Om geten i Sverige under forntid och medeltid Anne-Sofie Gräslund
Abstract: Thor’s he-goats and other goats: The goat in Sweden in ancient and medi- eval times
This chapter is devoted to the goat in Sweden in prehistoric and early medieval times.
Osteological material from goats is found in many contexts, in both settlement and sacrificial sites. In early towns, their hides and horns were important raw materials for making shoes and a variety of tools. Goat milk was always very important. Goats appear in Bronze Age rock carvings from the centuries around 1000 BC, on a very special gold horn (Gallehus) and on gold bracteates from the fifth century AD. The free-standing animals found on some Viking Age brooches are probably goats, as possibly are those represented on a number of rune stones. In Old Norse mythology goats were important animals, notable examples being Thor’s two he-goats pulling his chariot and the goat Heidrun, feeding on the world tree at the roof of Valhalla and producing mead instead of milk. In early medieval ecclesiastical art, fonts and wall paintings feature many goats, not least in representations of the adoration of the shepherds. When the devil was introduced into West European iconography in the eleventh century, he was depicted with a goat’s hooves and horns. However, the im- ages of goats in early medieval ecclesiastical art in Sweden give a more nuanced and everyday picture of the goat in Swedish peasant society.
Keywords: archaeology, iconography, mythology, sacrifices, husbandry, shieling sys- tem, transhumance
Inledning
Djuren har alltid ingått som en viktig del i människors dagliga liv och i deras förståelse av omvärlden. Relationerna mellan människor och djur kan vara funktionella eller symboliska – eller både och. Geten var sannolikt den första idisslaren som domesticerades, troligen skedde det för mer än 10 000 år sedan i Zagrosbergen i västra Iran (Zeuner 1963 s. 130 ff.; Noddle 1994 s. 117; Zeder &
Hesse 2000). Förfadern anses vara besoargeten (Capra aegagrus aegagrus) som levde i Iran-Irak i Främre Orienten. Därifrån spred de sig till Mindre Asien och till den grekiska övärlden. Intressant är att Frederick Zeuner i sitt grund- läggande arbete The History of Domesticated Animals (1963) tar upp geten som nummer tre i sin grupp I: Mammals Domesticated in the Pre-agricultural Phase. Först kommer hunden, sedan renen och därefter geten. På fjärde plats kommer fåret.
De äldsta fynden av domesticerad get är funna i sydvästra Iran (Hatting 1999 s. 36) och i Jeriko i Jordanien (Hinson 2015 s. 44). I östra Medelhavs- världen var geten uppenbarligen mycket betydelsefull för de tidiga bönderna redan i början av neoliticum. Runt 8000 f.Kr. började jägare-samlare i västra Asien ändra sin livsstil. De jagade inte längre enbart vilda djur, som gaseller, de började också hålla getter som husdjur. ”It was a change that may be taken as a turning point in the history of mankind and if for only this reason it must be justifiable to call the ensuing Neolithic period ‘a revolution’” (Clutton-Brock 1999 s. 78). Geten följde sedan med vid jordbrukets spridning norrut.
Figur 2:1. Besoarget (Capra aegagrus aegagrus), som återfinns i Anatoliens, Armeniens, nordöstra Georgiens, södra Rysslands, västra Turkmenistans, Irans, norra Iraks, Afgha- nistans och södra Pakistans bergstrakter, är tamgetens stamform. (Ur Alfred Brehms Tierleben.)
Getter och får – likheter och skillnader
ett stort problem när det gäller getens tidiga historia är svårigheten att osteo- logiskt skilja mellan får och get (Zeuner 1963 s. 129 f.; Vretemark 1997 s. 76 f.).
I många fall är det omöjligt att skilja dem åt, men det finns några skelettdelar som är tydligt karakteristiska för getter som skallen med horn, en viss tidig tand i bakre delen av käken och framför allt mellanhandsbenet, där fårets är långt och slankt, medan getens är kort och brett. Tyvärr påträffas ofta bara de- lar av skelettet och då inte de ”rätta” delarna, vilket resulterar i beteckningen får/get i de osteologiska rapporterna. Det är i hög grad beklagligt eftersom de visserligen är lika när det gäller skelettet men synnerligen olika när det gäller
Figur 2:2. Kalkmålning från Täby kyrka, Uppland, Albertus Pictor, 1400-tal. En get som äter kvistar av ett träd.
(Foto: Lennart Karlsson/Statens historiska museum.)
personlighet och beteende. När betet är knappt och taggiga buskar och sly dominerar över gräsväxten är geten fortfarande en ekonomisk faktor att räkna med. Fåren föredrar öppna landskap med gott gräsbete medan getterna tycker om klippiga landskap med träd och buskar (Zeuner 1963 s. 130). en viktig as- pekt är att de två arterna inte kan få fertil avkomma – vore det möjligt skulle inte dessa talrika hjordar av får och getter finnas utan alla skulle vara av olika blandrastyper (Noddle 1974 s. 117).
en intressant upplysning från det sentida Åland är att på de åländska öarna hade fiskarbönderna, som levde på en kombination av fiske och jordbruk, både får och getter – fåren hölls nära gården där det är gott gräsbete medan getterna fick hålla till ute på de klippiga stränderna med buskar och några träd (Rudolf Gustavsson, muntligt meddelande). På åtskilliga neolitiska boplatser tycks ge- ten finnas före fåret. Geten kunde uppenbarligen förse både den nomadiske boskapsskötaren och den bofasta jordbrukaren med det mesta av vad de be- hövde, skinn till kläder, kött och mjölk liksom ben och senor för tillverkning av redskap, talg för lyse, gödsel som bränsle och som gödning och dessutom fungera som transportdjur (Hinson 2015 s. 8).
Ifråga om geten som en ekonomisk faktor så finns det två aspekter. Man ta- lar om primär produktion som omfattar kött, skinn och ben, dvs. det man får när djuret slaktas och sekundär produktion som omfattar mjölk och ull och funktionen som dragdjur. Tidigare har man ansett att den sekundära produk- tionen var ett sent drag, men ny forskning har visat att fett från getmjölk före- kommer på tidigneolitiska krukskärvor från boplatser på Balkanhalvön, något som motsäger den tidigare uppfattningen att sekundär produktion inte hade någon betydelse förrän vid övergången mellan senneoliticum och bronsåldern (Greenfield & Arnold 2015). livslängden var mycket högre för getter än för får på Balkan under neoliticum, något som talar för att getmjölken var en viktig produkt. Kanske också att fårköttet ansågs smakligare, vilket medförde att fåren slaktades vid en yngre ålder.
I österrikiska Hallstatt (ca 800–450 f.Kr.), känd för sina förhistoriska salt- gruvor, har man funnit stora mängder både garvade och ogarvade hudar, av vilka 22 procent utgjordes av getskinn. även på senkeltiska befästa boplatser, så kallade oppida, finns getter belagda genom benfynd. Den romerska armén hade ett stort behov av bra läder, till exempel för tillverkning av tält och skor.
Förekomsten av läder och ben av get vid arkeologiska utgrävningar på kon- tinenten når sin höjdpunkt under 1200- och 1300-talen, därefter minskar de i antal. Mängder av hudar med kvarsittande skallar och horn har påträffats i medeltida stadsmiljöer, förmodligen utvisande garveriplatser. Det finns också indikationer på att internationell handel med hudar förekom under medelti- den. I Storbritannien har man använt getpälsens hår för att tillverka rep och peruker (Noddle 1974 s. 118 ff.).
Geten i Sverige
Säkra skelettrester av get har påträffats från de flesta av neoliticums och bronsålderns perioder vid arkeologiska undersökningar i Sverige, förutom en mängd skelettrester som klassificeras som den obestämda gruppen får/get (Welinder 1998 s. 80 f.). Det tycks som om dessa små idisslare ökar i antal un- der bronsåldern. Vid övergången mellan äldre och yngre bronsålder (ca 1000 f.Kr.) introduceras ett nytt gravskick, likbränning. I brandgravarna finns stora mängder brända ben av människa och av djur. Får/get är den dominerande gruppen bland djuren (Mattisson 1994 s. 19). Ibland är det bara ben från de köttiga delarna av djuren, något som antyder att köttstycken placerades på likbålet som ”färdkost” för den döde.
Vid övergången mellan bronsålder och äldre järnålder (ca 500 f.Kr.) visar pollenanalyser på en ökning av öppna gräsbevuxna arealer i södra halvan av (nuvarande) Sverige. Det är mycket större källkritiska problem när det gäller osteologiskt material från boplatser jämfört med gravar, men de ger ändå viss information om hur husdjursbesättningen på gårdarna kan ha sett ut. Det finns naturligtvis en mängd olika typer av boplatser: bondgårdar, hantverks- platser, rituella platser osv. Djurbenen kan vara rester av slakt eller rester av matlagning eller måltider, de kan också vara rituellt deponerade.
ett mycket vanligt fynd i gravar från århundradena runt Kristi födelse (för- romersk och äldre romersk järnålder) är skäror eller lövknivar av järn (Peder- sen & Widgren 1998 s. 261 ff., 352 ff.). Praktiska experiment har visat att de lämpar sig utmärkt för lövtäkt – att samla lövknippen var ett viktigt sätt att förse sig med vinterfoder till djuren. I ett projekt i Haderslev i Danmark har man analyserat kolbitar i härdar från förromersk järnålder och funnit att det varit kvistar av olika lövträd. Särskilt uppskattat tycks kvistar av alm ha varit, eftersom sådana fanns i mängder (lilian Matthes, presentation vid konferens i Herne 2015-10-31; muntligt meddelande lars larsson vid samma tillfälle).
lövtäkten fick som resultat hamlade träd, och lustigt nog ser man ofta just att träden är hamlade på bilder från medeltiden, som t.ex. på dopfuntar, kyrkmål- ningar och i marginaler i handskrifter (se fig 2:2).
I Östergötland har ett stort antal arkeologiska undersökningar av boplat- ser och betesdriftsplatser från yngre bronsålder och äldre järnålder (ca 1000 f.Kr.–375 e.Kr.) givit material för en studie av samspelet mellan människa, djur och landskap (Petersson 2006). Karakteristiskt för systemet var enligt Maria Petersson en strategi att hålla djuren utomhus hela året, liksom förekomsten av permanenta baser i landskapet på avstånd från boplatserna. under betes- driften återvände herdar och djur ständigt till sådana baser. De vanligaste arkeologiska lämningarna efter dem är nedgrävda härdar, fyllda med kol och skörbränd sten som troligen använts för matlagning. Det verkar som om her- darna och djuren övernattade på sådana baser, även om avståndet till hemma-
boplatsen inte var alltför stort (Petersson 2006 s. 249 ff.). Detta kan måhända tolkas som en sorts förstadium till systemet med fäbodar.
Boskapsbeståndet under järnåldern
Man har försökt göra beräkningar av järnålderns boskapsbestånd utifrån os- teologiska analyser i olika områden. Det finns olika sätt att beräkna: man kan gå efter vikten av benen från olika husdjur, man kan också beräkna minsta antal individer, och man kan räkna antalet fragment av respektive djurslag.
Det blir en påtaglig skillnad i resultatet beroende på vilken beräkningsgrund man använder (Pedersen & Widgren 1998 s. 365). eftersom nötben är större och tyngre blir det en stark övervikt för nöt när benmängderna vägs. När man räknar minsta antal individer blir bilden helt annorlunda, andelen nöt blir procentuellt mycket lägre. Antalet fragment ger en siffra ungefär mittemellan och anses därför vara att föredra. Tyvärr döljer sig getterna i gruppen får/get, men det tycks generellt vara så att getterna alltid var i minoritet jämfört med fåren. Från fornborgen eketorp på Öland, där osteologerna ansträngt sig att skilja på får och getter har man kommit fram till att före ca 400 e.Kr. gick det 1 get på 10 får, efter år 400 skedde en kraftig ökning av antalet får, då räknar man istället med 1 get på 20 får (Boessneck & von der Driesch 1979 s. 91). en anledning att fåraveln ökade kan vara ökad tillgång på gräsbeten lämpliga för får. en annan anledning till det låga antalet getter kan vara att de var besvär- liga att kontrollera på grund av svårigheten att stängsla in dem.
Husdjursbenen från några uppländska vikingatidsgårdar visar en stor varia- tion vad beträffar fördelningen mellan olika djurslag, men tendensen är att nöt är det viktigaste djuret, följt av får/get och därefter svin (Hed Jacobsson, Runer & Svensson 2013 s. 60 f.).
en analys av djurbenen från den stora undersökningen i vikingastaden Bir- kas Svarta jord 1990–1995 visar att andelen ospecificerad får/get är 30,5 pro- cent av den totala mängden husdjur (Wigh 2001 s. 26, 54, 56). Andelen kon- staterad get är mycket liten, endast 0,2 procent beräknad på hela den period utgrävningarna omfattade. Ser man emellertid till de fem första faserna, vilket innebär tiden från mitten av 700-talet fram till ca 860, varierar andelen kon- staterade getter i förhållande till andelen konstaterade får mellan 12 getter på 40 får och 14 getter på 222 får. Från mitten av 900-talet finns överhuvudtaget inga konstaterade getter. Sådana finns dock förmodligen i den ospecificerade gruppen får/get, som emellertid även den minskar kraftigt från och med slu- tet av 800-talet. en fråga som Bengt Wigh ställer är i vad mån man på den lilla mälarön Björkö där staden Birka är belägen kunde hålla den boskap som behövdes för att försörja den antagna befolkningen på 700–1 000 människor.
Hans slutsats är att grisar och getter förmodligen rörde sig fritt i staden och att det kunde finnas plats för en mindre fårflock där, medan nötboskapen hämtades från omlandet inför slakten (Wigh 2001 s. 56). Att getter rörde sig
fritt i staden har bekräftats genom fynd av getfekalier i utgrävningsområdet från 1990-talet, bestämningen av dem beror på artspecifika parasiter (Björn Ambrosiani och Matthias Bäck, muntligt meddelande 2016-06-28).
Husdjursben från tidigmedeltida städer har behandlats av Maria Vrete- mark, som anger separata procentsiffror för får och get. Det är uppenbart stora skillnader mellan olika städer. Hög andel getter förekommer i 1200–1300-tals- städerna Kungahälla, Söderköping, Västerås, Örebro, uppsala och Sigtuna, medan till exempel Skara har mycket liten andel getter. Andelen getter va- rierar emellertid över tid, uppsala är ett tydligt exempel på hur geten gick tillbaka kraftigt efter att ha varit dominerande under högmedeltiden (Vrete- mark 1997 s. 76–79).
Ovanstående osteologiska analyser diskuterar framförallt husdjuren som köttproducenter och, i fråga om medeltidsstäderna, också som producenter av läder för hantverk. en annan infallsvinkel har Johnny Karlsson, som intres- serar sig för djurben som råvara för ben- och hornhantverket i Mälarområdet.
Hans avhandling behandlar bland annat hantverksspill från kvarteret Träd- gårdsmästaren i Sigtuna (Karlsson 2016a). Den första sågade hornkvicken av get dyker upp i fas 3 (1020–1050) och därefter förekommer hantverksråvaran kontinuerligt fram till den yngsta fasen, ca 1260. Artfördelningen visar att 82 procent av keratinråvaran är get, resten får och nötkreatur (e-mail 2016-05-17).
Av spillmängderna är ben- och hornhantverket småskaligt i de äldsta faserna och kan karakteriseras som framställning för det egna hushållets behov; man har talat om ”husflit i den privata sfären”. under 1100-talets andra hälft kan man skönja en förändring mot en mer kommersiell produktion för en anonym marknad (Pettersson 2007 s. 13 f.; Karlsson 2016b s. 52, 54).
Andra spår av getter i det arkeologiska materialet
När en get slaktades togs utan tvivel allt tillvara. Köttet åts säkert. Skinnet var vattenavstötande och sannolikt mycket uppskattat, både som skinn med päls och garvat till läder. Senare tillverkade man också fint pergament av getskinn (Hinson 2015 s. 8). Ben och horn användes som råmaterial för olika verktyg och föremål. Tyvärr finns sällan uppgifter om vilket djurslag läder, ben och horn kommer från i rapporter eller fyndpublikationer. Johnny Karlssons ovan nämnda avhandling är ett välkommet undantag.
Från 47 av de av Hjalmar Stolpe undersökta vikingatida gravarna i Birka finns rester av läderväskor eller pungar (Gräslund 1984 s. 141). Genom mik- roskopstudier av hårsäcksmönstret kunde jag bestämma lädersorten på frag- ment från 33 gravar. Med två undantag av getskinn bestod de alla av nötskinn, varav tre var av kalvskinn.
Vid den samiska boplatsen Vivallen i nordvästra Härjedalen, daterad till 1000- och 1100-tal, undersöktes ett antal gravar 1913 av Gustaf Hallström. I materialet från tre olika gravar påträffades getskinn: i grav 7 getskinn med
pälshår på en del av ett bälte samt ett skinnstycke, troligen spaltat läder av get, i grav 1 tre amuletter insydda i skinn, två av getskinn utan pälshår, en av getskinn med täckhår samt i grav 5 en skinnsnodd av getpäls (Zachrisson 1997 s. 63, 65–66; Westerström 1997 s. 237). Dessutom påträffades i ett avfallslager från 1000-talet på boplatsen intill gravarna ben av get eller får, troligen get, från alla delar av djuret. Osteologen elisabeth Iregren drar slutsatsen att djuren slaktats på platsen och således hållits på boplatsen och att de funna benen är matavfall (Iregren 1997 s. 125). Getter som hållits på en samisk boplats leder tanken till en senare tid, när samerna från 1700-talet införlivade getter i hus- hållet för att mjölka dem (Blind & Kuoljok 2007 s. 289 ff.). en bra mjölkget gav minst en liter per mjölkningstillfälle, morgon och kväll, att jämföra med en ren som gav ca en deciliter. När man under 1900-talet övergick från intensiv till extensiv renskötsel slutade man helt att mjölka renarna och getterna blev de huvudsakliga mjölkproducenterna. På vintern var getterna inhysta hos nybyg- garna, på våren hämtades de och följde med samerna till sommarbeteslanden.
Ikonografi
När det gäller ikonografiska belägg från mellersta och yngre järnåldern måste de fantastiska guldhornen som påträffades i Gallehus på södra Jylland på 1600- och 1700-talet nämnas (Brøndsted 1960 s. 321 ff.). De har en mängd figurscener med sannolikt mytologiskt innehåll och har daterats till första halvan av 400-talet. På det kortare Gallehushornet finns ett fyrfotadjur intill en trehövdad person. Djuret tycks ha gethorn och skägg.
Figur 2:3. Likarmat spänne från kvinnograven Bj. 983, Birka. Djuren kan vara getter.
(Foto: Michael Neiss.)
Vidare finns det några guldbrakteater av C-typ, vilket innebär att motivet är ett manshuvud över fyrfotadjur, där det är ganska klart att fyrfotadjuret avbildar en get (Gaimster 1998 s. 25 ff. Jennbert 2004 s. 165). Brakteatforskare räknar normalt alla fyrfotadjuren som hästar trots att de kan uppvisa karak- teristika för olika djurslag, men i det här fallen kan man enligt min mening
ifrågasätta tolkningen som häst, eftersom djuret har horn, skägg och tvåtåiga klövar. I tidigare forskning har man ibland velat knyta de brakteater som har en fågelbild till Oden och de som har en bock (och en svastikafigur) till Tor.
Mats Malmer ansluter sig till denna åsikt i sitt arbete om guldbrakteaterna (Malmer 1963 s. 219 f.).
Från vikingatid finns några likarmade spännen, kvinnosmycken som använ- des som schalspännen, med plastiska djurfigurer. en tolkning som har fram- förts är att djuren skulle vara hjortar som dricker ur paradisets brunn, det vill säga en rent kristen tolkning (Trotzig 2004 s. 198 ff.). Det är förstås möjligt, men nog ser hornen ut som gethorn? Med tanke på getens viktiga roll i den fornskandinaviska mytologin är det inte osannolikt att ursprungstanken är förkristen och att man kanske senare la in en kristen tolkning, ett ganska vanligt förhållande under missionstiden som man brukar kalla Interpretatio Christiana (Gräslund under utg.).
under den sena vikingatiden, från slutet av 900-talet fram till ca 1100 eller till och med någon generation in på 1100-talet har vi ett intressant inhemskt källmaterial i våra runstenar, särskilt här i Mälarområdet. Normalt är orna- mentiken ganska regelbunden i form av slingor av djurornamentik, men det finns också fristående djurfigurer. Några av dem skulle kunna föreställa get- ter, till exempel u 548 från Husby-lyhundra kyrka och u 1004 från Frötuna i Rasbo socken.
I den medeltida kyrkokonsten som dopfuntar och kyrkmålningar finns en hel del getter. ett omtyckt motiv på några dopfuntar är herdarnas tillbedjan (luk. 2: 8–14). Där återges gärna getter som betar av ett träd, just som getter gör, till exempel på 1200-talsfuntarna från Trosa-Vagnhärad, Södermanland och Södra Mellby, Skåne (Myrdal 2012 s. 64, 71). På 1400-talets kalkmålningar
Figur 2:4. Detalj av dopfunt från Södra Mellby kyrka, Skåne, första hälften av 1200-talet. Herdarnas tillbedjan. Två getter äter från ett träd. (Foto: Lennart Karlsson/Statens historiska museum.)
återfinns emellanåt två getter som stångas, till exempel i Husby-Sjutolft kyrka i uppland (Myrdal 2012 s. 67).
Figur 2:5. Kalkmålning från Husby Sjutolfts kyrka, Uppland, ca 1480. Herdarnas till- bedjan, två getter stångas. (Foto: Lennart Karlsson/Statens historiska museum.)
Kult och mytologi
Gravgåvor kan sägas höra till den religiösa sfären, avdelningen kult. en annan typ av fornlämningar som också hör hemma där enligt de flesta forskare är bronsålderns hällristningar. Det finns några ristningar av getter i Bohuslän och i Östergötland, det vill säga inom det sydskandinaviska området med jord- bruksristningar. I sin inventering av Götalands (utom Göteborgs och Bohus län samt Dalsland) hällristningar uppger Burenhult att bockar/getter före- kommer på en ristning i Småland, tre i Västergötland och 21 i Östergötland (Burenhult 1980 s. 84 ff.). ett fint exempel från det stora hällristningsområdet Himmelstalund i Norrköping utgörs av två motställda getter (Nordén 1926 s. 50).
Inom den fornskandinaviska mytologin är asaguden Tors två bockar Tann- gnjost (den som gnisslar tänder) och Tanngrisne (den som har glest mellan tän- derna) som drog vagnen som Tor åkte i säkert de mest kända getterna (Snorres Edda, Gylfaginning 21). De hade samma förunderliga egenskaper som grisen Särimner, nämligen att de åts upp på kvällen men stod upp hela och friska nästa morgon. en kväll när Tor gästade en bondfamilj fick familjemedlemmar- na delta i ätandet av bockarna (Gylfaginning 44). en av sönerna klöv ett lår-
ben för att komma åt märgen. Benen samlades in och på morgonen vigde Tor benen med sin hammare Mjölner för att återkalla dem till livet – då var den ena bocken halt! Som straff fick
bonden lämna sin son Tjalve och sin dotter Röskva som tjä- nare till Tor.
Nästan lika känd som Tors bockar är geten Heidrun, som stod på Valhalls tak och betade av världsträdet (Snorres Edda, Gylfaginning 39). Istället för mjölk producerade hon mjöd, tillräckligt för alla de stupade krigarna (einhärjarna) i Valhall.
Geten har på så sätt en central funktion för att uppehålla livet i Valhall och därigenom för att trygga hela kosmos (Mundal 2012 s. 11). Mundal påpekar Figur 2:6. Hällristning, bronsålder, från Himmel- stalund, Norrköping, Östergötland. Två mot- ställda getter. (Efter Nordén 1926.)
Figur 2:7. Den mytologiska geten Heidrun på Valhalls tak, ätande på världsträdet. Illustration ur Ólafur Brynjúlfs- sons handskrift Sæmundar og Snorra Edda, daterad 1760.
också att Heidrun har kopplingar både till asarna och till jättarna. Hennes vik- tiga roll i mytologin kan kanske se mot bakgrunden av getternas viktiga roll i det fornskandinaviska bondesamhället. Det bör tilläggas att medan geten är ett viktigt mytologiskt djur i eddadikterna nämns överhuvudtaget inget får!
Geten som offerdjur
I östra Medelhavsvärlden var geten tidigt ett dominerande offerdjur, belagt genom både skriftliga och arkeologiska källor. I Artemistemplet i efesos från 500-talet f.Kr. påträffades stora depåer av gethorn och dessutom ett altare sinnrikt uppbyggt av skallfragment av get med kvarsittande horn (Forsten- pointner m.fl. 2013 s. 238 ff.).
Apalle i Håbo, sydvästra uppland, är en boplats med lång kontinuitet under bronsåldern (ullén 1995 s. 253 f.) Från den äldre fasen, ca 1200–1000 f.Kr., finns husgrunder och intressanta skärvstensrösen bestående av skörbränd sten och djurben. Rösen av skörbränd sten har ibland fungerat som gravöverbyggnader.
I gropar som bildar en sorts kantkedja till skärvstensrösena fanns käkar av husdjur, i det inre av rösena en blandning av ben från tama och vilda djur.
Bland husdjursbenen är gruppen får/get den största. utgrävaren, Inga ullén, menar här i strukturalistisk anda att skillnaden mellan det tama och det vilda betonades.
Att geten var ett vanligt offerdjur i Skandinavien åtminstone från äldre järnålder framgår dels av ett antal arkeologiska fynd men också av en run- sten med äldre runor från Stentoften, Gammalstorp socken, Blekinge, DR 357.
Genom en allmänt accepterad nytolkning av den mycket diskuterade texten läste lillemor Santesson 1989 de tre första raderna ”Med nio bockar, med nio hingstar gav HaþuwolfR gott år” (Santesson 1989 s. 227). Denna läsning öppnar för jämförelser med ordalydelsen hos Adam av Bremen och Thietmar av Mer- seburg när de beskriver offer i Gamla uppsala respektive lejre under vikinga- tiden (Santesson 1989 s. 221). Där, berättas det, offrade man vart nionde år nio människor, nio hästar och nio hundar. Santesson jämför också med resultaten från utgrävningarna i Skedemosse, se nedan. Dateringen av Stentoftenstenen har diskuterats bland annat arkeologiskt av Birger Nerman som hävdar att den bör tillhöra folkvandringstidens (ca 375–550 e.Kr.) andra hälft (Nerman 1953 s. 197). Idag anger man av språkliga skäl en datering till 550–750 e.Kr. (Sund- qvist 2015 s. 134 och där angiven litteratur).
Skedemosse, den ovan nämnda guldrika offerplatsen i en dåtida sjö mitt på Öland, hör i tiden hemma i äldre järnålder. Där har man haft återkom- mande nedläggningar av offer, dels så kallade krigsbyten, huvudsakligen va- pen, dels djur. Djuroffren tycks ha börjat redan omkring Kr.f., vapennedläggel- serna omkring år 200 och de har sedan pågått till omkring 500 e.Kr. (Hagberg 1967a s. 20). Häst är det vanligaste djuret, men osteologerna har identifierat 60 får och 5 getter och dessutom ett antal rester av djur som klassificerats som
får/get. Beträffande getterna tycks det ifråga om en av dem vara rester av en offermåltid, eftersom benfynden inskränker sig till skalle och nedre extre- mitetsben. Man åt de köttiga delarna av djuret och satte sedan upp huden med kvarsittande skalle och hovar på en påle, ett bruk som är väl känt från hästoffer hos östliga nomadstammar (Hagberg 1967b s. 59; Klindt-Jensen 1957 s. 83 ff.; Gräslund 1969 s. 141 f.). Just denna uppsättning ben av get finns också från stenåldersboplatsen Store lyng 6 på Själland och från en tidigmedeltida offerplats i en mosse, Bøgesø mose nära Prestø där man offrat fyra vuxna get- ter och två killingar (Hatting 1999 s. 38). Samma kombination av skelettdelar förekommer i en vikingatida gravhög vid Gnezdovo vid övre Dnjepr. Huvud och fötter av en bock hade där lagts i en järngryta som stod i brandlagret, som innehöll brända ben av människa, häst, får och fågel. Gravgodset har en klar nordisk anknytning genom ovala spännbucklor och en torshammarring;
graven bör dateras till 900-talet e.Kr. (Arbman 1955 s. 82 f.). Den ryske ar- keologen Petruchin nämner åtskilliga exempel på bockar eller baggar i gravar från denna tid. Hans tolkning är att djuret var en symbol för återfödande som en del i en förfäderskult (Petruchin 1975 s. 85). Ytterligare ett exempel på ett tydligt getoffer med just kombinationen skalle och hovar finns från den sen- vikingatida ringborgen Trelleborg på Själland. I en av de utgrävda brunnarna, nr 47, sannolikt något äldre än själva borgen, påträffades ett kranium med Figur 2:8. Fältritning av en del av en vikingatida brandgrav i Gnezdovo, Ryssland, 900-tal. Den stora högen 1.41 grävdes ut 1885 och innehöll ett brandlager med både manliga och kvinnliga gravgåvor. Det obrända getskelettet till vänster i bilden påträf- fades i graven. Bockar och baggar var viktiga i begravningsritualerna, troligen som offer.
(Efter Sizov 1902.)
kvarsittande hornkvickar samt extremitetsben av en ungefär ett och ett halvt år gammal bock (Degerbøl 1948 s. 254). I samma brunn påträffades också ske- letten av två barn, 4 och 7 år gamla, liksom en oval spännbuckla av typ JP 51 som ger en datering till 900-tal (Nørlund 1948 s. 42).
en annan undersökt plats som ger möjligheter till slutsatser om getens före- komst är uppåkra utanför lund, en centralplats från första årtusendet, som har lämnat rika fynd. I och omkring grunden till ett kulthus/ceremonihus, uppfört under folkvandringstid och använt in i vikingatid har ett stort benma- terial tagits tillvara, tolkat som rester efter mycket stora offerfester, gästabud i samband med blot. även om andelen get i de folkvandringstida lagren kring ceremonihuset är låg, ca 10 procent, är den enligt osteologen Ola Magnell högre än på någon annan skånsk boplats. en tabellarisk uppställning visar att det på olika ställen i och kring kulthuset går som mest 10 getter på 67 får, på andra ställen på boplatsen 2 på 27, 1 på 20 resp. i själva kulthuset 1 get på 15 får (Magnell, Boethius & Thilderqvist 2013 s. 93 ff.), Mest intressant är kanske siffran 1 på 20 eftersom den härrör från vad som uppfattas som en normal bondgård strax norr om centralplatsen.
Ytterligare en säker fornskandinavisk offerplats är belägen under koret till Frösö kyrka i Jämtland, där en förkristen kultplats grävdes ut 1984 med stora mängder ben av vilt, framför allt björn, minst fem individer. Viltbenen utgör 60 procent av materialet, resterande 40 procent består av tamdjur, nöt, får/get och svin samt enstaka ben av häst, hund och hönsfågel. Nya 14C-dateringar av benmaterialet visar att offerplatsen framför allt användes under en begränsad del av sen vikingatid, från slutet av 900-talet till förra hälften av 1000-talet.
Den enda säkra förekomsten av get består av tänder från en nyfödd killing (Magnell & Iregren 2010 s. 227 f., 231, 234).
I Gamla uppsala har en hel underkäke av get nyligen hittats i ett vikinga- tida grophus, det vill säga ett hus med bottenytan nergrävd i marken (Magnell muntligt meddelande; rapport ännu inte publicerad). Just underkäkar av djur förekommer i stor utsträckning i rituella sammanhang (jämför skärvstensrö- sena i Apalle ovan), och det har föreslagits att underkäkarna fått representera hela djuret, haft en skyddsmagisk prägel och symboliskt getts till högre mak- ter (Carlie 2004 s. 136).
Fäbodar
För dagens svenskar känns det naturligt att associera getter med fäbodväsen- det. Fäbodbruket innefattar säsongsvisa flyttningar mellan hemgården och fä- boden, belägen i utmarkerna, skogsbetande och mjölkproducerande kreatur och beredning av olika mjölkprodukter, liksom ofta också odling (Karlsson &
emanuelsson 2002 s. 123). länge har man med grund i skriftligt källmaterial ansett att det uppstod under senmedeltiden, äldst i Dalarna och Hälsingland, men att den verkliga expansionen kom under 1500-talet (Myrdal & Söder-
berg 1991 s. 223 ff., 243). Fäbodväsendet var mycket betydelsefullt under 1600-, 1700- och 1800-talet, varefter betydelsen minskade. Kor, får och getter var de vanliga djuren. Getterna betade framförallt småträd, ris och buskar varvid tillväxten av gräs och örter gynnades så att kor och får fick bättre bete (lars- son 2009 s. 355)
Prästfäbodar nämns ofta och tidigt i de redogörelser för prästernas jordin- nehav som tillkommit i samband med visitationer. En förklaring till detta skulle kunna vara att prästerna var ”något av ett lokalt storjordbrukarskikt”
med ett betydande kreatursinnehav och därför behövde utöka betesmarken (Myrdal & Söderberg 1991 s. 224). Arkeologiska och vegetationshistoriska stu- dier har emellertid nyligen gjorts på historiskt kända fäbodar i norra Svealand och södra Norrland, varvid man kunnat konstatera att flera av dem användes regelbundet redan under vikingatid och tidig medeltid (Karlsson & emanuels- son 2002 s. 124 och där anförd litteratur). ett specialfall utgör byn ängersjö i nordvästra Hälsingland, där man genomfört ett stort tvärvetenskapligt pro- jekt, där fäbodarna satts i relation till byn. Pollenanalyser tyder på att sädesod- ling och boskapsskötsel bedrevs i byn redan före mitten av första årtusendet.
Pollenanalyser och torvlagerföljder från fäboden Öjingsvallen visar de förs- ta spåren av mänskligt nyttjande under andra hälften av första årtusendet, medan sädesodling och ökat betestryck är påtagligt från 900-talet (Karlsson
& emanuelsson 2002 s. 124 ff.). en annan fäbodvall i ängersjö, Gammelvallen, anses genom arkeologiska och paleo-ekologiska undersökningar möjlig att da- tera till vendeltid-vikingatid (emanuelsson m.fl. 2000 s. 127 f., 130 f.). Det finns numera således all anledning att räkna med att fäbodväsendet i norra Svealand och Södra Norrland faktiskt går tillbaka till yngre järnålder.
Slutord
Geten är ett intressant djur, mycket betydelsefullt för människan och med en stark personlighet, nyfikenhet och initiativkraft. efter denna översikt av ge- tens förekomst i det forntida och tidigmedeltida Sverige är det uppenbart att geten under en mycket lång tid var ett viktigt djur på många sätt, funktionellt liksom också symboliskt. Geten hade betydelse i den antika grekiska mytolo- gin bland annat som offerdjur. Dess grundmurade rykte för kättja återspeglas i den lättsinnige herdeguden Pan som avbildades luden, med en bocks bakben, horn och skägg. Det överfördes så småningom till den tidiga kristendomen, där geten i bibeln har ett symbolvärde som syndabock (3 Mosebok 16:21 f.).
På den yttersta dagen framställs getterna som dömda till evigt straff i motsats till de frälsta fåren (Matt. 25:22 f.). När djävulen på 1000-talet dyker upp i den västeuropeiska kyrkliga ikonografin framställdes han med bockfötter och bockhorn (Bernström 1960 s. 291 f.). De ovan nämnda exemplen på avbild- ningar av getter i den medeltida kyrkliga konsten i Sverige ger emellertid en mer nyanserad och vardaglig bild av geten i det svenska bondesamhället.
litteratur
u+ nummer refererar till Upplands runinskrifter, granskade och tolkade av Elias Wes- sén och Sven B.F. Jansson, 1940–1958. Sveriges runinskrifter 6–9. Stockholm:
Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Arbman, Holger, 1955: Svear i Österviking. Stockholm: Natur och Kultur.
Bernström, John, 1960: Get. I: Kulturhistoriskt lexikon för Nordens medeltid från vi- kingatid till reformationstid, band V, red. John Granlund. Malmö: Allhems Förlag.
Sp. 289–293.
Blind, Ann-Catrin & Kuoljok, Kajsa, 2007: Fjällsamisk getskötsel. I: Människan och faunan. Etnobiologi i Sverige 3. Stockholm: Wahlström & Widstrand. S. 289–291.
Boessneck, Joachim & von der Driesch, Angela, 1979: Eketorp, Befestigung und Sied- lung auf Öland/Schweden. Die Fauna. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Brøndsted, Johannes, 1960: Danmarks Oldtid. III. Jernalderen. København: Gylden- dal.
Burenhult, Göran, 1980: Götalands hällristningar del I (utom Göteborgs och Bohus län samt Dalsland). Stockholm: Göran Burenhults förlag.
Carlie, Anne, 2004: Forntida byggnadskult. Tradition och regionalitet i södra Skandina- vien. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.
Clutton-Brock, Juliet, 1999: A Natural History of Domesticated Mammals, 2nd edition.
Cambridge: Cambridge university Press & The Natural History Museum.
Degerbøl, Magnus, 1948: Dyreknogler fra vikingeborgen ”Trelleborg”. I: Nørlund, Poul: Trelleborg. København: Nordisk Forlag. S. 241–264.
emanuelsson, Marie, Bergquist, ulla, Segerström, ulf, Svensson, eva & von Stedingk, Henrik, 2000: Shieling or something else? Iron Age and Medieval forest settle- ment and land use at Gammelvallen in ängersjö, Central Sweden. Lund Archaeo- logical Review 6. S. 123–138.
Forstenpointner, Gerhard, Galik, Alfred & Weissengruber, Gerald, 2013: The zoo- archaeology of cult: perspectives and pitfalls of an experimental approach. I:
Bones, Behaviour and Belief. The Zooarchaeological Evidence as a Source for Ritual Practice in Ancient Greece and Beyond. eds. Gunnel ekroth & Jenny Wallen- sten. Stockholm: Publikationsnämnden över de Svenska Instituten vid Rom och Athen. S. 233–242.
Gaimster, Märit, 1998: Vendel period bracteates on Gotland. On the significance of Germanic art. lund: Almqvist & Wiksell International.
Greenfield, Haskel J. & Arnold, elizabeth R., 2015: ‘Goat milk?’ New perspectives on the zooarchaeological evidence for the earliest intensification of dairying in south eastern Europe. World Archaeology DOI: 10.1080/00438243.2015.1029076.
Gräslund, Anne-Sofie, 1969: Särdrag inom vikingatidens gravskick. I: Nordsvensk Forntid, red. Hans Christiansson & Åke Hyenstrand. umeå: Skytteanska sam- fundet. S. 133–150.
Gräslund, Anne-Sofie, 1984: Beutel und Taschen. I: Birka II:1, systematische Analysen der Gräberfunde, red. Greta Arwidsson. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. S. 141–154.
Gräslund, Anne-Sofie, under utg.: Aspects of the conversion of Scandinavia. I: Inter- pretatio Scandinavica. Proceedings from the 65th Sachsen Symposium. Warszawa.
Hagberg, ulf erik, 1967a: Skedemosse. Studier i ett öländskt offerfynd från järnåldern.
Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Hagberg, ulf erik, 1967b: The Archaeology of Skedemosse II. The Votiv Deposits in the Skedemosse Fen and their Relation to the Iron-Age Settlement on Öland, Sweden.
Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Hatting, Tove, 1999: Husdyrenes tidligste historie. København: landbohistorisk Sel- skab.
Hed Jacobsson, Anna, Runer, Johan & Svensson, Kenneth, 2013: Vägen till dejan och bryten. En berättelse om den vikingatida gården i Hjulsta. upplands Väsby: Ar- keologikonsult.
Hinson, Joy, 2015: Goat. london: Reaktion Books.
Iregren, elisabeth, 1997: Människors matrester – ben av husdjur och vilt. I: Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien, red. Inger Zachrisson.
Stockholm: Statens Historiska Museum. S. 125–129.
Jennbert, Kristina, 2004: Sheep and goats in Norse Paganism. I: Pecus: Man and Ani- mal in Antiquity. Proceedings of the Conference at the Swedish Institute in Rome, September 9–12, 2002. Rom: Svenska institutet. S. 164–170.
Karlsson, Hanna & emanuelsson, Marie 2002: Fäbodväsendets långa historia. en diskussion utifrån vegetationsförändringar vid Öjingsvallen under 1500 år.
I: Periferins landskap. Historiska spår och nutida blickfält i svensk glesbygd, red.
ella Johansson. lund: Nordic Academic Press. S. 123–140.
Karlsson, Johnny, 2016a: Spill: Om djur, hantverk och nätverk i Mälarområdet under vikingatid och medeltid. Stockholm: Stockholm university.
Karlsson, Johnny, 2016b: Ben och hornhantverk i Birka och Sigtuna – nätverk mani- festerade i råvaruanvändning. Situne Dei 2016. S. 52–59.
Klindt-Jensen, Ole, 1957: Bornholm i folkevandringstiden og forudsætningerne i tidlig jernalder. København: Nationalmuseet.
larsson, Jesper, 2009: Fäbodväsendet 1550–1920. Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem. Östersund: Jamtli.
Magnell, Ola, Boethius, Adam & Thilderqvist, Johan, 2013: Fest i uppåkra. en stu- die av konsumtion och djurhållning baserad på djurben från ceremonihus och vapendeposition. I: Folk, fä och fynd, red. Birgitta Hårdh & lars larsson. lund.
S. 85–132.
Magnell, Ola & Iregren, elisabeth, 2010: Veitstu hvé blóta skal? The Old Norse blót in the light of osteological remains from Frösö Church, Jämtland, Sweden. Current Swedish Archaeology 18. S. 223–250.
Malmer, Mats P., 1963: Metodproblem inom järnålderns konsthistoria. lund: Gleerups Förlag.
Mattisson, Anna, 1994: Djurben i gravar från yngre bronsålder. Opubl. examensupp- sats, Institutionen för arkeologi, uppsala universitet.
Mundal, else, 2012: Heiðrún – den mjødmjølkande geita på Valhalls tak. I: Fjold veit hon fræða. Utvalde arbeid av Else Mundal, red. Odd Einar Hagen, Bernt Øyvind Thorvaldsen & Jonas Wellendorf. Oslo: Novus Forlag. S. 209–219.
Myrdal, Janken, 2012: Boskapsskötseln under medeltiden. En källpluralistisk studie.
Stockholm: Nordiska Museet.
Myrdal, Janken & Söderberg, Johan, 1991: Kontinuitetens dynamik. Agrar ekonomi i 1500-talets Sverige. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
Nerman, Birger, 1953: Arkeologisk datering av lister- och listerbystenarna, tillika ett bidrag till frågan om domareringarnas tidsställning. Fornvännen 48. S. 178–199.
Noddle B., 1994: The underrated goat. I: Urban-rural connexions: perspectives from environmental archaeology, ed. by A.R. Hall & H.K. Kenward. Symposia of the Association for environmental Archaeology No 12. Oxford. S. 117–128.
Nordén, Arthur, 1926: Östergötlands bronsålder. linköping: Henrik Carlssons Bok- handels Förlag.
Nørlund, Poul, 1948: Trelleborg. Nordiske Fortidsminder IV:1. København: Nordisk Forlag.
Pedersen, ellen Anne & Widgren, Mats, 1998: Järnålder 500 f.Kr. – 1000 e.Kr. I: Det svenska jordbrukets historia. I. Jordbrukets första femtusen år, red. Janken Myrdal.
Stockholm: Natur och Kultur/lTs förlag. S. 237–482.
Petersson, Maria, 2006: Djurhållning och betesdrift. Djur, människor och landskap i västra Östergötland under yngre bronsålder och äldre järnålder. linköping: Riks- antikvarieämbetet.
Petruchin, V.J., 1975: Ritual’nye sosudy iz Gnezdova i Cernigova. Vestnik Moskovskogo universiteta, istorja, No 2 1975. S. 85–92.
Pettersson, Björn, 2007: Kammakeriavfallets spridning på en tidigmedeltida stadsgård i Sigtuna. Situne Dei 2007. S. 7–15.
Santesson, lillemor, 1989: en blekingsk blotinskrift. en nytolkning av inledningsra- derna på Stentoftenstenen. Fornvännen 84. S. 221–229.
Sizov, V.I. 1902: Kurgany Smolenskoj gubernii. Gnezdovskij mogil’nik. (Materialy på archeologii Rossi 28). Sankt-Petersburg.
Snorres Edda. Översatt av K.G. Johansson & M. Malm. Stockholm: Fabel 1997.
Sundqvist, Olof, 2015: Contribution of the oldest runic inscriptions to the recon- struction of ancient Scandinavian religion. Some methodological reflections with reference to an example of the phenomenological category of “ritual specialists”.
I: Archäologie und Runen. Fallstudien zu Inschriften im älteren Futhark. Heraus- gegeben von Oliver Grimm und Alexandra Pesch. Beiträge zum Workshop am Zentrum für Baltische und Skandinavische Archäologie (ZBSA) in Schleswig am 3/4 Februar 2011. Kiel/Hamburg: Wachholtz Verlag. S. 121–143.
Trotzig, Gustaf, 2004: Trons försvarare i Birka. Fornvännen 99. S. 197–208.
ullén, Inga, 1995: The Power of Case Studies. Presentation of a late Bronze Age Settle- ment in Central Sweden. Journal of European Archaeology 1994:2. S. 249–262.
Vretemark, Maria, 1997: Från ben till boskap. Kosthåll och djurhållning med utgångs- punkt i medeltida benmaterial från Skara. Del 1. Skara: länsmuseet.
Welinder, Stig, 1998: Neoliticum – Bronsålder 3900–500 f.Kr. I: Det svenska jordbru- kets historia. 1. Jordbrukets första femtusen år, red. Janken Myrdal. Stockholm:
Natur och Kultur/lTs förlag. S. 11–236.
Westerström, Bert Axel, 1997: Skinn. I: Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien, red. Inger Zachrisson. Stockholm: Statens Historiska Mu- seum. S. 236–237.
Wigh, Bent, 2001: Animal Husbandry in the Viking Age Town of Birka and its Hinter- land. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.
Zachrisson, Inger, 1997: Gravarna, Gravgåvorna. I: Möten i gränsland. Samer och ger- maner i Mellanskandinavien, red. Inger Zachrisson. Stockholm: Statens Histo- riska Museum. S. 56–71.
Zachrisson, Inger & Iregren, elisabeth, 1997: Vivallen – en samisk boplats. I: Mö- ten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien, red. Inger Zachrisson.
Stockholm: Statens Historiska Museum. S. 117–124.
Zeder, Melinda A. & Hesse, Brian, 2000: The Initial Domestication of Goats (Capra hircus) in the Zagros Mountains 10,000 Years Ago. Science 287: 2254–2257.
Zeuner, Frederick e., 1963: A History of Domesticated Animals. london: Hutchinson.
Geten i Sverige
Kulturhistoriska och samtida perspektiv
Föredrag vid ett symposium i Uppsala den 20 november 2015 Utgivna av Katharina Leibring och Ingvar Svanberg
Uppsala 2017
Omslagsbild: Kvinnor med getter i Malung 1895.
Teckning Per Hedman (Uppsala universitetsbibliotek)
Grafisk formgivning: Martin Högvall, Grafisk service, Uppsala universitet Tryckt i Sverige av DanagårdLiTHO AB, Ödeshög 2017
ISBN 978-91-86959-35-7
