Barn till missbrukande föräldrar
– ur socialsekreterares perspektiv
Institutionen för pedagogik/IKM Maria Råbe
Pedagogik med inriktning mot Sara Sjölin
ungdoms- och missbrukarvård april 2006
MBC 232 C-uppsats
Handledare:
Maria Alm
INNEHÅLL
INLEDNING... 1
TEORIANKNYTNING ... 2
Socialtjänstens ansvar... 2
Barns uppväxt... 2
Barn till missbrukare ... 3
Motståndskraftiga barn ... 4
Familjen... 5
Barnen som en del av familjen ... 5
Barns delaktighet i behandlingsarbetet... 6
Gruppterapi ... 6
Kunskap inom socialtjänsten ... 7
SYFTE ... 8
FRÅGESTÄLLNINGAR... 8
METOD... 8
Kvantitativ metod... 8
Deltagare ... 9
Testinstrument... 10
Pilotstudie... 10
Tillvägagångssätt ... 10
RESULTAT ... 12
Undersökningsgruppen... 12
Barn i missbruksfamiljen ... 13
Samtal med barn ... 15
Samarbete ... 16
Socialsekreterares kunskaper ... 17
Resultatsammanfattning... 19
DISKUSSION ... 20
Metoddiskussion ... 20
Resultatdiskussion... 22
Kunskapen hos socialsekreterarna... 22
Symtom hos barnen ... 23
Samtal med barnen... 23
Barngrupper ... 24
Problemhantering... 24
Samarbete... 25
Kunskapens och forskningens betydelse ... 26
Sammanfattning... 26
Referenslista... 27 Bilaga 1
Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4
ABSTRACT Växjö universitet
Institutionen för pedagogik
Pedagogik med inriktning mot ungdoms- och missbrukarvård, C-uppsats 10 p
Titel Barn till missbrukare
- ur socialsekreterares perspektiv Children of abused parents - the social workers perspective Författare Maria Råbe och Sara Sjölin
Handledare Maria Alm
Datum april 2006
Antal sidor 28
Nyckelord barn, missbruk, familj, socialsekreterare
SAMMANFATTNING
Huvudsyftet med studien var att belysa vad socialsekreterarna visste om barn till missbrukande föräldrar, barnens behov och situation både i hemmen och ute i samhället. Ytterligare ett syfte var att få en inblick i vad det fanns för insatser och hjälp för dessa barn. Undersökningen gjordes på en socialförvaltning i södra Sverige. En kvantitativ metod valdes då fördelarna med detta var att man nådde många respondenter och anonymiteten säkerställdes. Resultatet visade att kunskapen bland socialsekreterarna var stor, men mer kunskap om vad det finns för specifik hjälp för barn till missbrukare samt hur man samtalar med barn efterlystes. Samarbetet med myndigheter och andra verksamheter var stort, särskilt med skola och psykiatrin. Resultatet visade även att 92 procent trodde att barnen skulle få bättre hjälp om kunskapen om dem och deras situation blev större ute i samhället. Trots kunskapen tror vi att samhället och myndigheter måste öppna ögonen för dessa barn.
Förord
Under tio intensiva veckor har arbetet med denna C-uppsats vuxit fram. Möjligheten att på så kort tid genomföra arbetet beror till stor del på att vi har mött en enhetschef på det berörda socialtjänstkontoret som har varit mån om att denna undersökning skulle bli gjord. Tusen tack för att vi fick tillåtelse att genomföra vår undersökning samt för visat intresse och engagemang.
Vi vill också rikta ett stort tack till alla socialsekreterare som deltagit i undersökningen.
Tack till det berörda socialtjänstkontoret för all hjälp med utdelning av enkäterna. Tack Henrik Folkesson för att du tog dig tid och korrekturläste uppsatsen samt för alla värdefulla tips. Ett sista tack riktar vi till vår handledare Maria Alm för att du stöttat och trott på oss, givit oss inspiration samt för ett bra samarbete.
Växjö april 2006
Maria Råbe och Sara Sjölin
INLEDNING
Missbruksproblem förekommer i alla olika miljöer i vårt samhälle. Många barn växer upp med föräldrar eller någon annan anhörig med missbruksproblem. De kända familjerna inom socialtjänsten är bara en liten del av befolkningen (Bengtsson & Gavelin, 1994). År 1994 beräknades det att det var cirka 10-15 procent av barnen i vårt land, eller 1-3 barn i varje barngrupp på dagis eller i skolan som växte upp i en missbruksmiljö och endast ett litet antal var kända inom socialtjänsten.
Så länge människan har brukat och missbrukat droger har konsekvenserna och skadorna för missbrukaren varit kända (Gustafsson, 1996). Konsekvenserna för de anhöriga till missbrukaren har däremot inte varit kända lika länge. Läkarsällskapet i Sverige hade på 1890-talet en särskild kommitté som skulle utreda alkoholens skadliga effekter på barn.
Kunskapen om att även anhöriga drabbades då någon hade ett alkoholmissbruk började generellt sprida sig på 1930-talet. Gustafsson (1996) skriver att under 1950-talet undersökte professor Ingvar Nylander barn till alkoholiserade pappor. Han konstaterade att barnen var försummade fysiskt och psykiskt. Det fanns även barn som uppvisade beteendestörningar samt olika kroppsliga och psykiatriska symtom som inte hade någon motsvarighet hos den kontrollgrupp av barn som ingick i undersökningen. Gustafsson (1996) skriver att professor Per-Anders Rydelius följde upp dessa barn efter 20 år. Han upptäckte då att framförallt pojkarna till de alkoholiserade papporna hade haft en ogynnsam utveckling med bl.a. eget missbruk, kriminalitet och psykiska sjukdomar.
Alkoholpolitiska kommissionen (1994) visar att forskning som handlar om situationen för barn till missbrukande föräldrar, sett från 1970-talet och framåt i tiden stegvis ökat. En förklaring till att intresset för detta område ökat kan vara att alkoholkonsumtionen gradvis ökat både i Sverige och runtom i världen sedan andra världskrigets slut. En annan förklaring till det ökade intresset för missbruksmiljöns effekter på barn kan vara den debatt som under 1970-talet tog upp de skador som fostret kan få om mamman missbrukar alkohol under graviditeten. Eftersom konsumtionen har ökat, har även denna grupp av barn till missbrukare ökat i antal.
Insatserna i Sverige för barn till missbrukande föräldrar följer det mönster som gällt internationellt. Intresset har utökats från missbrukaren till kretsen av närstående vuxna och genom deras upplevelser och iakttagelser har barnen uppmärksammats. Först under 1990-talet har barn i Sverige erbjudits särskilda, riktade insatser. Under de första åren skedde det relativt sakta, med ungefär 20 enheter med inriktning mot dessa barn för att öka till närmare 100 enheter i slutet av 1990-talet (Gustafsson, 1996).
Problematiken kring barn till missbrukare har blivit ett större samtalsämne i vårt samhälle, vilket leder till att det är värt att öka kunskapen inom området. Enligt Alkoholpolitiska kommissionen (1994) har de senaste årens erfarenheter från självhjälpsgrupper gett bättre kunskap och ändrat synen på behovet av insatser för missbrukarens anhöriga. Många verksamheter som möter och arbetar med missbrukare har breddat sitt arbetsområde till de anhöriga, därför att kunskapen om behoven hos anhöriga och vilka stöd- och hjälpformer som finns för dem har blivit mer synlig. Utifrån denna vetskap samt ur ett behandlingspedagogiskt perspektiv räcker det inte att enbart stödja, hjälpa och behandla dem som missbrukar utan även missbrukarens anhöriga. Barn till föräldrar med missbruksproblematik är en grupp i samhället som är i behov av att få hjälp och stöttning i sina liv.
Denna studie kommer att fokusera på vad socialsekreterare som arbetar med barn och familjer vet om barns situation och behov i en familj där en eller båda föräldrarna har problem med alkohol och/eller droger. Avgränsningen har gjorts till barn som är mellan 0 till 18 år.
TEORIANKNYTNING
Detta avsnitt kommer att ta upp ämnet barn till missbrukare, genom att först generellt beskriva vilket ansvar socialtjänsten har. Därefter riktas teorin mot barnen och deras familjer för att sedan avslutas med hur kunskapen ser ut inom socialtjänsten.
Socialtjänstens ansvar
I socialtjänstlagen (SoL) finns ingen definition på vad missbruk är, däremot står det i 5 kap 1 § att Socialnämnden ska verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. Socialnämnden ska i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdomar.
Om barnen riskerar att utvecklas ogynnsamt ska barnen få det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet.
Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för barn och familjer (Sundelin-Wahlsten, 1997). Varje socialtjänst i Sverige har en individ- och familjeenhet. De får ta emot anmälningar från exempelvis andra myndigheter och privatpersoner. Utifrån detta gör socialsekreterarna utredningar och föreslår åtgärder (Bengtsson & Gavelin, 1994). Utredningarna ska ta sin utgångspunkt i barns situation och utreda vad förälderns missbruk innebär för barnet. Syftet med utredningen ska vara att klargöra barns situation så bra att man till slut kan föreslå insatser som hjälper dem. En barnutredning bör bl.a. innehålla uppgifter om barns emotionella, psykomotoriska och intellektuella utveckling och leda till förslag på åtgärder (Sundelin-Wahlsten, 1997). Stora krav ställs därför på socialsekreterarens kunskaper om barns utveckling men också medicinsk-, pedagogisk- och psykologisk kunskap. Förmågan att bemöta dem på ett bra sätt och kunna skapa ett förtroende med både barn och föräldrar är betydelsefullt i utredningsarbetet. Om denna kunskap inte finns inom den egna verksamheten bör den hämtas från annat håll. Vidare menar författaren att samarbete mellan berörda enheter i vissa fall inte förekommer och att socialtjänsten ofta saknar information från andra enheter, vilket försvårar arbetet. Enligt Hansen (1995) ska socialtjänsten med stöd av SoL, i första hand erbjuda klienterna frivilliga insatser. Han påpekar att socialtjänsten bör samarbeta med andra instanser för att barn i en familj med missbruksproblem ska få det bästa stödet.
Socialsekreterarna kan fungera som samordnare av de resurser som finns i kommunen, de kan även erbjuda stödsamtal, stödfamilj samt barn- och tonårsgrupper (Bengtsson & Gavelin, 1994).
Barns uppväxt
Bindningsbeteende är enligt Bowlby (1994) ett beteende under uppväxten som innebär att en person har närhet till någon annan person som uppfattas vara lämpligare att klara av situationer man ställs inför. Detta beteende är tydligast i den tidiga barndomen, men den kan märkas under hela livet, särskilt i nödsituationer. De flesta barn föredrar en person som de kan gå till när de är ledsna, när denna person inte är närvarande kan barnet nöja sig med någon
annan, helst någon som de känner väl. Barn föds med ett genetiskt beteendemönster som gör att de håller sig tätt intill den som har hand om dem, förutsatt att miljön är lämplig. Närheten har som funktion att skydda det växande barnet för faror. Barn som växt upp i ett bra hem får klart för sig vem de föredrar som vårdare, detta syns extra tydligt när de är trötta, oroliga eller sjuka. Denna vårdare kan genom att finnas till för barnen skapa de förutsättningar som gör att barnen vågar utforska världen. När barnen blir äldre vågar de göra större och längre utflykter, men återvänder alltid till sin vårdare innan de gör nästa utflykt. Är de däremot rädda, trötta eller tror att vårdaren ska gå sin väg vågar inte barnen lämna honom eller henne. Förluster som inträffat under barndomen eller senare i livet kan vara orsaksfaktorer vid emotionella störningar, särskilt depressiva sådana. När barnen blir äldre blir utflykterna så småningom längre och längre, när skolan börjar varar de i timmar och sedan i dagar. Under tonåren kan de vara i veckor eller månader, och tonåringen börjar sannolikt söka efter nya bindningsgestalter genom hela ens vuxenliv (Bowlby, 1994).
Att ha föräldrar som missbrukar kan störa eller försvåra barns uppväxt då detta alltid sker i samspel med sin omgivning, anser Nilsson (2002). När barn får känna sig delaktiga och får vara med och bestämma och därmed blir socialt värdesatta uppstår det en positiv meningsfullhet i barns liv. De tas emot i ett sammanhang och det kommer i uttryck genom lek, beröring, omtanke och tonfall, vilket alla förmedlar. Grunden för att ett barn ska känna meningsfullhet och delaktighet i livet är att de får mat när de är hungriga och blir omfamnade när de är ledsna. Barn känner att det de gör har en mening. När de sen kan börja röra sig och utforska världen kan de också välja att hålla kvar ett objekt eller släppa det, hålla tillbaka ett vredesutbrott eller släppa fram det. Dessa utökade förmågor gör att regler, krav och utmaningar blir av stor betydelse för hanterbarheten. Ett barn är ytterst sårbart och beroende, vilket gör att de får en stark motivation att tillägna sig en social identitet och kunna veta sin plats, det man menar med att anpassa sig.
I alla kulturer är det enligt Nilsson (2002) viktigt för ungdomar att bli någon. De är tvungna att lära sig klara av tillvaron på bästa sätt i den verklighet de lever i samtidigt som det måste uppskattas av människorna runtomkring. Under den upprorstid som oftast inträffar mellan puberteten och vuxenåldern följer också ett sökande som innebär förvirring, självtvivel och utanförskap, budskapen från olika sociala grupper och miljöer säger ofta emot varandra.
Antonovsky (I: Nilsson, 2002) påpekade hur viktigt det är med en fast familjestruktur där livet är fyllt av struktur och att den unge tas på allvar. Om världen är likgiltig för vad man gör har den ingen mening, om medbestämmande ska kunna leda till meningsfullhet måste det vara inom en verksamhet som är socialt värdesatt (Nilsson, 2002).
Barn till missbrukare
Man kan inte beskriva barn till missbrukare på ett specifikt sätt, därför att alla barn är olika individer (Bengtsson & Gavelin, 1994). Däremot kan man beskriva vad en förälders missbruk kan få för konsekvenser för barns utveckling. Under barndomen ska barn normalt lära sig vem han/hon är och hur man fungerar socialt, missbruk i familjen kan göra denna inlärning svår.
Hansen (1995) menar att barns anpassning till de belastningar de utsätts för är olika på grund av deras olika personligheter och de olika situationer de befinner sig i. Enligt Claezon (1996) finns det tre huvudfaktorer som i samverkan påverkar ett barns utveckling samt hur barn hanterar situationer de möter. Dessa faktorer är de individuella egenskaperna, relationerna till föräldragestalterna samt omgivningens stöd. De personliga egenskaperna kan uppkomma genom arv eller miljö och i samspel med exempelvis ålder, kön, intelligens och barnets behov.
Att ha vuxna förebilder samt en social trygg miljö är betydande i utvecklingen av de personliga egenskaperna.
De barn som har missbrukande föräldrar riskerar att få egna svårigheter, såsom eget missbruk och/eller fysiska samt psykiska skador (Claezon, 1996). Dessa barn löper större risk för en ogynnsam utveckling eftersom föräldrarna riskerar att brista i sitt föräldraskap, vilket kan göra att barnen inte får sina grundläggande behov tillgodosedda. Rydelius (2003) skriver att föräldrars missbruk ger barnen svårigheter i nuläget men påverkar dem även på lång sikt. De löper större risk för psykiska symtom som nedstämdhet, koncentrationsproblem, dålig självbild, ångest men även fysiska skador såsom huvudvärk och magsmärtor. Kriminalitet, skolproblem och problem med vänner eller social tillhörighet kan vara ytterliggare svårigheter som dessa barn har att handskas med (Claezon, 1996).
Motståndskraftiga barn
Alla barn drabbas inte lika under uppväxten (Garmezy & Rutter, 2004). Istället för att fråga sig vilka barn som drabbas på vilket sätt av vilka föräldrar kan man fråga sig varför en del barn klarar av att motstå stora påfrestningar under uppväxten? Studier gjorda av dessa två författare av barn i högriskfamiljer visade att cirka tio procent av barnen klarade sig mycket bra ute i samhället. Författarna menade att dessa barn var födda med ett skydd mot yttre påfrestningar. Studien visade även att cirka 80 procent av barnen klarade sig relativt bra som vuxna trots stora påfrestningar under uppväxten.
Yngre barn klarar sig sämre när det gäller trauman än vad äldre barn gör (Hessle, 2004). De barn som istället får en bra start under sina första levnadsår har en större motståndskraft mot stora påfrestningar än andra barn. När motståndskraftiga barn utsätts för stress försöker de klara ut situationen istället för att dra sig tillbaka eller försvara sig mot den, de har en förmåga att hitta en personlig mening med de påfrestningar de utsätts för (Hessle, 2004). Antonovsky (2005) hade en beteckning för detta, känslan av sammanhang (KASAM). De tre komponenterna i KASAM är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Denna förmåga hos barn, att göra traumatiserande erfarenheter till en egen meningsfullhet, har ett stort värde för att barnen ska klara sig bra i samhället.
Gustafsson (1996) skriver att forskning visar att barn till missbrukande föräldrar kan utvecklas till socialt välfungerande vuxna om de som barn har fått stöd och bekräftelse från någon vuxen. När man studerar barn i farozonen är det enligt Lindstein (1997) lätt hänt att man som forskare ser barnen i huvudsak som offer. Han vill hellre se det som barnens försök att för sig själva göra den mest svårbegripliga tillvaro begriplig och hitta livsstrategier. Barn har en avsevärd förmåga att hantera försummelse av omsorg och stress. Hur barn hanterar dessa situationer hänger också ihop med kön, ålder, kognitiv förmåga att bedöma situationer, social grupp, socialt nätverk och typ av relationer. Psykosociala svårigheter, personlighetsmässiga och genetiska faktorer spelar också in. Lindstein (1997) vill se barnen som aktiva och handlingskraftiga istället för passiva, att de har utvecklingsuppgifter istället för behov. Behov kan lätt ses som något omgivningen ska tillfredställa medan utvecklingsuppgift snarare är barnens eller familjens ansvar att skapa en egen identitet och självbild.
Familjen
Enligt Lambie och Rokutani (2005) är familjen ett system där varje medlems behov påverkar varje annan familjemedlem på något sätt. Ökad kunskap om de samspelsmönster som utvecklas i familjer med missbruksproblem ger bäst förutsättningar för att förstå problematiken (Mortensen, 1995). Alkoholpolitiska kommissionen (1994) påpekar att det ofta är föräldrarnas bråk som barn tycker är värst i hemmet, till och med värre än missbruket.
Bråken handlar exempelvis om ekonomin, drogerna, barnen, grannarna, släkten eller jobbet.
Även Hansen (1995) och Arnell och Ekbom (1996) påpekar detta då de skriver att det inte är själva intaget av berusningsmedel, konsumtionsnivån eller typ av berusningsmedel som påverkar barn negativt. Författarna menar att det som oroar och skrämmer barn mer är den förändring som sker med föräldrarna när de är berusade. Föräldrar som annars upplevs som uppmärksamma, snälla och omtänksamma blir otillgängliga, egoistiska och ointresserade.
Barnen står inför en olöslig konflikt och förnekar ofta sina negativa känslor för att de är så smärtsamma.
En vanlig regel hos dessa familjer är att missbruksproblematiken är en familjehemlighet (Lambie & Sias, 2005). Denna hemlighet är så etablerad hos medlemmarna att de inte vågar prata öppet om sina problem. Många barn i olika åldrar har försökt ge omvärlden signaler om hur svårt de har det utan att det har satts i samband med föräldrarnas missbruk med alkohol och/eller narkotika. Då missbruk är ett tabubelagt område blir det ännu svårare för barnen i dessa situationer att berätta för utomstående om detta. Stabilitet, kontinuitet och regelbundenhet är betydelsefullt för dem för att de ska kunna få en bra utveckling i sina liv.
Eftersom chanserna till lek och fantasi begränsas inom familjen minskar utvecklingsmöjligheterna inom dessa områden.
Barnen som en del av familjen
Det finns anledning att se, tala med, lyssna på och informera alla barn i familjer med missbruksproblem och göra dem delaktiga så långt det är möjligt utan att bortse från familjens villkor (Meeuwisse, Sunesson & Swärd, 2000). Sannolikt är att barn i resurssvaga familjer ses som den svagaste parten men det är ofta både föräldrarna och barnen som är svaga parter.
Författarna menar att det är viktigt att inte ställa barnen mot de vuxna genom att se barnen som en individuell person utan istället som en del av familjen. Ses barnen inte som en del i familjen kan det medföra att de får ta på sig för mycket ansvar. Det ingår i samhällets uppgifter att underlätta föräldrars förmåga att tillgodose barns behov av frigörelse och beskydd.
Enligt McKeganey, Barnard och McIntosh (2002) kan en del missbrukande föräldrar ge sina barn en bra uppväxt. Detta kan uppnås genom att professionella som arbetar med missbrukare stöttar och hjälper de föräldrar som klarar av att ha kvar sina barn hemma och att man bara i allvarliga fall omhändertar barnen. Även Davidson-Arad (2000) anser att det bör vara en central tanke för behandlare att de ska hjälpa sina klienter att på bästa och enklaste sätt lösa sina situationer på egen hand. I studien som är gjord i Israel visar Mnookin, Weisberg och Myers (2000) att det är bättre att hjälpa familjen på hemmaplan än att flytta barnet till alternativ omsorg. Socialarbetare har på senare år blivit kritiserade för att ha placerat barn i alternativ vård för fort (Davidson-Arad, 2000). Den biologiska familjen är den bästa uppväxtmiljön för ett barn så långt det är möjligt, vilket bör eftersträvas i socialt arbete. Även Claezon (1996) skriver om huruvida man ska låta barn växa upp hos den biologiska familjen eller inte. Hon anser att barn inte ska växa upp med missbrukande föräldrar samtidigt som hon menar att man ska vara medveten om faran med att separera barn från sina biologiska
föräldrar och nätverk. Barn behöver vuxna förebilder som utgångspunkt i övertygelsen om vilka de är, den existentiella meningen. Om barn inte har möjlighet att bygga upp sin identitet gentemot de biologiska föräldrarna behöver de andra positiva och kontinuerliga vuxna att identifiera sig med. Barns utvecklingsmöjligheter är i hög grad beroende av omgivningen, då de påverkar barnets självkänsla och självbild.
Vidare menar Claezon (1996) att det sociala nätverket spelar stor roll för barn och dess hälsa eftersom de kan få bekräftelse och stöd och därmed en början för uppbyggnaden av en positiv grundläggande uppfattning. Det är också viktigt att behandlare använder sig av det sociala nätverket. Det finns många i barns närhet som är betydelsefulla för dem i behandlingsarbetet såsom mor- och farföräldrar och andra släktingar. Andra vuxna, socialsekreterare och lärare kan vara lika betydelsefulla på olika sätt och kan påverka barnen i en positiv riktning.
Barns delaktighet i behandlingsarbetet
Det är av betydelse att göra barn aktiva i planeringen av mötenas innehåll med socialsekreterarna för att de ska känna sig delaktiga. När man planerar och sedan kommer igång med behandlingen ska man arbeta utifrån barnens hela livssituation (Arnell & Ekbom, 1996). Meeuwisse, Sunesson och Swärd (2000) anser att eftersom det är vuxna som har ansvaret över barnen i samhället medför det att barnen blir en maktlös grupp i det sociala arbetet. Barn kan befinna sig i en så problematisk situation att de behöver känna att det finns någon annan som kan ta ansvar för dem och bestämma vad som är bäst att göra. Samtidigt måste det finnas utrymme för att öka barns delaktighet i behandlingsarbetet.
Det är viktigt att man lyssnar på barnen och inte lägger allt fokus på föräldrarna i en familj enligt Claezon (1996). Barn som varit utsatta för dessa situationer påpekar att de vill bli sedda och att man ska lyssna på dem. Om man samtalar med barnen utan att föräldrar eller fosterföräldrar medverkar kan det göra att barnen kan tala ut mer och familjesituationen kanske blir belyst tydligare. Barn ska inte behöva känna sig bortglömda, vilket de kan göra om hjälpen enbart fokuseras på den missbrukande föräldern (Claezon, 1996).
Gruppterapi
Barn har enligt Gustafsson (1996) olika behov, dessa kan vara att träffa andra barn som lever under samma villkor, bli sedda och få sätta sig själva i centrum eller kunna bryta eventuell isolering och ensamhet. Barn som saknar stöd från andra vuxna är i behov av insatser i form av stödgrupper, de erfarenheter av gruppverksamheter som redovisats är positiva. Gruppterapi är ett bra arbetssätt för barn till missbrukande föräldrar (Lambie & Sias, 2005). Det erbjuder ett säkert forum för barnen att lära sig att identifiera drogernas effekter på familjen och få möjlighet till att uttrycka sina känslor såsom oro och ängsla. I dessa grupper får de träffa jämnåriga barn som har liknande problem och ser då att de inte är ensamma om att ha en svår familjesituation, utan kan istället dra nytta av varandras förståelse och erfarenheter. Arnell och Ekbom (1996) menar att barn ibland har fått ta ansvar för den som missbrukar och behöver då komma ifrån den rollen och istället öva på att säga nej. Många barn som levt eller lever i missbrukarfamiljer kan dra nytta av att få kunskap om själva missbruket. De behöver prata om vad alkohol och droger är för att lättare förstå vad som händer med föräldrarna när de missbrukar. Även Lindstein (1997) påpekar hur viktigt det är att lära barnen om missbruk och alla omständigheter runtomkring det.
Kunskap inom socialtjänsten
Det är viktigt att professionella som kan tänkas komma i kontakt med barn till missbrukare har kunskap om dem för att de ska kunna upptäckas och få det stöd och de insatser som de är i behov av (Hansen, 1995). Det kan vara relevant att ha denna kunskap för personal inom exempelvis skola, hälso- och sjukvård samt socialtjänst. Det är betydelsefullt att ge barnen stöd i den aktuella situationen men också i ett längre perspektiv.
I en proposition (2000/01:80) ingick det ett antal förslag till hur ett nationellt stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten borde utformas. I 7 a § SoL fastslogs det att insatser inom socialtjänsten ska vara av bra kvalitet samt att det ska finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Enligt propositionen saknades det underlag för att precisera vilka kompetenskrav som skulle gälla inom socialtjänstens olika verksamheter.
Socialstyrelsen borde enligt propositionen tillsammans med berörda parter samarbeta för att komma fram till vilken kompetens som är nödvändig inom socialtjänstens olika verksamheter.
Horwath (2005) har gjort en studie på socialarbetare på Irland. Studien pekar på hur socialarbetare och deras chefer, ska överväga hur ärenden kring barn i missförhållanden hanteras, detta för att försäkra sig om att det verkligen fokuseras kring barns behov. Han menar att studier som är gjorda på socialarbetare som arbetar med barn i missförhållanden bara finns i en liten skala. De flesta är gjorda med utgångspunkten i vad socialarbetarna tror att de gör istället för vad de faktiskt gör. Om man ska öka förståelsen och kunskapen hos dem som jobbar med dessa barn är det nödvändigt att studera vad och hur socialarbetarna faktiskt arbetar i ärenden som rör barn som far illa. En fråga i studien var huruvida kommunikationen med barnen och förmyndarna var viktigt och hur det påverkade socialarbetarna i utredningarna. I undersökningen var det 48,7 procent som svarade att kommunikationen alltid påverkade deras beslut i ärendena. 30,8 procent svarade att det påverkade dem ibland och 5,1 procent menade att de aldrig blev påverkade av den här faktorn. Detta visade enligt Horwarth (2004) att det saknas meningsfull kommunikation mellan socialarbetaren och barnen om deras egna liv, utifrån resultatet som visade att knappt hälften av socialarbetarna angav att kommunikationen påverkade beslut i ärenden. Han skriver att det är av största vikt att kommunicera med barnet eftersom det är de som lever i missförhållandena. Om socialarbetare inte observerar att samspelet mellan barn och föräldrar är viktig kan de heller inte förstå problemen som föräldrarna har angående att de ska ge pålitlig och rätt omvårdnad för sina barn. Chefer inom socialtjänsten har uppmärksammat detta och påpekar att det är viktigt att socialarbetarna lägger ner tid på att skapa en bra relation med barnen för att kunna lyssna på vad de har att säga.
Två olika skäl till att barn mår dåligt kan enligt Hansen (1995) vara den bristande kunskapen som finns om hur föräldrars missbruk belastar barnen samt att föräldrarnas missbruk ofta inte är synligt för samhället. Han menar att en bred och grundläggande kunskap om missbruk och konsekvenser av missbruk ökar möjligheten att identifiera problematiken och tänka nyanserat kring barns behov av hjälp. Sundelin-Wahlsten (1997) liksom Gustafsson (1996) menar att socialsekretare i vissa fall har otillräckliga kunskaper om barns behov och utveckling samt att de sällan samtalar med barnen.
En stor del av personal inom missbrukarvården saknar specialistutbildning för sitt arbete.
Även internutbildningar av befintlig personal har stora brister i både omfattning och kvalitet.
Det finns flera exempel på universitets- och högskoleutbildningar, utformade för personal inom missbrukarvården, som med en helhetssyn ska försöka förena medicinska, psykiatriska, sociala och omvårdnadsperspektiv på missbruk och missbrukarvård. De genomgångar som
gjorts av innehållet i grundutbildningarna visar att inslaget av missbruksrelaterade ämnen är mycket begränsat i utbildningarna till socionom, socialpedagog eller sjuksköterska. Endast en del av de missbruksrelaterade momenten inom dessa utbildningar har i sin tur inslag av ett behandlarperspektiv. (SOU 2000:126).
Bengtsson och Gavelin (1994) påpekar hur kunskap och utbildning är ett viktigt inslag inom området barn till missbrukande föräldrar. Svårigheterna ligger i att de flesta familjer är duktiga på att dölja sina problem. Ingen yrkesgrupp eller organisation kan själva lösa de problem som missbruk i familjen innebär. Instanser behöver samarbeta, dessa kan vara socialtjänst, missbrukarvård, barnomsorg, skola och psykiatri. Personal som i högsta grad har kunskap och erfarenhet av missbruk upptäcker flest barn som lever i familjer med denna typ av problem.
SYFTE
Huvudsyftet med studien är att belysa vad socialsekreterarna har för kännedom om barn till missbrukande föräldrar, barnens behov och situation både i hemmen och ute i samhället.
Ytterligare ett syfte är att få en inblick i socialsekreterarnas kännedom om insatser och hjälp för dessa barn.
FRÅGESTÄLLNINGAR
• Vilken kännedom har socialsekreterare inom socialtförvaltningen generellt om barns situation och behov i familjer där föräldrarna missbrukar?
• Vilken kännedom har socialsekreterare inom socialförvaltningen generellt om vad barn till missbrukande föräldrar bör få för insatser?
METOD
I detta avsnitt redogör vi för studiens empiriska underlag samt tillvägagångssätt och genomförande. Vi redogör också för urval, testinstrument samt hur vi bearbetat våra data.
Även etiska överväganden uppmärksammas.
Kvantitativ metod
Den grundläggande likheten mellan de kvantitativa och kvalitativa metodsystemen är att de har gemensamma syften (Holme & Solvang, 1997). Båda metodsystemen är inriktade på att ge en bättre förståelse av det samhälle man lever i och hur enskilda människor, grupper och institutioner handlar och påverkar varandra. Inom den kvantitativa metoden har man för avsikt att mäta olika händelser och förhållanden. Den kvantitativa forskningen är objektivistisk, dvs.
betoningen ligger på kvantifieringen när det gäller insamling av data och analys. Fokus läggs bl.a. på mätning, orsaksförhållanden och generalisering.
Vi är intresserade av hur kunskapsläget hos socialsekreterare i allmänhet ser ut kring barn till missbrukande föräldrar, barnens behov, situation och insatser både i hemmen och ute i
samhället. Utifrån detta kan syftet bäst uppfyllas genom den kvantitativa metoden med flertalet respondenter. Hade man istället valt den kvalitativa metoden hade respondenterna fått möjlighet att utveckla sina svar vilket sällan sker vid en kvantitativ undersökning, men detta hade inte uppfyllt studiens syfte som innebar att göra en stor undersökning. Anonymiteten spelar en stor roll då man hoppas att respondenten svarar mer ärligt på frågorna som inte blir vinklade som de hade kunnat bli om man valt att genomföra intervjuer, samt att resultatet blir enklare att sammanställa. Detta påpekar även Bryman (2002) genom att skriva att den kvantitativa metoden kan göra att respondenterna blir anonyma samt att man får en minimal intervjuareffekt.
I en kvantitativ undersökning blir reliabilitet, validitet och generaliserbarhet tre viktiga begrepp. Reliabilitet är tillförlitlighet, huruvida undersökningen görs på ett tillförlitligt och pålitligt sätt. Blir resultatet av en undersökning detsamma om den genomförs igen har undersökningen högre reliabilitet. Om forskningen har hög reliabilitet är resultatet varaktigt.
Studiens mätningar är gjorda efter svaren från enkäterna. Reliabiliteten påverkas av hur socialsekreterarna svarar på frågorna. Svaren är beroende av hur enkäten är utformad, samt hur uppriktiga svaren är. Validitet är huruvida de slutsatser som generaliserats från en undersökning hänger ihop eller inte. En forskning har hög validitet om man undersöker det man avser att undersöka. Om urvalet är representativt för resten av populationen kan man generalisera resultatet. Genom ett representativt urval i en undersökning kan man skapa en miniatyr av populationen. Man kan endast generalisera ett stickprov som är uttaget med sannolikhetsurval till den population utifrån vilket man hämtar sitt samspel. D.v.s. man ska vara försiktig med att generalisera resultat från en grupp till att gälla en annan (Bryman, 2002).
Deltagare
Vi skickade ut enkäter till socialsekreterare vid en medelstor socialförvaltning i en stad i södra Sverige. Inom socialförvaltningen fanns individ- och familjeomsorgen som hade fyra huvudområden, barn- och ungdom, försörjningsstöd, invandrar- och flyktingverksamhet samt missbrukarvård. Efter samråd med enhetschefen för individ- och familjeomsorgen beslutade vi att skicka enkäten till de socialsekreterare som jobbade inom barn- och ungdomsenheten samt missbrukarvårdsenheten. Vi valde dessa enheter för att deras uppgift primärt handlar om att hjälpa barn som mår dåligt eller vuxna människor med missbruksproblem. Då vi fick chansen att skicka ut enkäter till dessa två enheter valde vi att göra en stor undersökning enbart på den arbetsplatsen. Totalt erhöll 210 socialsekreterare enkäten (bilaga 4) som besvarades anonymt. 51 socialsekreterare svarade och kom att utgöra undersökningsgruppen.
Av dessa var 39 kvinnor och 12 män.
När man genomför en enkätundersökning brukar det alltid vara vissa personer som inte vill delta, dessa räknas till bortfallet. Svarsfrekvensen utgör därför den procentuella andel som faktiskt besvarat frågorna. Beräkningen av storleken på bortfallet kan vara komplicerat. Om någon låtit bli att svara på ett eller flertal frågor eller har svarat på ett sådant sätt att det visar att personen inte tagit frågorna på allvar är det bättre att använda sig av de enkäter som bedöms vara användbara. Det kan även visa sig att alla personer som ingår i ett stickprov inte är lämpliga respondenter (Bryman, 2002).
Då vi fick möjlighet att utföra vår undersökning på en stor grupp inom samma organisation blev det automatiskt att vi fick arbeta efter ett bekvämlighetsurval. Detta är inom organisationsstudier vanligt och har en mer betydande roll än stickprov (Bryman, 2002). Med
bekvämlighetsurval menas att man får en möjlighet till att samla in data från ett urval av respondenter, en möjlighet som man inte tycker sig ha råd att missa. De data som sedan blir resultatet kan tyvärr inte bli några slutgiltiga resultat, detta på grund av svårigheterna med att generalisera. Däremot kan de bidra till fortsatt forskning eller leda till att man kan göra kopplingar mellan existerande resultat.
Testinstrument
Vår datainsamling genomfördes med hjälp av enkäter, detta för att kunna nå ut till fler personer inom socialtjänsten. Enkätfrågorna konstruerades utifrån forskningsresultat som vi tagit del av. Enkäten började med frågor som rörde bakgrunden såsom socialsekreterarnas ålder, hur många år de arbetat inom socialtjänsten m.m. Dessa bakgrundsfrågor ville vi ha med av två skäl, dels för att mjukstarta enkäten och dels för att använda svaren och jämföra dem med de frågor som rörde socialsekreterarnas kunskap. Efter bakgrunden kom frågorna rörande ärendehanteringen som sedan följdes av frågor kring barn till missbrukare. Här valde vi även att lägga in påståenden som respondenterna skulle ta ställning till, detta för att kunna se om svaren överrensstämde med vad den aktuella forskningen visar. På de frågor och påståenden som hade andra svarsalternativ än ”ja” respektive ”nej” valde vi att ha fyra eller fler svarsalternativ. Vi valde att ha ett jämnt antal svarsalternativ för att respondenterna inte skulle kunna välja det mittersta alternativet av bekvämlighet eller av osäkerhet. Enkäten avslutades med frågeställningar som rörde respondenternas kunskap inom ämnet och vad de skulle vilja ha mer kunskap om. Sista frågan var en öppen fråga där de fick utrymme för egna tankar. Sammanlagt blev det 21 frågor. Vi ansåg att det var betydelsefullt att enkäten inte blev för lång, en för omfattande enkät kunde göra att bortfallet ökade. Även utformandet av enkätens layout var betydelsefull för att göra den lockande och lätt att besvara.
Pilotstudie
Det är enligt Bryman (2002) bra att genomföra en pilotstudie innan man sätter igång med den egentliga enkätundersökningen. En pilotstudie genomförs av två anledningar, dels för att se att frågorna fungerar som man tänkt sig och dels för att se om undersökningen blir bra i sin helhet. Vid en enkätundersökning kan det vara särskilt viktigt med en pilotundersökning eftersom det inte finns någon intervjuare närvarande som kan hjälpa till vid eventuella tveksamheter. Eftersom respondenterna fyllde i enkätstudien utan ledning var det betydelsefullt med en pilotstudie. Pilotstudien ska enligt Bryman (2002) inte göras på individer som kan ingå i det urval man gjort utifrån en population. Om det är möjligt ska man försöka hitta en mindre grupp som är jämförbara med den populationen man genomför den stora undersökningen på. Vi genomförde vår pilotstudie på ett socialtjänstkontor i Småland med 10 enkäter. Vi fick in bra kommentarer som ledde till några små förändringar i enkäten.
Såsom att inte kategorisera ålder och antal yrkesverksamma år.
Tillvägagångssätt
Vår ursprungliga tanke var först att kontakta flera socialförvaltningar men då vi mötte ett positivt gensvar hos en medelstor socialförvaltning valdes att göra en större undersökning på den arbetsplatsen. Enhetschefen vid socialförvaltningen fick via post ett missiv (bilaga 2) samt ett presentationsbrev om undersökningen. I missivet presenterade vi oss själva, undersökningen och dess syfte samt de forskningsetiska principerna. Därefter kontaktades enhetschefen via telefon för att samtala om undersökningen. Efter överenskommelse pratade
enhetschefen med arbetsledarna för de berörda enheterna. Enkäter, missiv samt presentation av studien sändes till enhetschefen som därefter skickade ut materialet till respektive enhet som delade ut allt material till de anställda. De ifyllda enkäterna skickades i vissa fall enskilt tillbaka till oss men majoriteten av enkäterna samlades in av respektive arbetsledare för att sedan sändas tillbaka till oss via post.
Efter insamlandet av de besvarade enkäterna sammanställdes, tolkades och analyserades dessa. De rådata som kom in sammanställdes i frekvenstabeller och stapeldiagram med tillhörande textförklaring för att ge läsaren en tydlig och lättillgänglig bild av resultatet.
Materialet analyserade genom att gå igenom vilka frågor som väckte störst uppmärksamhet och förvåning hos oss, tittade även om vissa frågor kunde jämföras med varandra. Detta genom att utgå från vårt syfte och våra frågeställningar. Resultatet valdes att visas i antal respondenter, procent, samt medianvärde. Programvaran SPSS valdes vid sammanställningen.
På den öppna frågan kategoriserade vi motiveringarna, detta för att få en bättre bild av vad respondenterna tyckte. Den öppna frågan belystes med några direktcitat. Vi valde att huvudsakligen koncentrera oss kring socialsekreterarnas kunskaper om barnen i missbruksfamiljen, detta på grund av de frågeställningar vi hade. Vissa frågor belystes mer på grund av att svarsfrekvensen var extra intressant.
När vi sökte aktuell forskning bedömde vi om fakta var sannolik genom att förhålla oss kritiska till dokumenten. Som forskare ska man vara kritisk till källorna genom att ta reda på när, var och hur dokumenten tillkommit (Patel & Davidson, 2003). De dokument som forskaren anser vara ohållbara efter att kritiskt granskat dem bör rensas bort. Genom tolkning av våra resultat försökte vi få en mer djupgående förståelse och därigenom kunna ge förklaringar till det som vi tog del av.
Under hela processen har vi tagit hänsyn till de forskningsetiska kraven. Vi tog del av Vetenskapsrådets (2003) och humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådets (HSFR, 1996) fyra forskningsetiska principer som är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
Det första kravet är informationskravet. Det innebär att undersökningsdeltagarna ska ha information om sin uppgift i undersökningen samt vilka villkor som gäller för deras deltagande. Som forskare ska man framföra att deltagandet är frivilligt samt att de när som helst kan avbryta sitt deltagande. Informationen ska omfatta alla de detaljer i undersökningen som kan tänkas påverka deras villighet att delta (HSFR, 1996). Vi tog hänsyn till det informationskravet genom att informera enhetschefen på arbetsplatsen genom ett första brev om undersökningens syfte och sedan ännu en gång per telefon. Med enkäten följde ett förtydligande till deltagarna om syftet med undersökningen samt de etiska kraven som vi arbetade efter.
Det andra kravet är samtyckekravet som står för att varje deltagare själv kan bestämma över sitt deltagande. Forskaren kan exempelvis först få ett godkännande från chefen på arbetsplatsen och därefter ta kontakt med personalen som var och en får avgöra om de samtycker till att medverka. Forskaren måste se till att det finns chans för de tillfrågade att avstå från att vara med i undersökningen (HSFR, 1996). Samtyckeskravet uppfyllde vi genom att först prata med enhetschefen som gav oss sitt godkännande. Sedan upplystes samtliga deltagare att de själva fick bestämma om de ville delta och att de kunde avbryta sitt deltagande när som helst, genom att informera om detta på framsidan av enkäten.
Tredje kravet är konfidentialitetskravet som innebär att alla uppgifter om och av undersökningspersonerna ska behandlas och förvaras så att ingen obehörig ska kunna ta del av dem. Utomstående ska inte kunna identifiera enskilda människor i studien. Särskilt viktigt är det om det handlar om etiskt känsliga uppgifter. Forskaren måste vara medveten om svårigheterna i att bedöma vad som är etiskt känsligt för andra och utifrån det försöka minimera identifieringen. Med andra ord går kravet ut på att man ska avpersonifiera identiteter i rapporten (HSFR, 1996). Detta uppfyllde vi genom att inte nämna namnen på respondenterna eller orten de arbetar på. Svarsalternativen behandlades så att risken att kunna läsa ut vem och/eller vilka som uttalat sig minimerades. Det var viktigt att avpersonifiera enkätsvaren då de bl.a. innehöll vad respondenterna ansåg sig ha för kunskap. Det kan vara känsligt om exempelvis arbetsledaren får veta vilka som har brister inom olika områden.
Genom att avpersonifiera enkäterna anser vi att vi ökade chansen att få sanningsenligare svar.
Det sista kravet är nyttjandekravet som innebär att uppgifterna i undersökningen enbart får användas för forskningsändamål. Uppgifter om respondenterna som är insamlade för forskningen får inte användas eller utlånas för andra syften än de vetenskapliga.
Personuppgifterna får inte heller användas för beslut eller åtgärder som direkt påverkar den enskilde om inte han eller hon först gett sitt medgivande (HSFR, 1996). Detta sista krav uppfyllde vi genom att informera respondenterna att det endast är vi som har hand om materialet. Vi informerade även att materialet endast kommer att användas till vår undersökning och uppsats samt att all datainsamling kommer att förstöras då sammanställningen är klar.
RESULTAT
Undersökningsgruppen kom att omfatta 51 socialsekreterare av 210 tillfrågade, bortfallet var 76 procent. I den följande resultatredovisningen har vi valt att jämföra vissa svar med varandra där likheter och skillnader lyfts fram. Vissa svar valde vi att redovisa var för sig i tabeller eller diagram för att på ett tydligt och enkelt sätt visa resultaten. Könen valdes att inte visas var för sig på grund av det låga antalet män i förhållandet till kvinnor. Fråga 18 har valts att inte redovisas då bortfallet var för stort och inga resultat gick att sammanställas.
Undersökningsgruppen
Av de 51 socialsekreterarna som svarade på enkäten var 39 kvinnor och 12 män. Medelåldern bland de 51 socialsekreterarna var 39 år och medianåldern 38 år. Socialsekreterarna hade jobbat mellan 1 och 33 år inom socialtjänsten, medianvärdet blev 8 år.
På frågan vad socialsekreterarna hade för grundutbildning angav:
• 36 stycken (71%) att de hade socionomutbildning
• 12 stycken (23%) att de hade annan högskola/universitetsutbildning
• 3 stycken (6%) att de hade annan utbildning.
Med annan utbildning uppgavs bl a socialpedagog och fritidspedagog. Endast 6 stycken av socialsekreterarna (12%) hade vidareutbildning inom området barn till missbrukare, dessa hade bland annat läst kurserna ”Socialt förändringsarbete”, ”Den missbrukande familjen” samt
”Barngruppsledarutbildning”.
På frågorna kring ärendebelastningen hos de tillfrågade socialsekreterarna var medianvärdet, bland totalt aktuella ärenden vid svarstillfället 22 stycken. Socialsekreterarna hade allt mellan fyra och 47 ärenden. Av socialsekreterarna angav:
• 27 att samtliga av deras ärenden rörde barn.
• 22 att endast i en fjärdedel av ärendena (25%) bodde barnen tillsammans med sina missbrukande föräldrar.
• 34 att de även arbetade med ärenden där barn hade en förälder med missbruksproblem men som inte bodde tillsammans med barnet.
Barn i missbruksfamiljen
I frågorna 13 och 14 fick socialsekreterarna ta ställning till olika påståenden om barns behov och situation. Detta genom att markera fyra olika alternativ från ”instämmer inte alls” till
”instämmer helt”, men då mittenalternativen inte har haft någon kategorisering har dessa alternativ i efterhand kategoriserats till ”instämmer i liten grad” och ”instämmer i hög grad”.
Vi valde att enbart visa upp vissa påståenden från fråga 14 i tabeller (tabell 1 och 3). Denna uppdelning gjordes då vi kategoriserade påståendena under rubrikerna ”Barn i missbruksfamiljen” respektive ”Samtal med barn”. De påståenden som inte visas i tabellen redogör vi för nedan.
När det gällde påståendena från fråga 14, rörande socialsekreterarnas ställningstagande om barn, deras situation och behov instämde:
• 39 stycken i hög grad eller helt att det var viktigt att barnen är medvetna om att föräldrarna missbrukar.
• 35 stycken i hög grad eller helt att barn klarar av att hantera svåra situationer bättre än man tror, mot en liten del (5 stycken) som inte instämde alls.
• 34 stycken i hög grad eller helt att om barn har kunskap om hur alkohol och andra droger påverkar föräldrarna kan barnen lättare ta sig igenom svåra situationer, mot 6 stycken som inte instämde alls.
Tabell 1. Socialsekreterarnas ställningstagande till påståenden kring barn.
Instämmer:
Inget barn mår bra av att växa upp i en familj där det finns missbruk
Det är viktigt att man hjälper och stöttar
föräldrarna
I de flesta ärenden är det rätt att
omhänderta barnen
Det är
betydelsefullt att barnen är delaktiga i utredningar
inte alls 0 1 11 0
i låg grad 5 4 24 3
i hög grad 13 14 9 17
helt 31 30 2 26
Totalt 49 49 46 46
Tabell 1 ovan visar att de allra flesta av socialsekreterarna var överens om att barn inte mår bra av att växa upp i en familj där det förekommer missbruk och ungefär lika många menar att det är viktigt att stötta föräldrarna så att de bättre kan ta hand om sina barn. Här var det fem socialsekreterare (10%) som i samma påstående inte instämde alls, eller i liten grad. Vilket
kan jämföras med att 11 socialsekreterare (22%) ansåg att det i det flesta ärenden är rätt att omhänderta barnen. Då antal svarspersoner inte uppnår 51 beror detta på bortfall.
Typiska symtom för barn som lever i missbruksfamiljer (n=36)
21
7 10 9
22
15 25
0 10 20 30 40
Dålig självbild
Ångest
Skolproblem
Fysiska smärtor
Nedstämdhet
Koncentrationsproblem
Social svårighet Antal
Figur 1. Diagram som visar vilka av följande symtom socialsekreterare menar är typiska för barn som lever i en familj med missbruk
Socialsekreterarna fick i fråga 12 ange de tre mest typiska symtomen hos barn till missbrukande föräldrar, Figur 1 ovan visar att 25 av socialsekreterarna angav skolproblem som det största symtomet, därefter följde koncentrationsproblem (22 stycken) tätt före dålig självbild (21). Bortfall på denna fråga blev 29 procent, dvs. 15 personer som inte fyllde i frågan.
Tabell 2. Vad socialsekreterarna tror barn upplever som mest besvärligt i sin familj.
Besvärligt:
Förekommer bråk mellan föräldrarna
Föräldrarna förändras när de använder alkohol eller droger
Risk för ett omhänder- tagande
Att barnen inte vågar tala om sin situation
Grannarna vet om familjens problem
inte alls 0 0 1 0 2
i låg grad 1 1 17 4 23
i hög grad 19 11 19 20 17
mycket 27 35 10 23 5
Totalt 47 47 47 47 47
I fråga 13 fick socialsekreterarna ta ställning till påståenden om vad de trodde barn upplevde som besvärligt i sin familj. Att föräldrarna bråkar samt förändras när de använder droger trodde socialsekreterarna barn upplevde som mest besvärligt. Det minst besvärliga för barnen var enligt socialsekreterarna, att grannarna kände till familjens problem. Påståenden från fråga 13 som inte redovisas i tabellen redovisas nedan.
• Cirka hälften (24 stycken) trodde att barnen upplevde det som mycket besvärligt att de känner sig ensamma och inte kan ta hem kompisar.
• 12 stycken angav det vara mycket besvärligt att barnen får ta på sig för mycket ansvar hemma.
• 15 angav dålig ekonomi som mycket besvärligt. 10 stycken instämde i låg grad på detta.
Påståendet om att barn upplever det som besvärligt att inte kunna ta hem kompisar valde fem personer att inte svara på, de övriga påståenden var det fyra personer som inte svara på.
Samtal med barn
Tabell 3. Betydelsen av samtal med barn om deras situation
Instämmer:
Det är viktigt för barnen att det finns vuxna som inte missbrukar att tala med.
Det är viktigt att barnen får träffa andra barn med liknande problem
Det är viktigt att jag som social-
sekreterare har stödsamtal med barnet
Det är viktigt att barnen får träffa andra professionella
inte alls 0 0 5 2
I låg grad 0 0 7 4
i hög grad 3 18 22 30
helt 46 31 14 13
Totalt 49 49 48 49
Tabellen ovan visar att majoriteten av socialsekreterarna i fråga 14 instämde i hög grad eller helt i samtliga påståenden. Man kan se att socialsekreterarna i högre grad ser det som viktigt att barnen träffar andra professionella och vuxna än att de själva har stödsamtal med dem. När det gällde påståendet om stödsamtal var det 3 stycken (5%) som valde att inte svara. På de tre övriga påståendena var det två stycken (4%) som inte svarade.
Tabell 4. Samtal med barn och nätverk
Hur vanligt är det att Du
samtalar enskilt med barn i missbruksfamiljer?
Hur vanligt är det att Du samtalar med barns nätverk etc.?
I inga ärenden 9 6
I cirka 25% 5 8
I cirka 50% 1 6
I cirka 75% 11 9
I alla ärenden 19 16
Totalt 45 45
Tabell 4 redovisar de två frågorna 11 och 15, som rörde enskilda samtal med barn och samtal med deras nätverk. Jämför man dessa svar kan man se att socialsekreterarna i 75% eller fler av sina ärenden har dessa typer av samtal. Vanligare var att de pratade med barnet än dess nätverk. Dessa två frågor hade vardera ett bortfall på sex socialsekreterare.
Tabell 5. Enskilda samtal i ärenden med barn i förhållande till antal år inom socialtjänsten.
År inom yrket
Inga ärenden
Ca 25% av sina ärenden
Ca 50% av sina ärenden
Ca 75% av sina ärenden
Alla
ärenden Totalt
0 - 10 3 3 0 5 14 25
11 - 20 0 1 1 6 3 11
21 – 0 1 0 0 2 3
Totalt 3 5 1 11 19 39
Tabell 5 redovisar fråga 3 och 11, hur många år socialsekreterarna har arbetat inom yrket respektive i hur stor utsträckning de i sina ärenden som rör barn har enskilda samtal med dem.
Resultatet visar inga speciella företeelser, som att de med längre erfarenhet skulle ha enskilda samtal med barnen i större utsträckning, än de med färre antal år inom yrket. Det var två socialsekreterare som valde att inte svara på frågan samt tio stycken valdes bort då de inte primärt arbetade med barn.
Samarbete
Tabell 6. Samarbete mellan socialsekreterare, myndigheter samt andra verksamheter
Hur vanligt är det att Du samarbetar med
myndigheter och andra verksamheter?
I inga ärenden 5
I cirka 25% 4
I cirka 50% 12
I cirka 75% 11
I alla ärenden 12
Totalt 44
Tabell 6 visar att 35 socialsekreterare (70%) samarbetar med myndigheter och andra verksamheter i hälften eller fler av deras ärenden som rör barn. Bortfallet på fråga 17 var 7 stycken.
Samarbete med myndigheter och andra verksamheter (n=48)
39
23 27
40
12 14
30
11
0 10 20 30 40 50
Skola
Fritids
Sjukvård
Psykiatri
Barnavårdscentr.
Prof. Barngrupper
Psykologer
Annat
Antal
Figur 2. Diagram som visar vilka myndigheter och andra verksamheter socialsekreterarna samarbetar med i sina ärenden.
Socialsekreterarna fick i fråga 16 fylla i valfritt antal samtalspartners i sina ärenden.
Samarbetet var störst med psykiatrin, skola och psykologer tätt följt av sjukvården. Minst samarbete var det med barnavårdscentraler och professionella barngrupper. Inom annat svarade socialsekreterarna att de exempelvis samarbetade med kriminalvård samt socialtjänstens öppenvård. På denna fråga valde 3 personer (5%) att inte svara.
Socialsekreterares kunskaper
Tabell 7. Socialsekreterarnas kunskap inom följande områden
Kunskaper:
Missbruk, med
avseende på effekt och beroende
Behandling av
missbruks- problem
Barns utveckling
Samtal med barn i missbruks- familjer
Specifik hjälp för barnen
Inga 0 1 0 2 4
Lite 7 14 7 12 15
Ganska mycket 25 18 23 29 24
Mycket 17 16 19 6 6
Totalt 49 49 49 49 49
I fråga 19 svarade socialsekreterarna på, i hur stor utsträckning de ansåg sig ha kunskap inom vissa områden. Kunskapen var stor inom områdena barns utveckling samt missbruk med avseende på effekt och beroende. Kunskapen var lägre bland socialsekreterarna om vad det finns för specifik hjälp för barn till missbrukare. Kunskapen var även lägre om hur man samtalar med dessa barn, 14 hade här ansett sig ha ingen eller lite kunskaper. Två personer valde att inte svara på denna fråga.
Socialsekreterarnas behov av kunskap (n=51)
17 19
16
24 25
3 0
10 20 30 40
Missbruk
Missbruksbehandling
Barns utveckling
Samtal med barn
Specifik hjälp för barn
Annat
Antal
Figur 3. Diagram som visar vad socialsekreterare anser sig behöva mer kunskaper om.
Figuren ovan visar resultatet från fråga 20, där man kan se att socialsekreterarna ansåg sig behöva mer kunskap inom alla kategorier men behovet var störst inom den specifika hjälpen för barn i missbrukarfamiljen, tätt följt av hur man samtalar med barn.
Tabell 8. Socialsekreterarnas kunskap respektive behov av mer kunskap
Socialsekreterarnas behov av mer kunskap
Socialsekreterarnas Barns utveckling Specifik hjälp Samtal med barnen
kunskap Ja Nej Ja Nej Ja Nej
Inga 0 0 2 2 1 1
Lite 6 1 11 4 9 3
Ganska mycket 9 14 12 12 12 17
Mycket 1 18 0 6 2 4
Totalt 16 33 25 24 24 25
Tabellen ovan visar resultat från frågorna 19 och 20, vad socialsekreterare ansåg sig ha kunskap om, och huruvida de tyckte sig vara i behov av mer kunskap inom olika områden.
Största delen av socialsekreterarna svarade generellt att de hade ganska mycket kunskap eller mycket kunskap. Det var endast bortfall på fråga 19, med två socialsekreterare.
Tabell 9. Exempel på svar i de fyra kategorierna om socialsekreterarna trodde att barn i missbruksfamiljer skulle få bättre hjälp om kunskapen om dem ökade i samhället.
Kategori Antal Citat från socialsekreterarna
Barnen blir sedda 5 De blir sedda och slussade till hjälp.
Ökad förståelse för barnen 12 Det skulle göra att personer fick ökad förståelse för dem och för deras situation, detta i sin tur skulle medverka till att människor skulle förhålla sig bättre mot dessa barn.
Tidigare upptäcka barnen 3 Synliggöra, mer resurser, öppna upp, upptäcka tidigare.
Minska skammen hos barnen 7 Drogproblematik är skambelagt varför det oftast kommer fram då problemet är stort. Ett öppnare samhälle i dessa frågor skulle minska frågor kring skam och skuld, hjälpen för barnen skulle bli mer lättillgänglig.
Totalt 27
Av socialsekreterarna i undersökningen trodde 47 stycken (92%) att dessa barn skulle få mer och bättre hjälp om kunskapen om dem och deras situation blev större ute i samhället (fråga 21). På den öppna följdfrågan skulle socialsekreterarna motivera sina svar, cirka hälften, 28 stycken skrev ner en motivering. Varav en socialsekreterare svarade nej, att det räckte att kunskapen fanns inom skola, fritids, förskola, BVC samt socialtjänst. Tabellen ovan presenterar exempel på motiveringarna. Dessa har kategoriserats för att ge en lättöverskådlig blick av resultatet på frågan. De flesta motiverade att ökad förståelse för barnen ute i samhället skulle hjälpa barnen i störst utsträckning.
Resultatsammanfattning
Resultatet i undersökningen visar att strax över hälften av socialsekreterarna inte ansåg att barn borde växa upp med missbrukande föräldrar samtidigt som resultatet visar att de ansåg att missbrukande föräldrar bör stöttas för att de bättre ska kunna ta hand om sina barn. Det mest typiska symtomet hos barn ansågs enligt socialsekreterarna vara skolproblem, tätt följt av dålig självbild och koncentrationsproblem. Bråk mellan föräldrarna samt att föräldrarna förändras vid alkohol- och drogkonsumtion, angavs vara vad socialsekreterarna trodde att barn i missbruksfamiljer upplevde som mest besvärligt. Majoriteten av socialsekreterarna instämde helt i påståendet att det var viktigt för barn att det fanns vuxna som inte missbrukade att tala med samt att de även behövde träffa andra barn med liknande problem. Huruvida socialsekreterarna samtalade enskilt med barnen respektive hade samtal med deras nätverk visade spridda resultat men huvuddelen angav att de hade dessa typer av samtal vid samtliga ärenden rörande barn. Mest vanligt var det att socialsekreterarna samarbetade med skola och psykiatrin, däremot var samarbetet med professionella barngrupper inte lika stort. När det gällde socialsekreterarnas kunskap så svarade över tre fjärdedelar att de hade ganska mycket eller mycket kunskaper inom samtliga områden men var i behov av mer kunskap om hur man samtalar med barn samt vad det finns för specifik hjälp för barn som bor i familjer med missbruk.
DISKUSSION
I detta kapitel kommer vi att diskutera och förhålla oss till studiens undersökningsmetoder och resultat genom att koppla till vår bakgrund och vår undersökning. Syftet med studien var att belysa socialsekreterarnas kännedom om barn till missbrukande föräldrar, barnens behov och situation i hemmet och ute i samhället. Ytterligare ett syfte var att få en inblick i vad det finns för insatser och hjälp för dessa barn. Diskussionen kommer att föras så att syftet och frågeställningar belyses.
Metoddiskussion
I metodavsnittet redogjordes hur undersökningen genomförts, detta avsnitt kommer att diskutera upplevda svagheter och styrkor med det tillvägagångssätt som valdes. Det är viktigt att öppet redogöra för dessa för att öka läsarens möjligheter att bedöma studiens tillförlitlighet. För att belysa vad socialsekreterare har för kunskap om insatser och behov hos barn till missbrukande föräldrar gjordes en enkätundersökning med 210 socialsekreterare vid en socialförvaltning i södra Sverige. Det finns naturligtvis en möjlighet att resultatet hade blivit annorlunda om enkäterna valts att skickas ut till flera socialförvaltningar. Valet att använda en större socialförvaltning var det bästa med tanke på tiden vi hade till förfogande samt att möjligheten kom att skicka ut enkäten till 210 socialsekreterare på samma arbetsplats.
Ett bekvämlighetsurval valdes att göras, vilket medför att studiens resultat inte kan generaliseras. Ett resultat med bekvämlighetsurval kan däremot användas för att belysa vissa områden. I denna studie handlar det om att belysa vad socialsekreterarna har för kännedom om barn till missbrukande föräldrar, barnens behov och situation både i hemmen och ute i samhället. Samt att få en inblick i socialsekreterarnas kännedom om insatser och hjälp för dessa barn.
Om en kvalitativ metod istället hade valts hade resultatet säkerligen blivit annorlunda. En undersökning utifrån den kvalitativa metoden hade gett ett djupare resultat, vilket gör att man kan diskutera och tala om ett visst ämne på en djupare nivå än vad en enkät ger möjlighet till.
Respondenterna hade blivit färre vid en intervjuundersökning. Även nu i efterhand anser vi att enkäter var det testinstrument som lämpade sig bäst, då den gett undersökningen denna bredd samt ett relevant resultat i förhållande till studiens syfte.
I samråd med enhetschefen träffades en överenskommelse om att enkäterna skulle mejlas ut till alla arbetsledare som i sin tur skulle dela ut enkäterna till varje socialsekreterare. Vid utskicket av presentationsbrevet, missivet samt enkäten hjälpte enhetschefen oss att undvika bortfall genom att betona vikten av studien samt uppmana de anställda hur viktigt det var att fylla i enkäterna och skicka tillbaka dem. Enkäterna gavs till 210 socialsekreterare på samma socialförvaltning och endast 51 skickades tillbaka, bortfallet blev stort, 76 procent. Trots bortfallet ansåg vi att vårt val att dela ut enkäterna på detta sätt var den praktiskt bästa lösningen, då det inte fanns möjligt att göra det själva. Bortfallet försökte minimeras genom att först skicka ut en påminnelse och därefter ytterligare en med ett nytt sista inlämningsdatum. Vi fick nöja oss med det antalet enkäter som kom in efter andra påminnelsen på grund av tidsfristen fram till inlämnandet av undersökningen.
Om det hade funnits möjlighet att åka ut till respektive enhet kanske inte bortfallet hade blivit lika stort, tyvärr var detta inte möjligt då enheterna låg för utspridda. Kanske påverkades
