Bedömningsgrunderna för juridiska fakultetens
urvalsprov 2004
Svaret baserar sig på sid 73-75 i boken Folkrätt, skriven av Håkan Strömberg och Göran Melander
Rörande människors medborgarskap ser man i första hand till den nationella lagstiftningen. Vart och ett land får i sin egen lagstiftning bestämma vem som är dess medborgare. Det är dock möjligt att nationella lagar om medborgarskap strider mot folkrättens principer, och i dessa fall kan medborgarskapet inte godtas i ett internationellt forum.
För att en regel om medborgarskap skall godkännas av folkrätten bör den bygga på reell samhörighet mellan människan och staten, vari människan är medborgare.
Exempel på samband som godtas av folkrätten är: att människan är född i landet, att människan är född av föräldrar som har det ifrågavarande landets medborgarskap, att människan gift sig med en medborgare i landet, att människan vistats i landet under en längre tid eller arbetar i statens tjänst. (För poäng har två grunder krävts.) Exempel på icke-godtagbara grunder är köp av medborgarskap, tillfällig vistelse i landet och drivande av näring i landet. (För poäng har en grund krävts.)
När man brukar dessa regler finns för det första risk för att en människa får dubbelt medborgarskap, vilket innebär att två eller flere länder räknar människan som dess medborgare. Dessutom finns det risk för att en människa blir statslös, dvs. inget land räknar denna människa som dess medborgare.
Gällande juridiska personer är det inte självklart att man kan söka ledning i nationell lagstiftning för att bestämma nationaliteten. Detta eftersom den inomstatliga rätten inte alltid innehåller klara regler om juridiska personers nationalitet på samma sätt som om medborgarskap. Huvudregeln är dock att även gällande juridiska personer krävs att en reell koppling mellan personen och landet skall föreligga. Expempel på för folkrätten godtagabara grunder för bestämmandet av en juridisk persons nationalitet är:
registreringsort, styrelsens säte eller dominerande aktieägarnas medborgarskap. (För poäng har två grunder krävts.)
Svaret baserar sig på boken Folkrätt, skriven av Håkan Strömberg och Göran Melander a) Immunitet innebär att en talan inför domstol angående det immuna objektet - diplomaten, statschefen eller staten - skall avvisas. Objektet behandlas som om det befann sig utanför den stats territorium där det egentligen befinner sig. (s. 78) För diplomater gäller immuniteten både handlingar som företagits i tjänsten och privata handlingar. För privata handlingar, även sådana som företagits medan personen var diplomat, bortfaller dock immuniteten när diplomaten avgår från sin tjänst. (s. 83 och 99) Fru Blåsippa har åtnjutit immunitet även för privata handlingar, såsom stölden av kjolen.
Denna immunitet har dock bortfallit när hon avgick från tjänsten, och således kan hon åtalas för stöld i en vitländsk domstol.
b) Staten suveränitet omfattar även territorialhavet, som utsträcker sig 12 nautiska mil utanför statens baslinje. (s. 59) På detta område, territorialhavet, har främmande staters fartyg rätt till oskadlig genomfart. Oskadlig genomfart innebär att kuststatens lugn, ordning och säkerhet inte äventyras till följd av genomfarten. Skadlig genomfart är bland annat att handelsvarot avlämnas i strid med kuststatens lagar. (s. 59-60) I fallet uppfyller den blålänska båtens handlingar i princip de kriterier som ställs på handlingar som förorsakar skadlig genomfart. Båten har dock aldrig befunnit sig på vitländskt territorialvatten, eftersom den som närmast var 14 nautiska mil från baslinjen, och således har båten inte gjort sig skylig till skadlig genomfart.
c) Huvudregeln är att statslån är knutna till staten som rättssubjekt och inte till dess territorium, och således inte övergår vid en ockupation av en del av staten. Undataget från denna huvudregel är lån som upptagits till förmån för enbart en del av staten, där enbart en specifik del av territoriet drar nytta av lånet. Om denna del övergår till en annan stat via statssuccession, exempelvis efter ockupation, övergår även lånet till den nya moderstaten. (s. 54) I fallet har lånet tagits enbart till förmån för en del av landet, och just denna del har övergått i och med ockupation. Således gäller undantaget från huvudregeln i fallet, och ansvaret för skulden övergår på Vitlandet.
Arvlåtarens arvingar i första parentelen, dvs. hans avkommor i rätt nedstigande led, är hans bröstarvingar (laglottsarvingar). Bröstarvingarna har en rätt till laglott som arvlåtaren inte kan åsidosätta genom ett testamente. Laglotten utgör hälften av värdet av den arvslott som enligt det lagbestämda ärvandet tillkommer arvingen. (Introduktion till familjeförmögenhetsrätten s. 110 och 169) Curt och David är Anders bröstarvingar och vardera av dem har på den grunden rätt till laglott ur Anders kvarlåtenskap.
I fallet skulle man ta ställning till betydelsen av Anders utlåtande om att han gör Curt och David arvlösa. Arvlåtaren kan göra en bröstarvinge arvlös: bröstarvingen har då inte rätt till sin laglott. Ett avlöshetsförordnande är möjligt bl.a. då arvingen fortgående för ett vanhedrande eller osedligt liv. Bedömningen skall ske på basis av en helhetsprövning av arvingens levnadssätt och levnadssättet behöver inte uppfylla rekvisiten för ett brott.
En enstaka händelse eller ett tillfälligt beteende kan inte utgöra ett fortgående vanhedrande eller osedligt liv. Även om bedömningen skall ske på basis av en helhetsprövning av arvingens levnadssätt kan Curts livsstil på basis av de fakta som framgår knappast anses vara vanhedrande och osedlig (även en motsatt, motiverad slutsats godkändes). I Davids fall är det frågan om en enstaka händelse eller ett tillfälligt beteende (underlåtenhet att infinna sig på mottagningen), vilket inte kan utgöra ett fortgående vanhedrande eller osedligt liv. För att göra en arvinge arvlös skall ett arvlöshetsförordnande ges i ett testamente där också grunden för åtgärden skall anges.
(s. 118-119) Anders muntliga utlåtande inför familjen utgör således inte ett giltigt arvlöshetsförordnande och Curt och David är därför berättigade till laglott.
För att göra sin rätt till laglott gällande mot en testamentstagare skall laglottsarvingen göra en särskild laglottsanmälan till testamentstagaren i fråga. Laglottsanmälan behöver inte vara individualiserad, det är tillräckligt att arvingen anmäler att han vill göra sin lagbestämda rätt gällande. Laglottssystemet grundar sig på individualprincipen: var och en laglottsarvinge skall självständigt framföra sina krav. En laglottsanmälan räknas endast den arvinge till godo som har framfört kravet. (s. 173-174 och 176) För en laglottsanmälan har inte föreskrivits en viss form, utan det räcker att kravet framförs bevisligen. En laglottsarvinge behöver inte klandra testamentet för att få sin laglott, utan en laglottsanmälan räcker. I detta fall kommer testamentsklander inte heller i fråga: en klandertalan skulle inte vara framgångsrik eftersom Anders testamente inte belastas av något fel. Laglottsanmälan skall göras inom 6 månader från att laglottsarvingen via delgivningen får kännedom om testamentet. Om arvingen inte gör någon laglottsanmälan förverkar han sin rätt till laglott gentemot testamentstagaren. (s. 176- 177) I detta fall skall alltså Curt och David vardera skilt för sig göra en bevisligen framförd laglottsanmälan till Bertil, för att bådas rätt till laglott skall upprätthållas. Curt börjar få bråttom med att reagera: han skall göra laglottsanmälan senast 1.7.2004.
David kan ge sin anmälan t.o.m. 1.8.2004.
Ett testamente som kränker en arvinges rätt till laglott skall lämnas utan verkan till den del som det förhindrar att arvingen får sin laglott av kvarlåtenskapen. (s. 174) Testamentstagaren kan dock alltid till en laglottsarvinge istället betala ett penningbelopp som motsvarar laglotten eller vad som brister i den förutsatt att beloppet betalas inom skälig tid och betalning i pengar inte har förbjudits genom testamente. (s. 171) I detta fall framgår det inte att Anders skulle ha förbjudit en betalning i pengar. Bertil kan därför välja om testamentet lämnas obeaktat till den del det kränker laglotterna eller om han tar hela kvarlåtenskapen på basis av testamentet och betalar laglotterna i pengar.
Frågan gäller dels den förfoganderätt till egendom som parterna har i ett registrerat partnerskap (Kangas s. 31), dels de rådighetsbestämmelser som finns om en partners rätt att förfoga över sin egen egendom under den tid då ett registrerat partnerskap är i kraft fram till den tidpunkt då avvittringen vunnit laga kraft (s. 41). I fallet måste en distinktion göras mellan å ena sidan den egendom som Anna förfogat över och som tillhör Emma ensam (tavlan) och å andra sidan den egendom som Anna förfogat över och som endast hon äger (bostadsaktierna). Den egendom som Anna och Emma äger gemensamt (televisionen) berörs av bägge slagen av bestämmelser
– Ett vanligt fel var att skribenterna blandade samman bestämmelserna om förfoganderätten och rådighetsbestämmelserna, vilket ledde till poängavdrag.
Vad gäller egendom som den andra parten i ett partnerskap äger finns följande regler:
Endast ägaren har förfoganderätt till sin egendom (s. 31), varför den ena partnern inte får förfoga över den andra partnerns eller gemensam egendom utan den andra partnerns medverkan. Om den ena partnern utan den andra partnerns medverkan överlåter den andra partens egendom eller gemensam egendom, kan förvärvaren av egendomen få s.k. godtrosskydd, om rättshandlingen skett mot vederlag (s. 32). Detta innebär att förvärvaren kan bli skyldig att lämna tillbaka egendomen endast mot lösen.
Om förvärvaren kände till eller borde ha känt till att det var den andra partens egendom, måste förvärvaren lämna tillbaka egendomen utan lösen. Om egendomen var gemensam, blir rättshandlingen dock bindande till den del ägaren förfogade över sin egen andel, förutsatt att annat inte följer av rådighetsbestämmelserna.
Förvärvaren har ålagts en strängt formulerad skyldighet att underrätta sig om att överlåtaren var behörig att förfoga över egendomen. Beroende på om Måns var i god tro eller inte får Emma tillbaka tavlan mot lösen eller utan lösen. Krav på återfående skall ställas inom skälig tid (s. 32).
– Det har inte krävts att skribenten i samband med reglerna om förfoganderätten närmare skall ta ställning hur man skall förfara med televisionen, utan det har räckt att de riktiga reglerna angetts.
I fråga om egendom som överlåtaren av egendomen äger gäller följande i ett partnerskap. De s.k. rådighetsinskränkningarna gäller oberoende av om egendomen är giftorättsegendom eller enskild egendom (s. 38). För att den partner som är ägare av bostadsaktier vilka ger rätt att besitta en bostad som används såsom parternas gemensamma hem, skall kunna överlåta egendomen, krävs alltid samtycke av den andra partnern. Detsamma gäller bohag i hemmet, om bohaget används gemensamt.
– Poäng har inte getts separat för det i sig korrekta påståendet om att tavlan pga. sitt värde inte är underkastad rådighetsbegränsningar.
Om samtycke inte har skaffats så belastas handlingen av en korrigerbar ogiltighet.
Tiden för en partner att reagera mot rättshandlingen är tre månader och reaktionen skall ske genom att en talan väcks mot förvärvaren. Även om partnern reagerar på detta sätt, kan förvärvaren få godtrosskydd förutsatt att förvärvaren får bostaden eller lösöret i sin besittning och förvärvaren hade grundad anledning att anta att den andra partnern hade gett sitt samtycke till rättshandlingen eller annars godkänt den (s. 40). I fallet har förvärvarna av bostadsaktierna inte fått bostaden i sin besittning, varför Emma kan åberopa ogiltigheten genom att hon väcker talan mot makarna Ström inom tre månader.
Om Måns inte får godtrosskydd, kan Emma också genom att väcka talan kräva att återfå besittningen till televisionen, som har utgjort gemensamt bohag hos Anna och Emma.
– Om skribenten har behandlat endast antingen reglerna om förfoganderätt eller rådighetsbestämmelserna har detta lett till poängavdrag.
Rättsfallet baseras på inträdesboken Olli Mäenpää: Grunderna för god förvaltning (2004).
Jävsgrunderna ingår i förvaltningslagen (s. 93). Dessa grunder gäller även i den kommunala verksamheten (se t.ex. s. 101). Utgående från texten i fallet är det rimligt att pröva om stadsstyrelsens ordförande var jävig när han tog del i behandlingen av ärendet. Något entydigt ställningstagande till vilken av grunderna som är tillämplig på fallet krävdes inte, utan det räckte med att inträdessökande åtminstone nämnde en av de 7 grunderna som anges i boken (s. 93-100).
Om en jävig person har deltagit i ett organs beslutsfattande föreligger ett fel i förfarandet (s. 106). Ett dylikt fel kan åberopas som grund för att söka ändring.
Eftersom det är fråga om ett kommunalt avgörande måste Andersson använda sig av rättelseförfarandet för att få beslutet ändrat (s. 267).
Yrkande på rättelse riktas här till det organ om fattat beslutet, dvs. till stadsstyrelsen och skall göras inom 14 dagar efter delfåendet av beslutet (s. 268)
Det förutsattes inte att inträdessökande tog någon ställning till vilket beslut som stadsstyrelsen fattar med anledning av rättelseyrkandet. Det bör observeras att besvär till förvaltningsdomstol inte utgör något alternativ till rättelseförfarandet utan kan användas först efter att rättelseyrkandet har prövats. Situationen hade varit en annan om beslutet fattats av stadsfullmäktige. Det kan även påpekas att det inte finns några hinder mot att yrka på rättelse med stöd av en laglighetsgrund – möjligheterna att åberopa ändamålsenlighetsgrunder kan vara begränsade men detta saknar intresse i detta fall.
Fråga nr + rätt svarsalternativ + Mäenpääs bok
1 b) s. 10
2 a) s. 23
3 d) s. 39
4 c) s. 42
5 c) s. 60
6 d) s. 71, 80
7 c) s. 75
8 b) s. 78-79
9 a) s. 90
10 d) s. 135
Fråga nr + rätt svarsalternativ + Mäenpääs bok
1 b) s. 138
2 d) s. 150
3 c) s. 181
4 b) s. 188
5 b) s. 215
6 b) s. 232
7 b) s. 239
8 d) s. 256
9 b) s. 263
10 a) s. 264
