1.2.1 Etnicitet och dess olika betydelser...5

Innehållsförteckning

1: Inledning...3

1.1 Syfte... 4

1.2 Teori... 4

1.2.1 Etnicitet och dess olika betydelser...5

1.2.2 Vi och De andra...6

1.2.3 Kategorisering och dess konsekvenser...6

1.2.4 Maktperspektiv och tolkningsföreträde...6

1.2.5 ”Hen”... 7

1.2.6 Förövar- och Offeridentiteter...8

1.2.7 Subjektskonstruktioner...9

1.3 Metod och Material...9

1.3.1 Intervju som metod...9

1.3.2 Gruppintervju...10

1.3.3 Observation som metod...12

1.3.4 Reflexivitet... 12

1.3.5 Upplägg och förklaring av språkval...14

1.3.6 Urval... 14

1.3.7 Stadsdelsbeskrivning...15

1.3.8 Informantbeskrivning...15

1.3.9 Tidigare forskning...16

1.4 Disposition... 17

2. Den situationella identiteten...18

2.1 Den diffusa etniciteten...18

2.2 Vi och De andra...19

2.3 Dikotomin svenskar och invandrare...20

2.4 ”Naturlig” kategorisering?...21

3. Offer- och Förövaridentiteter...22

3.1 De olika Förövarna...22

3.2 Offeridentitet som diskurs...23

3.3 Reducerade möjligheter...24

3.4 Offeridentitet, valbar eller inte?...25

3.5 Förövaren – ett Offer?...26

4. Avslutande diskussion...27

4.1 Betydelsen av begreppet integration...27

4.2 Alienation... 27

4.3 Vardagsrasism...29

4.4 Tolkningsföreträde...29

4.5 Den kulturanalytiska appliceringen och avslut...30

5. Sammanfattning...31

Käll- och litteraturförteckning...32

Otryckta källor... 32

Informanter... 32

Internetsidor... 32

Trycka källor och litteratur:...32

1: Inledning

Mellan den 19 januari och 13 mars 2009 bodde jag och två andra studenter från Kulturanalysprogrammet vid Umeå Universitet i Södertälje för åtta veckors praktik. Södertälje kommun hade ett par månader tidigare hört av sig till oss och undrat om vi var intresserade av att göra en kulturanalytisk studie av kommunen. På detta vis började mitt fältarbete vilket har resulterat i denna uppsats på begäran av Södertälje kommun, vilket är en medelstor kommun med 844753 invånare

.

I en värld som blivit allt mer globaliserad, mångkulturell och flyttbar blir det viktigt att förstå att identiteter är situationella. Varje enskild individ får i sin vardag göra ständiga val där personen kan välja, mer eller mindre frivilligt, vem den ska uppträda som; utifrån yrke, etnicitet, politisk övertygelse etcetera. Om man frågar en individ vem den är anser personen sig säkert alltid vara densamma, men identiteter skiftar och är i ständig förändring. Om man exempelvis talar om sig själv i förhållande till staden är man ”en boende i Pershagen”, när man talar om etnicitet är man ”assyrisk/syrian”, talar man om de nyinvandrade är man ”svensk”. Ens egna förförståelse om en annan människa behöver inte stämma eftersom identiteter förändras beroende på situation och person (Gemzöe 2006: 149). Via mitt fältarbete där resultatet skulle bli en kulturanalytisk studie av Södertälje märkte jag snart hur komplex en människas identitet kan vara. I Södertälje och de två stadsdelarna Kareby och Lotorp

uppfattade jag att ursprung var ett väldigt centralt ord vars innebörd dock snabbt skiftade. Jag blev då nyfiken på hur personer talade om sig själva i förhållande till andra och hur detta ändrades beroende på vem Den andra var. Dessutom visade det sig att de flesta jag pratade med hade en stark vilja att tala om sin utsatthet. Många talade illa om de som förstörde i staden samtidigt som man försvarade och förstod dem. En form av Offer- och Förövaridentitet växte fram vilka även de var komplexa när de diskuterades. Jag började då undra över hur det kom sig att beroende på vem jag frågade ändrades det vem som var Förövare medan alla benämnde sig själva som Offer

1 Statistiken gäller 2008 och är funnen på Statistiska Centralbyråns hemsida, se källhänvisning.

2

Fingerade namn på de två stadsdelar jag valde att koncentrera mig på. Förklaring av dessa under

vilket skapade olika Vi och De andra. Där började själva idén som utmynnade i denna uppsats där jag diskuterar hur kategoriseringar, dikotomier och en ständig föränderlig identitet påverkar det vardagliga livet i Södertälje.

1.1 Syfte

Syftet med den här uppsatsen är att problematisera hur etnisk identitet skapas situationellt. Hur skapar och återskapar informanterna olika etniska identiteter i berättelserna om sig själva och andra? Vilka Vi respektive De andra kommer till uttryck i intervjuerna? Hur kan man applicera begreppen Offer- och Förövaridentitet på personer, områden och instanser i Södertälje efter informanternas utsagor? Vad kan göras för att få Södertälje kommun mer jämlik?

1.2 Teori

Människors identiteter kan verka okomplicerade och oföränderliga. De man möter på stan, ens nära, bekanta och kanske till och med ens egen identitet kan kännas statisk och självklar. Dock är det sällan så enkelt. Identitet är ett begrepp med flera bottnar och användandet beror helt på kontexten. Exempelvis kan det vara könsidentiteten (Lenz Taguchi 2006: 43f), sexuella kategorier och identiteter (Rosenberg 2002: 18) eller den psykosociala teoribildningen kring jagidentitet, ungdomar och vuxna (Kroger 2006: 150f). Min inriktning på identitet blir främst riktat mot den socialt skapade identiteten där bakgrund, föräldrarnas och sin egen klassidentitet, sociala status etcetera samverkar och skapar förutsättningar för den egna identiteten. Identiteten är inte ensidig och okomplicerad utan snarare ett mångfacetterat skapande där olika aktörer inklusive den enskilda individen påverkar, begränsar, skapar och återskapar identitetens möjligheter och utveckling. Identiteten blir alltså något vi själva skapar socialt men som även har begränsningar i form av exempelvis könstillhörighet (Johansson 2006: 202ff).

Gruppidentiteter däremot kan ha uppstått ur ett förtryck eller andras

homogeniseringar. Gruppidentiteter hjälper även till att förstå vilka vi är och

känna samhörighet med andra (Rosenberg 2002: 16f). Men det måste vara upp

till gruppen själv att definiera vilka de är och inga utomstående som tillskriver dem egenskaper för att en demokratiserad form av grupptillhörighet ska vara möjlig.

Vid identitetsskapande processer måste man förstå sammanhanget mellan etnicitet, kön, klass, ålder, sexualitet, möjlig funktionsnedsättning och så vidare (de los Reyes 2007: 49) och hur detta bidrar till identitetsutveckling, grupptillhörigheter och möjligheter i livet. Genom att analysera materialet via kunskapen om dessa processer kan man få förståelse för de normer och avvikelser som finns i ett samhälle och vad detta gör för den enskilda människan i dess vardagliga liv (Lenz Taguchi 2006: 12f).

1.2.1 Etnicitet och dess olika betydelser

Först och främst diskuteras här ordet etnicitet och dess innebörder. Etnicitet är något ”som har med klassificering av människor och grupprelationer att göra”, och det är något som betecknar de ”aspekter på relationer mellan grupper som betraktar sig själva – och betraktas av andra – som kulturellt särpräglade”

(Hylland Eriksen 2003: 12f).

När man talar om etnicitet och etniska grupper finns det forskning, framförallt inom den feministiska rörelsen och de svarta kvinnornas plats där i, som använder sig av begreppet ”ras”. Dock förknippas ordet ofta med en rasistisk ideologi där man delar upp människor efter olika raser baserade på genetiska egenskaper. Etnicitet kan däremot användas som ett begrepp där en benämning på en socialt konstruerad grupp blivit gjord i förhållande till en annan grupp (Gemzöe 2006, 148f). I denna uppsats är det endast etnicitetsbegreppet som används.

Ordet etnicitet används ibland i samhälle och medier för att förklara social

åtskillnad. Men forskare menar att begreppets innebörder är allt för komplexa

för att användas så lättvindigt. En del forskare skriver att etniska grupper bildas

i gränslandet till en annan grupp med annan historia, bakgrund, tradition och

kultur (de los Reyes 2007: 47). Andra som exempelvis Abner Cohen (1974)

hävdar att om en grupp människor gifter sig med varandra, delar liknande

värderingar, bor i ett samlat område och har ungefärlig samma sociala status

skulle exempelvis börsmäklarna i London kunna betraktas som en etnisk grupp

(jfr Hylland Eriksen 2003: 48). Därmed är det svårt att sätta en enkel gräns var

etnicitet börjar och slutar. I flera årtionden har forskare dividerat,

problematiserat och diskuterat hur forskarvärlden på ett enkelt sätt ska definiera begreppet.

Etnicitet behöver inte handla om ursprungsland, språk, hud- eller hårfärg, historia eller vilken mat man föredrar en fredagskväll, men det kan göra det. En distinktion mellan Vi och De andra är en grundläggande princip för att etnicitet som begrepp ska kunna tillämpas. Utan denna åtskillnad existerar inte etnicitet eftersom det krävs en institutionaliserad relation mellan de olika grupperna. I förhållande till icke-medlemmar kan gruppen skapa en stark övertygelse och föreställning om att Vi inte är kulturellt lika De andra. På detta sätt skapas två gruppidentiteter och en relation grupperna emellan som snarare grundar sig på föreställningar om specifika karaktärsdrag hos Oss och De andra snarare än faktiska egenskaper (Hylland Eriksen 2003: 21ff).

Kultur i detta sammanhang blir alltså de drag man tillskriver sin egen grupp i relation till en annan. Att därmed använda etnisk kategorisering som något självklart och statiskt blir problematiskt, speciellt när man grundar politiska beslut eller åtaganden på en sådan social konstruktion som en etnisk grupp är i samhället.

I denna uppsats använder jag mig av begreppet etnicitet som en förklaringsmodell till varför och hur människor delar in sig själva och andra i olika sociala grupper. Jag har undersökt hur människor skapar etniska grupper i samhället genom att tala utifrån olika positioner där de tillskriver De andra och sig själva olika egenskaper och karaktärsdrag. Begreppet blev ett redskap för att förstå varför människor var ambivalenta när de talade om sin tillhörighet, sina specifika egenskaper och andras syn på dem. På grund av att tillhörigheten hos informanterna kunde skifta väldigt snabbt när de talade om sig själva, blev den socialt konstruerade etniciteten ett tillvägagångssätt för mig att kunna förklara detta.

1.2.2 Vi och De andra

Ovan nämnda definition räcker inte alltid till. Som jag diskuterat och problematiserat nedan finns det nämligen situationer då även den självklara gruppen Vi inte är statisk och självklar. Beroende på vilka De andra man pratar om förändras detta Vi och bildar en ny kategori och därmed en annan identitet.

Den grupp man innan såg sig tillhöra, prata och definiera sin etniska tillhörighet

utifrån är inte längre utgångspunkten i identiteten. Beroende på situation

handlar det fortfarande om två eller flera olika grupper, men det är inte samma

grupper som tidigare. Vad detta visar är att den etniska identiteten, oavsett om det handlar om den privata eller gruppens, är svår att definiera på ett enkelt och självklart sätt oberoende av några andra. I en dikotomi skapar Vi en bild av De andra som är lite sämre än oss. De med institutionell makt att definiera De andra kan göra detta och därmed bidra till rasism samt invandrarfientlighet (Kamali 2006: 55f). Därav begreppens relevans i denna uppsats.

1.2.3 Kategorisering och dess konsekvenser

Idag möter människan dagligen ett samhälle i kaos där mycket information är överflödig. En massa ställningstagande till vem man är måste fattas och i flera olika situationer möts människor med olika ursprung, bakgrunder, historik och utseenden. För att kunna få ordning på denna kaotiska tillvaro är människan mer eller mindre tvungen att skapa stereotyper och kategorisera alla möten för att enkelt kunna förstå sin tillvaro (Tideman 2000: 48f). Dessa kategoriseringar är ofta snabbt antagna och grundar sig på personers förförståelse om andra människor. Denna förförståelse har människan ofta fått från exempelvis medier, erfarenheter eller hörsägen (Hylland Eriksen 2003: 34f). Detta blev påtagligt under mina studier i Södertälje och därmed viktigt i min analys.

1.2.4 Maktperspektiv och tolkningsföreträde

Som jag nämner ovan grundas kategoriseringar på förförståelse, det vill säga en slags ”kunskap” människor har om andra. Kunskap och makt är något som samverkar och påverkar varandra eftersom kunskap leder till makt men makt kan även avgöra vad som är kunskap (Foucault 2006: 33). Makt är något som snarare utövas än tilldelas. Makthavarna och de underordnade är delaktiga i maktens bevarande eftersom de underordnade vaggas in i en tillvaro där makten påverkar vilka de är och kan vara, det vill säga underordnade (ibid.: 32).

Genom att makten kan avgöra vad som är kunskap och genom att de med makt kan påverka människors identiteter skapas ett tolkningsföreträde. Orden blir olika diskursivt

påverkbara beroende på om det är någon med tolkningsföreträde som yttrar dem eller om det är någon utan.

3Diskurs: är ett bestämt sätt att förstå och tala om världen. Diskursen har skapats via människors tal om och accepterande av föreställningar inom exempelvis en domän. Betydelserna är inte fixerade utan tillfälliga. Om tillräckligt många eller personer med makt att förändra en diskurs benämner domänen på ett annat sätt kan diskursen förändras. Genom att ständigt prata om eller benämna någonting likadant skapas även ett tycke, och via talets återskapande påverkar eller

1.2.5 ”Hen”

Genom hela uppsatsen kommer jag att använda mig av ordet ”hen” där det annars hade stått hon/henne eller han/honom. Ordet ”hen” blir ett redskap till att, i ett försök att könsneutralisera mina informanter, använda mig av omskrivningar som ”den”, ”det”, ”individen” och så vidare (Wallner 2003

). Att göra informanternas könstillhörighet neutral kan göra att läsaren till viss del får det svårare att läsa texten. Dock finner jag fler fördelar än nackdelar med användandet av könsneutrala ord. För det första är vi i dagens samhälle vana vid att värdera människors ord och tankar olika beroende på kön vilket ger de olika informanternas berättelser olika tyngd (Lenz Taguchi 2006: 11f). För det andra hjälper det ytterligare till att anonymisera informanterna. Dessutom uppmuntrar jag läsaren till att fundera över hur man påverkas av denna könsneutralitet och varför man reagerar som man gör. Läsaren bör framförallt observera om den tillskriver informanterna könstillhörighet och i så fall varför.

Då jag i viss mån skriver ut ålder och etnicitet som även detta kan ge olika tyngd till utsagorna kan man dock tycka att mitt ovanstående resonemang inte levs ut till fullo. Dessutom visar jag på en komplex identitet där alla olika tillhörigheter och kategorier påverkar personen. I och med detta har jag gjort klart att jag har kunskap om att alla sorters gruppidentitet, kategorisering och tillhörighet påverkar den enskilda personens identitet. Jag är väl medveten om denna problematik och förstår att beroende på om det är en medelålders vit man eller en assyrisk/syriansk ung kvinna som citeras kan detta påverka hur läsaren värderar det sagda. Dessutom finns risken att beroende på om informanten var en kvinna eller man hade mina frågor fått olika svar. Dock kvarstår faktum att ålder och etnisk bakgrund är två av de ämnen som diskuteras och används i denna uppsats. Jag anser då att användandet av ordet

”hen” tar bort en del av värderandet av citaten och att brukandet av ordet därmed får desto större betydelse. I min beskrivning av informanterna använder jag endast orden ”ungdom” eller ”vuxen” där gränsen går vid 26 års ålder.

1.2.6 Förövar- och Offeridentiteter

Idag är vi vana vid att Offer och Förövare används som benämningar i en situation då ett regelrätt brott har begåtts, där någon har blivit utsatt eller påverkad av en annan persons lagöverträdelse. Begreppet brottsoffer kan

4www.tidningeniskolan.com Info hämtad under artikeln med namn Han, hon - och hen? vilken man

användas som en socialt och kulturellt skapad kategori där offerskapet produceras av exempelvis offentliga representationer (Nilsson 2o03: 13f). Dock blir det relevant även i andra situationer trots att ett sådant brott inte ägt rum.

Den Offer- och Förövaridentitet jag här kommer att visa på grundar sig istället på resonemang mina informanter har kring sina liv. Därmed har jag jag använt dessa begrepp för att belysa maktförhållanden, missförhållanden och ojämlikhet.

Det kan beröra allt från dem som saboterar egendomar ute i samhället, mediers skriverier eller hur de som sitter på makten i kommunhuset missbrukar sin ställning eller agerar fel.

Med hänvisning till Rob Mawby och Sandra Walklate (1994) diskuterar Bo Nilsson att det finns en vilja att vidga forskningen och offerbegreppet i den grad att det gäller både samtliga institutionella övergrepp och alla lidande människor.

Det synsättet flyttar fokus från individer till samhällets maktrelationer (Nilsson 2003: 29). Dock riskerar detta synsätt att ”vattna ur” kriminologins och viktimologins begrepp Offer och Förövare. Genom att jag i denna uppsats använder dessa ord som ett etnologiskt redskap riskerar jag att bidra till att utvidga begreppen så att de innefattar alla. Problemet blir att när alla är Offer blir ingen Offer. Dessutom uppstår då risken att personer som inte vill bli identifierade som Offer blir det mot sin vilja (Tham 2001, 38f). Jag anser att denna risk är värd att ta då mitt användande av begreppen är en nödvändighet för att på så sätt kunna nå den kärna i analysen jag annars skulle riskera att missa.

När Offeridentiteten räknas till en hel stadsdel och Förövaren är medier och/eller de styrande på en kommun, vilket jag visar på i kapitel tre, blir identiteterna ofantligt stora och diffusa. Det blir då av vikt att diskutera vem/vilka det är som har rätten till definitionen av Förövarna. Därför krävs det här en förklaring på mitt synsätt av Offer och Förövare.

Ett Offer kan vara en person, en grupp eller en hel kommun. Även om en eller flera personer aldrig nämner just ordet Offer i en intervju utan endast talar om sig själva som maktlösa och utan kontroll över sin livssituation, finns det en poäng i att tillskriva dem denna identitet. Om en person beskriver sitt liv på detta sätt och menar att en instans, exempelvis medier eller politikerna, är de som avgör ens livskvalitet kan man i min mening tillskriva dessa en Förövaridentitet. Det är de som är instansen som i ett par led senare påverkar denna enskilda person i dess liv och begränsar till exempel dess rörelseschema.

När dessutom flera individer oberoende av varandra talar om samma instans på

liknande sätt förtydligas Förövaren desto mer, och Offeridentiteten slutar att vara individuell och börjar ta form som en diskurs i samhället.

Ordet Offer kan bidra till ett stigmatiserande av dem jag tilldelar denna identitet. I användandet av begreppet ligger en risk att ge läsaren en bild av Offret som en person utan kontroll över sitt liv. Personen blir då en svag människa som i ett maktspel med Förövaren mister sin rätt till den tilldelade identiteten och snarare kan anklagas för att själv bära skulden. Förövaren får på detta vis lättare att distansera sig mot både sin egen tillskrivna identitet, men även Offret (Ristilammi 1993: 133f). Därför bör Offret ses som en person som har all rätt till sina egna känslor, sin uppfattning och tankar. Dessa måste mötas med respekt. Förövaren måste försöka förstå Offrets situation, och denne måste ha möjlighet att kunna ställa krav både på sin omgivning och på Förövaren (Tham 2001: 28).

I denna mening tappar Förövaren all kontroll över hur den definieras vilket kan anses underligt då Förövaren i denna uppsats kontext är den som besitter makt att definiera andra. Dock blir det just därför ännu viktigare att låta Offret definiera vilka Förövarna är. Om man tar ifrån Offret denna makt betyder det än mindre utrymme att uttala sig om sitt liv och sin identitet.

1.2.7 Subjektskonstruktioner

Beverly Skeggs begrepp subjektskonstruktioner används i min text. Med begreppet menas hur olika tilldelade och självvalda kategorier som exempelvis etnisk tillhörighet, klassidentitet eller ålder kategoriserar individen som påverkar ens sociala status och därmed ens identitet. (Skeggs 1999:13).

1.3 Metod och Material

1.3.1 Intervju som metod

Jag har använt mig av intervju, gruppintervju och observation som metoder i mitt materialinsamlande. Mitt material utgörs till största del av just intervjuerna, både de enskilda och de i grupp, eftersom jag via dessa kunde komma in på frågor och funderingar kring identitet som jag hade (Fägerborg 1999:

55f) . De personer jag intervjuat har valts med utgångspunkt i att jag ville ha en

bred informantgrupp utifrån bakgrund, social ställning, ålder, etnicitet och yrke.

Jag ansåg att det var av vikt eftersom jag genom bredden inte skulle riskera att avgränsa mig redan på förhand, utan istället låta bredden visa på vilka avgränsningar jag sedan skulle göra. Jag fann mina informanter genom att jag till exempel sökte på Internet, fick namn och förslag på viktiga personer av informanter och de jag helt enkelt träffade på de platser jag befann mig.

Sökningen på Internet utgick från organisationer jag fann i länstidningen eller jag hörde någon nämna och arbetsplatser så som skolor och myndigheter. Bland annat Googlade jag organisationer för att finna deras hemsidor. För att komma nära informantens tankar, värderingar och normer är intervju utmärkt som metod (Fägerborg 1999:58ff).

1.3.2 Gruppintervju

Gruppintervjuerna gjordes framförallt med de personer som antingen inte var myndiga eller precis fyllt 18. Jag valde att göra på detta sätt framförallt eftersom jag ansåg att det kunde ge en viss trygghet till informanterna att själva intervjun inte blev lika formell och privat som en enskild intervju hade blivit.

Dessutom fann jag det intressant hur informanterna ofta sinsemellan hade olika uppfattningar om saker och ting och därför började diskutera. Detta gav en bredd till mitt material som annars hade varit svår att uppnå på kort tid. Även de gånger de höll med varandra gav mycket till materialet eftersom då nickningar, avbrytande eller ifyllande gjorde intervjun djupare. Dock märkte jag snart att beroende på vilken relation informanterna hade till varandra påverkade vad som sades och inte sades. I de fall där informanterna även umgicks privat var det oftast inga problem eftersom de frågor jag ställde verkade vara sådana frågor de själva diskuterade sinsemellan även annars. Om de däremot inte var direkta vänner kunde jag se tystande ögonkast, menande blickar och ibland ett tydligt avbrytande för att få tyst på personen som talade (Fägerborg 1999: 59f). Om det var riktat mot mig och en tyst överenskommelse vad för information jag skulle bli tilldelad eller om det var ämnen man inte kunde diskutera öppet beroende på vem som satt i rummet vet jag inte.

Eftersom jag ibland kunde se dessa tydliga signaler och nästintill uttalade

komplicerade relationer måste det ha funnits saker jag inte såg men som

påverkade intervjun. Jag lärde mig dock snabbt vilka frågor som blev nertystade,

och försökte därför i nästa intervju omformulera frågan då jag fann dessa frågor

än mer intressanta.

Innan intervjuerna informerade jag noga informanten om att de skulle vara anonyma i uppsatsen och att endast jag skulle lyssna på inspelningen. De flesta menade att de stod för det de sa, att jag gärna fick skriva ut deras namn och titel om de hade detta och jag fann näst intill en önskan om att inte bli anonymiserad. Jag valde trots detta att anonymisera informanterna till den grad att läsaren inte kan lista ut vilka de är. Detta blir av särskild vikt eftersom ett citat har sagts vid ett tillfälle då läsaren av uppsatsen inte närvarat och därför inte kan vara medveten om de frågor som ställts, hur saker har sagts eller hur forskarens intensiva lyssnande på informanten har påverkat denne (Ehn &

Löfgren 1996: 143).

På grund av att en del av mitt intresse låg i den öppna frågeställningen ”Hur berättar ungdomar om sig själva och sina liv?” krävde detta självklart intervjuer med ungdomar och då även omyndiga personer. I de fall där personerna inte var myndiga blev föräldrarna tillfrågade först, och efter deras godkännande träffade jag min informant. Det är problematiskt att tala med unga människor. Först och främst eftersom det i vissa fall var en annan vuxen person som frågat dem åt mig om de kunde tänka sig att bli intervjuade. Detta betydde att jag inte kunde kontrollera om de blivit just tillfrågade eller tillsagda, men även på grund av att deras medkännande i sig självt är diskuterbart. Förstod dessa personer vad jag vill fråga om, vad materialet skulle komma att innebära och vad mitt huvudsakliga syfte var (Lundgren 2000:16)? Vid varje intervjutillfälle försökte jag förklara och berätta vad syftet var, dock med viss återhållsamhet för att inte ge för mycket förförståelse, avslöja vad jag ”ville” att informanterna skulle prata om eller forma dem på något sätt. Jag var därför noga med att under själva intervjun se på dem som vuxna med egna viljor och medvetenhet. Detta för att inte förringa deras åsikter, men dessutom se dem som tillräckligt vuxna för att resonera kring samma frågor som de informanter med en högre ålder hade gjort.

Platsen för intervjuerna var oftast personens arbetsplats. Ett par intervjuer

skedde på annan plats om informanten så önskade. Bland annat höll vi till på

stadshuset eller kaféer. Jag lät informanterna själva avgöra platsen för intervjun

och även i stort vad som fick sägas och inte. Jag valde aktivt att inte pressa

informanten att få den att säga mer än hen själv önskade eftersom jag

forskningsetiskt anser den sortens utfrågning som oförsvarbart (Widerberg

2002: 95). Samtalen spelades in med diktafon, men även stödanteckningar

gjordes vid ett par tillfällen då jag ansåg något informanten sagt som extra

viktigt att komma ihåg. Intervjuerna valde jag att transkribera under själva fältarbetet. Detta för att direkt komma underfund med vad för sorts information jag saknade eller möjligtvis hade missat att fråga om. Det är även dessa transkriberade intervjuer som är mitt material.

De transkriberade intervjuerna har jag analyserat efter en helhetsanalys.

Med detta menas att jag i efterhand har gått tillbaka till materialet, markerat samband mellan olika intervjuer, noterat vilka problemområden som nämns och lagt ett pussel mellan vem som sagt vad och varför. Detta har skapat en helhetssyn som jag sedan har kunnat plocka från, allt eftersom analysarbetet gått framåt. Det betyder även att jag har behövt välja bort vissa områden, intervjuer och viktiga punkter och fokuserat på de som berört mitt syfte. Annars hade materialet riskerat att bli för brett och diffust (Magne Holme & Krohn Solvang 1991: 119f).

Eftersom den svenska språkkunskapen har varit skiftande hos mina informanter har jag valt att ”rätta” citaten. Detta eftersom jag anser att det möjliggör en minskad risk för läsaren att döma informanterna som mindre

”begåvade”. Precis som Steinar Kvale menar i Den kvalitativa forskningsintervjun (1997: 156) menar jag att den transkriberade intervjun ska skrivas ut så som informanten menat och så som jag själv hade önskat bli citerad. Kontentan i citaten är densamma som vid intervjun.

1.3.3 Observation som metod

Eftersom informanter i en intervjusituation kan beskriva den subjektiva bilden av de egna handlingarna och uppfattningarna är det viktigt att under intervju även närvara genom observation. Genom denna metod kan forskaren analysera skillnader i vad informanten säger att den gör och vad exempelvis kroppen säger att den gör (Öhlander 1999:74ff). På detta sätt kan forskaren efter intervjutillfället anteckna var personen tvekade, hur hen formulerade orden men med kroppen visade någonting annat, hur den rörde sig och vad som sades i tystnaden. Dock ska observation i detta fall ses som ett komplement till intervjun snarare än en enskilt använd metod.

När jag använde mig av observation som en metod utanför

intervjusituationen var det för att jag skulle få en djupare bild av hur Södertälje

var att leva i. Av denna anledning gjordes vissa observationer även på allmän

plats. Jag observerade då hur människor rörde sig i staden, hur folk satt på

bussen, hur man talade och betedde sig på stadshuset, vad kassörskan sa på Ica

etcetera. Detta gav mig en uppfattning om hur Södertäljes invånares vardagliga liv påverkades av de allmänt tagna reglerna om hur man fick röra sig, tala och vara. Genom denna kunskap kunde jag senare vid ett intervjutillfälle få en större förståelse för informanternas sätt att tänka och vara (Ehn & Löfgren 1996: 130).

1.3.4 Reflexivitet

Beroende på forskningsämne och relation till informanten kan forskaren automatiskt hamna i en maktposition genom sin utbildning, sociala status eller ålder. Även beroende på kön och etnisk bakgrund kan det finnas en makthierarki som påverkar relationen mellan forskare och informant. Denna hierarki riskerar att påverka informanten på så sätt att den försöker imponera på forskaren i dess svar. Genom att vara politiskt korrekt eller säga det den tror att forskaren vill höra kan informanten tro att den är forskaren till lags när den snarare gör en björntjänst (Patel & Davidson 2003:78f ). I de flesta fall uppfattade jag dock min relation till informanten som väldigt jämlik. I de fall jag intervjuade unga personer var jag extra mån om att få informanten att slappna av genom att börja med frågor om den som person, framtidsplaner och vad hen tyckte om exempelvis sin skola. Jag ansåg det viktigt att skapa ett förtroende eftersom jag ofta märkte en stark misstänksamhet och en undran över vad som kunde sägas och inte. Vid alla intervjuer försökte jag få en avslappnad atmosfär genom att sitta i jämnhöjd med informanten, gärna likadant om det var möjligt och förklara hur informationen skulle behandlas. Jag använde även samma språk som den jag talade med, undvek akademiskt språk om inte informanten själv använde sådana termer och lät helt enkelt den andra personen lägga ribban för hur man uttryckte sig.

Före, under och efter intervjutillfällena funderade jag över vilken förförståelse jag hade kommit till intervjun med, hur jag hade hanterat detta, vilka möjligt ledande frågor jag hade ställt, hur jag som forskare hade nickat och jakat men inom mig som privatperson inte alls hållit med om vad personen sa.

Jag försökte vara så medveten som möjligt om vilket intryck jag gav, vad jag som

person hade rätt att göra och vad jag som forskare hade skyldighet att göra, hur

jag som person påverkade det slutgiltiga resultatet. Vid alla intervjutillfällen

ansåg jag det viktigt att för min egen skull fundera över hur jag som person

påverkade materialet genom min förförståelse och hur detta i sin tur påverkade

möjligheten att använda mig av det (Arnstberg 1997:54f). I och med att

Södertälje kommun var beställaren och att jag på stadshuset var delaktig i

aktiviteter blev jag påverkad av de anställdas förförståelse. I den mån jag hade möjlighet såg jag bortanför detta när jag var ute och pratade med intervjupersonerna. Jag anser att detta i slutändan snarare berikade den breda syn jag var ute efter att erhålla än gjorde mig subjektiv.

Det är av stor vikt att läsaren förstår att det är jag som forskare som har benämnt informanterna utifrån en Offer- och Förövaridentitet och inte de själva.

Man kan ifrågasätta vilken rättighet jag har att tillskriva informanterna denna identitet eftersom det riskerar en stigmatisering som Offer, en identitet som annars möjligtvis inte hade funnits. Dock anser jag att själva benämnandet resulterar i en ökad förståelse för den problematik mina informanter har berättat om och diskuterat kring när det gäller deras livssituation i Södertälje.

Att tala och skriva om något innebär alltid en risk till ett ständigt återskapande, som därmed bidrar till ett möjligt förtryck eller negativt ideologiserande i en fråga man som forskare försöker motverka. Mitt material utgörs av intervjuer där jag ibland har ställt frågor med ordet etnicitet vilket självklart har påverkat det svar jag har fått. Hade jag istället ställt en fråga om kön, klass eller ålder hade jag fått ett annat svar. Däremot har mina informanter ofta själva kommit in på ämnen som rör etnicitet eller helt sonika använt ordet även om jag själv inte nämnt det. Detta visar på att informanterna redan lever i en världsbild där begreppet är av vikt och påverkar deras liv på något sätt, och det bevisar att ämnet är viktigt även om jag som betraktare inte hade funnits i rummet. Man får dock aldrig glömma att jag som betraktare och forskare och de som mina informanter kan ha helt skilda uppfattningar om vad ordet etnicitet, invandrare eller svensk innebär. Orden är sociala konstruktioner och påhittade av människan för att kunna förklara vissa saker, vilket inte behöver innebära att ords innebörder är allmängiltiga och självklara. De är snarare ytterst situationella och personliga (Hylland Eriksen 2003: 26f).

Uppdragsgivaren var den som betalade för mitt boende, resor och i viss mån arbetsplats. Detta skapade en relation jag försökt att bortse ifrån med tanke på den kritik som framkommer i uppsatsen. Nämnas bör att jag fick en insyn i verksamheten jag inte kunnat använda mig av eftersom det inte var uttalat på arbetsplatsen att jag ständigt observerade. Detta gav mig däremot en insyn i vilka problem de styrande på kommunen hade, och detta har färgat mig i det färdiga resultatet.

1.3.5 Upplägg och förklaring av språkval

När jag började skriva på själva uppsatsen märkte jag att ungdomarnas benämningar och förklaringar även var närvarande under intervjuerna med vuxna. Dessutom fann jag snart att alla informanters identiteter var situationella, vilket jag inte hade uppmärksammat så tydligt under själva vistelsen i Södertälje. Jag valde därför att inte göra två enskilda kapitel, ett med vuxna och ett med ungdomar, utan istället slå samman de båda och använda mig av allt material uppsatsen igenom. Vad jag då fann var att det gav än mer tyngd åt materialet eftersom alla oberoende av ålder diskuterade och nämnde liknande situationer, tankar och erfarenheter.

I uppsatsen använder jag mig av ord som svensk och invandrare. Att använda sig av dessa begrepp är problematiskt eftersom ordet invandrare i vardagligt tal är laddat med negativa associationer. Dessutom är båda orden ett homogeniserande av två grupper i samhället där de formar en dikotomi (Mattson 2000: 132). Även om jag problematiserar denna indelning innebär det att jag använder mig av de kategoriseringar jag har som syfte att motverka.

Genom att använda mig av kursiv text på dessa ord och därmed markera de som begrepp hoppas jag att återskapandet av grupperna minimeras. Jag uppmanar läsaren att se bortom ordens diskursiva betydelse och tolkningsmöjligheter (Lundgren 2006: 16f) och istället se dem som ett redskap att problematisera rådande dikotomi med. Svensk i denna kontext är en person som själv definierar sig som endast svensk och som menar att den inte har något utländskt påbrå.

1.3.6 Urval

Varför stadsdelarna blev just Kareby och Lotorp har flera skilda orsaker. Rent praktiskt hade jag varken tillgång till bil eller körkort och bussarna ut till landsbygden hade varit tidskrävande. Teoretiskt sett tittade jag på statistik för hela kommunen, läste i lokaltidningarna och pratade kort med personer för att få en bild av hur Södertälje såg ut. Det jag fann var att just dessa två stadsdelar inte var två av ytterligheterna men inte heller två helt icke debatterade områden utan snarare väldigt omtalade och omskrivna. Statistiskt låg de två stadsdelarna nära varandra, men de personer jag talade med menade att stadsdelarna var väldigt olika socialt.

Under praktiken gjorde jag 15 intervjuer med sammanlagt 24 personer. Det

enorma materialet arbetades ner och under skrivandet av uppsatsen blev det

automatiskt de 4 presenterade intervjuerna som användes. Övrigt material har

däremot haft en påverkan av min uppfattning och analys men på ett mer övergripande plan.

När jag kom till Södertälje och speciellt till dess stadshus och mötte de personer som jobbar där blev jag snart mer eller mindre bombarderad av människors förförståelse och uppfattningar. Jag blev näst intill informerad om vad jag skulle komma att finna. Flera förslag på vilka stadsdelar jag borde välja uttrycktes och en klar uppfattning blev snart till hos mig om vilken bild människorna på stadshuset hade över kommunen. Att den informationen dessutom kom fram var inte underligt då personalen där ville vara hjälpsamma och flera av dem dessutom hade arbetat i staden länge. Jag försökte dock i största mån att bortse från denna information då önskan om en begränsad förförståelse var viktigt i och med val av stadsdelar. Trots detta påverkade med all sannolikhet informationen valet.

1.3.7 Stadsdelsbeskrivning

Kareby är det fingerade namnet på storstadssatsningsområdet. Valet baseras till stor del på Södertälje kommuns Oktoberrapport, årgång 2006 och 2007.

Dessa rapporter är en sammanfattning av det utvecklingsarbete som bedrivs i kommunen sedan 1999. Utvecklingsarbetet riktar sig mot fyra områden som i rapporten benämns storstadssatsningsområden. I 2006 års rapport återfinner man dessa teman: Allmänna utvecklingstendenser , Barn- ungdomsutveckling, Trygghet och trivsel, Demokrati och delaktighet, Slutsatser för framtiden och Framtidsscenario.

I 2007 års rapport återfinns bland annat beskrivningar av den fysiska

infrastrukturen samt demografi. Rapporterna innehåller även statiskt underlag.

En av de valda stadsdelarna ingår alltså i detta storstadssatsningsarbete.

Karebys fysiska infrastruktur består till största del av höghusområden.

Lotorp är ett område med blandad bebyggelse. Med det menas villor, radhus

samt höghus. Platsen ingår inte i utvecklingsprojektet och information om

platsen återfinns alltså inte i Oktoberrapporten. Valet av platsen beror på att

Lotorp inte har lika stora socio- ekonomiska brister som Kareby. Geografiskt sett

är de två områdena inte närbelägna varandra. En relevant aspekt i valet av

stadsdelar var att fältarbetet skulle genomföras på två platser som åtminstone

på pappret inte är lika socio- ekonomiskt, infrastrukturmässigt, eller gällande de

boendes etniska härkomst. Med risk att avslöja vilka områden jag har fokuserat

på kan jag här inte hänvisa till statistik eller andra specifika detaljer.

Vissa forskare menar att ”allting måste vara någonstans” och att man därför bör specificera var forskningen har ägt rum för att jämförelser ska kunna göras (Becker 2008: 61ff). Dock anser jag att det enda underlaget läsaren behöver är att forskningen har gjorts i Södertälje kommun och de detaljer som presenterats här ovan. Dessa speciellt eftersom den kulturanalytiska kunskapen grundar sig i en övergripande blick och därmed har som uppgift att kunna appliceras på områden även utanför de specifikt valda.

1.3.8 Informantbeskrivning

Mina informanter har jag valt att benämna med siffror och utifrån stadsdelen där intervjun ägde rum.

Informantgruppen från Kareby består av fem personer och de benämns som Informant 1 – 5 Kareby. De här informanterna är unga, har utländskt påbrå och är endast bekanta med varandra. Intervjun med de fem ungdomarna anordnades av en utomstående person. Därför hade jag minimal kontroll över hur de blev presenterade mitt syfte, anledning till varför jag ville tala med dem eller hur de blev tillfrågade om de ville ställa upp.

Informantgrupp från Lotorp består av fyra personer och beskrivs som Informant 6 – 9 Lotorp. De är unga, av olika härkomst och känner varandra väldigt väl. Även denna gruppintervju anordnades av en utomstående person men i detta fall var jag noga med hur de skulle bli tillfrågade, vilken information de skulle bli tilldelade och att det var helt frivilligt.

Informant 10 Kareby är en vuxen person med utländsk födelseort. Hen arbetar med ungdomar på en dagligbasis och har gjort det i flera år. Denna informant intervjuade jag två gånger varav första gången i början av min Södertäljevistelse och andra gången i slutet. Jag fann hen via Internet.

Informanten 11 Kareby är en vuxen person född och uppväxt i Södertälje.

Denna person arbetar i Kareby både med vuxna och ungdomar på daglig basis och har varit anställd på denna arbetsplats ett par decennier, dock med olika arbetsuppgifter. Personen fann jag via Internet samt via rekommendationer av personer jag mötte.

1.3.9 Tidigare forskning

I antologin Etnicitet – Perspektiv på samhället (Peterson och Hjerm red, 2007) diskuteras etnicitet utifrån olika perspektiv av olika forskare i Sverige.

Intersektionalitet, rasism, migration och invandrarpolitik är bara ett par av de

ämnen som diskuteras och problematiseras. Via denna antologi visas det vilken genomslagskraft etnicitetsforskningen fortfarande har i Sverige och över hela världen. Än finns det forskningsområden och en allmän debatt som begreppet startar. Speciellt i en tid då politiska extremhögern är på framfart.

Thomas Hylland Eriksen har i boken Etnicitet och nationalism (2003) använt sig av material och exempel från flera delar av världen där etnicitets- och nationalismanalys blir relevant. På detta sätt visar han hur etnicitet inte är något som endast tillhör en grupp utan hur etnicitet görs där en grupp blir de avvikande. Dessutom undersöker han samband mellan etnicitet, genus, klass och norm.

Aleksandra Ålund är en sociologforskare inom etnicitetsforskningen. I flera forskares böcker (bland annat flera gånger i ovannämnda bok) både citeras och refereras hon på grund av hennes exceptionella forskning. Ålunds forskning har i relation till etnicitet bland annat berört ämnen som ungdomar och deras sociala villkor i boken Multikultiungdom (1997). Här diskuterar Ålund hur framförallt ungdomar som är andra eller tredje generationens invandare lever i ett utanförskap. De blir dömda på förhand att vara brottslingar, odugliga och deras kulturella tillhörighet kan aldrig bli svensk. Medier får läsaren att skratta åt deras gammalmodiga enfald och kränker alla de som enligt normen är De andra (ibid.: 30f). Ålund visar genom hela boken olika exempel på hur livserfarenheter, benämningar och den kunskap medier förtäljer påverkar identitetsarbetet hos ungdomar som av andra tillskrivs som ”annorlunda”. Hon visar även på tydliga exempel där den etniska identiteten är situationell och problematisk beroende på vem det är som har maktutrymmet att definiera vilka de är.

I antologin Det motspänstiga offret (Åkerström & Sahlin red, 2001) undersöker flera forskare från olika områden hur den etablerade föreställningen om vad ett brottsoffer är påverkar en utsatt person. Det diskuteras vad viktimisering har för konsekvenser, hur misshandlade kvinnor förändrar bilden både av mannen men även av sig själv och hur offerskap har synliggjorts först när en myndighet rekonstruerat dess innebörd. Författarnas olika områden, intressen och kunskaper formar en bred och intressant antologi där forskning som berör Offer och Förövare kan finna intressanta referenser och tankegångar.

1.4 Disposition

Första kapitlet innehåller inledning, teori, material och metod och tidigare forskning. Detta kapitel är av stor vikt för att man i kommande kapitel ska förstå min utgångspunkt, mitt bakomliggande material och benämning av informanter.

Kapitel 2 diskuterar hur situationellt identitet är och hur definitionen av ens Jag kan ändras beroende på samtalsämne. Jag citerar mina informanter för att visa hur snabbt det kunde skifta från en gruppidentitet till en annan under en intervju.

Kapitel 3 handlar om Offer- och Förövaridentiteter. Genom citat visar jag hur mina informanter utan min påverkan talade om sig själva utifrån begrepp som Offer och andra som Förövare.

Den avslutande diskussionen i kapitel 4 innehåller mina tankar och en sammanställning av vad ovanstående kapitel har för konsekvenser för Södertälje, både dess kommunanställda och dess medborgare.

2. Den situationella identiteten

Redan efter första intervjun i Södertälje märkte jag hur informanterna talade om sig själva utifrån olika positioner beroende av vad vi talade om. Jag började då fundera över hur den etniska tillhörigheten var situationell och hur detta påverkade människors identitet. De frågor jag hade i mitt sökande var; Varför är man så noga med att uttala vad man tillhör? Varför vill vissa tillhöra kategorin invandrare, andra assyrisk/syrian och den tredje svensk oavsett vad man enligt den sociala kategoriseringen tillhör? Vad är det med den av andra tillskrivna kulturella identiteten som är så skrämmande?

2.1 Den diffusa etniciteten

Flera av de informanter jag mötte förklarade på olika sätt att de tillhörde de

en stark vilja att direkt förklara för mig vad man ansåg sig vara, tillhöra eller var infödd i.

Ja men kolla på mej och min bror som då är ett år yngre än mej, han alltså, han e ju syrian alltså så som han själv ser sig, han bryter på syrianska han pratar på syrianska liksom han beter sig som en syrian. Och så kollar man på mej, jag pratar ren svenska jag kan ingen syrianska alls alltså, och liksom jag beter mej som svensk så det är liksom. Det är mycket vad man väljer alltså min bror kan ju prata ren svenska men han väljer liksom ja […]. (Informant 6 Lotorp)

I flera resonemang återkom just denna informant till ursprunget. Hen ”såg svensk ut”, tog avstånd från den syrianska identiteten och pratade om andra syrianer som inte kommit in i den svenska kulturen som ”lite sorgliga”. Trots att jag aldrig ifrågasatte hens etniska identitet var detta ett ständigt återkommande tema. I enlighet med Hylland Eriksens (2003) teori om hur åtskillnad två grupper emellan krävs för gruppernas existens kan man analysera informant 6 Lotorps citat utefter en önskan om denna åtskillnad. För att hen inte ska råka tas för en syrian krävs det av informanten att aktivt berätta var i skillnaden finns. Hens bakgrund kan tillskrivas syriansk men att detta inte är det val av tillhörighet personen har gjort. Dock är hens brors identitet syrian, vilket han

”har valt”. Orden är här markerade med citattecken eftersom vad en människa kan välja och inte när det kommer till identitet är problematiskt och intressant.

Man kan även diskutera om personerna har valt att bo i det bostadsområde de bor i eller om de beroende på ”etnisk tillhörighet” blir ”placerade”. På grund av diskriminering när De lämnar de marginaliserade områdena kan det vara svårt att bryta boendesegregationen (Kamali 2006: 71f).

Aleksandra Ålund diskuterar i sin bok Multikultiungdom hur hennes två informanter Theo och Ayse brottas mellan olika kulturella identiteter, precis som min informant här ovan gör. Återkommande är valet vad man ska tillhöra, vilken kultur och identitet (Ålund 1997: 124ff) och dessutom vad man kan tillhöra.

Citatet ovan visar på en kamp mellan den syrianska och svenska kulturen där

valet av tillhörighet blir det primära. Informant 6 Lotorp visade i vidare

resonemang att hen ville vara svensk, känna sig som svensk men att hen hade

en ständig yttre press där en risk att andra tillskrev hen assyriska/syrianska

egenskaper fanns. Detta tvingar informanten till att ständigt uttala sin svenska

tillhörighet.

2.2 Vi och De andra

Identiteten var situationell beroende på vad vi talade om under intervjun. När vi talade om invandrare och en diskussion om hur bråkiga vissa var sa Informant 6 Lotorp att ”Ja men grejen var att dom var inte så många och vi svenskar var så många fler”, för att i nästa stund säga:

[…] i Södertälje är det mycket svenskar som kan säga ”jag är så jävla trött på invandrare” [---] man ba sluta, dra inte alla över samma kam liksom, för jag e, o alla säger att ”åh alla invandrare går på socialbidrag” liksom hela min familj jobbar[…]. (Informant 6 Lotorp)

I enlighet med Skeggs teori om subjektskonstruktioner (1999) visar det första citatet att informanten tillhör Vi svenskar för att i det andra citatet vara Vi invandrare. På samma sätt gjorde Informant 10 Kareby när hen först talade om hur assyrierna/syrianerna resonerar kring irakiernas inflyttning i Kareby:

När vi flyttade hit så var det samma sak ”vad är det där för typer det är en folkgrupp som ingen känner igen” och hit och dit

I ovanstående citat är tillhörigheten assyrisk/syriansk gentemot irakierna, medan det senare i samtalet lät så här:

Alltså man tror ju om till exempel andra, att andra har fördomar om oss då invandrare, men vi har ju också lika många fördomar om andra. (Informant 10 Kareby)

Uppdelningen mellan irakier och assyrier/syrianer är inte längre av vikt eftersom dikotomin svenskar och invandrare istället råder.

Chicago-skolan var den plats där empirisk forskning kring mångetniska

samhällen och deras komplexitet bland annat hade sin början, och där arbetade

Robert Park (Downes & Rock 2003: 56f). Hylland Eriksen återger hur Park var

medveten om de etniska kategoriseringarnas situationella innebörd där

karaktären var flytande. Park menade att när en person förflyttar sig i ett

samhälle och i sociala relationer förändras den etniska identiteten. Det sker på

grund av att identiteten är bunden till den rörliga tillhörigheten. Han använde

sig av en smältdegelsmetafor med vilken han menade att i och med den rörliga

tillhörigheten skulle etniska kategoriseringar snart inte längre vara möjliga.

Detta eftersom skilda befolkningar till slut beblandas till den grad att någon enskild etnisk grupp inte längre finns. Beroende på hur isolerade personer är från varandra och vilka grupper den tillhör har varje individ flera olika jag. (jfr Hylland Eriksen 2003: 29f). Som man kan se i citaten ovan är inte dessa två informanter isolerade över huvudtaget från de olika grupper som de båda i sitt tal visar sig tillhöra. Identiteterna blandas samman, hänger ihop och är oskiljbara men kan ändå uttryckas var och en för sig.

2.3 Dikotomin svenskar och invandrare

Vilka som däremot inte verkar vara sammanblandade utan där snarare en stark dikotomi råder är mellan svenskar och invandrare. När jag talade med svenskar, de som fullt och okomplicerat såg sig som svenskar, definierade de aldrig sin svenskhet eller landsidentiteten. Den enda motsatsen som fanns var invandrarna. Det är förståeligt eftersom svensken i dessa fall även är normen och har därmed tolkningsföreträde att definiera De andra. Norm är även något som sällan behöver benämnas eller förklaras eftersom det är ”subjektet” medan avvikelsen blir ”objektet”, det vill säga Vi och De andra (Beauvoir 1995: 12f). Jag möttes dock ofta av en väldig förståelse för invandrarna och en enorm respekt för deras erfarenheter. Dessutom var svensken ofta medveten om invandrarnas underordnade position. Dock icke att förglömma att denna förståelse grundade sig i en dikotomi där invandrarna ständigt var de Avvikande. Ett exempel på den förstående svensken var Informant 11 Kareby som i sitt arbete mötte både vuxna och ungdomar från flera olika delar av Södertälje. Hen menade att det krävs en stor förändring i båda parters, men speciellt svenskarnas, sätt att tänka för att de ska kunna mötas.

Nä men det är så där då ju, o de här dolda koderna är ju såna här viktiga grejer […] ja men som när vi kommer utomlands och man går in med skorna i nån kyrka och alla ba `vad fan gör dom?` [---] man hejar på varann ute medans de här hejar på varann och kramar om varann […] det är ju bra liksom, om man tar till sig av dom här maneren […] samtidigt som vi vet så tror vi alltså vi vet att dom inte vet men samtidigt så tror vi att dom vet alltså att dom borde ju fatta (Informant 11 Kareby)

Det jag har tolkat vad hen menar i citatet ovan är att människor måste mötas

och försöka förstå varandra. Eftersom vi lever tillsammans i ett samhälle krävs

det en förändring och ett accepterande, speciellt från den svenska sidan. Hen menade även att Vi måste förstå att det alla gånger kanske inte är lätt för De andra att förstå svenska sociala koder. Informant 11 Kareby menade att svenskar idag tror att invandrarna bara struntar i sociala koder, men att så inte är fallet. Istället menade hen att De andra inte visste hur reglerna såg ut, och därför kunde man heller inte döma De andra när de handlade fel. Dessa fel som hen menade De andra kunde göra, var fel efter svenska normer. Informanten hade ett resonemang senare i samtalet där kontentan var att om ingen bjuder till kommer det att fortsätta att vara som det är nu. De två parterna står på varsin sida av ringhörnan och ingen vågar gå in i mitten.

Dikotomin svensk och invandrare blir intressant när man talar om den situationella identiteten. De informanter jag talade med som hade en utländsk bakgrund var även de personer som framförallt hade problem med att definiera sig själva. Däremot de som definierade sig som svenskar fann enligt min tolkning inget sådant problem. Jag har heller inte i efterhand kunnat finna ett enda citat där en svensk kallar sig för något annat än just det. Via Hylland Eriksens teori om att en gruppidentitet skapas genom icke-medlemmar av gruppen kan man säga att en svensk kallar sig svensk på grund av att invandrarna finns. Däremot blir teorin inte lika enkel när en person som i ett visst sammanhang kan kalla sig för svensk och i nästa för invandrare ska identifiera sig. Det enda som verkade vara möjligt var en ny definition på ordet svensk så som nysvensk eller assyr/syrsvensk, det vill säga en ny definition på normen som ändå visade på avvikelse. De andra skulle med dessa ordval fortfarande ses som några slags icke-svenskar (Lenz Taguchi 2006: 12), och endast ordet och inte dess innebörd skulle med detta förändras.

2.4 ”Naturlig” kategorisering?

När informanterna talade och beskrev sig själva eller andra människor utifrån

etnisk tillhörighet lade de även till värderingar som kultur och hur länge man

bott i Södertälje i sin uppfattning. I enlighet med Bourdieus kapitalteori är

sådana föreställningar socialt skapade och inlärda (jfr Skeggs 1999:20f). Genom

historien och hur vi fått lära oss att bedöma och kategorisera andra människor

gör vi detta automatiskt eftersom det underlättar förståelsen för vad vi menar

eller är med om. Vad det orsakar är dock ett återskapande av hur subjektet blir

ett objekt där identiteten ständigt måste återupprättas och återspeglas för att

fungera. Dessa subjektskonstruktioner påverkar människors möjligheter till nya

identiteter (ibid.: 1999: 13). Det man alltid måste påminna sig själv om är att stereotyper och kategoriseringar, ens förförståelse och enligt eget tycke naturliga reaktioner oftast är något socialt konstruerat, precis som etnicitet.

3. Offer- och Förövaridentiteter

Som i kapitlet ovan där dikotomin svenskar och invandrare behandlas diskuteras här en annan dikotomi nämligen Offer och Förövare. I detta kapitel fortsätter jag till viss del resonemanget kring situationella identiteter. Offer och Förövare har en problematisk relation eftersom det ena inte skulle existera utan det andra.

Beroende på vem Förövaren är kan Offret, som jag kommer att visa, mer eller mindre positionera sig gentemot Förövaren. I situationer där Förövaren är en eller flera personer i maktposition kan det hända att Offret själv måste avgöra vem den ska vara i relation till Förövaren: En som accepterar Förövarens benämning eller en som aktivt väljer Offeridentiteten för att därmed ta avstånd från Förövaren. Mer om detta lite längre fram i kapitlet.

3.1 De olika Förövarna

Under intervjuerna kom det till uttryck upprepade gånger hur informanterna på olika sätt såg sig själva som Offer. Dessutom talade de om en eller flera Förövare. Detta skedde ofta i en kontext där samtalet handlade om man kände sig otrygg, hur ens möjliga rörelsemönster såg ut eller vad informanten ansåg Södertäljes största problem var. Vilka Förövarna var blev olika beroende på vem jag talade med och hur intervjun fortskred.

Och det är det som är så tråkigt. Att det blir, ehh, så stort i media […] folk blir förbannade, besvikna, för att vi försöker ju liksom jobba med ungdomarna att vara stolta över sitt område […] men så kommer liksom media hela tiden med det här negativa alltså. Det drar ner och det är jätte trist tycker jag. (Informant 10 Kareby)

Citatet ovan visar på hur medier tilldelas en Förövaridentitet och hur en hel

stadsdel och dess invånare hamnar i Offeridentitet.

(informant 6) Men alltså händer det nåt så är det ju så det är alltså, det är ingen som

vittnar. [---] Man måste ta fram ett riktigt bra vittnesskydd […].

(informant 7) […] poliserna i Södertälje är underbemannade, fega och dom vågar inte ta tag i saker. Dom vet vilka som vet vad, dom vet vilka ungar det var som va inblandade.

(informant 6) […] vittnar någon mot min familj då får vi reda på vem det var ett par dar efter rättegången för det är pengar så här under bordet och sen är det liksom namn på papper. (Informant 6 & 7 Lotorp)

I detta citat ges ett uttryck för den makt i kommunen som på grund av brist i arbetet bidrar till att de som hotar invånarna kommer undan. Dessutom visar exemplet hur en av informanterna menar att även hen i en liknande situation skulle kunna utnyttja denna brist, men att det i dagens läge innebär att man inte vågar vittna och på så sätt bidra till ett tryggare samhälle.

(informant 1) Ja, jag har försökt. Jag har gjort allt alltså. Jag gick till […]

rådmöte eller nåt sånt, jag skrev en insändare. Sen när jag gick till mötet och han sa så där bara ”vi har inte råd”, snack, jag blir bara äcklad. Bye bye, jag orkar inte […] ”vi gör allt för att du verkligen ska få nånting” sen bryr de sig inte. Varför ska jag bry mej?

(informant 2) För dom blir det ju dyrare för det blir ju mer krossande och att folk håller på och hittar nya grejer att göra. Det blir ju dyrare för dom.

(Informant 1 & 2 Kareby)

Utifrån detta citat tolkar jag att informanterna tillskriver sig själva en Offeridentitet på grund av att man inte blivit lyssnade på, att man nu har förstått att ens önskan och arbete inte lönar sig eftersom ”de där uppe” ändå inte lyssnar på ”oss här nere”. Som jag visar i dessa tre citaten är en Offeridentitet ständigt närvarande.

3.2 Offeridentitet som diskurs

Genom att människor i en kommun intar Offeridentiteter är det heller ingen som

tar ansvar. Vad detta gör i ett samhälle är att ingen heller då ser sitt eget sätt att

agera eller leva som ett bidrag till samhällets diskurs. Resultatet blir att

invånare bygger upp ett försvar gentemot sina handlingar. Därmed skapas

förklaringar till sitt eget handlande vilket exemplet här ovan visar; ”Varför ska

jag bry mej?”. Via dessa processer där majoriteten av människorna outtalat har

kommit överens om att det är någon annans fel skapas det en verklighet där det är acceptabelt för varje individ att inte ta ansvar. Detta kollektiva meningsskapande är ett resultat av kulturella processer som sakta men säkert ägt rum i ett samhälle där alla skyller på alla och ingen går fri, varken från Offer- eller Förövaridentitet (Nilsson 2003: 22).

Vad flera av informanterna visade på var hur man nu levde i ett samhälle där andra satte gränserna för ens rörelseschema. Beroende på vad Förövarna gjorde eller inte gjorde (beroende på om det var ett faktiskt brott som begåtts/kunde begås eller om det var polisen som inte handlade som man önskade) ordnade man sin vardag därefter. Antingen slutade man kämpa för sina rättigheter, tappade lusten att arbeta för att andra skulle få en bättre attityd till sitt bostadsområde eller kunde sluta gå ut vissa tider på dygnet.

(informant 8) Nä men, och jag tycker för min pappa bor i (stadsdel) och det är väldigt stor skillnad [---]. Nä men, så, alltså, det är en jävla stor skillnad när jag är hos mamma till exempel då kan jag gå ut hur som helst liksom, men ehh. [---]

(informant 6) Ja men alltså tro mej det var en helt annan grej när man bodde i (stadsdel) [---] alltså då är det ju att man går nära skogen och man går igenom en tunnel och då är det liksom ”snälla kom och möt mej snälla!” då är det fan panik att gå. (Informant 6 & 8 Lotorp)

Citatet visar att Offeridentitetens närvaro är beroende av plats och/eller

situation. Beroende på var i Södertälje informanterna skulle gå ensamma hem

mitt i natten kunde rädslan finnas där (jfr Forsberg 2003: 56). Dessutom hade

båda informanterna varit med om samma känsla trots att platsen för deras

berättelser inte var densamma. Det jag fann speciellt intressant var att de

genom hela intervjun stöttade varandra i historierna genom att berätta att man

själv varit med om något liknande. Genomgående för denna gruppintervju var

att man ibland kunde driva med varandras identiteter, skoja om hur de andra

hade reagerat eller skämta om de andras bakgrunder. Dock räckte det att en av

informanterna kom in på ett ämne som de andra tre visste var allvarligt. Direkt

var den skämtsamma stämningen som bortblåst. Jag tolkade detta som att man

kände igen sig i Offeridentiteten och att det inte var något önskvärt, varken för

sig själv eller för andra. Att antingen varit med om ett brott eller uppleva rädsla

för att kunna bli det riskerar att få personen att känna maktlöshet, bli reducerad

till ett objekt och tappa en bit av handlingsfriheten och självständigheten

(Nilsson 2003: 53). Enligt min tolkning var det detta som skapade stämningen när ett allvarligt ämne togs upp. En skam men även ilska över att behöva reduceras till en svag människa för att man var tvungen att gå ensam hem, tappa sin självständighet och inte kunna kontrollera sin rädsla.

3.3 Reducerade möjligheter

Människor som levt länge med rädsla skapar en vardag utifrån detta där man minskar sina handlingsmöjligheter och ser det som något naturligt. Man har blivit van vid att leva utifrån ett samhälle man inte riktigt litar på och förklarar sina egna och andras handlingar utifrån det (Nilsson 2003: 56f).

Alltså om dom gjorde mer grejer som fotbollsplan och såna grejer, så skulle mer folk alltså ungdomar gå ut. […] Då skulle vi inte vara instängda. Alltså, när det är mörkt då vågar man inte. Jag vågar inte. Jag stannar hemma när klockan är sju. (Informant 3 Kareby)

Förövaren i detta citat är varken mörkret eller de som kan gömma sig där i.

Istället är det kommunen, de som bestämmer och har makt att ordna en fotbollsplan. Under ovannämnda gruppintervju var det tjänstemännen/kvinnorna och politikerna på Södertälje kommun som var de ständiga Förövarna.

Informanterna nämnde personer som var ute och förstörde i deras bostadsområde, men de kom ständigt tillbaka till att detta var förståeligt eftersom ungdomarna inte hade något att göra.

(informant 1)[…] det står i tidningarna att ehh `varför förstör ungdomarna?

Varför kastar ungdomar stenar på bussen?`

(informant 2) Ja, fråga er själva!

(informant 1) Fråga er själva varför! Vi har ingenting att göra […] om jag inte hade nånting att göra, jag hade tänkt `ja där är en buss`, förstår du? […] vi har inget annat att göra. Alla andra ungdomar, dom har inget annat, och ärligt talat förstår jag dom.

(Informant 1 & 2 Kareby)

Ansvaret för de brott som här begåtts läggs inte på de ungdomar som varit ute

och kastat sten mot bussar. Snarare tolkade jag informanterna som att de tyckte

att de själva och de nämnda ungdomarna var Offer för en samhällsdiskurs, och

att Förövarna därför blev de kommunalt anställda och politikerna.