbara texten i förhållande till den faktiska texten på de digitaliserade
tidningssidorna.17 Det får inte heller glömmas att stavfel faktiskt förekommer i de
ursprungliga artiklarna också, så även dessa faller bort vid sökning i ett digitaliserat arkiv. Med ett större batteri av sökord kan dock bortfallet minimeras, och dessutom får det antas att de felavlästa och felstavade orden förekommer någorlunda slumpmässigt. Ett annat sätt att lindra problemen är att använda sig av trunkerade söktermer, som dessutom har fördelen att resultaten blir breda: med en sökning på ”opinionsu*” hittar man artiklar som innehåller både opinionsundersökning, opinionsundersökningar och opinionsundersökningen, och dessutom varianter där slutet av ordet är felavläst eller felstavat.18 En mer svårlöst mediehistorisk fråga
när det gäller digitaliserat dagstidningsmaterial angår arkivets egen medialitet: vad är det egentligen för medium jag studerar? Läsupplevelsen i det digitala arkivet blir en annan, och likaså temporaliteten: snarare än att läsa igenom tidningen nummer för nummer, så läser jag endast de tidningssidor som enligt OCR-inläsningen innehåller den sökterm jag valt. Visuellt och taktilt får materialet en helt annan karaktär.19 Även det materiella bär på en betydelse.20 Det digitala arkivets problem vägs dock upp av dess förtjänster i form av sökbarhet,
lättillgänglighet och enkelhet ifråga om kopiering.
17 I Johan Jarlbrink & Pelle Snickars, “Cultural heritage as digital noise: nineteenth century newspapers in the digital archive”, Journal of Documentation, 73:6 (2017).
18 Oskarpa sökningar med ~, exempelvis ”~opinionsundersökning” – som tar med närliggande och felstavade termer – visade sig få söktjänsten att krascha när orden var för långa och ge ett alltför brett resultat när orden var korta (exempelvis ”~sifo”). Därför beslöt jag mig för att hålla mig till trunkerade termer.
19 Christian Widholm “Att producera och läsa mikrofilmad samt digitaliserad dagspress. Ett forskarperspektiv”, i Återkopplingar, red. Marie Cronqvist, Patrik Lundell & Pelle Snickars (Lund, 2014).
En annan central fråga är kronologiska avgränsningar. När statsvetaren Sören Holmberg sammanfattar den svenska opinionsundersökningens historia beskriver han 1950-talet som ”den stora hysch-hyschperioden”, eftersom resultat av partisympatiundersökningar inte publicerades då. Den mediala återstarten för de politiska opinionsundersökningarna kom enligt Holmberg med valet 1964, och på 1970-talet hade undersökningarna blivit centrala för rapporteringen om politik i den svenska pressen.21 Jag är intresserad av detta skifte, men tycker att det är viktigt att påpeka att opinionsundersökningen ingalunda är frånvarande under 1950-talet, även om den då ofta behandlade andra typer av frågor än partisympatier. Snarare än att utgå ifrån en definition av opinionsundersökningen som bygger på den idag centrala partisympatiundersökningen så vill jag historisera den och se hur den kom att få den funktion den har idag. Det första av de nedslag som denna undersökning bygger på kommer alltså att förläggas just under ”hysch-hyschperioden”, närmare bestämt 1957–1958, då det var både folkomröstning i pensionsfrågan och val till andra kammaren. Det andra förlägger jag 1963– 1964 kring det val inför vilket SIFO publicerade partisympatiundersökningar, och lanserade detta som något nytt. Det tredje nedslaget placerar jag i slutet vid 1969–1970, framför allt för att SIFO då tillsammans med DN nylanserar konceptet ”väljarbarometer” men också för att det är riksdagsval 1970. Det fjärde och sista nedslaget, 1975–1976, placerar jag vid valet då socialdemokraterna förlorade makten efter 40 års regeringsinnehav. Genom att undersöka opinionsundersökningen innan, under och efter 1960-talets olika mediala nylanseringar av partisympatiundersökningen får jag bra inblick i hur opinionsundersökningsmediets protokoll omförhandlades under perioden.
Opinionsundersökningar och mediehistoria: Tidigare forskning
Som en mediehistorisk studie om opinionsundersökningar i svensk media så placerar denna uppsats in sig i flera olika forskningslägen. För det första så har forskning om
opinionsundersökningar en uppenbar relevans för min studie. Det finns en påtaglig brist på historiska studier om de svenska opinionsundersökningarna, men däremot så finns det en del samhällsvetenskapliga studier om opinionsundersökningarna i Sverige samt utländska historiska studier om opinionsundersökningar som är relevanta för denna uppsats. För det andra så har också ett bredare mediehistoriskt forskningsläge relevans, eftersom jag
undersöker opinionsundersökningar utifrån ett mediehistoriskt perspektiv. I det här delkapitlet
21 Sören Holmberg, “Opinionsmätningar tar plats”, i Demokratirådets rapport 2008 Medierna: folkets
kommer jag först att redogöra för forskning om opinionsundersökningar och deras historia, och sedan för annan relevant mediehistorisk forskning.
I den svenska forskningen har opinionsundersökningarnas historia som sagt hamnat lite i skymundan, då fenomenet framför allt studerats inom statsvetenskapen. I statsvetarna Olof Petersson och Sören Holmbergs bok Opinionsmätningarna och demokratin (1999) så görs det dock relativt många tillbakablickar, även om de främst tjänar som bakgrund till deras analys av vad opinionsundersökningarna betyder för demokratin idag. När det gäller de svenska opinionsundersökningarnas historia så skriver Petersson och Holmberg om hur Svenska Gallupinstitutet etablerades 1941, men lades ned under 1950-talet efter en misslyckad valprognos. Snart ersattes de av en ny dominerande aktör på den svenska
opinionsundersökningsmarknaden: Svenska institutet för opinionsundersökningar, förkortat Sifo. Sifo blev under Sten Hultgrens ledning dominerande på den svenska
opinionsundersökningsmarknaden, och började efter Hans Zetterbergs tillträde som ledare utföra regelbundna valbarometrar vid mitten av 1960-talet. Petersson och Holmberg beskriver vidare Sifo som borgerligt vinklat under 1970- och 1980-talet.22 Deras historieskrivning är med andra ord ganska enkel, och täcker några få sidor. En mer utförlig, men tämligen självbiografisk historieskrivning finns i Sifo-chefen Sten Hultgrens bok Gallup i Sverige (1990).23 Det finns alltså en uppenbar brist på mer detaljerade, konkreta historiska studier av
hur opinionsundersökningen använts och förhandlats i Sverige.
När det gäller opinionsundersökningens internationella historia så förläggs oftast den moderna opinionsundersökningens genombrott till 1936. Inför det amerikanska presidentvalet detta år utförde nämligen ”den moderna opinionsundersökningens fader” – George Gallup – en opinionsundersökning som låg mycket närmare valresultatet än den som gjorts av den högt ansedda tidskriften Litterary Digest. Litterary Digest frågade många, men bara sin läsekrets, medan Gallup använde sig av ett representativt urval och således förutsåg rätt kandidats vinst.
Litterary Digest lades snart ned och Gallups namn blev synonymt med opinionsundersökning.
Just denna episod är återkommande i litteraturen, både i den ovan nämnda svenska och internationellt.24 Utifrån Daniel J. Robinsons mer kritiska bok, The Measure of Democracy (1999), så framstår detta ursprungsnarrativ i grunden som ett slags kampanjbudskap från Gallup själv, med löfte om nya, vetenskapliga sätt att mäta folkets åsikter på. Robinson lyfter
22 Olof Petersson & Sören Holmberg, Opinionsmätningarna och demokratin (Stockholm, 1999), 103-110. 23 Sten Hultgren, Gallup i Sverige (Stockholm, 1990).
24 Se exempelvis Peterson & Holmberg, 14, 32-37; Sarah E. Igo, The Averaged American: Surveys,
fram hur Gallup och andra ”pollsters” argumenterade för att opinionsundersökningen skulle revitalisera demokratin och göra folkets röst hörd. Enligt Robinson är denna demokratiska argumentation dock snarast en försäljningsstrategi för en i själva verket kommersiell verksamhet med diskriminerande urval och en nära koppling till marknadsundersökningens och reklamens manipulativa logik.25 En inte fullt lika kritisk studie är Sarah E. Igos bok The
Averaged American (2007) där hon skriver om olika typer av undersökningar (surveys),
däribland de opinionsundersökningar som George Gallup och Elmo Roper började bedriva 1935. Hon argumenterar för att undersökningar som dessa var en ny form av vetande och en förutsättning för kunskap om den genomsnittlige amerikanske medborgaren och
massamhället, kunskap med vilken individen kunde uppfatta sig som en del av massamhället och den nya ”mass-publik” som skapades.26 Hon beskriver framför allt
opinionsundersökningarna under 1930- och 1940-talet utifrån centralgestalterna Gallup och Roper, med tyngdpunkt på sådant som hur deras undersökningar beskrevs, utfördes och kritiserades.27 Hon, liksom Robinson, ägnar sig med andra ord ganska lite åt den mer konkreta mediering som jag är intresserad av, men de resonemang som handlar om skapandet av
publiker är värdefulla. Även Judith G. Coffin undersöker skapandet av publiker i sin artikel ”Between Opinion and Desire” (2011) där fokus är på hur den franska tidskriften Elle med hjälp av opinionsundersökningar skapade en modern, kvinnlig publik och fick den att reflektera över sina egenskaper.28 En annan studie som inte är särskilt historisk, men
undersöker opinionsundersökningar ur ett för denna studie intressant kulturteoretiskt perspektiv, är Justin Lewis bok Constructing Public Opinion (2001). Lewis betonar hur opinionsundersökningar är representationsbärande kulturella produkter, och att de används av politiska eliter för att representera den allmänna opinionen på ett sätt som passar dem själva.29
Det finns även artiklar som behandlar hur opinionsundersökningen mottogs när den lanserades i Storbritannien och Frankrike. Laura Dumond Beers skriver i ”Whose Opinion?” (2006) om hur opinionsundersökningar introducerades i Storbritannien, och frågar sig varför det dröjde så länge innan politiska opinionsundersökningar slog igenom där, jämfört med i
25 Robinson, kap. 2.
26 Sarah E. Igo, The Averaged American. Se även Sarah E. Igo, “Hearing the Masses: The Modern Science of Opinion in the United States”, i Engineering society: The role of the human and social sciences in
modern societies, 1880-1980, red. Kerstin Brückweh, Dirk Schumann, Richard F. Wetzell & Benjamin Ziemann
(Basinstoke, 2012).
27 Igo, The Averaged American, kap. 3 & 4.
28 Judith G Coffin, ”Between Opinion and Desire”, i The Voice of the Citizen Consumer: A History of
Market Research, Consumer Movements, and the Political Public Sphere, red. Kerstin Brückweh, (Oxford,
2011).
29 Justin Lewis, Constructing Public Opinion: How Political Elites Do What They Like and Why We Just
USA. Hon diskuterar framför allt de debatter som omgav opinionsundersökningen, i ett tidsspann som är betydligt tidigare än mitt.30 Jon Cowans som i “Fear and Loathing in Paris”
(2002) är en liknande studie, som undersöker hur opinionsundersökningar diskuterades och kritiserades i Frankrike, och hur de – trots att de lanserades 1938 – först kom att accepteras under mitten av 1960-talet.31 Jag kommer inte att undersöka mottagandet, i och med att min undersökning tar sin startpunkt 15 år efter att opinionsundersökningen lanserats i Sverige, men studier som belyser hur opinionsundersökningar använts och diskuterats i olika länder kan vara intressanta att kontrastera mot.
Annan historisk forskning än den som direkt behandlar opinionsundersökningar är också relevant för denna undersökning, främst från det kultur- och mediehistoriska
sammanhang i vilket den här uppsatsen placerar sig teoretiskt. Mer specifikt skulle man kunna säga att studien ansluter sig till den nyare, kulturhistoriskt orienterade, medieforskningen som vuxit fram under de senaste decennierna, i den kulturella vändningens kölvatten. Det är ett forskningsfält som präglas av en mångfald av perspektiv, men generellt så karaktäriseras den kulturhistoriska medieforskningen av ett brett mediebegrepp och en tendens att historisera och kontextualisera, snarare än generalisera om mediernas utveckling.32 Ofta har denna
medieforskning fokuserat på tidigare relativt outforskade medieformer, snarare än att ha det fokus på de klassiska massmedierana som är vanligt i äldre medieforskning.33 Det medium
som denna uppsats undersöker kan med sin centrala position i de senaste 50 årens politiska samtal inte sägas vara en av dessa outforskade och marginella medieformer.
Opinionsundersökningen kan dock sägas vara outforskad i det avseende att den inte
undersökts som medium, och inte ur ett historiskt perspektiv. Här kan jag ta inspiration från andra mediehistoriska studier som med hjälp av ett brett mediebegrepp utforskat medier som i dagligt tal inte benämns som sådana.34 Speciellt intressant är sådan forskning som betraktat
30 Laura Dumond Beers, ”Whose Opinion?: Changing Attitudes Towards Opinion Polling in British politics, 1937-1964”, Twentieth Century British History, 17:2 (2006).
31 Jon Cowans “Fear and Loathing in Paris: The Reception of Public Opinion Polling in France, 1938-1977”, Social Science History 26:1 (2002).
32 Solveig Jülich, Patrik Lundell & Pelle Snickars, ”Mediernas kulturhistoria: En inledning”, i Mediernas
kulturhistoria, red. Solveig Jülich, Patrik Lundell & Pelle Snickars (Stockholm, 2008), 17-20. Se vidare Anders
Ekström, Representation och materialitet: Introduktioner till kulturhistorien (Nora, 2009), speciellt kap. 8. För antologier som väl belyser fältets mångfald, se exempelvis Solveig Jülich, Patrik Lundell & Pelle Snickars, red.,
Mediernas kulturhistoria (Stockholm, 2008), Marie Cronqvist, Johan Jarlbrink & Patrik Lundell, red., Mediehistoriska vändningar (Lund, 2014) och Marie Cronqvist, Patrik Lundell & Pelle Snickars, red., Återkopplingar (Lund, 2014).
33 Cronqvist, Jarlbrink & Lundell, “Inledning”.
statistik ur ett mediehistoriskt perspektiv. Frans Lundgren undersöker statistiken som en ny medieform under 1800-talet i uppsatsen ”Att konstruera vetenskapliga maskiner” (2004), där statistikens publika funktion och visuella framställningsformer är i fokus.35 Statistiska
framställningsformer är även i fokus i Anders Ekströms ”Ferdinand Boberg och statistikmaskineriet” (2006), där statistiken som utställningsmedium under 1800-1930 undersöks.36
Begreppet medialisering används ofta inom medie- och kommunikationsvetenskap, och brukar beteckna den tänkta metaprocess genom vilken medier blir allt mer närvarande på allt fler livs- och samhällsområden.37 Ofta talas det om politikens medialisering, alltså hur politiken i allt högre grad styrs av medielogik snarare än politisk logik och hur medier får större makt över politiken.38 Inom det mediehistoriska fältet har det dock rått en viss skepsis mot medialiseringsteorin, i och med att det rymmer stora antaganden om historisk utveckling som går åt ett håll.39 Just opinionsundersökningar har studerats som en del av politikens tilltagande medialisering, som en del både i medielogikens utbredning över politiken och massmediernas växande inflytande.40 I den här uppsatsen vill jag belysa på vilka sätt opinionsundersökningar kan, och inte kan, ses som en del av en eventuell
medialiseringsprocess.
Disposition
Efter denna inledning där utgångspunkterna för studien beskrivits följer uppsatsens analysdel, uppdelad i två kapitel som motsvarar mina övergripande frågeställningar. I det första av dessa analyserar jag det som jag valt att kalla för medieringspraktiker. Dessa undersöks först utifrån de ämnen och frågor som undersökningarna hanterade, sedan utifrån de visualiseringstekniker som användes och sist utifrån hur läsningen av siffrorna styrdes genom implicita och explicita instruktioner till läsaren. Sedan följer ett sammanfattande avsnitt med slutsatser om
opinionsundersökningarnas medieringspraktiker. I analysens andra kapitel undersöker jag
kontorspapper som medium (Lund, 2016); Jakob Kihlberg, Gränslösa anspråk: Offentliga möten och skapandet av det internationella 1840-1860 (Lund, 2018).
35 Frans Lundgren, ”Att konstruera vetenskapliga maskiner: Statistikens medieformer under 1800-talets andra hälft”, Den mediala vetenskapen, red. Anders Ekström (Nora, 2004).
36 Anders Ekström, ”Ferdinand Boberg och statistikmaskineriet. Om statistik som medium, attraktion och utställning, ca 1800-1930”, Nordisk Museologi (2006:1).
37 Fornäs, 5. För en längre diskussion om mediebegreppets olika användningar se Stig Hjarvard, ”The Mediatization of Society A Theory of the Media as Agents of Social and Cultural Change”, Nordicom Review 29:2 (2008).
38 Lars Nord & Jesper Strömbäck, ”Demokrati, medier och journalistik”, i Medierna och demokratin, red. Lars Nord & Jesper Strömbäck (Lund, 2012), 11-15.
39 Cronqvist, Lundell & Snickars, ”Inledning”, 18-20.
förhandlingarna om opinionsundersökningens egenskaper. Snarare än att utgå ifrån
opinionsundersökningar och de sätt de presenteras på, så utgår jag här ifrån metakommentarer av olika slag, ofta i form av ledarartiklar, krönikor och debattartiklar. Detta kapitel undersöker först förhandlingar angående opinionsundersökningens sanningsenlighet och objektivitet för att sedan undersöka förhandlingarna kring dessa undersökningars påverkan på politiken. Även detta kapitel avslutas med ett avsnitt där jag sammanfattar och drar slutsatser av kapitlet. Uppsatsens sista kapitel utgörs av en diskussion där jag sammanfattar uppsatsens
huvudsakliga poänger, och relaterar dessa till tidigare forskning.
Medieringspraktiker
Min studie av opinionsundersökningens varierande protokoll börjar i dess
medieringspraktiker. Här är jag för det första intresserad av vilka typer av ämnen och frågor som medierades i opinionsundersökningarna. För det andra är jag också intresserad av hur dessa ämnen medierades, vilket jag kommer undersöka med utgångspunkt först i
opinionsundersökningens visualiseringspraktiker och sedan i hur läsaren uppmuntrades att läsa siffrorna, både explicit genom instruktioner och implicit genom karaktäriserande av vad undersökningsresultaten utgjorde för slags siffror. Genom att undersöka dessa olika teman vill jag alltså få reda på vad som medierades och hur det medierades. Till viss del kan det alltså sägas att analysen av ämnen och frågor fokuserar på vad, och analysen av
visualiseringspraktiker och instruktioner mer på hur. Jag vill dock inte avgränsa dessa två teman alltför skarpt, utöver att medieringspraktikerna naturligtvis styrs av vad det är som medieras så är ju en av de främsta poängerna med att tala om mediering att det medierade konstrueras genom medieringen. Vad som medieras är således beroende av hur det medieras.
Frågor och ämnen
Här är jag intresserad av de frågor som ställdes till den undersökta publiken. Detta kan förutom att visa på opinionsundersökningarnas användningsområden också ge en bild av vilken typ av frågor den undersökta publiken tänktes vara kompetent att svara på och ge en uppfattning om vad som sågs vara intressant för den läsande publiken. Att säga att detta delkapitel endast uppehåller sig vid opinionsundersökningarnas frågor är dock att göra dess tema alltför smalt. Snarare skulle jag säga att det är opinionsundersökningarnas ämnen som är det intressanta, och detta är någonting bredare än bara de ställda frågorna. Fokus för
opinionsundersökningarna och rapporteringen kring dem var nämligen ofta på annat än själva frågorna. Exempelvis kan den tillfrågade gruppen vara det centrala för undersökningen eller så kan ett större tema, så som religion eller moral, få rama in en undersökning bestående av många olika frågor.
Den 20:e april 1957 kunde Dagens Nyheters läsare lära sig om vad ”folk i allmänhet tänker om krig och våldsdåd”, med utgångspunkt i en intervjuundersökning utförd av Sifo. I de tabeller där undersökningens svar redovisas får läsaren reda på hur svenska folket ställer sig till påståenden om när våldsanvändning kan vara berättigat och vilka våldsbrott som är ”svårare” än andra. Undersökningens tabeller visar att svenska folket är tämligen pacifistiskt och att exempelvis rattfylleri ses som ett svårt brott. Att döma av artikelns rubrik så är det centrala i informationen, det som tänks förvåna läsaren, att läsare av så kallade raffelmagasin – ”de moderna småböckerna med deras blandning av sex- och mordraffel” – reagerar särskilt starkt mot våldsbrott.41 Med detta exempel kan vi ringa in två teman som är centrala för flera
av de undersökningar som förekommer i det första nedslaget: moral och nya medier. Men den här undersökningen verkar också ha en funktion som återkommer i flera
opinionsundersökningar om moral: att nyansera läsarens bild av någon form av moraliskt förfall. Läsaren verkar antas ha förförståelsen att raffelmagasinens läsare blir moraliskt degenererade och avtrubbade inför våldsamheter, men denna artikel vill redan från rubriken – ”Raffelmagasinläsare reagerar mot våldsbrott” – visa att även dessa individer enligt denna vetenskapliga undersökning också är moraliska varelser. 42
Ett annat exempel där opinionsundersökningen fyller en liknande funktion finns i en artikel från augusti 1957 där läsarens föreställningar om dansbanornas farlighet utmanas. Här får läsaren får veta att
det gått ovanligt städat till på dansbanorna i år. I varje fall visar det sig när Svenska institutet för opinionsundersökningar i säsongens elfte timme frågar hela landets dansbanepublik hur det varit med ordningen att genomsnittsbetyget blir riktigt bra: ett AB.43
I artikeln redogörs även för flera andra frågor som ställts på dansbanetemat och läsaren får veta att var tredje svensk går på dansbana, att dansbanepublikens genomsnittsålder är 32 år och att män är överrepresenterade. Redovisat finns också en ”omröstning” som företagits bland de tillfrågade om ”vid vilken ålder man anser en flicka och en pojke kan börja besöka dansbanan”, med svaren redovisade i en tabell.44 Här bjuds läsaren in till att nyansera sin
förståelse av dansbanorna som en stökig plats för ungdomsfylleri, och istället framstår det som en ganska städad plats där vuxna människor vistas. Återigen är det alltså moralfrågor i koppling till en typ av farligt medium45 som står i fokus.
Den nyanserande funktionen hos opinionsundersökningar om moral finns kvar även 1969, även om exemplen är färre då. Detta blir speciellt tydligt i samband med en av Sifo utförd undersökning om svenskarnas sexualliv. I Dagens Nyheter presenteras resultaten i en stor artikel, där det förklaras att ”De som hävdar att den äktenskapliga moralen i Sverige har försämrats får inget stöd i professor Zetterbergs siffror: 90 procent av alla gifta har det senaste året varit trogna sin partner”.46 I Aftonbladets artikel så lyder underrubriken ”Trots allt tal om
gruppsex och fria förbindelser: varannan gift kvinna har i hela livet endast haft samlag med sin man”. Det är med andra ord tydligt att rapporteringen om denna ”Svensk Kinsey-rapport” syftar till att lugna alla som eventuellt är oroliga över den tilltagande sexuella omoralen.47 Här finns det alltså en explicit koppling till den amerikanska forskning som Alfred Kinsey gjorde cirka 20 år tidigare. Igo skriver om hur Kinseys undersökningar om sex etablerade vad som var normalt för olika grupper, och hur publiken positionerade sig mot specifika normer för ålder, klass, religion och kön.48 Den här svenska undersökningen, så som den är publicerad här, etablerar också en typ av normalitet – att de flesta är trogna, att 16,9 år är genomsnittlig sexdebutsålder och så vidare. Huvudsyftet tycks dock vara att lugna eventuella rädslor för den nya sexualmoralen. Utifrån denna och de ovan nämnda undersökningarna kan man tänka sig att opinionsundersökningen i Sverige hade just detta nyanserande av oro över moral som en etablerad funktion; som en del av mediets protokoll. Intressant är också att undersökningarna
43 “Dansbanepubliken får AB”, Dagens Nyheter, 23 augusti 1957. 44 Ibid. De flesta verkar tycka att 16 eller 17 år är en lämplig ålder.
45 Anders Ekström skriver om bl.a. dansbanan (och statistiken!) som medier i det mediesystemet kring Stockholmsutställningen 1909. Anders Ekström, ”Knowing Audiences, Knowing Media”
46 ”Samlag före äktenskap godtas – 90 procent gifta är trogna”, Dagens Nyheter, 21 januari 1969. 47 Carl-Olof Rydén, ”Svensk Kinsey-rapport avslöjar: Troheten viktigast när det gäller sex”, Aftonbladet, 19 januari 1969.
om moral verkar hantera nya moralfrågor: den nya sexualmoralen och nya farliga medier. Kanske kan undersökningarna beskrivas som en slags lindring av läsarnas ängslan inför
moderna problem.
Ett till den nya moralen närliggande ämne som tillägnades mycket uppmärksamhet var svenskarnas minskande religiositet. Frågan om statskyrkan relation till staten och
obligatoriska morgonböner i skolan tas ofta upp i Dagens Nyheters opinionsundersökningar. Gentemot moralundersökningarna finns det bland dessa en större kontaktyta mot frågor som sågs handla om politiska åsikter, så som kyrkans relation till staten.49 Andra undersökningar är mer lika moralundersökningarna, så som den serie om fem artiklar som publicerades i
Dagens Nyheter under sensommaren 1957. Utöver att återuppväcka den ständigt närvarande
frågan om statskyrkans vara eller icke-vara gav dessa upphov till en debatt om vem som egentligen kan kallas för kristen och debatten kom att handla om huruvida det svenska folket verkligen är kristet.
Av de undersökningar som refereras i dessa fem artiklar så är den första egentligen ingen opinionsundersökning, då den inte baseras på frågor till personer utan på besöksstatistik för högmässorna, sammanställd av Svenska kyrkans diakonistyrelse.50 De undersökningar som de fortsatta artiklarna baserar sig på, utförda dels av Sifo och dels av Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg, är däremot baserade på intervjuer och rör förutom kyrkobesök också frågor kring lyssnande på radiogudstjänster och inställning till olika religiösa påståenden.51
Snarare än att ge en ögonblicksbild av ett föränderligt opinionsläge ifråga om partisympatier eller åsikter, så ger dessa en bild av svenska folkets religiositet. Det som spelar roll i dessa undersökningar och den följande debatten är inte de åsikter som svenskarna kan tänkas ha angående kyrkan och dess relation till staten. Det centrala är snarare huruvida svenskarna är att se som ett kristet folk. Liksom flera av de moralfrågor som nämns ovan så är det folkets egenskaper snarare än åsikter som står i fokus; frågan är inte vad svenskarna tycker, utan hur de är.
Sten Hultgren, som grundade Sifo 1954, skriver i Gallup i Sverige om hur Sifo 1955 genomförde en undersökning genom vilken ”vissa grova drag i opinionsutvecklingen” skulle
49 Ett tydligt exempel på hur statskyrkan betonas vara en politisk fråga finns i en artikel som behandlar en opinionsundersökning från februari 1957, som tar avstamp i en föreslagen folkomröstning om svenska kyrkans beroende av staten. Undersökningen inramas som en sådan omröstning, om än i mindre skala. ”Kyrka och stat bör ej skiljas visar opinionsundersökning”, Dagens Nyheter, 21 februari 1957.
50 “Tre procent kyrkobesökare medeltal för statskyrkan”, Dagens nyheter, 11 augusti 1957.
följas under lång tid, en ”basundersökning” kallar han den. Det är lite oklart om detta följdes upp av Sifo, men Hultgren själv hade kvar planerna på uppföljning. Efter att Hultgren lämnat Sifo 1966 grundade han ett nytt institut med samma namn som det sedan 1954 nedlagda Svenska Gallupinstitutet och enligt honom själv så var återupptagande av denna
basundersökning från 1955 en del visionen. Femton år efter den första basundersökningen gjordes alltså nästa basundersökning, med samma frågor ställda till samma personer som tillfrågats 15 år tidigare.52 Resultaten av denna undersökning, som gick ut på att jämföra resultaten från 1955 med de från 1970, kom att publiceras i både Aftonbladet och Dagens
Nyheter, där undersökningen presenterades under namnet ”Miniatyrsverige”. Denna
undersöknings syfte var enligt Dagens Nyheter att ”ge en bild av svenskens intressen, åsikter, levnadsförhållanden och den utveckling som skett under de senaste 15 åren”.53 När det gäller de rent konkreta frågorna så kombinerade denna undersökning på ett för 1950-talets
opinionsundersökningar karaktäristiskt sätt moraliska och religiösa frågor.54 I den större av de tre artiklar som Aftonbladet publicerade om undersökningen får läsaren veta hur svenskarna ändrat inställning i frågor så som giftermål, utomäktenskapligt sex, helvetets existens och Guds ingripande i världen. Andra frågor handlar mer om vanor än om inställning, så som huruvida de tillfrågades alkoholkonsumtion förändrats och huruvida de ber lika ofta 1970 som 1955.55 I Dagens Nyheters artikel om undersökningen står det klart att undersökningen också
gällt partisympatier, även om moralfrågornas utrymme i texten också är stort.56 I Aftonbladet
omskrivs däremot undersökningens partisympatifrågor endast i en mindre artikel som publiceras dagen efter den längre artikeln om moralfrågor.57
Denna undersöknings främsta uppgift tycks alltså vara att mediera den förändring som skett i moralen under de gångna 15 åren innan 1970. Att det rör sig om en mediering av den nya moralen betonas också i den enkät av ”mannen på gatan”-typ som Aftonbladet publicerar dagen efter artikeln om moralfrågor. Här har 15 personer, varav tre kändisar, fått svara på frågor om huruvida deras inställning till föräktenskapliga förbindelser, alkohol och Gud förändrats sedan 1955. I den brödtext som gör enkäten sällskap betonas de stora förändringar som skett under dessa 15 år: p-piller, sexuell frigjordhet, medvetenhet om homosexualitet och ökat vindrickande nämns. Allt ramas in med den talande rubriken ”Svenskarna om den nya
52 Hultgren, Gallup i Sverige, 41, 55-58.
53 ”Centerväljare trognast 77 proc kvar sedan 1955”, Dagens Nyheter, 26 maj 1970.
54 “Allt fler accepterar sex före äktenskapet”, Aftonbladet, 26 maj 1970; ”Väljarna överger (fp) och (m)”,
Aftonbladet, 2 maj 1970; ”Centerväljare trognast 77 proc kvar sedan 1955”, Dagens Nyheter, 26 maj 1970.
55 “Allt fler accepterar sex före äktenskapet”, Aftonbladet, 26 maj 1970.
moralen”.58 Som sagt förekommer det också en partisympatiundersökning, men även denna är
lite annorlunda än andra undersökningar av denna typ. Läsaren får nämligen inte veta hur hela väljarkårens partisympatier förändrats under de senaste 15 åren, utan bara om de som
tillfrågades 15 år tidigare har ändrat sina sympatier. Som vi ser i artikeltiteln ”Centerväljare trognast 77 proc kvar sedan 1955” så är det snarast väljarnas lojalitet som är det centrala.59 Syftet med partisympatifrågorna är alltså att, likt moralfrågorna, kartlägga de senaste 15 årens historiska förändring snarare än att förutsäga några valresultat. För att vara en undersökning som handlar om det svenska folkets egenskaper och historisk förändring så är denna
anmärkningsvärt sen: de flesta undersökningar av denna typ förekommer allra mest under mitt första och andra nedslag. Intressant är också att den funktion som man kunde ana hos
opinionsundersökningen under 1950-talet – medieringen av ny moral – nu är helt uttalad. Kanske beror denna tydlighet just på att protokollen gällande opinionsundersökningens
ämnesval hade börjat förändras och att opinionsundersökningen 1970 i högre grad förväntades handla om partisympatier, istället för moral och religion.
En typ av opinionsundersökningar som likt undersökningarna om moral ofta visar på egenskaper snarare än åsikter är de som handlar om en viss grupp av medborgare. Detta kan kanske även sägas om en del av de ovan nämnda undersökningarna, där grupper så som raffellitteratursläsare och dansbanebesökare står i fokus. Flera andra tämligen omfattande undersökningar handlar dock explicit om olika typer av grupper, och de tydligaste exemplen på detta tycks vara undersökningarna om äldre och ungdomar.
De grupper undersökningarna handlar om var ofta politiskt eller medialt aktuella. Exempelvis var pensionsfrågan en brännande fråga både innan och efter
pensionsomröstningen 1957, och våren 1958 publicerar Dagens Nyheter en serie med reportage om de gamlas situation, under titeln ”På äldre dar”. Här ”stöds och kompletteras” reportagen om de gamlas livssituation med resultaten från ”Sifos (Svenska institutet för opinionsundersökningar) stora undersökning om äldre och gamla”.60 I själva texten får läsaren möta enskilda åldringar, och reportaget paras med statistik som passar det tema som belyses i artikeln. Denna statistik har Sifo tagit fram genom undersökningar av de äldre i det
”miniatyrsamhälle” som deras urvalsgrupp utgör.61 Exempelvis handlar den första artikeln om
72-åriga Karl Backman som bor själv i ett avlägset torp, och den tillhörande Sifo-statistiken
58 “Svenskarna om den nya moralen”, Aftonbladet, 27 maj 1970.
belyser hur långt gamla i Sverige har till sådant som exempelvis läkare, kyrka, livsmedelsaffär eller frikyrka.62 De följande sex artiklarna följer samma mönster, och tar upp äldres ensamhet,
bostadssituation, arbete, aktiviteter och hushållsarbete.63 Här används
opinionsundersökningar, föreställt utförda i Sifos ”miniatyrsamhälle”, för att definiera en politiskt aktuell samhällsgrupp. Kanske kan man tänka sig att just den här gruppen av ensamma äldre, ibland boende i förortslägenheter och frånkopplade från familjen, kunde upplevas som ett slags modernt och nytt fenomen som opinionsundersökningen kunde hjälpa till att skapa förståelse kring.64
Två undersökningsserier som på liknande sätt undersöker moderna grupper är de tämligen likartade ”Ung 58” från Aftonbladet 1958 och ”ungdom-69” från Dagens Nyheter 1969. Båda serierna är samarbeten mellan tidningarna och SIFO. Den första av dessa undersökningsserier är, på ett sätt som var vanligt i Aftonbladet under det sena 1950-talet, baserad på ett förvånansvärt litet antal intervjuer med stockholmare, just här endast manliga sådana mellan 14 och 24 års ålder. Aftonbladet intygar dock att de ”är utvalda enligt en vetenskaplig metod som garanterar, att svaren är exakt de man skulle få om man intervjuade samtliga stockholmare i angivna åldersgrupper.”65 De första av de tre artiklar som publiceras i
denna ”serie om ungdom” behandlar lämpligheten i att ogifta par ska ”pröva varandra sexuellt innan de gifter sig, för att se om de passar för varandra”.66 Den andra undersöker huruvida ett
par som egentligen inte vill gifta sig bör göra det ändå ifall hon blivit med barn.67
Sexualmoral är med andra ord centralt i dessa två artiklar, och i den andra av dem ramas frågan specifikt in som något nytt.68 Den sista av ”Ung 58”-artiklarna handlar istället för
sexualmoral om hur ungdomen anser att de kraftigt ökande bilstölderna ska hanteras – med ”hemgårdar”, skärpta straff eller betalningskrav mot ”billånarna”. Rubrikens ordalag ”Idag ger ungdomen själv svar på bilskadorna” gör det tydligt att detta är att se som ett
62 Barbara, ”Barnen hälsar på varje söndag”, Dagens Nyheter, 22 mars 1958.
63 Barbara, ”Svårt bo samman med barnen”, Dagens Nyheter, 25 mars 1958; Barbara, ”Skönt slippa bära vatten tycker gamla”, Dagens Nyheter, 27 mars 1958; Barbara, ”Barnvaktssyssla hjälper upp ekonomin”, Dagens
Nyheter, 31 mars 1958; Barbara, ”Konditionen bättre för var dag”, Dagens Nyheter, 5 april 1958; Barbara,
”Hemsamarit kommer varje morgon”, Dagens Nyheter, 8 april 1958; Barbara, ”Mat och gudsord lyser upp tillvaron”, Dagens Nyheter, 11 april 1958.
64 Se Barbara, ”Svårt bo samman med barnen”, Dagens Nyheter, 25 mars 1958, för exempel på hur problemet med ensamma äldre kunde diskuteras.
65 ”Idag ger ungdomen själv svar om bilstölderna. Låt billånarna betala skadorna”, Aftonbladet, 3 november 1958.
66 ”Sexuell prövning före äktenskapet är modellen för 2 av 3”, Aftonbladet, 1 november 1958.
67 ”De passar inte för varann men får ett barn… Bäst skiljas tycker de flesta”, Aftonbladet, 2 november 1958.
ungdomsproblem.69 Moralen är med andra ord tydlig även här. Även om frågorna gäller
ungdomens åsikt i specifika frågor så framstår ändå ”Ung 58” som ett försök att etablera ungdomens – åtminstone den manliga stockholmsungdomens – moraliska egenskaper, med betoning på sex och kriminalitet.
Den undersökningsserie om ungdomar som Dagens Nyheter publicerade 11 år senare är lite mer ambitiös i sitt urval, och baseras på intervjuer med ”ett representativt urval ungdomar 12-24 år från hela landet”.70 Den första artikeln behandlar ungdomens inställning till
socialisering av storföretag, statlig kontroll av reklamen och inställningen till filmcensuren och under april publiceras ytterligare fyra artiklar i samma serie, med ungefär en veckas mellanrum.71 De senare artiklarna handlar om ungas inställning till en bred flora av frågor, så som sexualmoral, brott, straff, utlänningar, monarki, statskyrka och demonstrationsrätt.72 Liksom i undersökningarna om moral så får man här intrycket av att
opinionsundersökningarna ger en slags nyansering av ett modernt fenomen, när läsaren får sina fördomar om ungdomar ifrågasatta. Exempelvis visar den första av de publicerade undersökningarna att det trots ungdomens föreställda vänstervridning bara är 12 procent som ”Instämmer helt och hållet” med att de privata storföretagen borde förstatligas.73 Ungdomens
egenskaper är alltså centrala här, men deras politiska åsikter framstår också som viktiga, speciellt i jämförelse med Aftonbladets undersökning från 1958. Detta skulle kunna handla om att ungdomen 1969 sågs som mer politisk än den gjorde tio år tidigare, och att deras åsikter därför blev mer relevanta. Men kanske handlar detta ändrade fokus också om att gruppers egenskaper var på utgång som ett gångbart ämne för opinionsundersökningarnas mediering, medan åsikter fortfarande kunde fungera.
Många av undersökningarna framstår som en typ av kuriositeter, ett slags attraktioner med ett tydligt underhållande syfte. Detta kan såklart gälla i viss mån även för de
undersökningar som behandlats ovan, men i speciellt tydligt blir det i undersökningar om ny media och konsumtion. Även om dessa undersökningar också framstår som kartläggningar av moderna fenomen, så befinner de sig längre ifrån sådant som kunde uppfattas som politiska problem. Ny media kunde – som vi sett ovan – tematiseras som en typ av modernt
69 ”Idag ger ungdomen själv svar om bilstölderna. Låt billånarna betala skadorna”, Aftonbladet, 3 november 1958.
70 “Majoriteten av ungdom emot socialisering”, Dagens Nyheter, 30 mars 1969. 71 Ibid.
72 ”Ge oss bättre sexundervisning!”, Dagens Nyheter, 6 april 1969; ”Utbildning styr brottsåsikt”, Dagens
Nyheter, 12 april 1969; ”Kraftig svängning på ett år i ungas syn på utlänningar”, Dagens Nyheter, 20 april 1969;
”Stor majoritet positiv till demonstrationsrätt”, Dagens Nyheter, 27 april 1969; ”Allt fler för u-hjälp”, Dagens
Nyheter, 27 april 1969.
moralproblem, men vissa andra undersökningar om nya medier framstår inte som
problematiserande, utan snarare underhållande. Ett exempel på detta finns i ”Aftonbladets TV-undersökning”, utförd av Sifo 1957. Denna undersökning beskrivs som ”den första av sitt slag i Sverige, där man genom en vetenskaplig metod kunnat redovisa svar från män och kvinnor, från yngre och äldre och från de tre socialgrupperna”.74 Här undersöks
stockholmarnas användning av det då nya Tv-mediet, men som framgår av citatet etableras det också hur Tv-bruket skiljer sig mellan samhällets olika grupper. Den första artikeln där denna undersökning presenteras innehåller en stor, informativ tabell genom vilken läsaren får veta vilka TV-program som är populärast bland olika grupper av stockholmare – indelade efter de ovan nämnda kategorierna. Här etableras alltså dels vilka tv-program som är
populärast, men också vad olika samhällsgrupper har för egenskaper och hur dessa skiljer sig från varandra.75 I en artikel ett par dagar senare utforskas de mer konkreta praktikerna kring Tv-tittandet. Här får läsaren veta att i princip alla TV-ägare tittar under lördagskvällen, och att detta inte bara ”betyder något för familjelivets renässans utan också för sällskapslivet”, i och med att man ofta är många som tittar tillsammans.76 I den sista av TV-undersökningens artiklar belyser man TV-innehavets demografi, och etablerar att de två övre socialgrupperna samt unga är överrepresenterade i TV-innehavsstatistiken, även om det av artikelns rubrik att döma – ”Mer än var fjärde TV finns i arbetarhem” – finns fler TV-ägare i socialgrupp III än förväntat.77 Opinionsundersökningarna – speciellt den spektakulära tabellen om de
populäraste Tv-programmen – framstår i dessa artiklar som en slags modern
underhållningsattraktion, kopplad till den moderna underhållningsattraktion som
TV-apparaten utgör. Den läsande publiken tillåts genom dessa vetenskapligt framställda tabeller se och förundras över sitt eget – eller åtminstone TV-ägarnas – mediebruk.
Även publikens konsumtion kunde också användas som intresseväckande innehåll i tidningen. Ett exempel är en artikel i Dagens Nyheter 1957 där två av Sifos ”Prognosfrågor” redogörs för: ”Har ni personbil och/eller televisionsapparat? Planerar ni eller familjen att köpa personbil eller televisionsapparat under det närmaste året?”78 Som fråga kommer den
antagligen från vad Sten Hultgren beskriver som Sifos försök att genomföra prognoser över hur svenskarnas konsumtion skulle komma att se ut under det kommande året, som en slags
74 ”Mer än var fjärde TV finns i arbetarhem. Mest unga familjer och ungkarlar”, Aftonbladet, 3 mars 1957.
75 Carro Bergkvist, “10.000-kronorsfrågan och Sigge Fürst i topp”, Aftonbladet, 23 februari 1957. 76 ”TV nya sällskapsflugan i Stockholm: 20 samlas kring en apparat!”, Aftonbladet, 26 februari 1957. 77 ”Mer än var fjärde TV finns i arbetarhem. Mest unga familjer och ungkarlar”, Aftonbladet, 3 mars 1957.
konjunkturundersökning.79 Här har dock svaren denna fråga plockats ut ur denna mer
marknadsundersökningsbetonade kontext, och publicerats i tidningens A-del – alltså inte bland ekonominyheter – där det betonas att detta är uppgifter från Svenska institutet för opinionsundersökningar. I själva artikeln ligger fokus på att visa hur olika demografiska gruppers inköpsplaner ser ut – framför allt de olika åldersgrupperna.80 Här blir det tydligt att gränsen mellan opinionsundersökning och marknadsundersökning ofta är otydlig, när siffror från vad som nog är att se som en marknadsundersökning publiceras i samma format som tidens opinionsundersökningar.81 Samtidigt är det som är intresseväckande inte denna konsumtions påverkan på ekonomin. Att döma av tabellen och texten så är det snarare de olika åldersgruppernas egenskaper som är intressanta – de unga planerar exempelvis att köpa bil i större utsträckning än andra och de över 50 år är klart ointresserade av TV-inköp.82 Läsarna får här återigen se sig själv och andra grupper i samhället representerade. Tonvikten på ålder, och på moderniteter så som bil och TV gör att tidsaspekten åter framstår som central.
Vad kunde då dessa undersökningar fylla för funktion? Både undersökningarna om olika grupper, men också de om moral eller andra egenskaper hos publiken tycks angripa ganska diffusa och moderna problem: gudlöshet, omoral, ensamhet, ungdomsbrottslighet och så vidare. Genom opinionsundersökningarna kunde dock dessa problem göras kvantitativa och säkra. I Sifos miniatyrsamhälle så blev svenska folket, dansbanebesökare, ungdomar och andra grupper nämligen observerbara på ett nytt sätt; genom kvantifieringen gjorde
opinionsundersökningarna dessa löst definierade grupper och deras annars oprecisa egenskaper till kalla konkreta fakta, med ett skimmer av vetenskaplighet.83 Ofta tycks de
publikegenskaper som undersöks vara under förhandling, och med de kvantitativa utsagornas auktoritet får opinionsundersökarna en särskilt slags makt i definierandet av dessa egenskaper. Med dessa auktoritativa fakta sätts publiken i en position där de med säkra siffror får lära känna både sig själva, andra och de problem som präglar den moderna tillvaron.
Opinionsundersökningarna handlar dock inte bara om publikens egenskaper – hur de är – utan även om vad de tycker. Framför allt under det första nedslaget förekom det, som förväntat, även en mängd undersökningar om en bred uppsättning politiska frågor. Svenska
79 Hultgren, Gallup i Sverige, 47f.
80 ”Köp av TV-apparat i år planeras av sex procent”, Dagens Nyheter, 12 juli 1957.
81 Att gränserna mellan marknads- och opinionsundersökningar var otydliga är centralt i Robinsons argumentation. Han identifierar en kommersiell, icke-demokratisk logik i marknadsundersökningarna, och visar hur denna logik även gäller för Gallups opinionsundersökningar. Robinson, 48ff.
82 ”Köp av TV-apparat i år planeras av sex procent”, Dagens Nyheter, 12 juli 1957.
folkets inställning till monarki, atombomber, spårvagnsavgifter, tvåpartisystem, sprit-skatt och flera andra frågor undersöks under dessa två år. 84 Många av frågorna framstår dock inte
som särdeles aktuella politiska frågor, även om undersökningar om sådana också görs ifråga om exempelvis pensionssystemet.85 Med andra ord så tycks många av undersökningarna angående svenskarnas sakfrågeåsikter inte få sin relevans från frågor om hur det ska gå i valet eller vilket stöd vissa partier kan tänkas ha för sin politik i sakfrågor. Många av frågorna är snarare av mer principiell typ. Själva attraktionen tycks alltså ligga i att publiken kan få veta vad de tycker; siffrorna upplevs som intressanta inte för att de kan vara behjälpliga i en
bedömning av det politiska läget och partiernas utsikter, utan för att de utgör en underhållande representation av folket och dess åsikter.
Under de två första nedslagen, och delvis i det tredje, så är det tydligt att en huvuddel av opinionsundersökningarna rörde de egenskaper och åsikter som innehades av specifika
grupper eller av folket i stort. I båda fallen så är dock fokus på ämnen som rör just publiker av olika slag. Medieringen fokuserar generellt på just folket i olika bemärkelser: vilka de är, hur de är, vad de gör och vad de tycker.
Det första nedslaget verkar alltså ha präglats av en lång rad andra frågor än
partisympatier, men vi ska inte luras att tro att detta tema var helt frånvarande från 1950-talets opinionsundersökningar. Snarare var partisympatierna ofta närvarande, men de sätt på vilka de behandlades i undersökningarna visar på stora skillnader mellan de tidigare och de senare opinionsundersökningarna i hur sådan statistik kom till användning. I många fall var nämligen partisympati den oberoende variabeln i redovisningen av en undersöknings resultat. Den 27:e oktober 1957 kunde exempelvis Dagens Nyheters läsare se diagram som beskriver hur många partier som de tillfrågade ville se ingå i regeringen. I artikeln får man inte veta hur många av de tillfrågade som sympatiserar med de olika partierna, men man får veta hur många partier som de olika partiernas sympatisörer vill ska ingå i regeringen. Här kan man exempelvis se att stödet för en samlingsregering är som högst bland Högerpartiets sympatisörer och lägst bland Socialdemokraternas.86 Även efter den folkomröstning i pensionsfrågan som företogs hösten 1957 användes partisympatier som oberoende variabler på ett liknande sätt när Aftonbladet
84 ”Stark opinion för monarki, en på åtta för president”, Dagens Nyheter, 15 februari 1957; ”Ja till atomvapen svarade 40 procent 24 procent tveksamma”, Dagens Nyheter, 25 juni 1957; ”Flesta stockholmare mot nya taxan”, Aftonbladet, 27 oktober 1957; ”Ändring till tvåpartisystem tilltalar 34 proc av väljarna”, Dagens
Nyheter, 26 juni 1958; ”Starkt kvinno-ja till ny skatt på sprit”, Aftonbladet, 16 december 1958.
85 ”Pensionsvalet bryter partibanden”, Dagens Nyheter, 2 juni 1957.
86 Sveriges Kommunistiska Parti är inte med som kategori, och de som svarat att de vill att även detta parti ska ingå i regering har fått sitt svar listat i kategorin ”Annat” snarare än i fyra-, tre-, två- eller
publicerade en Sifo-undersökning – dock endast utförd i Stockholm – om hur olika grupper röstat och varför de säger sig ha röstat på detta sätt. Här delas väljarkåren upp i kategorierna kön, ålder, partitillhörighet87, socialgrupp och inkomstklass, och i undersökningen får läsaren
reda på exempelvis hur stor andel av de folkpartistiska väljarna som röstade på linje 3 och att hur stor andel av dem som röstade främst med den egna familjen i åtanke.88 Partisympatierna får här en position som den variabel som påverkar, snarare än påverkas. Det intressanta är egenskaperna hos den grupp av väljare som röstar på respektive parti, snarare än hur partiernas chanser att vinna valet ser ut. Liksom i de ovan nämnda undersökningarna om andra ämnen, så är alltså det centrala i dessa undersökningar de egenskaper och åsikter som innehas av olika typer av publiker.
Ett annat sätt på vilket partisympatier kan ligga i fokus för en undersökning går att se i en undersökning publicerad i Dagens Nyheter i oktober 1957. Undersökningen tar avstamp i den rådande ”politiska ’instabiliteten’” och den handlar dels om hur många som bytte parti inför valet 1956, och dels om hur väljares sympatier för andra partier än ”det egna” ser ut. Den första av dessa frågor redovisas i en tabell, där vi exempelvis kan se hur stor andel av de olika partiernas väljare i valet 1956 som tidigare röstat på andra partier, och i så fall vilka. Den andra av frågorna redovisas i löpande text, och här får vi veta i vilka andra partier de olika partiernas väljare ser sitt främsta andrahandsval.89 Artikeln handlar alltså i högsta grad
om väljarnas partisympatier och hur de skiftar – i detta fall tydligt åt höger. Man får veta hur väljare har bytt parti och hur de kan tänkas byta parti i framtiden, men ingenstans får man veta hur stor den andel av väljarna är, som tänkt rösta på till exempel Högerpartiet. Med andra ord så kan dessa siffror inte fylla någon direkt valprognosfunktion, utan de säger snarare något mer generellt om hur opinionen svänger just nu.
Partisympatier och deras skiftningar var alltså inte ointressanta som ämnen för opinionsundersökningar under 1950-talet och undersökningar om dem gjordes bevisligen. Den stora skillnaden mot de senare nedslagens opinionsundersökningar verkar snarast vara att valprognoser inte var en del av dessa opinionsundersökningars användningsområde. Detta gäller riksdagsvalet 1958 och likaså folkomröstningen om pensionen 1957. I en artikel i samband med valet i juni 1958 nämns visserligen kort att ”galluppejlingarna hittills inte tytt på att vi står inför […] något jordskred”, men inga sådana undersökningar verkar ha
87 Bondeförbundet saknas dock i undersökningen, antagligen för att undersökningen är utförd i Stockholm.
88 Exempelvis ”Nu är folkomröstningen kartlagd”, Aftonbladet, 10 november 1957.
