Björn Sundmark
Nonsens på svenska
Jag kommer ihåg ett experiment i psykologi som jag var med om på gymnasiet. Idén var att visa att riktiga ord och stavelser är lättare att minnas än meningslöst nonsens. Men experimentet misslyckades: vi var bättre på att lära oss intressanta meningslös-heter än tråkiga riktigmeningslös-heter. Och nu, efter trettio år, kommer jag fortfarande ihåg några av nonsensorden – xaz-fep, sem-gok – men inte ett enda av de riktiga orden och meningarna.
Så kan det gå.
Det som hände när vår lärare utmanade oss var a) att vi an-strängde oss extra mycket för att visa att han hade fel, och b) att vi på ett kreativt sätt laddade de här nyorden med mening och magi. När vi tog in orden i vårt medvetande blev vi alla uppfin-nare och trollkarlar: xaz-fep, sem-gok.
Exotiska glosor, arkaismer och nytillverkade sammansätt-ningar kan fungera på liknande sätt: äppel päppel pirum parum, hokus-pokus filiokus, abrakadabra, lappricka-pappricka pud-dingpastej. Det är ord som talar till känslan och fantasin genom ljud och rytmer och ordens form. Det är ord som ges en funktion (till exempel som räkneramsa) men som för övrigt är menings-lösa.
Underskott på mening gör att vi lockas hitta på och skjuta till.
Men nonsens handlar oftare om överskott på mening. Det är texter där betydelser trängs och motsäger varandra. Hur många
är dvärgarna i Povel Ramels ”Lingonben” egentligen? ”Bluff och Spark och Tork och Kvark / voro sex små dvärgar / En var ful och en var glad / och en var dum i huvet”. Är de fyra, sex eller tre? Därtill skapar den fasta versformen en meningsförväntan som hela tiden motsägs av det vansinniga innehållet. Den rimmade versformens logik frustreras också effektivt av det förväntade men uteblivna slutrimmet: ”Stora slottet Drummeldimp / ligger bortom fjärran / Dit får ingen komma in / som ej kan baka stru-vor”.
”Lingonben” parodierar på ett plan folkvisan, men det leder fel att sätta likhetstecken mellan nonsens och parodi. De flesta parodier är inte nonsens. Nonsenstexter fungerar bäst om det inte finns någon särskild förlaga. När en särskild text utsätts för satir, är ju poängen just att man ska känna igen det förvrängda originalet. Ekvationen ska gå ut. Men i nonsens går inte ekvatio-nen ut, och det finns inget original. I ”Lingonben” är det ingen särskild folkvisa som står i skottgluggen, utan en hel genre. Det är brotten mot folkvisans allmänna genre- och formkonventioner som gör den rolig.
Det är över huvud taget de hävdvunna genrerna och befästa språkformerna som passar bäst för nonsens. För det är i balansen mellan sans och sanslöshet, som spänning och kreativitet uppstår. Rimmad vers ger en lagbundenhet och sken av ordning som ef-fektivt kan balanseras av nonsens. När Carl Jonas Love Almqvist ur exilen skriver sina ”svenska rim” så är han inte särskilt intres-serad av vilken eventuell mening dikterna kan ha, utan endast av de klanger och rytmer som svenska språket har att erbjuda. Alm-qvists påhittade diktarmästare, Seseman, skapar nonsens – eller ”strunt” för att använda Almqvists eget ord. Strunt – inte peko-ral! Pekoral är inte nonsens. Pekoral är att vilja men inte kunna.
Men Sesemans pegas är inte på villovägar, även om det kan verka så. Almqvist/Seseman vet precis vad han vill och vart han vill. En metodbeskrivning återfinns i Fjortonde Spelets 22 vers:
Glöm ej, min vän, uti din Poesi att göra allting plastiskt. Medsamma laga ock att allt däri blir drastiskt.
Behandla dina ämnen ett – tu – tri – idiosynkrastiskt,
systemets asymptoter gå förbi rent parafrastiskt,
och utför hela din peripati paronomastiskt,
men avhugg motståndspunkterna häri ikonoklastiskt:
Då skall du slutligen ditt verk få si fullt kolokvastiskt.
Men det är inte bara bunden vers om kan försättas i ett nonsens-tillstånd. Alla genrer kan struntifieras om de förknippas med till-räckligt starka skrivkonventioner. Vetenskapligt skrivande med sina fasta konventioner går till exempel också lätt att använda för nonsens. Falstaff, fakirs ”Naturlärdom och Naturskildring” ur Enhvar sin egen professor (894) visar upp en veritabel provkarta på olika nonsensgrepp:
Människan, som är skapelsens tvåkrona, indelas med avseende på kroppen i tre olika stora delar:
kroppen, eller den mellersta delen; benen, eller den understa delen.
Det allra nedersta av benen kallas fötter, vilka äro två och bestå av vardera fem tår. 2 X 5 = 0; tio tår.
Dessa äro, fem till fem, varandra lika, men var för sig olika. Den första tån kallas stortån, och är betydligt större än de öv-riga.
Den andra kallas pektån, och användes till att peka med. Tredje tån eller långtån är mycket lång.
Fjärde tån kallas ringtån. På den kunna dyrbara ringar bäras då man vill undvika skryt.
Femte tån är så rysligt liten, att den i dagligt tal benämnes lill-tån, samt tjänar huvudsakligen till att uppbära de nyttiga organ som kallas liktornar. Om denna tå utvecklar sig framåt till två alnars längd och därpå böjer sig rakt uppåt till en längd av tre alnar, kan man i dess topp fastbinda en fackla och därmed lysa sig hem i de stormdigra novembernätterna.
Tåens ben äro tre: första benet, andra benet och tredje benet. Varje ben består av
brosk och blod jämte något annat
element,
som ännu utgör naturens hemlighet. En annan av naturens stora hemligheter är
norrskenet.
Det kvasivetenskapliga tillvägagångssättet illustreras av omständ-liga uppräkningar och omtagningar: de (fötterna) ”äro två och bestå av vardera fem tår. 2 X 5 = 0; tio tår”. Även textens utform-ning har betydelse. Användandet av kursivstil, satsradutform-ning och centrering för att skapa emfas och pedagogiskt tydlighet skvallrar om att det är den vetenskapliga texten som imiteras in absurdum. I den riktningen pekar också uppenbara självklarheter, som att
”det allra nedersta av benen kallas fötter”. Andra nonsenstekniker som Falstaff, fakir använder i den här texten är till exempel falsk etymologi (när det gäller ”ringtån”); överdriven precision, som när ringtån beskrivs; absurd brist på precision (”något annat ele-ment, som ännu utgör naturens hemlighet”); uppblåst metaforik (människan som ”skapelsens tvåkrona”). Det uppstår också en konflikt mellan å ena sidan den rigida syntaktiska kohesionen och parallellismen mellan meningar och stycken, och den totala avsaknaden av sammanhållande kitt på den semantiska nivån. Med andra ord, den logiska uppbyggnaden av texten motsägs av innehållet. Det finns ingen innehållslig koppling mellan tåben och norrsken. I det glappet uppstår nonsens. På samma sätt kan man uppfatta de mycket medvetna stilbrotten i texten, som när den vetenskapliga sakprosan bryts av uttryck som ”rysligt liten”.
En annan genre med fasta konventioner är kokboken. Povel Ramels och Hans Alfredsons Palsternacka (987), kokar non-sens-soppa på såväl kokboks-prosa som den svenska almanackan. Ytterligare ett storartat exempel på matsedelsnonsens, den här gången i drömdräkt, är Gunnar Ekelöfs ”Den gamle superkar-gören”. Detaljernas överdåd, ner på fotnotsnivå, leder ingen vart, eller möjligen till avträdet.
Andra genrer som gärna lånar sig till nonsens är dagboksfor-men (Saties Dagbok), journalistiken (Grönköping, Mosebacke), reseparlören (Ionescos Lektionen).
Nonsens klassas ibland som barnlitteratur. Det är synd. För-fattare som Lennart Hellsing, Britt G. Hallqvist och Lewis Car-roll skriver allålderslitteratur. Dessutom förekommer nonsens som vi sett i vitt skilda genrer, både sådana som riktar sig mer till barn och sådana som riktar sig till vuxna. Inte heller går det att säga att nonsens är företrädesvis populärkultur eller finkultur.
Där ryms både Lasse O’Månsson och Gunnar Ekelöf.
Artificiella språk och krypterade texter brukar ibland näm-nas i samma andetag som nonsens. Men kodade texter är ju bara obegripliga till dess man knäckt koden – då får man facit. Men poängen med nonsens är ju att det finns för många kodnycklar, och att det inte finns ett facit, utan flera.
När det gäller absurd humor är vi närmare. För nonsens kan bygga på absurditeter, och det absurda kan använda sig av non-sens. Vladimir och Estragons dialoger i Samuel Becketts I väntan på Godot är kvalificerat nonsens – och absurt. Men om man ändå ska peka på skillnad mellan de två begreppen så kanske man kan säga att nonsens som regel kännetecknas av ett gladare humör – nonsens gör meningslösheten skrattretande. Den absurda tea-tern däremot inbjuder inte så ofta till frustande skratt.
Även om vi mest tänker på nonsens som skriven text är det på-fallande ur ofta vi möter ord som helst ska låta: sjungas, deklame-ras, ageras. Det är sånger och ramsor, där nonsenseffekten också ligger i rösten och rytmen och gestiken och musiken. Studentspex och 50-talets crazyhumor ger prov på detta. Men även stillbilden kan bidra: vad är Alice utan Tenniels illustrationer? Grönköping utan sekelskiftesfotografierna? Och OA:s (Oskar Anderssons) ”Mannen som gör vad som faller honom in” och andra nonsens-aktig skämtteckningar bygger på kontrasten mellan text och bild, mellan den allvarliga, strikte mannen och de absurda handling-arna. Bildmediet används också av Jan Stenmark vars text- och bildsammansättningar ofta skapar nonsenseffekter.
Radio och TV har också berikats med nonsens. Lasse O’Månssons radiosketcher, Mosebacke Monarki (i både radio och TV) och flera av Svenska Ords (Hasse & Tage) filmer hör till svensk nonsenshistoria.
Att nonsens också är kommersiellt gångbart har reklamma-kare vetat länge. Det är bara att slå på TV:n och vänta in ett reklamavbrott.
På många sätt lever vi i en tid genomdränkt av nonsens. Xaz-fep, sem-gok!
Povel Ramel
Lingonben
Bluff och Spark och Tork och Kvark voro sex små dvärgar.
En var ful och en var glad och en var dum i huvet. Hej, sa Kvark till lille Tork. Känner du igelkotten Pilt? Han som har varit i Paris. Ja, det gjorde Ivar.
Hör du hans lilla runda tass när som han trippar på sitt pass Tripp och trapp och trypa. Se hans lilla piga?
Tomtefar i skogens brus sitter som ett päron. Han har inget eget hus allt i sin stora näsa. Söt och blöt är skogens fe’. Trollen är bjudna hit på te’. Det lilla trollet! Pass för de’! Nu ska mormor bada.
Väva och spinna natten lång. Prinsen är här i fjorton språng. Hopp och hipp och huppla. Hästen heter Sverker! Stora slottet Drummeldimp ligger bortom fjärran. Dit får ingen komma in som ej kan baka struvor. Gyllenkrull och Sockertipp. Kom, ska vi dansa häxan våt! Vill du mej här, så har du nåt. Sov du lilla tryne.
Kungen är full av stock och sten. Skogen är full av lingonben. Per är full av tomtar. Hur ska Lillan orka?
Anders Mortensen
Den komplettaste strunt
Redan före utgivningen av Strountes 955 ansågs Gunnar Eke-löf allmänt som den svenska poesins tongivande förnyare, men även med hans egna mått mätt framstod denna diktsamling som remarkabel. Med dess antipoesi, groteskerier och svarta humor innebar den ett radikalt avsteg från vad man kunde förvänta sig av uppburen poesi när den utkom – något liknande hade tidigare inte skådats i den svenska vitterheten.
Bokens titel, som med barnslig sirlighet ritats på omslaget, är lånad från Carl Jonas Love Almqvists fragment ”Strountes”. Därifrån har Ekelöf även hämtat det briljanta mottot för sin dikt-samling:
Det är svårt, det är otroligt och obeskrifligt svårt, det öfverstiger nästan menskliga krafter, att skrifva strunt. Också finner man, att ingen ens bjuder till att göra sådant.
När Almqvist skrev dessa rader i Paris hösten 840 betydde de inte riktigt detsamma som när Ekelöf ett drygt sekel senare upp-höjde dem till paroll för en aktuell estetik. Men Törnrosdikta-rens insikt om svårigheterna att göra sig meningslös, att befria sig från semiosis, den låg nu allmänt i tiden, där existentialister och absurdister närgånget synade människans jakt på mening i en värld där ingen sådan står att finna. Det var alltså inte längre på det viset ”att ingen ens bjuder till att göra sådant”. Almqvist
framstår istället som en samtida till Samuel Becketts mörka para-bler där olika inkarnationer av Envar tvångsmässigt och förgäves pladdrar på för att ge tillvaron avsikt och ändamål. Så djupt tycks denna instinkt grundad i den mänskliga naturen att den före-faller utgöra själva inbegreppet av människa. Ändå fann Ekelöf dessa rader på en helt undanskymd plats i Almqvists Samlade skrifter, nämligen i Algot Werins förord till volym XVII, Törn-rosens bok. Efterlämnade berättelser och utkast (922). Fragmentet ”Strountes”, av Almqvist även kallat ”Historien om Eliçabaude”, tillhör de skrifter som utgivaren funnit ”för obetydliga för att helt återges” men presenterar i brottstycken. Flera av citaten har ett sällsamt ekelöfskt tonfall, som när Almqvists försäkrar att ”his-torien här är den komplettaste strunt. Åt den, som skall kunna hitta något resonabelt, något ändamål, något dygdigt, gott och förnuftigt i denna bok, utlovas i belöning franc 0 sous, varför en diner à la bourgeoise kan erhållas jämte en halv butelj vin”. Werins slutkommentar är sträv: ”Försöket att skriva ’Strountes’ […] var emellertid ett ominöst tilltag: det varslade om det nerv-lösa skriveri varmed författaren till Svenska rim förströdde sin ålders dagar.”
Vid tidpunkten då Ekelöf komponerade sin diktsamling, as-socierades detta apokryfiska fragment med vanhedrande sam-manhang. Det ofantliga manuskriptet till Om svenska rim, som bland annat rymmer en diktcykel om 24 x 24 rolldikter knutna till matematikern och tillfällesdiktaren Hans Jacob Seseman, hade skrivits under åren som landsflykting undan anklagelser om giftmordsförsök och bedrägerier. Ännu vid mitten av 950-talet låg detta verk outgivet och utdömt av Almqvistforskningen, med undantag för fyra dikter som citeras in extenso i Ruben G: son Bergs C.J.L. Almquist i landsflykten 85–866 (928) – till
dem hänvisade Ekelöf många gånger. Först året efter Stroun-tes utkom ett första mindre urval ur Sesemana utgivet av Erik Gamby, Dikter i landsflykt (956). Diktcykelns samtliga 576 stycken publicerades för första gången 983 av Per Mårtensson, som sedan dess även har disputerat i nordiska språk på avhand-lingen Stilstudier i Carl Jonas Love Almqvists exilförfattarskap (2005) och nu förbereder utgivningen av hela Om svenska rim i Almqvists Samlade verk. När det första bandet i denna utgåva läggs på bokhandelsdiskarna förtjänar inte bara Mårtensson att äras, utan även Gunnar Ekelöf. Att Almqvists pre-absurdistiska författarskap sent omsider har vunnit erkännande beror till vä-sentlig del på den uppmärksamhet Ekelöf under flera decennier fäste på törnrosskaldens kärlek till ”någonting utan all rim och reson” (Mythopoiesis) och ”nordens lust till lek och skalkaktig-het” (Sviavigamal). Genom Strountes har denna nonsenspoetiska ådra hos Almqvist gjorts synlig och estetiskt betydelsefull.
Jag har de senaste veckorna läst Sesemana-utgåvan från 983 på jakt efter framsynt nonsens men till en början mest häpnat över mina egna tolkningsreflexer. Fram till Mårtenssons avhand-ling har två seklers Almqvistforskning i stort varit samstämmig om att Om svenska rim dels är ett mediokert åldringsverk med blott några enstaka lyckträffar, dels bör läsas som en tragisk själv-framställning. Så stark är denna tolkningstradition att man till att börja med slirar ner i den biografiska förståelsens hjulspår, fastnar för samma dikter och ser samma mönster: i dessa dikter speglas den åldrade landsflyktingens enslighet, fattigdom, hung-er och upptagenhet av döden. Men hur hjärtknipande denna symptomförståelse än kan förefalla, hindrar den oss från att se hur svindlande intressanta många av dessa texter är. Om vi med Ekelöf istället fokuserar på den svårnådda meningslöshetens
este-tik, vilken han fann så föredömligt sammanfattad i mottot från ”Historien om Eliçabaude”, skönjer vi med större framgång den kraft hos dessa dikter som ej beror på allsköns sammanhang med sin upphovsmans öde – se här ett skrivsätt som sätter sin sak på intet!
Enligt verkets fiktion är det en oerfaren och oförberedd skald som tvingas dikta och framföra de 576 poemen i Sesemana. Sce-nen är den gängse i Törnrosens bok, alltså Herr Hugo Löwens-tjernas jaktslott, där en konselj sammankallats för vetenskapliga överläggningar. Man beslutar upprätta ett äreminne över den arme pekoralisten Hans Jacob Seseman. Men detta monument ska byggas av poesi, som inte har Seseman själv eller någon driven poet som upphovsman. Uppdraget går istället till församlingens överrumplade Rådsherre med ansvar för Svenska språket som till på köpet beordras improvisera diktcykelns samtliga 24 x 24 stycken, on the spot. Det är svårt att föreställa sig en rolldiktsfik-tion mer fjärran från romantisk expressionsestetik. Som var och en inser, kan den komplicerade humorn, leken och struntlogiken i denna enorma rolldikt inte begrundas närmare förrän den full-ständiga utgåvan av Om svenska rim blir tillgänglig för eftertänk-sam reflektion.
Låt oss börja i den numera så kända dikt i Sesemana som ut-mynnar i konklusionen ”Blott Sverge svenska krusbär har.” Hur kan den bekanta devisen förstås? I likhet med Almqvists ofta missförstådda mästerverk Svenska Fattigdomens betydelse tolkas den vanligen som ett nationalistiskt glädjerop – och som ett ut-tryck för upphovsmannens hemlängtan, naturligtvis. Men Alm-qvist har varit noga med att formulera satsen som en självunder-grävande truism. Detta må begrundas nästa gång någon försöker slå i dig att man bara kan lita på svenska matvaror, eller liknande struntprat.
Som i all subtil rolldikt bygger dessa föregivet improviserade poem på en gäckande kontrast mellan vad som sägs och hur det sägs. I följande dikt iscensätts denna dialektik i ett sällsamt för-sök till självövertalning:
Var finns en sjö, där man i frid och lugn kan drunkna, och det med nöje, utan obehaglig lukt?
där inga lik förut på bottnen finnas sjunkna och som med otäckheter fylla vikens bukt? ej heller någon självdöd fisk, och inga unkna kanalje kräftor, döda utan sans och tukt?
Finns väl en sådan sjö, så vill jag utan buller, bråk och vimmel gå dit rätt snart, och i dess vackra vatten finna ljuvt min himmel.
Osökt drar man sig till minnes hur Ekelöf fascinerades av att Almqvist även i futtiga omständigheter var ”mån om en viss tre-flighet” – för här bedrivs synnerligen beslutsam kognitiv själv-terapi för att ”i frid och lugn” och ”med nöje” kunna sänka sig i sjön. Det absurda i dessa autoretoriska manövrer är emellertid den närmare målsättningen med monologens uppmuntrande och lugnande ordval. När vi inser att denna positive thinking syftar till att mildra talarens bacillskräck – och alls inte dödsångest – så uppstår bitterljuv svindel. En vacker tonsättning av dikten åter-finns på Blå tågets LP-skiva Brustna hjärtans hotell (972).
Alldeles tydligt ägnar sig Almqvist i Sesemana åt experimen-tell utforskning av den poetiska textens funktioner och gränser. Verkets otaliga exempel på självundergrävande utsagor ger en provkarta på spektakulära effekter. Dikten om vännen som kom-mer försent till bjudningen är en snabbt skisserad bagatell som demonstrerar en lika uppenbar som olöslig paradox:
Du kommer fasligt sent! vad orsak till ditt söl andraga kan du då, min bästa vän? – ”Jo, jag är närsynt: jag ej såg en Vattenpöl; så kom jag att mig plumsa ner i den:
det var av femton famnars djup en satans göl, och i dess gyttjebotten – uff! – befinner jag mig än.”
Men följande stycke förefaller mer kognitivt komplext än exem-pelvis Ludwig Wittgensteins berömda filosofiska undersökningar av det privata språkets omöjlighet:
Det har sin ledsamhet att vara mycket dum, emellanåt.
Likväl, om blott det sker i stängt och ensamt rum, där ingen människa inne är
och ej en gång du själv är där
så är det icke mycket just – plus plurimum – att gråta åt.
Med några snabba och effektiva drag raderar Almqvist ut varje mänskligt subjekt som kan kommunicera om, eller erfara, eller över huvud taget besitta denna egenskap, dumheten. Snarare än ”ensamt” är diktens rum tomt och oåtkomligt, ett isolerat intet evakuerat på liv och språk, och även då skammen och ledsamhe-ten över att vara dum. Däri ligger dikledsamhe-tens retoriska ändamål, att ge tröst genom att eliminera alla premisser för sorgen – däribland resonemangets egna logiska förutsättningar.
Ellen Key hävdade i en berömd artikel för ett drygt ett sekel att Almqvist är Sveriges modernaste diktare, vars estetiska snille
fortsätter att förebåda allt som litteraturen tar sig för. De sinnrika paradoxerna i Sesemana förefaller ofta höra hemma i en långt se-nare tid. Det går utmärkt fint att läsa den här svarta idyllen som om den var samtida med Ekelöf, Beckett eller oss:
Vartill väl tjänar det att världens bästa svavelstickor bruka, så länge som man här på jorden inga ljus att tända har? Och är det väl alls värt att gå till källan med sin vattenkruka, så länge källan ej ger minsta vått i dessa torra dar?
Så låtom oss hellre sitta makligt i stilla ro och på varandra titta med kärlek och tro;
ehuru vi ej i mörkret varann kunna hitta, och ej kunna få något vått,
varken stort eller smått,
Gunnar Ekelöf
Två fabler
Med de besatta blir det väl alltid någon råd sade Slaktaren
men hur ska vi göra med de alltför finlemmade? Jag tänkte, sade Skolläraren, närmast på de storhuvade Och de vittsvävande, sade Stuveriarbetaren
var skall jag stoppa in dem?
Mig vållar de osakliga mest huvudbry avbröt Ombudsmannen
Låt oss istället övergå till nästa mötesfråga föreslog Snickaren
Det 1001-åriga riket
Då sade katten:
Jag vill inte ha den råttan!
Och råttan som satt sig på svansen pep: Jag är lika glad!
Ryktet spred sig till lejonet som slumra på sitt öra och när det öppnade ögat
fann sig fläktat av antilopens svans Ett stycke längre bort
satt puman bekymrad räknande tassarnas klor
och kostnaden för gymnastikskor ty hon ville oupptäckt
smyga sig intill hönan som just när dagen bräckt plär erbjuda bonden tidelag Och i öknar utan puckel går kamelen glad på ruckel
Och giraffen är kvitt sin halsbränna och zebran tam som en polkagris Men den som spridde ryktet var självfallet räven
bjöd vatten ur ogrumlad bäck åt lammet som for på en kvast med uppspärrade öron
att förmälas med kyrkoherde A-n på Blocksberg, så tag mig Fan! Ty faen står i himlen
det såg jag med egna ögon fast om mina ögon var egna det vet jag, Pelagia, ej Ett vet jag dock med visshet: Att alla strumpor stoppas t.o.m. gamla hästrumpor stoppas fermt av mej!
Stella Parland
Ragtime
Manfred och Alfred ska gå på partaj Manfred klär på sig sin maskroskavaj (hysteriskt:)
Alfred glor i garderoben alltför rött och alltför blått alltför fult och alltför smått Åt skogen hela saken han får festa naken
Manfred klär på sig en glittrig kravatt svänger vid spegeln i havtornshatt Manfred klär på sig mahognystövletter smilar i spegeln åt viktigpetter
(hysteriskt:)
Alfred glor i garderoben alltför rött och alltför blått alltför fult och alltför smått Åt skogen hela saken han får festa naken
Manfred klär på sig sin tuppskinnspäls skägg och mustascher iordningställs
“Alfred, nu går vi, klockan är sju” Manfred står redo, men var är du? (hysteriskt:)
Alfred glor i garderoben alltför rött och alltför blått alltför fult och alltför smått Åt skogen hela saken han får festa naken
Alfred har blott sina lackskor på – de är de enda som kanske kan gå “Alfred kom”, ropar Manfred tvär och Alfred kommer, precis som han är (hysteriskt:)
Alfred glor i garderoben alltför rött och alltför blått alltför fult och alltför smått Åt skogen hela saken han får festa naken
Alfred och Manfred släcker och låser och marsch ut i regnet som piskar och blåser Alfred och Manfred kämpar sig fram kliver i pölar och hoppar i slam
Och till sist är de framme och ringer på båda är kalla och Alfred är blå
Men Manfred står solkig och butter av harm då Alfred dansar sig vacker och varm Och natten är lång och timmarna kryper för den som står i ett tuppskinn och dryper Men för den som dansar är natten kort och timmarna liksom trollas bort Och flickorna strålar, oj, oj vilken fest Manfred som kappvakt och Alfred som gäst Vem dansar väl vackert som Alfred ändå med bara små lackskor på?
Bertil Pettersson
Nonsens...
”Nonsens är ’meningslöst innehåll’ säger SAOL. Absurditeter kan kanske höra hit. Kanske också riktigt äkta pekoral. Konst-nären, poeten m m Hans Arp, en av dadaismens grundare säger att ”dada vill göra konst utan mening vilket inte är detsamma som meningslös konst”. I en dikt skriven för hundra år sedan (92) skriver Arp ”vem snyter nu paraplyn vindjuver drönarfäder ozonvirvlar ur skeppen och benar ur pyramiderna”. Kanske en illustration av ett annat fenomen: Om där finns ett slags vacker-het eller språklig påhittigvacker-het kan man inte beteckna en text som direkt nonsens även om den är i vanlig bemärkelse vettlös.
Slår man upp ”nonsens” i en synonymordbok är den första synonymen ”strunt”. Det får en genast att associera till Gun-nar Ekelöfs diktsamling ”Strountes” från 955. Där citerar han Almqvist: ”Det är svårt, det är otroligt och obeskrifligt svårt, det öfverstiger nästan menskliga krafter, att skrifva strunt.” Ekelöf gör ändå ett försök men har, tycker jag, inte riktigt hand med fenomenet – det blir för lite strunt.
Det man kallar absurdism kan möjligen kategoriseras som nonsens. Sedan kan man fråga sig varför den gamla djupt all-varliga, närmast dystra dialogen ”Korven” från en gammal ra-dioserie som hette ”Blå Tummen” gärna betecknas som nonsens och väcker stor munterhet om man inte också vill kalla Beckett’s dialoger detsamma.
Utan att direkt reflektera över begreppet nonsens hittar jag en hel del som kanske kan karakteriseras så i mitt eget förfat-tarskap. I ”Berättelser kring Slentrianen” (97) finns ett kapitel där det talas ett slags sifferspråk och där det också kan låta så här - Slentrianen är en person som kallas så: ”Slentrianen steg in och sparkade undan ett smutsigt sjuttiett som låg på tröskeln. Det luktade nittisju i rummet och där var kallt som trettiett komma fem. På golvet låg vissa sextiett-femton och andra tre-fyra-åtta men också knappt igenkännliga rester av sexton och delar av fy-ratusentvåhundranittifyra.”
Så där fortsätter det genom hela kapitlet.
Nonsens eller strunt kan man möjligens kalla också de försök jag gjorde med att överlåta till den eventuelle läsaren att sätta samman och göra begriplig de prosadikter som jag presenterade med orden i bokstavsordning. Riktigt bra poesi som därigenom gjordes oläsbar om man inte lyckades sätta ihop orden till en nå-gorlunda vettig text: Ett slags sönderslagen prosa helt enkelt.
Ett stycke ”vetenskaplig” text som vid ett förstrött lyssnande kunde låta förrädiskt vederhäftig lyckades passera i ett radiopro-gram utan att någon reagerade. Inledningen var följande: ”Vet-skapen om att terminella retaritetstillstånd ofta innebär mortak-tiska störningar är gammal”. Så där fortsatte det i en kvart.
Det var ingen annat än nonsens. Eller strunt. Eller dravel, svammel, gallimatias, rappakalja och skitsnack.
En av mina diktsamlingar som utkom på Bonniers 962 hade titeln ”Koltrastens morgon” och fick goda recensioner. Allt efter-som åren gick blev jag mer och mer irriterad på de där dikterna som jag fann patetiska och allmänt usla . Till slut bestämde jag mig för att göra upp med den där poesin och skriva en ”Kontras-ten morgon” med de ursprungliga dikterna som förlaga, att så
att säga struntifiera dem. Det var en befrielse. Så här kunde det låta:
Originaldikten ”Du måste lämna dig” ur Koltrastens morgon:
Du måste lämna dig
du måste sluta att finnas till i dig Där gråten upphör växer stenar fram Ur ljus och mörker skall du gå
mot ständig tystnad som är levande död Du måste lämna dig
rinna ut ur dig som vattnet ur berget Ur dagar och nätter skall du gå mot ständig tystnad utan minnen Du måste sluta att finnas till i dig
Tårar bär inga ord, ur gråt växer ingen sång Som en sten under sol, i kyla
Rör någon vid dig vittrar du sönder Så skapas början till en öken
Samma dikt - ur Kontrastens morgon:
Du måste lämna Stockholm
Där Södertälje upphör växer Flen fram Ur Katrineholm och Norrköping skall du gå mot ständiga Mjölby som är levande dött Du måste lämna Tranås
rinna ut ur Nässjö som Sävsjö ur Alvesta Ur Karlskrona och Växjö skall du gå mot ständiga Hässleholm utan miner Du måste sluta att finnas till i Stockholm
Perstorp bär inga ord, ur Klippan växer ingen sång Som Helsingborg under sol, i kyla
Rör någon vid Helsingör går du sönder Så skapas början till Köpenhamn
Till sist vill jag bara säga att hela den här artikeln naturligtvis är nonsens. Som också detta påstående.
Bertil Pettersson
Korven
L Kan jag få en korv med bröd? B Ska det vara med bröd? L Nej tack
B Ingen senap heller? L Jo, på brödet
B Ska jag sockra på korven?
L Nej... Ni tycker ju iallafall inte om det B Åjo, det gör jag visst
L Tack, inte så mycket korv
B Ni, eh... kanske inte tycker om korv? L Jag vet inte
B Kan ni lägga på lite mer senap?
L Inte nu, men kom tillbaka om en timme B Jag undrar... Varför är senapen blå?
L Ja... det är för att jag har mina solglasögon på mig B Är korven varm?
L Ja... inte är den varm inte
B Men det är så att jag tycker inte om varm korv L Jaha, då kan jag lägga senapen i handen Men säg mig... Varför är senapen svart? B Ja... det är den på hösten
L Men brödet är ju gult som vanligt B Ni skulle ju inte ha något bröd! L Nej, inte till korven, men till brödet B Ska ni ha senap till senapen?
L Jag vet inte om jag har lust B Vad kostar korven? L Jag vet inte
B Men har ni inte köpt korv förut nångång? L Det vet jag inte
B Varför håller ni så hårt i korven? L Den kan spricka då
B Men, ni kletar ju ner er, då kan ni ju sälja korven L Nej, jag ska ta den med hem
B Jag äter inte korv hemma L Jovisst... Tack så mycket då
B Men vänta, ska ni inte ta korven med er? L Nej tack, jag ska inte ha nån korv B Ska det vara med bröd?
L Ja tack, men ingen senap B Senap måste ni ha! L Men jag tycker om senap! B Då vill jag inte ha nån korv alls L Men ni har ju betalt för den
B Det gör detsamma, jag köper nånting annat för pengarna istället
L Jaha, ni gör som ni vill B Tack så mycket då L …Tack
Jonas Ellerström
– mannen som gjorde vad som föll honom in
Det var stärkkragarnas och uniformernas tid, alla män bar hatt och de enda kvinnor som syntes på caféer och restauranger var servitriserna med sina hårt insnörda midjor och kjolar med släp. Punschen flödade, hästdroskorna klapprade förbi på de kuller-stenslagda gatorna och poliskonstapeln patrullerade sina kvarter med avmätta steg. I tobaksaffären köpte man skämttidningar och boulevardblad som Figaro, Strix och Söndags-Nisse, och någon gång kunde där finnas en teckning eller en vits som utmanade det till synes så stabila oscarianska samhället.
Oskar Andersson, signaturen O.A., hade börjat på Söndags-Nisse år 897, han var tjugo år gammal, hade gått en konstindu-striell utbildning och var till att börja med en ganska omärkvär-dig skämttecknare i tidens manér. Men han utvecklade snabbt sin egen stil, både vad gällde teckningarna och än tydligare deras innehåll och tendens. Den tongivande i omgivningen var Albert Engström, som grundat Strix samma år: han var burlesk och folklig, konservativ och hemmastadd på landet. O.A. var en stockholmsgrabb från enkla förhållanden, blyg och hämmad. Han var inte litterär som Engström och om han hade några klara politiska sympatier låg de i alla fall inte hos bankmännen och förespråkarna för militär upprustning.
Engströms koling böjer sig ned och tittar från gatan in på den eleganta rådhuskällaren, lyfter sin pilsnerflaska och hälsar: ”Putäll på er, grevar och baroner!” O.A:s luffare sitter ensam på en parksoffa i marmor, lägger en arm utmed ryggstödet och sä-ger: ”Fan va öfverklassen ä bra att ha i alla fall.” Klasskillnaderna är förutsättningen för båda bildernas humor, men hos Engström existerar ett slags samförstånd kontrahenterna emellan som låter ana att ingen kommer att vara missnöjd om skillnaden bibehålls. Kolingtypen är hos O.A. mer av en ironisk iakttagare och indivi-dualist, liksom sin skapare.
På en teckning från Söndags-Nisses kontor sitter redaktör och ekonomichef vid det stora skrivbordet medan tecknaren O.A. i bakgrunden svävar över en ottoman med pipa i handen. Knut Jaensson har kommenterat bilden och O.A:s position i en artikel i Konstrevy 945:
Hans värld var inte redaktionens och hans infall var inte män-niskors vanliga. Om redan hans originalitet gav honom en sär-ställning, så placerade hans sociala ursprung honom ytterligare ett steg åt sidan: han var obildad och han var underklass. I både de borgerliga, de konstnärliga och de kulturella världarna måste han ha känt sig som en främmande fågel.
Nu var ändå redaktionen något av ett andra hem för O.A., och redaktören Hasse Z[etterström] den som kom hans misantro-piska natur närmast. Det finns ett antal anekdoter om O.A:s excentriska uppträdande, som i efterhand framför allt tycks ha utgjort ett sätt att pansra den egna ömtåligheten. Någon enstaka gång syns helt andra sidor. O.A. var musikalisk, men ovillig att spela annat än i ensamhet eller hos sina föräldrar, där han kände sig säker för kritik. ”En natt”, har dock Hasse Z. berättat, ”såg
jag honom spela för ett ovanligt auditorium. Jag var på hemväg Karlavägen fram, då jag vid en droskstation hörde toner från ett musikinstrument. Jag stannade och inne bland droskorna fann jag Oskar Andersson, barhuvad, spelande fiol för hästarna. Sce-nen var bisarr men vacker. Det gladde mig att jag kunde fortsätta min väg hem utan att ha stört det goda sällskapet.”
År 902, i julnumret av Söndags-Nisse, presenterade O.A. sin berömda figur ”Mannen som gör vad som faller honom in”. På tidningssidan var han en man med stenansikte, en person som rör sig i de vanliga människornas värld utan att ha någon be-röring med dem och utan att visa någon respekt för regler och konventioner. Han är en nietzschean på samma sätt som fakiren Falstaff hos Axel Wallengren, men hans infall har inte till syfte att markera överlägsenhet utan visar bara hur långt han står ut-anför samhället.
Det finns en fortfarande chockerande, frän bitterhet i ett antal av de teckningar, enskilda bilder eller korta serier, där ”Mannen som gör vad som faller honom in” uppträder. Edvard Alkman, som hade översatt Oscar Wilde och där mött en excentriker med behov av publik, karaktäriserade i en artikel i Göteborgs-Posten 93 O.A:s skapelse med orden:
Massan omkring honom består av individer som äro beroende av varandra, som efterapa varandra, som bilda skock och hjord. Mitt i denna massa rör han sig som i ett lufttomt rum. Något måste han göra, antingen för att det roar honom eller för att det inte roar honom. Varför han bär sig åt på det viset, vet man inte. Men på hans inbundna min förstår man att han har sina egna skäl. Han handlar alltid utan lång överläggning. Snabbt och
radikalt. Han är ute och går med paraply. Det slutar regna, och han kastar paraplyt bakom sig på gatan. Det är enklast så.
Alkman sammanfattar: ”Allt detta har med vad som vanligen kallas humor endast överraskningsmomentet gemensamt.” Det är ord som till stor del bevarat sin giltighet, och de säger mycket om varför O.A:s bästa teckningar är så fascinerande. Frågan var-för de inte skrämmer är mer komplicerad. Den tecknade figuren kan ju i sina bisarra handlingar uppfattas som en oroande de-struktiv lika väl som en befriande anarkistisk gestalt.
Ett svar skymtar i vad man vet om de händelser som före-gick O.A:s självmord i slutet av 906. Han hade skickats som reportagetecknare till en stor militär manöver i Östergötland, där den svenska armén för första gången stolt skulle öva med de nya vapnen haubitsar och kulsprutor. Det moderna kriget var på uppmarsch. O.A. kom tillbaka från det veckolånga uppdraget i psykotiskt tillstånd; han dök upp en söndagskväll hos Zetter-ströms och grät över de hästar han sett slita ont under manövern. Han skickades av läkare till föräldrarna, som han ritat en stuga åt på Ekerö, och kunde inte få ur sig mycket mer än ett återkom-mande: ”För mycket kulor och krut, för mycket kulor och krut.” Tyvärr hade han själv en pistol och riktade den mot huvu-det. Han misstänktes vara känslokall på grund av sitt reserverade uppträdande och sina egensinniga practical jokes, men det var medlidande med andra, människor och djur, som gjorde att han inte stod ut längre.
Han fick inte den gravskrift han en gång – kanske bara halvt på skämt – hade föreslagit. På stenen skulle ha stått:
Magnus Hedlund
TANTIX
Tant Gnäll Tant Bröl och Tant Violin Tant Grun Tant Brön
och Tant Grådelin Tant Dask
Tant Smisk och Tant Disciplin Tant Brak
Tant Krut
och Tant Dynamit Tant Gran
Tant Fur
och Tant Masonit And Gräs
And Brun
Tant In Tant Ut
och Tant Vaselin Tant Grin Tant Bryn och Tant Giljotin Tant Dans Tant Skans
och Tant Kryssoläns Tant Plink
Tant Plonk
och Tant Mandolin Tant Grov
Tant Karsk
och Tant Maskulin Tant Prutt
Fröken Fis och Fru Flatulens Fröken I
Fröken Ur
Tant Hit Tant Dit
och Tant Neridiket Tant Gräs
Tant Koks och Tant Heroin Tant Slö
Tant Loj
Och Tant Piggelin Tant Far
Tant Son
Peter Mickwitz
Betula pubescens
I den värld vi lever i finns det ingenting som saknar betydelse. Det finns i den naturliga världen en punkt från vilken mening strålar ut till allting som lever. Livet självt är fyllt av den meningen, och den är meningen med själva livet. Elefantens snabel, giraffens hals, mekongdelfinens nos, allting pekar mot denna mening. Eftersom allt som helst på detta sätt genomlyses av betydelse kan vilka som helst frågor ställas och besvaras, till exempel: vad är meningen med att björkar är vita? Alltings svarslighet säger: björ-kens vithet har samma mening som all annan mening i livet; ett övertag i kampen om överlevnad. Björkens vithet utstrålar bety-delsefull ändamålsenlighet. Men om vi inte kan se den — mitt i allt detta vita det svåra i att hitta, urskilja, meningen? Att vitt är en gömsel- och skyddsfärg? Ja just det är meningen.
Björkens vithet skyddar björken. Det vita är en vithet som ger den vitaste björken den största chansen att överleva och fortplan-ta sig så att till slut hela världen kan uppfyllas av vithet. Vitt, vitare, vitast. Vithet i all menings synlighet, enkel, tydlig och ren begriplighet.
Geologiskt och biologiskt sett för inte så länge sedan måste nå-gonting i den miljö björken levde i ha framtvingat en mutation hos den. En vit mutation, en mutation som förde björken i rikt-ning mot vithet. Under ett yttre tvång blev björkens stam vit. Hur gick det till?
a) Fråga: I vilka förhållanden är vitt en skyddsfärg? Svar: under vita förhållanden.
b) Fråga: Vilka förhållanden är vita? Svar: Vinterförhållanden. Slutsats : björkens vithet har uppkommit som ett skydd mot någonting som förekommit på vintern, någonting vinterfarligt. Notera: den vitaste av alla vita björkar, glasbjörken, växer längst i norr där vintern och faran uppenbarligen varat längst varje år. Slusats 2: Detta någonting som hotat björken vintertid har inte förekommit på sommaren, för björkens vithet är inte en skydds-färg sommartid, tvärtom; på sommaren är vitt uppseendeväck-ande, avvikuppseendeväck-ande, utropstecken, bortsmulten skyddsfärg, ett för-lorat krig.
Slutsats 3: Vi kan räkna med att det som hotat björken vintertid för sommaren har flyttat bortåt från björkens utbredningsom-råde, eftersom vitt på sommaren är en signalfärg och därmed sommartid skulle locka hotet till sig. Med andra ord: faran har varit frånvarande under den gröna säsongen. Sannolikt har detta hotande något flyttat till områden som även sommartid är vit-betäckta. Det vill säga norrut, arktis? Antarktis vore en annan möjlighet, men helt uppenbart mera långsökt än Arktis.
c 4) Fråga och slutsats: Vilka slutsatser kan vi dra om karaktä-ren hos den varelse som vintertid hotat björken vid tidpunkten för den mutation som gjorde björkens stam vit? Ja, för det första bör vi ta i beaktande att bara fullt vuxna björkar är vita. Med andra ord måste varelesen som hotat björken ha varit intresserad av stora björkar; bara stora björkar är skyddade av sin vithet. Av detta kan man dra slutsatser om denna varelses storlek. Med våra mått mätt måste den ha varit stor. Vi måste tänka oss en varelse stor nog att tugga i sig björkar som vore de gräs. En varelse som betat björkar.
Vi har redan kommit fram till att det är frågan om en flyttdjur, och eftersom detta djur enligt våra slutsatser flyttat över hav kan vi med någorlunda säkerhet etablera att det varit frågan om ett djur med vingar. Vi kan också konstatera att förutom björkar har detta flygdjur även ätit fisk eftersom det vita arktiska området inte ens sommartid har björkar eller annan växtlighet. Även ma-ritima däggdjur kan ha förekommit i vårt djurs diet.
Avslutning, med obligatoriskt kritiskt tvivel som till slut ändå kan avvisas: Varför har det inte hittats fossil eller andra livstecken på detta gigantiska flygfä som någon gång i björkens historia har haft ett så stort betydelse för det att trädet helt bleknat? I det här sammanhanget kan vi dra oss till minnes att det inte heller hittats några rester av mammutar i till exempel Finland, trots att mammuten levt så nyss och i så stora mängder, även på det område på vilket Finland ligger. Det här är en avsaknad som har att göra med att berggrunden i Finland är så gammal att fossil aldrig har kunnat uppstå. Eftersom fossil av björkätaren inte hel-ler —tillsvidare — påträffats på områden med berggrund som innehåller andra fossil är det inte helt uteslutet att Finland är björkens bioevolutionära hemland. Vad gäller fossil och Arktis så är det hav. Det är inte alls osannolikt att det i slammet på den arktiska havsbottnen ligger fossila rester av björkdraken.
För konsten att deducera se även Darwins monografi från 862 över Angraecum sesquipedale, (också kallad Betlehems stjärna), en orkidé som förekommer på Madagaskar och som har en sporre som kan bli upp till 20-40 cm lång. Denna sporre har nektar bara i spetsen. Darwin drog av det här slutsatsen att det måste finnas
en insekt med 20-40 cm lång sugsnabel som kan pollinera Angra-ecum sesquipedale. Samtida entomologer förhöll sig nedlåtande skeptiskt till detta, men mycket riktigt hittades en sådan insekt 903, 2 år efter Darwins död. Nattsvärmaren med den extrema och kraftiga sugsnabeln fick namnet Xanthopan morgani prae-dicta, där predicta betyder förutspådd.
Du som hurrar full av klander,
lukta lagom, gröpta gris!
Inte du – jag menar han där,
baconpilten på sin spis.
Nederhögra förortsvantar
utan gräddig ostgelé
biter inga gummislantar,
biter ingen Georges Méliès. stort på oc h ko m 26 jag So mna t Gam melg alten tyck te gjo rt plu s vilk a Jan in en Sosse svin fäder net. Tröt t för Ham burg . var ghon a that O Fa cit Te xt ak tion D rinkr ecep t? 19 Jul a ldrig käfte n lill a att RT! 1 1 hom okom mun ist va r för virra d. 7 l ågsin t sm uts h öra r ent d å. 21 Sä rskilt inte är va rgho na in te eft er So ssesv in Sn ubbe natio nell ringd e yng re In gen - cup . 9 in kons piratio nen bögig vi Fo to Gö l 7 i Gam melg alten vad tydlige n hu nnen Allen aga v argh ona “ okej Sosse svin of Ga mm elgalt en kr äva ä kten skap Sosse svin bra i nklud erar man tjejor gane t. bo rtser i @so m en mod er sk all: s om en tom ma i rrat n o. 4 c :a av Fien den o ch Fi ende n Ler um. 2 3 nya flato r blöd ig ak tion Jul a ga Pl aner : flyt tar Ri sk är Roge r int e 06 g rupp . 26 e n på hore rier S ara n umer a kon spira tione n Ju n ho ur no g, om från ‘vrån g ut ar e Köt tätan de fit tblom ma s e Fien den Lude rsnop p ta älska r att Obeh aglig t min uter varg hona flesta och stiltj e. M umier ? Kolo ni, dive rse na tione ll allt två J un Le if Ho lmstr and s å - Fi ende n än d u då, horså sse 26 Vag l änge i sän gen. 9 Nor berg Frila ns se osun d ELS E som bögig not s vens ka plu s 4 ag a miss a att Gam melg alten om nya S osse svin igen: och att se n... h ade l öftet Tapp ade ä rbar . 11 g ansk a att Jag som med slog S ärsk ilt tec ken hopp as i p jåkiga han sam man stöpt a någ on ha de ett Fien den tåg ko nspi ratio nen såsse mig. Så på Radi kal v argh ona n ation ell su shi. R adik al pr ofes sione ll. 31 det! dess. 11 gr ymt M ay nä r Man för A ug M alt by ggar betar e of p arlam entet som bög e tt m äktig t nor disk t dju r i ja. 16 att . min från axeln * 7 sk all Tä nk ga mm eldag s ver anda igår. Fien den och för m an fö r for t! 17 sö tpot atis, flum , den 10 fö r Vill Fien den intil l lite bästa Radi kal t rasig själ b y var a gra nnar na lån g med spen dera r Gam melg alten Sosse svin bra k onsp iratio nen s tress eller just Fien den D ec m ycke t Soc kerp appa n är p arfy m, s kulle men utdr iven. 550 g äller börja n. 27 Sosse svin 10 Ig en. 2 9 Min Okt C oop. 22 tw itter. varg hona född som blogg om klän ning , a) ä r Rad ikal Jag tes t - dy gn Ja n co mmun ity “Kot lettfi sk” F OUR sin tid varg hona nu i & Fien den urva let ob egrip lig fö rsöke r mot 06 AB B:s N orbe rg Pl aner : Dett a har Behö ver Koda r Sta ffans torp , var ghon a den Twee ts7 51 kons piratio nen låtar andr a 06 h eder liga i nne b ehöv er. 23 varg hona än ag a min us vo re gard erob sbög ars o krön ta dö . var ghon a Gold , kom plice rade inter net. av Ga mm elgalt en kö rkill e. 26 timm ar va r får Fien den Gam m el-galte n hom okom mun ist Ju l Kun gälvs park en, v argh ona G amm elgalt en Fi ende n @so cialpo rr fle sta ju st Ok t fol k” ju st Kä nner vad m ina Dessu tom Jul S osse reda n by ! 2 br ukar the p erve rst til lhyg ge. N ietzs che, och M esta det t vå ald rig. n ågon 10 Tr elleb org. i nati onell att dage n. Äg aren en ty st gr anna rna b y helg . not ifika tions rutan Jun spya min är Ra dika l Gam melg alten natio nell ‘Mod er Di n Nä sa’ f ör män nisk or än då Se p där efter kör m ot att göra natio nell Till “en jag de n 06 Tred je va rgho na stå r är C an ett ut Tw eets7 51 Ap r för EN BART @ gr ymt J orde n m orgo n Hor böge n kom mun ist Ti ll Jun hård rock sban d var ghon a den 24 på Jävlar Före slår - kons piratio n m ina folk körk ille. 26 th at läs er m . 130 - Am i had e står ham na An ders Grill . att Sosse svin - by G amm elgalt en Se p på F iende n Ska ll Kru trök
Leif Holmstrand
Du som hurrar
Institutet för empirisk knoppforskning
av Tryne Algblom (ordförande)
Vridolv Animén Jurta Arbetsberg Syndbo Avlidner Dassy Bangolfsson Goggo Bakduk Posaune Barnaga Billy Joe Benskada Sumter Blåsmolft Osmond Bollhav Prelle Bolmare Fulda Dasén Styrman Desto-Bengtsson “Frippe” Dockarm Svull-Britt Drögner Simson Eckankar Brian Ekwurst Tröje Falafelin Gasborg Fantadey Mumma Faxbladner Kravbjörn Fernostler Sala Främde Gösta Gigolonius Ockel-Bo Grannfolk Knake Gröpwold Leonina Hacktand Otis Hammarslag
Bingo Hiltersson Cleberson Horst Waltraud Igenmulen Skåpjan Inlåning Stian Jellofsson Disgustav Kakerlak Holke “Kaninen” Klemdag Drossel Korandum Britt-Sommar Krefthatt Stursken Krävling Hovard Kuttrasjuu Ruter Kycklind Brun-Stig Kåhlsteen Bolster Kåkstadius Kvalme Kälkborg Nisse Loverman Annkarré Lösrygg
Herbert “Pling-Plång” Mildosth Kvastian Mjausonius LaTrina Moranka Margarilla Mosebook Kranssofie Motellner Boinge Mulklöv Karl-Marx Nederspade Diger Niding Talvin Pepparén Krucifina Pepilling Osmo Petmoj Sten-Solveig Proklamén Signeta Pumpblom Paramaribo Roststam
Corolla Räkfross Snicke Sakfel Bryne Sieghejll Lampedusa Sillbalk Bubba Skinkvist Ponny Skivspill Lobo-Tommy Släpsko Stig-Åke Snabelskog Jörgemar Spewarp Polycarp Sprettegg Klabastian Stillborn Boris Stirfry Påte Strabismus Mauritius Stärbemo Trinde Svagström Brevsven Svartengal Rolmo Svindelind Dropsy Talmudin Kolvig Thaumaturgius Dollmarie Tomatsky Diggilou Topeliusson Dagfinn Torrbäck Drickan Tröttmander Sträve Utbetalsson Velvita Vasallopp Sardina Vårtling Färnold Wafander Pyttsan Ölner
Hans Alfredson
Oxgök
Liksom det finns kalvjärpar och kalvkycklingar, finns det faktiskt oxgökar! (Vilket ni inte trodde när ni vaknade i morse!)
Gör så här:
Ladda er luftvärnskanon och skjut en ko.
Sedan ni flått kreaturet, hugger ni fram filén, som skäres i täm-ligen tunna skivor.
Dessa plattar ni väl till, pepprar och bestryker med en go vilt-fågelpaté. Förträfflig sådan finns t o m att köpa på konserv, har det visat sig att.
Gör nu små rullader av koskivorna.
Bind ihop dem med segelgarn och servera dem två och två. (Ko-ko)
Gästerna, som själva får hålla i tåtarna, doppar nu under utveck-lande av stor fryntlighet sina oxgökar i en kokande buljong som ni tillrett av kobenen. Pass på att denna inte blir för salt!
Tilltugget ska vara små kokta purjolökar och potatispuré. Nu däremot ska ni inte glömma havssaltet i sin kvarn!
Resten av koköttet gör ni en ångande ragu på.
Av klövarna kan man dessutom förfärdiga fyra vackra pennställ, att försilvrade utdela som priser i kapprodd.
Sonja Åkesson
Några goda recept
Alla Herrars Förtjusning Amerikansk Bönsallad Aptitretande Delikatess Avsvålad Lägg
Babels Torn Biff med Piff Blodplättar
Chefens Drömtorsk Chikagogryta Delikat Sydstatspaj Djävulskaka
Drottning Elisabeths Sagolika Bräss
Drottning Ingrids Omelett under Grönt Täcke Drottning Julianas Läckra Lammkrona Drottningpudding
Drottningens Ägg med Sting Duvbröst med Duvsås Extra Piff
Familjens Räddning Fars Franska Låda Finurliga Skinkan
” ” ” ” ”
” ” ” ” ”
” ” ” ” ”
Ful Fisk i Kapprock Generalens Gåsdelikatess
Generalens Sufflé (är en säker succé) Giftas (gott!)
Glassbomb Bombe el Marocco Glödhoppor
Grevinnans Hemlighet Gyllene Tider
Hennes Nåds Frestelse Hennes Nåds Stuvade Lever Hennes Nåds Svamp Herrarnas Favorit Hertigens Istermunkar Hertigens Special
Hjärta med Slottsfyllning Hovdessert
Hr Petterssons Fågelentré Hr Petterssons Negerkyssar Janssons Frestelse de Luxe Kalvdans Special
Kaptens Bästa Bitar Karolinsk Pudding Korvfyllt Huvud Krösuslever
Kungens Tunga i Spenatrand Långsjalar
Läckerbitar på Spett Läckergommens Luculluslår Madames Läckernjure Mammas Sommardröm Muntra Västkustgrytan Neger i Skjorta Peruansk Lyxsallad Pierres Lyxiga Lever Pikanta Trumpinnar Plundringsbål
Prins Bertils Stuvade Kalvhjärna Prins Wilhelms Duvbröst Prinsens Gräddpudding Prinsessans Godbitar Prinsessans Päronkottar Prinskorv på ”Herrsätt” Prostinnans Fläskbullar Prostinnans Fyllda Morkullor Prostinnans Slottsstek Pudding à la Hollywood Puré Mongol
Rådjurssadel med Slottssmak Sagolika Knyten
Sega Kyssar
Skinklåda med Herrsmak Slottsfruns Förvildade Skinka Solnedgångsägg
Sprängda Kalvhjärtan Späckad Harrygg
Stilla Havsdrinken
Svinrygg à la Dronning Sophia Succépudding
Svartsoppa
Symfoni à la Zefyr
Tryffelkyckling på Herrgårdsvis Tunga på Svärmors vis
Tuppfantasi Tyrolerfläsk
Vanlig Svensk Fläsksylta Viktoriapudding Vridna Studenter Vårkänning Wallenbergare Änglamat Ökensand Överstens Överraskning
(Pernilla: ”Sen är det dags att föräta sig. Det är svaga själar farligt gott med gammaldags efterrätt av detta slag.”)
Strömlinjeforma följande ord: berått ________________________ knut ________________________ trumhinna ________________________ fistel ________________________ struma ________________________ septitank ________________________ stubbe ________________________ yltwixzon ________________________ PARKAS ________________________ pipsvängen ________________________ STRÖMLINJEFORMADE ORD
Kristian Carlsson
Strömlinjeforma följande felstavningar: poert ________________________ jerna ________________________ hymlansäng ________________________ widsidsipaz ________________________ hotamil.ocm ________________________ äcklekistiksminister ________________________ skysstaste ________________________ sjyssas ________________________ IMBICIST ________________________ RESENCION ________________________
Ytterligare strömlinjeformanden: strömlinjeforma… ditt namn ________________________ din lön ________________________ personnumret ________________________ din mamma ________________________ ditt nyårslöfte ________________________ en hemlighet ________________________ din gud ________________________ din död ________________________ din död din död din död ________________________
en cyborgarmé i myrornas-krig-tevebruset Prom queen
WWW-EXTRAVAGANZA
Ida Börjel
ur Konsumentköplagen
Saknad vara Köparen,
vid informationsdisken: Jag söker men hittar den inte. Säljaren: Har ni tittat efter den på hyllan?
Köparen: Ja.
Säljaren: Antingen står den runt hörnet eller kanske att den ligger under trappan. 28a § Varan ska anses felaktig
om den avviker från det som står i första eller andra stycket,
2 om säljaren handlat grovt vårdslöst i strid mot tro och heder eller myglat i samband med varans beskaffenhet och betydelsebärande styrka eller,
3 om varan i något annat avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta. Är varans varubetingelse ställd bortom allt rimligt tvivel?
Köparen,
svettpärlekransad: Den finns varken runt hörnet eller på hyllan, varken på vagnet, i fönstret, ute på lagret, på disken, under trappan eller i den. Den är inte ute och rastas och den är vare sig beställd, kasserad eller instucken.
Säljaren: Varken fågel, fisk eller mittemellan?
Säljaren, leende: Så underligt.
28b § Säljare och köpare ska existera.
Köparen: Jag var där, men jag kände mig inte levande.
28c § Det var som att det stod en annan där i stället för mig.
Joakim Pirinen
Lubbe...
Lubbe frågade sin lärare varför han hette Lubbe.
Det har bland annat med ordet våmm att göra, sa läraren. Att våmmen är den magsäck där födan först nedsväljes har nog spelat in. Trots många framställda förklaringsförsök är ordet av dunkelt ursprung. Oftast är det betraktat som urbesläktat med fornkymriskans gumbe-lauc, livmoder, därav ljudlikheten med Lubbe. Likheten i formbildning med till exempel det svenska dialektala bamb, buk eller litauiskans pamplYs är säkerligen inte tillfällig utan beror på att orden ytterst har imitativa anor. Jämför till exempel med substantivet bobba, Linné 754, för praktbagge, i vissa trakter finne, blomma; även babba om gråsugga, bubba 762 om kackerlacka. Även Blaps mortisaga, vanligt dödsbud, kallas bobba (i Västergötland) eller bobb (i hypokondriska former av ett slag som är vanliga i ord med betydelsen av något tjockt eller runt.
Du har också lubb, Brosme brosme (tidigare Brosmius vulgaris), en torskfisk som är den enda i ordningen torskartade fiskar med en enda ryggfena. Även analfenan är lång. Lubb motsvaras av fornnordiskans lubba, tjock torsk; jämför det svenska dialektala lubber, tjock och trög man, lubba, tjock och klumpig kvinna; norskans lubb(e), fyllig figur, får, kalv med mera; isländskans lubbi, långhårig hund, tjock hårtott; danskans lubbe, fet hund; medellågtyskans lobbe, tjock hängande
läpp, nedhängande manschett, stor hund eller stockfisk; medeltidsengelskans lobbe, långhårig hund, engelskans lob, stor klump, lymmel med mera.
Man kommer osökt att tänka på en pannå av Hieronymus Bosch, ett landskap i vilket en man med en tratt på huvudet skär ut en lök ur en annan mans huvud. Den cirkelrunda bilden omges av en text i frakturstil som lyder ”Meester snyt dii keye ras/Myne name is lubbert das”, vilket översatt blir ”Mäster skär ut stenarna/mitt namn är kastrerad grävling”.
Frumentus frigerare
Sädeskylen är en oansenlig fågel. Färgteckningen är ljust mellangrå med enstaka bruna inslag. Äldre exemplar av båda könen även med aningen mörkare ögonstreck och tertialer. Stjärtpennorna är rakt avskurna medan vingens handpennor saknar inskärning. Näbben är liten. Fullvuxen blir fågeln drygt en decimeter lång.
Sädeskylen lever uteslutande av gräsfrön som den repar av med näbben. Fågeln är endast i rörelse i gryningen. Under dagen håller den sig dold och om natten sover den i något närbeläget träd.
Sädeskylen häckar sparsamt i södra och mellersta Sverige upp till Gästrikland. Om dess beteende vet man inte mycket. Den anländer till sina häckningsplatser sent på våren. Honan återvänder alltid till samma plats och man har kunnat konsta tera att den i regel övertar sina föräldrars bon. Övervintrar gör den någon eller några mil från sin häckningsplats. Fågeln kan således varken karaktäriseras som flytt- eller stannfågel. Sången är nästan obefintlig. Ett kort pipande i början av säsongen har registrerats, inget mer. Hur parbildningen går till är inte klarlagt. Fåglarna anländer i par till boet, så i den mån hanen spelar eller sjunger för honan har detta skett tidigare under våren. Ett par håller ihop hela livet. Sädeskylen lägger ett ägg, undantagsvis två. Föräldrarna turas om att mata ungen med gräsfrön tills den är ett par veckor gammal.
Namnet har den fått för att man förr trodde att den kunde kyla säd.
Pavo inventum
Den längsta fågeln av alla som någonsin existerat heter komma-påfågeln. Den är nästan två meter lång, halvmetern kortare än en struts. På huvudet bär den en liten keps. Den är alltid glad och vill sjunga och dansa som alla andra fåglar, men den jagas hårt av en varg med jätteögon och en nos som ser ut som en svart aubergine. Då måste fågeln ”komma på” något. Ibland gör den skor av sina egna ägg så att spåren förvillar. Ibland sätter den korv på fötterna (som har gigantiska, bultande stortår), vilket får motsatt verkan; vargen går på lukten och springer in i ett hus. När det gällt att sälja in saker har kommapåfågeln – som heter Hilmer (vargen heter Towser) – varit framgångsrik. Hilmer har sålt in spellotter, jeans och naturligtvis allt som har med barn att göra. Barnen säger att Hilmer är deras bästa vän alternativt enda vän. Hilmer bor naturligtvis i Amerika, dit han lockar spanskspråkiga barn att drunkna i hans swimmingpool.
Lasse O’Månsson
91
Vi har äntrat oktober. Det är den månad som sedan gammalt kallas stinkmånad. Det är den månad då förruttnelsen inträder – kläderna skrumpnar på människorna för att småningom helt flagna av. Björkarna fäller sina väldiga, kupolformade kronor till marken.. Poff! Poff! Poff! Nåde en passerande skalbagge då! Helförsäkringen gäller inte. Flyttlöven virvlar mot Egypti land. Bönderna rullar mödosamt ihop sina åkrar och ängar och bär dem tungt in i lador och hus. Gamla Volkswagen samlas i dystra klungor på städernas torg och rullar sedan sakta mot sina hemlig-hetsfulla begravningsplatser. Nidälven slickar sina sår. Kråkorna säckar ihop.
Buttericks byter till vinterdräkt (plastspyor med nabbar). Alfort & Cronholm går över till tillverkning av enbart vit färg. Björnarna koagulerar. Älgen är gällen. Göken har ingen ku kvar i kroppen. Vägrar hälsa. Har ägg i mossan. Slänggungorna ömsar släng. Naturen andas stötvis och tungt. Fröken, kan jag få Him-len en period, tack! Vi ska beställa ett EKG.
A:lfr-d V:stl-d
Jul
Mel.: Du gamla, du fria
Om jul är det härligt, singdudelidej, med all denna snö uti naturen.
Det snögar på »mej», och det snögar på »dej», på höga och på låga och på djuren!
Om jul är det hurtigt, singdudelidej, med nordiska sporter i det fria.
Tag på dina skridskor, säg staden Good by, och följ till Bergska sjön mig, cara mia!* Om jul är det läckert, singdudelidej, att sätta sig neder invid borden
kring gröten med mandlar och nassen åt Frey, och mjödet som ger flykt och rim åt orden. Om jul är det härligt, singdudelidej, vid stilla kamin i skymning kulen,
små pussar med glöggsmak det saknas då ej. Ack, jag vill leva, jag vill dö om julen!
Clas Rosvall
I VÄNTAN PÅ PNATNÄVI
– NÄ, NUMERA LÄR GUD HÅNLE! – GAV JANE DEM ROSA VEMOD? – EN SÅN LED APA, VA! (RAPAR ABEL)
– LIVET NIKOTINERAS, SUPLÖGN, INTE PRATA. – TRAMS, RAKEL!
– SNART ANGES ERA DRÖMMÖRDARES EGNA TRANSLEKAR.
– SMARTA TAR PETNING. – ÖLPUSSARE!
– NI TOK, INTE VILLE BARA PAR AV
APADEL NÅS NEDOM EVAS ORMEDEN.
– AJ, VAGELN, ÅH!
