Om den heliga Birgittas tagelskjorta
Bauer, Elsa
Fornvännen 177-179
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1978_177
Ingår i: samla.raa.se
Om den heliga Birgittas tagelskjorta
Av Elsa Bauer
Bauer, E. 1977. Om den heliga Birgittas tagelskjorta. (The hair shirt of St. Birgitta.) Fornvännen 73. Stockholm.
In connection with A. Andersson's and A.M. Franzén's publication of se-condary relics of St. Birgitta, the author shows that the hair shirt of the saint was made in the same way as the sieve in a kiln (kiln-haire). She also gives an account of the technique as described in a German 18th century source.
Elsa Bauer, Sibyllegatan 22, S-114 42 Stockholm, Sweden.
1975 publicerade Aron Andersson och Anne Marie Franzén Birgittareliker, inlånade till Historiska museets utställning "Birgitta och det Heliga landet" 1973—1974. En av de be-skrivna relikerna är S:ta Birgittas tagelskjor-ta (fig. 1), tillhörande det romerska klostret San Marco och numera förvarad i Birgitta-huset i Rom. I skjortans urringning finns in-skriften C I L I C I U M S. B I R G I T T A V I D
V / E , dvs. änkan S. Birgittas cilicium. I anslutning till ovannämnda publikation vill jag gärna lämna ett bidrag till kännedo-men om den duk som utgjorde materialet i det plagg (cilicium), som de kristna asketer-na bar under den vanliga dräkten.
I avsnittet om tagelskjortan namnes, att ci-licium kallas harklaedhe (SD 4:652 år 1339), även kelnoclaede (SD 4:400 år 1334; ib. 658 år 1339).
Söderwall (1884) definierar harklaedhe med "vävnad av hår eller hårduk". Beträf-fande kelnoclaede säger Söderwall, att det är "ett slags ylletyg (från K ö l n ? ) " , men denna definition är knappast överensstämmande med verkliga förhållandet. Genom Franzéns undersökning och den av konservator Kerstin Adde-Johansson gjorda analysen av tagel-skjortans bindning kan visas, att samman-hanget är ett annat.
Av Elof Hellquists Det svenska
ordförrå-dets ålder och ursprung (1929) framgår, att hårduken är en silduk. Materialet i duken är tagel. Enligt P. R. Sprengds Handwerke und Kunste in Tabellen (1774), avsnittet om D e r Siebmacher (Siktmakaren), fanns vid denna tid, 1700-talet, dels knuten, dels vävd silduk av olika kvalitet och grovlek, beroende på användningsområdet, t.ex. siktar för spann-mål, för jord, för kryddor eller puder. De grövsta och starkaste siktarna hade knuten duk, medan den finare silduken var vävd. Den knutna silduken användes bl.a. vid ning av spannmål för torkbottnarna i tork-huset, den s.k. kölnan. Silduken benämndes kolnoclae.de (Talve 1965). På 1700-talet var den knutna silduken gjord av metalltråd, den vävda av metalltråd eller tagel. D e n knutna var av allt att döma tillverkad på samma sätt som den heliga Birgittas kelnoclaede av tagel. (Jfr fig. 2.)
Enligt S p r e n g d framställdes duken på föl-jande sätt:
"Die gestrickten Boden flechtet der Siebmacher aus freyer Hand, so dass der Aufzug zugleich die Stelle des Einschlages vertritt. Der Siebmacher be-festiget auf einem Brette starke Drathfaden an einer ihrer Spitzen jeden mit einem kleinen Na-gel, und entfernet die Drathstiicke weiter von ein-ander, wenn der Siebboden grosslöchricht, als wenn er kleinlöchricht werden soll. Jeden Drath-faden wickelt er auf einen kleinen hölzernen Wir-Fornvännen 73 (1978)
178 F.Ua B a n e r
Fig. 1. Den heliga Birgittas tagelskjorta. Foto ATA. — Hair shirt of St. Birgitta.
Fig. 2. Tagelskjortans bindning. Analys och teck-ning K. Adde-Johansson. — Diagram of hair shirt.
bei, damit ihm die Länge des Draths nicht beym Stricken hinderlich falle. Er fängt von der Linken zur Rechten an, jederzeit zwey benachbarte Drath-stiicke zweymal in einander zu wickeln, doch so, dass von jedem Drathfaden iiber der Verwickelung noch ein Stiick Drath neben den eingeschlagenen Nageln stehen bleibet. Auf diese Art erhält er ne-ben den Nageln halbe Löcher des Siebbodens. Setzt er die jetzt beschriebene Arbeit jederzeit von der Linken zur Rechten fort, so entstehen lauter runde, oder eigentlich gesagt, sechskantige Löcher." A v o v a n s t å e n d e c i t a t f r a m g å r , a t t d e k n u t n a b o t t n a r n a b i n d e s p å fri h a n d så a t t v a r p e n p å s a m m a g å n g f ö r e t r ä d e r i n s l a g e t . E n a ä n -d e n a v s t a r k a t r å -d a r n a g l a s fast p å e t t b r ä -d e , l ä n g r e f r å n v a r a n d r a o m s i l d u k e n skall h a s t o r a h å l , n ä r m a r e v a r a n d r a o m s i l d u k e n skall h a s m å h å l . V a r j e t r å d n y s t a s u p p p å e n l i t e n v i n d a a v t r ä , så a t t t r å d e n s l ä n g d i n t e skall v e r k a h i n d r a n d e för a r b e t e t . M a n b ö r j a r f r å n v ä n s t e r o c h f o r t s ä t t e r m o t h ö -Fornvännen 73 (1978)
Om den heliga Birgittas tagelskjorta 179 ger, varje gång binder m a n samman två
an-gränsande trådar två gånger med varandra med iakttagande av att en bit av tråden läm-nats kvar vid de inslagna naglarna. På detta sätt får man vid fästet halva sildukshål. När m a n nu fortsätter arbetet alltid från vänster till höger, så bildas idel r u n d a eller egentli-gen sexkantiga hål.
Kölna är ett torkhus för lin, sädesmältning m.m. Kölning är en bryggeriteknisk term och betyder torkning eller röstning av det stöpta och till grönmalt överförda kornet. Ordet kölna har använts i Sverige från medeltiden och kommer från latinets culina = kök. Vid torkningen i kölnan är maltet utbrett på ge-nombrutna bottnar, vilka på 1700-talet — och tydligen även tidigare — var knutna. J. S. Hallens (1761) beskriver de bottnar som användes för torkning av maltet i bryggerier-na. I allmänhet var dessa bottnar 6 fot långa och 4 fot breda. Själva tillverkningssättet av-viker något från det av S p r e n g d beskrivna.
S p r e n g d nämner inte direkt torkbottnarna i kölnan, men h a n talar allmänt om siktarna för spannmål, vete, korn, etc. Sprengds be-skrivning av den k n u t n a silduken överens-stämmer helt med analysen av det kelnoclae-de som S:ta Birgitta bar som cilicium. Ännu efter 400 år var framställningssättet oföränd-rat.
Referenser
Andersson, A. & Franzén, A. M., 1975. Birgitta-reliker. Antikvariskt arkiv 59. Stockholm. Hallens, J. S., 1761. Werkstätte der heutigen
Kunste, oder die neue Kunst historie. Band 1. Brandenburg och Leipzig.
Hellquist, E., 1929. Det svenska ordförrådets ål-der och ursprung. Lund.
Sprengel, P. R., 1774. Handwerke und Kunste in Tabellen. Band 12. Berlin.
Söderwall, K. F., 1884. Ordbok öfver svenska me-deltidsspråket. Lund.
Talve, I., 1965. Kölna (i: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. X. Malmö).
