Barnelitteratur
sjangrar og teksttypar
Recension av Tone Birkeland & Ingeborg Mjør: Barnelitteratur
sjangrar og teksttypar
Bjo¨rn Sundmark
Bjo¨rn Sundmark a¨r universitetslektor vid Malmo¨ ho¨gskola
Barnelitteratur sjangrar og teksttypar kom ut fo¨rsta ga˚ngen 2000; vid det ha¨r laget har boken na¨stan hunnit bli en klassiker. Sja¨lv har jag med stor beha˚llning anva¨nt de tidigare utga˚vorna i min egen undervisning, och jag har beklagat att det inte riktigt funnits na˚gon likva¨rdig introduktion pa˚ svenska. Da¨rfo¨r a¨r det med viss spa¨nning jag la¨ser den nya, tredje upplagan. Vari besta˚r fo¨r-a¨ndringarna? Kommer den att vara lika anva¨ndbar a¨ven fortsa¨ttningsvis?
Dessutom va¨cks mer allma¨nna fra˚gor om vad en introduktionsbok om barnlitteratur kan och
bo¨r ta upp. En modell a¨r att utifra˚n narratologiska premisser beskriva vad som utgo¨r barnlitteratu-rens besta˚ndsdelar, som i Maria Nikolajevas Barnbokens byggklossar (1998). Ett annat uppla¨gg a¨r teckna olika barnlittera¨ra genrers historiska framva¨xt, som i Vibeke Stybes Fra Askepot til Anders And: Børnebogen i kulturhistorisk perspektiv (1962), eller, mer ambitio¨st, kombinera ett sa˚dant uppla¨gg med antologiambitioner i som i Lars Furulands och Mary Ørvigs Ord och bilder fo¨r barn (1979) och i The Norton Anthology of Chil-dren’s Literature (Jack Zipes, 2004). Andra aspek-ter som kan pra¨gla introduktionsbo¨cker i barnlitteratur a¨r de pedagogiska, som i Nikki Gamble & Sally Yates Exploring Children’s Litera-ture (2001). I nyare introduktionsbo¨cker, som i Children’s Literature in Children’s Hands (Martinez, Temple & Yokota, 2006), a¨gnas ofta en del utrymme ocksa˚ a˚t fra˚gor som ro¨r media, literacy och ma˚ngmodalitet.
Styrkan med Barnelitteratur sjangrar och tekst-typar a¨r, som jag ser det, att den mutar in ett begra¨nsat men na˚gorlunda va¨l definierat omra˚de av det barnlittera¨ra fa¨ltet. ’’Genrer och texttyper’’ javisst! Da˚ handlar det inte om en antologi, inte om en djuplodande narratologisk analys, inte i fo¨rsta rummet om en kulturhistorisk o¨versikt eller en la¨rarhandledning. I en sa˚dan bok fo¨rva¨ntar jag mig hitta kapitel om bilderbo¨cker, serietidningar, faktabo¨cker, lyrik, sko¨nlittera¨ra prosagenrer, di-daktisk, politisk och religio¨s litteratur, muntliga genrer, radio, TV och film, samt ma˚ngmodalitet/ bera¨ttande i nya medier. Och i stor utstra¨ckning a¨r detta precis vad Barnelitteratur go¨r (och go¨r bra!), tydligast exemplifierat i kapitlen om bilder-bo¨cker (45), vers (6) och fackbilder-bo¨cker (7). Jag ska a˚terkomma till de ha¨r kapitlen, men fo¨rst som sist la˚t mig sla˚ fast att det a¨r just den ha¨r typen av kategorier man kan fo¨rva¨nta sig hitta i en la¨robok som sa¨ger sig presentera ’’genrer och texttyper’’.
Birkeland og Mjør: Barnelitteratur sjangrar og teksttypar 3. upplag, Oslo: Cappelen Damm Akademisk 2012.
Nordic Journal of ChildLit Aesthetics
Vol. 4, 2013
#2013 B. Sundmark. This is an Open Access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution-Noncommercial 3.0 Unported License (http://creativecommons.org/licenses/by-nc/3.0/), permitting all non-commercial use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original work is properly cited.
Citation:Nordic Journal of ChildLit Aesthetics, Vol. 4, 2013 http://dx.doi.org/10.3402/blft.v4i0.21611
1 (page number not for citation purpose)
Men vad a¨r da˚ ’’genrer och texttyper’’? Eller hellre: hur anva¨nder sig fo¨rfattarna av de ha¨r tva˚ centrala begreppen? Boken saknar mer genomar-betade definitioner, men i fo¨rordet sta˚r det: ’’Sjangeromgrepet er knytt til det franska ordet genre, som betyr art eller slekt, og omfattar stor og omfattande tekskategorier, sa˚vel som sma˚ og mer spesialiserte’’ (10). Vidare, om texttyper, heter det: ’’Indelinga i ulike teksttypar baserer seg pa˚ ba˚de inhald og form’’ (10). Kanske hade ’’form och inneha˚ll’’ varit mer la¨mpliga kategoriserings-verktyg fo¨r Barnelitteratur. I det anfo¨rda stycket exemplifieras med att fackbo¨cker kan anva¨nda sig av sko¨nlittera¨ra bera¨ttardrag. Vad betyder detta? Av exemplet fo¨rsta˚r la¨saren att ’’fackbok’’ a¨r en texttyp, men a¨r det inte ocksa˚ en genre, enligt den va¨ldigt vida definitionen ovan? Fo¨rordet a¨r otydligt pa˚ den punkten. Och om kategorin fackbo¨cker baserar sig pa˚ ba˚de inneha˚ll och form, vad a¨r i sa˚ fall form och vad a¨r inneha˚ll? A¨ r sko¨nlittera¨ra bera¨ttardrag fo¨retra¨desvis ’’inne-ha˚ll’’ eller ’’form’’? Ska man uppfatta genre som o¨verordnat begrepp och texttyp som underordnat? Det a¨r i sa˚ fall en princip som inte fa˚tt genomslag i texten. Intrycket a¨r att ’’sjangrar og teksttypar’’ ska uppfattas sammansatt, kollektivt och o¨ver-lappande. Det fungerar na˚gorlunda, men a¨r inte helt tillfredssta¨llande. Man hade annars kunnat ta¨nka sig en uppdelning i tva˚ o¨verordnade genrer ’’realistiske og fantastiske forteljingar’’, eftersom det a¨r just dessa som lyfts fram i kapitel tre, genre-och texttypkapitlet, genrer som sedan ges form genom olika texttyper (bilderbo¨cker, faktabo¨cker, poetiska bo¨cker osv).
Det a¨r da¨rtill missvisande att ha¨nfo¨ra diskussio-nen om genrer till kapitel tre, om vilken det heter att det ’’gir eit oversyn over dei mest utbreidde sjangrane innanfor barnelitteraturen’’. I klartext avses den realistiska och den fantastiska bera¨ttel-sen. Men a¨ven texttyper behandlas i kapitel tre enligt fo¨rordet. Som va¨l a¨r sta¨mmer det inte. I sja¨lva verket handlar a¨ven ma˚nga av de andra kapitlen om olika genrer och texttyper. Dock hade jag ga¨rna sett a¨nnu fler genrer/texttyper represen-terade. Man kunde till exempel med fo¨rdel ha inkluderat genre/inneha˚lls-kapitel om religio¨s, politisk och didaktisk litteratur, eller texttyp/form-baserade kapitel om serietidningar och manga, TV-serier och film, samt dataspel. I det samman-hanget a¨r det ma¨rkligt att man i fo¨religgande upplaga av Barnelitteratur har strukit kapitlet ’’Teiknefilm’’ fra˚n andra upplagan, ett kapitel som ocksa˚ inneho¨ll avsnitt om tecknade serier. I fo¨religgande upplaga har flera av dessa texttyper
(tecknade serier, moralisk och didaktisk litteratur) fo¨rpassats till andra kapitel fo¨r att exempelvis illustrera fo¨ra¨ndringar i synen pa˚ barndom (kapitel ett).
Na¨r det ga¨ller fo¨rordet ska ocksa˚ sa¨gas att det i allt va¨sentligt a¨r samma fo¨rord som till fo¨rsta och andra upplagan av Barnelitteratur. Ett kort tilla¨gg beskriver fo¨ra¨ndringar i kapitelindelning, strykningar och nyskrivet, men ja¨mfo¨rt med det gamla fo¨rordet a¨r det bara kosmetiska fo¨r-a¨ndringar. A˚ teranva¨ndning a¨r fo¨rsta˚s positivt, men enligt min mening hade det alltsa˚ varit ba¨ttre att skriva ett nytt fo¨rord, eller a¨nnu hellre: en ordentlig inledning som diskuterar begrepps- och metodologianva¨ndning.
Detta a¨r sa¨rskilt pa˚kallat eftersom boken vid na¨rmare pa˚seende a¨ndrat en del i karakta¨r fra˚n de tidigare upplagorna. Framfo¨r allt ga¨ller det fo¨rsta kapitlet, ’’Barnelitteratur fo¨r og nu’’, kapitel a˚tta, ’’Masseproduserte barnebo¨ker’’, och kapitel nio, ’’Barnelittera¨r kritikk, vurdering og debatt’’. Som de ha¨r rubrikerna antyder existerar inte genrer och texttyper i ett vakuum. Barnlitteratur skrivs och la¨ses i specifika historiska, sociala, pedagogiska, ekonomiska och kritiska kontexter. Och givetvis ma˚ste fo¨rutsa¨ttningarna fo¨r de olika genrerna och texttyperna pa˚ na˚got sa¨tt behandlas, liksom deras framva¨xt. Fra˚gan a¨r hur och var det ska go¨ras. Man kan da˚ va¨lja att i vart och ett av de olika genre/texttyp-kapitlen teckna bakgrund och utvecklingslinjer. Risken med ett sa˚dant tillva¨-gaga˚ngssa¨tt a¨r fo¨rsta˚s att det kan leda till upprep-ningar. En annan mo¨jlighet a¨r att lyfta ut den historiska och kritiska kontexten och behandla dessa aspekter i separata kapitel. Det a¨r denna va¨g man valt i Barnelitteratur. Jag hade fo¨redragit det omva¨nda (eller inte ha med det alls) inte fo¨r att det i sig a¨r ba¨ttre, men fo¨r att det hade passat ba¨ttre fo¨r det valda uppla¨gget ’’genrer och texttyper’’ det vill sa¨ga det som utlovas i titeln och som ocksa˚ a¨r bokens egentliga styrka.
Jag kan ocksa˚ tycka att de kapitel som inte a¨r genre/texttyp-orienterade spretar, som om fo¨rfat-tarna velat fa˚ med alla ta¨nkbara aspekter pa˚ barnlitteratur. Fo¨rsta kapitlet a¨r ett bra exempel pa˚ smo¨rga˚sbordsattityden. Pa˚ endast 17 sidor fo¨rso¨ker fo¨rfattarna skissera barnlitteraturens his-toria, den fo¨ra¨nderliga synen pa˚ barn och barn-dom, samt fa˚ na˚got sagt om bera¨ttande i nya medier. Det blir alldeles fo¨r skissartat, exemplen fo¨r godtyckliga och argumenten fo¨r tunna. Den tidigare upplagans tva˚ inledande kapitel ta¨ckte 1) Barnet og barnboka i kulturhistoria och 2) Den barnlitterære teksten og lesaren. Det var en mer B. Sundmark
2
funktionell inledning, a¨ven om jag i det fallet saknade en diskussion om vissa centrala begrepp. I den nya utga˚van saknas diskussionen om den barnlittera¨ra texten, och avsnittet om de nya medierna skulle rimligen placerats i ett eget kapitel.
Kulturhistoriedelen a¨r intressant a¨ven om den a¨r fo¨r kort. Det mest la¨sva¨rda och nyskapande a¨r avsnittet om ’’Etableringa av ein norsk barndom og ein norsk barnelitteratur’’ (2125). Detta a¨r na˚got som saknats i de flesta tidigare introduk-tionsbo¨cker. Fo¨r samtidigt som varje land har sin nationella barnlittera¨ra kanon, sa˚ talar man oftast om barnlitteratur i universella och allma¨ngiltiga termer. Pa˚ motsvarande sa¨tt a¨r synen pa˚ barn och barndom starkt kulturellt pra¨glad, samtidigt som detta inte redovisas. Na¨r det ga¨ller introduktionsbo¨cker i barnlitteratur a¨r en gemensam na¨mnare -oavsett om tillva¨gaga˚ngssa¨ttet a¨r narratologiskt (kultur)historiskt, genreorienterat eller har ett pedagogiskt perspektiv - att fokus ligger pa˚ den nationellt viktiga barnlitteraturen, med vissa inter-nationella utblickar. Det a¨r da¨rfo¨r som engelska eller amerikanska handbo¨cker na¨stan bara inne-ha˚ller anglosaxiska exempel. Och a¨ven o¨versikter fra˚n Norge, Sverige, Danmark eller Finland har i fo¨rsta hand exempel fra˚n sitt eget land, i andra hand fra˚n Norden, i tredje hand fra˚n England/ USA. Exemplen fra˚n resten av va¨rlden a¨r fo¨rsvin-nande fa˚, och finns de med o¨ver huvud taget (Perrault’s sagor, Pinocchio, Heidi) a¨r det fo¨r att de a¨r klassiker a¨ven i den engelskspra˚kiga va¨rlden. Men detta sakernas tillsta˚nd a¨r inte da˚ligt i sig. Ett av barnlitteraturens sa¨rdrag a¨r troligen att den a¨r mer knuten till modersma˚let och den kultur vi fo¨ds in i a¨n de flesta typer av vuxenlitteratur. Det a¨r dock viktigt att detta framha˚llas. Barnlit-teraturens koppling till en spra˚kligt, kulturellt och nationellt betingad barndom a¨r va¨rd att poa¨ng-tera. Da¨rfo¨r a¨r det fo¨redo¨mligt att lyfta fram den aspekten i ett inledande kapitel, som ha¨r. Det go¨r ocksa˚ valet av exempel i resten av boken begripligt och motiverat. Fo¨r a¨ven i Barnliteratur a¨r det fo¨rst och fra¨mst norska exempel vi mo¨ter. Som svensk la¨sare a¨r det la¨rorikt, men det fungerar fo¨rsta˚s a¨nnu ba¨ttre fo¨r en norsk la¨sekrets, da¨r man vill kunna referera till en gemensam referensram. Som svensk la¨sare sla˚s man av ma¨ngden av svenska fo¨rfattare som diskuteras. Lite skamset undrar man om en svensk bok skulle varit lika nordisk i sitt uppla¨gg. Till sist bjuds en hel del exempel fra˚n den engelska barnboks-skatten. Och det a¨r va¨l gott och va¨l: det a¨r ju sa˚ barnlitteraturen ser ut fra˚n en skandinavisk horisont.
Na¨r det ga¨ller kapitel tva˚, ’’Eventyr og fablar’’, tycker jag a¨ven ha¨r att det a¨ldre uppla¨gget var tydligare med sin huvudrubrik ’’Forteljingar fra˚ den munnlege kulturen’’, fo¨ljt av texttyperna ’’Mytar’’, ’’Eventyr’’, ’’Fabelen’’, ’’Segner og le-gender’’. I den fo¨religgande upplagan a¨r rubriken ’’Eventyr og fablar’’. Man tappar alltsa˚ ett par av de muntliga folkgenrer som adopterats av barnlitteraturen. Dessutom la¨ggs det in ett par kulturhistoriserande avsnitt som avviker fra˚n det textuppla¨gg som annars fa˚r ra˚da.
Eftersom jag redan behandlat kapitel tre med avseende pa˚ genre- och texttypsbegreppen, a¨r det inte sa˚ mycket att tilla¨gga ha¨r fo¨rutom det att kapitlet ocksa˚ o¨versiktligt behandlar vissa grund-la¨ggande narratologiska begrepp.
Kapitel fyra handlar om bilderbo¨cker och kapi-tel fem tar upp bilderbo¨cker fo¨r barn. Jag tycker ba˚da a¨r anva¨ndbara, men ser inte poa¨ngen med sja¨lva uppdelningen utifra˚n a˚lder. Det a¨r ingen princip som fo¨rfattarna tilla¨mpar na˚gon annan-stans. Analysredskapen som tillhandaha˚lls och exemplen som ges a¨r utma¨rkta, men jag saknar input fra˚n nyare bilderboksforskning. Till exempel skulle Bettina Ku¨ mmerling-Meibauers Emergent Literacy (2011) kunnat vara anva¨ndbar na¨r det ga¨ller analys av bilderbo¨cker fo¨r de minsta barnen. I det ha¨r sammanhanget kan det vara va¨rt att sa¨ga na˚got om bildinneha˚llet i Barnlitteratur. Genomga˚ende a¨r boken mer attraktivt formgiven a¨n tidigare utga˚vor. Det a¨r en snyggare bok helt enkelt. Det ga¨ller typsnitt, layout och bildbehand-ling. Bilderna kommer nu dessutom i direkt anslutning till de textavsnitt da¨r bilderna disku-teras. Tidigare la˚g bilderna samlade pa˚ ett sta¨lle, sa˚ att man var tvungen att bla¨ddra fram och tillbaka. A˚ andra sidan var bilderna i andraupplagan mer intressanta och anva¨ndbara, enligt min mening. Da¨r fo¨rekom flera bera¨ttande sekvenser (det finns inga sa˚dana nu) och det samlade bildinneha˚llet var sto¨rre a¨n i den nya utga˚van.
Kapitel sex, ’’Rim og regler, songar og dikt’’ a¨r ett mycket bra kapitel. Det fo¨ljs av en annan highlight: ’’Fagbøker for barn’’. Fo¨r mig framsta˚r ba˚de den inneha˚llsma¨ssiga och formma¨ssiga struk-turen pa˚ de ha¨r kapitlen som fullsta¨ndigt logiska, samtidigt som de fo¨rmedlar en ma¨ngd intressanta (och roliga!) observationer. Vad a¨r fackbo¨ckernas kunskapsomra˚den, vilka retoriska medel kan de ta till och vilka strukturerande principer ra˚der i fackbo¨cker och, fo¨r att ge ett specifikt exempel, vilka tolkningsmo¨jligheter o¨ppnas upp av att go¨ra en bilderboksversion av Fridtjof Nansens fa¨rd mot Nordpolen?
Barnelitteratur sjangrar og teksttypar
3 (page number not for citation purpose)
Na¨r det ga¨ller de tre avslutande kapitlen a¨r jag inte lika begeistrad. Jag har sva˚rt att identifiera kapitel a˚ttas ’’masseproduserte barnebo¨ker’’ som en egen genre eller texttyp. Ha¨r handlar det mer om litteraturens produktions- och distributions-villkor a¨n na˚got annat. Att ge sig in pa˚ va¨rderande omdo¨men och sammanfattande analyser av hela detta komplex fo¨refaller vanskligt. Till vissa delar handlar kapitlet ocksa˚ om nya medieformer, och da¨r kan det fo¨rvisso finnas saker som a¨r va¨rda lyfta fram; jag ta¨nker fra¨mst pa˚ avsnittet ’’I grenselan-det mellom bok og leiketøy’’.
Kapitel nio och tio a¨r egentligen receptionsin-riktade. Nian handlar om barnlitteraturkritik, det vill sa¨ga pa˚ vilket sa¨tt barnlitteratur tas emot, debatteras och va¨rderas av professionella kritiker, fo¨rfattare och forskare. Kapitel tio a¨r literacyinrik-tat och handlar om hur barn la¨r sig la¨sa och hur de tar till sig (eller inte tar till sig) bo¨cker. Det ka¨nns som om detta kapitel tillkommit som en eftergift till literacylobbyn pa˚ ho¨gskolor och fo¨rlag. Hur intressanta och la¨sva¨rda dessa kapitel a¨n a¨r hade jag gladeligen bytt dem mot ytterligare ett
texttyps-orienterat kapitel. Andraupplagan hade pa˚ motsvarande position ett kapitel om ho¨gla¨sning, ett fo¨ga utforskat men ho¨gintressant a¨mne, dessu-tom na˚got som kan betecknas i termer av texttyp.
Till sist noterar jag att ’’stikkordsregistret’’ bantats fra˚n na¨stan fem dubbelspaltade sidor till drygt en. Varfo¨r? Flera ga˚nger under la¨sningen fo¨rso¨kte jag se om (eller var) samma begrepp eller fo¨rfattare na¨mns igen i boken. Men va¨ldigt sa¨llan hade jag na˚gon hja¨lp av stickordsindexet.
Som helhet a¨r Barnelitteratur fortfarande en mycket bra introduktion till barnlitteraturstudier, men den fo¨rso¨ker go¨ra fo¨r ma˚nga saker samtidigt. Och ja¨mfo¨rt med fo¨rega˚ngaren a¨r den enligt min mening sa¨mre strukturerad och inte lika samman-ha˚llen. Det a¨r synd. Men kanske kan man hoppas pa˚ en fja¨rde upplaga.
LITTERATUR
Birkeland og Mjør: Barnelitteratur sjangrar og teksttypar (tredje upplagan) Oslo: Cappelen Damm Akademisk 2012. 196 sider.
B. Sundmark
4
