Isolerades möjligheter att försvara sig själva i kommande rättegång: fem före detta isolerades berättelser

Kriminologiska institutionen

Isolerades möjligheter att försvara sig själva i kommande rättegång

- fem före detta isolerades berättelser

Examensarbete för kandidatexamen i kriminologi, 15 hp Kriminologi

Grundnivå

Vårterminen 2018

Sammanfattning

Syftet med studien är att undersöka hur isoleringen av brottsmisstänkta påverkar deras möjligheter att försvara sig själva i deras kommande rättegång. Teorin är en emotionsteori som beskriver tre huvudsakliga psykologiska behov samt konsekvenser som kan uppstå då behoven inte tillgodoses. Den tidigare forskningen utgörs av studier kring isolering och dess skadeverkningar. Ångest, oro, koncentrationssvårigheter, minnesproblem och nedstämdhet är några av de konsekvenser som kan uppstå till följd av bara en kort tids isolering. Mina utgångspunkter är att personer som varit isolerade före rättegången torde ha påverkats negativt i sina möjligheter att försvara sig själva. För att undersöka frågan har jag genomfört semistrukturerade intervjuer med fem personer som har erfarenhet av att vara häktade med restriktioner (och således vara isolerade) för att sedan närvara vid rättegång. Samtliga intervjupersoner berättade att de mått väldigt dåligt under tiden för isoleringen och de verkar ha upplevt många av de psykiska och fysiska besvär som dokumenterats i tidigare studier. I samtal om hur själva rättegången upplevdes beskrev intervjupersonerna att de haft svårt att fokusera på frågorna, att de glömt bort vad de tidigare tänkt ta upp, att det känts jobbigt med så många intryck efter lång tid i ensamhet och att de inte känt sig som sig själva. Resultatet talar för att effekterna av isolering har en negativ påverkan på intervjupersonernas möjlighet att försvara sig själva i rättegången. Det kan i och för sig inte uteslutas att intervjupersonernas upplevelser av sin rättegång även påverkats och orsakats av andra faktorer än den föregående isoleringen. Trots det anser jag att jag kan dra den slutsatsen att isoleringen påverkar de misstänktas möjlighet negativt att kunna försvara sig själva vid sin rättegång.

Sverige har fått kritik från FN och Europarådet sedan 90-talet med anledning av allt för långa häktestider och användandet av för omfattande och inskränkande restriktioner. Jag vill med denna studie belysa de eventuella konsekvenserna som kan uppstå av att vara isolerad under häktestiden, och hur detta i sin tur påverkar den häktades möjligheter att försvara sig själv i rättegången. Häktning används som en tvångsåtgärd för att säkerställa att en rättssäker process genomförs, men hur rättssäkert är det när den tilltalade med stor sannolikhet fått försämrade möjligheter att försvara sig i sin egen rättegång?

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Syfte... 2

1.2 Frågeställning ... 2

1.3 Avgränsning ... 2

2. Begreppsförklaring ... 2

3. Teori ... 3

4. Tidigare forskning ... 3

5. Metod... 9

5.1 Kvalitativa semistrukturerade intervjuer ... 9

5.2 Forskaren som verktyg ... 10

5.2.1 Forskarens förförståelse ... 10

5.3 Urval ... 11

5.4 Intervjupersonerna ... 12

5.5 Tillvägagångssätt ... 13

5.6 Transkribering ... 15

5.7 Etik ... 15

5.8 Analysmetod ... 16

5.9 Reflektioner ... 17

6. Analys och resultat ... 20

6.1 Känslorna av att vara isolerad ... 20

6.2 Känslorna under rättegången ... 21

6.3 Känslorna efter rättegången... 24

6.4 Sammanfattning... 27

7. Diskussion ... 28

8. Referenslista ... 31

Bilaga 1 Intervjuguide ... 34

1. Inledning

I found solitary confinement the most forbidding aspect of prison life. There is no end and no beginning; there is only one’s mind, which can begin to play tricks. Was that a dream or did it really happen? One begins to question everything. (Nelson Mandela, 1995)

Varje år häktas mellan 9000–10 000 personer i Sverige (Brå 2017:8). Genomsnittstiden för häktningar är två månader och under de två månaderna sitter de häktade i regel isolerade under den största delen av tiden. Detta innebär att de avskiljs från omgivningen och att de inte har kontakt eller samröre med någon. Häktningstiderna kan också bli väldigt långa; ungefär 500 personer var år 2015 häktade längre än ett halvår. Under flera decennier har Sverige kritiserats för sina långa häktningstider och isoleringen som häktning med restriktioner medför. Kritik har riktats från bland annat FN:s antitortyrkommitté och Europarådet (Ibid). Att isolering bidrar till negativa konsekvenser för de häktade och att en majoritet av de isolerade mår väldigt dåligt är välstuderat och sedan länge konstaterat (Ibid:89). Det som däremot saknas är empiri om hur dessa omständigheter påverkar den misstänktes möjligheter att försvara sig själv i sin rättegång.

Att häktas innebär att personen tas i Kriminalvårdens förvar under förundersökningen. I regel blir en person gripen av polisen, anhållen och sedan häktad. För att kunna bli häktad måste domstolen fatta beslut., När det har gjorts förs personen till ett häkte i väntan på rättegång. I Sverige finns det ingen bortre gräns för hur länge en person kan vara häktad, vilket innebär att häktning kan pågå hur länge som helst. Ovetskapen om när häktningen ska ta slut stressar många som är häktade (Brå 2017:90).

När en person är häktad görs detta alltså i väntan på rättegång, vilket innebär att man fortfarande anses oskyldig. I Sverige utgår man från att en person är oskyldig fram till att motsatsen har bevisats (se FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter). Är det då skäligt att personer som ännu inte bevisats vara skyldiga till brott ska behöva uppleva påfrestande förhållanden och psykiska konsekvenser med anledning av att polisen på ett rättssäkert sätt ska kunna genomföra en förundersökning? Det blir vidare intressant att lyfta frågan om häktning och isolering skulle kunna försämra rättssäkerheten, då den för med sig så mycket negativa konsekvenser för den häktade. Det är inte ovanligt med minnesförluster, koncentrationssvårigheter och andra kognitiva nedsättningar (Glancy & Murray 2006:362) vilket torde påverka de häktades möjligheter att försvara sig själva i kommande rättegång.

1.1 Syfte

Syftet med studien är att undersöka hur de häktade upplevt sina möjligheter att försvara sig själva i sin rättegång efter att de varit isolerade. För att ta reda på detta vill jag även undersöka hur häktestiden och isoleringen påverkade dem, samt vilka känslor det väckte.

1.2 Frågeställning

- Hur upplever en person som varit häktad med restriktioner att denne kan försvara sig själv i sin rättegång?

1.3 Avgränsning

Med hänsyn till den begränsade omfattningen av den aktuella studien samt given tidsram kommer jag att intervjua personer med erfarenhet av att vara häktad med restriktioner. Jag kommer att ställa frågor kring deras erfarenheter av förhållandena på häktet samt deras upplevelse av rättegången. För att komplettera de redan omfattande studierna som finns på effekter av isolering har jag valt att genomföra intervjuer med fokus på rättegången istället.

Studien avgränsas således till detta.

2. Begreppsförklaring

I studien kommer jag använda mig av ord som häktad, restriktioner och isolerad. Under detta avsnitt förtydligas vad som avses med begreppen.

Häktad kan en person bli om denne på sannolika skäl misstänks för brott som kan ge mer än ett års fängelse. När åklagaren har inlett en förundersökning kan de skicka in en begäran till domstolen som i sin tur fattar ett häktningsbeslut, om tillräckliga skäl finns. Grunderna för att domstolen ska kunna fatta beslut om häktning är att personen misstänks avvika eller undandra sig lagföring eller straff (flyktfara), undanröja bevis eller på annat sätt försvåra utredningen (kollusionsfara) eller fortsätta att begå brott (recidivfara) (24 kap. 1 § 1st RB). Detta innebär alltså att en person häktas i väntan på rättegång, under tiden som en förundersökning pågår.

Restriktioner är olika begränsningar som åklagaren kan ålägga den misstänkte. Det som utmärker restriktionerna är att den häktade inte får umgås med andra häktade eller någon annan, inte får ta emot obevakade besök eller telefonsamtal. I aktuell studie används således begreppet synonymt med isolering då de häktade är isolerade en majoritet av dygnet (Brå 2017:18).

Isolerad innebär att personen sitter inlåst under flera timmar per dygn (i de flesta fall 23 timmar) utan möjlighet och tillåtelse att prata eller umgås med andra (Shalev 2008:18).

Fri fot används när man beskriver en person som inte är intagen i häkte, anstalt eller annan institution (Brå 2016:2). Således en helt fri person.

Rättegång/huvudförhandling är den domstolsförhandling i tingsrätten där det beslutas om den misstänkte eller skyldig eller inte (Brå 2013:23). Det är personernas känslor kring rättegången som jag är intresserad av att undersöka i aktuell studie.

3. Teori

I följande avsnitt presenteras två teorier som beskriver hur och varför känslan av att vara isolerad tros påverka individen så som den gör. Den ena teorin är en emotionsteori som lyfter tre psykologiska behov som är viktiga för välbefinnandet, den andra är en social identitetsskaparteori om hur känslan av ’jaget’ uppstår i relation till andra.

Inom emotionsteorier är grundantagandet att människan är en aktiv varelse med starka drivkrafter att engagera, leka, utforska och experimentera med sig själv och sin omgivning (Reeve 2015:154). Helt avgörande för en persons välbefinnande är således omgivningen. I interaktion med omgivningen uppfylls såväl de fysiologiska behoven; vatten, mat och luft, som de psykologiska behoven (Ibid.). De psykologiska behoven för att en person ska känna välbefinnande är autonomi, kompetens och tillhörighet. Om de psykologiska behoven blir tillfredsställda finns en ökad chans till bättre hälsa och mående (Ibid.:157). Begreppet autonomi beskriver vikten av en individs självbestämmande och möjlighet att kunna fatta egna beslut om vad som ska göras, när det ska göras och hur det ska göras. Människan har således ett behov av att känna autonomi; fri vilja. Att kunna identifiera sig med det man gör, att göra det man vill samt att de beslut man fattar överensstämmer med vem man själv är och vad man står för främjar känslan av autonomi. Minst lika viktigt är att få låta bli att göra sådant som man inte vill göra (Ibid.:158, 159). Begreppet kompetens förklarar människans behov av att känna sig duktig inom jobb, skola eller i relationer. Då människan har ett behov av att utvecklas och möta utmaningar så finns även ett viktigt behov av att kunna bemästra utmaningarna på ett tillfredsställande sätt (Ibid.:167). För att behovet av kompetens ska tillfredsställas behöver man, utöver att klara olika uppgifter, få respons av sin omgivning. Att få återkoppling på de väl utförda handlingarna är viktigt för att kompetensbehovet ska kunna uppfyllas. Återkopplingen

kan komma från själva uppgiften; att man blir nöjd med utförandet, eller från omgivningen; att någon ger respons på att handlingen har utförts väl (Reeve 2015:168). Behovet förklarar också varför vi gillar att göra det vi tycker om att göra. Alla har olika hobbys, vissa tycker om att dansa, andra gillar att rita eller träna. När vi gör någonting som vi tycker om att göra uppnår vi också känslan av kompetens (Ibid.:167). Det sista psykologiska behovet är tillhörighet.

Tillhörighet innebär att människor behöver gemenskap för att må bra. Människan måste känna sig behövd, bli accepterad och förstådd av människorna i sin omgivning. Människan har ett starkt behov av att ha emotionella band och varma relationer till andra. För att kunna känna tillhörighet är interaktion med andra nödvändig. Det är också viktigt att de som vi interagerar med visar värme, omtanke, uppskattning och intresse för oss, och vi för dem. Relationen måste alltså vara ömsesidig. Om så inte sker uppfylls inte behovet av tillhörighet (Ibid.:176).

Tillhörighet är också betydande för personers känsla av ’sig själv’. Antagandet att känslan av

’jag’ skapas i processer med andra grundar sig på sociala identitetsteorier. Dessa teorier belyser att ens identitet är beroende av omgivningen, sociala relationer och interaktioner för att identiteten ska kunna upprätthållas och utvecklas, och att en identitet inte kan existera utan en social omgivning (Mead 1976:30, 149; Giddens 1991:102).

När någon isoleras försvinner förutsättningarna för tillfredsställelse av samtliga dessa tre psykologiska behoven. I kontrast till självbestämmande kan personen inte bestämma någonting själv. Det finns regler för när personen ska äta, duscha eller besöka utomhusplatsen för

’promenad’. Stora delar av beteendet styrs alltså av någon annan. Behovet av autonomi tillfredsställs således i obefintlig utsträckning jämfört med om personen inte var isolerad (Reeve 2015:158). Det råder även en avsaknad stimulans av kompetensbehovet. Inom emotionsteorin hävdas att vilken uppgift som helst skulle kunna bli stimulerande om den gav precis rätt mängd utmaning. Då vardagen för en isolerad person är innehålls- och sysslolös så finns det heller inga utmaningar att lösa, och vardagen kan då upplevas tråkig och meningslös. Detta bidrar även till att en isolerad varken har möjlighet att utvecklas eller kan känna sig duktig och få uppmärksamhet för sina förtjänster, något som är viktigt för att kunna känna välbefinnande och motivation till att klara motgångar (Ibid.:170). Om personens generella känsla av kompetens kraftigt försämras finns det risk att personen undviker utmaningar istället för att försöka bemästra dem, man ger upp innan man har försökt (Ibid.:174). En annan uppenbar konsekvens av isolering är avskärmningen från omvärlden, från fysisk kontakt och sociala interaktioner.

Ensamheten och avsaknaden av sociala relationer ökar risken för bland annat depressioner

psykisk hälsa (Reeve 2015:177). De relationer en person har försvinner under tiden hen är isolerade utan möjlighet att kunna skapa nya. Risk finns då att känslan av ens egen identitet försämras på grund av att de sociala kontakterna försvinner. Jaget, ens egen identitet, skapas i relation till andra genom ett socialt samspel. Om det sociala samspelet försvinner finns det alltså risk att ens identitet och känsla av ’sig själv’ också kraftigt försämras (Mead 1976:109; Giddens 1991:54).

Sammanfattningsvis utgörs det teoretiska ramverket av en emotionsteori som lyfter hur tre psykologiska behov är nödvändiga för att individer ska må bra samt en teori om hur identiteter skapas och upprätthålls i sociala interaktioner med andra individer.

4. Tidigare forskning

I detta avsnitt presenteras forskningsöversikten som kommer att behandla hur isolering påverkar individer och hur psykisk påfrestning påverkar kognitioner. När en person är häktad åläggs denne ofta restriktioner (Brå 2017:8). Dessa restriktioner innebär att personen är isolerad från omgivningen i 23 timmar av dygnets 24. Den häktade har rätt till en timmes ’promenad’

per dygn, om promenaden väljs bort en dag är den häktade således isolerad hela dygnet (Ibid.:

18). Den häktade får inte träffa, prata eller ha kroppskontakt med någon annan än häktespersonalen under tiden hen är ålagda restriktioner. Vid ett fåtal tillfällen (vid matleverans) öppnas luckan till cellen av häktespersonalen, och vid dessa tillfällen bryts isoleringen för en kort period.

Det finns mycket forskning på området om hur häktade som utsätts för isolering påverkas negativt. Resultat visar att isolering är att jämföra med tortyr, att isolering påverkar psyket mycket negativt och att den för med sig en rad andra både kortvariga och långvariga konsekvenser (Scharff Smith 2006:483). Att vara häktad med restriktioner innebär att en person blir isolerad från omgivningen. När restriktionerna har släppt och den häktade inte längre behöver vara isolerad i samma utsträckning har resultat visat att den psykiska ohälsan sjunker, vilket är en indikator på att det är isoleringen som bidrar till den psykiska ohälsa som upplevs på häktena (Holmgren, Frisell & Runeson 2011:20). Min forskningsfråga är inte lika välstuderad. Det har omnämnts i tidigare forskning att de negativa effekterna av isolering påverkan individens förmåga att försvara sig i kommande rättegång (Shalev 2015:151), men detta har inte berörts mer flyktigt. Grunden till studien blir således den breda och välstuderade

frågan kring isoleringens effekter och konsekvenser för psyket. Mitt bidrag till forskningen blir således att undersöka vad effekten av isolering blir för den intagne senare vid rättegången.

För att hitta relevanta artiklar har jag använt mig av sökord som häktad, häktad med restriktioner, restriktioner, isolering i Google Scholar, Google och EDS. Jag har sedan letat upp de artiklar som anges som referenser i det material jag har läst. Vidare har jag läst rapporter från Justitieombudsmannen, Kriminalvården och Brottsförebyggande rådet.

Forskaren Peter Scharff Smith genomförde en litteraturgenomgång av studier om hur isolering påverkar människor. Resultatet var att konsekvenserna av isoleringen var mycket allvarliga och att individer börjar uppleva negativa konsekvenser av häktningen (och således isoleringen) redan efter ett par dagar samt att dessa förvärras ju längre tid de är häktade (Scharff Smith 2006:488). De psykologiska konsekvenserna av isolering som belyses i Scharff Smiths studie är; psykiska reaktioner som huvudvärk, ökad puls och snabbare hjärtslag samt smärta i kroppen, förvirring och koncentrationssvårigheter där svårigheter att uppfatta vad som sker i ens omgivning samt minnesförlust kan vara en följd. Paranoida idéer, hallucinationer och diverse illusioner kan visa sig genom att häktade personer hör röster, känner sig förföljda eller kan få psykoser. Emotionella reaktioner och impulsiva handlingar som depression, ångest, försämrad impulskontroll och självskadebeteende samt försvagning och trötthet i form av att personens allmäntillstånd kan liknas vid apati (Ibid.:488–492). Scharffs Smith studerade personer som var på häkte och befann sig i anstalt, dock med fokus på isoleringen som är densamma oberoende av vilken kriminalvårdsinstans personen befinner sig i.

I Brottsförebyggande rådets rapport Att minska isolering i häkte, 2017 genomfördes en omfattande studie där ett flertal häktade personer intervjuades. 9 486 fall av avslutade häktningar och 525 häktningsframställningar studerades (Brå 2017:25). Denna rapport innefattar intervjuer med häktade personer, vilket är ett komplement till Peter Scharff Smith litteraturstudie. Intervjuerna bekräftade Scharff Smiths resultat; de häktade vittnade själva om att de upplevde psykisk ohälsa, oro och mycket ångest (Ibid.:88). De vittnade vidare om stress inför att inte veta hur länge de skulle behöva vara häktade och oro inför rättegången (Ibid.:90).

Betydande faktorer för de intagnas psykiska ohälsa var att de avskildes från social kontakt, avsaknaden av sysselsättning och information samt frånvaron av stöd när de mådde dåligt (Ibid.:91).

Den sociala avskildheten är en av de starkast påverkande faktorerna i isoleringen. När en person avskiljs från kontakt med andra så uppstår stora risker för den mentala hälsan (Grassian &

Friedman 1986:62) då meningsfulla, sociala relationer och fysisk kontakt försvinner. Enligt socialpsykologiska teorier formas och konstrueras människans uppfattning av sig själv i interaktion med andra, vilket innebär att det finns risk att känslan av ’sig själv’ försvinner när personer isoleras och avskiljs från andra. Detta kan ge upphov till att personen ’förlorar sig själv’ och riskerna för psykiska konsekvenser ökar (Shalev 2008:18; Scharff Smith 2006:497).

Majoriteten av den forskning som bedrivits om isoleringens påverkan har entydiga resultat;

efter bara några dagar av isolering uppkommer stora risker för människans psykiska hälsa.

Även fysiska besvär uppstår där försämring av hjärnaktivitet är en av dem (SOU 2016:67).

Vidare är det konstaterat att det är själva isoleringen som är den påverkande och negativa faktorn för de psykiska problem som kan uppstå i häkte. En person som är häktad och åläggs restriktioner med isolering som följd löper bland annat 20 gånger större risk att behöva söka vård för psykiska besvär jämfört med häktade som inte är isolerade (Glancy & Murray 2006:363). Utöver den försämrade hjärnaktiviteten kan en person som varit isolerad uppleva försämrade kognitiva förmågor; de minns sämre och har svårare att koncentrera sig (Ibid.:362).

Konsekvenserna som presenterats kan uppstå redan efter några timmar i isolering (Ibid.:471).

Kritik har vid ett flertal antal tillfällen riktats mot Sverige då svensk lagstiftning saknar tidsfrister som reglerar hur länge personer får vara häktade, vilket också gäller användandet av restriktioner. I detta är Sverige unikt. En konsekvens är att en person som åläggs restriktioner under häktningen i praktiken kan vara isolerad hur länge som helst (SOU 2016:167).

Ovetskapen om hur länge man ska vara häktad är någonting som stressar många intagna (Brå 2017:66). European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CPT) genomförde ett besök i Sverige 2009. I rapporten framkom bland annat att många av de häktade inte ens blivit underrättade om varför de ålagts restriktioner. I linje med studier om isolering konstaterades och observerades konkreta bevis på isoleringens skadeverkningar vid besöket (CPT 2009:38, 48).

Även Europadomstolen har konstaterat att total isolering utgör en så pass inhuman behandling att det inte kan rättfärdigas med krav på säkerhet eller andra skäl. Vidare konstaterar Europadomstolen att isolering endast bör få användas i undantagsfall, som en sista utväg (European Court of Human Rights 2004:98). Som tidigare nämnts efterföljs inte detta i Sverige,

då restriktioner snarare är regel än undantag. 65 procent av de häktade var år 2015 ålagda restriktioner (SOU 2016:61). Teorierna visar att häktning påverkar den intagne negativt och bidrar till psykisk ohälsa i olika former.

Psykisk ohälsa är i sin tur en påverkande faktor för kognitiva funktioner. Personer som upplever depressioner eller ångest uppvisade också sämre resultat i kognitiva test, jämfört med personer som inte upplevde psykisk ohälsa. De kognitiva funktionerna som försämrades var bland annat uppmärksamhetreglering, uppmärksamhetsfokusering, selektiv uppmärksamhet och möjlighet att kunna återkalla information från korttidsminnet (Reppermund et al 2007:404). Depressioner påverkar även personers möjlighet att bibehålla ansträngning och rikta uppmärksamhet under en längre period, dessutom försämras den fria återkallelsen av långtidsminnen. Vidare har det konstaterats att personer med depressioner i samtal har försämrad reaktionsförmåga, längre perioder av tystnad, mindre totalt andel ord samt långsammare talhastighet (Marazziti 2010:84).

I tidigare forskning har de häktades möjligheter att försvara sig själva berörts. Det har nämnts att isolering före rättegång leder till att den intagnes möjligheter att försvara sig själv kraftigt försämras samt att personer som upplever ångest och depression har sämre förmåga att förstå och delta i rättegången (Shalev 2015:151; Brå 2017:67). Dock har inga omfattande studie ännu gjorts på området. Kriminalvården (2011) har genomfört en studie där häktade med restriktioner (isolerade) jämförts med häktade utan restriktioner (inte lika omfattande isolering) och kommit fram till samma resultat som ovan nämnts; isolering skapar oro, ångest och en rad andra negativa konsekvenser. Vidare framgår att psykisk ohälsa kan försämra den häktades möjligheter och förmågor att försvara sig själv i kommande rättegång (Holmgren, Frisell &

Runeson 2011:23) eftersom isolering bidrar till psykisk ohälsa finns det således anledning att anta att den påverkar prestationen i rättegången.

Reaktionen på och upplevelsen av att bli isolerad är individuell. Det finns därmed skillnader även i hur personer upplever och hanterar isoleringen. Ett fåtal studier visar att vissa kan hantera långa tider av isolering utan att visa några märkbara konsekvenser (Suedfeld et al. 1982:310).

Det genomfördes en jämförelsestudie mellan isolerade och icke-isolerade där det hävdades att det inte fanns några skillnader i kognitiva funktioner mellan grupperna efter ett femdagarstest på hur isolering påverkar psyket (Ibid.:310). Enligt en majoritet av tidigare genomförda studier är dock effekterna och de negativa konsekvenserna högst verkliga, varför slutsatsen att isolering

påverkar den intagna negativt ändå kan fastslås (Scharff Smith 2006:503).

Ett flertal studier konstaterar att det finns överhängande risker att personer drabbas av negativa konsekvenser till följd av isoleringen. Vissa av konsekvenserna existerar endast under tiden för isoleringen medan andra blir permanenta. Vanliga konsekvenser som riskerar att uppstå till följd av isolering är apati, ångest, panikångestattacker, lägre tolerans för stress och nervositet.

Depression, att personen känner sig hopplös eller får ett labilt känsloliv kan uppstå. Sämre impulskontroll och ökad känsla av vrede och nervositet. Kognitiva nedsättningar som sämre möjlighet att koncentrera sig, sämre förmåga att förstå, försämrat minne, förvirring och sämre uppmärksamhetsreglering förekommer också i hög utsträckning (Andersen, et al. 2000:22;

Shalev 2008:11,15,16,20; Grassian & Friedman 1986:54; Scharff Smith 2006:488–492; Glancy

& Murray, 2006:362; Haney 2003:130).

5. Metod

I detta avsnitt presenteras bland annat vilken metod som valts, förförståelse, urval, en kort presentation av mina intervjupersoner och vilken analysmetod som använts. Aktuell studie är kvalitativ och materialet har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med fem personer.

5.1 Kvalitativa semistrukturerade intervjuer

Valet av kvalitativa intervjuer kändes givet då jag ville ha möjlighet att få utförliga och rika beskrivningar som svar på den aktuella frågeställningen. Jag ville veta hur det kändes för personerna och hur situationen uppfattades och upplevdes. För att göra detta på ett tillfredsställande sätt genomfördes intervjuer (Brinkmann & Kvale 2014:46). Jag ville komma åt intervjupersonens upplevelser och händelser, få ett rikt och fylligt material med möjlighet att söka och förstå de olika upplevelserna. För att göra detta valde jag att ställa breda, relativt få och öppna frågor i vad som kallas en semistrukuterad intervju (Ibid.:46). Den semistrukturerade intervjun har ett ramverk för intervjun och saknar därmed frågor i följd som ska följas till punkt och pricka, detta möjliggör en flexibilitet i såväl samtalet som frågorna och är värdefullt då det fångade upp såväl likheterna som skillnaderna i intervjupersonernas upplevelser. Ramverket för intervjun gjorde dock att fokus ändå kunde hållas på det relativt snäva ämnet (Brinkmann

& Kvale 2014:48).

5.2 Forskaren som verktyg

Eftersom kvalitativa intervjuer utgörs av samtal mellan två eller flera personer är samspelet mellan forskaren och intervjupersonerna mycket viktig och helt avgörande för det datamaterial som insamlas. Det är min uppgift att se till att dynamiken mellan mig och intervjupersonen fungerar väl. För att göra detta har jag läst på om kvalitativa intervjuer och samtalsmetodik men också övat på att genomföra intervjuer, bland annat i andra delkurser och utbildningar. Vidare har jag läst på om själva ämnet; dvs. om häktningar, restriktioner och konsekvenserna som kan uppstå av att vara isolerad. Genom att vara kunnig om ämnet har jag kunnat få uttömmande berättelser och haft möjlighet att ställa relevanta frågor och följdfrågor (Brinkmann & Kvale 2014:46, 47). Vidare är det viktigt att forskaren är alert och vaken i intervjun, denne bör lägga märke till subtila uttryck som kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck för att möjliggöra en följsam och fyllig dialog. Då jag hade detta i åtanke vid intervjuerna insamlades fylliga data med detaljerade och djupa beskrivningar om ämnet (Ibid.:121). Ständigt i åtanke var även att allt jag gör påverkar intervjupersonen; det kan vara en nickning, ett leende eller ett ansiktsuttryck. Detta innebär att jag skapar och förändrar kontexten, vilket i sin tur kan påverka intervjun och datainsamlingen till både det bättre och det sämre (Ibid.). Fördelen är att intervjupersonen kan känna sig trygg i att berätta vidare om vissa händelser eller utveckla detaljer. Risken är emellertid att studien blir snedvriden om jag påverkat mina intervjupersoner genom min interaktion (Ibid.:210). Detta har jag dock försökt kompensera för genom en transparant och motiverande begreppsanvändning, resultatbeskrivning och varför jag tolkat citaten som jag gjort (Ibid.:213).

5.2.1 Forskarens förförståelse

Forskarens förförståelse är grunden för valet av forskningsämne, metodval och de tolkningar som görs (Sohlberg & Sohlberg 2013:81). Genom att vara transparent med min förförståelse hoppas jag att jag bringar klarhet i varför jag valt att studera det aktuella ämnet och att läsaren får möjlighet att ifrågasätta eller bättre förstå mina valda tillvägagångssätt och tolkningar (Brinkmann & Kvale 2014:145).

Min förförståelse grundar sig i att en nära vän till mig häktades. Han hade under sin häktningstid restriktioner och var således isolerad under hela häktestiden. När hans rättegång hade genomförts försattes han på fri fot. När han berättade om hur han upplevt häktestiden och isoleringen blev jag berörd. Kunde hans berättelser stämma? Var det verkligen så illa? Vid den

tidpunkten började jag läsa på om isolering och hur det kunde påverka psyket. Jag började läsa andra berättelser av personer med erfarenheter av häkten och läsa protokoll från FN:s antitortyrkommitté. Hur kan detta vara tillåtet? Jag började fundera på hur det kunde komma sig att rättssäkerheten användes som skäl till häktning när konsekvenserna av isoleringen kanske i själva verket var motsatsen till rättssäkra. Det kändes som att det var rimligt att personer som varit isolerade under en tid skulle ha svårare att försvara sig i en rättegång jämfört med om de inte varit isolerade. Intresset för hur rättegången upplevdes för personer med erfarenheter av att ha varit isolerade startade här och har sedan den dagen utvecklats och nu resulterat i aktuell studie.

5.3 Urval

Då jag ville undersöka hur personer kunde prestera och försvara sig själva vid en rättegång efter att de varit isolerade var det viktigt att jag träffade personer som varit häktade med restriktioner fram till rättegången och nu avtjänat ett eventuellt straff eller annan påföljd. Med anledning av detta blev urvalet målstyrt; intervjupersonerna valdes utifrån att de hade erfarenhet av det aktuella ämnet (Bryman 2011:434). Jag ville också att minnet av häktningen och rättegången skulle vara relativt färskt, varför jag ansåg att det inte var lämpligt att intervjua någon som varit häktad för alltför många år sedan. Jag skrev ned vad jag sökte på ett papper; personer som varit häktade med restriktioner, en eller flera gånger. Personer som genomgått en rättegång efter häktningen. Personer som nu är villkorligt frigivna eller på fri fot. Vidare ville jag ha personer med ”neutral” syn på häktet. Med detta menar jag att jag ville intervjua personer som inte själva har ansträngt sig för att häktas, p.g.a. till exempel avsaknad av bostad eller önskan om tak över huvudet och mat för dagen.

För att få intervjupersoner till detta kontaktade jag en frivårdsinspektör som jobbar med klienter som är villkorligt frigivna från anstalt. I mailet beskrev jag syftet med intervjun, vad jag var intresserad av att undersöka och varför, jag informerade om att intervjupersonernas anonymitet garanterades och att alla intervjupersoner skulle tilldelas ett alias samt om ovan nämnda preferenser. Jag föreslog att frivårdsinspektören skulle tillfråga lämpliga kandidater och tillfråga dessa. De som svarat ja till att delta skulle sedan kontaktas av mig. Min begäran om att få intervjua personer som varit på anstalt vidarebefordrades till kriminalvårdens huvudkontor som godkände min begäran och mitt föreslagna tillvägagångssätt.

Frivårdsinspektören parade därefter ihop mig med intervjupersonerna. Frivårdsinspektören

skickade mig sammanlagt fyra olika personer och deras telefonnummer och jag ringde därefter personerna och bokade in en intervju.

Jag ville ha ytterligare en intervjuperson till min studie och genom ett bekvämlighetsurval kontaktade jag därför även en egen bekant och frågade om han kunde tänka sig att delta i min studie. Mannen och jag har endast träffats ett fåtal gånger och med anledning av detta kändes han som en lämplig person att intervjua. Vi är ytligt bekanta, men inte vänner. Han, precis som de övriga, underrättades om studiens syfte, att han skulle vara anonym samt vad materialet skulle användas till. Han tackade ja till att delta och vi bokade in en tid för att genomföra intervjun.

Mitt urval består således av fem män. Innan jag genomförde intervjuerna var jag orolig att detta skulle kunna påverka resultat genom att de inte skulle vilja vittna om att de upplevt psykisk ohälsa. Den rådande mansnormen är ju som bekant att mannen inte ’bör’ visa sig svag eller känslomässig (Bem 1974:156). Efter att jag genomfört mina intervjuer insåg jag dock att detta inte var ett problem. Samtliga var mycket nära sina känsloliv, och dessutom väldigt öppna med dem. Jag ser således inga brister i att urvalet bestod av enbart män. I emotionsteorin och den forskning som presenterats ovan har heller ingen distinktion gjorts mellan män och kvinnor.

Upplevelserna, konsekvenserna och åsikterna delas, oavsett kön.

5.4 Intervjupersonerna

Nedan presenteras en kort beskrivning om mina fem intervjupersoners erfarenheter av häktning samt ålder. Samtliga namn är fingerade.

David är en man i 60-årsåldern som har varit häktad och blivit dömd en gång. Innan aktuell häktning har han ingen tidigare erfarenhet av rättsväsendet eller isolering. David var häktad i ungefär två månader.

Jesper är en man i 40-årsåldern som har varit häktad och dömts ett flertal gånger. Han har varit häktad både med och utan restriktioner innan rättegången, och således erfarenhet av att vara isolerad och inte isolerad innan rättegången. Jesper har varit häktad som längst 11 månader i sträck.

Georg är en man i 40-årsåldern som har varit häktad och dömts ett flertal gånger sedan har var ung. Han har endast erfarenheter av att vara häktad med restriktioner, och såldes bred erfarenhet av isolering. Sammanlagt har Georg suttit häktad många månader.

Michele är en man i 20-årsåldern som har varit häktad en gång men dömts flera gånger. Michele har varit både på fri fot och isolerad innan rättegång. Michele var häktad i fyra månader.

Ivan är en man i 40-årsåldern som varit häktad och blivit dömd en gång. Han var häktad med restriktioner, och således också isolerad, i 12 månader i sträck.

5.5 Tillvägagångssätt

Via telefonsamtal kontaktade jag samtliga intervjupersoner som tackat ja till att delta i studien.

Jag ringde upp, presenterade mig och säkerställde att jag kommit till rätt person. Jag frågade om de fortfarande ville delta i studien och kom sedan med förslag på dagar att genomföra intervjun. Jag ville att intervjuerna skulle genomföras på neutrala platser med möjlighet till avskildhet. Platsen skulle vara bekväm att ta sig till för intervjupersonen och jag ville att såväl intervjupersonen som jag själv skulle känna att platsen var trygg. I samtliga fall genomfördes intervjun på den ort som intervjupersonen önskat och i ett enskilt samtalsrum.

Inför varje intervju hade jag kommit i tid till samtalsrummet och på så vis hunnit förbereda mig.

Jag hade lagt fram min intervjuguide, en penna och datorn vid den plats jag ville sitta på. Valet av plats gjordes med beaktande av var klockan fanns, så att jag kunde hålla koll på tiden samt med hänsyn till fönster till samtalsrummet, där intervjupersonen satt med ryggen mot fönstret för att minska risken för distraktioner.

Jag inledde intervjun med att underrätta intervjupersonerna om att de var anonyma, att deras deltagande var frivilligt och att de när som helst fick avbryta intervjun. Jag upplyste om att jag skulle hålla inspelningen och transkriberingen för mig själv och att materialet endast skulle användas till mitt examensarbete. Jag underrättade om att intervjun spelades in med ljud och sa att de när som helst kunde pausa inspelningen. Jag frågade om de hade några frågor och uppmanade dem att stoppa mig om de skulle komma på någonting. Efter detta inledde jag med att ställa generella frågor om deras upplevelser av häktning för att sedan smala av intervjun mot det ämne jag ville undersöka. Jag började med att fråga vilket/vilka häkten personen varit

intagna på, hur länge denne varit häktad som längst, hur länge denne var häktad sist, om denne hade restriktioner och vad detta innebar. Därefter ställe jag frågor om hur isoleringen påverkade dem psykiskt, hur det kändes och jag bad dem tänka tillbaka. Genomgående i intervjuerna tänkte jag på att vara tyst, längre än vad som vanligtvis känns bekvämt i ett samtal. Jag har insett att detta gör att intervjupersonen får tid att tänka efter och också svara som den vill. Efter frågor om hur de mådde under tiden de var isolerade frågade jag om deras rättegång. Jag frågade hur dagarna innan kändes, hur det kändes att kliva in i salen, att bli hörd och hur det kändes efteråt. Jag avrundande intervjuerna genom att fråga om det fanns något de ville lyfta fram som jag ännu inte frågat om och avslutade genom att tacka för deras deltagande samt upplysa dem om att de kunde kontakta mig om de skulle komma på någon fråga eller synpunkt i efterhand.

För att besvara frågeställningen på ett sätt som skildrar intervjupersonernas upplevelser, relativt fritt från min förutfattade mening, så ställde jag inledningsvis frågor om deras erfarenheter av häktning. Genom detta förankrade jag ämnet hos intervjupersonerna. När ämnet var tydligt för dem ställde jag frågor kring restriktionerna och vad restriktionerna inneburit för dem, både beträffande den psykiska och fysiska miljön. Jag bad dem tänka tillbaka till tiden då de var häktade och känna efter för att de så detaljerat som möjligt skulle kunna minnas sina känslor.

Om intervjupersonerna själva nämnde att de till exempel i efterhand insåg att de glömt att berätta om en viss aspekt i rättegången ställde jag frågor kring försämrat minne, om intervjupersonerna berättade att de hade svårt att hålla fokus riktade jag in mig på frågor om koncentrationssvårigheter. Jag anade att det kunde bero på de kognitiva konsekvenserna av isoleringen, vilket jag dock inte påtalade, utan istället valde att utforska genom frågor som tillät intervjupersonerna att själva berätta om upplevelserna. Jag ställde frågor som var öppna, men även riktade och fokuserade på det som kan besvara min frågeställning. Själva fokuseringen skedde således efter att intervjupersonen givit indikation på att det funnits en upplevelse som eventuellt är en känd och studerad konsekvens av isoleringen.

För att kunna erinra mig om känslan vid intervjutillfället förde jag fältanteckningar vid varje intervju. Efter att intervjun genomförts skrev jag ned känslor och tankar jag haft innan intervjun, under intervjun och efter intervjun. Jag skrev vidare ned hur omgivningen såg ut, hur det lät, hur min intervjuperson verkade och tankar som uppstått under intervjun.

Samtliga intervjuer blev ungefär 1 timme långa. Den kortaste inspelningen var på 53 minuter,

5.6 Transkribering

Transkribering innebär att forskaren skriver ned intervjuerna till en läsbar text med hjälp av den ljudupptagning som förevarit. I och med påbörjandet av transkriberingen påbörjades också analysen av mitt material (Brinkmann & Kvale 2014:220). Jag valde att inte skriva ut ord som

”hmm”, ”mm” eller väldigt långa pauser med anledning av att jag fokuserade på att hitta citat som har betydelse för min studie. Transkriberingarna ska inte användas till någonting annat än att jag ska ha möjlighet till att läsa, jämföra och systematiskt hitta och tolka citat varför utskrivning av ord som dessa kändes överflödigt och onödigt tidskrävande (Ibid.:197).

Citaten som presenteras under mitt analys- och resultatavsnitt är endast ändrade på så sätt att orden lagts i rätt ordning. Samtalsspråk är ofta stakigt, ord kastas om och meningsuppbyggnader ser inte ut på samma sätt som det skrivna språket varför jag har valt att presentera citaten språkligt och grammatiskt korrekt. Vidare har jag valt att presentera vad som åsyftas i samtalet inom [klamrar], när det varit behövligt.

5.7 Etik

Vetenskapsrådets etiska riktlinjer har tagits fram för att värna om intervjupersonerna och dessa bör tillämpas i all form av samhällsvetenskaplig forskning (Vetenskapsrådet 2002:6).

Informationskraven, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet har samtliga beaktats i aktuell studie (Ibid.:7, 9, 12, 14). Intervjupersonerna informerades inledningsvis om att deras medverkan var frivillig och att de när som helst kunde avbryta den. De informerades om att de skulle vara anonyma och att intervjun spelades in. De upplystes om att datan endast skulle användas till mitt examensarbete och att endast jag skulle ha tillgång till deras personliga detaljer, som namn och ålder. Vidare informerade jag om att endast jag skulle ha tillgång till inspelningen och transkriberingen av ljudmaterialet och att detta skulle förvaras på ett säkert sätt. Intervjuguiden och datorn som inspelningen gjordes på placerades mellan mig och intervjupersonen. Intervjuguiden låg väl synlig för intervjupersonerna då jag ville att de skulle kunna se vilka frågor jag hade, om de så önskade.

Att ha varit häktad innebär troligtvis att det finns ytterligare områden som är intressanta att utforska. Detta skulle kunna vara om personen dömdes för brottet denne var misstänkt för, vad det var för brott, hur det var att vara på anstalt och varför personen begick brottet. En anledning till att jag inte ställde frågor av denna karaktär är att svaren på detta inte hade tillfört något av

vikt i min studie, en annan anledning är att frågorna potentiellt kan vara känsliga för intervjupersonerna, detta var dock ingenting om de själva gav uttryck för. Vidare är det aktuella ämnet känsligt som det är. Att väcka frågor och diskutera psykisk ohälsa som stress, ångest, depressioner och aggressioner är känsligt och kan väcka obehag. För mig var det viktigt att intervjupersonerna inte kände sig pressade, att de förstod att de hade min fulla respekt om de inte ville svara på en fråga och att de inte på något sätt kom till skada. Med anledning av det gick jag försiktigt fram med frågorna och kände ständigt av stämningen innan jag ställde en följdfråga. Jag var ständigt observant på kroppsspråk och tonläge för att underlätta upptäckten av ämnen som de potentiellt inte ville gå in på. Vid en intervju blev jag väldigt gripen av intervjupersonens berättelse varvid jag frågade honom om han kände sig okej, då ämnet potentiellt hade kunnat vara väldigt känsligt. Han upplyste mig om att han inte var påverkad av det aktuella ämnet och att han var helt okej. Bortsett ifrån det förekom inga avvikande händelser. Ingen av mina intervjupersoner undvek särskilda ämnen eller händelser som togs upp av mig i intervjuerna. De berättade fritt och obehindrat om sina upplevelser utan att ge uttryck för obehag.

5.8 Analysmetod

När analysen genomförs så urskiljs det viktigaste ur materialet, forskaren ges möjlighet att reflektera över sitt sätt att ställa frågor och följdfrågor samt att det är i detta steg som materialets resultat frambringas genom olika metoder att analysera (Bryman 2011:528, 529).

När jag lyssnade igenom och transkriberade mitt material framträdde mina intervjupersoners upplevelser på sådant sätt att det var lämpligt att presentera och analysera erfarenheterna i tre olika faser, dessa i kronologisk ordning. De tre faserna som skildrades var känslorna innan rättegången, känslorna under rättegången och känslorna efter rättegången. Samtliga faser har citat som är relevanta och kopplas vidare till tidigare forskning och teorier om hur isolering inverkar på individer. Samtliga faser belyser på sitt unika sätt hur intervjupersonernas möjligheter att försvara sig själva i rättegången påverkades.

Vald metod för att analysera mitt material är genom en tematisk innehållsanalys där fokus ligger på att identifiera olika teman i intervjuerna. I mitt material utgjordes dock temana istället av faser, och fokus låg på att finna och tolka relevanta resultat som skildrade intervjupersonernas upplevelser av de tre faserna (Bryman 2011:528). Identifieringen av

faserna styrdes av hur ofta beskrivningar av liknande tidsaspekter och psykiska symptom förekom (Ibid.:551). Fördelaktigt med vald metod är att den är transparant och enkel att beskriva vilket underrättar replikeringar av studien. Begränsningarna med metoden är bland annat att kategoriseringarna är mer eller mindre mina egna subjektiva bedömningar vilket kan ha en påverkan på hur studiens resultat blivit (Ibid.:296). Däremot anser jag att de citat som presenteras under resultatdelen är så pass tydliga att det känns sannolikt att samma tolkning hade gjorts även om de lästes av någon annan. Det finns inte mycket utrymme för egna tolkningar i det som sägs, utan deras budskap är väldigt självklara.

För att underlätta arbetet med att identifiera faserna och tillhörande citat strukturerade jag upp texten och relevanta citat i olika färger. Tre färger representerade mina tre faser. Därefter markerade jag citat i färgen som tillhörde den fasen vilket gjorde materialet lättöverskådligt.

Vidare framträdde upplevelser av att det fanns skillnader mellan att vara isolerad och på fri fot innan rättegången då två av mina intervjupersoner upplevt detta. Detta är någonting som jag nämner som hastigast nedan, under reflektioner, men inte går in närmare på då endast två av mina intervjupersoner har erfarenhet av skillnaderna mellan isolering och fri fot. Citat som skildrade detta fick en egen färg.

5.9 Reflektioner

Fem kvalitativa intervjuer har genomförts i studien, genom dessa intervjuer har jag fått ta del av rika beskrivningar om hur mina intervjupersoner minns isoleringen, efterföljande rättegång och tiden därefter. Jag kommer under resultat att presentera hur mina intervjupersoner ansåg att de kunde försvara sig själva i rättegången, detta behöver naturligtvis inte vara en universell sanning, men det är i vart fall indikationer på hur isolerade upplever sin förmåga att försvara sig själva. Att jag inte kan generalisera mitt resultat är kritik som vanligtvis riktas mot kvalitativa intervjuer (Brinkmann & Kvale 2014:280), dock var inte mitt syfte att generalisera och hävda hur det är utan istället att undersöka hur personer som varit isolerade upplevde sin medverkan i rättegången efter ett antal månaders isolering. Intervjuerna består av berättelser som mina intervjupersoner ville berätta för mig om sina minnen. Jag kan alltså inte veta säkert hur isoleringen påverkade dem, men jag kan veta säkert hur de pratar om sina minnen idag, i relation till mig, vilket är grunden och stommen för aktuell studie. Att det är minnen som jag intervjuar om skulle kunna benämnas som ett ’metodproblem’. Dels då det i vissa fall hade det förflutit ett par månader sedan händelserna (och minnen blir sämre med tiden) och dels för att

det är subjektiva bedömningar som framkommer vid intervjuerna. Med anledning av detta måste jag vara försiktig när jag drar slutsatser kring den ’faktiska’ påverkan på individernas prestation vid rättegången (jmf. Bryman 2011:256). Trots att det kanske finns mer till mina intervjupersoners upplevelser, andra minnen och händelser som de inte berättat om för mig, anser jag att mitt resultat talar sitt tydliga språk.

Med anledning av att jag genomförde semistrukturerade intervjuer fanns möjligheten för mig att gå in på djupet kring intressanta och relevanta ämnen samt utforskade intervjupersonernas upplevelser på ett sådant sätt att jag fick en hög detaljrikedom och målande beskrivningar (Brinkmann & Kvale 2014:48). Att jag hade möjlighet att ställa följdfrågor och vara en del i samtalet var berikande, dock för det även med sig konsekvenser; när jag ber intervjupersonen att utveckla och mer detaljerat beskriva en viss händelse eller känsla finns det risk att intervjupersonen uppfattar att ett önskvärt svar har givits och att intervjupersonen påverkas av mitt sätt att agera i relation till dem. Jag försökte så gott jag kunde att vara neutral och inte ivrigt ställa följdfrågor, utan att på ett neutralt och naturligt sätt ställa frågor på det ämnet vi för tillfället diskuterade. När jag lyssnade på mina intervjuer transkriberade materialet insåg jag dock att jag inte lyckats med min neutrala position helt och hållet. Jag hörde att jag ibland uttryckte iver i situationer där mina förutfattade meningar bekräftades. Detta förekom dock inte i sådan utsträckning att det riskerar hela studiens giltighet, utan det sken igenom vid ett fåtal tillfällen. Att den tolkningen har gjorts av mig, som forskare, är också någonting som naturligtvis kan ifrågasättas och problematiseras, vilket inte är ovanligt när det kommer till studier vars datainsamling utgörs av kvalitativa intervjuer. Det beror på att det är forskaren som har tolkningsföreträde (Ibid.:52). Detta innebär att det är jag, som forskare, som tolkar vad som sägs och hur detta ska kategoriseras och sedan presentera ett resultat som är baserat på mina egna tolkningar (Skrinjar 2003:132). Forskaren har således en enorm makt då denne bestämmer vad som ska presenteras och inte. Genom att vara transparant i metodval, tillvägagångssätt och ständigt motivera sina handlingar så minskar emellertid risken för en subjektiv och snedvriden studie (Sohlberg & Sohlberg 2013:20).

Validitet är ett mått på att en studie har undersökt det den är ämnad att undersöka och hur pass väl studien (och således vald metod) kan besvara den aktuella forskningsfrågan (Brinkmann &

Kvale 2014:264). Vilken metod som har använts och hur begrepp har förklarats är lika viktigt som forskarens skicklighet i genomförandet av intervjuer och dennes hänsynstagande till etiska

aktuell studie förekommer mycket tidigare forskning kring skadeverkningar som isolering kan medföra och det är en logisk härledning att detta även skulle påverka prestationen i rättegången.

Jag har intervjuat personer med kunskap om ämnet och frågorna som har ställts har varit relevanta, jag har med min valda metod undersökt min frågeställning på det sätt som är mest lämpligt – genom intervjuer. Det skedde dock ingen validering av intervjupersonernas utsagor;

jag ifrågasatte inte för att säkerställa att informationen jag fick stämde, jag utgick ständigt ifrån att de talade sanning då det inte fanns någon rimlig anledning att misstro dem (Ibid.:266, 267).

Vidare hade det sannolikt varit bättre för studiens validitet att genomföra intervjuerna nära inpå den avslutade rättegången, för att på detta sätt minska risken för att intervjupersonerna minns händelserna felaktigt. De tolkningar som har gjorts har validerats med stöd i olika teorier om hur isolering påverkar och min slutledning har varit att kognitiva nedsättningar kan bidra till sämre möjligheter att försvara sig själv i en rättegång.

Reliabilitet är ett mått på hur forskaren har undersökt forskningsfrågan, och om detta är giltigt.

Jag har genomfört intervjuer, vilket är ett mycket bra sätt att besvara frågeställningar som intresserar sig för hur fenomen upplevs och känns. För att reliabiliteten ska vara hög i intervjun bör frågorna vara objektivt formulerade och fria från snedvridenhet (Brinkmann & Kvale 2014:260). I aktuell studie ställdes inga ledande frågor, men det går inte att bortse ifrån att intervjun handlade om hur de upplevde att de kunde försvara sig själva efter en tids isolering, och att detta i sig är avslöjande. Det vore dock mycket svårt att få svar på frågeställningen på annat sätt än vad som nu gjorts. Beträffande transkriberingen hade reliabiliteten varit högre om studien genomfördes med ytterligare en person. Genom att vara två som transkriberar så kontrollerar man också reliabiliteten genom att se huruvida båda forskarnas tolkningar överensstämmer (Brinkmann & Kvale 2014:200). Beträffande resultatet är reliabiliteten ett mått på om studiens resultat kommer att se likadant ut om studien gjordes om av andra forskare vid andra tidpunkter (Ibid.:263). Att resultatet skulle bli detsamma är beroende på hur dynamiken skulle se ut mellan intervjupersonerna och den nya forskaren, allt är beroende av kontexten, maktrelationen och tilliten mellan forskaren och intervjupersonen. Vidare blir det svårt att replikera frågornas sätt att ställas; en forskare låter på ett visst sätt när vissa frågor ställs, omedvetet bekräftar svar med nickningar och hastighet i frågorna (Ibid.:263).

Anledningarna gör det svårt att replikera resultatet och därmed ifrågasätta reliabiliteten.

6. Analys och resultat

I följande avsnitt analyseras det material som har samlats in genom mina fem intervjuer. I materialet beskriver mina intervjupersoner om hur häktningen påverkar dem under hela processen och således i de tre olika faserna. I analysen presenteras därför upplevelserna i kronologisk ordning; häktestiden före rättegången där rubriken blir känslorna av att vara isolerad, till nästa fas som är känslorna under rättegången och avslutningsvis tankar och känslor efter rättegången.

6.1 Känslorna av att vara isolerad

Samtliga intervjupersoner berättade att de mådde dåligt under tiden de var isolerade. De berättade om känslor som ångest, nedstämdhet, oro och nervositet. Intervjupersonerna menade att det var den obefintliga kontakten med andra personer som främst gjorde att de kände som de gjorde. Samtliga intervjupersoner pratade om hur lite de fick se andra personer, att kontakt med annan person endast skedde vid matlämning och att de kunde ’ringa på’ för att få prata med en häktesansanställd om så för bara några sekunder. När jag pratade med mina intervjupersoner om hur det kändes att vara isolerad svarade intervjupersonerna nästan omgående, som om att minnena fanns väldigt nära till hands.

Jag önskade att någon bara kunde känna min ångest. (Michele)

Jag blev så jävla upprörd vid ett tillfälle. Det bara skakade i tinningarna. Jag blev arg och jag kände hur trycket i kroppen förändrades. Man kände hjärtat va. (…) Jag var ju fortfarande vid medvetande, trots att jag hade ont i bröstkorgen. Jag la mig ner på sängen och andades. Gick ner i varv. Man är helt utlämnad. (David)

91 procent av de som är isolerade upplever ångest (Shalev 2008:11). Michele berättade om sin ångest rakt ut och ordagrant medan David berättar om symptom som jag har tolkat som tecken på ångest. Ångest tar sig i uttryck på många olika sätt, men gemensamt för dem alla är att det inte är positiva upplevelser samt att det är en konsekvens av att behovet tillhörighet inte uppfylls genom att de sociala kontakterna försvinner (Reeve 2015:177). Jesper förklarar att han blev apatisk och Ivan berättar att han uppmanades söka hjälp från psykvården, vilket jag också tolkar som klassiska symptom på ångest.

Jag var rätt apatisk vet jag. (…) Frukosten och lunchen gick jag inte ens upp för till slut.

Jag blev apatisk till slut. Ville inte ens gå ut [på promenad]. (Jesper)

Jag fick problem med magen, jag hade magvärk i 7 månader och åkte till sjukhuset två gånger. Jag trodde jag hade cancer. Du målar upp allt där inne. Jag fick högt blodtryck, det har jag aldrig haft tidigare. Dom [läkarna] sa att det var dags att börja gå i psykoterapi. (Ivan)

Georg är mer restriktiv i sin beskrivning av sina känslor vid häktningen, han nämner inte mycket om sitt egna mående, men när jag frågade honom hur isoleringen påverkade honom svarade han;

Ledsen. Jag blev ledsen. Man blev känsligare på det sättet. Man grät när man tittade på något program och känslorna kom fram. (Georg)

Mina intervjupersoner beskriver mycket av det som tidigare framkommit i studier av isolerade personer. Samtliga har upplevt negativa konsekvenser av häktningen och beskriver att de upplevt såväl fysiska som psykiska besvär. Ångest, vrede, apati, nedstämdhet och aptitstörningar är upplevelser som både mina intervjupersoner vittnar om och som är sedan tidigare studerat bland isolerade (Haney 2003:130, Shalev 2008:20). Enligt den tidigare nämnda emotionsteorin beror de starka negativa känslotillstånden på att de psykologiska behoven inte uppfylls under häktningen (Reeve 2015:170, 176, 177). Den sociala kontakten är fråntagen den häktade, som även saknar fysisk beröring och en stimulerande omgivning vilket samtliga är viktiga faktorer för psykologiskt välbefinnande. Med anledning av att konsekvenserna av isolering tidigare dokumenterats och nu bekräftas av mina intervjupersoner tyder på att det finns belägg för att det är isoleringen som givit upphov till känslorna. Samtliga intervjupersoner vittnade om dessa känslor efter att jag frågat dem om hur de upplevde restriktionerna och isoleringen. I nästa fas berättar mina intervjupersoner om hur de upplevde sin prestation i rättegången. Det känns rimligt att hävda att ovanstående upplevelser och konsekvenser har bäddat för deras förmåga att kunna försvara sig själva i rättegången.

6.2 Känslorna under rättegången

Intervjupersonerna har vittnat om olika upplevelser av rättegången, gemensamt för dem alla är dock att de inte känt sig som ”sig själva”. Samtliga talade om att gå från isolering till ett rum fullt av människor och att det kändes omskakande. De berättade att de blev inåtvända, tysta och nästan förlorade möjligheten att prata. Jag tolkar beskrivningarna som att kontrasten mellan att vara helt ensam i en cell utan möjlighet att prata med någon och att sitta i ett rum fullt av människor där det istället finns krav på att man nu ska prata upplevs som alldeles för stor.

Hur jag känner när jag kommer in i rätten... Det blir jättemycket på en gång. Det känns som att man är nedbruten på ett sätt och så ska man visa sig från sin bästa sida. (…) Det är fullt med människor. Många gånger har jag varit supernervös och haft hjärtklappning, shit, och så stammar man på orden och sådär. (Jesper)

Man är ju inte som man är egentligen är alltså... jag satt där och visste inte vad jag skulle säga eller titta. Direkt in i värsta stressen ju. (Michele)

Michele berättar om att han inte riktigt kände igen sig själv vid rättegången, jag tolkar hans citat som att han tappade fokus och att det var kopplat till intrycken från salen. Jesper säger att han kände sig nedbruten men ändå ville visa sig från sin bästa sida, detta är något som även Ivan berättar om;

Det är väldigt svårt att koncentrera sig. Där ska du ju tala för din fördel, jag riskerade ändå väldigt många år, jag ville göra bra ifrån mig. (Ivan)

Just den natten kunde jag inte sova. (…) Du kommer in i en sal, det var två åklagare, hur många sitter där uppe? Fem-sex stycken. Det var två domare också för att det var så stort mål. Plus en full sal [åhörare]. Du har inte sett några människor alls. Så slängs du in i en sal, klart att allt blir jättestort. Det går inte att prata ju. Du fick frågor men du kunde inte svara. Det gick inte. (Ivan)

Ivan var den intervjuperson som varit häktad och isolerad längst antal månader i sträck. Han riskerade ett väldigt långt fängelsestraff och uppgav att det för honom var viktigt att göra ’bra ifrån sig’ men att han inte lyckades på grund av att det blev för mycket på en och samma gång.

Detta kan härledas till det psykologiska behovet av att känna att man är kompetent inte har blivit tillräckligt uppfyllt. Vid långa perioder utan tillräcklig stimulans finns det risk att människor undviker att engagera sig i situationer som de upplever utmanande (Reeve 2015:170, 174). Jag tolkar Ivans citat som att utmaningen var för stor, han ville lyckas men kände ganska omgående att ’det blev för mycket’. Vidare uppger Ivan att han inte kände sig ’ren’ vid rättegången, och att även detta var en viktig faktor för hur han mådde. Han berättade att cellen som han befunnit sig i luktade mycket illa, att den var oren och att han inte fick ha de kläder han ville ha i rättegången. Frustrationen över att inte kunna bestämma själv skulle kunna vara en konsekvens av att det psykologiska behovet av att känna autonomi inte tillfredsställs (Reeve 2015:181). Under isoleringen har den intagne, som bekant, väldigt inskränkta möjligheter att bestämma själv, vilket rimligtvis skapar såväl irritation som frustration.

Georg berättar, precis som alla, att de glömmer saker, inte kan prata eller koncentrera sig;

Man förändras som människa [i häktet], man försöker vara inställd på det, men så fort man kliver in i rummet [rättegångssalen] och träffar mer människor än du är van vid så fokuserar du på människorna istället för dig själv. Då glömmer man bort det man egentligen vill ha sagt. (…) Det finns ingen koncentration, du är så splittrad i dina tankar, du vet inte var du ska kolla. (Georg)

Mina utgångspunkter var att individer som varit isolerade innan rättegången presterar på ett sämre sätt än om de inte varit isolerade, vilket också styrktes av att två av mina intervjupersoner, Jesper och Michele, hade erfarenhet av såväl att vara isolerad som att slippa vara isolerad innan rättegången. Jesper berättade att han inte hade lika mycket hjärtklappningar, att han var mer avslappnad och hade lättare att koncentrera sig när han inte varit isolerad innan. Han uppgav att den rättegången kändes ’helt okej’. Michele fick frågan om han kunde berätta om hur det var att närvara vid rättegång utan att ha varit isolerad innan och svarar som följer;

När jag inte var på häkte innan rättegången var det ju inte alls samma sak, livet gick ju på som vanligt och man tänkte ju knappt på den [rättegången]. Visst var jag nervös men inte på samma sätt. Jag hade ju inte ångest och så. (Michele)

Att Michele inte hade ångest när han var på fri fot innan rättegången var något som han själv belyste som den stora skillnaden då ångesten gjorde honom tankspridd och förtegen i rättegången. Michele och Jesper berättade båda två att det fanns stora skillnader i hur de mådde och upplevde sig själva i rättegången. De menar att den påverkade faktorn var själva isoleringen. De negativa känslorna som uppstått till följd av isoleringen antas bero på att de tre psykologiska behoven blivit negligerande under flera månader. Om en person avskiljs från sin omgivning, såväl socialt som fysiskt finns det stora risker att de upplever psykisk ohälsa.

Avsaknaden av tillhörighet genom varma och kärleksfulla relationer bidrar till oro och ångest och avsaknaden av fysisk närhet bidrar till ökade nivåer av stresshormoner (Reeve 2015:177).

Samtliga intervjupersoner berättar om svårigheter att anpassa sig till den nya situationen där det förekommer mycket människor och de förväntas att tala för sig på ett korrekt sätt. Några berättar om att de ville visa sig från sin bästa sida inför rätten, men att de inte upplever att de lyckats då de inte kunnat klä sig propert, glömt vad de velat säga, haft svårt att fokusera på frågor och inte kunnat prata. Detta går i linje med forskning på hur psykisk ohälsa påverkar de kognitiva funktionerna (Marazziti 2010:84). Genom att personernas behov av autonomi,

kompentens och tillhörighet under flera månader inte tillgodosetts kan det antas att de känner en frustration kring att de själva inte fått fatta några beslut, att de inte klarar av utmaningen att närvara i rättegången på ett optimalt sätt samt en oro med anledning av de bristande sociala kontakterna (Reeve 2015:178). Med anledning av deras berättelser finns indikationer på att det verkar som att man klarar sig bättre i rättegången om man inte är isolerad innan.

Anpassningssvårigheter, koncentrationssvårigheter och sömnsvårigheter är vanliga konsekvenser som är utmärkande för personer som varit isolerade (Andersen, et al. 2000:22).

Detsamma gäller för försämrat minne och koncentrationssvårigheter som är vanliga konsekvenser av isolering (Glancy & Murray 2006:362). Att intervjupersonerna berättar om att de reagerat över antalet personer i salen, att de inte kunde svara på frågor och inte kände igen sig själva tolkar jag som symptom på koncentrationssvårigheter och ångest. Konsekvenserna visar sig inte hos personer som varit häktade utan restriktioner, och således inte varit isolerade (Andersen, et al. 2000:22), vilket talar för att det är just isoleringen som är den starkast påverkade faktorn. Med anledning av mina intervjupersoners berättelser om hur de mått samt beskrivningar av olika symptom vill jag hävda att mina intervjupersoner lidit av psykisk ohälsa vid tidpunkten för rättegången. Då psykisk ohälsa påverkar möjlighet att minnas, prata och hålla fokus till det negativa (Holmgren, Frisell & Runeson 2011:23) är det sannolikt att även mina intervjupersoners negativa upplevelser av rättegången är en konsekvens av isoleringens skadeverkningar.

6.3 Känslorna efter rättegången

Känslorna efter rättegången varierade mellan intervjupersonerna, det som de däremot hade gemensamt var att det fanns konsekvenser som de kände av trots att de inte längre var isolerade.

Vissa berättade om konsekvenser som uppstod på anstalt, andra om konsekvenser som de märker av än idag. Citaten nedan framkom i samtal om upplevelser kring häktet och inte vid någon särskild fråga, utan när intervjupersonerna drog sig till minnes om olika händelser berättade de även om hur de anser att häktningen har påverkat.

När jag kom ut på anstalt… det är intressant. Där la jag mig själv på isolering. Jag var två eller tre veckor på avdelningen men det slutade med att jag bad om att få lägga mig på sjukavdelningen som i sin tur är en isolering. Så det slutade med att jag låg ytterligare tre månader isolerad. Det är ju intressant också, jag ser på mig själv utifrån. Det var för att jag inte mådde bra. Antagligen så tyckte jag att det var jobbigt att komma ut [på anstalt], och omges av massa människor, jag fixade inte det. Det kändes obehagligt. Det var knäppt. (Jesper)