BIBLIOTERAPIN OCH PROFESSIONEN

Biblioteks- och informationsvetenskap Sociologiska institutionen Kandidatuppsats, 15 hp Ht 2020

BIBLIOTERAPIN OCH

PROFESSIONEN

Biblioterapins roll som

professionsstärkande

bibliotekariekompetens

Titel:

Engelsk titel:

Författare: Handledare: Sammanfattning:

Biblioterapin och professionen: biblioterapins roll som professionsstärkande bibliotekariekompetens

Bibliotherapy and the Profession: the role of

Bibliotherapy as a Profession-strengthening competence for Librarians

Joanna Wåhlin Per Wisselgren

Syftet med den här uppsatsen var att undersöka om biblioterapi som utbildning och kompetens skulle kunna fungera stärkande för bibliotekarieprofessionen. Detta undersöktes genom att besvara följande

forskningsfrågor: Hur definieras och tolkas begreppet och praktiken biblioterapi? I vilket läge befinner sig biblioterapi i Sverige idag? Hur skulle biblioterapi kunna vara en professionsstärkande

bibliotekariekompetens? Studien är baserad på ett empiriskt underlag i form av fyra semistrukturerade intervjuer med utvalda personer som har aktuell koppling till biblioterapi i Sverige. I ljuset av

professionsteori och tidigare forskning om biblioterapi och bibliotekarieprofessionen visar studien att

definitionen av biblioterapi inte är samstämmig i

Sverige, som verkar befinna sig i sökandefasen gällande begreppet som kunskapsområde. Resultatet pekar på att biblioterapi fyller en viktig funktion som

kompetensutveckling för bibliotekarier vilket i sig är stärkande i den professionella rollen, samt är uppskattat och starkt förankrat inom biblioteksväsendet. Slutsatsen av studien är att biblioterapi skulle kunna vara en professionsstärkande bibliotekariekompetens om begreppet tydligt definierades inom biblioteksvärlden och om fler uttalat professionsstärkande strategier genomfördes i enlighet med professionella projektet och nätverk samt målmedveten etablering inom utbildning, profession och praktik.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Syfte och frågeställningar ... 4

1.2 Textens disposition ... 4

2. Tidigare forskning och teori... 5

2.1 Biblioterapi, internationellt ... 5 2.2 Biblioterapi, nationellt ... 8 2.3 Bibliotekarieprofessionen ... 10 2.4 Professionsstärkande strategier ... 12 2.5 Begrepp ... 14 3. Metod ... 15 3.1 Val av metod ... 15 3.2 Datainsamling ... 15 3.3 Urval av intervjupersoner ... 16 3.4 Genomförande ... 17 3.5 Etiska överväganden ... 17 3.6 Analysmetod ... 18 3.7 Metodreflektion ... 19 4. Resultat intervjuundersökning ... 21 4.1 Informanter ... 21 4.1.1 Sabina ... 21 4.1.2 Marie ... 23 4.2.3 Vera ... 25

4.2.4 Lisa och Karin ... 27

5. Analys ... 30 5.1 Definitionen av biblioterapi ... 30 5.2 Biblioterapi på bibliotek ... 32 5.3 Personlig lämplighet ... 34 5.4 Biblioterapiutbildningarna i Sverige ... 35 5.5 Professionsaspekten ... 36 6. Slutsatser ... 39 6.1 Diskussion ... 42

6.2 Förslag på vidare forskning ... 43

Källförteckning ... 44

Bilagor... 48

Bilaga 1. Inbjudan och information ... 48

1

1. Inledning

Studenter på Biblioteks- och informationsvetenskapsprogrammet vid Umeå universitet tar kandidatexamen med ryggsäcken full av kunskap om alltifrån informationssökning till bibliotekshistoria, digitala bibliotek och bibliotekspedagogik. Redo att ta sig ut i arbetslivet och möta kollegor och låntagare, någonstans i Sverige. Men att gå en utbildning är inte bara att skriva tentor och dricka kaffe, läsa kurslitteratur och gå på seminarium. Det är också att komma till en ny värld av begrepp och teorier, som ska genomsökas och förstås. På vägen fastnar det som fastna bör. Kanske tillkommer också sådant som inte ingår i varken förväntade studieresultat eller poängjakt i hemtentamen. Som bara dyker upp, igen och igen; som skapar ett intresse. Det är någonting i luften. Ett exempel på ett sådant begrepp är biblioterapi. Ingenstans har det behandlats eller efterfrågats inom utbildningens ramar och ändå är det vad den här uppsatsen ska komma att handla om.

År 2019 publicerades Demokratins skattkammare. Förslag till en nationell

biblioteksstrategi (Fichtelius et al. 2019) av Kungliga Biblioteket. I kapitlet ”Läsning”

med underrubriken ”Vuxnas läsning”, nämns biblioterapi:

Att behålla och återvinna sin hälsa är viktigt på ett individuellt plan men också på ett samhällsplan. Biblioterapi där läsningens hälsofrämjande roll ges

utrymme kan få genomslag, om bibliotekens kompetens på området understödjs och utvecklas. (Fichtelius et al. 2019, 15)

Biblioteket beskrivs i samma stycke som en samlingspunkt och det läsfrämjande uppdraget som nödvändigt för att motverka klyftor i samhället och främja folkbildning, demokrati och insikter ”utanför den egna horisonten” (ibid., 15). Vidare förespråkas samarbeten med andra instanser så som skola, hälsovård och sociala sektorn. Utöver detta förekommer inte begreppet biblioterapi på fler ställen i dokumentet.

2

Biblioterapi är ett brett begrepp som i grunden handlar om att läsning kan ge

information, vägledning och tröst (McNicol och Brewster 2018). Detta stämmer överens med den mediabild som skapades under år 2018 när tv-programmet Babel använde begreppet för att ge bokrekommendationer till tittarna utifrån olika problem och livssituationer (Babel 2018). Biblioterapins förekomst i mediala sammanhang frontas ofta av rubriker som ”Läs dig frisk” (Frisk 2017) och ”Spaning om biblioterapi, läsning som läker” (Heinemann 2017). Men var hör biblioterapin egentligen hemma?

Nina Frid (numera Ström) anser att biblioterapi hör hemma på biblioteket. Hon har skrivit boken Läsa, läka, leva! Om läsfrämjande och biblioterapi (2016) och beskriver biblioterapi i termer av bokrecept och personlig läsrådgivning som hälsofrämjande, och framför allt läsfrämjande. ”Det är på biblioteket biblioterapeuterna borde finnas, för att sätta boken i handen när läsmotivationen är som störst.” (Frid 2016, 79).

Inom tidigare forskning på området behandlas mestadels biblioterapi inom vården, biblioterapi som aktivitet och hur biblioterapi kan påverka grupper och individer. Det framkommer ingen klar definition av var eller av vilka biblioterapi ska utföras. Den enda biblioterapiutbildningen i Sverige fram till år 2020 hålls vid Ersta Sköndal Bräcke högskola och är en uppdragsutbildning på 7,5 högskolepoäng för yrkesverksamma och finansieras vanligtvis av vederbörandes arbetsgivare. På skolans hemsida talar

utbildningen till målgrupperna: ”socionomer, bibliotekarier, hälso- och

sjukvårdspersonal, personal inom äldreomsorg, diakoner, lärare, cirkelledare,

psykologer och terapeuter” (Ersta Sköndal Bräcke högskola 2020). Då bibliotekarier här nämns som en av flera yrkesgrupper väcks nyfikenheten kring följande: hur ser

biblioterapins roll ut på biblioteken och inom bibliotekarieyrket?

2018 sammanställdes Profession, Utbildning, Forskning – Biblioteks- och

informationsvetenskap för en stärkt bibliotekarieprofession via Kungliga Biblioteket

(Hansson et al. 2018). Där framförs en målsättning att stärka bibliotekarieprofessionen med olika metoder så som exempelvis en ”struktur för kontinuerlig

3

Flertalet uppsatser har skrivits inom bibliotek- och informationsvetenskap på temat biblioterapi och det finns en del tidigare forskning ur olika aspekter. Däremot har inte biblioterapins specifika koppling till bibliotekariers profession och utbildning

behandlats med utgångspunkt i professionsteorin. Därför verkar en sådan studie betydelsefull att genomföra.

Det råder delade meningar om huruvida bibliotekarieprofessionen är en profession eller en semiprofession (Kåring Wagman 2008, 21). För att kunna studera

bibliotekarieprofessionen i förhållande till biblioterapi definieras professionsteori (Abbott 1988, 1998; Brante 1987, 1988, 2014; Nolin 2008, 2018; Nolin och Lindberg 2018) i teoriavsnittet och användss som teoretisk bas till professionsstärkande strategier. Oavsett var på professionsskalan bibliotekarier befinner sig kommer denna

undersökning utgå ifrån att professionen kan stärkas. Då studien genomförs i programmet biblioteks- och informationsvetenskap kommer en naturlig prägel att anläggas från det givna biblioteksperspektivet och diskussionen kommer att utgå ifrån bibliotekarieprofessionen.

För att kunna kartlägga hur biblioterapin står i förhållande till bibliotek och

bibliotekarier krävs en tydligare definition av begreppet biblioterapi och en förståelse för dess aktuella läge i Sverige idag. Utifrån detta genomförs undersökningen i hur biblioterapin förekommer på biblioteken och hur kompetensen kan bidra till yrkesrollen. Studien avgränsas därmed till att undersöka biblioterapi som kompetens hos

bibliotekarier som yrkesgrupp och inom biblioteksväsendet. Studien utförs med

4

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att utifrån ett professionsteoretiskt perspektiv undersöka om biblioterapi som utbildning och kompetens kan stärka bibliotekarieyrket som

profession. Studien ämnar undersöka följande frågeställningar:

- Hur definieras och tolkas begreppet och praktiken biblioterapi? - I vilket läge befinner sig biblioterapi i Sverige idag?

- Hur skulle biblioterapi kunna vara en professionsstärkande

bibliotekariekompetens?

1.2 Textens disposition

Kapitel 1 var ett inledande kapitel med bakgrund till hur intresset för ämnesområdet uppstod och vilka ben undersökningen står på, följt av syfte och frågeställningar. Kommande kapitel 2 består av tidigare forskning uppdelat i internationell och nationell biblioterapi, bibliotekarieprofessionen och professionsteorin samt en sammanställning av de förekommande begreppens användning i studien. Kapitel 3 är metodkapitlet som redogör för val av metod, urval av intervjupersoner, genomförande, etiska

5

2. Tidigare forskning och teori

Detta kapitel framställs som en övergripande redogörelse för tidigare forskning genom kronologiska nedslag både internationellt och i Sverige. Därefter anläggs det teoretiska perspektivet som ligger till grund för studiens frågeställning och analys. Slutligen sammanfattas de begrepp som återkommer i studiens samtliga kapitel och vad dessa innefattar.

2.1 Biblioterapi, internationellt

Begreppet biblioterapi härstammar från biblio- som betyder böcker, litteratur och

therapeia som betyder att hjälpa medicinskt (Hynes och Hynes-Berry 2012, 3).

Ovanför dörren till ett egyptiskt tempelbibliotek hängde för över 3000 år sedan en skylt med betydelsen ”själens medicin” (Sippola 2004, 51). Historiskt sett finns spår av associationer till biblioterapi långt tillbaka i tiden. I forntidens Egypten åts papyrusrullar med inristade ord vilket förväntades verka helande (Vetenskapsradion 2020) och

högläsning av besvärjelser, dikter och sånger användes som bot mot sjukdom (Ihanus 2004, 14).

Biblioterapi som begrepp myntades år 1916 (Brewster och McNicol 2018, 3) och började användas som behandlingsmetod i USA under 1930-talet. Under 1950-talet ökade intresset för begreppet och flera artiklar skrevs från olika professioner som psykiatrer, arbetsterapeuter, lärare och bibliotekarier (Ihanus 2004, 17). Ofta användes benämningen biblioterapi men även olika varianter av litteratur- och diktterapi som

book therapy, bibliocounseling och literatherapy (ibid. 19). Behandlingsmetoden

bedrevs främst i USA, där också ”biblioterapeut” blev ett yrke, samt i Tyskland, Frankrike, England, Finland och Polen.

Den första doktorsavhandlingen i biblioterapi publicerades 1949 av Caroline Shrodes:

Bibliotherapy - A Theoretical and Clinical Experimental Study. Shrodes modell bygger

6

terapiform kan läsaren genom att sätta den fiktiva världen i förhållande till sin egen, tillägna sig nya referensramar som vidgar medvetandet och ökar förståelsen för sig själv och omvärlden. Shrodes såg på läsprocessen som en katalysator för personlig utveckling (ibid., 25).

Denna syn på läsning har definierats av Rosenblatt (1978; 1995) som reader response

theory eller transactional theory. Den utgår ifrån att det sker en transaktion mellan

texten och läsaren där upplevelsen skapas, beroende av läsarens tidigare erfarenheter. 1978 utgavs antologin Using Bibliotherapy – A guide to theory and practice av bibliotekarien Rhea Rubin som delade upp användningen av biblioterapi i tre olika kategorier: institutionell, klinisk och utvecklande. Medan den institutionella var en mer passiv och informerande form förekommande inom medicinska områden, var den kliniska modellen och den utvecklande modellen båda interaktiva processer. Samtalen efter läsningen skulle behandla specifika problem ofta kopplat till insikt eller beteende i den kliniska modellen. Den utvecklande modellen utgick också ifrån samtalet efter läsning med syfte att utveckla individer utan nödvändigtvis specifika psykiska besvär (Rubin 1979, 242).

1981 bildades Europas första förening för biblioterapi i Finland med syfte att sprida kunskap, anordna utbildning och etablera samarbeten. Medlemmarna kom från vårdsektorn, bibliotek, skola och skrivarkurser (Ihanus 2004, 20). I Finland ingår litteratur- och diktterapi under paraplybegreppet ”kreativitetsterapi” tillsammans med konst-, musik-, drama- och dansterapi. Den kreativa verksamheten har som syfte att främja psykisk hälsa och förebygga ohälsa (Seppälä 2004, 37). Flera olika yrkesgrupper arbetar med olika slags kreativitetsterapi och däribland nämns bibliotekarier, men vikten av utbildning i och kunskap inom psykoterapi understryks (ibid., 46).

1986 kom den första utgåvan av Biblio-poetry therapy – The interactive process: A

handbook av Arleen Hynes och Mary Hynes-Berry, den tredje utgåvan kom 2012.

Hynes och Hynes-Berry delar in biblioterapi i två kategorier: läsbiblioterapi och

7

biblioterapiledaren en större roll som samtalsledare efter läsningen. Interaktiv

biblioterapi delas in i ytterligare två kategorier: utvecklande och klinisk, liksom Rubins kategorisering (1979, 242).

År 2004 kom Juhani Ihanus antologi Att tiga eller att tala ut i Finland och blev den första om biblioterapi som översattes till svenska. Författarna i den är ”förtrogna med olika tillämpningar av litteraturterapi i Finland” (Ihanus 2004, 7). Ihanus definition av vad biblioterapi eller litteraturterapi inte är, är tydlig:

Att enbart läsa eller skriva utan att en terapeutisk situation och interaktion föreligger är inte liktydigt med litteraturterapi. När man läser för sig själv eller tillsammans med vänner diskuterar någonting som man läst är detta inte litteraturterapi, även om terapeutiska inslag kan förekomma. (Ihanus 2004, 24)

I likhet med tidigare uppdelningar av begreppet skiljer även Ihanus på två former av litteraturterapi; den kliniska som en psykodynamisk påverkningsmetod och den utvecklande eller humanistiska; som pedagogisk, självförverkligande eller edukativ. Han särskiljer själva processen som receptiv eller expressiv, utgående ifrån skrivet eller talat material (2004, 25). Den expressiva terapiformen får denna studie anledning att återkomma till i analysen av det empiriska materialet. Ihanus exemplifierar några frågor som kan förekomma i litteraturterapi till skillnad från en vanlig bokcirkel: ”Vad känner du just nu? […] Vem är du? Vem saknar du? […] Vad säger den här texten? (2004, 30-31).

Ett framträdande namn internationellt inom biblioterapi är Elizabeth ’Liz’ Brewster som publicerat en rad forskningsartiklar inom ämnet. 2018 gav hon tillsammans med Sarah McNicol ut antologin Bibliotherapy som liksom Shrodes (1948; 1949) ser biblioterapi som en trestegsprocess: identifikation och projektion, avreagering och katarsis, insikt och integrering (Brewster och McNicol 2018, 28). Brewster och McNicol

8

I sin avhandling An investigation of experiences of reading for mental health and

well-being and their relation to models of bibliotherapy (2011) undersöker Brewster de tre

huvudmodeller för biblioterapi som används i Storbritannien och sammanfattar dessa i en uppdelning av tre biblioterapiformer: kreativ, informativ och självhjälpsbiblioterapi. Brewster gör också en uppdelning i målgruppen om fyra funktioner som biblioterapi kan uppnå: känslomässig, förströelse, social, informativ (2011, 216-218). Den

känslomässiga utgår ifrån samma engagemang i läsningen som Shrodes (1948; 1949) definierade: identifikation, katarsis och insikt. Biblioterapi som förströelse eller flykt har fokus på läsaren som distraherad från verkligheten. Den sociala funktionen är framträdande i gruppterapiformen med närvarande biblioterapiledare där tyngdpunkten för terapin ligger på reflektion och samtal efter läsning. Den informativa formen ligger närmast självhjälpsbiblioterapin och handlar om lärande och förståelse.

Hynes och Hynes-Berry sammanfattar en biblioterapeuts ”necessary therapeutic attitudes” som ”empathy, respect, and genuineness” (2012, 94). Dessa bör i sin tur grundas i personlighetsdrag som ”maturity, integrity, adaptability, and responsibility” (ibid.) och menas inte kunna tränas fram eller läras ut, utan de bör finnas där i

utgångspunkt (ibid., 101). ”In short, a good bibliotherapist is a skilled listener.” (ibid., 11). Då verket publicerats som en handbok förmedlar författarna med tydlighet och i detalj hur biblioterapin bör utföras steg för steg och vilket ansvar som faller på biblioterapeuten.

2.2 Biblioterapi, nationellt

Det finns i dagsläget två utbildningar inom biblioterapi i Sverige, en uppdragsutbildning vid Ersta Sköndal Bräcke högskola sedan 2017 och en högskoleutbildning vid

9

bibliotekarier. Universitetsutbildningens intagskrav är grundläggande behörighet. Ansvarig institution är Litteratur, idéhistoria och religion och ämnesområden är 75% humanistiskt och 25% medicinskt (Göteborgs universitet 2020).

Under år 2020 gav litteraturforskaren Cecilia Pettersson ut Biblioterapi –

hälsofrämjande läsning i teori och praktik som benämns som det första större svenska

verket (Expertsvar 2020) om biblioterapi. Det är en aktuell monografi som åskådliggör biblioterapins historia och utveckling fram tills idag samt bjuder in fortsättningen framåt. Pettersson har själv genomfört studier i ämnet sedan 2011 vid Göteborgs universitet och är även kursansvarig för den universitetskurs som blir den första i Sverige ”Biblioterapi i teori och praktik”. Pettersson skriver att biblioterapin nått ett genombrott inom två områden i Sverige, biblioteksväsendet och folkbildningen, i form av framför allt bokcirklar. Hon finner behovet av mer kunskap som stort och har skrivit boken som ett svar på det behovet.

Petterssons tidigare forskning har bland annat gett uttryck i texter och artiklar som ”I lust och nöd. Den terapeutiska läsningen.” (2013), ”Biblioterapi för kvinnor som drabbats av förlossningsdepression” (2017) samt ”Läsning i grupp – ett sätt att främja psykiskt välbefinnande?” (2018) med flera.

I sin antologi beskriver Cecilia Pettersson biblioterapifältet som ”svårgenomträngligt” (2020, 21) och vill snarare än att slå fast en betydelse visa på komplexiteten i

begreppsfloran. Pettersson presenterar därmed de mest spridda och vedertagna

begreppen som: kreativ biblioterapi och självhjälpsbiblioterapi; affektiv biblioterapi och kognitiv biblioterapi; läsbiblioterapi och interaktiv biblioterapi; institutionell, klinisk och utvecklande biblioterapi; informell terapi; poesiterapi; shared reading (2020, 21-34). Sammanställningen hänvisas bland annat till Brewster (2011), Rubin (1978) och Hynes och Hynes-Berry (2012).

Då biblioterapiforskningen inte nått sitt stora genomslag i Sverige har flera

10

biblioterapiledare, ”Carin och Boel betonar lämpliga egenskaper snarare än rätt profession” (2014, 36), medan andra menade att samarbete med vårdinstans var nödvändigt. Lindman och Åkerman noterar svårigheten i att definiera begreppet biblioterapi i Sverige och efterfrågar fortsatt diskussion samt ”någon form av gemensamt nätverk” (2014, 42) för utvecklingens skull.

I Lina Carlssons och Linda Östlundhs magisteruppsats ”Proust som Prozac: en studie av biblioterapi och läsningens läkande och utvecklande kraft” (2001) drar författarna slutsatsen utifrån det empiriska materialet att samarbeten över yrkesgränserna, exempelvis bibliotekarie och psykoterapeut, verkar nödvändigt. En framträdande osäkerhet hos bibliotekarierna kring den egna kompetensen blev i undersökningen tydlig, i jämförelse med psykoterapeuternas betydligt högre tankar om

bibliotekariekompetensen (2001, 94).

Att biblioterapi kan definieras på olika sätt och delas in i flera kategorier och underkategorier står därmed klart. Detta är relevant att ha med i beaktning inför genomgången av det empiriska materialet där liknande mönster och tolkningar

framkommer av intervjupersonerna. Vad som också varierar är synen på var biblioterapi ska utövas och vilken yrkesgrupp som bäst lämpar sig som biblioterapiledare.

2.3 Bibliotekarieprofessionen

Då denna studie syftar till att undersöka biblioterapi som professionsstärkande kompetens, specifikt för bibliotekarier, är det nödvändigt att få inblick i hur bibliotekarieyrket omtalas och studeras internt. I Bibliotekarien och professionen (Kåring Wagman 2008, 4-5) utgiven av Svensk Biblioteksförening redogörs för fem övergripande teman inom forskningsområdet bibliotekarieprofessionen: Vad

karakteriserar yrket?, Hur har yrket förändrats över tid?, Hur hävdar sig bibliotekarier i relation till andra?, Hur påverkar könsfördelningen yrket? och Kan bibliotekarieyrket karakteriseras som en profession eller faller det utanför professionskategorin?

11

vara affektivt neutrala, verka för det allmännas bästa, få status genom sin utbildning och att relationen till klienten endast gäller i en bestämd fråga. Å andra sidan bör yrket grundas i en teoretisk kunskapsbas, ha en uttalad auktoritet, fackterminologi, etiska normer, ambitioner och engagemang (ibid., 20). Trots detta är meningarna fortfarande delade var på skalan bibliotekarieprofessionen hamnar. I rapporten fastslås att

bibliotekarieyrket kan sägas vara en semiprofession, vilket definieras med vagt

definierad kunskapsbas, relativt kort utbildning, stor andel administrativa uppgifter och att bibliotekarier kan ses som kunskapsförmedlare, snarare än som producenter av kunskap (ibid., 21).

Bibliotekariens kärnkompetens beskrivs som bred men otydlig. I en magisteruppsats (Kappelin Rääf och Lundgren, 2004) undersöktes bibliotekariers egen syn på detta och där framkom förutom kunskap inom information att kärnkompetensen bestod av personliga egenskaper som nyfiken, social, pedagogisk och med en förmåga att väcka läslust (Kåring Wagman 2008, 6).

Anders Ørom har definierat sex identiteter inom bibliotekarierollen (1993): kulturförmedlaren, socialarbetaren, ämnesspecialisten, dokumentalisten,

informationsorganisatören, informationsförmedlaren (Kåring Wagman 2008, 8-9). Dessa blir intressanta att ha i åtanke i denna undersökning gällande bibliotekarier som utövare av biblioterapi och huruvida det stämmer överens med dessa tidigare

definierade identiteter.

I ”Professionalism & the Future of Librarianship” (1998) behandlar Abbott specifikt bibliotekarieprofessionen utifrån professionsteoretiska aspekter och benämner den som en ”federated professionalism” bestående av en organisation med individer som

kommer utvecklas med tiden och därmed utveckla professionen:

12

2.4 Professionsstärkande strategier

Andrew Abbotts professionssociologiska The system of professions (1988) fokuserar på relationer mellan olika professioner, det maktspel som utövas dem emellan och hur professioner professionaliseras. Ett bärande begrepp är jurisdiktion som innebär att en profession lägger beslag på ett kunskapsområde för att nå expertis och auktoritet (1988, 59-60). Detta leder till en specifik professionell kompetens hos en yrkesgrupp samt social, kulturell och juridisk rätt att kontrollera utbildning och utövning av området. Detta benämner Brante (1987) som kunskapsmonopol och menar att en sådan

uteslutning av konkurrens är del av en cynisk professionsmodell med stora svagheter. Jan Nolin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås tar upp jurisdiktion i In search of a new theory of professions i anslutning till det

professionsstärkande ”the professional project” och påpekar att professioner skulle dra större kvalitetsmässiga fördelar av att kommunicera mer än att försöka låsa eller monopolisera olika kunskapsområden (2008, 25).

Även Kåring Wagman behandlar begreppet det professionella projektet gällande hur bibliotekarier kan stärka professionen genom kunskap och utbildning men också genom att lägga monopol på kunskapsområden och bli experter (2008, 22). Hon pekar på vikten av att sätta ord på kompetensen: ”diskussioner om biblioteksverksamheternas innehåll och om vad bibliotekarier kan bättre än någon annan yrkesgrupp, hur

biblioteken kan placeras in i ett större sammanhang och hur bibliotekarien själv bidrar till den helheten, skulle däremot kunna ge såväl resonans hos beslutsfattare som större tydlighet inåt och ett ökat självförtroende i relation till användarna.” (ibid., 31). Nolin (2008) menar att professionsteorin bör förnyas och bli mer användbar för professionerna. Han anser professionalism vara ett större och mer användbart

forskningsfält än professioner och kan bidra till tydligare utveckling inom detta område. Nolin definierar tre kriterier för en profession: minst tre års akademiska studier, livslång yrkesutbildning (genom en professionell organisation som sätter standarden) samt en yrkesförening (2008, 31). Han uttrycker att det krävs en fortsatt relation mellan

13

Enligt Nolin är ett sätt att stärka professioner att öka samarbeten mellan professionella, snarare än att se det som konkurrens i ett spänningsfält. Han skriver:

By emphasising collaboration and the way that professional communities of practice interact in order to get their job done, we reach a much more interesting understanding of what professional work really is. It is this kind of understanding that can feed back into the practical work of supporting qualitative development of professions. (Nolin 2008, 43)

Tillsammans med Jenny Lindberg behandlar Nolin det professionella projektet

ytterligare i antologin Bibliotekarier i teori och praktik som ”en systematisk utveckling av den professionella infrastrukturen” (2018, 82) . För bibliotekarieyrkets del har det sedan 1970-talet handlat om att bygga upp en gemenskap både nationellt och globalt, skapa nätverk och organisationer, konferenser, webbresurser och

kommunikationskanaler, samt en akademisering av utbildningen under 90-talet, baserad på forskning vid biblioteks- och informationsvetenskapliga institutioner. Vidare ger de exempel på studier som undersökt språkets vikt vid stärkandet av en profession. Ett så kallat metaspråk utvecklat av medlemmar inom en profession kan bidra till att

medvetandegöra den egna kompetensen, att sätta ord på det man gör.

I Den professionella logiken (2014) definierar Brante profession i en flerstegsprocess som börjar med nr. 1:

Professionella yrken är i något avseende organiserade, relativt autonoma bärare och förmedlare av samhälleligt sanktionerade, abstrakta kunskapssystem som ger dem förmågan att utföra handlingar som uppfattas som svåra, skickliga och värdefulla av allmänheten/klienten (Brante 2014, 21).

Genom slutsatser som professioners kontextberoende och med strävan mot en mer bestående definition med hänsyn till såväl vardaglig förståelse för begreppet som till modern professionsforskning, avslutar Brante processen i definition nr. 3:

En professionell struktur är en beständig, självförstärkande relation mellan en viss typ av vetenskap, ett objekt och en praktik (Brante 2014, 279).

Att en profession bör uppfylla kriterier som teoretisk kunskapsbas, professionell

14

av huruvida biblioterapi som kompetens och praktik eventuellt kan stärka bibliotekarieprofessionen.

2.5 Begrepp

Begreppet biblioterapi används i denna studie som ett paraplybegrepp för flera olika syften, funktioner, inriktningar och definitioner för läsande, skrivande och reflekterande kring text och litteratur, enskilt och i grupp, med och utan ledare. Främst behandlar studien den humanistiska eller utvecklande formen av biblioterapi, som är aktuell inom biblioteksväsendet, och lämnar den kliniska biblioterapin åt mer definierat

vårdrelaterade sammanhang.

I studien används två olika begrepp för den som utövar biblioterapi: biblioterapiledare och biblioterapeut. I Sverige är inget av dessa begrepp etablerade eller legitimerade, i brist på gedigen utbildning. I Finland finns jämförelsevis flerstegsutbildningar som omfattar 15 poäng biblioterapi för personlig och professionell tillväxt, 35 poäng utbildning till biblioterapiledare (kirjallisuusterapiaohjaaja) och ytterligare 40 poäng till biblioterapeut (Helsingfors universitet 2020).

Bibliotekarieyrket kommer att benämnas som en profession och utöver teoriavsnittets redogörelse för olika definitioner utelämnas ytterligare analyser av var på

professionsskalan bibliotekarier befinner sig. Begreppet professionsstärkande används i studien för att undersöka hur bibliotekarieyrket kan stärkas utifrån professionsteoretiska begrepp och strategier såsom Nolins (2008) och Brantes kriterier (2014) för en

15

3. Metod

I detta kapitel redogörs för valet av metod, hur insamlingen av data genomfördes inklusive urvalsmetod och etiska överväganden. Kapitlet avslutas med en redogörelse för vald analysmetod samt en kort reflektion.

3.1 Val av metod

Baserat på syfte och frågeställningar, som vill undersöka huruvida biblioterapi kan stärka bibliotekarieprofessionen, valdes kvalitativ metod med hänvisning till Ahrne och Svensson (2015). Genom datainsamling i form av intervjuer med relevanta informanter, förväntades empirin, sammanstrålad med det teoretiska perspektivet, ge underlag att reflektera kring och dra slutsatser utifrån. Denna studie ämnar inte generalisera på en större population utan på informanternas subjektiva upplevelser och kunskaper samt förstå processer, kunskap och erfarenheter på en djupare nivå.

Som intervjuform valdes semistrukturerade intervjuer vilket Bryman beskriver som en strukturerad lista över de frågeställningar som ska beröras under intervjun med betoning på flexibilitet och att utgå ifrån intervjupersonernas perspektiv (2011, 419).

3.2 Datainsamling

För insamling av data hölls intervjuer med utvalda informanter. För att kunna ställa anpassade frågor efter situationen, valdes semistrukturerad intervjuform vilket ger utrymme för interaktion (Ahrne och Svensson 2015, 38). En ostrukturerad intervju skulle vara svårare att hålla till de specifika utgångspunkter som studien ville utgå ifrån och en mer strukturerad form som exempelvis frågeformulär skulle vara alltför styrt i denna undersökning som önskar komma åt subjektiva upplevelser. Genom kvalitativa intervjuer kunde frågorna anpassas under intervjuns gång och därmed gavs svar på frågor som inte fanns formulerade från början. Detta var av yttersta vikt då

16

3.3 Urval av intervjupersoner

Urvalspersonerna valdes ut genom ett tvåstegsurval (Ahrne och Svensson 2015, 40) som definieras som att börja i exempelvis en organisation och därefter välja de enskilda personerna. Detta kan ses som ett målinriktat strategiskt urval, där en överensstämmelse mellan urvalet och forskningsfrågan önskas uppnås (Bryman 2011, 434). Det första kriteriet för intervjupersonerna var att de skulle ha en koppling till biblioterapi i

Sverige. Efter en informationssökning i Google med söktermen ”biblioterapi” följde en genomgång av de webbplatser som informerar om aktuella biblioterapiutbildningar i Sverige och webbplatser som på olika sätt berör biblioterapi. Det gjordes även en översiktlig inventering i universitetsbibliotekets katalog för att komma åt relevanta namn med koppling till området. För att bredda studien i största möjliga mån och ge goda förutsättningar till en trovärdig analys, valdes informanter med olika relation till biblioterapi. Deras vitt skilda inriktningar förväntades berika studien.

Ett gemensamt kriterium utöver själva relationen till biblioterapi, var att den skulle vara aktuell eller pågående, då en av frågeställningarna behandlar biblioterapins läge i Sverige idag. Dessutom krävdes ett band till eller en insyn i biblioteksväsendet och bibliotekarieyrket som profession. Med det inte sagt nödvändigt att informanterna vare sig skulle arbeta på bibliotek eller ha utbildning inom biblioteks- och

informationsvetenskap, däremot en yrkesmässig inblick och förståelse för området. Under urvalsprocessen gjordes medvetet en avgränsning mot det enbart vårdrelaterade, då det faller utanför studiens ramar.

Utifrån denna strategiska urvalsmetod valdes sex intervjuobjekt varav fem enskilda individer och det sjätte två personer som behandlades som ett intervjuobjekt. Av de inbjudna och kontaktade personerna tackade alla utom två ja till att delta, varav den ena hade koppling till den kommande biblioterapiutbildningen vid Göteborgs universitet och den andra är en aktiv utövare av biblioterapi i privat regi som också gått

17

biblioterapi som kunskapsområde eller praktik, i biblioterapiutbildningen, samt har koppling till, erfarenhet av eller är verksamma inom biblioteksväsendet.

3.4 Genomförande

Med hänsyn till rådande pandemi och restriktioner har samtliga fyra intervjuer med självklarhet genomförts med hjälp av digitala verktyg som Zoom och Teams.

Intervjuerna har i sin helhet spelats in via diktafon, därefter transkriberats och bearbetats i Microsoft Word med färgmarkering som redskap.

Inför intervjuerna utformades en intervjuguide (bilaga 2) med teman och formulerade frågor att basera samtalet på. För att säkerställa intervjuguidens kvalitet användes en checklista (Bryman 2011, 445) som behandlade frågornas utformning, intervjuns upplägg och även praktiska förberedelser. Samma intervjuguide användes i samtliga intervjuer, men frågorna anpassades något efter respektive informant beroende på dennes kunskap och placering i förhållande till biblioterapi.

Temana i intervjuguiden baserades på studiens syfte och litteraturöversikt, för att syftet och den teori som studien bygger på inte skulle gå förlorade under intervjun. Då intervju ses som en konversation mellan intervjuare och informant där tolkningar ska kunna göras och meningar utläsas, var inte ordningen på frågorna bestämd (Ahrne och Svensson 2015, 38). Informanten skulle inte känna sig varken utfrågad eller styrd utan som i ett samtal med intervjuaren där det fanns plats för följdfrågor och spontana tankar.

3.5 Etiska överväganden

Etiska överväganden i denna studie grundas i de forskningsetiska principer som är antagna av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet 1990 (Vetenskapsrådet 2002). Förutom att ta forskningskravet i beaktande blir det i en kvalitativ studie som denna av högsta vikt att uppfylla de fyra huvudkraven för individskyddskravet:

 Informationskravet. ”Forskaren skall informera de av forskningen berörda om

18

 Samtyckeskravet. ”Deltagare i en undersökning har rätt att själva bestämma över

sin medverkan.” (2002, 9).

 Konfidentialitetskravet. ”Uppgifter om alla i en undersökning ingående personer

skall ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifterna skall förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem.” (2002, 12).

 Nyttjandekravet. ”Uppgifter insamlade om enskilda personer får endast

användas för forskningsändamål.” (2002, 14).

Informanternas namn är fingerade i studien och detaljer såsom geografisk plats och specifika årtal har utelämnats av forskningsetiska skäl.

3.6 Analysmetod

De genomförda intervjuerna resulterade i ett textmaterial på 45 A4-sidor. För att bearbeta och analysera data valdes en tematisk analys (Clarke och Braun 2017) som metod. Det innebär att generera koder ur det kvalitativt insamlade datamaterialet och utifrån dessa koder identifiera och skapa teman (ibid. 297). Ett tema är ett relevant mönster i insamlad data som kopplar an till forskningsfrågan (Clarke och Braun 2008, 10). Processen startar redan under insamlingen av data (ibid.,15). Denna metod är användbar för att nå personliga upplevelser och perspektiv och skapar en flexibilitet i analysen som är betydelsefull i denna studie. Tematiska analyser kan användas på intervjustudier av olika storlek och lämpar sig i både induktiva (datastyrda) och deduktiva (teoristyrda) analyser för att stärka eller motbevisa hypoteser (ibid., 298) vilket tycktes lämpligt utifrån den teoretiska ingången kopplad till professionsteori som använts i denna studie. Ahrne och Svensson beskriver detta som ett växelspel mellan att dra slutsatser och att bygga upp en teori (2015, 218). Att alternera induktivt och

deduktivt tillvägagångssätt kallas även för abduktion (Alvesson och Sköldberg 2017, 13–14).

19

1. Lära känna materialet genom datainsamling och transkribering av intervjuerna. 2. Manuell notering av idéer och skapande av koder utifrån textmaterialet.

3. Av koder skapa teman med koppling till forskningsfrågan och hypotesen om professionsstärkande biblioterapi.

4. Arbeta igenom teman och se mönster, avgöra dess relevans för studien. 5. Definiera och namnge teman, klargöra vad som är intressant med dessa och

varför de hör hemma inom studiens ramar. 6. Slutföra analysen utifrån framställda teman.

3.7 Metodreflektion

Att välja ett kvalitativt tillvägagångssätt för denna studie kändes tämligen självklart med tanke på studiens syfte och den begränsade omfattning som biblioterapi finns i Sverige idag. En kvantitativ metod hade kunnat användas genom att exempelvis skicka ut enkäter till bibliotekarier som genomför eller har genomfört biblioterapeutisk verksamhet, alternativt till bibliotekarier generellt för att komma åt hur man tror att biblioterapi som kompetens kan stärka ens yrkesprofession. Detta skulle dock innebära att inga följdfrågor kunde ställas samt att studien inte önskar komma åt en övergripande känsla hos många, utan snarare personliga erfarenheter från några få nyckelpersoner som är i djupare relation med verksamheter och utbildning i biblioterapi. Dessutom saknas sammanställt underlag eller ett nätverk för att nå bibliotekarier som arbetar med biblioterapi.

Beroende av informanternas olika inriktning blev intervjuerna mycket olika varandra. Intervjuguiden fanns som underlag och varje fråga berördes under varje intervjutillfälle men till stor del tog sig intervjuerna formen av ett samtal där flera förberedda frågor kunde rymmas under en utläggning och där intervjupersonerna tilläts forma sin egen berättelse. Detta snarare hjälpte än stjälpte insamlingen av underlag för att kunna analysera forskningsfrågorna utifrån respektive informants svar och perspektiv.

20

och fick därmed skickat några av huvudfrågorna tre dagar innan intervjutillfället. De frågorna besvarades i mail och skickades tillbaka strax innan intervjutillfället. Dessa frågor och svar fungerade som utgångspunkt för fördjupning, snarare än att ställas igen under själva intervjun. En informant bifogade sin föreläsningspresentation i PowerPoint, som underlag för intervjun.

Den valda analysmetoden tematisk analys upplevdes hela studien igenom som mycket relevant och användbar för att komma åt det som skulle undersökas i forskningsfrågan. Dock krävdes en avgränsning för att anpassa studien efter den begränsade formen och tidsramen. Därmed finns en risk att relevanta poänger och intressanta utsagor i

intervjumaterialet har lämnats obearbetade.

21

4. Resultat intervjuundersökning

4.1 Informanter

Totalt har fem informanter intervjuats. De är på olika sätt verksamma inom eller har koppling till biblioterapi. Tre intervjuer ägde rum enskilt, två av dem via det digitala mötesverktyget Zoom och en via Teams. Den fjärde intervjun ägde rum i Zoom med två personer. Syftet med intervjuerna var att få en djupare inblick i och förståelse för hur dessa enskilda personer talar om och definierar biblioterapi, hur de kom i kontakt med praktiken, deras erfarenheter av att arbeta med biblioterapi och hur de ser på framtiden. Detta i relation till biblioterapiutbildningarna i Sverige och bibliotekarieprofessionen som yrke.

Efter intervjuerna genomfördes en noggrann transkribering varifrån hädanefter kommande citat och sammanfattningar är hämtade.

4.1.1 Sabina

Sabina är socionom i grunden och har utbildat sig till biblioterapiledare i Finland. Hon arbetar idag med biblioterapiutbildningen i Sverige och utövar även biblioterapi för olika målgrupper. Hon kom i kontakt med begreppet genom en tidningsartikel och kände att det var något hon tidigare jobbat intuitivt med i sitt yrke, utan att veta om att benämningen fanns.

Sabina beskriver biblioterapi i Finland som har en längre historik och oftast använder begreppet litteraturterapi, med tyngdpunkt i skrivande och reflektion. Eftersom Sverige inte har en förening för biblioterapi menar Sabina att det är media som definierar begreppet genom rubriker och snabb information om ”den nya terapin”. Det är ofta en mediabild som väcker förväntningar och illustreras med en kaffe latte, en bok och en bit choklad, ”vill du må bra läs en bok”. Detta anser Sabina är motsatsen till vad

22

I Finland är det främst yrkesgrupper med terapeutisk bakgrund som utbildar sig i biblioterapi och använder litteratur som ett redskap. Det viktiga är inte litteraturen i sig, utan det som händer utifrån det framtagna materialet.

Det är inte biblioterapi att läsa en bok, i Finland talar man om att det kräver mycket mer än så: syfte, sammanhang, en ledare och ett samtal.

Sabina beskriver biblioterapi i Sverige som i sökandefasen. ”Det ser ju ut så i Sverige att när begreppet kom så var det stor rusning, intresse och så där, men det måste ju bli nån utveckling också. Det kan inte liksom bara bli det här att det är nånting diffust i luften.” Hon säger att det i Sverige framför allt är bibliotekarier som ”hoppat på tåget” och att formen av biblioterapi då ofta blir närmare ett bokcirkelsamtal än skrivande och reflektion, men att det är viktigt att skilja på vad som är vad. Det handlar om hur samtalet förs, vilka frågor som tas upp, hur samtalsledaren leder gruppen.

En viktig kompetens är att vara insatt i grupprocesser och samtalsgrupper, att vara medveten om vad som väcks och vad som kan hända, hur man leder och även leder bort samtalet. Sabina säger också att det är viktigt att kunna argumentera för varför det man gör är biblioterapi, speciellt inom biblioteksväsendet där man kanske inte vet vilka som kommer eller vad de förväntar sig. Det är även viktigt för att inte riskera att begreppet biblioterapi blir urvattnat och för att utvecklingen ska gå framåt. ”Det är väldigt viktigt att man känner att man vet vad man håller på med.”

Sabina poängterar att biblioterapi är något man måste låta växa in i sin yrkesroll. Det är ingen order som kan komma uppifrån utan något man måste utveckla i sig själv och genom det arbetet kan praktiken växa och bli större inom en profession, genom att visa på de goda exemplen. Hon efterfrågar en rapport från alla de regioner som genomfört många projekt nu och menar att det behövs en utvärdering för att ha något att gå på. Sabina betonar vikten av att biblioteken själva diskuterar de här frågorna och finner en struktur i definition och uppdrag, eftersom det i dagsläget ser olika ut mellan regioner och det råder ingen konsensus kring om det är något bibliotek ska arbeta med eller inte.

23

Frågan: ”Vad är biblioterapi för mig?” är central i biblioterapiutbildningen. Den ämnar öppna upp för reflektioner kring vilka erfarenheter, utbildningar, perspektiv och vilken bakgrund man har att använda sig av som biblioterapiledare. Sabina beskriver

utbildningen vid Ersta Sköndal Bräcke högskola som ”ett smörgåsbord”. Upplägget består av flera föreläsare med olika inriktning och tanken är att deltagarna ska kunna plocka med sig redskap till sin egen verktygslåda. Eftersom kursen är 7,5

högskolepoäng och tvärprofessionell är det mycket som inte ingår i kursen som man behöver hämta från annat håll. Hon beskriver det som positivt med flera yrkesgrupper närvarande då de lär av varandra, inspireras och inleder samarbeten och projekt. För framtiden hoppas Sabina att det kommer en längre utbildning och meddelar att en systerförening till Föreningen för biblioterapi i Finland är i uppstartsläget.

4.1.2 Marie

Marie arbetar som bibliotekarie sedan många år tillbaka. Hon har gått kulturvetarlinjen, har en fil kand. i litteraturvetenskap och en master i biblioteks- och

informationsvetenskap. Hon har arbetat i olika sammanhang inom konst och kultur. Marie har inte själv gått någon utbildning i biblioterapi men kom i kontakt med

begreppet på ett hospice i England 2010 där metoden var mer etablerad än i Sverige och användes i stor utsträckning. Hon ger exempel på ett bibliotek där det fanns en hylla med böcker inom olika ämnen som valts ut av bibliotekarier i rollen som

”kulturterapeuter”. Även högläsning förekom, vilket Marie menar inte är något nytt, det har exempelvis använts på äldreboenden på olika orter i Sverige och behöver inte vara kopplat till någon specifik sjukdom.

Sedan 2008 har Marie i egenskap av bibliotekarie hållit föreläsningar inom

vårdrelaterad yrkesutbildning som handlar om att använda litteratur i människonära yrken och att visa på dess kraft i psykiatrin. Hon framhåller att det inte bara är

24

exempelvis bibliotekarier som arbetar med barn och ungdomar och det direkta arbetet med att ge dem böcker de har behov av för att hantera och förstå det de befinner sig i just nu.

Marie tror att biblioterapi kan ha olika status och emottas på olika sätt inom olika världar. ”Vissa kanske bara avfärdar det som nåt slags flum.” Hon tror till exempel att det kan ha svårare att tas emot i vetenskapliga världar och enklare i den konstnärliga, kulturpositiva, kreativa och skapande världen där andra terapiformer som dans, musik, teater, bild och gestaltning också förekommer. ”Det finns nån slags statusjakt inom vissa bibliotek att man ska syssla med bibliometri eller nånting annat elektroniskt databaserat på nåt sätt, för det är liksom lite finare än att vara de här som pratar om litteratur och böcker med ungdomar och med andra människor”.

Att biblioterapi skulle ingå i bibliotekarieutbildningen som obligatorisk kurs tror inte Marie på, då hon menar att det inte är viktigt att alla bibliotekarier har

biblioterapikompetens eftersom ens yrkesprofession styrs mycket av var man hamnar och i vilken miljö. ”Hade jag jobbat på handelshögskolan så hade jag kanske aldrig hållit på med såna här saker överhuvudtaget men nu blev det så eftersom jag jobbade med sjuksköterskeutbildningen och råkade bli indragen i deras psykiatrikurs, så det är ju väldigt mycket liksom slumpen och omständigheterna som avgör”. Att Marie själv inte gått någon utbildning i biblioterapi beror på att det fram tills våren 2021 inte funnits andra utbildningar i Sverige än uppdragsutbildningen vid Ersta Sköndal Bräcke högskola, som är avgiftsbelagd. Marie är positivt inställd till att det nu finns en högskolekurs som alla kan gå.

För Marie är syftet med biblioterapi att lära känna sig själv.

Det är väl kanske egentligen, en av litteraturens allra mest centrala, innersta kärna på nåt sätt att läsa för att lära känna sig själv och andra på nåt sätt, det är väl väldigt

grundläggande.

Hon är också övertygad om att det finns ett syfte som bibliotekarie att få en bredd i sin yrkesprofession genom att utveckla sin kompetens och slår fast att om

25

I det läsfrämjande arbetet reflekterar Marie över att bibliotekarien har en viktig pedagogisk roll. ”Jag tror att biblioterapi också kan ses som ett kulturpolitiskt projekt […] just att det både är läsfrämjande men också att det handlar om vårt eget psykiska välbefinnande om man tar den här ohälsan som ökar och där har ju biblioterapin säkert en jätteviktig uppgift”.

4.2.3 Vera

Vera är bibliotekarie i grunden och har främst arbetat inom folkbibliotek. Hon arbetar idag som handläggare för läsfrämjande och bibliotek och har ett stort intresse för biblioterapi. Hon har inte själv gått någon utbildning i ämnet utan är självlärd, men arbetar inte med att utöva biblioterapi aktivt.

Vera kom i kontakt med biblioterapi första gången i Finland när hon hörde en

kurskamrat berätta om hur traumatiserade soldater fick läsa poesi och att poesi kunde rädda liv genom att bryta igenom sorg och trauman. Hon tror att biblioterapins roll i Finland ”kanske kan bero på kriget som många säger”, men snarare att konst och filosofi har en högre status där än i Sverige. ”Allting ska vara så evidensbaserat att man liksom inte kan lita på att det gör skillnad […] man använder konst och litteratur och samtal, att det händer nånting och att det är så otroligt svårt att mäta och om det inte går så faller det på nåt sätt i Sverige för att det är så starka krav på att det ska vara

evidensbaserat”.

Vera tror att biblioterapi har fått en högre status än tidigare då hon upplevde en annan skepsis. Dels en misstro mot litteraturens kraft, ”man kan väl inte må bra av att läsa en bok”, men även en kritik mot att kultur ska fungera som ”hjälpgumma” och inte får stå på egna ben. Det är i dagsläget många biblioterapeutiska projekt igång och det finns två utbildningar, allt detta talar för en uppgång och utbredning inom biblioterapi, säger Vera. Hon anser att biblioterapi ofta faller inom bibliotekens uppdrag för att det är läsfrämjande men också för att det handlar om bildning, personlig utveckling och gärna riktar sig till prioriterade målgrupper.

Vera nämner olika former av biblioterapi och medger att det för vissa specifika

26

kompetenser utöver bibliotekarier involverade, för att genomföra biblioterapi. Däremot besitter bibliotekarier kompetensen att hålla existentiella samtal med litteraturen som utgångspunkt. När Vera får frågan om bibliotekarier är viktiga för biblioterapin, svarar hon att det är litteraturen som är det viktigaste, hur den berör människan: ”Själva kraften tänker jag, den finns i litteraturen.”

Hon menar att man som bibliotekarie har stor nytta av sin kunskap för att jobba med biblioterapi. Man har det klassiska läsfrämjande arbetet i grunden, är van att prata om böcker med många olika typer av människor och att ge rätt bok till rätt läsare i rätt stund. De risker som kan finnas är att man är rädd för att trampa i någon annans område och för vad som ska hända, ”man är ingen terapeut”. Samtidigt vet Vera att sånt kan hända också i en vanlig bokcirkel, till exempel att någon blir ledsen. ”Allting som känns är ju inte sjukdom, jag menar, man behöver inte liksom tillkalla läkare varje gång man har en känsla”.

Vera talar om den terapeutiska effekten av olika slags biblioterapiformer och hänvisar till att ”om litteraturen inte bryter igenom och berör och gör att det händer nånting i mig då är det inte liksom för mig en terapeutisk effekt eller litteraturen som har slagit till som Kafkas yxa mot isen utan då är det bara en läsupplevelse”. Gällande den

eskapistiska formen som i motsats till den psykodynamiska handlar mer om självförglömmande, har hon inte helt bestämt sig för vad hon tycker men säger att: ”man kan göra jättemånga saker för att glömma sig själv, man kan, inte vet jag, dricka sig full, det är också att glömma sig själv men man kan inte kalla det för terapi”. I framtiden önskar Vera att man kunde ha sin egen personliga bibliotekarie ”ungefär som man har sin husläkare”, för att få hjälp med läsutveckling, vilka böcker man ska läsa, var man befinner sig. Som en läscoach. Hon efterfrågar mer vikt på skönlitteratur och läsfrämjande arbete i bibliotekarieutbildningen , med tanke på ”hur stor plats det tar i arbetslivet så tar det konstigt lite plats i utbildningen”. Hon tycker det är viktigt att se att detta är ett kärnuppdrag.

Om bibliotekarier slutade läsa på fritiden och slutade jobba som eldsjälar och väntade istället på att få uppdrag uppifrån och läsa på arbetstid, då skulle inte mycket

27

Vera skulle vilja att biblioteken ännu mer var ett rum för läsande, reflektion och samtal där bibliotekarien sitter med en bok, mellan frågorna och samtalen. Att man inte behöver tro på något speciellt för att komma till ett bibliotek är en fördel, det är en öppen plats för alla och det finns potential i att ”samhällets psykiska hälsa i stort skulle öka”.

4.2.4 Lisa och Karin

Lisa och Karin är båda utbildade bibliotekarier och jobbar sedan många år på ett stort folkbibliotek. De har gått biblioterapiutbildningen vid Ersta Sköndal Bräcke högskola. I sina yrkesroller har de tidigare i karriären arbetat mycket med läsfrämjande och

boksamtal och har även erfarenheter av att ha samarbetat med exempelvis psykolog och konstpedagog. De förespråkar samarbeten och att arbeta utåt.

De beskriver sitt driv att vilja jobba med biblioterapi som väldigt starkt. Utbildningen kände de till genom kollegor på andra bibliotek och ville gärna gå den själva. De argumenterade och ”låg på chefen”, som var positivt inställd och lät finansiera detta. Efter en intensiv studiehöst kombinerat med det vanliga arbetet, kände de sig redo att börja utöva biblioterapi i praktiken. Det var uttalat att biblioterapeutiska projekt skulle genomföras på arbetsplatsen efter genomförd utbildning och i den ingick även ett projektmoment som kunde appliceras på verkligheten.

Mottagandet de har fått är enbart positivt i de öppna biblioterapicirklar de hållit och även bland kollegor och andra personalgrupper internt. ”Folk är väldigt mottagliga och öppna för det, det är vår erfarenhet”, berättar Karin. De menar att de märker skillnad på både sig själva men även på återkommande deltagare, att man anlägger en

biblioterapeutisk inställning även i vanliga bokcirklar. ”Det har öppnat upp för att prata på andra sätt.” Samtidigt varnar de för att kalla alla läsesamtal för biblioterapi, ”så enkelt är det inte”.

De beskriver skillnaden mellan en vanlig bokcirkel och en med biblioterapeutisk

28

tidsanknytning är inte viktigt. De texter som används är ofta kortare och ”finns i rummet”. Ingen deltagare har behövt förbereda sig eller tänka ut smarta och pålästa svar, därför upplever Lisa och Karin också att prestationsångest och känslan av att ”knäcka en kod” inte existerar inom biblioterapin. ”Bort med det, här har vi texten, vad förmedlar den. Här är vi, vad händer i oss.” Samtalen rör sig ofta i det existentiella som både Karin och Lisa upplever är något som många längtar efter att få prata om. De menar att biblioterapins kraft och tyngdpunkt ligger i stämningen som skapas och det som händer i rummet, snarare än i texten i sig, även om det är viktigt att välja med omsorg. ”Vi kan prata om samma dikt i en och en halv timme.”

Att vara just bibliotekarie i grunden är positivt, upplever Lisa och Karin. Bibliotekarier var i majoritet när de gick utbildningen, med syfte att använda biblioterapi för

välbefinnande och samtal kostnadsfritt. Andra yrkesgrupper skulle använda biblioterapi som behandling och ta betalt för det. Som bibliotekarie har man styrkan i att kunna litteraturen och vara van att prata med människor, vilket Lisa och Karin anser är nödvändiga kompetenser för att arbeta med biblioterapi. Den oro som fanns för den terapeutiska delen försvann under utbildningen. ”Det är de här bevingade orden som vi säger där att, allt som gör ont är inte sjukt.” De upplever sig ha fått en trygghet i att det inte är farligt att prata och sätta igång processer.

Om nån blir riktigt, riktigt sjuk, då gör man ju samma sak som om det händer i lunchrummet eller biblioteket eller bussen, då får man hjälpa den personen till vård.

Även personliga egenskaper som att vara grundtrygg i sig själv och i samarbetet med varandra, är viktigt för att passa som biblioterapiledare. ”Det är en speciell roll att gå in i […] det handlar mycket om vem du är som person.” Lisa och Karin är inte nervösa över att samtala med människor och de har ett starkt litteraturintresse, pratar dagligen om läsupplevelser och har självförtroende i att de kan hitta tillräckligt komplexa texter som fungerar för att skapa existentiella samtal. Detta beskriver de i termer av

”fingertoppskänsla” och att det handlar om att ge mycket av sig själv och inte gömma sig bakom en bok. Därför tror de också att detta är något man själv måste känna att man vill göra, även om en bra chef säkert också skulle kunna väcka den lusten på en

29

Biblioterapi är en viktig utveckling för bibliotekarierollen, anser Lisa och Karin. Dels är läsfrämjandet det primära men det är också viktig att visa både internt och externt vad man kan få ut av ett bibliotek. De talar om vikten av att bredda sig och komma vidare i sin yrkesroll genom fortbildning. Då utvecklas ens identitet och kompetens som

bibliotekarie. ”Det är livsnödvändigt för att försvara vår roll”. De menar att det är inom bibilioteksväsendet som frön måste sås och att det är viktigt att förstå sin egen

kompetens och tala om vad man kan. Detta exempelvis genom uppsökande arbete och i samarbete med andra professioner. ”Vi skulle kunna jobba heltid med biblioterapi”, hävdar Lisa.

På frågan om vad som gör att just de har fattat tycke för det biblioterapeutiska

arbetssättet, svarar Lisa och Karin att det är mycket lustdrivet från deras sida och att de ser många ställen att applicera sina nya kunskaper. ”Det är så mycket vi vill göra!” De upplever sig ha tangerat biblioterapi tidigare i sitt yrke, men att det kändes viktigt att få göra det på riktigt och att ha en utbildning som ger tyngd och legitimitet åt praktiken. Framöver planerar Lisa och Karin att hålla digitala läsecirklar via Teams på grund av den pågående pandemin som tyvärr satt paus för en hel del av deras arbete. De skulle också vilja starta en digital tjänst som påminner om det biblioterapi-inslag som tidigare var en del av tv-programmet Babel där tittarna fick hjälp med boktips utifrån sin situation. På så sätt kan låntagare via hemsidan få en boklista med titlar som kan hjälpa dem att fördjupa sig eller komma tillrätta med något eller få stöd av. När rutinerna så småningom återgår till det normala vill de fortsätta med grupper på biblioteken men också samarbeta med förvaltningar och olika yrkesgrupper utanför biblioteksvärlden där biblioterapi kan fylla en viktig funktion. ”Men det får ju inte kosta nånting heller […] tid och pengar, men då får man hitta lite lösningar på det.”

30

5. Analys

Genom att utföra en tematisk analys (Clarke och Braun, 2008; 2017) av de transkriberade intervjuerna skapades följande teman med direkt anslutning till frågeställningarna: Definitionen av biblioterapi, Biblioterapi på bibliotek, Personlig

lämplighet, Biblioterapiutbildningarna i Sverige och Professionsaspekten. Här

presenteras analysen av dessa med hjälp av tidigare forskning och teori.

5.1 Definitionen av biblioterapi

Det framgick under intervjuerna att definitionen av biblioterapi varierar inom en både bred och hög räckvidd. Beroende på informanternas tidigare erfarenheter, både personliga och yrkesmässiga, har de tagit biblioterapin till sig på olika sätt. Marie talar om själva praktiken biblioterapi som ”urgammal” och hänvisar till att högläsning och texter är något som använts i ”alla tider”. För henne är biblioterapi att använda sig av litteratur i människonära yrken men också något som ligger nära det läsfrämjande arbetet som alla bibliotekarier är bekanta med. När hon kom i kontakt med begreppet upplevde hon att detta var något hon använt och ägnat sig åt rent intuitivt, utan att kunna sätta ord på det. På liknande vis beskriver både Sabina, Lisa och Karin att biblioterapi inte var något nytt för dem, även om begreppet inte använts. Denna intuitiva upplevelse av biblioterapi kan härröra till historiska associationer som att ord och

läsning setts som helande (Ihanus 2004, 14) snarare än till uttalad biblioterapi som praktik, som enligt samtliga informanter kräver en utbildning för att utföra. Däremot kan biblioterapeutiska effekter ske av sig självt och anses så göra (Ihanus 2004), exempelvis i ”vanliga” läsupplevelser.

Att biblioterapi handlar om läsande, men också om skrivande, men framför allt om samtalet i en grupp och det välbefinnande som det främjar, är en definition som alla är överens om. Att det inom biblioterapi även ryms en definition för den enskilda

31

Shrodes ursprungsmodell bestående av de tre stegen identifikation, katarsis och insikt (1955, 24) stämmer väl överens med Veras och Maries definitioner av den sorts biblioterapi där också en enskild läsare kan påverkas av läsprocessen som katalysator för personlig utveckling. Biblioterapi i form av speciella bokhyllor med utvalda teman, att ge rätt bok till rätt läsare vid rätt tidpunkt och att arbeta med böcker på recept verkar utgå ifrån samma syn på biblioterapi som Hynes och Hynes-Berrys läsbiblioterapi (2012) och reader response theory (Rosenblatt 1978; 1995).

Informanterna talar översiktligt om de olika funktioner som biblioterapi kan ha för deltagaren och rör sig framför allt i det känslomässiga och sociala, där tyngdpunkten ligger i egen läsning följt av samtal liknande bokcirklar (Brewster 2011, 216-218). Den informativa funktionen är Marie inne på när hon exemplifierar bibliotekariers dagliga arbete med att hitta rätt bok till barn och ungdomar för igenkänning och förståelse. Biblioterapi som förströelse och eskapism har undersökts av Cecilia Pettersson i bland annat forskningsstudien om kvinnor med förlossningsdepression (2017) där läsning av litteratur för igenkänning studeras men även läsning som paus, avkoppling och

verklighetsflykt. Vera är inte övertygad om denna variant av biblioterapi och menar att ”glömma sig själv” inte är terapeutiskt.

En faktor som skiljer definitionerna åt är var själva kraften inom biblioterapin uppstår. Sker den i individen, i gruppen eller i rummet? Är det litteraturen som skapar magi eller är det i det existentiella samtalet som välbefinnandet ökar? Medan Vera ser det som att det är litteraturen som är viktig för biblioterapin och talar om texter som något som känns inuti människan och ”bryter igenom”, vill Sabina, Lisa och Karin lägga vikt vid ”det som händer i gruppen” och den ”stämning” som skapas i rummet utifrån hur biblioterapiledaren ställer frågorna och leder samtalet. Maries syn på var kraften ligger är bred, hon talar om användning mot en enskild person men även i gruppform; som läsning men också i samtal, samt att litteraturens kärna handlar om att lära känna sig själv och omvärlden.

Sabina säger: ”Jag har en helt annan ingång i det här […] jag ser det inte som att läsning av litteratur och läsning av böcker är biblioterapi, utan det är den här expressiva

32

biblioterapi som expressiv återkommer i den finska skolan (Ihanus 2004, 25) där Sabina har sin utbildning. Den finska modellen understryker också vikten av kunskap inom psykoterapi för att utöva biblioterapi (Seppälä 2004, 46), vilket tyder på en mer terapifokuserad och klinisk form än den som hittills applicerats på bibliotek i Sverige; en utvecklande och humanistisk variant.

Att veta vad man gör som biblioterapiledare, beskrivs som mycket viktigt, att definiera varför det man gör är biblioterapi. Risken annars är att begreppet blir ”urvattnat”, ett uttryck som flera av informanterna använder och menar skulle påverka biblioterapins utveckling negativt. ”Man kan inte bara svänga ihop en grupp och trycka ut några dikter och säga: nu är det här biblioterapi”, säger Karin.

Hynes och Hynes-Berry (2012) redogör för var tyngdpunkten ligger i olika

biblioterapiformer och klargör att det inte finns några rätt eller fel, utan visar på olika skolor och syn på begreppet och praktiken. Detsamma observerar Ihanus och fastslår att det fenomenet sträcker sig lika långt tillbaka i tiden som biblioterapins historia, det har alltid funnits olika benämningar och begreppstyper och det har alltid varit olika

professioner som använder sig av biblioterapi (2004, 17-19).

Att informanterna definierar biblioterapi olika har sina naturliga förklaringar, men vad bidrar den öppna tolkningen med till biblioterapins utveckling? Riskerar begreppet att bli just urvattnat på grund av den ”sökandefas” som Sabina anser att Sverige befinner sig i, eller kan det istället stärka biblioterapin och ge utrymme för olika professioners anammande av kompetensen?

5.2 Biblioterapi på bibliotek

33

Sabina är förvånad över det engagemang som bibliotekarier tydligare än andra yrkesgrupper visar i Sverige.

Lisa och Karin ser bara möjligheter med biblioterapi och upplever att det både behövs och tas emot väl, att det fyller en viktig funktion och att de, i sin roll som bibliotekarier med biblioterapikompetens har mycket att ge inom olika områden där biblioterapeutisk verksamhet kan införas.

Vera beskriver sitt drömscenario, där bibliotekarier läser synligt på biblioteken som en del i det läsfrämjande arbetet och att låntagare skulle kunna ha ”sin egen bibliotekarie, ungefär som en husläkare” för att få råd och stöd i sitt fortsatta läsande. Hon menar bestämt att biblioterapi hör hemma på bibliotek och att det faller inom uppdraget. Biblioteken ska vara en plats för läsande och bibliotekarier har kompetensen och alla möjligheter att utveckla biblioterapi som kunskapsområde, fastslår Vera.

Att försöka lägga monopol på ett kunskapsområde är det som Abbott kallar jurisdiktion (1988) och är en professionsstärkande strategisk modell. Att bibliotekarier tagit till sig biblioterapi i Sverige tyder dock inte i denna studie på ett försök att medvetet vilja utesluta andra yrkesgrupper. Snarare vill man utveckla den egna kompetensen och utbudet av aktiviteter och möjligheter på biblioteket som öppen och tillgänglig plats för alla. Informanterna har en ödmjuk och öppen inställning till biblioterapi och framhåller att huvudsyftet är läsfrämjande och hälsofrämjande. De förespråkar samarbeten snarare än konkurrens. Om detta är ett tecken på osäkerhet på den egna kompetensen (Carlsson och Östlundh 2001) eller en övertygelse om att biblioterapin drar nytta av

tvärprofessionalitet är svårt att analysera utifrån det befintliga materialet. Abbotts syn på bibliotekarier som utvecklande individer i en organisation (1998) och Nolins (2008) förespråkande av samarbete som professionsstärkande verkar ligga nära till hands för att teoretiskt förankra biblioterapins roll på biblioteken.

34

Sett till Øroms sex identiteter inom bibliotekarieyrket (1993), verkar det tydligt att inte

alla överensstämmer med bilden av en biblioterapiledare. Kompetenserna att värdera litteratur; ha direkt kontakt med användarna; ett stort intresse för olika

användargruppers olika behov; att lägga vikt vid deras upplevelser samt gärna arbeta uppsökande besitter identiteterna kulturförmedlaren, socialarbetaren och

informationsförmedlaren (Kåring Wagman 2008, 8-9). Dessa verkar ha starkast förankring i biblioterapeutiskt arbete.

5.3 Personlig lämplighet

Ett återkommande tema i intervjuerna som först inte framkommer så tydligt men är ständigt närvarande, är frågan om vem som ska utföra biblioterapi. Att bibliotekarier med biblioterapikompetens kan arbeta praktiskt är alla överens om, samt att andra yrkesgrupper också kan eller bör göra det. Vad som däremot är mer svårdefinierat är vad som krävs av den enskilda biblioterapiledaren. Förutom utbildning verkar alla överens om att det behövs något mer. I Lindmans och Åkermans uppsatsarbete (2014) anser intervjupersonerna att personlig lämplighet väger tyngre än vilken profession man hör till.

Sabina talar om att ”använda sig själv som verktyg” och är tydlig med att i den

utbildningen som finns idag, saknas relevanta delar så som kunskap om gruppdynamik och hur man leder ett samtal. Hon säger också att biblioterapi inte kan komma som ”en order uppifrån” utan är något man måste växa in i, som person. Lisa och Karin menar att det är deras personliga grundtrygghet, självförtroendet i utförandet och

”fingertoppskänslan” som gör att de passar i rollen, samt att den egna drivkraften var anledningen till att de fick gå utbildningen, snarare än att det var något som

efterfrågades på arbetsplatsen. Samtidigt finns det idag två utbildningar i Sverige och informanterna anser med bestämdhet att utbildning en förutsättning för att arbeta aktivt med biblioterapi.