Not by the book.
Learning by vibing
Informellt la rande ja mlikar emellan
Författare: Sebastian Bruhn Examinator: Karin Strinnholm Lagergren
Abstract
Innehåll
Abstract ______________________________________________________________ 1
1 INLEDNING___________________________________________________________ 2 1.1 Syfte och frågeställning ____________________________________________ 3
2 Teori och tidigare forskning _____________________________________________ 3 2.1 Teori
2.2 Tidigare forskning
3 Metod & Material _____________________________________________________ 5 3.1 Presentation av informanter ________________________________________ 6 3.1.1 Edwin Walter _________________________________________________ 6 3.1.2 Manar Eddin Al Hariri __________________________________________ 7 3.1.3 Juuso Vesterinen ______________________________________________ 8 3.2 Intervju _________________________________________________________ 9 3.3 Observation/ ljudupptagning ________________________________________ 9
4 Urval ______________________________________________________________10 4.1.1 Information till deltagare ______________________________________ 11
5 Resultat ____________________________________________________________11 5.1 Artisternas val av låtar för att representera deras musikaliska bakgrund _____ 11 5.1.1 Edwin Walter´s val ____________________________________________ 11 5.1.2 Manar _____________________________________________________ 13 5.1.3 Juuso ______________________________________________________ 14 5.2 Likheter och skillnader mellan musikerna _____________________________ 16
6 Resultat och analys av sessionerna ______________________________________17 6.1 Urval till resultatdelen ____________________________________________ 17 6.2 Första sessionen _________________________________________________ 17 6.3 Andra sessionen _________________________________________________ 22 6.4 Tredje sessionen _________________________________________________ 24 6.5 Resultatanalys och Slutsats ________________________________________ 25 7 Slutdiskussion _______________________________________________________26 Referenser, Källor och litteratur _________________________________________27
ABSTRACT
Not by the by the book – Learning by vibing: Informal learning between equals.
Today’s Sweden can in several aspects be considered to bear potential of acting as a cultural melting pot. Different cultural expressions and meetings are uttered in diverse societal settings. Musical meetings as such can frequently be observed in public arenas such as culture houses, public recreational spots and -centres. This study intends to explore the informal learning process obtained in a staged multicultural musical meeting between persons from diverse ethnic and cultural settings. The study includes three musicians with seemingly different cultural and musical backgrounds, who were brought together on three occasions to create an original piece of music.
Methodologically the study uses individual opening interviews with each participant, followed by observations through the three sessions. Through the participants joint creative process in assembling an original piece of music, the study finds that the
learning process is characterized by implicit, informal learning between the participants.
However, the participants also display elements of mutual explicit learning throughout the process.
1 INLEDNING
Under 1800-talet utvecklades det vi idag kallar för tango. Begreppet tango användes ursprungligen som en benämning på mötesplatser för afrikanska slavar i Argentina och Uruguay. Genom karnevaler spreds den musik som spelades på dessa mötesplatser till den inhemska befolkningen såväl som till den inflyttade europeiska befolkningen, som ofta var kringresande handelsmän. Framförallt i hamnstäderna, i denna kulturella smältdegel, började en ny form av musik höras i gathörn, på lokala hamnkrogar och bordeller (NE, Tango, 2016). Musikstilen tango inspirerades av de exotiska rytmer de afrikanska slavarna tagit med sig över havet som blandades med lokala och europeiska musiktraditioner. Ungefär ett sekel senare, närmare bestämt på 1970-talet i Bronx, New York, uppstod hiphopen. I det mångkulturella Bronx levde ättlingar till inflyttade européer och afrikanska slavar. Där bodde också en stor spansktalande population med rötter i Centralamerika (NE, Hiphop, 2016). En kulturell smältdegel med andra ord, i vilken hiphopen växte fram med ben i flera olika musikaliska traditioner.
Fenomenet kulturella smältdeglar kan jämföras med det kända ordspråket ett plus ett är lika med tre. Med detta menar jag att det är något som uppstår när konstnärer från olika kulturer möts. Inte bara att deras skickligheter möts och delar duk, vägg eller hårddisk, utan att det utöver det finns en möjlighet att kulturerna möts på ett annat plan eller en annan frekvens och sammanstrålar där för att tillsammans med skickligheten och kreativiteten bilda en helhet vars ekvation är: 1+1=3. Det som fått mig att fundera vidare kring fenomenet kulturella smältdeglar är frågor kring hur man överbrygger kommunikationssvårigheter när kulturbärarna talar olika språk och hur man kan arbeta
friktionsfritt. Vad måste man lära sig av sina medmusiker? Vilka kunskaper måste man förmedla? Ordet ”vibing” i uppsatsens titel syftar här till en process av vibrerande på samma våglängd i bildlig mening. Likt toner som vibrerar på samma våglängd sker
”vibing” mellan musikerna vars låtskapande har utgjort delar av uppsatsens material.
1.1 Syfte och frågeställning
Idag är Sverige en potentiell grogrund för kulturella smältdeglar; här finns stora grupper människor från en mängd olika kulturer. Möten mellan människor från olika kulturer sker på en mängd platser i samhället, men musikmöten kanske främst sker på kulturhus, fritidsgårdar, föreningar, hemgårdar och liknande. I denna studie vill jag undersöka hur och vad människor lär sig av varandra i detta slags situationer, när de samarbetar mot ett gemensamt mål: att skapa bra musik.
Rent konkret kommer jag att simulera en kulturell smältdegel i min studio för att undersöka hur och vad de olika kulturbärarna lär sig av varandra när de arbetar fram ett musikaliskt verk tillsammans. Ur den mängd olika funderingar och frågor jag har kring området har jag valt ut två frågeställningar, som egentligen är två sidor av samma mynt, nämligen:
Vad måste deltagarna lära sig och vad lär deltagarna ut för att nå sitt gemensamma mål?
Med gemensamma mål menas det mål som jag har satt upp för musikerna, alltså att spela in en låt tillsammans.
På vilka sätt förmedlar musikerna sina musikaliska kunskaper?
2 Teori och tidigare forskning
2.1 Teori
I Den fria tidens lärande (Jensen, 2011) beskriver författaren det informella lärandet som ett frivilligt lärande som sker bland jämlikar med ett delat intresse. Det informella lärandet står i kontrast till det formella lärandet, alltså lärande som är tydligt reglerat och där det ofta finns en lärare eller annan person som lär ut, och är förknippat med skolans värld. Gränsen för vad som är formellt respektive informellt lärande är inte knivskarp, men enligt Jensen är graden av reglering ett nyckelord för att förstå skillnaden. På ena änden av skalan finns det formella lärandet där graden av reglering är hög, på andra änden av skalan finns det informella lärandet där graden av reglering är
låg och däremellan placerar Jensen in vad han kallar icke-formellt lärande. Det icke- formella lärandet kännetecknas av större frivillighet hos deltagarna än det formella lärandet, men då man fortfarande har ett definierat mål att lära sig något skiljer sig det icke-formella även från det informella lärandet. Man kan till exempel säga att en kurs vid ett studieförbund är en icke-formell lärandesituation eftersom den är reglerad, men eleverna är där frivilligt och de har själva valt kursen. Informellt lärande är lärande som sker omedvetet eller med låg medvetandegrad, alltså vid tillfällen då målet inte är att lära sig något utan målet snarare är något annat. I denna studie är exempelvis det uttalade målet att skapa ett gemensamt musikaliskt verk, men vid sidan av att nå det uttalade målet kommer musikerna förhoppningsvis att lära sig saker av varandra. Det är denna kunskapsförmedling Jensen kallar för informellt lärande.
Jensen skiljer också lärandesituationer åt baserat på om de är explicita eller implicita.
En explicit lärandesituation är något som utförs med en hög medvetenhet i lärandet och en implicit lärandesituation är något som utförs med en låg medvetenhet i lärandet.
Jensen menar att vi generellt undervärderar det informella lärandet eftersom det oftast sker omedvetet och således är svårt att mäta. Jensen menar också att eftersom informellt lärande saknar reglering blir det ofta ett öppet klimat med goda möjligheter att prova sig fram, göra fel och diskutera fram lösningar. (Jensen, 2011:140)
Jensen ringar in informellt lärande med sex påståenden;
• Informellt lärande är spontant i den mening att det inte är reglerat av scheman, mål eller planer som är förutbestämda.
• Informellt lärande bygger inte på andras avsikter (i form av en kursplan, en planerad lektion eller en särskild instruktion/genomgång) utan på den lärandeindividens eller gruppens avsikter. Avsikten är ofta indirekt då avsikten med aktiviteten är att nå andra mål än just lärande
• Individens eller individernas intresse är avgörande och centralt för informellt lärande
• Informellt lärande är ofta implicit (man vet ofta inte om att man lärt sig och vad man lärt sig) och procerdurellt.
• Den normativa grunden för informellt lärande är att det är frivilligt och att alla deltar på lika villkor
• De jämlika villkoren medför att man kan förhålla sig öppet kritisk till andras åsikter
(Jensen, 2011:133-134)
De här citaten är med för att jag återkommer till dem eller deras betydelse flera gånger senare i texten. När jag har studerat mitt material har jag återkommit till dessa citat och försökt att genom dessa citat ganska materialet.
2.2 Tidigare forskning
Det finns forskning som berör den här studiens ämne till viss del. Till exempel finns antologin Bilder från musikskapandets vardag – Mellan kulturpolitik, ekonomi och estetik (Arvidsson red., 2014). I kapitel 3, Komponerande som social process (Arvidsson red., 2014: 39-62) skriver Alf Arvidsson om hur skapandeprocessen placeras och påverkas av både inre och yttre faktorer […]från första impuls till färdigt resultat. I kapitel 5, Musicera för och musicera med (Arvidsson red., 2014: 90-112) beskriver Ingrid Åkesson utifrån sina observationer av så kallade singarounds på den skotska landsbygden hur formella och informella gränser suddas ut och flyter samman i en på förhand mer eller mindre uttalat öppen musikalisk tillställning, där fler än bara de på scenen förväntas och uppmuntras delta i framförandet av musiken. Detta ställs i kontrast till det beställningsjobb av musik som hon menar kommit att prägla synen på kulturella och i synnerhet musikaliska verk i en bredare musikindustri.
Forskning som mer specifikt riktar in sig på informellt lärande finns det mycket av, men handlar i stor utsträckning om informellt lärande inom skolan, organisationer och arbetsplatser. En titel som kan nämnas är Music, informal learning and the school: A new classroom pedagogy (Green, 2008). Författaren använder sig av och argumenterar för informellt lärande som pedagogisk metod för elever att använda sig av samarbete i informella lärandesituationer för att skapa musikaliska verk och hur detta påverkar elevernas förhållande till sin musikalitet och vidare kreativitet.
Samma författare som ovan, Lucy Green, har också skrivit boken Hear, Listen, Play!
(Green, 2014). I den utvecklar hon sin syn på det informella musikaliska lärandet genom att ställa det i kontrast till idag mer använda former av musikalisk utbildning.
3 Metod & Material
Den här studien inleddes genom att göra en förberedande intervju med varje musiker, i den förberedande intervjun ställdes frågor om bland annat; vilket som är deras huvudinstrument, hur gamla de var när de började spela, om hur de lärt sig spela och om vilka konstellationer de spelat i. Jag har också att bett varje deltagare välja ut 3 låtar som representerar dels deras huvudinstrument och dels deras musikaliska bakgrund.
Sedan har de även fått frågan om varför de valt varje låt och om det finns något element i varje låt som de gillar mer eller mest.
Alla deltagare har fått svara på exakt samma frågor. Frågorna i sig är öppet formulerade för att få utförliga och längre svar för att senare kunna jämföra deltagarnas svar med varandra och även med det klingande verket som de skapade tillsammans i studion, på min anmodan. För att utforma frågorna har boken Forskningsmetodikens grunder (Patel, s.77 2011) använts och framförallt kapitlet om intervjuer. Låg grad av både standardisering och strukturering har använts vid framställningen av frågorna eftersom det behövs djupare svar för att kunna dra några slutsatser kring frågeställningen.
Därefter har jag sammanfört musikerna under tre studiosessioner där de fått fria händer att gemensamt skapa ett musikstycke, en låt, och spela in den. De enda ramar de haft är att alla musiker ska delta både i skapandeprocessen och i det färdiga musikstycket. Jag har varit en fluga på väggen och inte alls deltagit – annat än om några tekniska svårigheter uppstår – och jag har även agerat inspelningstekniker genom att spela in hela processen. För att spela in musikernas diskussioner och process samtidigt som musikerna ska erbjudas att spela in i studion har jag införskaffat en ljudupptagningsapp till min telefon. Enligt Patel och Davidsson används observation ofta vid studier av beteenden, skeenden och vid olika typer av experiment(Patel, 2014:91). Den här undersökningen kan kallas ett experiment som berör både beteenden och skeenden, vilket i sin tur motiverar valet av metod.
Intervjuerna har spelats in och därefter transkriberats för att på ett systematiskt vis studera det inhämtade materialet.
I sin bok Researching Culture skriver P. Alasuutari bland annat om hur man kan jobba med analys i kulturforskningssammanhang. I boken finns ett kapitel som heter ”Cultural distictions” i vilket han försöker definiera kulturstudier : ”The study of cultural distiction is,” ”one way of analysing how an individual or a text under scrutiny is conveying the story, whether it be true, honest talk or mere fabrication”. Alasuutari förklarar sedan att genom klassifikation och distinktion kan man bryta ned verkligheten och på så vis distansera sig från sitt material för att sedan försöka sätta ihop delarna igen och genom det studera hur verkligenheten är uppbyggd (Alasuutari,1995:63).
Alasuutaris metod har jag framförallt använt som tankemall när jag analyserat likheter och skillnader musikerna emellan, men även som ett perspektiv att se saker utifrån och försöka demontera olika tankar för att sedan sätta ihop de igen.
Eftersom experimentet är invävt i frågeställningen så har mitt material bestått dels av mina observationer och inspelningar från mötena men också av intervjuer. En intervju har gjorts med varje deltagare. Jag tror det kan vara intressant att jämföra vad deltagarna säger mot observationerna och transkriptionerna av inspelningarna. I en fallstudie/experiment som detta, så anser jag att kombinationen av intervju och observation är det bästa med tanke på tidsbegränsningen. Eftersom intervjuer lätt kan bli färgade av den intervjuades oförmåga att se sig själv utifrån eller sin förkärlek för ämnet, tror jag att observation blir ett bra komplement och jämförelsematerial till intervjuerna.
3.1 Presentation av informanter
3.1.1 Edwin Walter
Edwin började spela trummor när han var åtta år gammal. Han hade inget trumset då utan byggde sitt eget av olika saker han kunde hitta i lägenheten han bodde i. Edwin berättar att ”polletten föll ner” när han tog sin första trumlektion vid tio års ålder. Innan den hade han bara trummat fritt, men efter första lektionen förstod han vikten av att hålla tempot och göra fills. Edwin säger också att han lärde sig att ”musiken väntar inte på en” (intervju med Edwin) på sin första lektion.
Edwin startade sitt första band när han var tolv år tillsammans med klasskamrater. Han ville egentligen vara med i ett annat band men eftersom han inte fick vara med i det bandet bildade han sitt eget. När gitarristen från det bandet som Edwin ville vara med i fick sparken blev Edwin erbjuden att vara med och lämnade då sitt eget band för att spela gitarr i det bandet han först ville vara med i.
På gymnasiet spelade Edwin i ett flertal olika band samt ett coverband. Edwin berättar att han ofta blev tillfrågad om han ville vara med i olika band på gymnasiet och tackade ja även om han inte var förtrogen med genren, och utrycker det som ”inte för att jag kunde” (intervju med Edwin) och ” mycket för att jag blev tillfrågad” (intervju med Edwin).
Efter gymnasiet flyttade Edwin till Stockholm och gick RML(rockmusiklinjen) på Fryshuset. Där gick dem igenom rockhistorien kronologiskt och hade konsert var femte vecka där Edwin uppträdde i olika konstellationer för att visa upp vad de lärt sig.
När året på RML var slut flyttade Edwin hem till Lund igen och gick då med i ett reggaeband och började även intressera sig för att programmera musik, främst hip-hop, reggae och drum & Bass. Edwin beskriver det som att ”nörda beats” (intervju med Edwin). Som jag tolkar som att sitta framför en dator och göra loop baserad musik.
När Edwin kom in på Sundsgården flyttade han till Helsingborg. På Sundsgården spelade Edwin mest jazz och var med i olika skolband. Efter två år på Sundsgården kom Edwin in på musikhögskolan i Örebro där han fortsatte att spela jazz men med mer fusion influenser.
Efter Örebro fick Edwin ett vikariat som slagverkspedagog på ett kulturhus i Stockholm och flyttade sedermera dit. I Stockholm spelade Edwin i några olika konstellationer där han axlade olika roller för varje projekt. Dels rappade han, dels spelade han trummor och producerade elektronisk musik. När vikariatet tog slut fick Edwin ett nytt vikariat, denna gång på en kulturskola i Västerås, även där som slagverkspedagog. I tjänsten ingick det även att spela i Västmanlands Symfoniorkester. Idag är Edwin 32 år gammal och arbetar som slagverkspedagog på Kulturskolan i Osby samtidigt som han jobbar med ett projekt där elektronisk dansmusik möter liveinstrument och jazziga vibbar.
3.1.2 Manar Eddin Al Hariri
Manar började spela piano när han var 6 år gammal, Manar säger själv att han inte kommer ihåg något från den tiden förutom hur pianot såg ut. Han berättar också att han slutade för att han inte tyckte det var roligt. När Manar var tretton år gammal började han spela gitarr. I Damaskus som är Manars hemstad finns det enligt Manar fem stycken institutioner dit man kan gå för att lära sig musik. Manar poängterar att ”not like a special school for music or talented people” (intervju med Manar). För att få del av undervisningen behöver/behövde man betala en mindre summa pengar. I musikskolan spelade Manar i ett band där som spelade klassisk musik han nämner ett tillfälle där de spelade Gipsy Kings och att det var det svåraste de spelade.
När han slutade skolan spelade han solo ett tag och lärde sig spela elgitarr och framförallt Metallicalåtar. Manar gjorde också ett projekt där han hjälpte en sångare att
tonsätta texter vid sidan av elgitarren. Efter att ha träffat en trummis startade dem ett rockband tillsammans med en sångare och en basist. I det bandet spelade Manar i fyra månader, Manar förklarar varför bandet bara höll fyra månader med ” because the war came in Syria and so on” (intervju med Manar).
I Sverige träffade Manar två musiker som han spelade orientalisk musik med. För honom var det första gången han spelade orientalisk musik, Manar berättar att ” In Syria oriental music is everywhere. So you want to be different. I used to play spanish and classical music” (intervju med Manar) och ” But here in sweden here everyone who know tha Im from Syria want to listen to things from Syria or our culture so i had to learn that in sweden” (intervju med Manar).
Idag är Manar 24 år gammal och musicerar tillsammans med en pianist och musiken de spelar är en blandning av deras olika influenser, alltså flamenco, klassiskt och rock, från Manars sida. Manar spelar även mycket själv och gillar att ta sig an svåra utmaningar till exempel Månskenssenaten av Beethoven eller Canon i D dur av Bach. Manar säger att han gör det för att det får honom att känna sig som en ”Great musician when i play it” (intervju med Manar).
3.1.3 Juuso Vesterinen
Juuso började spela dragspel när han var fem år gammal. Eftersom dragspelet vägde så mycket i jämförelse mot hans storlek fick han bara spela tio minuter i veckan. När Juuso var sex år började han att lära sig läsa noter, samtidigt som han lärde sig läsa bokstäver.
Vid åtta års ålder fick Juuso en egen lärare genom musikskolan i Finland. Han var då tvungen att göra ett prov för att visa att han var tillräckligt duktig. För att få fortsätta nästa år fick Juuso göra ett nytt prov.
När Juuso var tolv år ville musikskolan i Finland att han skulle välja ett andrainstrument, varpå Juuso valde trummor och percussion. Juuso hade helst velat spela trumset. När han började gymnasiet började han även sjunga. Efter gymnasiet gjorde Juuso militärtjänstgöring i Finland och spelade på fritiden percussion i en dansorkester. De fem senaste somrarna har Juuso också spelat dragspel i en teaterproduktion. Han säger att det är lite som ett skolband och att man får noter som man ska spela efter. Juuso säger att han aldrig spelat i ett band som gör sina egna låtar men att han gärna skulle vara med i ett sådant sammanhang.
I början av sin musikaliska bana spelade Juuso mest klassisk dragspelsmusik. Han blev efterhand mer och mer intresserad av andra stilar som till exempel finsk-tango, polka och folkmusik. Juuso berättar att han bytte lärare när han blev lite äldre, och började experimentera med olika stilar. Juuso berättar att han gick från klassisk musik till traditionell finsk dansmusik, varpå jag frågar: ”is it like swedish dansband?”. Juuso svarar ”Yeah, but in Finland we dont have happy melodi, Haha” (intervju med Juuso).
När vi träffas första gången har Juuso precis fyllt 22 och kommit in på Malmö högskola och folkmusikprogrammet där med dragspel som huvudinstrument. Som dragspelare gillar Juuso att spela tekniskt avancerade låtar där det ges utrymme för tolkning och improvisation.
3.2 Intervju
En av informanterna är en god vän till mig. Det finns både för och nackdelar med att intervjua någon man känner. Den här informanten känner jag väldigt bra vilket gör att han har förtroende för mig sedan tidigare, vilket jag tror är en fördel i en intervjusituation, eftersom han då kan svara på frågorna på ett ärligare sätt. Eftersom jag känner honom kan jag också läsa av honom på ett bättre sätt. Även med det finns det för- och nackdelar. Jag har till exempel väldigt lätt att förstå vad han menar även om han utrycker sig på ett märkligt och osammanhängande vis. En annan tendens jag märkte var att det kändes som att han ville ge mig svaren han trodde att jag ville ha.
Detta är mest en känsla jag har men som jag fick genom hans för honom udda ordval.
Ord han i vanliga fall inte använder och som jag nämnt i samtal där jag berättat vad det är jag ska skriva om och om litteratur jag läst.
Trots att han i vissa fall försökte ge mig de svar jag ville ha så var frågorna oftast av så personliga att det inte spelar någon större roll att han använde ord som ”brytpunkt” flera gånger eftersom svaren ändå ger en tydlig bild av varifrån han kommer musikalisk. Att jag är medveten om min informants partiskhet eller vilja att hjälpa mig gör också att jag bättre kan tolka och analysera svaren.
Detta är första gången jag gör intervjuer för ett akademiskt arbete och det tror jag påverkar resultatet. Även fast jag har gjort noggranna förberedelser och läst på om intervjutekniker och hur man utformar frågor så tror jag att man behöver erfarenhet för att bli riktigt duktig på att dels utforma frågor och dels ställa frågorna. Med det sagt så tycker jag ändå att jag har fått intressanta svar men jag tror att jag skulle göra det bättre nästa gång.
Två av intervjuerna gjorde jag på engelska som inte är mitt modersmål. Engelska är inte heller modersmålet för någon av de informanterna jag intervjuade. Informanten som hade syrisk bakgrund pratade betydligt bättre engelska än informanten från Finland.
Det underlättar uppenbarligen en intervju om både parter talar samma språk på samma nivå. Med informanten från Syrien kändes det som att vi låg på samma nivå när det gällde det engelska språket, vilket gjorde att intervjun fick ett bra flyt. Intervjun med informanten från Finland gick lite trögare och jag fick flera gånger hjälpa min informant med att hitta ord eller ställa om frågor. Jag är medveten om att man inte bör hjälpa sina informanter med formuleringar eftersom det i viss mån korrumperar materialet. Man skulle kunna argumentera för att jag la orden i hans mun för att stödja mina egna teorier men det skulle vara fel. Jag försökte endast hjälpa honom att hitta orden eller förtydliga uttal av vissa ord.
3.3 Observation/ ljudupptagning
Att observera och kritiskt granska på samma gång är inget man lär sig i en handvändning. Eftersom jag har väldigt liten eller ingen erfarenhet av att observera tänkte jag att jag behövde något mer än mina egna ögon och öron. Min första kritik av min metod besvarade jag alltså genom att spela in hela förloppet med min telefons röstinspelare. Precis innan första inspelningen kom jag på tanken att jag borde
videofilma också, vilket jag gjorde, men bara den första sessionen av tre. Jag försökte filma även den andra men fick tekniska problem med kameran, som egentligen är en fotokamera men som även kan spela in rörliga bilder. Eftersom jag inte ville störa musikerna och experimentet valde jag att inte försöka hitta felet utan fortsatte utan inspelning av rörliga bilder. I efterhand tänker jag att det inte spelar så stor roll med upptagningen av de rörliga bilderna eftersom det intressanta för mig mest låg i dialogen mellan musikerna och den finns sparad i min telefon och i mitt minne. Det som jag missat skulle kunna vara minspel och kroppsspråk som skulle kunna varit intressant att betrakta i efterhand.
Ett problem med att spela in ljud är att människor som vet att de blir inspelade ofta beter sig annorlunda än hur de hade gjort om de inte blivit inspelade (detta baserar jag på hur jag själv beter mig och på en av mina informanters reaktion). En av mina informanter sa att han inte ville bli filmad på grund av just den anledningen. Alltså att han tycker att han blir påverkad och agerar men även spelar annorlunda när han blir inspelad eller filmad.
4 Urval
För att få ett genomförbart projekt valdes tre deltagare. Det första kriteriet för urvalet var att det skulle vara duktiga musiker så att det blir så enkelt som möjligt för de att jobba tillsammans. Tre stycken plus mig själv är också så många som det får plats i min studio. Det andra kriteriet var att alla skulle ha olika kulturella bakgrunder. När jag började tänka på projektet ville jag ha dels en musiker med svensk bakgrund och dels ville jag ha någon från Syrien eller Afghanistan. Jag ville ha en svensk musiker eftersom jag bor och verkar i Sverige, en svensk kändes naturligt att ha med. Det kändes även naturligt med någon från Syrien/Afghanistan eftersom det är därifrån den största invandringen kommer i dagsläget. De första kriterierna har jag alltså valt för att simuleringen ska vara nära verkligheten som möjligt men också för att det ska bli roligt och enkelt för musikerna som möjligt i svår situation.
En svensk musiker var det inga problem med att få tag i. Jag delar min studio med en jazztrummis som gärna ställde upp. För att få tag på en deltagare från Syrien eller Afghanistan begav jag mig till Hemgården i Lund. Där hölls ett möte för ensamkommande flyktingar som ville lära sig spela musik. Där träffande jag en bekant som arbetar med att hjälpa flyktingar in i föreningslivet. Hon hade tidigare hjälpt en gitarrist från Syrien att hitta musiker att spela med och frågade honom om han ville vara med i projektet, vilket han ville. Den tredje deltagaren träffade jag av en slump och det visade sig att han spelade dragspel och eftersom han var musiker frågade jag om han ville vara med i min undersökning.
Urvalet jag har gjort har således skett delvis genom de kriterier jag tidigare beskrev och delvis genom slumpen eller tillfälligheter, men hela tiden med kriterierna högst upp i urvalshierarkin.
4.1.1 Information till deltagare
Jag ville att mötet mellan musikerna skulle ske så naturligt som möjligt. Eftersom mötet i sig var iscensatt av mig så var ju mötet av naturliga skäl ganska onaturligt. Därför fick musikerna ganska knapphändig information om varandra, de fick veta vilka instrument de andra spelade samt deras nationalitet. De fick också veta att uppgiften var att skapa ett musikstycke tillsammans med de andra musikerna. Detta musikstycke fick de helt fria händer att skapa.
Jag gav dem knapphändig information för att interaktionen mellan musikerna skulle bli så rik som möjligt. Så att jag skulle kunna följa dem från ide till färdig produkt och sedan analysera deras process och försöka reda ut hur det blev som det blev och varför.
Min tanke var att om jag ger dem väldigt lite att gå efter så kommer dem hitta på egna lösningar. Det finns definitivt en risk i det här sättet att lägga upp arbetet, alltså att projektet skulle kunna bli trögstartat eller kanske inte komma igång alls. I sådant läge hade jag fått gå in och förtydliga och kanske lägga till riktlinjer för uppgiften.
Jag har även informerat deltagarna om att de när som helst har rätt att avsluta sin medverkan i projektet och att de har rätt att vara anonyma, vilket stämmer väl överens med de etiska riktlinjer Vetenskapsrådet satt upp för denna typen av uppsats (FKH:s etiska riktlinjer).
5 Resultat
5.1 Artisternas val av låtar för att representera deras musikaliska bakgrund
Informanterna blev ombedda innan första sessionen att välja ut tre låtar som representerade deras musikaliska bakgrund.
Med låtvalen vill jag visa på informanternas musikaliska bakgrund och med vilka låtar de går in i experimentet med. Det är intressant för att man kan se hur deras diskussioner och beslut är färgade av deras musikaliska bakgrunder. Det är också intressant ur ett informellt lärande perspektiv eftersom alla tre har ett starkt intresse för ämnet och gör det här frivilligt under oreglerade former vilket utgör en del av kärnan för informellt lärande (Jensen, 2011:133-134).
5.1.1 Edwin Walter´s val
Pat Metheny – Above the treetops
Edwin berättar varför han valt den här låten: ”Jag tror att det är för att den fångar, alltså en stämning, ett lugn. Den fångar en känsla för fantasi och nyfikenhet. Representerar sommarminnen, en ingång för att fantisera” (intervju med Edwin). Edwin säger också att han gillar barnkören för att den skapar mystik. Edwin säger också att han gillar harmonierna och att det finns något inbjudande i dem, men också något främmande.
Av Edwins beskrivning av låten går att läsa ut att Edwin gillar musik som förmedlar känslor, i det här fallet en känsla för fantasi och nyfikenhet. Låten är också knuten till sommarminnen för Edwin, vilket skulle kunna vara anledningen till att han tycker den fångar en känsla för fantasi och nyfikenhet. Likt ett barn på sommaren, nyfiket och fantasifullt. Edwins beskrivning av harmonierna i låten tyder på att Edwin är väl förtrogen med konceptet harmoni och hur harmoni är kopplat till olika stämningar.
Även hans uttalande om barnkören stärker detta påstående.
Rage against the machine – Bombtrack
”Jag valde den här låten till en terminsavslutning på Mejeriet i lund. Det var en konsert där vem som helst fick spela. Detta var under en period i mitt liv då jag satt hemma och plankade låtar och den låten var en av de svårare låtarna jag plankade. Det var en låt som bara fastnade. Det kändes nytt och fräscht och jag gillade det konceptet att blanda hårda och aggressiva instrument med rap” (intervju med Edwin). Edwin berättar också att den här låten var starkt kopplad till hans identitet som skejtboardåkare och vänsterpolitisk. Edwin berättar att ” Även fast jag inte var politiskt engagerad, så passade stilen mig och det kändes häftigt att identifiera mig med vänsterradikala tankar och Rage var lite ansiktet utåt för det” (intervju med Edwin).
Edwin förklarar att det är flera olika saker han gillar med låten. Edwin berättar att det var introt som fångade honom men att han också gillar ”trummorna och groovet och rappens också” (intervju med Edwin) och tillägger att ” trummisen spelar väldigt musikaliskt” (intervju med Edwin).
Här tycker jag det framgår det Edwin gillar att utmana sig själv genom att spela svåra låtar men även att han gillar att spela låtar som är svåra att spela. Slutsatsen motiveras genom att Edwin valt den här låten och motiverar låtvalet med bland annat att den är svår kan den. Likt motiveringen till den första låten, där Edwin bland annat motiverar låtvalet med att den framkallar sommarminnen, anar jag ett mått av nostalgi. Alltså att Edwin är nostalgisk av sig och gärna drömmer sig tillbaka. Det framgår också att Edwin lägger stor vikt vid hur trummorna spelas och att det är viktigt för honom.
E.S.T. – Do the Jangle
”Den här skivan kom när jag gick i gymnasiet. Det var en övergångsperiod för mig.
en helt ny värld som öppnades. Efter jag hade hört det här fanns det ingen anledning att gå tillbaks” (intervju med Edwin) berättar Edwin.
Edwin utvecklar resonemanget när jag frågar om det finns något element i låten han gillar mer än de andra ”Trumspelet, jag tror att det är för att han lyckas fånga amen break beat jungle stuk fast han gjorde det live och man kunde höra rörelsen bakom. Det var det som jag tyckte var häftigt. Det var inte piano eller bas, det var trummorna!”
(intervju med Edwin).
Även detta stycke stödjer att trummorna är viktigt för Edwin, kanske inte så konstigt eftersom han är trummis, men värt att poängtera eftersom det inte är det som de flesta kanske lyssnar efter när de lyssnar på musik.
Ett amen break är idag mest känt som en sampling som använts på åtskilliga musikproduktioner. Original spelades in av The Winstons och utgiven 1969 (BBC.com Six seconds that shaped 1500 songs). Trumspelet är tekniskt avancerat men här ofta använts i uppklippta varianter. Edwin syftar här på när det använts i musikstilen jungle som går i ett väldigt högt tempo, vilket i sin tur gör det svårare att spela. Återigen styrks påståendet att Edwin gillar trumspel som är teknisk avancerat.
5.1.2 Manar
Paco de Lucia - Mediterainean sundance
Manar berättar att han gillar låten för att ”It ´s made very cleverly” (intervju med Manar). Manar gillar också blandningen av stål och nylonsträngade gitarrer. Manar berättar att låten blandar spansk gitarrmusik med västerländsk och att både musikerna är bland de bästa inom sin stil. Manar tycker att låten ger honom en bra känsla och trots att den är tolv minuter lång så blir han aldrig trött på den.
Här framgår det att Manar tycker om intelligent musik. Alltså musik som han tycker är gjord på ett intelligent sätt. Man kan också se att Manar gillar när olika element blandas, här i form av stålsträngad och nylongitarr och västerländsk gitarrmusik med spansk. Att Manar motiverar sitt låtval med att den ger honom en bra känsla kan tyda på att gillar musik som får honom att må bra.
Paco pena – La Lolla
Manar berättar att låten är en modern flamenco låt som går i 4/4 och att det bara är en gitarr som spelar samtidigt. Manar gillar hur långa noter på gitarren blandas med rytm och solos, och utrycker det ” He uses alot of floating notes. Long notes mixed with
rythm and solos. I like that it sounds as if there is more than one person playing. Its really clever” (intervju med Manar).
När jag frågar om det finns något element Manar gillar mer än de andra svarar han nej och ” Its a complete piece for me” (intervju med Manar).
Här uttrycker Manar sin förstjusning över hur både tekniskt skicklig Paco Pena är men också hans färdigheter i att arrangera en låt. Det går från citaten ovan att utläsa att Manar uppskattar ett smart arrangemang med teknisk avancerad spelteknik. Att Manar säger ”Its a complete piece for me” (intervju med Manar) kan tolkas som att Manar utöver teknisk skickliga insatser av en musiker även gillar en bra helhet där det finns en tanke bakom.
Le trio joubran - Sama cordoba
Manar förklarar att Le trio jourban är ett palestinskt band som består av tre musiker som alla spelar olika instrument som är typiska för regionen, till exempel oud och darbouka.
Manar berättar vidare att dem bara gör instrumental musik och använder ofta enkla melodier men att ”They make their instrument speak” (intervju med Manar). Manar gillar också blandningen av stilar och säger att ” I like that its an oriental sound on a flamenco track”.
Att Manar har valt den här låten och bland annat motiverar det med att ”They make their instrument speak” (intervju med Manar) tyder på att Manar gillar när det finns ett gediget hantverk bakom musiken. Alltså att musikerna är väldigt skickliga och har ett särpräglat musikaliskt uttryck. Även i motiveringen till den här låten nämner han en blandning av stilar som motivering av låtval, vilket stärker påståendet att Manar gillar att blanda olika musikaliska element och eller stilar.
Juuso verkar ha tolkat frågan lite annorlunda än Edwin och Manar, förmodligen beror det på att han inte pratar engelska lika bra. Trots hans annorlunda tolkning av frågan är hans svar ändå relevanta eftersom dem ger en bild av var Juuso kommer ifrån musikaliskt.
5.1.3 Juuso
Reijo Taipale - Satumaa
Juuso säger att han valt den här låten för att den är en av de populäraste finska- tangolåtarna och att den representerar finsk tangokultur. Han tillägger också att ” Also if you play accordion you always know that tune, its one of the most known in Finland”
(intervju med Juuso).
Juuso berättar att han gillar B-delen för att man kan spela den på två olika sätt ” i think it is when you play it with two different style, there is direct 8/8 and one style with the bass and the melodi” (intervju med Juuso). Juuso säger också att han giller texten och melodin.
Att Juuso motiverar det här låtvalet med låten representerar finsk tangokultur visar på Juusos förkärlek för finsk tangokultur men också för sitt instrument: dragspelet. Att Juuso gillar att kunna välja blir tydligt av att han uttrycker att han gillar låten för att man kan spela den på olika sätt. Kanske ogillar han bara att vara låst att spela på ett sätt.
Maria Kalaniemi - Ellin Polkka
Juuso berättar att han valt den här låten för att den representerar folkmusik som är det som Juuso studerar just nu. Låten visar också olika stilar man kan spela dragspel på.
Juuso tycker att B-delen är den bästa delen i låten för att den har bra bas med uppehåll,
”There is like more space to do what you want because of the breaks in the bass. Thats why i like the b part” (intervju med Juuso) förklarar Juuso.
Här kan man se Juusos förkärlek till folkmusiken och det påståendet stärks även av hans val av utbildning som presenterades i bakgrundsavsnittet om honom. Här kan vi se ett mönster av att Juuso tycker om att spela låtar där det ges utrymme för improvisation.
Mönstret tydliggörs i och med citatet ovan och stärks av förgående stycke.
Pariisin taivaan alla – Glenn qvarnström
Juuso har valt den här låten eftersom det är en fransk vals, och i franska valser används ett speciellt dragspel som låter annorlunda. Juuso berättar att dragspelet har tre oktaver där den högsta är lite nedstämd, mittenoktaven är stämd som vanligt och den lägsta oktaven är lite uppstämd. ”It sounds a little broke and a little wrong, but that is the sound, that gives it the special sound” (intervju med Juuso) säger Juuso.
Juuso berättar att han inte gillar C-delen för att den är tråkig. B-delen är hans favorit för att den ger utrymme för improvisation, ” you can freestyle a lot to it and make it bigger and bigger. I don’t like the C-part, its boring. The B-part is cool, i like that you can do a lot of things, there is space for freestyling” (intervju med Juuso).
Juusos beskrivning av det franska dragspelet tyder på att han gillar när det låter lite annorlunda, alltså när det finns en särprägel på instrumentet. Att det inte gör något ifall det låter lite fel om man spelar instrumentet tillräckligt bra. Även i motiveringen till den tredje låten nämner Juuso att det ges utrymme för att improvisera. Vilket stärker att det är ett mönster som går igen hos Juuso.
5.2 Likheter och skillnader mellan musikerna
De tre musikerna började alla spela musik i tidig ålder, och alla tre gjorde det genom att ta musiklektioner på någon typ av institution. Detta tyder på ett genuint intresse för musik, något som enligt Jensen (Jensen, 2011:133-134) är centralt för det informella lärandet.
Alla tre har spelat i många olika konstellationer men här varierar antalet och typen av konstellationer. Edwin har spelat i fler konstellationer och inom fler stilar än de övriga musikerna, och har en högskoleutbildning. På det viset har Juuso och Edwin något gemensamt även om Juuso inte är färdig med sin utbildning än så är han inne på en liknande bana som Edwin har gått. Även om deras utbildningsnivå skiljer sig lite så verkar de se varandra som jämlikar vilket också är viktigt för det informella lärandet enligt Jensen (Jensen, 2011:133).
Alla tre läser noter obehindrat och musik är ett språk alla tre förstår. Ett exempel på detta är att de utan att prata kan spela musik tillsammans och om en spelar en fras på sitt instrument kan nästa svara på sitt och de förstår varandra. Detta trots att de kommer från olika musikaliska bakgrunder (egna observationer). Manar och Juusos musikaliska bakgrunder har likheter i att de både började spela klassisk musik på sina respektive instrument, medan Edwin började med pop- och rockmusik. Både Edwin och Juuso säger sig ha spelat eller spelar dansmusik vilket Manar inte uttrycker. Juuso berättar att han spelat dansmusik dels i armén, dels tillsammans med sin lärare. Edwin är idag involverad i ett dansmusikprojekt med elektronisk musik och har även spelat i ett reggaeband, vilket jag onekligen tycker räknas som dansmusik.
Alla tre är vana vid att jobba mot musikaliska mål. Mål som ofta har satts upp av andra, vilket är mer likt det formella lärandet eller lärande i skolmiljö. Målet i skolmiljön är ofta lärandet till skillnad från den här situationen där målet för musikerna endast varit att skapa en låt. Här skiljer Jensen det informella lärandet från det formella beroende på vilket mål deltagarna har, alltså om målet är lärandet eller inte. Jensen skriver också att informellt lärande även sker inom ramen för det formella lärandet. Men inte tvärt om.
Eftersom alla musikerna kommer från olika genrebakgrunder tvingas de att lära sig av varandra för att kunna nå målet på bästa sätt. Att alla är vana vid att arbeta mot mål bestämda av andra tror jag underlättade skapandet och kanske till och med möjliggjorde det. Hade de inte varit vana vid att arbeta mot musikaliska mål kanske de hade gett upp efter den första sessionen eller när det i början verkade kännas lite obekvämt. Här tror jag att deras erfarenhet hjälper de att gå vidare och deras vana säger dem att det ibland går trögt ett tag men att det inte betyder att det inte kommer lossna senare.
Juuso nämner att han gillar att spela tekniskt avancerade låtar på dragspel och Edwin säger at han gillar balkanmusik för att den är rytmisk avancerad. Manar utrycker sig lite annorlunda och säger vid upprepade tillfällen att han gillar en låt eller ett stycke för att det är ”smart” (min översättning), som han till exempel säger om Paco de Lucia´s låt Mediterainean sundance, ”It ´s made very cleverly” (intervju med Manar).
Enligt Jensen är en av skillnaderna mellan icke-formellt och informellt lärande att det
2011:137). I den här situationen kan det sägas att alla tre är sakkunniga och således jämlikar. Enligt Jensen är jämlikheten viktigt för att identifiera det informella lärandet.
Både Edwin och Manar uttrycker att de skapar egen musik. Edwin dels som rappare, dels som elektronisk musikproducent och dels när han spelade i reggaebandet. Manar har också skapat egen musik. Dels när han tonsatte texter, dels när han spelade i rockbandet i Syrien. Juuso är den enda av dem som uttrycker att han inte komponerat egen musik.
Alla tre har spelat färdiga låtar i grupp. Edwin har spelat i flertalet skolband där de spelat andras låtar, samt i ett coverband. Manar har spelat i ett skolband där de bland annat spelade en Gipsy Kings-låt. Juuso har både spelat i skolband och i teaterband där de fick andras låtar att spela.
Både Edwin och Juuso uttrycker att de tjänat pengar på musiken på ett eller annat sätt.
Edwin genom att jobba som slagverkspedagog och Juuso genom att spela i ovan nämnda teaterband.
Med deltagarnas likheter och skillnader vill jag visa deras jämlikhet och deras intresse för musik. Enligt Jensen är det viktigt att deltagarna ser varandra som jämlikar för att lärandet ska bli så effektivt så möjligt, likaså att det finns ett genuint intresse från varje part (Jensen, 2011:141).
Genomgående för analysen i ovanstående del är Alasuutari´s tankemodell i kvalitativa studier att bryta ned delarna och analysera dem bit för bit. På så sätt försöker jag undgå att studien redan från början präglas av mina egna antaganden och hypoteser i analyserandet av studiens resultat och försöker istället att som Alasuutari att fråga Hur är det?, snarare än Är det sant att…? (Alasuutari, 1995: 63, 145).
6 Resultat och analys av sessionerna
6.1 Urval till resultatdelen
Delen om den första sessionen är den delen jag valt att skriva mest om. Det har jag gjort för att det togs många beslut i den delen. Jag har valt att fokusera på de delarna där deltagarna tar beslut som för deras arbete framåt. Jag har också valt att ha med delar både innan och efter beslutsdelarna dör att läsaren lättare ska förstå sammanhanget. Jag har också valt ut de delar som jag tycker representerar experimentet och försökt ge en förståelig bild av skeendet. Jag har också utelämnat mycket eftersom det skulle ta allt för mycket tid och plats av ett arbete på den här nivån.
6.2 Första sessionen
Innan första sessionen hade jag träffat två av informanterna och en av dem hade jag talat i telefon med. Ingen av informanterna hade träffat varandra tidigare. För att göra mötet lite behagligare bjöds det på kaffe och kaka. Två av informanterna var i tid, en av dem var den som jag känner sedan tidigare. När den sista deltagaren kom satte vi oss ner och presenterade oss för varandra över en kopp kaffe och en kaka. Jag passade även på att ta upp etiska riktlinjer för akademiska arbeten. Jag berättade också för dem att jag tänkte spela in både ljud och rörliga bilder av förloppet varpå en av deltagarna tydliggjorde att
han inte ville bli filmad men han tyckte att ljudupptagning ok. Eftersom de andra två tyckte det var ok att bli filmade valde jag att rikta kameran endast mot dem.
Efter fikat gick vi in i studion där jag förtydligade vad uppgiften var, alltså att dem tillsammans skulle skapa en låt och att dem hade tre tillfällen på sig. Jag berättade också att jag kommer finnas där för att hjälpa till med teknik men att jag inte kommer delta i musicerandet.
Efter en kort tystnad säger Edwin, ”I dont know you guys, your history?” varpå Juuso presenterar sig och berättar att han började spela klassisk dragspelsmusik och att han sedan gick mer och mer mot folk och dansmusik. Manar intresserar sig för Juusos dragspel och berättar att han länge undrat hur ett dragspel fungerar. Juuso visar honom hur man spelar det högre oktaverna på ena sidan och de lägre på den andra sidan. Han visar även hur man får dragspelet att låta genom att dra i ena sidan av dragspelet. Efter genomgången av dragspelets funktioner berättar Edwin om hur dragspelet var det populäraste instrumentet för 50 år sedan och säger ”if you knew how to play that instrument well, you were king”. Det satte sedan igång en diskussion om hur folkmusiker av det äldre slaget började tycka illa om dragspelare eftersom de tyckte att dragspelarna fick för stort utrymme och för mycket uppskattning. Juuso berättar därefter om hur säckpipan var dragspelets föregångare men var för stark i volym för att spelas inomhus och när dragspelet kom så vann det snabbt mark eftersom det kunde spelas inomhus på en behagligare volym. Edwin och Juuso forsätter att diskutera dragspelet och Juuso berättar att han gillar dragspelet eftersom det är ett instrument som man kan spela vad man vill på. Edwin flikar medhållande in att ” yes, its like a piano, you can play bass and melodi” varpå Juuso håller med. Under tiden sitter Manar och spelar lite olika riff på sin gitarr. Efter en kort tystnad föreslår jag att vi lyssnar på någonting och Juuso säger att han kan spela en finsk tango för oss. Efteråt berättar Juuso att det han spelade var den mest populära tangon i Finland.
Att Juuso berättar sin musikaliska historia är anmärkningsvärt eftersom Edwin skulle lika gärna kunna ha menat deras personliga historia. Att Juuso ser sig själv som musiker är därför lätt att uttyda eftersom det är det första han svarar på den generella frågan ”I dont know you guys, your history?”. Situationen spelar såklart in och ger sin prägel på svaret, men det motsäger inte att Juuso ser sig själv som musiker.
När Manarfrågar om dragspelet får Juuso anta en roll som liknar lärarens roll och verkar göra det utan att tänka på det. Efter Edwins inlägg ”if you knew how to play that instrument well, you were king” och diskussionen som följer tar Juuso rollen som läraren igen, när han berättar om dragspelets väg in i dansmusiken. Även den här gången tillsynes utan att tänka på det. Juuso byter sen snabbt perspektiv när han berättar om sig själv och säger att han gillar dragspel för det är ett instrument man kan spela vad man vill på. Vilket följer tidigare mönster av uttalanden om uppskattning av improvisationsmöjligheter och frihet att spela fritt.
Juuso förmedlar här att han ser sig själv som musiker och att han gör det så självklart kan ses som förtroendeingivande för de andra. Vilket i sin tur gör det lättare för de andra att ta till sig av vad Juuso säger. En annan sak som Jensen tar upp om informellt
När man läser bakgrundsintervjuerna och artisternas motiveringar av sina låtval är det lätt att se att alla tre ser sig som musiker. Vilket i sin tur gör dem till jämlikar.
Juuso fortsätter att spela och visar hur man spelar en argentinsk tango. Manar börjar följa honom med gitarren och Edwin börjar spela med vispar på virveltrumman och ett liter jam bryter ut. Efter jamet berättar Juuso att det är så man spelar tango i Argentina och säger ”Its always a little more, what you did” och tittar på Edwin. Juuso fortsätter att demonstrera skillnaden mellan argentinsk och finländsk tango genom att spela samma stycke på finsk vis. Juuso frågar sedan Manar om han inte vill spela en flamenco (Manar nämnde att han spelar flamenco när de presenterade sig) och Manar böjar spela en typisk flamenco på sin gitarr. Juuso börjar följa efter med sitt dragspel och Edwin börjar lite senare också spela med, och ett jam bryter ut. Efter jammet börjar Manar och Juuso prata om vilka ackord de spelade och Manar förklarar att det är väldigt lätta ackord, Juuso undrar vilken skala det är och Manar svarar att det är E dur. Jag frågar Manar om han vill koppla upp sig på ljudsystemet eftersom hans akustiska gitarr försvinner lite mot trummorna och dragspelet, Manar svarar att han inte har någon kontakt i sin gitarr och medan jag börjar leta efter en mikrofon bryter ett nytt jam ut. Det här jamet är längre än de tidigare och mer varierat. Det börjar med att Manar spelar ett riff på sin gitarr som låter som akustisk rock/pop musik. Edwin kommer snabbt in och lägger ett trumkomp till som är ganska avskalat och lite jazzigt. Jamet förvandlas snabbt åt ett mer jazzigt sound. Gitarren fortsätter att spela åt det rockigare hållet jammet ut medan trummorna och dragspelet låter mer jazziga.
Jamet som uppstår föregås inte av någon planering eller diskussion om vad som ska spelas. Det verkar som att de kommunicerar genom musiken. Även här kan man anta att Juuso omedvetet tar på sig lärarrollen, eller kanske ledarrollen. När han börjar visa skillnaden mellan argentinsk och finsk tango följer Edwin och Manar efter och likt en lärare ger Juuso Edwin återkoppling och vad man skulle kunna kalla för förtäckt beröm, när han säger ”Its always a little more, what you did”. Juuso för sedan sessionen vidare genom att be Manar spela flamenco på sin gitarr. Enligt Jensen sker det informella lärandet implicit medan lärandet som beskrivs ovan sker mer explicit, alltså med en högre medvetandegrad (Jensen, 2011:136).
Att dem fortsätter att börja spela tillsammans gång på gång går att tolka som att som lär känna varandra musikalisk genom instrumenten. Det verkar som att alla gärna vill visa vad dem kan och samtidigt vill dem gärna veta vad de andra kan och hur de andra spelar.(Rörliga bilder och ljudupptagning)
Det här är alltså det första tillfället de här tre personerna jammar tillsammans. Juuso visar Edwin att han ser honom som jämnlik genom blicken i kombination med kommentaren ”Its always a little more, what you did”. Att han ber Manar spela något visar på att Juuso vill inkludera även honom och att även Manar är jämlik i situationen.
Vid det här laget ser alla varandra som jämlikar vilket enligt Jensen bidrar till att skapa en situation där alla kan vara ”öppet kritisk till andras åsikter”(Jensen, 2011:133).
När jamet är färdigt frågar Edwin om någon av de andra har spelat samba förut, Juuso svarar att han har spelat samba någon gång men att han inte kommer ihåg exakt vad han spelade. Edwin blir märkbart nyfiken och frågar om Juusos musikaliska bakgrund, om han kommer från finsk tango och folkmusiktraditioner men också gillar argentinsk tango. Juuso svarar att han tycker om att spela tekniskt avancerad dragspelsmusik men också finsk folkmusik. Edwin frågar vidare om han har spelat musik som kommer från Baltikum eller Balkan varpå Juuso svarar att han känner till det men inte har spelat det så mycket. Edwin säger att han gillar det för att det är rytmisk avancerat. Juuso säger att han har någon låt hemma som går i 8/7 och Edwin säger att han har en låt som han tänkt lite på som går i 6+5 och demonstrerar genom att spela rytmen på sin hi-hat.
Här framgår det att både Edwin och Juuso gillar svåra stycken inom sina respektive instrument och hittar således en gemensam nämnare i det. Här tar Edwin på sig en roll som liknar lärarens roll när han demonstrerar den något ovanliga rytmen 6+5.
Att både Edwin och Juuso driver sessionen framåt gör att dem tillsammans lägger sig på en annan nivå än Manar. Det här betyder inte att dem inte är jämlikar längre, utan snarare ett upphöjt utbyte mellan Edwin och Juuso. Här ser vi också hur både Edwin och Juuso på förmedlar sina kunskaper på ett både teoretiskt och praktiskt vis. Detta gör det lättare att förstå för de andra men kräver samtidigt en ganska så stor förförståelse.
Avsikten här tolkar jag som att den inte är att lära de andra om olika rytmer eller musikaliska meter men blir en konsekvens av Edwins demonstration. Det passar även väl ihop med Jensens definition av informellt lärande: ”avsikten är ofta indirekt då avsikten med aktiviteten är att nå andra mål än just lärande”(Jensen, 2011:133)
Edwin vänder sedan blicken mot Manar och frågar om hans musikaliska bakgrund och Manar svarar att han började spela klassisk musik som Beethoven och Bach och senare gick över mer mot flamenco och spansk gitarrmusik. Edwin säger sen att han tycker det är kul att alla kommer från så olika musikaliska stilar och att det hade varit kul om man kunde höra alla stilar i slutresultatet. Edwin fortsätter med at berätta att han den senaste tiden har spelat mycket rytmer där man spelar 5 slag på varje fjärdedel och demonsterar med sitt trumset. Edwin säger att han tycker det hade varit häftigt att blanda det tekniskt avancerade med mjuka beats och improvisation över en given tonart. ”It would be cool to just close the eyes and play it very freely and try to communicate through the instruments” säger Edwin och startar ett nytt jam. Det här jamet är lugnare och lite trevande och slutar ganska snabbt. Manars försöker hitta en ingång men kommer inte igång. Edwin säger att han gillar det rytmiska som Juuso spelade på dragspelet och jamet fortsätter och nu kommer Manar in och alla tre jammar tillsammans igen. Det här jammet är också lite trevande och sökande och slutar ganska snabbt. Juuso och Edwin pratar om att dem gillar ackorden de spelade i det sista jamet och Juuso repeterar ackordföljden på sitt dragspel och på nästa etta kommer både Edwin och Manar in med sina respektive instrument och startar på så vis nästa Jam.
Det här jammet låter mer som en färdig låt och inte sökande eller trevande längre.
Gitarren spelar ett riff genom hela låten som går ungefär likadant hela tiden medan trummorna och dragspelet spelas mer dynamiskt och med mer variation.
Edwins önskan om att kunna höra olika stilar i slutresultatet är svårtolkat. Det skulle
som en del av ett mönster i Edwins musikaliska preferenser, då han tidigare nämner att han gillar när musiken känns nyskapande.
Edwins målande beskrivning av hur han vill gå vidare för att skapa en låt fungerar inte riktigt eftersom Manar inte hakar på. Här kan sägas att Edwin går in i lärarrollen, han tar i alla fall kommandot och för sessionen vidare samtidigt som han bygger upp till den efterföljande diskussionen.
Här tror jag Edwin förmedlar sina kunskaper om hur man improviserar genom att berätta för de andra hur han brukar göra när han vill nå bästa resultat genom att improvisera. Här verkar inte målet vara att lära ut utan snarare att nå ett visst resultat vilket än en gång tydliggör kopplingen till informellt lärande.
Efter jamet verkar dem eniga att detta kommer vara en del av låten och Edwin frågar vill vi ha en annan del och föreslår att byta till ett annat ackord i nästa del. Manar föreslår att ändra rytm i nästa del. Juuso frågar Manar hur det fungerar när han spelar utanför skalan som man gör i flamenco och att han alltid undrat det. Manar visar genom att spela på sin gitarr och Juuso försöker följa efter med sitt dragspel. Manar berättar att han spelar i G dur och Edwin tillägger att det är ett E i basen. Manar fortsätter spela en typisk flamenco och Juuso försöker följa efter.
Att jamet låter bättre och mer som en färdig låt kan vara ett resultat av föregående diskussioner och de två jamen precis före. Detta var första gången som dem tillsammans reflekterade över det dem precis spelat.
Här sker det informella lärandet genom att reflektera över det som nyss spelades, dem förmedlar sina kunskaper samtidigt som dem reflekterar. Vilket leder till ett mindre genombrott i deras skapande. Eftersom reflektionerna är spontana, alla gör det här frivilligt och avsikten inte är att lära kan man enligt Jensen kalla lärandet som sker här för informellt lärande(Jensen, 2011:141).
Efter en stund säger Manar att han gillade tangon som Juuso spelade innan (libertango) och ber honom spela den igen och frågar vilka ackord som är med. Juuso visar honom genom att spela långsamt på sitt dragspel samtidigt som han berättar vilka ackord han spelar. Juuso undrar om vi inte kan lyssna på Libertango för att i den finns en C del som han gillar. Jag sätter på låten Libertango i en liveversion med en orkester där en gitarrist och en dragspelare är huvudpersoner uppbackade av orkestern.
Efteråt berättar Juuso att detta var en konceptversion som exemplifierar vad man kan göra med låten. Den här versionen av Libertango är mycket tekniskt avancerad och att döma av videon är det en stor och kostsam produktion.
Alla verkar gilla den här versionen av Libertango och Juuso säger att i den här låten finns det möjligheter att spela ganska fritt vare sig man spelar trummor, gitarr eller dragspel. Edwin håller med och säger att rytmen är lätt att hänga med i och att den är vanlig inte bara i argentinsk tango men också på Cuba. Edwin frågar sen om de andra tycker att de borde ha ett intro varpå Juuso svarar att han kan spela något med bas och Manar skulle kunna spela något som är flamenco. Manar svarar att han gärna vill spela tangorytmen för att han gillar den. Juuso säger att han har noterna till låten hemma och
att han kan skicka dem på Facebook till Manar. Den första sessionen avslutas med att Edwin säger ”It feels like we have the idea” och Manar och Juuso håller med.
(Observation och Ljudupptagning)
Här har deltagarna genom samtal och att spela ihop kommit fram till en grundidé som alla kan ställa sig bakom. Den enda reglering har varit att deltagarna ska göra en låt tillsammans vilket har bidragit till ett öppet samtalsklimat där idéer har bollats fram och tillbaka i kombination med att spela instrument. Deltagarna förmedlar sina kunskaper genom att både beskriva rytmer, harmonier i både tal och visa praktiskt med sina instrument. Avsikten har inte varit att lära sig och därför kan den här situationen kallas för en informell lärandesituation enligt Jensens definition av begreppet.(Jensen, 2011:136)
6.3 Andra sessionen
Juuso har med sig ett annat dragspel den här gången. Juuso berättar att det är ett franskt dragspel och det är stämt på ett lite annorlunda vis än vanliga dragspel. Han berättar att det har tre oktaver och mitten oktaven är stämd som vanligt medan den högsta oktaven är nedstämd och den lägsta oktaven är stämd lite högre. Juuso demonstrerar och säger att topp och botten är lite ”out of tune”.
Alla deltagarna verkar redo för att spela in och den här gången har jag förberett med 8 mikrofoner för att kunna spela in deras låt på ett professionellt vis. Edwin undrar om man kan spela in en shakerloop att ha som grund för inspelningen istället för ett klick.
Alla tycker det verkar vara en bra idé.
Alla verkar väl förberedda och de börjar jamma och spelar stycket från förra sessionen.
Manar har fått noterna till Libertango av Juuso och har dem framför sig och försöker spela efter noterna. Edwin spelar shaker till och Juuso spelar dragspel. Det märks tydligt att detta är en låt som Juuso är van vid. När de slutar spela förklarar Juuso att det ska vara ett C istället på ett visst ställe och att han istället kan spela högre upp och Manar kan spela ett lägre C. De spelar ackordföljden ett par gånger. Juuso leder arbetet framåt och visar samtidigt som han förklarar hur han tänker sig låtens utveckling med från A- del till B-del och vidare till C-del. När Juuso har förklarat färdigt börjar de spela från början.
Efter en stund slutar de spela och Juuso visar några detaljer för Manar, Juuso visar hur melodin i B-delen ska gå. Först spelar de långsamt tillsammans och när de spelat igenom det en gång höjer de tempot.
Lärandet sker här på ett implicit vis, när att Juuso berättar om sitt franska dragspel har de andra inte för avsikt att lära sig om hur franska dragspel är stämda. Eftersom alla har ett gemensamt intresse i musiken tror jag att kunskap som knyter an till den gemensamma beröringspunkten lättare går in.
Att Juuso för sessionen framåt tror jag är en bidragande faktor till hur slutresultatet blev.
Juuso instruerar och förklarar hur han tänker men också för att han medvetet eller omedvetet har tagit på sig en ledande roll.
Om man jämför med Jensens beskrivning av vad som är informellt lärande och vad som är icke-formellt lärande så går den här situationen lite fram och tillbaka mellan de båda lärande situationerna. Alltså att ibland känns det mer som om Juuso är ledare och ibland känns det som de diskuterar sig fram likt jämlikar. Jensen skriver ”I informella lärandesituationer lär man sig typiskt genom samtal på jämlika villkor” (Jensen, 2011:140), det är alltså framförallt i de situationerna de diskuterar sig fram till lösningar som enligt Jensen kallas för informellt lärande.
När de övat några gånger ber Edwin mig spela in honom när han spelar shaker.
Inspelningen vill Edwin ha som grund för de andra inspelningarna istället för ett klick eftersom han tycker att det blir statiskt med klick och att han vill höra rörelsen bakom för att få maximal känsla.
Efter lite tekniska problem lyckas vi till slut få en shakerloop inspelad och uppspelbar i hörlurar som Edwin sätter på sig. Nu börjar de öva på låten och spelar igenom A och B- delen. Efter några minuter slutar de spela och Manar frågar om dem inte kan fokusera på en del i taget först så han förstår varje del. Innan de börjar spela ber de mig spela in det dem kommer att spela. Efter en stunds spelande slutar de och Edwin och Juuso diskuterar hur trummorna ska vara i låten och kommer fram till att man inte kan känna av dynamiken i låten än och att det nog kommer ge sig när de kommit lite längre.
Juuso och Manar försöker spela ihop sig och Juuso förklarar under tiden hur man på något ställe måste ändra stämföringen eftersom gitarren inte kan spela lika långa toner som dragspelet så måste instrumenten byta plats i en del av låten. Först verkar Manar inte förstå vad Juuso menar och ber honom demonstrera. När Juuso demonstrerat är Manar med på noterna.
Efteråt spelar de igenom de låten, alltså alla delar de har sammanhängande, A och B- del. Efteråt säger Juuso åt Manar att gitarren kan vara det högsta instrumentet men att han tror det blir bättre om han fyller i de långa noterna med den högsta oktaven på sitt dragspel.
Efter en kort paus fortsätter de att öva på låten. Först övar dem första hälften av A-delen och fortsätter sen direkt till C-delen. Sedan frågar Edwin om de inte ska spela igenom alla delar efter varandra.
Alla verkar nöjda och vill gärna höra hur resultatet blev. Vi lyssnar tillsammans och alla vill gärna att jag lägger upp spåret i vår gemensamma facebookgrupp för att kunna lyssna och öva till nästa session. (Observation och Ljudupptagning)
Genom att diskutera, öva ihop och enskilt har deltagarna här kommit fram till hur de ska lösa uppgiften de fått. Alltså att spela in en låt. På samma vis som de nått målet har dem även förmedlat sina kunskaper till sina meddeltagare. Genom att diskutera musikaliska detaljer och sedan spela efter varandra har de lärt sig vilka ackord, toner och rytmer de ska spela, men också om olika musikaliska stilar och olika musikinstrument, samt fått
