Miljötillståndet i
Norrbottens läns referenssjöar
Miljötillståndet i
Norrbottens läns referenssjöar
Sara Elfvendahl
Andreas Broman
Författare Sara Elfvendahl och Andreas Broman
Referent: Lisa Lundstedt
Tryck: Länsstyrelsens tryckeri, mars 2003
Upplaga: 60 ex
ISSN: 0283-9636
Länsstyrelsen i Norrbottens län Sektor Livsmiljö
Enheten för Miljöanalys
Postadress: 971 86 Luleå
Besöksadress: Stationsgatan 5
Telefon: 0920-960 00
Förord
Norrbottens län är rikt på sötvatten. Här finns drygt 31000 sjöar, från små skogstjänar till sjöar stora som Torneträsk. Länets vattendrag är ännu fler och de utgörs av allt från små bäckar och åar till de stora älvarna. Tillgången till friskt och rent vatten är överlag god i länet, men det är få vattenmiljöer som är helt opåverkade av människan.
Det är viktigt att undersöka och följa miljötillståndet för att kunna upptäcka förändringar i naturen, så det finns möjlighet att förebygga och åtgärda negativa effekter. I Sverige är miljöövervakning en viktig del av miljöarbetet och det finns särskilda övervakningsprogram för sötvatten. I Norrbottens län har 13 sjöar och 9 bäckar valts ut som representativa för länet.
Dessa undersöks kontinuerligt så att vi kan få en bild av närings- och surhetstillståndet samt den biologiska mångfalden i vattenmiljön. Denna rapport beskriver miljötillståndet i de norrbottniska sjöar som omfattas av miljöövervakningen. Vi har karaktäriserat sjöarnas avrinningsområden och sammanställt och utvärderat resultaten från miljöövervakningen.
Vi på länsstyrelsen vill rikta ett varmt tack till alla som på något sätt är inblandade i
övervakningen av sjöar och vattendrag, alla som hjälper till med provtagningen och lånar ut båtar. Ni bidrar alla så att vi kan få ökad kunskap om vattenmiljön i länet. Tack också till Magnus Dahlberg på Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium i Stockholm som försett oss med data från provfiskena i länets sjöar och till Lars Eriksson, Gunnar Persson och Bert Karlsson vid Institutionen för Miljöanalys på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala, för diskussioner och hjälp med en del bottenfauna- och djurplanktondata.
Författarna
Innehållsförteckning
Sida
Förord………
Ordlista……….….
Sammanfattning………...
Syfte med rapporten………
Näringsväven i en sjö………
Påverkan på vattenmiljön i Norrbottens län……….
Miljöövervakning av sötvatten i Sverige och Norrbottens län….
Miljöövervakning av sjöar i Norrbottens län………
Övrig övervakning av sötvatten i Norrbotten………...
Material och metoder………...
Vattenkemi………
Växtplankton……….
Djurplankton……….
Bottenfauna………...
Fisk………
Kartmaterial och sammanställning av data………...
Bedömningsgrunder för miljökvalitet………...
Resultat och diskussion – en jämförelse av referenssjöarna……
Avrinningsområden och vattenkemi………..
Växtplankton, bottenfauna och fisk……….……..
Nationell miljöövervakning 1. Abiskojaure……...
2. Jutsajaure………...
3. Brännträsket……..
4. Latnjajaure………
5. Louvvajaure……..
6. Njalakjaure………
7. Pahajärvi………...
8. Vuolgamjaure…...
Regional miljöövervakning 9. Bergträsket………
10. Båtkojaure……...
11. Laxtjärnen……...
12. Vaimok……..….
13. Valkeajärvi…..…
Referenser……….
Bilaga 1-5……… ...
3
6
7
8
8
10
11
12
13
14
14
14
15
15
15
16
16
19
19
21
23
33
44
51
56
61
68
75
82
86
90
94
98
103
105
Ordlista
Abs 420 f - Absorbans för filtrerat vatten ger ett mått på hur färgat vattnet är.
Avrinningsområde -Det område som utgör en sjös uppsamlingsområde av vatten. Allt vatten som hamnar i området når så småningom sjöns utlopp.
Bottenfauna -Bottenlevande djur i sjöar och vattendrag, t.ex. insektslarver, musslor och maskar.
Buffertkapacitet -Förmåga att neutralisera tillskott av sura ämnen.
Epilimnion -Översta vattenskiktet i en temperaturskiktad sjö.
Eutrof -Näringsrikt vatten, halten av totalfosfor avgör.
Hypolimnion -Vattenmassan under epilimnion med ringa turbulens och som därför inte blandas om.
Konduktivitet -Jonstyrka / ledningsförmåga, vattnets innehåll av olika joner som t.ex. Ca 2+ , Mg 2+ , Cl -
Litoral -Den grunda strandnära zonen, <1m djupt vatten Mesotrof -Måttligt näringsrikt vatten, halten av totalfosfor avgör.
Nätansträngning -En natts fiske med ett nät motsvarar en nätansträngning.
Oligotrof -Näringsfattigt tillstånd, halten av totalfosfor avgör.
Pelagial -Den fria vattenmassan.
Plankton -Det fria vattnets organismer, mikroskopiskt små växter och djur som hålls svävande i vattnet av strömmar.
Profundal -”Djupa bottnar, djupt vatten. ”
Påväxtalger -Fastsittande alger som växer på stenar, vattenväxter m.m.
Samlingsprov -Flera delprover slås samman till ett prov.
Sublitoral -Mellan profundal och litoral.
Säsongsmedelvärde -Beräknat medelvärde för perioden maj-oktober (vanligen) för kemiska och vissa biologiska parametrar. Används för att bedöma miljötillståndet enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder.
Temperaturskiktad sjö -Temperaturskiktning uppstår i vissa sjöar på sommaren då den översta vattenmassan (epilimnion) värms upp mycket. Det djupare vattnet (hypolimnion) är kallare och blandas inte med ytvattnet.
Skikten bildas för att vatten med olika temperatur har olika densitet. Gränsen mellan epilimninon och hypolimnion kallas termoklin eller språngskikt.
TOC -Total organic carbon, total halt av lösta organiska kolföreningar
Ultraoligotrof -Extremt näringsfattigt tillstånd. Halten av totalfosfor är <6µg/l
Sammanfattning
I Sverige finns olika program för att övervaka miljöförhållandena i landets sjöar och
vattendrag. Målet med övervakningen är att följa tillståndet i vattenmiljön med avseende på surhet, näringsämnen och i vissa sjöar även metaller och organiska ämnen samt biologisk mångfald. Genom att följa utvecklingen i sjöarna och vattendragen kan vi upptäcka
förändringar i miljötillståndet och söka förklaringar till det och sätta in åtgärder som behövs för att bibehålla eller förbättra miljötillståndet ytterligare.
I Norrbottens län övervakas 13 sjöar och 9 vattendrag inom olika program för fortlöpande miljöövervakning. De sjöar som övervakas fungerar som referenslokaler för länet och de ska representera olika sjötyper som kustsjöar, skogssjöar och fjällsjöar. Gemensamt för sjöarna är att de är relativt små och att de inte är direkt påverkade av mänsklig aktivitet som utsläpp eller intensiv markanvändning. Syftet med denna rapport är att göra en bedömning av tillståndet i dessa så kallade referenssjöar, genom att sammanställa och utvärdera de resultat som
miljöövervakningen genererat. Åtta av sjöarna ingår i ett nationellt miljöövervaknings- program och övriga ingår i länets regionala program. För ett flertal av sjöarna finns data från 1980-talets början.
Miljötillståndet i Norrbottens sjöar är generellt sett bra. Varken försurning eller övergödning är stora problem i länet. Tillgången till vatten av god kvalitet är allmänt sett mycket bra i Sverige och det gäller i synnerhet vattnet i Norrbottens län. Det är dock få vattenmiljöer i länet som är helt opåverkade av mänskliga aktiviteter som t.ex. dämningar och skogsbruk.
Fjällsjöarna i länet karaktäriseras av näringsfattiga förhållanden och de har ett ofärgat, mycket klart vatten. Avrinningsområdena domineras av fjällhed och blockrik mark. Naturligt för många fjällsjöar är att de har surt vatten, d.v.s. lågt pH-värde, och många sjöar har en väldigt låg jonstyrka och buffertkapacitet. Variationen inom länet är dock stor. Det finns fjällsjöar som har bland de högsta uppmätta pH-värdena och den högsta jonstyrkan av länets sjöar.
Växt- och djurplanktonsamhällena i fjällsjöarna kännetecknas av låga biomassor och det är tillgången till näringsämnen och klimatet som är de begränsande faktorerna för organismerna.
Röding är den fiskart som är bäst anpassad till högfjällsmiljön, medan öring, harr och i viss mån lake och sik kan förekomma högt upp i fjällens vattensystem. Många högt belägna fjällsjöar är naturligt fisktomma, men tidigare var det vanligt att fisk planterades ut i sjöarna.
Skogssjöarnas avrinningsområden utgörs främst av barrskog och våtmark, vilket gör att vattnet är mer färgat och innehåller betydligt mer partiklar än fjällsjöarna. Skogssjöarna har också högre näringshalter, men de flesta klassas ändå som näringsfattiga. Många av länets skogssjöar har ett naturligt svagt surt till surt vatten och är känsliga för ökad belastning av försurande föroreningar. Detta beror på att sjöarna ofta har svag buffertkapacitet bl.a. till följd av tillförseln av organiska syror från de skogs- och våtmarksdominerade avrinningsområdena.
Även de tunna jordlagren och den svårvittrade berggrunden bidrar till att en stor del av länets sjöar har en relativt dålig förmåga att neutralisera försurande ämnen. De låga näringshalterna ger en liten tillväxt av växt- och djurplankton i sjöarna. Fisksamhällena utgörs främst av abborre, mört och gädda, men även sik är vanligt förekommande.
De kustnära sjöarna ligger i områden som tidigare varit havsbotten, men miljön i sjöarna är i
stort sett lika som i inlandets skogssjöar. Deras avrinningsområden utgörs också mest av
barrskog och de har ett färgat vatten och vanligtvis ett litet siktdjup.
Syfte med rapporten
Syftet med denna rapport är att göra en sammanställning och bedömning av miljötillståndet i länets 13 referenssjöar. En annan uppgift har varit att ta fram kartor över sjöarna och deras avrinningsområden samt att karaktärisera dessa med avseende på vegetation och andra markförhållanden. Rapporten sammanfattar de miljöövervakningsdata som samlats in sedan de olika övervakningsprogrammen startade. Tillståndet i sjöarna klassas för olika kemiska och biologiska parametrar med underlag av Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (Naturvårdsverket, 2000). För djurplankton saknas bedömningsgrunder. Samtliga data, med undantag av kartor och vissa data för avrinningsområden samt provfisken, kommer från databasen för sötvatten hos Institutionen för miljöanalys, SLU (www.ma.slu.se).
Fiskeriverkets Sötvattenlaboratorium har sammanställt fiskundersökningarna och de tabeller och figurer som återges i denna rapport kommer ursprungligen från olika årsredovisningar av provfisken som Fiskeriverket publicerat (Fiskeriverket 2001, Fiskeriverket 2002).
Rapportens första del går allmänt in på hur ekosystemet i en sjö fungerar. Sedan följer en generell beskrivning om tillståndet i länets sjöar och vattendrag samt påverkan på
vattenmiljöerna. Detta avsnitt härrör till största del från ett material som användes i samband med framtagandet av de regionala miljömålen i länet. Därefter beskrivs miljöövervakningen av sjöar i Sverige samt hur detta genomförs och används som ett redskap i miljöarbetet i länet och landet. Avsnittet om material och metoder beskriver hur provtagningen i sjöarna går till och hur man tolkar data utifrån bedömningsgrunderna för miljökvalitet. Resultaten är indelade i en allmän del där data för alla referenssjöar sammanställs och jämförs, samt en mer
omfattande del där miljötillståndet beskrivs i detalj för varje sjö.
Näringsväven i en sjö
Förhållandet i en sjö speglar i mycket stor utsträckning den omgivande miljön, som
exempelvis geologi, vegetation och markanvändningen i avrinningsområdet (Figur 1). Även klimatet och topografin påverkar livsbetingelserna för växter och djur i vattenmiljön. Exempel på andra faktorer är avrinningsområdets storlek, sjöns djup och form samt höjd över havet.
Allt detta påverkar vattnets kvalitet och förutsättningarna för de vattenlevande organismerna.
Utlopp Avrinningsområde
Sjö
Bäck Sjö
Näringsämnen
Växtplankton
Fisk
Bottenlevande djur Djurplankton
Ljus
Fiskätande fisk
Organiskt material
Vattenväxter
Fiskätande fåglar
Figur 1. En sjös avrinningsområde begränsas av
höjder i det omgivande landskapet. Figur 2. En schematisk bild av näringsväven i en
sjö. Näringsämnen och organiskt material tillförs
även utifrån.
Figur 2 visar en förenklad bild av näringsväven i en sjö. Växtplankton är tillsammans med vattenväxter och påväxtalger vattnets primärproducenter, d.v.s. de tillverkar sin energi genom fotosyntesen. Förutom solljus behöver de olika näringsämnen för att kunna fotosyntetisera.
Fosfor och kväve är de viktigaste ämnena men algerna behöver även vissa spårämnen som t.ex. magnesium och järn för tillväxt och reproduktion. I många svenska sjöar begränsas primärproduktionen av tillgången på fosfor och om halten av växttillgängligt fosfor ökar, utnyttjas det snabbt av växtplanktonsamhället i konkurrens med bakterier. Vissa arter av växtplankton, som dinoflagellater och guldalger, kan utnyttja bakterier som en näringskälla genom att kapsla in och sönderdela dem. Mängden växtplankton regleras främst av tillgången till näring och ljusförhållandet i sjön, men också av mängden djurplankton som äter
växtplankton. Förekomsten av olika arter påverkas också av temperaturen. Förändringar i planktonsamhället avspeglas i sin tur genom förändringar inom de andra organismgrupperna i sjön.
Djurplankton reagerar på tillgången på föda, främst växtplankton eller andra djurplankton, och på det betningstryck de utsätts för, framför allt från planktonätande fisk.
Djurplanktonsamhället är en viktig länk i vattenekosystemet och det utgörs främst av olika kräftdjur som hinnkräftor och hoppkräftor. Artsammansättningen av växt- och djurplankton varierar mycket under en säsong. Vissa arter börjar att växa tidigt under vårvintern, medan andra arter är vanligare under sommaren.
Bottenlevande djur är t.ex. mygg- och sländlarver, maskar, snäckor och musslor. De är en viktig födoresurs för fisk och de bryter ner döda växter och djur och frigör därmed en del av den näring som varit bunden i organismerna. Olika arter förekommer på olika djup i en sjö.
Det är i regel fler arter i de grunda och strandnära zonerna av en sjö, medan det på djupare bottnar är vanligt att enstaka arter förekommer i stora mängder. Förekomst av olika arter styrs bland annat av syrgasförhållandet i bottenvattnet och vattnets surhet.
Antalet fiskarter i en sjö beror t.ex. på klimatet, sjöns höjd över havet, näringstillgången samt dess storlek. Generellt sett är stora låglänta sjöar artrika medan endast ett fåtal arter
förekommer i fjällsjöarna, vilket till stor del beror på fiskens invandringshistoria. Födovalet varierar stort hos olika fiskarter. Nästan alla fiskyngel och småfiskar äter plankton.
Småabborrar äter plankton, medan vuxna abborrar övergår till fisk som huvudföda. Löja och mört är typiska planktonätande fiskar, medan gädda är en utpräglad rovfisk. Karpfiskar som ruda, äter en del vattenväxter och rötter och rudan äter också bottenlevande djur. Genom att ta reda på hur fisksamhället ser ut får man en uppfattning om organismerna längre ner i
näringskedjan, exempelvis hur djurplanktonsamhället är sammansatt. Om det till exempel finns många småabborrar i en sjö är betningstrycket på djurplanktonen stort och det blir i sin tur ett litet betningstryck på växtplanktonen.
När de vattenlevande organismerna dör sedimenterar de ned till botten och bryts ned av
bakterier och de bottenlevande djuren. Näringen återförs till viss del till vattnet igen och blir
åter tillgängligt för växtplanktonsamhället. Näringsämnen och organiskt material tillförs
också sjön från avrinningsområdet.
Påverkan på vattenmiljön i Norrbottens län
I ett europeiskt perspektiv kan man säga att tillgången till opåverkat vatten av god kvalitet är bra i Norrbottens län. I länet finns de sista oreglerade älvarna, vilka bland annat hyser vildlax och havsöring. I ett antal vattendrag finns även den hotade flodpärlmusslan och utterbeståndet har börjat återhämta sig. På grund av klimat och markförhållanden är en stor del av sjöarna och vattendragen känsliga för påverkan. De näringsverksamheter som har och har haft störst påverkan på sjöar och vattendrag i Norrbottens län är det rationella skogsbruket och
utbyggnaden av vattenkraft. Den omgivande miljön är ytterst viktig för sjöar och vattendrag och dess biologiska mångfald och skogsbruk påverkar dem på många olika sätt. Avverkningar påverkar beskuggningen av vattendrag och sjöar och tillförsel av löv och kvistar blir mindre och läckage av humus och näringsämnen förändras. Skogsbruket är en orsak till att knappt hälften av bestånden av flodpärlmussla i länet har fungerade föryngring. Enligt
skogsvårdslagen måste skyddszoner lämnas nära vattendrag och sjöar vid avverkningar, men detta följs i många fall inte helt och skyddszonerna är för snäva. Tidigare rensades och fördjupades de större vattendragen för att underlätta för flottningen. Detta medförde stora förändringar och livsmiljöerna för många växter och djur förstördes. I länets skogsland är de flesta vattendrag bredare än fem meter, påverkade av flottledsrensningar.
Utbyggnaden av vattenkraft har helt förändrat livsmiljöerna i berörda vattendrag så att djur och växter, anpassade till rinnande vatten, har mycket svårt att överleva och vandrande fisk har fått sina vandringsvägar avskurna. Även vägar kan blockera naturliga vattenvägar och vara hinder för vandrande fisk och andra arter, om inte broar och vägtrummor anlagts på riktigt sätt. Troligtvis är många vägtrummor i länet, framför allt längs skogsbilvägarna, felaktigt anlagda.
Länets sjöar uppvisar stora variationer i surhet eller i pH-värden. Generellt sett återfinns de minst sura sjöarna i de västra och norra delarna av länet. Det är även vanligt att det är stora lokala variationer i surhet. Många av länets sjöar är naturligt sura beroende främst på
avrinningsområdenas egenskaper här i Norrbottens län. En del kustnära sjöar har påverkats av sulfidleror, vilka en gång varit syrefria havsbottnar. När lerorna kommer i kontakt med syre, som vid dikning, frigörs svavlet i leran och kan surgöra marken och vattnet. I Norrbotten finns områden med svårvittrade bergarter, som i kombination med tunna och grovkorniga jordar ger jonsvaga vatten med svag buffertkapacitet. Det är nedbrytningen av organiskt material, som döda växtdelar, främst i myr- och torvmarkernas humusskikt, som står för den naturliga tillförseln av svaga organiska syror (humussyror) till sjöar och vattendrag. Den onaturliga tillförseln av syror, som leder till försurning, har inte varit ett stort problem i Norrbotten eftersom nedfallet av framför allt lufttransporterade svavelföreningar har varit litet i länet. Trots detta är försurningssituationen skör eftersom sjöarna i norra Sverige är känsliga och har en begränsad förmåga att motstå förändringar i surhet.
I samband med kraftiga regn och vid snösmältningen ändras vattnets transportvägar i marken och transporten sker dessutom mycket snabbare. Detta leder till en utspädning av
alkaliniteten, d.v.s. förmågan att motstå förändringar i surhet blir sämre. Det ger också ett ökat utflöde av organiska syror. Den sammantagna effekten vid höga vattenflöden blir således försämrad buffertkapacitet och lägre pH-värden. Detta fenomen är naturligt och brukar kallas surstöt. De största pH-sänkningarna i samband med höga vattenflöden sker ofta i små
vattendrag. Det kan även vara en försurningsbelastning i samband med höga vattenflöden ifall deponerade svavelföreningar gör att pH-värdet sänks ytterligare. Under 1990-talet har
svavelnedfallet i länet minskat med ca 50 % för att utsläppen av svavelföreningar minskat. En
studie av fem bäckar i länet har visat att försurningsbelastningen i samband med
snösmältningen minskar i takt med att svavelnedfallet minskar och det ger en förbättrad vattenkemi (Laudon, 2002).
Markens försurningskänslighet har kartlagts genom att bedöma markens och berggrundens förmåga att neutralisera tillförd syra genom vittring. I områden med hög vittringshastighet för Ca, Mg, Na, och K är försurningskänsligheten i marken låg. Vittringshastigheten är högst längs kusten, i Tornedalen samt i stora områden omkring Kiruna, medan den är lägre i länets västra och södra delar (Göransson et al., 1997). I Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner samt delar av Jokkmokks kommun är markens försurningskänslighet högre än i andra delar av länet.
Övergödning är inget storskaligt problem i länet. Befolkningen i Norrbottens län är liten och belastningen av näringsämnen från vattenreningsverk har inte varit särskilt stor. Det
storskaliga jordbruket i södra Sverige ger omfattande problem med läckage av näringsämnen.
I Norrbotten har jordbruket begränsade möjligheter på grund av klimatet och det är följaktligen småskaligt i jämförelse med södra Sverige. Näringsbelastning från jordbruk, skogsbruk, enskilda avlopp och vattenreningsverk kan emellertid ge problem lokalt.
Läckage av tungmetaller och organiska miljögifter från förorenade områden är ett miljöhot mot sjöar och vattendrag, men kunskapen om detta är i dagsläget otillräcklig. Gruvorna är en stor föroreningskälla för tungmetaller till vatten. Från äldre nedlagda gruvor kan stora
mängder tungmetaller okontrollerat komma i omlopp, vilket har visats bland annat i Nautanen och Laver. I de gruvor som är i drift sker utsläppen mer kontrollerat men det kan ske olyckor, som exempelvis i Aitik, där en av dammarna brast hösten 2000.
Miljöövervakning av sötvatten i Sverige och Norrbottens län
Målet med miljöövervakningen är att följa tillståndet i naturen och detta är en viktig del av miljöarbetet i Sverige. Resultat från miljöövervakningen ska användas som underlag för att analysera orsaker till negativ miljöpåverkan och för att bedöma vilka åtgärder som bör vidtas för att uppnå önskat tillstånd i naturen. Resultaten är också användbara vid utformningen av miljökvalitetsmål och bedömningsgrunder för miljökvalitet. Övervakningen används som ett instrument för att kontrollera om genomförda miljöskyddsåtgärder leder till förbättringar och om miljökvalitetsmålen uppnås eller inte. Uppsatta miljömål, miljölagstiftning, internationella direktiv och konventioner är avgörande för vad som mäts inom övervakningen. Resultaten från miljöövervakningen utgör också ett underlag för att rapportera om miljötillståndet i Sverige internationellt.
Miljöövervakningen i Sverige är indelad i olika så kallade programområden som exempelvis skogslandskapet, kust och hav, sjöar och vattendrag och övervakningen bedrivs genom nationella och regionala delprogram. Naturvårdsverket ansvarar för samordning, planering och drift av nationell miljöövervakning samt samordning av regional miljöövervakning. De regionala programmen bedrivs av de olika länsstyrelserna i landet.
I miljöövervakningen av vattenmiljön i Sverige ingår ett antal sjöar och vattendrag som har
undersökts fortlöpande under lång tid i olika nationella och regionala program. Programmen
syftar till att övervaka vattenmiljön med avseende på surhet, näringsämnen, miljögifter samt
biologisk mångfald. Resultatet ska ge en nationell och regional bild av tillståndet i
vattenmiljön. En del av sötvattensövervakningen startades på 1980-talet till följd av att
problemen med försurning blev kända. Syftet var då främst att kartlägga försurningen av sjöar och vattendrag i Sverige samt att följa upp tillståndet i kalkade vatten. Programmen har sedan utvidgats och omarbetats ett flertal gånger och det nationella programmets nuvarande
utformning gäller sedan 1996. I det nationella programmet ingår sammanlagt 86 så kallade referenssjöar, vilka är ett representativt urval av svenska sjöar. Sedan 1988 finns ett fördjupat nationellt program och där ingår totalt 15 sjöar i Sverige. Det fördjupade programmet är mer omfattande och prover tas med tätare mellanrum. Det är viktigt att följa utvecklingen i vattenmiljön så att det i framtiden blir möjligt att upptäcka förändringar i miljötillståndet och söka förklaringar till det.
Miljöövervakning av sjöar i Norrbottens län
Miljöövervakningen av sjöar i Norrbottens län omfattas av den nationella och regionala miljöövervakningen. Sex sjöar i Norrbottens län ingår i det nationella programmet. Sjöarna är Brännträsket, Latnjajaure, Louvvajaure, Njalakjaure, Pahajärvi och Vuolgamjaure.
Abiskojaure och Jutsajaure representerar länet i det fördjupade nationella programmet. Den regionala övervakningen i länet startade 1996 samtidigt som det nationella programmet reducerades. Ett antal sjöar i det nationella programmet överfördes då till det regionala programmet. Länets regionala program övertog sjöarna Bergträsket, Laxtjärnen, Vaimok och Valkeajärvi från nationell nivå och 1997 kompletterades övervakningen med Båtkojaure. För samtliga referenssjöar i länet, utom Båtkojaure, finns långa tidsserier av övervakningsdata från tidiga program sedan 1980-talets mitt.
Figur 3. Sjöar som ingår i den nationella och regionala miljöövervakningen i Norrbottens län.
Tabell 1. Norrbottens läns referenssjöar, deras koordinater, beteckning samt vilket miljöövervakningsprogram de tillhör. Startår betecknar det år då sjöarna undersöktes för första gången.
Sjö Kommun X/Y koordinater Sjötyp MÖ-program Startår Beteckning
Abiskojaure Kiruna 758208 / 161749 Fjäll Fördjupat nationellt 1988 BD20 Jutsajaure Gällivare 744629 / 167999 Skog Fördjupat nationellt 1984 BD15
Brännträsket Piteå 728095 / 175926 Skog Nationellt 1983 BD07
Latnjajaure Kiruna 758677 / 161050 Fjäll Nationellt 1983 BD03
Louvvajaure Arjeplog 736804 / 160569 Skog Nationellt 1984 BD13
Njalakjaure Arjeplog 741340 / 153576 Fjäll Nationellt 1983 BD10
Pahajärvi Pajala 742829 / 183168 Skog Nationellt 1984 BD21
Vuolgamjaure Arvidsjaur 728744 / 162653 Skog Nationellt 1983 BD08
Bergträsket Kalix 743506 / 154909 Skog Regionalt 1983 BD17
Båtkojaure Arjeplog 742442 / 153530 Fjäll Regionalt 1997 BD21
Laxtjärnen Arvidsjaur 730329 / 165133 Skog Regionalt 1987 BD18
Valkeajärvi Kiruna 751252 / 175433 Skog Regionalt 1983 BD02
Vaimok Arjeplog 743506 / 154909 Fjäll Regionalt 1985 BD17
Övervakningen av sjöar i Norrbottens län är inriktat på relativt små sjöar där eventuella miljöförändringar kan tänkas uppstå först. Gemensamt för alla referenssjöar är att de inte är direkt påverkade av utsläpp eller intensiv markanvändning. Sjöarna är representativa för olika delar av länet, från de södra och norra fjällen via skogslandet till kustområdet (Figur 3, tabell 1). I Arjeplogsfjällen ingår sjöarna Vaimok, Njalakjaure och Båtkojaure och i Abiskofjällen övervakas Abiskojaure och Latnjajaure. Skogssjöarna är Jutsajaure, Louvvajaure, Pahajärvi, Laxtjärnen, Vuolgamjaure och Valkeajärvi. Bergträsket och Brännträsket är två kustnära skogssjöar som ingår i övervakningen. Sjöarnas vattenkvalitet övervakas regelbundet flera gånger varje år. Vattenprover tas i samtliga referenssjöar och i vissa av dem samlas även prover på bottenlevande djur och fisk samt växt- och djurplankton in.
Övrig övervakning av sötvatten i Norrbotten
1972 startades en landsomfattande undersökning av sjöar som 1975 kompletterades med undersökning av vattendrag. Programmet kallas ”riksinventeringen” och genomförs sedan 1980 vart femte år. Vid varje undersökning provtas ett representativt urval av Sveriges sjöar och vattendrag. Vid 2000 års inventering ingick ca 3460 sjöar och 730 bäckar varav ca 670 sjöar och 120 vattendrag var låg i Norrbottens län. Programmet ingår i den nationella övervakningen och utförs av SLU i samarbete med länsstyrelserna.
Inom det regionala miljöövervakningen i Norrbottens län övervakas fem bäckar inom undersökningstypen för tidsserier i vattendrag. Dessa vattendrag är Bergmyrbäcken i Arvidsjaur kommun, Viepsajåkkå i Arjeplog kommun, Rokån i Piteå kommun, Ylinen Kihlankijoki i Pajala kommun samt Akkarjåkkå i Kiruna kommun. I det nationella
programmet övervakas Pessisjåkka i Kiruna kommun, Alep Uttjajåkka i Jokkmokks kommun, Muddusälven i Jokkmokk kommun och Laxtjärnsbäcken i Arvidsjaurs kommun. I
övervakningen ingår provtagning av vatten och bottenlevande djur. Syftet med den regionala
övervakningen är främst att följa hur snösmältningen påverkar vattenkemin med uppkomst av
så kallade surstötar, mellanårsvariationer samt långtidsutvecklingen i dessa små vattendrag.
Material och metoder
Övervakningen av vattenkemi omfattar variabler som är relevanta för att följa tillstånd och förändringar i surhet, näringsämnen och organiskt material. Vattenlevande organismers reaktion på vattenkvaliteten och fysikaliska parametrar, som exempelvis näringshalter, temperatur och ljusförhållanden, följs utifrån olika organismgrupper; växtplankton, djurplankton, bottenlevande djur samt fisk. Det täcker in en stor del av näringsväven i vattenmiljön.
Tabell 2 visar vilka provtagningar som görs inom de olika övervakningsprogrammen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län svarar för provtagningen av samtliga sjöar. Proverna skickas för analys till Institutionen för miljöanalys på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) som också ansvarar för lagring och publicering av data från miljöövervakningen (www.ma.slu.se) samt samordning av provtagningarna. Vissa metallanalyser utförs av Institutet för tillämpad miljöforskning (ITM) (www.itm.su.se). Fiskeriverket utför provfiskena och ansvarar för fiskdata (www.fiskeriverket.se).
Tabell 2. Provtagningar inom de olika övervakningsprogrammen för referenssjöar i Norrbottens län.
Övervaknings- program
Vattenkemi
(ggr/år) Klorofyll
(ggr/år) Bottenfauna
(ggr/år) Växtplankton
(ggr/år) Djurplankton
(ggr/år) Fisk (ggr/år)
Fördjupat nationellt 5-7 5 4 4 4 1
Nationellt 4 4 1 1 - vart
tredje år
Regionalt 4 - - - - -
Vattenkemi
Vattenproverna tas i regel centralt i sjön eller vid den punkt där sjön är som djupast, antingen direkt från ytan med flaskor och/eller med en så kallad Ruttnerhämtare med lina och lod. I sjöar som ingår i det fördjupade programmet tas prover på både ytvatten och bottenvatten. De fysikaliska och kemiska parametrarna som ingår i övervakningen redovisas i tabell 3.
Växtplankton
Växtplanktonsamhället varierar mycket under sommarhalvåret, och de flesta av sjöarna provtas i augusti månad. Trots den stora variationen kan man få information om
artsammansättning och i viss mån total biomassa. Inom det fördjupade programmet undersöks växtplankton genom provtagningar under hela växtperioden från vårvintern till
sensommar/höst och det ger naturligtvis en säkrare bedömning av tillståndet. Prover för analys av biomassa, eller kvantitativ analys (mängden av olika växtplanktonarter), tas som ett samlingsprov med en hämtare med känd volym, exempelvis en rörhämtare (Rahmbergrör).
Prover för bestämning av växtplanktonsamhällets artsammansättning (kvalitativ analys) tas
med en planktonhåv med maskor på 20-25µm som sänks ned till motsvarande nivå som det
kvantitativa provet tas på. Håven dras sedan långsamt upp. Proverna konserveras innan de
skickas iväg för analys.
Djurplankton
Djurplankton är en viktig länk i ekosystemet, men samtidigt en grupp som är svår att utvärdera och
bedömningsgrunder saknas. För djurplankton tas prover för kvantitativ analys av individtäthet och biomassa. En så kallad Limnoshämtare med känd volym används för att ta prover på olika djup i sjön. Delproven slås samman till ett samlingsprov och konserveras.
Bottenfauna
Bottenlevande djur provtas på tre olika djup i sjön: I litoralen (den grunda, strandnära zonen), profundalen (djupa bottnar) och i sublitoralen (mellan litoral och profundal). Litoraldjuren reagerar snabbast på förändringar i miljön, men resultat från provtagningarna kan vara svåra att jämföra och bedöma. Litoral- proverna tas genom att man sparkar kring stenar och i gruset och fångar djuren med håv (Europeisk standard, SS- EN 27828).
Tabell 3. Kemiska och fysikaliska mätparametrar som ingår i övervakningen av sjöar i Sverige.
Parametrar Enhet
Temperatur °C
Konduktivitet mS/m
Siktdjup m
pH
Kalcium (Ca) mekv/l
Magnesium (Mg) mekv/l
Natrium (Na) mekv/l
Kalium (K) mekv/l
Alkalinitet mekv/l
Sulfat (SO
4) mekv/l
Klorid (Cl) mekv/l
Fluorid (F) mg/l
Ammoniumkväve (NH
4-N) µg/l Nitratkväve (NO
3-N) µg/l
Totalkväve (Tot-N) µg/l
Fosfatfosfor (PO
4-P) µg/l
Totalfosfor (Tot-P) µg/l
Absorbans / färg abs/5cm
Kisel (Si) mg/l
Totalt organiskt kol (TOC) µg/l
Klorofyll a µg/l
Syrgas (O
2) mg/l
Aluminium (Al) µg/l
Järn (Fe) µg/l
Mangan (Mn) µg/l
Sublitoral- och profundalfauna undersöks rutinmässigt i många mätprogram och är en viktig del i miljöövervakningsprogrammen. Dessa prover tas med en sedimenthämtare med känd volym (Ekmanhämtare) och det blir därför enklare att jämföra resultaten, men de är inte lika bra indikatorer på plötsliga miljöförändringar.
Fisk
Fisk är en annan biologisk variabel som ingår i bedömningsgrunderna för miljökvalitet. Fisk anses lämplig som indikator på miljöstörningar bland annat för att de har lång livslängd och ofta lever hela livet i samma vatten och därför påverkas av både kortvariga och långvariga förändringar i vattnets kvalitet. Fisksamhällena i en sjö uppskattas genom provfiske med nät.
Då undersöks hur många arter som finns och hur gamla fiskarna är, dels för att få ett mått på mångfalden och för att se om fisken föryngrar sig normalt. Även fiskarnas tillväxt och konditionsfaktor undersöks. Resultat från provfiskena används till att bedöma förändringar i fisksamhällena över tiden och för att jämföra fisksamhällena i olika sjöar. Kunskap om fisksamhället bidrar också till förståelsen om organismerna längre ner i näringskedjan, exempelvis hur djurplanktonsamhället är sammansatt.
Provfisket utförs med översiktsnät på olika djup och på slumpvis valda delar av sjön. Näten
har maskor i olika storlekar så att både små och stora fiskar fastnar. Metodiken gäller endast
fiskarter som kan fångas med översiktsnät. Enstaka arter som ål, gädda och lake är vanligen
underrepresenterade i provfisket.
Figur 4. I Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet bedöms miljötillståndet utifrån en femgradig skala. Den kan se ut så här om den bygger på halten av näringsämnen (totalfosfor eller totalkväve).
Kartmaterial och sammanställning av data Arbetet med denna rapport omfattade även digitalisering av referenssjöarnas avrinnings- områden för att kunna karaktärisera dessa.
Dominerande vegetationstyper och mark- förhållanden i sjöarnas avrinningsområden samt områdenas areor togs fram med vegetationskartan som underlag.
Data från miljöövervakningen (publicerade av SLU och Fiskeriverket) har sedan sammanställts och utvärderats med hjälp av Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet.
Bedömningsgrunder för miljökvalitet
För att kunna utvärdera miljödata och bedöma tillståndet i miljön har Naturvårdsverket tagit fram olika bedömningsgrunder för miljökvalitet (Naturvårdsverket, 2000). De har utformats för olika miljötyper och exempel på dessa är kust och hav, skogslandskapet och grundvatten. I bedömningsgrunderna för sjöar och vattendrag finns kvalitetsvärden för en rad olika kemiska, fysikaliska och biologiska parametrar, exempelvis halter av näringsämnen, ljusförhållande eller mått på biologisk mångfald. Parametrarna beskriver tillståndet i naturen. Bedömnings- grunderna innehåller även underlag för beräkning av påverkan. Miljökvaliteten bedöms genom att man jämför data för en sjö med respektive bedömningsgrunder för dessa parametrar. Tillståndet bedöms sedan på en femgradig skala (Figur 4). I tabell 4 finns
exempel på vattenkemiska och fysikaliska variabler och i tabell 5 olika biologiska parametrar.
För att få ett mått på den biologiska mångfalden beräknas olika index för bottenfauna och fisk, varav endast ett fåtal tas upp här. ASPT-index är ett bottenfaunaindex som ger ett mått på vilka typer av arter som förekommer i litoralen, känsliga eller toleranta, och det fungerar därför som ett ”renvattenindex”. Surhetsindex speglar pH-situationen och grundas på förekomsten av arter med olika pH-tolerans. BQI-index är ett annat kvalitetsindex som
baseras på insektsamhällets artsammansättning. Ett högt BQI-värde betyder att arter med krav på rent vatten och höga syrgashalter förekommer. Sedan finns ett bottenfaunaindex som anger förhållandet mellan antalet glattmaskar och fjädermygglarver (O/C-index), vilket ger ett mått på syrgasförhållandena och belastningen av syretärande ämnen på bottnarna. För fisk grundas
Klass 1 Klass 2 Klass 3 Klass 4 Klass 5
Låga halter Extremt höga
halter
Tillstånd Måttligt höga
halter
Höga halter Mycket höga halter
Provtagning av vattenkemi och bottenfauna i Jutsajaure. I den blå backen till vänster finns en Ruttnerhämtare och till höger syns en Ekmanhämtare.
Foto: Länsstyrelsen i Norrbotten
bedömningen av miljötillståndet på en rad olika parametrar (antal arter, vikt, andel fiskätande abborrfiskar m.m.) som sedan vägs samman till ett samlat index.
Bedömningsgrunderna är gemensamma för hela Sverige, men de måste till viss del tolkas olika i olika regioner på grund av den stora variationen i vad som är naturliga förhållanden.
Klimatet är inte lika i hela landet och människans miljöpåverkan skiljer sig mellan olika områden. Surhetstillståndet i många sjöar i Norrbotten kan nämnas som exempel.
Förhållandena i avrinningsområdena har en stor betydelse för vattenkemin i sjöarna och gör att många av länets sjöar har ett naturligt lågt pH. Detta gör att många sjöar klassas som måttligt sura till mycket sura, vilket motsvarar klass 3-5. Det är vikigt att i sådana fall försöka skilja ut vad som är mänsklig påverkan och vad som är naturliga förhållanden. Att en fjällsjö klassas i klass 4 för någon parameter behöver således inte betyda att den är påverkad - det kan vara typiska förhållanden för sjöar i den regionen.
Tabell 4. Bedömning av tillstånd utifrån vattenkemiska och fysikaliska parametrar enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (Naturvårdsverket, 2000).
Tillstånd Parameter Intervall Benämning Klass
pH >6,8 Nära neutralt 1
6,5-6,7 Svagt surt 2
6,2-6,5 Måttligt surt 3
5,6-6,2 Surt 4
≤5,6 Mycket surt 5
Alkalinitet (mekv/l) >0,20 Mycket god buffertkapacitet 1
0,10-0,20 God buffertkapacitet 2
0,05-0,10 Svag buffertkapacitet 3
0,02-0,05 Mycket svag buffertkapacitet 4 Surhet /
försurning
≤0,02 Ingen/obetydlig buffertkapacitet 5
Totalfosfor (µg/l) ≤12,5 Låga halter 1
12,5-25 Måttligt höga halter 2
25-50 Höga halter 3
50-100 Mycket höga halter 4
>100 Extremt höga halter 5
Totalkväve (µg/l) ≤300 Låga halter 1
300-625 Måttligt höga halter 2
625-1250 Höga halter 3
1250-5000 Mycket höga halter 4
Näringsämnen
>5000 Extremt höga halter 5
Syrehalt (mg O
2/l) ≥7 Syrerikt tillstånd 1
5-7 Måttligt syrerikt tillstånd 2
3-5 Svagt syretillstånd 3
1-3 Syrefattigt tillstånd 4
≤1 Syrefritt eller nästan syrefritt tillstånd 5
Organiskt material (mg/l) ≤4 Mycket låg halt 1
(syretärande ämnen) 4-8 Låg halt 2
8-12 Måttligt hög halt 3
12-16 Hög halt 4
Syretillstånd / syretärande ämnen
>16 Mycket hög halt 5
Vattenfärg (Abs f
400/5) ≤0,02 Ej eller obetydligt färgat vatten 1
0,02-0,05 Svagt färgat vatten 2
0,05-0,12 Måttligt färgat vatten 3
0,12-0,2 Betydligt färgat vatten 4
>0,2 Starkt färgat vatten 5
Siktdjup (m) ≥8 Mycket stort siktdjup 1
5-8 Stort siktdjup 2
2,5-5 Måttligt siktdjup 3
1-2,5 Litet siktdjup 4
Ljusförhållanden
<1 Mycket litet siktdjup 5
Tabell 5. Bedömning av tillstånd av biologiska parametrar (växtplankton, bottenfauna och fisk) enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (Naturvårdsverket, 2000).
Tillstånd Parameter Intervall Benämning Klass
Totalvolym alger (mm
3/l) ≤0,5 Mycket liten biomassa 1
0,5-1,5 Liten biomassa 2
1,5-2,5 Måttligt stor biomassa 3
2,5-5,0 Stor biomassa 4
>5,0 Mycket stor biomassa 5
Klorofyll (µg/l) ≤2,0 Låga halter 1
2,0-5,0 Måttligt höga halter 2
5,0-12,0 Höga halter 3
12,0-25,0 Mycket höga halter 4
Planktiska alger
>25,0 Extremt höga halter 5
BQI-index, profundal >4 Mycket högt 1
3,0-4,0 Högt 2
2,0-3,0 Måttligt högt 3
1,0-2,0 Lågt 4
≤1,0 Mycket lågt 5
O/C-index, profundal ≤0,5 Mycket högt 1
0,5-4,7 Högt 2
4,7-8,9 Måttligt 3
8,9-13,0 Lågt 4
>13 Mycket lågt 5
ASPT-index, litoral >6,4 Mycket högt 1
5,8-6,4 Högt 2
5,2-5,8 Måttligt högt 3
4,5-5,2 Lågt 4
≤4,5 Mycket lågt 5
Surhetsindex, litoral >8 Mycket högt 1
6-8 Högt 2
3-6 Måttligt 3
1-3 Lågt 4
Bottenfauna
≤1 Mycket lågt index 5
Samlat index* ≤2,2 Mycket lågt samlat index 1
2,2-2,6 Lågt samlat index 2
2,6-3,4 Måttligt högt samlat index 3
3,4-4,2 Högt samlat index 4
Fisk
>4,2 Mycket högt samlat index 5
*Samlat index beräknas som medelvärde av klassvärden för alla parametrar som inkluderats; Ex. antal arter, artdiversitet,
biomassa, antal fiskar, andel fiskätande fisk.
Resultat och diskussion - en jämförelse av referenssjöarna
Avrinningsområden och vattenkemi
Fjällsjöarnas avrinningsområden karaktäriseras av blockrik mark eller fjällhed (tabell 6).
Vaimok är den största av länets referenssjöar med en area på 8,3 km 2 . Abiskojaure har det största avrinningsområdet på 365 km 2 , men sjöns yta utgör endast ca 0,7 % av
avrinningsområdet. Fjällsjöarna är näringsfattiga och de har vanligen totalfosforhalter under 7 µg/l, varav den växttillgängliga andelen av fosfatfosfor för det mesta är under 2 µg/l.
Totalkvävehalterna klassas också som låga och är vanligtvis under 200 µg/l (tabell 7).
Fjällsjöarnas vatten är ofärgat och mycket klart och följaktligen är siktdjupet mycket stort.
Vattnet i sjöarna har pH-värden motsvarande svagt till måttligt surt, omkring pH 6,5. I
Abiskojaure är dock vattnet nära neutralt då säsongsmedelvärdet för pH är 7,0, vilket beror på att berggrunden i området är kalkrik. Sjöarnas buffertkapacitet är obetydlig eller mycket svag, med undantag av Abiskojaure som har en god buffertförmåga. Abiskojaures vatten innehåller högre halter av kalciumjoner, vilket bidrar till att sjön har betydligt högre konduktivitet än de andra undersökta fjällsjöarna. Jonstyrkan i övriga sjöar är väldigt låg, vilket är typiskt för många fjällsjöar i länet.
Tabell 6. Jämförelse av avrinningsområdena för Norrbottens läns referenssjöar samt startår för miljöövervakningen för respektive sjö.
Avrinningsområde Sjö Startår Sjötyp Höjd över
havet (m) Huvud-
avrinningsområde Sjöarea
(km
2) Area
(km
2) Dominerande marktyp
Beteckning
Abiskojaure 1988 Fjäll 487 Torne älv 2,8 365 Hed BD20
Båtkojaure 1997 Fjäll 630 Pite älv 0,6 5,2 Hed BD21
Latnjajaure 1983 Fjäll 981 Torne älv 0,7 9,3 Block, häll BD03
Njalakjaure 1983 Fjäll 852 Skellefte älv 0,4 5,7 Hed BD10
Vaimok 1985 Fjäll 847 Pite älv 8,3 70 Block, häll BD17
Jutsajaure 1984 Skog 423 Lule älv 1,2 20 Barrskog BD15
Laxtjärnen 1987 Skog ca 500 Pite älv 0,06 10,4 Barrskog BD18
Louvvajaure 1984 Skog 852 Pite älv 0,8 3,9 Barrskog BD13
Pahajärvi 1984 Skog 248 Kalix älv 1,3 8,4 Barrskog BD21
Valkeajärvi 1983 Skog 317 Torne älv 0,6 3,3 Barrskog BD02
Vuolgamjaure 1983 Skog 436 Skellefte älv 2,1 35 Barrskog BD08
Brännträsket 1983 Kust 82 Rosån 0,9 13,7 Barrskog BD07
Bergträsket 1983 Kust 34 Kalix älv 0,2 2,4 Barrskog BD17
Skogssjöarnas avrinningsområden domineras av barrskog och även en del våtmark (tabell 6).
Jutsajaures, Laxtjärnens och Vuolgamjaures avrinningsområden utgörs till mer än 15 % av våtmark. Skogssjöarna i inlandet klassas som näringsfattiga, men de har något högre näringshalter än fjällsjöarna. Totalfosforhalterna är mellan 5 och 11 µg/l varav halten
fosfatfosfor är omkring 2 µg/l. Halterna av totalkväve är generellt sett högre än i fjällsjöarna och är vanligen mellan 190-310 µg/l (tabell 7). Sjöarna innehåller betydligt mer partiklar och har mer färgat vatten, vilket är typiskt för sjöar med barrskogs- och våtmarksdominerade avrinningsområden. När vegetationen i sjöns omgivning dör och bryts ner bildas organiska föreningar, humusämnen, som färgar vattnet brunt. Siktdjupet är mellan 3 (Jutsajaure,
Laxtjärnen) och ca 9 meter (Louvvajaure) för de olika sjöarna. Fyra av skogssjöarna har nära
neutralt eller neutralt vatten med ett säsongsmedelvärde över pH 6,8 (tabell 7). Jutsajaure och
Laxtjärnen har ett svagt surt vatten samtidigt som de har ett mer färgat vatten än de andra
skogssjöarna i inlandet. Detta kan bero på att tillförseln av humusämnen är större i Jutsajaure
och Laxtjärnen eftersom en relativt stor del av deras avrinningsområden består av våtmark.
Jutsajaure har även något högre halter av löst organiskt kol än de andra sjöarna.
Buffertkapaciteten är god i samtliga sjöar utom i Jutsajaure, som har svag buffertkapacitet.
Koduktiviteten i Jutsajaure och Laxtjärnen är i medeltal under 2 mS/m, medan de andra sjöarna har ett högre joninnehåll och en konduktivitet över 2 mS/m.
Tabell 7. Säsongsmedelvärden och standardavvikelser för olika kemiska och fysikaliska parametrar i ytvatten för referenssjöarna i Norrbottens län. Medelvärdena avser i de flesta fall perioden maj-oktober från det år då övervakningen av sjöarna startades och fram till och med år 2001
Sjö pH Alkalinitet
(mekv/l) Konduktivitet
(mS/m) Tot-P
(µg/l) Tot-N
(µg/l) Abs
420f Siktdjup
(m) TOC
(mg/l) Syrgas (mg/l) Abiskojaure 6,9
±0,2 0,16
±0,04 2,9
±0,7 5,9
±2,6 195
±70 0,02
±0,01 9
±2 1,7
±0,7 8,0
±2,9 Båtkojaure 6,6
±0,2 0,05
±0,02 1,4
±0,3 4,6
±3,5 235
±92 0,02
±0,01 9,9
±1,7 3,4
±2,6 -
Latnjajaure 6,5
±0,2 0,03
±0,01 1,8
±0,3 6,7
±4,6 183
±84 0,003
±0,003 14
±4,7 1,9
±2,9 -
Njalakjaure 6,4
±0,3 0,03
±0,01 0,9
±0,3 5,3
±2,9 205
±78 0,01
±0,01 11
±2,5 2,5
±1,9 -
Vaimok 6,4
±0,2 0,02
±0,003 0,9
±0,2 5,1
±3,7 188
±74 0,004
±0,003 5* 1,7
±1,8 -
Jutsajaure 6,6
±0,2 0,08
±0,01 1,8
±0,1 10
±2,9 310
±76 0,09
±0,02 3,2
±0,5 6,6
±2,9 10,4
±1,3 Laxtjärnen 6,6
±0,2 0,10
±0,04 1,9
±0,3 7,7
±4,3 242
±84 0,10
±0,03 3,4
±0,7 5,9
±1,5 -
Louvvajaure 7,0
±0,2 0,15
±0,02 2,6
±0,2 5,4
±2,8 189
±61 0,02
±0,01 8,5
±1,1 4,0
±2,1 -
Pahajärvi 6,9
±0,1 0,13
±0,01 2,4
±0,2 11
±5,4 284
±93 0,05
±0,01 4,0
±0,5 5,8
±1,5 -
Valkeajärvi 7,0
±0,2 0,15
±0,01 2,7
±0,1 8,5
±4,1 249
±76 0,02
±0,01 5,8
±0,9 4,0
±1,0 -
Vuolgamjaure 6,9
±0,1 0,11
±0,02 2,1
±0,2 7,8
±2,7 260
±92 0,06
±0,01 4,0
±0,5 4,7
±0,5 -
Brännträsket 6,6
±0,2 0,11
±0,02 3,1
±0,2 11
±3,3 384
±216 0,13
±0,04 2,7
±0,4 9,4
±1,5 9,9
±1,0 Bergträsket 6,6
±0,2 0,12
±0,02 2,9
±0,2 25
±9,7 393
±114 0,16
±0,05 1,9
±0,8 9,2
±1,6 -
*endast ett mätvärde
De kustnära sjöarna, Brännträsket och Bergträsket, ligger i områden som tidigare varit
havsbotten. Deras avrinningsområden utgörs, i likhet med sjöarna i inlandet, mest av barrskog och våtmark (tabell 6). De har betydligt mer färgat vatten och ett litet siktdjup på ca 2 meter, jämfört med de andra skogssjöarna. Kustsjöarna har förhållandevis höga halter av
näringsämnen – framförallt Bergträsket som innehåller ca 25 µg totalfosfor/l. Sjöarnas totalkvävehalter är ca 390 µg/l. De två kustnära sjöarna har surare vatten med pH-värden omkring 6,6, medan alkaliniteten är av samma storleksordning som för de övriga
skogssjöarna. Bergträsket och Brännträsket har de högsta halterna av löst organiskt kol, ca 9
mg/l, av alla länets referenssjöar. De båda sjöarna har tillsammans med Abiskojaure även den
högsta jonstyrkan. Konduktiviteten är i medeltal ca 3 mS/m.
Växtplankton, bottenfauna och fisk
Resultaten för växtplanktonbiomassa, klorofyll samt olika bottenfaunaindex för sjöarna inom det nationella och fördjupade övervakningsprogrammet är sammanställda i tabell 8.
Näringstillgången och klimatet i fjällvärlden ger begränsade förutsättningar för liv i sjöarna, vilket gör att växt- och djurplankton förekommer sparsamt. Den totala volymen av
växtplankton är väldigt liten, under 0,1 mm 3 /l, och även halterna av klorofyll är låga, vanligen under 1 µg/l (tabell 8). I näringsfattiga vatten är kiselalger (Bacillariophyceae), guldalger (Chrysophyceae) och rekylalger (Cryptophyceae) vanliga, medan andra växtplanktongrupper förekommer sporadiskt.
De olika bottenfaunaindexen som beräknats för fjällsjöarna redovisas i tabell 8. BQI-index är högt för samtliga fjällsjöar i det nationella programmet och tyder på att insektsfaunan av fjädermygglarver främst utgörs av arter med krav på rent vatten och höga syrgashalter. O/C- index för Abiskojaure är betydlig högre än för de andra fjällsjöarna, men det klassas ändå som lågt index, vilket betyder att fjärdemygglarver (Chironomidae) dominerar till antal över glattmaskar (Oligochaetae). Det antyder att syretillståndet i bottenvattnet är bra. ASPT- index är måttligt högt för Abiskojaure medan det är lågt för Njalakjaure och mycket lågt för den högt belägna Latnjajaure. Ett högt ASPT-index indikerar förekomst av känsliga arter. För Latnjajaure och Njalakjaure är dessa index antagligen inte så användbara eftersom de ligger på så hög höjd.
Abiskojaure och Njalakjaure har provfiskats och röding förekommer i båda sjöarna (tabell 9).
I Båtkojaure har öring och elritsa planterats in och i Vaimok finns inplanterad röding, men dessa sjöar har inte provfiskats. Latnjajaure har också provfiskats, men den är fisktom.
Tabell 8. Medelvärden och standardavvikelser för klorofyll, biomassa av växtplankton samt olika index för bottenfauna för referenssjöarna inom det nationella och fördjupade programmet i Norrbottens län. Medelvärdena avser perioden maj till september från det år då övervakningen av sjöarna startades och fram till och med år 2001.
Växtplankton Bottenfauna
Sjö Klorofyll
säsongsmedel (µg/l)
Klorofyll augustimedel
(µg/l)
Totalvolym säsongsmedel
(mm
3/l)
O/C-index profundal
BQI-index profundal
ASPT- index litoral
Surhets- index litoral Abiskojaure 1,0
±1,2 1,4
±2,2 0,04
±0,03 4,0 4,0 5,8 3,8
Latnjajaure 0,4
±0,4 0,6
±0,5 0,06
±0,02 0,7 3,8 3,1 0
Njalakjaure 0,7
±0,4 0,7
±0,3 0,09
±0,04 0,4 3,0 4,9 0,5
Jutsajaure 2,6
±0,7 2,7
±0,6 0,19
±0,10 2,1 1,1 5,2 5,0
Louvvajaure 1,1
±0,3 0,9
±0,2 0,11
±0,04 0,4 3,1 5,6 2,3
Pahajärvi 3,3
±1,3 3,3
±1,1 0,52
±0,2 1,9 3,2 5,8 8,8
Vuolgamjaure 1,9
±0,5 1,6
±0,2 0,19
±0,04 0,04 3,1 6,4 6,5
Brännträsket 3,7
±1,5 3,8
±1,5 0,27
±0,14 1,6 2,0 6,8 10
Näringshalterna är generellt sett låga i länets skogssjöar, vilket medför att biomassan av växt- och djurplankton är låg. Biomassan av växtplankton klassas som mycket liten för samtliga sjöar utom Pahajärvi, där den klassas som liten biomassa (tabell 8). Jutsajaure, Pahajärvi och Brännträsket har de högsta halterna av klorofyll, över 2 µg/l, vilket motsvarar måttligt höga halter. Klorofyllhalter under 2 µg/l klassas som låga halter och motsvarar klass 1. De släkten som dominerar i växtplanktonsamhället är guldalger, kiselalger, dinoflagellater (Dinophyceae) och rekylalger.
Bottenfaunasamhället i skogssjöarna uppvisar stora variationer vilket också ger variationer i beräknade index. O/C-index klassas som lågt för Jutsajaure, Pahajärvi, och Brännträsket, medan Louvvajaure och Vuolgamjaure har mycket låga index. Det är således mer
fjädermygglarver än glattmaskar i sjöarna. BQI-index är måttligt högt till högt för alla skogssjöar utom för Jutsajaure där BQI-index är lågt. ASPT-index uppvisar ett liknande variationsmönster. Surhetsindex är mycket högt (klass 1) i Brännträsket medan det är lågt (klass 4) i Louvvajaure.
De sjöar som hittills provfiskats är Jutsajaure, Vuolgamjaure och Pahajärvi och de vanligaste fiskarna är abborre, mört och gädda.
Tabell 9. Förekomst av fisk i Norrbottens läns referenssjöar enligt resultat från Fiskeriverkets provfisken eller enligt uppgift. Förekomst markeras av X.
Sjö
Abborre Gädda Mört Sik Stensimpa Röding Småspigg Öring Elritsa Harr
Abiskojaure X
Båtkojaure* X X
Latnjajaure
Njalakjaure X
Vaimok* X
Jutsajaure X X X X X X X
Laxtjärnen*
Louvvajaure*
Pahajärvi X X X X
Valkeajärvi*
Vuolgamjaure X X X X X
Brännträsket*
Bergträsket*
* Sjöar som ej provfiskats.
1. Abiskojaure
Sammanfattning
Abiskojaure är en fjällsjö som ligger i Abisko nationalpark ca 10 km sydväst om Abisko.
Avrinningsområdet domineras av kalfjäll med hedmark, blockrik mark samt annan öppen mark (figur 1.1). Sjön ligger i en dalgång på 487 meters höjd och tillrinningen kommer från bäckar med smältvatten från omgivande fjäll. Sydost om sjön finns ett bergsmassiv med toppar som når ca 1600
meters höjd. Abiskojåkka är det största tillflödet och den fortsätter efter sjön till Torneträsk.
Vid sydvästra stranden ligger ett fåtal fjällstugor och Kungsleden går längs den östra stranden.
Vattnet i sjön har god buffertförmåga och visar inga tecken på försurning, med ett pH-värde på omkring 7,0. Syrgashalterna är höga året om, förutom vid enstaka tillfälllen då
syretillståndet i bottenvattnet var svagt. Medeldjup och maximalt djup är uppskattat till ca 10 respektive 35 meter. Näringssituationen i Abiskojaure visar på oligotroft tillstånd med låga halter av fosfor och kväve. Mycket höga fosforhalter har dock uppmätts i bottenvattnet, men överlag är halterna låga och ger en mycket liten växtplanktonbiomassa. Djurplankton- samhället domineras under säsongen av hjuldjur och hoppkräftor. Goda pH- och syrgas- förhållanden ger ett friskt bottenfaunasamhälle där bäcksländelarver dominerar i strandzonen och fjädermygglarver i djupare delar av sjön. Den enda fiskart som finns i sjön är röding och beståndet föryngrar sig normalt.
Norska gränsen
Beteckning BD20
Koordinater 758208 161749
Karta 30 I
Avrinningsområde 1, Torne älv Höjd över havet 487 m
MÖ-program Fördjupat nationellt
Figur 1.1. Abiskojaures avrinningsområde.
Avrinningsområde och morfometri
Abiskojaures avrinningsområde domineras av öppen mark, hed samt block- och hällmark.
Sjöns närmiljö utgörs främst av fjällbjörkskog (figur 1.1, 1.2). Sjöns area är drygt 3 km 2 vilket är mindre än en procent av hela avrinningsområdet. Drygt 6 % av avrinningsområdet ligger på den norska sidan om gränsen och utgörs av glaciärer och bergstoppar, men detta område är oklassat på den svenska vegetationskartan. Sjöns medeldjup uppskattas till ca 10 meter och det maximala djupet är ca 35 meter. Tabell 1.2 och 1.3 sammanfattar data
angående Abiskojaures morfometri och hydrografiska förhållanden.
.
Tabell 1.1. Avrinningsområdesdata
Marktyp Area (km
2) Andel (%)
Hed 106 29
Öppen mark 60 16
Block och hällmark 50 14
Örtrik öppen mark 44 12
Snö/Is 30 8,2
Hedbjörkskog 26 7,2
Oklassat/Norge 23 6,3
Vatten 14,2 3,9
Lövsnår 8,7 2,4
Våtmark 3,7 1,0
Totalt 365 100
Hed
Öppen mark Block- och
hällmark Örtrik öppen mark
Snö/Is Hedbjörkskog
Oklassat/Norge Vatten
Lövsnår Våtmark
