drömmen
om frihet
MORGAN Nederländerna
Denna späckhuggarhona plockades upp utanför den nederländska kusten och skickades till Spanien, eftersom myndigheterna inte trodde att den skulle överleva efter att ha satts ut i havet igen. Späckhuggare är den största delfinarten.
MARTEN VAN DIJL, AFP/GETTY IMAGES
Tusentals delfiner och
späckhuggare har fångats för
att uppträda. Nu har flera av
dem tränats för att återvända
till sitt vilda liv.
chuNsAM Sydkorea
Öresvinet Chunsam lever i havet utanför den sydkoreanska ön Jeju. Honan är lätt att känna igen på tvåan på ryggfenan. När hon sattes ut efter åtskilliga år i fångenskap, hittade hon snabbt tillbaka till sin ursprungliga flock, vilket ökade hennes chanser att vänja sig vid livet som vild igen.
48 national geographic •6/2015
januari 2011 kom havsdäggdjursexperten Jeff Foster från USA till en orörd vik i Gökovabukten på Turkiets sydvästkust. I vattnet låg flera nätkassar för fiskodling. En av dem hade anpassats så att den var 30 meter bred och 15 meter djup. Där kretsade två öresvin, eller flasknosdelfiner, som de även kallas, långsamt runt. De hette Tom och Misha och var i ett uselt skick. Såvitt man visste hade de fångats i Egeiska havet 2006, och om deras liv innan dess var inget känt.
i Gökovabukten. Det var där Jeff Foster kom in i bilden. Han anlitades av Born Free för att hjälpa till med ett ambitiöst projekt: att få Tom och Misha tillbaka i toppform, lära dem att leva som vilda delfiner och sätta ut dem i Egeiska havet.
”Det är extremt riskabelt med ett djur som är vare sig förutsägbart eller lätt att hantera”, säger Born Frees ordförande Will Travers. ”Men vi insåg att det inte fanns några alternativ, och att de nog skulle dö om ingen gjorde något.”
Debatten om huruvida det är etiskt försvar
bart att hålla delfiner i fångenskap, i synnerhet som underhållning, har intensifierats i takt med att vi lär oss mer om deras intellektuella och kognitiva förmågor. Delfiner är en av de klokaste arterna på jorden: De är självmedvetna och väl
digt sociala djur, och deras hjärna är anmärk
ningsvärt stor och komplex i förhållande till deras kroppsstorlek. De använder avancerad kommunikation och signaturvisslingar, som motsvarar individuella namn. De kan känna igen sig själva i en spegel, de förstår abstrakta koncept, och de har visat förståelse för
TOM Och MishA Turkiet
Tom och Misha simmar i sin nätkasse utanför den egeiska kusten.
Delfiner i fångenskap blir så vana vid att äta död fisk från träna- rens hand att de inte uppfattar levande fiskar som mat. Tränarna måste lära dem hur de fångar fisk igen, innan de kan släppas fria.
JEFF FOSTER
Deras liv i fångenskap började i en delfinpark i kuststaden Kaş, och i juni 2010 hade de körts längre in i landet till en primitiv betongbassäng i bergsstaden Hisarönü, där turister kunde be
tala knappt 400 kronor för att få hålla i deras ryggfena och dras runt i tio minuter. Hisarönü är mest känt för billiga hotell och barer med ta
lande namn som ”Oh Yes!” och hög musik till långt in på natten. Man kan nästan inte förestäl
la sig en osannolikare och mer förvirrande plats för två delfiner, som är födda i havet. Filtersys
temet i bassängen var helt otillräckligt, så det tog inte lång tid, förrän bottnen var täckt med döda fiskar och delfinavföring.
Inom några veckor organiserade lokala delfin älskare en gräsrotsrörelse och kampanj på sociala medier, som tvingade stället att stänga.
I början av september fruktade man att delfiner
na var nära att dö, och den brittiska djurskydds
organisationen Born Free Foun dation ingrep och tog ansvaret för Tom och Misha. Delfinerna packades in i en kylvagn klädd med gamla madrasser och transporterades ut till nätkassen
I
en artikelserie i tre delarkolmiosainen sarja
Delfiner i fangenskab 51 50 national geographic •6/2015
vilda delfiner måste upp till ytan för att andas, tillbringar de det mesta av sitt liv under vatten.
I en delfinpark är allting omvänt. Det är trångt, och det finns sällan något annat liv. Var
dagen är inrutad, och att jaga eller samla mat behövs inte. Bortsett från träning och uppvis
ningar är det heller inte särskilt nödvändigt att röra på sig. Framför allt förändrar en delfin i fångenskap fullständigt sitt sätt att orientera sig på: Världen ovanför ytan blir plötsligt mycket viktigare än världen under vatten. Nästan allt som sker – från fodring och träning till publi
kens applåder och anvisningar under en uppvis
ning – kommer uppifrån. En enkel jämförelse illustrerar det väl: Vilda delfiner tillbringar cirka 80 procent av sin tid långt nere under ytan. Del
finer i fångenskap tillbringar cirka 80 procent av sin tid uppe vid ytan.
Jeff Foster fångade sin sista späckhuggare 1990, men han fortsatte att fånga andra
Chefstränaren Jeff Foster skickar iväg Tom och Misha på ett hårt träningspass.
Delfiner i fångenskap kommer ur form, eftersom de tillbringar nästan all sin tid uppe vid vattenytan i stället för att fånga fisk och simma under vattnet.
grammatik och syntax. De senaste 50 åren har bara strax över 30 delfiner satts tillbaka i havet efter långvarig fångenskap, och resultaten har varit blandade och ofta oklara. Tom och Misha var en chans att förbättra den konst och teknik som det är att lära en delfin att bli vild igen, och definiera åtminstone ett alternativ till fortsatt fångenskap. ”Det är sådant som berör människor”, säger Will Travers. ”Om vi kan
sättet att lära sig mer om ett djur, som man inte visste särskilt mycket om. När de unga djuren låg ensamma och skrek sorgset i en bur på båt
däcket, insåg han emellertid att det moraliska resonemanget var mer komplicerat. Han gjorde sitt bästa för att med händerna och rösten lugna de rädda och olyckliga unga späckhuggarna, och han vägrade att göra som de som ansåg att man kunde knäcka en späckhuggare och göra den
del finarter och sjölejon. Han hade dock börjat lägga mer tid på att studera vilda valar, och från 1996 till 2001 var han djupt involverad i försö
ken att sätta ut späckhuggaren Keiko – huvud
personen i filmen Befria Willy – i havet vid Is
land, där den en gång fångats. (Keiko simmade ut i friheten år 2002, men dog av lunginflamma
tion året därpå). Efter det kontroversiella expe
rimentet lyckades Jeff Foster år 2002 rehabili
tera en ung späckhuggarhona, Springer, och återförena den med dess flock, efter att den hit
tats ensam och undernärd utanför den ameri
kanska delstaten Washingtons kust. ”Fångstin
dustrin tror att jag befriar djuren, och de är mycket skeptiska till en del av de saker vi gjort.
Jag har blivit ett slags paria”, säger Jeff Foster.
”Men jag är ingen motståndare till djur i fången
skap. Jag försöker bara göra det som är rätt.”
Jeff Foster hade alltid satt en ära i att försöka förstå djurens behov, när han fångade dem, för lyckas med Tom och Misha skulle det kunna in
spirera människor och få dem att ifrågasätta uppvisningar [med delfiner i fångenskap].”
På samma sätt som Tom och Misha skulle kunna ge Born Free en chans att påverka fram
tiden för delfiner i fångenskap, gav Born Free Jeff Foster en chans att sona gamla synder. Jeff Foster är en man med långt, blont hår, ett av
slappnat sätt och en hudfärg som avslöjar att han inte tillbringar mycket tid inomhus på ett kontor. Han är son till en veterinär från Seattle, har alltid varit nyfiken på djur och började arbe
ta för akvariet Seattle Marine Aquarium som 15åring. Som 20åring – 1976 – hjälpte han Don Goldsberry att fånga späckhuggare – den största delfinarten – vid Island. Don Goldsberry blev den störste insamlaren av havsdäggdjur för Sea
World, som är en stor amerikansk kedja av nöjes parker med havstema. Under de följande 14 åren var Jeff Foster med och fångade omkring 25 späckhuggare i havet utanför USA och Island för SeaWorld och andra nöjesparker. Förutom späckhuggare fångade han mindre delfiner, sjö
lejon, sälar och andra vilda djur till akvarier.
Jeff Foster försökte låta bli att grubbla allt för mycket på om Tom och Misha hjälpte honom att betala av på en skuld till karma utan det kändes bara rätt. Han hade fångat sin första späckhug
gare för att det var ett mycket intressantare sätt att tjäna pengar på än att vända hamburgare, och han trodde verkligen att det var det bästa
medgörligare genom att inte ge den mat. ”Ju mer du gör det, desto mer går det upp för dig att man splittrar familjer”, säger han. ”Man mår inte bra av att stjäla något från naturen.”
I
roniskt nog var det Jeff Fosters stora erfarenhet av att fånga delfiner som gjorde honom ovanligt välkvalificerad för att göra motsatsen. Det innebar även att han inte liknade Born Frees sedvanliga samarbetspartners. ”Jeff kom från fångstindustrin, och det gjorde oss nervösa”, säger Alison Hood, som ledde projektet. ”Men han har en enorm kunskap, och vi hade tagit på oss ansvaret för Tom och Misha, så vi var skyldiga att ge dem de bästa chanserna.”
Jeff Foster trodde att det skulle ta sex till åtta månader att rehabilitera Tom och Misha och göra dem klara för utsättning, och att det skulle kosta drygt fyra miljoner kronor – för nätkas
sen, personal, utrustning och levande fisk. Born Free hoppades på under hälften. Båda hade fel.
Det är inte så lätt som man kan tro att hjälpa infångade delfiner tillbaka till naturen och det liv de en gång hade. Även om en delfin i fången
skap har samma anatomi och DNA som den hade som vild, är den på många sätt ett annat djur. En vild delfin lever med oförutsägbarhet och rivalitet. Den är social och jagar i ett enormt område, den är nästan alltid i farten och stöter på ett otal arter och nya situationer. Även om
Tom och Misha, som hade levt i fångenskap sedan 2006, var en chans att förbättra den konst och teknik som det är att lära en delfin att bli vild igen.
Z. Derya yilDiriM
fångas. ”Hans blick var precis som ett vilt djurs”, säger en av Jeff Fosters assistenter. ”Det var häftigt.”
JeFF FoSTer
54 national geographic •6/2015 Delfiner i fångenskap 55 i en bassäng i Seoul Zoo lär Taesan (i förgrunden) och Boksoon sig att äta
levande fisk igen. enligt planen ska de sättas ut vid ön Jeju denna sommar.
om allt går väl ansluter de sig till Chunsam i sin ursprungliga flock.
att bättre kunna hjälpa dem genom den förvir
rande och stressande övergången från naturens värld till människans. Det visade sig vara omöj
ligt att hitta något konkret om Toms och Mishas historia, men personer från Born Free ansåg att de sannolikt fångats i närheten av den stora hamnstaden Izmir i Turkiet och att de levt i fångenskap i omkring fyra år. Tom var mindre och livligare och verkade yngre. Han ville gärna behaga och var den som verkade ha anpassat sig bäst till livet i fångenskap. Han simmade nästan alltid fram till de personer som kom ut till nät
kassen, som för att fråga: Vad är det som hän
der? Har du något åt mig?
Misha höll sig däremot på avstånd och var skeptisk till allt som var nytt. När Jeff Foster försökte lära honom att låta dem ta ett blodprov från hans bakdel – så att det skulle gå att kont
rollera hans hälsotillstånd – flydde han så snart han såg sprutan. Han var så negativt inställd till blodprovet att han nästa gång stannade mitt i kassen och viftade med stjärten i luften. Han interagerade endast motvilligt med människor
nas värld, och större delen av tiden i nätkassen stirrade han bara ut mot havet. ”Hur delfiner
akvarier över hela världen för att träna delfiner för uppvisningar, det vill säga visslingar och en stång och så kallad operant betigning, som belö
nar korrekt beteende och ignorerar allt beteen
de som inte är korrekt.
Tom och Misha skulle lära sig att acceptera olika ingrepp av betydelse för deras hälsa. Först och främst skulle de lära sig att lämna blodpro
ver. Metoden gick ut på att först vänja dem vid beröring på stjärten för att därefter bli stuckna med en nagel eller snärtade med ett gummiband för att förberedas på nålsticket. Dessutom skulle de vänja sig vid att man tog prover av bakterie
kulturer i deras blåshål. Jeff Foster ansåg att han inte kunde få de båda delfinerna tillbaka i den olympiska form som var nödvändig för att de skulle kunna överleva i havet, utan att han först utsatte dem för att krävande träningsprogram med simspurter, hopp och andra övningar, som skulle bygga upp muskler och uthållighet. ”Man måste sätta dem i träning för att få dem att släp
pa träningen”, säger han.
All den aktiviteten kräver kalorier, så först behövde man arbeta på Toms och Mishas krä
senhet. De behövde återupptäcka de fiskar som
åratal, till exempel en bläckfisk, en manet eller en krabba. Han skar hål i sidan på ett plaströr, fyllde det med döda fiskar och kastade det i vatt
net. Sedan skulle Tom och Misha räkna ut hur de skulle hantera röret för att få ut fiskarna ur hålen. ”När djuren befinner sig i fångenskap trä
nas de att inte tänka själva, till att stänga av hjär
nan och göra vad de blir ombedda att göra”, förklarar Jeff Foster. ”När vi ska släppa dem lösa, försöker vi få dem att sluta att köra på auto
pilot och tänka igen.”
Foderröret erbjöd två andra fördelar. Det flöt cirka 1,5 meter under ytan och påminde Tom och Misha om att mat är något man hittar nere i vattnet. Det bidrog också till att bryta kopp
lingen mellan människor och tillgång till mat.
”Vi var tvungna att få dem att förstå att fisk inte kommer enbart från en blank hink och en män
niska”, säger den unga tränaren Amy Souster, som Jeff Foster har knutit till projektet.
Förberedandet av Tom och Misha gick lång
samt framåt. Processen fortsatte hela våren 2011 med upp till 20 undervisningsmoduler om dagen. När de varma sommarmånaderna när
made sig hoppades Jeff Foster att Tom och
Misha skulle vara redo att simma ut i friheten när hösten började. Sommarhettan tryckte dock upp temperaturen i viken till omkring 26 °C, och då trivs delfiner inte. Tom och Misha tappade aptiten och drabbades av en elakartad infektion i blodet, och de överlevde enbart tack vare nöd
åtgärder som sondmatning och höga doser anti
biotika. ”Annars hade de nästan garanterat dött inom ett par dagar”, berättar Born Frees veteri
när, John Knight. ”Det var väldigt nära att det gick illa.” Tom och Misha kände ingen gemen
skap och fann sig för det mesta bara i varandra.
Amy Souster blev dock rörd, när hon såg att Misha försökte ta hand om Tom genom att fösa upp honom till ytan, så att han kunde få luft, när han sjönk ned till kassens botten, och genom att hämta fisk och försöka få honom att äta.
Situationen blev inte bättre av att byborna i Karaca mot slutet av sommaren hade gjort det klart att de var dödströtta på att projektet hade invaderat deras vik – genom att punktera däcken på Born Frees bilar, repa lacken på dem och till och med hota Born Frees kvinnliga med
arbetare med våldtäkt. I oktober 2011 drogs nät
buren med Tom och Misha inuti försiktigt till en
För att väcka deras delfinhjärna till liv kastade Jeff Foster ned saker till dem som de inte sett på flera år, såsom en bläckfisk, en manet och en krabba.
reagerar på fångenskap beror mycket på hur de fångats”, säger Jeff Foster. ”Om djuren inte får ordentligt med omsorg och tillvänjning kan de bli mer neurotiska.”
Toms och Mishas hårda liv som turistattrak
tioner hade satt tydliga spår: De var slappa och vägde cirka 20 procent för lite, så att man såg deras revben. Om de skulle förberedas för att ansluta sig till vilda delfiner, skulle det inte räcka att bara lära dem att fånga levande fisk igen, vänja dem av med kontakt med människor och öppna en port. Jeff Foster visste att han var tvungen att arbeta på ett sätt som skulle verka väldigt motsägelsefullt. Han skulle börja med samma redskap och metoder som används i
de sannolikt skulle stöta på i Egeiska havet: mul
te, ansjovis och sardin. Strategin gick ut på att erbjuda dem en av de lokala fiskarterna. Om de åt den, belönades de med makrill, som de hade fått smak för i fångenskapen. Jeff Foster varie
rade dock måltidernas riklighet och frekvens för att efterlikna naturens oförutsägbarhet. ”I fångenskap är allt väldigt strukturerat, från ut
fodring till uppvisning”, säger han. ”De utveck
lar en inre klocka och vet exakt när det är utfodringstid. Det måste vi ändra på, för i natu
ren får de ju inte lika mycket mat varje dag.”
Jeff Foster ville också väcka delfinernas mycket kompetenta hjärna. Han kastade ned föremål i kassen som de troligen inte sett på
JeaN CHuNg
56 national geographic •6/2015
Födda i frihet
Födda i fångenskap USA529
MEXIKO321
KINA294 EUROPA296
ÖVRIGA930 VÄRLDEN
25
7 12
5 7 JAPAN543
ny plats i andra änden av viken där den förank
rades vid en segelskola, som mycket generöst hade erbjudit sig att ställa sin anläggning till förfogande. Jeff Foster och hans grupp intensi
fierade insatsen med särskild vikt vid delfiner
nas fysiska träning. En populär övning var snabba längder fram och tillbaka i kassen – del
finversionen av intervallträning. En annan var att försöka få dem att simma tio varv längs kan
ten på kassen så snabbt som möjligt.
Nu låg kassen omkring 30 meter från den skogsbevuxna kusten, och där fick Jeff Foster möjlighet att använda sin favorituppfinning från Keikoprojektet: En jättelik slangbella, vridbar och monterad på en fot, som med stor precision kunde skjuta in fisk i kassen. Slangbellemetoden gav Tom och Misha mat utan direkt mänsklig kontakt, men den vande dem även vid att röra sig mer, precis som vilda delfiner gör. De fattade snabbt, och smällen från slangbellan räckte för att utlösa deras jaktreflexer. ”De tänkte inte. De väntade bara på nästa som träffade vattnet”, sä
ger Jeff Foster. ”Då visste jag att tiden var mo
gen att presentera dem för levande fiskar.”
Något underligt händer med vilda delfiner som hamnar i fångenskap: De tycks sluta att uppfatta levande fiskar som något som ska fångas och ätas. Tom och Misha tittade på hela stim av fisk, som simmade genom deras bur, som om det var något på TV. Jeff Foster var tvungen att träna dem i att fånga och äta levande fisk igen. Han började med att blanda levande fiskar – som man inledningsvis fick att simma långsammare genom att slå dem i huvudet eller skära av deras stjärt – med de döda fiskar som de fick. Tom och Misha hade blivit så vana vid att tävla om att komma först och sluka allt som fal
lit ned i vattnet att de inte ens tänkte på att de åt de levande fiskarna tillsammans med de döda.
Efter hand fick maten en större andel levande fiskar – som var allt kvickare – tills delfinerna på nytt hade vant sig vid smaken och tanken att de själva skulle fånga sina måltider.
Sedan började Jeff Foster använda hinkar med lock, som kunde öppnas med fjärrstyrning, och som kunde släppa ut levande fiskar i kassen på olika platser och på olika djup – återigen för
att eliminera den mänskliga faktorn och få Tom och Misha att fokusera på det som fanns nere i vattnet. Båda delfinerna började tillbringa mer tid med att leta efter fisk på kassens botten, och de blåste bubblor från blåshålet för att jaga upp fiskar som gömde sig där de inte kunde nå dem.
Amy Souster hade inte riktigt trott att det skulle gå att sätta ut delfiner i friheten igen. ”Men så upplevde jag hur Tom och Misha förändrades från att vara slöa, människoorienterade djur, som fokuserade på mat från en hink, till djur som blev tokiga av att se levande fiskar och be
tedde sig som vilda delfiner ska”, säger hon. ”Det var helt otroligt.” Jeff Foster höll med. Det var dags att öppna porten.
D
en 9 maj 2012 var en frisk och kall dag med en lovande koboltblå himmel. En massa medarbetare från Born Free och anhängare av organisatio
nen samlades i närheten. Tidi
gare på dagen hade Tom och Misha fått sändare på ryggfenorna, så att Jeff Foster och hans grupp skulle kunna följa hur de klarade sig ute i det vilda Egeiska havet. ”Om de överlever de första sex månaderna vet vi att planen har lyckats”, förklarar Jeff Foster. ”Om de inte klarar sig sär
skilt bra och sänker farten efter tre månader och förflyttar sig i mindre och mindre cirklar, så vet vi att de får för lite att äta.”
När allt var klart gick en dykare ned och öpp
nade dörren i sidan av kassen. Det stora ögon
blicket var inne, men Tom och Misha stannade där de var, och kretsade ängsligt omkring inne i kassen. Efter omkring 20 minuter av utebliven aktivitet, och en allt större anspänning, sträckte Amy Souster fram höger arm och förde ned den framför kroppen. Det var den sista träningssig
nalen: Simma från A till B. Som förväntat gjorde Tom vad han blev ombedd att göra. Han simma
de ut ur kassen och hejdade sig efter tio meter.
Som vanligt följde Misha hans exempel, men sedan ökade han farten, passerade Tom och spurtade mot vikens mynning. Tom skyndade sig efter honom. Om det hade rått någon tvekan om hur de båda tillfångatagna delfinerna skulle
reagera på det öppna havet, så var den snabbt borta. ”Sex timmar senare åt de vilda fiskar och simmade med en annan [delfin]”, säger Jeff Fos
ter. ”Det var fantastiskt.”
Satellitsändarna visade att de båda delfinerna simmade kilometer efter kilometer ned mot Iz
mir, och efter fem dagar skiljdes de åt. Jeff Fos
ter var inte överraskad. Tom simmade vidare västerut. Misha satte kurs mot sydost. ”När han väl försvunnit var han borta”, säger Jeff Foster.
Fem månader senare, i mitten av oktober, försvann signalen från Toms sändare. Mishas fortsatte att pinga fram till slutet av november, varpå även den tystnade. Jeff Foster och Born Free hade hoppats att sändarna skulle hålla i minst nio månader, men de hade fungerat länge nog för att bekräfta att Tom och Misha hade an
passat sig till sitt nya liv i Egeiska havet. Det hade tagit 20 månader och kostat motsvarande nästan nio miljoner kronor, men Jeff Foster och Born Free hade bevisat att även delfiner som har lidit under sin fångenskap kan lära sig hur man klarar sig som fria djur.
E
tt år senare bekräftades den erfarenheten med eftertryck av en liknande väldokumenterad frisättning av tre delfiner på andra sidan jorden. Den 18 juli 2013 öppnades en kasse vid den populära turistön Jeju utanför Sydkoreas syd
spets. Två indopacifiska öresvin (Tursiops adun- cus), Jedol och Chunsam, tvekade lite, och simmade sedan ut mot öppet hav. Tillsammans med en hona vid namn Sampal hade de fångats illegalt mellan 2009 och 2010 från en flock på omkring 120 vilda delfiner, som lever i havet vid Jeju. Därefter hade de sålts till en badanlägg
ning på ön. Protester från en koreansk djur
skyddsförening slutade med en rättegång och en dom som krävde att de skulle släppas fria.
De tre delfinerna hade tränats att uppträda med de vanliga underhållningsnumren – hopp, stjärtgång, saltomortaler och vinkningar med stjärtfenan. Sedan såldes Jedol till Seoul Zoo, där han uppträdde med samma konster. Efter domen sattes Chunsam och Sampal i april 2013
Stjärnor i fångenskap
uppvisningar med djur ur delfinfamiljen, i synnerhet öresvin och späckhuggare, blev populära på 1960-talet. i dag finns det över 300 parker i världen med havs- däggdjur. av valarna i fångenskap hör 90 procent till delfinfamiljen, resten omfattar bland annat vitvalar och tumlare.
*uppSkaTTaT aNTal JaNuari 2015; MåNga läNDer FÖr iNTe STaTiSTik.
ÁlVaro ValiÑo oCH ToNy SCHiCk. källor: CeTa-BaSe; orCa HoMe
TiLikuM USA
Denna späckhuggarhane vid namn Tilikum dödade år 2010 en tränare i SeaWorld. Den har levt i fångenskap i över 30 år, och experterna tror inte att den kan överleva i naturen. Tilikums anhängare anser att den ska pensioneras i en naturligare miljö i en nätbur, helst i havet vid island, som den kommer från.
PhELAN M. EbENhAck, AP IMAGES
60 national geographic •6/2015 kshAMENk Argentina
kshamenk simmade på grund 1992 och bor nu i Buenos aires. om den ska överleva i naturen måste den hitta sin familj, men man vet väldigt lite om dess ursprungsflock.
ut i nätkassen utanför Jeju – Jedol anlände en månad senare. Seoul Zoo skickade dit tränaren Joo Dong Seon för att förbereda de tre delfiner
na på livet i frihet.
Delfinerna var vältränade och i god fysisk form, och de hade varit äldre och mer erfarna, när de fångades. Så strategin för att återbörda dem till friheten var enklare än med Tom och Misha: Joo Dong Seon skulle reducera den mänskliga kontakten så mycket som möjligt och se till att delfinerna blev redo att leva på levan
de, lokal fisk. Det tog bara ett par veckor innan delfinerna blivit duktiga på att fånga och äta le
vande fisk, och de lärde sig till och med att und
vika eventuella fentaggar, precis som sina vilda släktingar. ”Först trodde jag att det var vansinne
märkts med en siffra på ryggfenan – och en sa
tellitsändare, som föll av efter cirka tre måna
der. Inom kort hade båda två anslutit sig till Sampal i den vilda flocken.
Exemplet från Korea visade att om delfinerna var friska, och det fanns lokal uppbackning och en delfinflock i närheten, kunde övergången från fångenskap till frihet gå relativt smärtfritt och behövde bara ta ett par månader. Det be
kräftade att delfiner i fångenskap inte behöver stanna kvar i fångenskap resten av livet.
”Jag skulle gissa att en tredjedel av alla delfi
ner i fångenskap kan uppfylla kriterierna för att släppas fria”, säger Naomi Rose, som är marin
biolog hos Animal Welfare Institute i USA, som hjälpte den koreanska djurskyddsföreningen i samband med frigivningen.
Jeff Foster säger att han inte längre tänker fånga vilda delfiner för uppvisningar, och att han
tror att många delfiner i fångenskap mycket väl kan släppas fria – och det gäller även en del späckhuggare, som fötts vilda – men han anser fortfarande att uppvisningar med delfiner i fångenskap kan skapa en bra kontakt mellan människor och delfiner – om det görs på rätt sätt, det vill säga. Han ser gärna att den gamla modellen med delfiner i konstgjorda bassänger och cirkus förestäl lningar ersätts av burar i ha
vet med öppna portar och med undervisnings
och forskningsprogram. ”Om man ger djuren ett val, vore det för mig den gyllene medelvägen”, säger han. ”Tom hade säkert stannat kvar. Misha skulle ha stuckit sin väg.”
Diskussionen kommer säkert att fortsätta, men Tom och Misha är inte längre en del av den.
De har försvunnit ut i naturen. Något som ut
märker det vilda livet i naturen är att det anony
miserar djuren. Det är något upplyftande i att dessa delfiner har fått friheten att försvinna.
Resten av historien bjuder också på ett vackert inslag. I maj förra året stötte en liten fiskebåt en dag på 60–70 öresvin, som simmade längs Jejus nordöstra kust. En del fångade fisk, andra lekte. De små ungarna försökte febrilt och med lite komiska rörelser hålla jämna steg med sina mammor. Samtliga var vilda delfiner, som levde ett vilt delfinliv i ett komplext samhälle med egna seder, rytmer och prioriteringar.
Nära båten dök det plötsligt upp en delfin med en tydlig liten etta på ryggfenan. Det var Jedol. Kort därpå dök en tvåa upp, så Chunsam var också där. Siffrorna såg märkliga och malpla
cerade ut mitt i myllret, men de var ett rörande bevis för att de båda delfinerna befann sig på rätt plats: I det stora hav som de fötts i, och där de nu skulle tillbringa resten av sitt liv. j
att släppa Jedol fri, eftersom han vant sig vid bassängen. Han var van vid död fisk, och fyra år är lång tid”, säger Joo Dong Seon. ”Jag tvivlade på att han kunde lära sig att fånga levande fisk igen. Men när vi väl kommit ut i kassen såg jag hur snabbt delfinerna lärde sig.”
Liksom med Tom och Misha noterades de tre delfinernas matintag, fysiska form, vikt och häl
sostatus omsorgsfullt för att formulera kriterier för när de skulle släppas fria. Sampal hade dock sina egna kriterier och efter en stor måltid den 22 juni smet hon ut genom ett litet hål i nätet.
Ett par dagar senare bekräftade några biologer med fotoidentifiering att hon hade anslutit sig till den vilda delfinflocken. Tre veckor senare släpptes Jedol och Chunsam fria. Båda hade
iNgriD ViSSer
MER på nÄtet natgeo.se
Delfiner och valar har utvecklat
”flytande” öron. läs mer på natgeo.se/såhörvalar.
BriaN Skerry
under vatten Så hör de
Delfiner i fangenskab 63 62 national geographic •6/2015
kEikO (fRåN befria Willy) Norge
Den berömda späckhuggaren simmade ut i friheten 2002 efter över 20 år i fångenskap. Den lyckades aldrig smälta in i en vild flock utan fortsatte att söka sig till människor för att få sällskap och mat.
keiko avled efter endast ett år, men dess frigivning banade vägen för frihet för andra delfinarter.
GORM kALLESTAD, AP IMAGES
