om Lappland och samer

Magisteruppsats,15 hp

Skandinavistik med inriktning mot nordliga studier, 120 hp Vt 2021

Korta dagar, ruskig väderlek med

omvexlande regn

En analys av 1800-talets reseberättelser

om Lappland och samer

Aleksandra Sikora

1

Abstract

This master´s degree essay aims to analyze and confront two travel memoirs on the Sami people, an indigenous group living in the geographical area of Northern Norway, Swedish and Finnish Lapland and Kola Peninsula in Russia. The descriptions were taken out of a Swedish work by Gustaf von Düben Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske (1852) and a Polish one written by Faustyna Morzycka Z dalekiej północy: Norwegja, Szwecja, Danja, Islandja i Laponja (1896). The study focuses on the narrative aspects of the actual human representations on the examined topic. The working hypothesis is that the images of Sami people vary strongly depending on the specific bias of the writer i. e.

nationality, background or gender. Additionally, the study points out the specification of two different political, social and historical contexts and shortly discusses the model reader´s role in the writing process. The results of the study indicate that there are several differences appearing in the examined travel literature depending on the author.

Keywords: Sami people, Lapland, travel writing, journals, narratives, female travel writing, model reader

Abstrakt

Poniższa praca magisterska jest próbą analizy i kontrastującego zestawienia dwóch dzienników podróży traktujących o Samach, rdzennych mieszkańcach Laponii. Opisy

poddane analizie zaczerpnięto ze szwedzkiego dzieła Gustafa von Dubensa Om lappland och lapparne, företrädesvis de svenske (1873) oraz polskiego podręcznika autorstwa Faustyny Morzyckiej Z dalekiej północy Norwegja, Szwecja, Danja, Islandja i Laponja (1896).

Badania opierają się na hipotezie zakładającej, że sposoby przedstawienia Samów różnią się znacząco w zależności od pisarza, a także jego cech takich jak narodowość, pochodzenie czy płeć. Dodatkowo praca opisuje pokrótce polityczny, społeczny i historyczny kontekst

powstania dzienników, a także nadmienia rolę odbiorcy w procesie tworzenia. Wyniki badań świadczą o dużych rozbieżnościach w przedstawieniu Samów w badanej literaturze

podróżniczej w zależności od autora.

Słowa kluczowe: samowie, Laponia, literatura podróżnicza, dzienniki podróży, narracja, kobieca literatura podróżnicza, czytelnik modelowy

2

Innehållsförteckning:

1. Inledning ... 3

2. Introduktion och bakgrund ... 3

2.1. Reselitteratur som genre ... 3

2.2. Problemformulering, syfte och en hypotes ... 4

2.3. Metod ... 6

2.4. Forskningsöversikt och tidigare studier ... 7

3. Textanalys ... 10

3.1. Om Lappland och lapparne, företredevis de svenske ... 10

3.1.1. Historisk bakgrund ... 10

3.1.2. Etymologi av ordet lapp ... 11

3.1.3. Naturförhållandet och årstider ... 12

3.1.4. Renar ... 15

3.1.5. Samer ... 16

3.2. Z dalekiej północy: Norwegja, Szwecja, Danja, Islandja i Laponja (sv. Från Norden: Norge, Sverige, Danmark, Island och Lappland) ... 18

3.2.1. Historisk bakgrund ... 19

3.2.2. Etymologi av ordet lapp ... 21

3.2.3 Naturförhållandet och årstider ... 21

3.2.4. Renar ... 22

3.2.5. Samer ... 23

4. Det komparativa perspektivet ... 24

5. Sammanfattning ... 31

6. Litteraturförteckning: ... 34

Bilaga 1 ... 39

3

1. Inledning

När jag började mina högskolestudier inom svensk språk- och litteraturvetenskap blev just litteraturen nyckeln för mig för att förstå och tolka historien. Under kandidatstudier på Jagiellonska Universitetet i Krakow fick jag bekanta mig med den forntida nordiska litteraturen såsom både Äldre och Yngre Edda samt de största verken från alla litterära perioderna i Norden. Det internationella perspektivet på de nordiska folken blev dock

åsidosatt, både i den undervisade litteraturen och i det praktiska. Jag är glad och stolt att nu få en möjlighet att undersöka det på djupet.

I uppsatsen analyserar jag hur synen på samerna varierats i reseskildringar beroende på olika faktorer. Ett svenskt och ett polskt verk introduceras, analyseras och diskuteras. Genom att inkludera en polsk reseskildring ges möjlighet att berika tidigare studier inom ämnet.

Uppsatsen är ett försök att jämföra och tolka litterära verk av liknande form från två olika länder med en del olikheter av social och kulturell natur och kommer att koncentreras på reseskildringar där samer står i fokus.

2. Introduktion och bakgrund

För att kunna undersöka olika litterära verk och deras poetiska drag är det nödvändigt att systematisera användbara begrepp och detta ska tas upp nu i det nedanstående avsnittet.

2.1. Reselitteratur som genre

Reselitteratur (SAOB, 1957, resa, sbst. I 2 C) definieras som alla skriftliga faktaverk där resan ställs i centrum. Genren presenterar även de grundläggande aspekterna kring resan eller expeditionen såsom folkkultur och traditioner, språk, ritualer, natur samt urbana platser, sevärdheter men även resenärens inre känslor, upplevelser, funderingar och uppfattningar.

Detta förmedlas genom olika uttrycksformer som är typiska för denna litteraturart, bland de mest populära är dagböcker, memoarer, reseskildringar, journaler och reportage. Läsaren förses med författarens biografiska information, synopsis av resan, verkets kontext samt dess problematik (Lidström, 2015).

4 Adams (1983) påminner i sin bok Travel Literature and the Evolution of the Novel att de flesta faktalitteraturverken skrivna före 1800-talet har alla nödvändiga drag för att bli kallad för reselitteratur. Detta innebär att litteraturens allmänna historiska periodindelning

inkluderar reselitteratur som genre i olika perioder, vilket representeras exempelvis av antikens Historia av Herodotos (1996), medeltidens Marco Polos resor (1873) eller upplysningens berömda dagbok A Sentimental Journey Through France and Italy av Laurence Sterne (1967). Ett sålunda linjärt sammanhang för reselitteraturen har genom tiderna förstärkt och grundat dess identitet. Dessutom, tack vare dess utbildningsrelaterade funktion har genren på sistone inte blivit längre bara en lekfull och äventyrlig lektyr, utan också ett pedagogiskt redskap med egna didaktiska och vetenskapliga egenskaper. Comer (2005) skriver om hur och till vilken utsträckning grund- och gymnasieskolor samt högskolor i Storbritannien använder sig av reseberättelser och hur detta anknyts till läroplanen. Han menar att reselitteratur är en kontextuellt rik genre som förser läsaren med bred information inom olika skolämnen dvs geografi, historia, språk och samhällsvetenskapliga ämnen.

2.2. Problemformulering, syfte och en hypotes

I uppsatsen problematiseras hur synen på samerna har varierat i reselitteraturen beroende på olika sociala faktorer och egenskaper som tillhör författaren och hens sociala och kulturella bakgrund.

Som bas för forskningen betraktas två reseskildringar nämligen Gustaf von Dübens Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske från 1873 och Faustyna Morzyckas Z dalekiej północy: Norwegja, Szwecja, Danja, Islandja i Laponja från 1896.

I uppsatsen står berättande i fokus. Utifrån detta kommer arbetet svara på följande frågor: hur har samerna beskrivits i inhemsk och internationell reselitteratur? Hur har den sociala och politiska kontexten påverkat beskrivningarna?

Diskussionen kring en reseberättelse skriven av en kvinna framkallar ofta en bredare diskurs inom den kvinnliga litteraturhistorien. I arbetet kommer även det feministiska perspektivet på reselitteratur att inkluderas. I relation till kommer arbetet att svara på frågan: Hur kan verken analyseras utifrån feministisk reselitteraturs vinkel? Jag antar att diskursen kring detta kan visas relevant eller mindre relevant beroende på det undersökta materialet.

5 Syftet med uppsatsen är att förstå på vilket sätt, varför och hur beskrivningarna av samer presenterades i den undersökta litteraturen. Som teoretisk litteratur kommer framför allt att användas studier inom narratiologi samt postkoloniala och feministiska teorier inom litteraturen.

Hypotesen som uppsatsen utgår ifrån är att synen på samer är annorlunda beroende på

författaren och hens unika sociala och kulturella sammanhang. Detta ska beskrivas ytterligare i nästa kapitel då tidigare studier kommer att undersökas och analyseras. Baserat på Ecos The role of the reader (1979) inkluderas hypotesen att textens semiotiska narrativitet och estetik även är starkt påverkad av skildringens modelläsare. Detta innebär att textens tänkta

mottagare, vilken är annorlunda för ett svenskt och ett polskt verk, kan spela en betydande roll för författarens litterära val. Mottagaren är därmed inblandad i den reflexiva kontexten av berättelsen och är även en aktör vid skapandeprocessen (Andersson & Cocq, 2012).

Hypotesen kommer även att prövas och verifieras.

För att kunna förklara annorlunda och subjektiva perceptionsprocesser är det viktigt att kort referera till den symboliska betydelsen av makt. Dahl (1957) förenklar begreppet och påstår att makten är det som en person gör för att få en annan person göra det som annars inte skulle göras (s. 201). Mot detta koncept står på så sett Foucault (1982) och sätter en gräns mellan den reflexiva relationen som uppstår mellan individer och maktens resultat. Sociala tillstånd och individuella benägenheter omskapas och ackommoderas för att passa in i

relationsmönstren. Ett sådant fenomen inom språk- och litteraturforskning har blivit

introducerat av Bourdieu (1991) och kallas för symbolic power. Konceptet innebär att en del semantiska uttryck och figurer väljs för att bevisa och förstärka ens identitets betydelse och samtidigt förminska andras. I materialundersökning förväntar jag mig att hitta spår av detta fenomen och anledningar till detta ska även diskuteras.

En annan intressant aspekt av det litterära arvet från reselitteraturen generellt är functional familiarity, ett begrepp som infördes av Davies (2000). Författaren, som utgår ifrån sina egna studier inom engelskspråkig reselitteratur i Sverige mellan 1770–1865 tar övervägande värdens roll i ett turistiskt sammanhang. Förhållandet gäst-värd som grundas på diplomati och sammankopplar två olika kulturella identiteter är en bas för en varsam och smidig gränsövergång samt minimaliserar oönskade kulturkrockar. Värden är alltså den primära culture brokern (Jezewski & Sotnik, 2001) som möts av resenären och därigenom

6 determinerar hens världsåskådande. I det följande kommer jag om möjligt redovisa värdens inflyttande på berättandet.

Davies (2000) skriver även om referential power inom reselitteratur. Begreppet innebär att författare i sin skildring hänvisar till sina företrädare och återberättar deras synpunkter och reflektioner i stället för att införa sina egna. Med tanke på den vetenskapliga karaktären av von Dübens text förväntar jag mig att hitta spår av detta i alla fall i Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske men även i Morzyckas verk.

2.3. Metod

Undersökningen av materialet utgår ifrån en narrativ teori och analys av berättelsen, vilket innebär att de valda texterna undersöks kvalitativt.

Diskursen kring textens lingvistiska och metafysiska egenskaper som definierades av de Saussure (1970, s. 43) blir en bas för undersökningen. De Saussures berömda språkindelning till langue (språksystemet) och parole (kontextvarierande och individuellt språklig beteende) förekommer ofta i studier inom feministisk litteratur. Utifrån detta kommer författarnas semiotiska val att diskuteras senare i arbetet.

På grund av det realistiska sammanhanget för reselitteraturen är tolkningen dock en

utmaning. Reseskildringar kvalificeras nämligen som skriftliga livsberättelser alltså en form av berättandet där narrationen centreras kring en viss persons liv. Detta ger ett visst bredare perspektiv på själva analysen och tolkningen. De sociologiska aspekterna som måste tas hänsyn till är på det sättet extra särskilda och unika (Johansson, 2005). Livsberättelser har även samband med en specifik och konkret värld som är autentisk för den berättande personen. Detta betyder att det självbiografiska inflytandet på den skrivna texten är intensiv och ska hållas i åtanke. En likadan tät relation uppstår även mellan forskaren som utför en tolkande aktivitet och den undersökta texten i sig. Johansson (2005) poängterar att alla samhällsvetenskapliga relationerna som den tolkande befinner sig i speglas i det slutliga forskningsresultatet. Ett resultat av detta är en intrasubjektiv karaktär av tolkandet, något som dessutom kan ge mer eller mindre olika resultat.

På grund av studiens reliabilitet och trovärdighet ska analysen av den första boken begränsas till aspekter som tas upp även av den polska författarinnan, dvs de aspekter av berättandet

7 som är relevanta för den nordliga diskursen om samer (nomenklatur, specifikt klimat, renar samt karaktäriseringar av samiska personer).

2.4. Forskningsöversikt och tidigare studier

Lappmarken var geografiskt de mest nordliga områdena av Norge, Sverige och Finland.

Ordet förekom redan i fornsvenskan som lapmark och lappe mark och morfologiskt bestod av två led; lapp- same och mark- gräns, skog, obebott område (Cramér & Ryd, 2012, s. 16).

Med tiden börjades Lappmark användas även för att beskriva ett område som var bosatt av samer. Sápmi används idag något bredare och omfattar både praktiskt och teoretiskt även de nordliga delarna av Ryssland (Sápmi, 2019). Det avgörande för båda definitionerna är

faktumet att det historiska, samiska bosättningsområdet visar sig inom deras gränser. Numera beräknas den samiska populationen i alla fyra länderna till mellan 80 och 100 tusen personer, där upp till 40 tusen bor i Sverige, de flesta i Västerbottens och Norrbottens län (Sametinget, 2019). Under 1800-talet var det gemensamma antalet samer nästan 50 procent mindre (Stråth, 2012).

Helmer Grundström (1939), en norrländsk författare och poet beskriver lappmarkens skönhet och hemligheter på ett universellt men samtidigt romantiskt och nostalgiskt sätt. I antologin Det är nog skriver han:

”Långt från torp och by

djupt i lavgrå skog bränner skyttens eld älgens land och bog. (…).

Ur en bortglömd dal stiger lappens rök

Över fjällets skal

kretsar örn och hök.”

(Helmer Grundström, 1939)

Det suggestiva berättandet tar mottagaren till författarens unika värld där relationen till naturen och omgivningen står i fokus. Man kan fastställa att även resenärer lockades till

8 lappmarkens estetiska och antropologiska valörer, där dess onåbara, kala ställen blandas in med ursprungsfolkets färgglada kultur. Begreppet lapp som var populärt inom Lapplands svenska del har under 1900-talet transformerats till same, vilket forcerats av urfolkets ombudsmän (Sápmi, 2019). Anledningen till detta var en pejorativ karaktär av ordet lapp, som hade använts framför allt i negativa sammanhang. Prefixet lapp- har samtidigt varit ganska vanligt i geografiska eller biologiska sammanhang och detta fortsätter även idag.

Ordet lapp är ständigt återkommande i forskningslitteraturen, och anledningar till det

kommer att analyseras i följande kapitel. Sådana benämningar kan spela en betydande roll för tolkningsprocessen och är därmed värda att diskuteras explicit. Efter att kort ha avhandlat detta, är det dags att gå vidare till tidigare forskning inom reselitteraturen om Lappland.

Det finns överraskande många forskare som fördjupat sig i tematiken och undersökt reseskildringar eller reportage om Sápmi. Det som är förvånande är att en del av

skildringarna skrevs av kvinnliga författare som genomförde sina Lapplandsresor alldeles själva. Även om detta arbete inte kommer att fokuseras på forskningen inom könsrelaterade frågor explicit finns det aspekter av den könsrelaterade diskursen inom litteraturen som är nödvändiga att diskuteras. Millis (1991) är den första som synliggör och tar upp olika dimensioner inom den kvinnliga reselitteraturen och analyserar dem utifrån det feministiska perspektivet. Författaren påpekar att även om de flesta kvinnliga resenärers och författares skrivandestrategi är samma som det manliga, har kvinnors reseskildringar värderats och kritiserats på ett annat sätt. Detta innebär att medan manliga skildrare blev kritiserade utifrån det vetenskapliga perspektivet var kvinnliga skildare granskade utifrån det stilistiska. (Millis, 1991, s. 109). En sådan värdering av författarskapet beroende på författarens kön sker inte bara inom reselitteraturen. Hon fortsätter med att reselitteraturens kvinnliga skribenter i motsats till män har varit tvungna att göra en kompromiss mellan det som antecknas och det som tänks. Detta betyder att en slags social granskning kunde ha påverkat deras budskap.

Meriot (2017) beskriver och analyserar reseberättelsen En kvinnas resa till Spetsbergen som utarbetades 1852 av Leonie d´Auntes, en 19-åring fransyska. Expeditionen börjades uppe i norska Hammerfest och gick söderut för att avslutas i Haparanda, och hela resvägen var indelad i ungefär tio delar.

Meriot betonar en diakron indelning av berättelsens innehåll, som å ena sidan är laddat med specifik etnografisk kunskap, å andra sidan omfattar en analys av d´Auntes feminina 19-åriga jag och ett naivt synsätt med mycket återberättande och generalisering. Som blivande

9 modejournalist lägger d`Auntes stort fokus på det estetiska och är inte rädd för att sätta betyg på saker och ting som hon inte är imponerad av. Orden ful, usel, primitiv eller smutsig

figurerar titt som tätt i hennes beskrivningar av både klädsel av samiska kvinnor och män och deras levnadsvillkor, vardagsliv eller högtider och traditioner. I sina karaktäriseringar är hon ofta obarmhärtig och hård särskild mot kvinnor då en av de kallades för ”en fulländad vampyr”, en annan för ”en sorts mumie, men betydligt bättre för sin ålder än dottern”

(Meriot, 2017, s. 411). Hon visar sin förvåning och äckel gällande röktobak, som är populär även bland samiska kvinnor: här röker de! Ett sådant kritiskt omdöme kan dock variera beroende på var hon är någonstans; ju länge söderut och närmare Finland desto renare och vackrare, men kallt och blött ändå. Meriot försvarar dock d´Auntes attityd och lägger skulden på hennes brist på detaljerad utbildning samt åldern och bakgrund. Den romantiska visionen av västvärlden och dess väletablerade ordning som Leonie vuxit upp i krockade med det vilda, obekanta och hedniska. Religionens inflytande syns även i berättelsen som finns ovan där de visuella jämförelserna byggdes runt demoniska, otäcka varelser.

Cirka 70 år senare reste en annan kvinna iväg på sin lapplandsresa. Ester Blenda Nordström var en professionell journalist som arbetade för Svenska Dagbladet och gjorde sin debut 1916 med boken Kåtornas folk. Annie Bourguignon (2017) som är professor för nordliga studier vid Universitetet i Lorraine kallar Nordströms skrivandeteknik för tidsenlig och eftertänksam, där reportern sätter en tydlig gräns mellan sina egna funderingar och verkligheten. Boken innefattar fakta både gällande samernas vardagliga liv och deras metafysiska värld.

Nordström som lärare kritiserar dock verklighetsfrämmande undervisning för samiska barn inom det svenska språket och är emot obligatoriska avgifter vid eventuella skador på

markerna orsakade av renar. Vid ett annat tillfälle rapporterar hon om samernas gästvänlighet och öppenhet samt erkänner deras humor och vanligt förekommande livsglädje. Bourguignon konstaterar att både boken och reportageserier porträtterar sakförhållandet på ett solid och, om möjligt, objektivt sätt där information och fakta spelar en primär roll (Bourguignon, 2017, s. 428).

I stort sett kan sägas att de ovan diskuterade skildringarna är bara två exempel på ett flertal andra. Hansson (2008) analyserar en resedagbok skriven av en brittisk turist av högre klass, Frank Hedges Butler, som besökte Sápmi i början av 1900-talet alltså under det Brittiska imperiets blomstringstid. Hansson påpekar att även om Butler snarare är förtjust av den vackra naturen och vänligt folk visar han sina imperialistiska attityder till exempel genom att

10 på så sätt förvandla en av de samiska männen till sin dräng och kalla honom för ”my faithful Lapp.” (Hansson, 2008, s. 89).

Nencioni (2008) fokuserar på italienare som gjorde charterlyxresor till Nordkap ungefär samma tid och studerar deras memoarer. De flesta av resenärerna är ganska negativt inställda både till den inhemska samiska befolkningen och landskapet där det depressiva mörkret verkar ta över resglädje och fascination. Vissa av skribenterna sätter även betyg på norrmännens tråkiga och enkla livsstil och bedömer att ”de är lyckliga för att de ägnar sig enbart åt mat och sex” (Nencioni, 2008, s.136). Uppfattningar av samer tycks kunna variera beroende på individuella bakgrunder och perception.

3. Textanalys

Den första delen av materialredovisningen kommer att fokusera på det svenskspråkiga verket av Gustaf von Düben Om lappland och lapparne, företrädevis de svenske. Sedan ska den polskspråkiga reseskildringen Z dalekiej północy. Norwegja, Szwecja, Danja, Islandja i Laponja av Faustyna Morzycka diskuteras.

3.1 Om Lappland och lapparne, företredevis de svenske

Gustaf von Düben föddes 1822 och var en svensk läkare i anatomi samt bibliotekarie och skribent. Hans allsidiga utbildning och äventyrliga personlighet fick honom att genomföra en del vetenskapliga resor som sedan beskrevs i olika böcker och skildringar. Inom sin professur vid Karolinska Institutet bedrev han forskning kring samiska kranier som fanns i institutets samlingar, vilket motiverade honom till att påbörja ett bredare vetenskapligt arbete kring samer. 1868 reste han tillsammans med sin fru Lotta, som hjälpte till som fotograf, från Stockholm till Luleå-området i Lappland (Garnert, 1977, s. 8). Paret samlade en del intressant material om fjällsamer samt bestämde sig för att återkomma till Lappland inom kort för att utöka forskningen med skogs- och nybyggarsamer. Den andra resan skedde 1871 och

börjades i Piteå för att via Arjeplog, Sorsele, Arvidsjaur avslutas i Jokkmokk. (Garnert, 1977, s. 9–10). Material som samlades under resorna blev en grundkälla till Om Lappland och lapparne. Boken delades in i 15 kapitel.

11 Verket utarbetades i en intensiv tid för Sveriges samt Europas historia. Unionen med Norge samt förlust av Finland 1809 efterföljdes av nationalistiska, socialistiska och liberala

tendenser i kungarikets politik (Stråth, 2012). En kraftig omformning från det gammalmodiga till det moderna och industriella landet i mitten av 1800-talet speglades även i den

vetenskapliga världen. Professionell och akademisk forskning inom historien påbörjades hand i hand med naturvetenskapliga studier inom biologi, medicin, etnografi och geografi. Lokala europeiska resor resulterades även i internationella upptäcktsexpeditioner till Afrika, Mindre Asien och Australien (Stråth, 2012, s. 508). Framväxten av utbildningsinstitutioner samt etablering av folkskolor och den nyintroducerade skolplikten för barn bidrog till en fri och lättillgänglig skola oberoende social status. Som Johansson (1969) visar i sin kvantitativa studie av alfabetiseringen i Sverige var läskunnighet en norm redan innan 1842 då de första folkskolorna grundades. På grund av samhällets växande nationalkänsla som ofta blandades med vetenskapliga sammanhang samt internationell framväxt av rasismen blev fokus på rastillhörighet mer och mer populärt även i Sverige. Glorifiering av den vita europeiska människan skedde parallellt med det positivistiska kunskapssökandet, vilket ledde till

vetenskapliga resor även till Lappland och djupare forskning inom samiskhet. Exotiska, vilda och märkliga samer blev en underhållningskälla som visades runt Europa på cirkusturnéer och betraktades med äckel, förvåning och skoj (Meriot, 2017).

3.1.2. Etymologi av ordet lapp

Undersökningen av texten ska börja med en analys av ordet Lapp, vilket von Düben gör själv i början av det första kapitlet av boken:

Det folk, som af Svenskar kallas Lapp, Lappe, Lappar, benämnes av Norrmännen Fin, Finner (…). Folket sjelft erkänner dock icke detta namn som sitt, ja betraktar det väl såsom ett vedernamn. Sjelft kallar det sig Sabme, eller Same, pl. Sameh, eller Samelats, i hvilka namn man tydligen igen känner ljuden av Suomi (=Finland) (…) (von Düben, 1873, s. 1).

Därefter citerar han Johannes Tornæus, en finsk färdman, präst och författare från Torneå och skriver:

12 Tornæus talar om åtskilliga härledningsord såsom finska ordet lappa=inhemta, indraga, syftande på Lapparnes girighet, eller lappio=skyffel, utan hvilken de aldrig kunna resa (…).

(von Düben, 1873, s. 1).

Von Düben analyserar ordet väldigt noggrant och hänvisar till många forskare som studerade den semantiska betydelsen av ordet samt dess härkomst. Förutom Tornæus överväger

författaren bland annat Pehr Högströms hypotes, som innebär att ordet härstammar ifrån det svenska ordet lapp och finska lappu= lapp som man lagar kläderna med eller läppa vilket som betyder flädermöss i norrländska mål. I texten citeras även den finske lingvisten

Matthias Castrén som visar på samband mellan de dialektala samiska orden loap, laptem och låpto= slut, ända och det finska ordet lappi som betyder Lappland (Castrén, 1852, kap. V, s.

5–7). Efter att ha utrett och gått igenom en del möjliga förklaringar pekar von Düben på Tornæus antagande som mest rimlig. Författaren visar sin säkerhet på att ordet lapp

härstammar från det svenska språket och avböjer teorin att samer skulle själva ha döpt sig till lappar. Det som är intressant är att även om von Düben erkänner att ursprungsfolket i sig inte brukar kalla sig för lappar utan snarare för samer, använder han sig av den försvenskade nomenklaturen senare i boken. Anledningen till detta kan huvudsakligen vara en svensk mottagare av boken samt hens språkliga preferenser. Utifrån en forskares perspektiv kan man fastställa att von Düben är objektiv och vetenskaplig samt lyfter upp samernas individuella namn och deras perspektiv. Denna aspekt kommer att analyseras senare i forskningen.

3.1.3. Naturförhållandet och årstider

Under sina resor fick författaren uppleva klimatet under alla årstiderna och framhäver detta ganska noggrant och utförligt. Han är väldigt nyfiken på Lapplands naturförhållanden och i sina anteckningar använder han sig av Göran Wahlenbergs detaljerade klassificering av området beroende på dess vegetation (von Düben, 1873, s. 10). Indelningen sker i åtta dimensioner och sträcker sig norrut med början i det varmaste området som för studies skull kallas för granregionen. Därefter fortsätter beskrivningar av tallregionen, björkregionen, den lägre och högre fjällregionen, snöfjällen, den evigas snös region och övfer snögränsen. Von Düben är ingen botaniker själv så alla nyanserade regionbeskrivningarna är källhänvisade.

Det som är intressant är dock att citaten som används kommer från Flora lapponica skriven av Göran Wahlenberg och som prisades 1812 av Kungliga Vetenskapsakademien. Von

13 Düben hittar material till sitt verk i dåtidens bästa tillgängliga litteratur, i detta fall föredrar han det moderna över det möjligen inaktuella, som beskrevs hundra år tidigare av Carl von Linné i hans bok med samma titel. Däremot anför han Linné ganska ofta i andra sammanhang såsom till exempel i beskrivningar av samisk heminredning eller olika slags redskap.

Författaren fortsätter med sin beskrivning av klimat och åt den gången refererar han till L. L.

Læstadius skildring som växlas med von Dubens genuina kommentarer och hans tillägg om temperaturmätningar. Vintermånaderna skildras kort och begripligt. Så här skriver von Düben om januari:

Kallt och klart. Ingen dag; fyra timmars morgonrodnad. Likväl synes solen 3, 4 till 6 timmar öfver horizonten i den södra Lappmarken samt äfven i den norra efter Trettondagen.

Qvicksilfret faller ofta ner i termometerkulan. Medeltemperaturen: -17,50°.” och februari: ”30 till 40 graders köld med omvexlande snö och blåst; dagsljus från 6–7 på morgonen till 5–6 om aftonen; vid klart väder ser man äfven solen några timmar. (von Düben, 1873, s. 14)

Sommarmånaderna beskrivs dock mer utförligt och pittoreskt:

Juli: (…) Nu står väl naturen i sin högsta färgning, men också har man nu att lida av Lappmarkens landsplåga, myggen, som varken skona menniskor eller djur och för hvilka endast renare på de högsta fjällspetsare äro fredande. Medeltemperaturen: +15,50°. (von Düben, 1873, s. 15)

En likadant poetisk beskrivning fortsätter även för augusti:

Augusti månad utmärker sig merändels genom mycket regn, hvarigenom höbergningsarbetet betydligt hindras. Snart infaller äfven skördetiden. Omkring Larsmessan eller den 10 Augusti har man att vänta järnnätterna, och om himmelen klarnar upp i Norden, står hela Norrlands välfärd på spel. Är det mulet vid den tiden, gå jernnätterna vanligen lyckligt förbi och då kan årsväxten utan fara stå 8 dagar längre. Imellertid bör åkern vara skördad den 24. (von Düben, 1873, s. 16)

14 Efteråt återkommer han till sitt korta och lakoniska berättande och skriver så här om

september: ”Korta dagar, ruskig väderlek med omvexlande regn, blåst och snölask. Nu samlas hallon, smultron, vinbär, lingon, blåbär (..).” (von Düben, 1873, s. 17). Ett sådant varierande berättande illustrerar en stark tillgivenhet till naturens skiftningar. Författaren relaterar till olika årstider på två olika sätt med en märklig indelning till den kalla perioden, när ingenting händer och den relativt varma perioden som fokuseras starkt på Bondesverige och jordbruk. Anknytning till detta återfinns även i epokens stämning då begreppet svenskhet började formeras och förknippades med vitheten, nationalismen och kärleken till naturen (Ehn, 1993). Det intressanta är att han anger exakta datum för specifika aktiviteter, vilket kan vara resultat av en bred forskning, intervjuer med trovärdiga lokala informanter eller en otrolig regularitet av väderfenomen. Detta skapar även en ny vetenskaplig diskurs.

Beskrivningarna kan betraktas både symboliskt och metaforiskt, där återigen det depressiva och mörka står emot det glada och aktiva. Författaren hänvisar till årstider och klimat med sina egna ord även i senare delar av skildringen; sådana beskrivningar är dock fokuserade på ett annat sammanhang där väder och vind snarare står i bakgrunden. Han verkar generellt vara objektiv gällande Lapplands klimat och antecknar att ”Lappland, fast det har en kort sommar och en bister vinter, starka, isiga stormar och lång natt, dock njuter af ett särdeles helsosamt klimat” (von Düben, 1873, s. 25). Sina egna reflektioner stödjer han med själva Linnés observationer, som påpekar att ”en resa till detta upp-land, skulle hafva fullt så stor nytta af att komma hit och dricka snövatten och besöka mineralkällor” (Linné I von Düben, 1873, s. 26).

En mer detaljerad beskrivning levereras av von Düben gällande norrskenen eller vinterscener som det kallas i boken. Det problematiska är att de flesta karakteriseringar av auroran är samlade hänvisningar av olika författare nämligen L. L. Læstadius, Nils Stockfleth, Mattias Castrén, Carl Pettersson, Carl von Linné med flera. Det är svårt att fastställa varför von Düben själv inte beskriver fenomenet med sina egna ord och bestämmer sig för att använda sig av citat. Det finns inga tydliga svar på denna fråga, men en anledning kan vara

författarens preferens att behålla den vetenskapliga karaktären av boken, som skulle garanteras av återgivning. Det kan även vara så att fenomenet inte riktigt är hans intresse.

Von Düben lägger fokus först och främst på etnografiska undersökningar som kanske inte behöver omfatta den romantiska tonen som används till exempel av Castrén:

15 Åt venster resa sig de dunka molnlika konturerna af jättefjället Umptek. Så enformig och kaotisk denna anblick än må vara, så verkar den dock med en underbar makt på det menskliga sinnet. (Castrén I von Düben, 1873, s. 23)

3.1.4. Renar

Renar, deras egenskaper och bruk spelar en betydelsefull roll för samer och detta analyseras utförligt i Om lappland och lapparne, företrädesvis de svenske. Von Düben anger detaljerade mätningar av både vuxna renar och kalvar samt fokuserar mycket på dräktfärger och hårlängd beroende på årstiden. Dessutom använder han sig av jämförelser för att underlätta

mottagarens förståelse för det djur som beskrivs: ”Renen liknar till sin form hjortarne i allmänhet, men är klumpigare och har större hufvud och nosen liknar kons.” (von Düben, 1873, s. 61). Författaren fortsätter med detaljerade beskrivningar av horn, ben, hud, tänder och rörelser samt omnämner renens ljud. Inte utan förtjusning skriver han: ”Då renen rör sig, går eller springer, höres ett egendomligt ljud, hvilket blifvit liknadt än vid detonationen av saltkorn, kastade på elden, än vid sprakandet af elektriska gnistor.” (von Düben, 1873, s. 65).

Von Düben hävdar bestämt att renen är gräsätare och berättar på ett humoristiskt sätt om renens tämjande: ”Renen kallas visserligen husdjur och tamdjur, men han är ett husdjur som aldrig vistas i hus (…).” (von Düben, 1873, s. 70). Han byter dock till en mer vetenskaplig berättande och skriver:

Hans tämjning går långsamt: för att få körrenen trogen och lära honom igen känna sin herre, bruka Lappen med handen servera honom en blandning af salt och angelica, eller låta honom smaka urin. (von Düben, 1873, s. 71)

I citaten använder sig även von Düben av ett latinskt uttryck som hänvisar till en populär örtsort nämligen kvanne. Berättandet om renen fortsätter ingåendes i detalj om infångandet och mjölkningen samt fördjupar sig i den ekonomiska betydelse som bärs av renen. Många hänvisningar görs här; enligt olika källor har de fattigaste lapparne upp till 200 styck medan

”den rike besitter omkring 1000.” (von Düben, 1873, s. 78). Studien om renen genomförs på ett nyanserat sätt med mycket citat samt författarens egna observationer och mätningar. Det här kapitlet i boken är hittills mest utvecklat av skildraren och han anger ett antal uppgifter och vetenskaplig information som stöds av citat och tidigare studier.

16 Senare i boken finns det en intressant beskrivning av hur betydande renen är för samerna, vilket speglas i det samiska språket. Von Düben skriver nämligen så här:

Liksom i ofvan gjorda beskrivningar öfver Lappens lif tager renen äfven i en lapsk ord- förteckning ett stort rum. Jag vågar icke anföra alla dem jag samlat: de gå till mera än 300, genuint lapska. Det generella namnet är påtso, påtsoi; hannen heter påtso-årjes, honan p.- mingeles eller ningeles, äfven vatja, hjorden benämnes älo. Kalfven heter i första året mese, messi, sedan har fyllt ett år kärmak (kärbmak). Efter andra tre åren heter hannen varrek eller årrek, honan voignial (vuonjel). (von Duben, 1873, s. 296–297)

Ett sådant lingvistiskt fenomen, där den kulturella synpunkten speglas i språket har starkt mytologiserats under 1900-talet, bland de mest populära missuppfattningar är de berömda femtio namn som inuiter skulle ha använts för att beskriva snön (Pullum, 1991). Den felaktiga studien som skulle ha bevisats en tät relation mellan det kognitiva och det lingvistiska genomfördes av Franz Boas i 1911 och utreddes av Laura Martin i 1986, som undersökte inte bara snö-fallet, utan även andra snarlika studier med samma resultat. Med all kunskap som disponeras idag skulle det dock vara löjligt att påstå att det inte finns något förhållande mellan den mänskliga perceptionen av omgivningen och språket i användandet (Deutscher, 2010). Magga (2006) rapporterar att över 1000 namn för renar i samiska språk implicit beroende på djurens ålder, kön, färg, storlek, horn med mera. Detta kan vara ett bevis på att von Düben var på god väg i sina antropologiska studier, som bevisar att renar har en plats i den samiska kulturen och samtidig representeras av ett flertal språkliga agenter.

3.1.5. Samer

Sjunde kapitlet i Om lappland och lapparne lägger fokus på själva ursprungsfolket, dess utseende, karakteristiska drag, sociala egenskaper och boende. Von Düben erkänner redan i början att han genomför mätningar av vissa vuxna representanter av samer av båda kön. Så här skriver han: ”Af de män jag mått, är (…) medellängden 1,5 meter= 5 fot och litet der öfver; qvinnorna äro något mindre.” (von Düben, 1873, s. 166). Han uppmärksammar även dåtidens modedrag och på tal om längd påpekar han att samer även kan synas lite mindre än alla andra för att de inte har några klackar på sina skor. En betydande roll spelar även deras rörelsemönster när de går ”något lutande och blifva der igenom kutryggiga; må hända av

17 vana att på ryggen, bära matsäcken eller annat och att väja stegen.” (von Düben, 1873, s.

166). Samiska kroppar är proportionella, fastän benen visar sig något kortare skriver

författaren. Han noterar även kvinnors breda höfter samt deras ljusa hudfärg, som till skillnad från samiska män kan behållas livet ut. Von Düben påpekar att det är omöjligt att urskilja en hud- och hårfärg som skulle representeras av alla samer och snarare lutar han sig mot Linnés teori och påstår att färgerna kan varieras beroende på individ. Kvinnors hår beskrivas som rakt, mjukt och fint, medan mäns är mycket tätare och tjockt. En intressant observation ger skribenten om fetma som kan uppstå till följd av samernas animalisk-baserade kost: ” (…) egentlig embonpoint träffas ganska sällsynt. Den följer dock, här som annorstädes, vällefvnad och brännvin.” (von Düben, 1873, s. 168), där ordet embonpoint hänvisar till fetma eller kroppens korpulens. Detta är den första referensen till alkohol i hela boken, och därmed pekar författaren på den universella kontexten av dess inträffande och samtidigt försvarar på något sätt den benägenheten bland samer. Samiska ögon är, enligt von Düben, mångfärgade ”minst dock gråblå, såsom der imot mest hos Svensken. Lapparne äro ofta surögde (…).” (von Düben, 1873, s. 171). Ordet surögde i denna kontext kan betraktas som dubbeltydig, å ena sidan kan det hänvisa till hur samernas ögon ser ut helt fysiskt, å andra sidan kan von Düben referera till eventuella missnöjda personlighetsdrag. Den kontrastiva sammanställningen med Svensken underlättar mottagarens förståelse för faktumet att författaren här relaterar till två olika människoraser. Von Düben tar dock upp detta på ett smart och rationellt sätt och i stället för att skriva ”såsom det imot mest hos oss” använder sig av ett mycket mer neutralt begrepp, där han döljer sin egen grupptillhörighet och nationell identitet. En sådan

manifestation demonstrerar författarens vetenskapliga självständighet samt motstår dåtidens populära de/vi-paradigm. Han fortsätter med sina ansiktsbeskrivningar och skildrar: ”Ansigts- uttrycket godt och fryntligt, barnsligt, med undantag af de rynkade ögonbrynen, som der åt gifva en viss melankolisk pregel.” (von Düben, 1873, s. 171), vilket nästan låter romantiskt.

Författaren återkommer dock till sin vetenskapliga stil i nästa mening: ” (…) ansträngningen att se småsaker på stora afstånd samt saknad af skärm på mössan, mera än den inneboende melankolien, äro anledningarna till det djupa vecken öfver flinten och de ihopdragna

ögonbrynen (…).” (von Düben, 1873, s. 172). Von Düben understryker även svårigheter som uppstår när man försöker att bedöma en sames ålder; de flesta ser äldre ut än de verkligen är.

Särskilt samiska kvinnor, som brukar vara vackra och fina som unga, förvandlar sig med tiden till vederstyggliga. Han skriver om samernas orenhet samt deras obehagliga lukt att detta orsakas av svett och generell brist på hygien, vilket påverkar alla aspekter av deras liv såsom boende, klädsel och matlagning. En typisk samisk kåta är ett slags tält med två dörrar,

18 en duk på golvet och inga ventilationshål. Beroende på den ekonomiska faktorn kan kåtan variera storlek och material; Anders Fjellner, en samisk kyrkoherde från Sorsele berättar även om ”öfverdrag af engelskt kashmir” (von Düben, 1873, s. 116) och något sällsynt kaffe, som serverades honom. En fin relation har de till sina barn dock, som behandlas ”för det mesta väl och med stor ömhet, ja så stor, att de skämma bort dem. [Barnen] vida mera än de civiliserade folkens barn, utsättes för förkylning.” (von Düben,1873, s. 201).

3.2 . Z dalekiej północy: Norwegja, Szwecja, Danja, Islandja i Laponja (sv. Från Norden: Norge, Sverige, Danmark, Island och Lappland)

Det finns en del frågetecken som uppstår när man tar en närmare titt på Z dalekiej północy.

Norwegja, Szwecja, Danja, Islandja i Laponja och på grund av studiens reliabilitet och validitet är det nödvändigt att diskutera det nu.

Det första som är något problematiskt är faktumet att det fanns två kvinnor nämnda i olika källor (Krzywobłocka, 1969) som hette Faustyna Morzycka. Den första, Faustyna Morzycka den äldre (1822–1891) var faster till Faustyna Morzycka den yngre (1864–1910), vars verk kommer att analyseras i det här kapitlet. Det finns dock tre olika alternativ för bokens publiceringsår: 1873, 1896 och 1907 (Radomska Biblioteka Cyfrowa, 2019). Medan både 1896 och 1907 är ganska trovärdiga då Morzycka den yngres litterära arv faller i stort sett just för denna tidsperiod väcker det först nämnda publiceringsåret 1873 något tvivel. Faustyna Morzycka den yngre skulle ha varit nio år gammal då och med allt respekt för hennes litterära talang är detta datum ett tecken på att Z dalekiej północy. Norwegja, Szwecja, Danja, Islandja i Laponja skrevs av hennes faster. Problemet är att Faustyna Morzycka den äldre inte hade någon anknytning till litteratur överhuvudtaget, däremot var hon feminist och frihetsaktivist (Walczewska, 2012). Ett ytterligare dilemma uppstår när man fördjupar sig i båda kvinnornas biografier; det finns inga tydliga spår av att de någonsin hade varit på en resa till Norden.

Oberoende detta är boken skriven i en form av reseskildring och så ska betraktas vid undersökningen. Dessutom ska Faustyna Morzycka den yngre anses som författarinna till boken, vilket stöds av hennes övriga publikationer inom geografi exempelvis Szwajcarja: jej przyroda i mieszkańcy. Szkic geograficzno-etnograficzny (sv. Schweiz: dess natur och folk.

En skiss i geografi och etnografi) och historien såsom Rzym Chrześcijański (sv. Katolsk Rom), vars berättande och stilistik har likadana drag som i den undersökta boken. År 1873 som publiceringsår till Z dalekiej północy: Norwegja, Szwecja, Danja, Islandja i Laponja ska

19 därmed betraktas som felaktigt. Upplagan som forskningen ska grundas på publicerades 1896, verket indelades i fyra kapitel, varav ett handlar om Lappland och samer.

3.2.1. Historisk bakgrund

Faustyna Morzycka (den yngre) föddes 1864 i Tambov, Ryssland av polska föräldrar. Hon kom tillbaka till det ockuperade Polen 1875, först till Zjytomyr (dagens Ukraina) och därefter till Warszawa där hon började sin utbildning inom pedagogik och polsk filologi. Morzycka grundade tillsammans med sina skolkamrater en olaglig patriotisk organisation som syftade till att utbilda polskspråkiga barn i det uppdelade landet samt utveckla och popularisera den polska litteraturen och kulturen (Krzywobłocka, 1969). Hon skrev och publicerade en del läroböcker i polska, historia, geografi och etnografi, en av de böckerna är Från Norden:

Norge, Sverige, Danmark, Island och Lappland. Morzycka tröttnade snabbt på Warszawa och flyttade ut på landet, och där fortsatte hon med sitt sociala och pedagogiska arbete med vuxna och barn från bondefamiljer. Hennes patriotiska uppträdande och kärlek till ord fick henne att kämpa aktivt mot den utvecklande russifieringen av Polen; efter att ha deltagit i en

misslyckad bombattack där många oskyldiga åskådare dog, tog hon livet av sig 1910 (Górski, 2018). Hennes liv inspirerade Stefan Żeromski, en polsk författare som 1895 publicerade sin bok Siłaczka (sv. Starka kvinnan) (Sołdek, 2010).

Boken Från Norden: Norge, Sverige, Danmark, Island och Lappland är en bok som skrevs under Polens delning, som pågick 1795–1918 av en person som ideologiskt var motståndare till både det starka förtrycket av det polska folket och sociala orättvisor. Generationen som Morzycka representerade växte upp i ett delat land, där den tragiska verkligheten blandades med en nostalgisk och postromantisk vision av Polens historiska storhet. Modernt,

västeuropeiskt tankesätt som bland annat introducerades av August Comte och Herbert Spencer påverkade starkt det sociala väckelsearbete som genomfördes av den polska litterära och intellektuella klassen.¹ Den filosofiska ideologin som spreds runt landet då anses av vissa litteraturteoretiker som det mest progressiva även idag (Gloger, 2007). Detta sker på grund av periodens framtidssyn av ett land som skulle formas i rationalistisk, tolerant, vetenskaplig och jämställd anda.

1 Polsk positivism delades därmed till två olika vetenskapliga modeller; organiskt arbete (pol. praca organiczna) som fokuserades på ekonomisk utveckling av alla sociala klasser och grundarbete (pol. praca u podstaw grundarbete) som skulle garantera utbildning till bönder och arbetarklass (Markiewicz, 1978).

20 Med tanke på studiens eventuella oklarheter som diskuterades tidigare är det svårt att entydigt fastställa var Morzyckas kunskap om Norden kom ifrån ifall hennes resa i Skandinavien och Island aldrig ägt rum. Enligt Sołtysik (2012) som är akademiker och författare kunde

Morzycka ha rest utomlands ofta och av olika skäl. År 1901 gav hon ut Schweiz: dess natur och folk: en skiss i geografi och etnografi. Verket kan dateras kring denna tid då Morzycka ha befunnit sig i Schweiz för att kurera sina hälsobesvär. Detta i sin tur skulle kunna styrka bokens trovärdighet.

Som tidigare sagt finns det dock inga pålitliga spår i Morzyckas biografi som talar för att Från Norden: Norge, Sverige, Danmark, Island och Lappland är en reseskildring från 1896 (eller helst tidigare). Sołtysik menar dock att med tanke på sitt stormiga och riskfulla politiska engagemang kunde Morzycka ha använt sig av olika pseudonymer ² samt även ett påhittat namn Barbara Murzycka och med det namnet i passet resa (eller fly) utomlands. Det är mycket intressant att hon valde just efternamnet Murzycka som sitt alternativa namn då det bara är en bokstav som skiljer det från hennes riktiga namn. Med glimten i ögat förklarar Sołtysik denna åtgärd med ett gammalt polskt ordspråk som säger att ibland är det som mörkast precis under lampan. Utifrån detta kan man fastställa med viss sannolikhet att Morzyckas Lapplandsresa kan ha skett.

Olika källor³ nämner att Morzycka var välutbildad. Hon måste även ha varit mycket

språkkunnig med tanke på att hon växte upp i Ryssland med sina polsktalande föräldrar samt bodde både i Warszawa och Kraków där tyska var det officiella språket. I början av 1896 grundade hon tillsammans med sina vänner ett bokförlag som publicerade vetenskapliga böcker av polska författare. Kan Från Norden: Norge, Sverige, Danmark, Island och

Lappland i så fall vara en bok inom etnografi och geografi som har sin utgångspunkt i andras verk? Morzyckas biografi indikerar att även denna tes kan vara trovärdig.

Den polska resekulturen beskrivits brett genom tiderna i olika former, framför allt i reseskildringar. Teodor Tripplin, en polsk läkare och resenär publicerade 1857 en reseskildring Najnowsza podróż po Danii, Norwegii i Szwecji odbyta w roku 1855 przez skrzypka polskiego (sv. Den senaste resan till Danmark, Norge och Sverige gjord 1855 av en polsk violinspelare). År 1858 utgavs även Podróż Juliana Ursyna Niemcewicza z

Petersburga do Szwecji w drodze do Ameryki roku 1796 (sv. Julian Ursyn Niemcewiczs resa från Petersburg till Sverige och på väg till America år 1796) skriven av själva Niemcewicz,

2 Sołtysik anger här pseudonymen Zora som ett exempel.

3 Sołtysik (2012), Krzywobłocka (1969), Górski (2018).

21 en poet, dramaturg och översättare. Som Schab (2007) konstaterar i sin artikel Nordens billede bliver til. Polske rejseberetninger fra Skandinavien fra 1600-, 1700- og 1800-tallet var de både männen ganska hårda i sina åsikter gällande samer som presenterades som smutsiga, vilda och fula. (Trippin, 1844, vol. 2, s. 140, Niemcewicz, 1858, s. 19). Därmed kan de verken⁴ betraktas som inspiration och källa till Morzyckas kunskap om Norden.

3.2.2. Etymologi av ordet lapp

I motsats till Gustaf von Düben börjar Morzycka inte med att förklara vad ordet lapp egentligen betyder. Hon tar upp det i ett annat sammanhang nämligen vid en detaljerad beskrivning av renens funktion i den samiska kulturen. Så här skriver hon ”Man kan säga att lapparnas mål i livet är att mata renar vilket speglas även i deras namn där lapp betyder mossa, som är renarnas huvudsakliga mat”⁵ (Morzycka, 1896, s. 91). Det som är värt att nämna är att ordet lapp i polskan (pol. Lapończyk, pl. Lapończycy- ex. ö. Lapplandsbo, pl.

Lapplandsborna) inte har någon negativ bibetydelse. Dessutom är Lapończyk/Lapończycy det enda begreppet i det vardagliga språket som hänvisar till samer. Orden sam/samowie eller saam/saamowie (sv. sing. ob. same, pl. ob. samer) förekommer sällan och framför allt i vetenskaplig eller akademisk kontext (Słownik Języka Polskiego, 2019). Troligtvis på grund av den neutrala definitionen av ordet lapp i det polska språket eller författarinnans brist på kunskap inom den metodiska nomenklaturen används bara Lapończyk/Lapończycy i hela boken. Bokens mottagare är även en person som säkert kände till de båda begreppen; polska barn idag tror att Tomten kommer från Lappland (pol. Laponia/Laponja) vilket som sätter ordet lapp i en sålunda familjär kontext.

3.2.3 Naturförhållandet och årstider

Morzycka lägger mycket vikt vid att beskriva naturliga fenomen och beskriver utförligt Lapplands landskap, miljö och naturliv. Först och främst sätter hon geografiska gränser för själva området och nämner Finmark i Norge och Norrland i Sverige samt Torneå och Muonio älvar som Lapplands symboliska slutpunkter. Hon exkluderar alltså både de finska och ryska områdena som Sápmi omfattar idag och fokuserar primärt på den svenska delen och utgår i sitt berättande från det svenska perspektivet: ”Svenskar vet inte mycket om denna provins

4 Och även andra exempelvis Aleksander Przedzieckis Szwecja, wspomnienia jesienne z roku 1833 (1836), Eustachy Tyszkiewiczs Listy o Szwecji (1846) eller Pamiętniki (1836) av Jan Chryzostom Pasek.

5 Alla översättningar från polska till svenska är genomförda av mig. Det finns ingen översättning av verket från polska till svenska.

22 och om någon släkt tänker sig resa hela vägen till Lappland då brukar de ta farväl likasom han skulle till Amerika.” (Morzycka, 1896, s. 79). Hon beskriver Lappland som en vild och deprimerande region med ett kallt klimat och ödemarker, där det enda som orkar växa är björk, mossa, torv och lav. Sommaren är ganska varm, men ”vem bryr sig om sommaren dock i ett land där vintern kommer tidigt och stannar länge- nästan nio månader-med minus femtio graders temperatur?!” (Morzycka, 1896, s. 80). Morzycka konstaterar att på grund av låga temperaturer under vintern är jorden helt frusen även under sommaren vilket orsakar dåliga skördar. Själva vintern skildras så här: ”Vintern är hemsk och deprimerande, det gör ont i brösten när man andas (…), det snöar så mycket så att man inte kan se hus i byar”.

(Morzycka, 1869, s. 80-81). Såklart relaterar hon i sina målande beskrivningar till den polska mottagaren, som var obekant med sålunda förhållanden. Tyvärr blir skribenten inte ens imponerad av sommaren, som beskrivs som monoton och inte särskilt vacker. Det som väcker beundran och överväldigar henne är midnattssolen: ”Har ni någonsin sett solen mitt i natt, mina kära läsare?” (Morzycka, 1896, s. 82) och norrskenet, som ändå förtjänar en sådan bitter beskrivning: ”Det här är ett skönt och konstigt fenomen. Det är nästan som om naturen vill gottgöra solbristen på vintrarna” (Morzycka, 1896, s. 84). Om naturen skriver Morzycka enkelt, klart och tydligt. Texten är inte vetenskaplig, utan ganska lättläst tack vare det

vardagliga språket. Det intressanta är att hon i berättandet siktar direkt till sitt auditorium i en form av retoriska frågor.

3.2.4. Renar

Precis som i von Dübens skildring tar beskrivningarna av renar mycket utrymme i Z dalekiej północy: Norwegja, Szwecja, Finlandja, Islandja i Laponja. Det skulle inte finnas en enda människa i Lappland om renar inte fanns påstår Morzycka och fortsätter med en till

underlättande jämförelse då ren jämställs med ko, häst och får. Hon lägger till att renens alla kroppsdelar brukar komma till nytta: samer äter renens kött och dricker dess mjölk, bär pälsen och syr kläder med hjälp av nål gjord av renens horn och tråd gjord av dess inälvor.

Ådror används som rep. Hon påpekar även att renarna ofta betraktas som ett transportmedel av människor och varor på grund av deras möjlighet att springa på snön. Tämjningen borde ske medan djuret är ungt annars blir det problematiskt att få det stå stilla och dessutom ”en arg vridande ren kan även slå ihjäl en människa” (Morzycka, 1896, s. 86). Ju lugnare mot renen man är desto mer tillgiven blir den. Det finns inte något djur som är snabbare än ren, den kan springa fyra mil på en timme fortsätter Morzycka. Hon lyfter även fram att antalet

23 renar i flocket visar om ägaren är fattig eller rik; fattiga lappar har bara hundra styck och är tvungna att slå ihop sitt flock med någon annan skötare, medan de rikaste äger flera tusen renar.

Författaren nämner även ett till husdjur som tämjas av samer. ”Hundar är här väldigt fula med sina långa hår som påminner björnens och huvud som liknar vargens.” (Morzycka, 1896, s.

86). Även hundar beskrivs på ett nedlåtande sätt.

3.2.5. Samer

Morzycka presenterar samer som en avvikelse från den normala, vanliga rasen som bor i de nordiska länderna. Så här skriver hon:

En skandinavisk person är lång, vit, rödlätt och blond. Däremot är lappen kort, gul i ansiktet och mörkhårig. Vissa tror att denna kontrast blir källan till nordiska sagor om dvärgar och giganter. (Morzycka, 1896, s. 88)

Även samiska kroppar är konstiga med korta, krumma, inåtböjda ben och långa, trådaktiga armar, vilket enligt henne orsakas av deras ständiga arbete på båtar, där man ofta är tvungen att vara knäböjd. Ansiktet beskrivs som brett med getskägg eller utan hår alls, näsan är slät och ögonen smala med röda ögonlock. Hon nämnder även kort samiska klädsel och

konstaterar att ”Vinterkappan ser ut som en säck med ett hål för anstiktet i, när lappen tar den otäcka kappan på sig liknar han en björn som står på bakbenen.” (Morzycka, 1896, s. 89).

Morzycka berättar att samer ofta brukar bära med sig skinnväskor där de förvarar mat, tobak, kniv och vapen och på huvuden brukar kvinnorna ha väldigt märkliga hättor med ved i så att hättorna är stabila och upprätta. Hon fortsätter vidare med den hårda tonen; ”Det breda ansiktet är ofta glatt men på ett godtroget och dumt sätt. Lappen är samtidigt girig och häpnadsväckande samt dricker mycket alkohol.” (Morzycka, 1896, s. 90). Det här vilda folket har enligt henne ingen idé om någon nationell tillhörighet och därmed, tycker hon, ingen kärlek till land och seder. Hon framhåller att både norrmän och svenskar är stolta över sitt historiska arv och härkomst, traditioner, kultur och gemenskap. Samer bryr sig emellertid inte om sådana värderingar, utan ”bara om god mat, klädsel och hur många renar en äger”

(Morzycka, 1896, s. 90). Den katolska religionen, som vid denna tid spreds också genom

24 Lappland, togs emot bara av lydnad och naivitet; parallellt bibehåller även kristna samer sina vilda, barbariska ritualer. Gällande utbildning bland den samiska populationen urskiljer författarinnan svenska och norska samer och berömmer den norska regeringen för att den

”orkade lära lappar att läsa och bekanta med lagen i motsats till svenskarna” (Morzycka, 1896, s. 91). Hon skildrar att det är framför allt lapska män som lagar mat hemma medan kvinnorna syr, alla i familjen tar dock hand om renar. Samiska barn är älskade och trygga, skriver Morzycka och påpekar att det är just vaggan som är den vackraste möbeln i kåtan.

Samer har inga städvanor och bryr sig inte så mycket om hygien generellt, även i köket; de äter ofta soppa som är gjord av renars blod blandat med deras päls. Dessutom tycker de om fet mat, så fet att de ibland även äter stearinljus eller tvål. Till slut fastställer hon att trots allt brukar samer vara friska, lepran och blindhet är de vanligaste sjukdomarna.

4. Det komparativa perspektivet

En analys av de ovanredovisade texterna ska ske utifrån en sociokulturell vinkel. Den senare delen av detta avsnitt ska dessutom lägga fokus på feministisk reselitteratur och dess

egenartade egenskaper samt eventuella likheter med den undersökta polskspråkiga boken.

Baserat på materialredovisning kan fastställas att författarna till båda reseskildringarna använder sig av olika stilistiska redskap för att omvandla sin syn på samer till ord. Von Dübens vetenskapliga, detaljerade och professionella berättande står i kontrast till Morzyckas nonchalanta och chockerande reflektioner. Von Dübens berättelse har ett akademiskt syfte och han har tillgång till resurser och bakgrund medan utbildningsrelaterade funktion präglar Z dalekiej północy: Norwegja, Szwecja, Danja, Islandja i Laponja. Det som är intressant är att trots så olika narrationer förekommer även likheter som är typiska för den ovannämnda koloniala diskursen för litteraturforskning.

Gustav von Düben och hans fru hann besöka Lappland i en speciell tid under ett slags ideologisk pressande och vetenskaplig dubbelkultur. Hans modelläsare är därmed en

välutbildad svensk person som är särskilt intresserad av etnografi, geografi och historien, men även en som är beredd att använda texten som ett politiskt redskap. Modelläsare av Från Norden: Norge, Sverige, Danmark, Island och Lappland kan däremot vara en student eller en ung vuxen som är intresserad av lättläst kunskap inom geografi/etnografi samt på att träna att läsa just på polska som då var ett förbjudet språk.

Både Davies (2000) och Andersson (2019) framställer att diskursen om ursprungsbefolkning och de koloniserande ofta har en dubbelsidig karaktär, vilket betyder att båda grupperna

25 porträtteras på motsatt sätt. Koloniala författare, som utformade sina verk ifrån koloniala läsare, följer vanligtvis de litterära paradigmen som baserar på tidigare studier inom ämnet där ett sannolikt bekräftelsefel kan förekomma. En märklig observation om återberättande och replikering av det som redan skrivits inom reselitteraturen anger Anderson (2006):

Studies on nineteenth-century travel writing that focus upon male travel, male exploration, easily dismiss woman travelers as poor carbon copies of masculine

“original”, overlooking the ways in which those male originals themselves replicated past travels and explorations. (Anderson, 2006, s. 14)

Observationer anpassas alltså inte bara till epokens generella stämning och verkets modelläsare utan rättas också efter politiska, sociala och gällande litterära ramar, vilka exemplifieras i berättelsen. Medan alla svenska resenärer som citerades av vonDüben har sina egna namn, identitet och historia beskrevs samer till en viss grad som en homogen och anonym samling av människor med likadana egenskaper. Fenomenet av functional familarity som ha förväntats finnas i de undersökta delarna av Om Lappland och lapparne, företrädesvis den svenske representeras i boken av vissa personer av samisk härkomst. Relationer mellan själva författaren och de samiska individerna är ofta maktbaserande och beskrivs på ett vetenskapligt sätt. I de flesta fallen är dock sådana samiska informatörer dolda bakom information såsom vid beskrivningen av Lapplands klimat och årstider. En likadan berättelse kan synas även i Morzyckas skildring, där en samisk individ inte ens existerar. I hennes bok förekommer därmed både stereotypiserade fördomar gällande det samiska folket och även en arketyp av den svenska människan, som samer står i kontrast till. Diskursen om samer inom reselitteraturen saknar beskrivningar av individer. En intressant tolkning av den mänskliga tendensen att återberätta majoritetens litterära synpunkter redogörs av Davies (2000, s. 337) och omfattar ett begrepp av referential power, som styrs av schematiska strukturer inom perceptionen. Till skillnad från Morzycka vågar dock von Düben motstå sina vetenskapliga företrädare och efter att ha presenterats deras synpunkter beslutar han själv vilken ställning han har. Detta sker exempelvis när författaren resonerar kring ordet lapp. För en manlig forskare med en viss social status är det dock socialt acceptabelt och lätt, i motsats till Morzycka. Detta problem ska diskuteras vidare i senare delen av kapitlet.

26 Diskussionen runt koloniseringen i sig lyfts inte upp i Om lappland och lapparne,

företredevis de svenske på ett öppet, tydligt eller emotionellt sätt. En anledning till detta är först och främst den politiska och ekonomiska kontexten av 1800-talet, just i början av förminskning av kungamakt och den kraftiga industrialiseringen av de nordliga områdena i alla skandinaviska länderna. Samtidigt är von Dübens berättande som sagt professionellt och vetenskapligt, och det finns inte något rum för kontroversiella åsikter. Dolda koloniala och rasistiska attityder figurerar dock allt som oftast i boken då författaren själv berättar om sina egna mätningar av samiska personer eller utan någon djupare reflektion kallar äldre samiska kvinnor för vederstyggliga. Självklart visar sig även von Duben balansera mellan två olika kulturer samt har fokus på att bevisa att en av dem är mer civiliserad än den andra. Hans sätt att skriva håller dock mycket mer vetenskapligt avstånd än Morzyckas; för att manifestera sin universitetsbakgrund avstår han även från att vara svensk då detta aldrig nämns i hans

skildring. Det som sagt akademiska syftet av boken maskeras och förklaras av von Dubens semantik.

En slags glorifiering av kolonialiseringen utspelas dock i Z dalekiej północy: Norwegja, Szwecja, Danja, Islandja i Laponja då Morzycka visar aktning för den norska regeringen som genom olika utbildningsinstitutioner assimilerar samer med det norska folket. Detta är ganska överraskande; Morzycka är en person som själv föddes och växte upp i ett ockuperat land och hela sitt liv ägnade sig åt kampen mot ockupanten. Även om tvångsassimilering av det

samiska folket inom det norska samhället och genuina våldsaktioner i dåtidens Polen inte går att jämföras eller interpreteras på samma nivå, skulle man kunna tro att författarinnans empatiska förmågor var mer utvecklade. Hon är lärare och en av pionjärerna för den nya utbildningstanken i Polen och därmed har hennes inställning till problemet sina rötter i den polska positivismen. Foster & Millis (2012) påpekar att

(…) nineteenth- century female travellers were largely middle class, embodying

contemporary assumptions about family, labour relations and female occupations as well as some kind of awareness of gender and racial oppression. Their writings, therefore, reflect both colonialist and anti-colonialist positions. (Foster & Millis, 2012, s. 15)

Faktumet att Morzycka föredrar det rationella tänkandet över de grundläggande mänskliga rättigheterna som kränks är dock frapperande. En likadan studie av den kvinnliga

27 sociopolitiska inställningen inom kvinnlig reselitteratur genomfördes 2016 av Thompson.

Resultatet avslöjar den bittra sanningen om genren då författaren skriver:

The rather utopian hope, in the first wave of feminist recovery, that women might be innately opposed to imperialism and more sympathetic than men to colonialism's victims, has been largely disproved. (Thompson, 2016, s. 131)

Detta sker i Morzyckas fall. En till faktor som skulle kunna påverka berättarsätt och som nämns av Davies (2000) är konkurrens. Medan von Duben publicerades i ett land där många redan hade undersökt Lappland och samer är Morzyckas bok en av de första polskspråkiga böcker som handlar om Norden generellt. En ärlig, exotisk och känsloväckande beskrivning av Lappland lockar den polske mottagaren samtidigt som hens kulturella och nationella identitet kan ha förstärkts på grund av dess påflugenhet.

Ett likadant fenomen som noggrant analyserades av Venuti (2008) uppstår inom

översättningsstudier och är även relevant för litteraturvetenskaplig forskning. Morzycka tolkar verkligheten på ett suggestivt sätt och i sin tolkning konstruerar hon en känsla av främlingskap, som står i opposition till domesticering. Narrativitet som är kontrastiv till mottagarens verkliga liv intensifierar olikheter och manipulerar följaktligen mottagare.

Symbolic power som syns i Morzyckas berättande blandas alltså med habitus (Bourdieu, 1991), som i detta fall har en avgränsande funktion från andra grupper. Bristen på konkurrens för den polska forskningen inom samiskhet medför att mycket ansvar ligger på Morzycka, eftersom hennes skildring är den enda opinionsbildande källan om de nordiska länderna för en polskspråkig mottagare. Det evolutionära perspektivet som hennes verk skrevs utifrån framkallar en önskad reaktion hos läsaren och motiverar hen till att adaptera skribentens åsikter.

Det som är intressant både för Morzyckas och von Dübens texter är konceptet av tid. Bruhn (2015) påpekar att vid varje skrivandeaktivitet uppstår en komplex dimension mellan nutiden, när skapandet av verket faktiskt äger rum och dåtiden, som representeras och speglas av redan upplevda idéer och författarens förväntningar. Denna diakrona indelning av en

skrivandeprocess innebär att för den koloniala diskursen inom litterära studier finns det en till kraft, som bredvid tidigare studier påverkar resultatet. Zunshine (2015) varnar för ett sådant