SOS för äldre hamnar Olsson, Ingemar
Fornvännen 80, 179-186
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1985_179 Ingår i: samla.raa.se
SOS för äldre hamnar
Av Ingemar Olsson
Olsson, I. 1985. SOS för äldre hamnar (SOS for Ancient Harbours). Fornvän- nen 80. Stockholm.
Starting with three ancient (Viking and Mediaeval) harbours on Gotland which have been destroyed in recent years, the author discusses what can be done to prevent such destruetion. He suggests that the approximate sites of the ancient harbours be marked on the Economic Map, copies of which should be distributed among all the authorities etc. concemed. Because of the tremen- dous pressure on the coasts, a systematic search for ancient harbours is urgent, both on the Swedish Mainland and on Gotland. Place-names are mentioned as a suitable starting-point. Some 20 names which probably indicate ancient harbours are presented from Gotland.
Ingemar Olsson, Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet, S-10691 Stock- holm.
U n d e r senare år har på Gotland förstörts eller skadats ett antal fornminnesområden, som med mycket starka skäl kan antas ha varit vikingatida eller medeltida — i ett par fall kanske ä n n u äldre — " h a m n a r " , landnings- platser. S å d a n t kommer man aldrig att helt k u n n a undvika, vare sig på Gotland eller ut- med fastlandets kuster. Men med ett par rela- tivt enkla åtgärder skulle man, som jag skall försöka visa, k u n n a å s t a d k o m m a ett betydligt effektivare skydd än vad äldre h a m n a r nu åtnjuter.
Först diskuterar j a g tre förstörda Snäck- o m r å d e n , och vad som kan göras i förebyg- g a n d e syfte på Gotland. I anslutning härtill presenterar j a g ett antal mer eller mindre säk- ra äldre gotländska h a m n a r . Slutligen berör j a g problem kring äldre h a m n a r vid fastlan- dets kuster.
Förstörda Snäck-områden
Bland platser som innehåller snäcka i betydel- sen 'ledungsskepp, krigsskepp' har jag nämnt Snäckgärde norr om Visby (Olsson 1972 s.
220ff.) Det är emellertid inte lätt att exakt ringa in en landningsplats här, ty på de äldsta k a r t o r n a sträcker sig området från Korpklint
till något söder om Gustafsvik, alltså en sträc- ka på n ä r a 2 km. Rimligtvis har det funnits något slags landningsplats nära det stora gravfältet i Gustafsvik, vars exakta utbred- ning dock inte är känd. Fosfatkartering kunde m å h ä n d a ge ledtrådar. Det som på ekonomi- ska k a r t a n kallas Snäckviken anger sig nästan självt som en vik för snäckor. Tyvärr är nam- net inte helt klart; det kan vara en s. k. ellips, en förkortad form för ett tänkt *Snäckgärdsvi- ken. M e n givetvis måste m a n hålla den möj- ligheten öppen, att den närmast till hands liggande tolkningen ger en fingervisning om var snäck-platsen legat.
Anledningen till att j a g år 1972 stannade för en tredje plats, Badviken vid Korpklint, som den sannolika snäck-hamnen var i första h a n d den bekanta uppgiften hos Strelow om att Visby ursprungligen legat här ute vid Snäckgärdet och fått n a m n efter
den Viig / som leber ned imod Corpeklint / huor deris Haufn var i gammel tid / til deris Snecker eller Skibe / thi at samme sted bjer Vidnissbiurd der om / oc kaldis Sneckegierdet / er siunlig baade Haufn oc Blockhus med anden leilighed. Aar 800 / er Vissbye Stadt forflytt / til den sted hun nu er . . . (s. 118f.)
Förmännen80 (1985)
180 / . Olsson
H ä r kan åtskilligt — som så ofta hos Strelow
— vara fantasier, t.ex. uppgiften om Visbys förflyttning, eller den om "deris Snecker eller S k i b e " , som Strelow kan ha inspirerats till av n a m n e t Snäckgärde. M e n det som slog mig var att d å han säger, att m a n ännu kan se "Haufn oc Blockhus med anden leilighed", så är det helt konkreta uppgifter. Och det ligger inte något orimligt i att en författare i början av 1600-talet kunde se rester efter en h a m n , som kanske var i bruk en god bit in i medeltiden.
Det kan alltså mycket väl finnas skäl att på d e n n a punkt sätta tilltro till Strelow. Inte minst därför att rester efter det han kallar
" B l o c k h u s " möjligen ännu är synliga på ud- d e n vid Badviken (se fig. 1). Dessutom kan m a n anföra en mängd starka indicier för att h ä r varit en snäck-hamn: Korpklint har varit u t m ä r k t för spaning och som vårdkaseplats och h a r även gett gott skydd för flera vindar;
på platsen finns ett vattendrag med färskvat- ten, vidare en vattenfylld sänka, lämplig att ha b å t a r skyddade i; ett ganska stort gravfält finns ute på udden (ev. finns ännu ett, se n e d a n ) ; ett rev som går tvärs över viken bör ha gett skydd för västlig vind.
Dessa indicier blir i det närmaste beviskraf- tiga, om m a n ser dem mot bakgrunden av det m ö n s t e r som hela gruppen av Snäck-platser uppvisar: ett med omsorg valt läge, längst in i
vikar, innanför u d d a r , holmar och rev som d ä m p a t sjön; förekomst av vattendrag med tillgång till färskvatten; gravfält vid flera av platserna osv.
Mycket har hänt under senare år inom det g a m l a Snäckgärdsområdet. Vid gravfältet i Gustafsvik har anlagts en semesterby. Längst in i Snäckviken, vid och under klinten, har byggts ett Las Palmas-inspirerat våningsho- tell, vid invigningen kallat "Gotlands Flagg- s k e p p " . Förstörelsen av Badviken, alltså det j a g år 1972 utpekade som den troliga snäck-
h a m n e n , började för länge sedan, då man körde på sand för att göra badstranden mera lockande för Snäckgärdsbadens gäster, och uppförde några mindre hus för badet. Detta var dock oskyldiga ingrepp mot vad som k o m m a skulle. N u m e r a finns här camping- plats, b l . a . med uppställning för husvagnar.
D å j a g i september 1984 och april 1985 besök- te o m r å d e t , stod vid båda tillfällena en hus- vagn mitt inne bland gravarna i det ovan n ä m n d a gravfältet (se fig. 2); flera a n d r a hus- v a g n a r stod alldeles intill gravfältet, vars ut- sträckning f ö . inte är känd. Och personer som bor i närheten av campingplatsen har m e d d e l a t mig, att de under högsäsong brukar se tält resta bland gravarna. Vid mina besök k u n d e j a g också konstatera, att man på m å n g a ställen hade planat och schaktat in-
Fig. 1. Är det lämningar efter Strelows "Blockhus" vägen korsar? Foto Tor von Schreeb i april 1985. — Do the remains which the road crosses come from Strelow's "Blockhus"?
Förmännen80 (1985)
Fig. 2. En husvagn bland gravar vid Badviken, Snäckgärdsbadcn. Foto Tor von Schreeb i april 1985. — A caravan among graves at Badviken, Snäckgärdsbadcn.
tensivt, b l . a . i delar av den ovan n ä m n d a s ä n k a n .
I Gotländskt Arkiv 1984 redogör T o m a s J a - cobson för ett fynd från Badviken, som i be- lysning av det j a g anfört blir av mycket stort intresse. Vid schaktningsarbeten för ett "lek- r e d s k a p " vid stranden skadades en grav, som k u n d e d a t e r a s till vendeltid, period V I L 2 . I norra delen av det avtorvade området "fram- kom tre stenar som sannolikt utgjorde den yttre begränsningen i en a n n a n grav. Under- sökningen utvidgades dock inte vidare åt n o r r . " (S. 217.)
Det J a c o b s o n eufemistiskt kallar "lekred- s k a p " är en hög och skrymmande vatten- r u t s c h b a n a (se fig. 3, som också visar hotell- anläggningen i Snäckviken). Viktig är upp- lysningen om ev. ytterligare en grav. O m man s a m m a n s t ä l l e r d e n n a uppgift med det förhål- landet, att för ett antal år sedan vikingatida föremål framkom vid schaktning alldeles i
närheten, h a r m a n anledning att fråga sig, om det inte under den påkörda sanden döljer sig ett gravfält, d ä r en del gravar skulle ligga n ä s t a n i "sjöskvalet", precis som vid Kop- parsvik söder om Visby.
Åtskilligt kan anföras för att Bogeviken har varit av stor betydelse för äldre gotländsk sjöfart (se t.ex. Olsson 1972 s. 181 ff. och där anförd litteratur). I norra delen av viken mö- ter vi n a m n e t Snäckgärdet, vid utflödet av N ä r s - och Spillingsån. Platsen har troligen via å a r n a haft förbindelse med gårdar längre in i land: Spillings, Närs, Gisslause, Lång- u m e , alla n a m n av gammal typ (se Olsson
1984). Snäckgärdet erbjuder inte längre några större möjligheter för arkeologiska undersök- ningar; vid ett besök i april 1985 kunde jag konstatera, att endast en mindre del av områ- det återstår; resten har uppslukats av Cemen- tas schakt och schaktmassor (se bild 4).
Formännen 80 11985)
182 /. Olsson
Fig. 3. Vattenrutschbanan vid Badviken och hotellet i Snäckviken. Foto förf. i april 1985.
Badviken and the hotel at Snäckviken.
The water chute at
Snäckhus i Burs är den i särklass märkligaste snäck-platsen på Gotland. Den stora rikedo- men på fornminnen har beskrivits i bl.a.
Nihlén (1933), Lundström (1970) och Olsson (1972). Det var där man för några år sedan fann "Stavers skatt" och bl.a. en våg med viktsats omfattande 26 viktlod (östergren
1983 s. 39). Inte minst fascinerande med Snäckkus-områdel är att där möts folkvand- ringstid från det berömda Stavgard och vi- kingatid.
Är 1972 framhöll jag, att vi här med säker- het påträffat en snäck-hamn. "Vi kan använ- da förhållandena vid denna plats som ett slags facit för jämförande analys av de andra Snöc/t-platserna" (s. 192). Och Per Lund- ström påpekar, "att det nu finns starka indi- kationer på att Bandlundeviken [d.v.s.
Snäckhus-området] kan ha varit en hamn i paritet med Paviken" (1983 s. 108). I sitt Kulturminnesvårdsprogram för Gotlands län kon-
staterar Dan Carlsson, som genom sin arbets- uppgift då hade en enastående överblick över Gotlands fornminnesbestånd: "Sammantaget utgör fornlämningskomplexet en av öns vär- defullaste kulturhistoriska miljöer" (1982 s.
369). Han fortsätter emellertid: "Tyvärr har anläggandet av en bevattningsdamm i inlop- pet till den forna hamnen påverkat området i negativ riktning" (s. 369). I detta omdöme instämmer man gärna: den stora bevattnings- dammen med sina 3-4 meter höga vallar ut- gör verkligen en monumental skadegörelse på ett unikt svenskt fornminnesområde (se fig.
5). Eftersom Snäckhus-området är så väl doku- menterat i facklitteraturen, och då det dess- utom vimlar av "R" där på ekonomiska kar- tan, är man i förstone benägen att tro, att det är fråga om ett svartbygge. Så är inte fallet:
dammen är byggd med tillstånd av Riksanti- kvarieämbetet.
Förmännen 80 11985)
Fig. 4. Endast en liten del av Snäckgärdet i Slite återstår (vid högspänningsstolpama i bildens mitt). Resten har uppslukats av schaktet och schaktmassorna. Foto Tor von Schreeb i april 1985. — Only a small part of Snäckgärdet, Slite, remains (at the high voltage pylons in the middle of the picture). The rest has been swallowed up by the pit and the exeavation heaps.
Fig. 5. F^n del av bevattnings- dammen vid Snäckhus, Burs.
Foto förf. i april 1985. — Part of the irrigation pond at Snäckhus, Burs.
Formännen 80 (1985)
184 / . Olsson
N å g r a ord bör också sägas om Snäckåker, Snäc- ku i Kräklingbo, närmast för att belysa hur oskyddade och ständigt i farozonen sådana h ä r hett eftertraktade strandområden är. Då H a n s Hansson och jag år 1963 besökte plat- sen, upptäckte vi ett tidigare ej registrerat litet gravfält om ca 10 fornlämningar, och väster om åkern " e n bassäng, möjligen en h u s g r u n d och, som det synes, urgrävda rän- nor i vallen" (Olsson 1972 s. 186f.) Dan Carlsson är säkrare i sin bedömning: "Sanno- likheten av att här har funnits en h a m n stärks av förekomsten av ett ' b å t h u s ' av samma konstruktion som vid Bandlundeviken och o v a n " (1982 s. 356). N u m e r a har en fritids- fastighet avstyckats omedelbart väster om Snäckåker, och en vedbod byggts alldeles intill fornminnena. Den kan dock knappast ha gjort någon skada, och torde för övrigt lätt k u n n a flyttas vid eventuella arkeologiska ut- grävningar.
Hur kan man skydda äldre hamnar på Gotland?
I Gotländskt Arkiv år 1967 understryker Hans H a n s s o n h u r viktigt det är för framtida be- byggelseplanering utmed de gotländska s t r ä n d e r n a , att de övergivna äldre hamnplat- serna verkligen är lokaliserade: " D e är lagli- gen skyddade, men skyddet är verkningslöst, så länge vi inte kan peka ut var de finns och h u r stor del av stranden de omfattar" (s. 34).
De ovan presenterade .SViaf/t-områdenas öden visar tyvärr, att skyddet kan vara verknings- löst, även om h a m n a r n a är lokaliserade. M a n kan spekulera över h u r det kan gå så här. En icke oväsentlig anledning är kanske, att äldre h a m n a r i regel inte gör något väsen av sig;
m a n ser inte mycket ovan jord. I Paviken på G o t l a n d fick m a n med fosfatkartering över stora o m r å d e n leta sig fram till lämpliga gräv- ningsytor. Per Lundströms bok De kommo vi- da . . . visar, vilka lysande fynd som dolde sig u n d e r grästorven.
M e n naturligtvis ligger det mycket i H a n s - sons p å p e k a n d e . En sak som i anknytning därtill ofta slagit mig är att den ekonomiska k a r t a n — den gamla och den nya — redovisar b o r t å t 1 600 järnåldershusgrunder och ett otal g r a v a r och gravfält men knappast en enda
äldre gotländsk h a m n . Ibland markeras nå- got gravfält nära stranden, t. ex. vid Snäckgär- de norr om Visby eller vid Snäckänge i Angå, men s å d a n a gravfält kan j u ha uppkommit på m å n g a olika sätt och behöver inte nödvän- digtvis ha något s a m b a n d med en äldre h a m n p l a t s .
D e n n a brist kunde man på ett enkelt sätt t e m p o r ä r t avhjälpa genom att på ekonomiska k a r t a n pricka in det ungefärliga läget för de ä l d r e hamnplatser m a n nu känner till (och sedan komplettera allteftersom flera blir kän- d a ) . Med dagens teknik är det sedan lätt att framställa och distribuera kopior till alla de myndigheter och a n d r a som berörs, t.ex.
Riksantikvarieämbetet, Statens lantmäteri- verk, R A G U , Gotlands fornsal, lands- och länsantikvarierna på Gotland, länsstyrelsen, lantmäteriväsendet på Gotland, Gotlands hembygdsförbund, Gotlands naturvårdsför- ening, b y g g n a d s n ä m n d e n i Gotlands kom- m u n o . s . v .
Med dessa åtgärder skulle de antikvariska m y n d i g h e t e r n a med stöd av fornminneslagen på ett betydligt effektivare sätt än vad nu uppenbarligen är fallet kunna värna om de äldre h a m n a r n a .
J a g vill g ä r n a framhålla, att det här försla- get i någon m å n har förverkligats av Dan Carlsson, som i sitt Kulturminnesvårdsprogram för Gotlands län (1982) framsynt markerat en
del äldre hamnplatser.
M e n vad skall m a n göra med Snäckgärde norr om Visby? Även om Strelow yrar, då han placerar ett tidigare Visby här ute, kan ju S n ä c k g ä r d s o m r å d e t vara en viktig pusselbit i problemet om Visbys uppkomst, som man inte b a r a kan låta gå som nu håller på att ske.
K u n d e m a n inte arbeta efter principen " r ä d - d a vad som räddas kan"? H u r m a n än väljer att agera, torde redan nu rätt omfattande åt- g ä r d e r vara nödvändiga. För man kan väl inte, med tanke på de dödas självklara rätt att få vila på ett pietetsfullt sätt, i fortsättningen låta besökande ha husvagnar och tält mitt i eller invid ett gravfält, eller låta en vatten- r u t s c h b a n a vila på en grav, eller utan kontrol- lerande undersökningar låta allmänheten idka badliv på vad som mycket väl kan visa
Förmännen 80 (1985)
sig vara ett gravfält övertäckt med sand.
I själva verket tycks här finnas en utmärkt möjlighet att slå tre flugor i en smäll: att fa en Snäck-hamn undersökt; att på ett instruktivt sätt upplysa allmänheten om hur en vikinga- h a m n k u n d e se ut och därmed skapa en tu- ristattraktion endast några km från Visby; att ha kvar en attraktiv bad- och campingplats.
Elt antal äldre hamnar på Gotland
I d e t t a avsnitt skall j a g helt kortfattat redovi- sa ett antal mer eller mindre säkra äldre got- ländska h a m n a r , som vore förtjänta av att prickas in på ekonomiska kartan. Av meto- diskt intresse är att det är ortnamn som utgjort u t g å n g s p u n k t e n för lokaliseringarna.
De 13 Snäf£-platserna är redan behandlade i mitt arbete från 1972. Den som skulle vilja s t u d e r a en sådan plats närmare, kan där lätt orientera sig till de äldre källor, d ä r namnet n ä m n s .
Vid redovisningen börjar j a g längst i norr, och följer sedan västra kusten söderut och östra norrut.
Sände, Sändu, fiskeläge i Fleringe vid Fårö- sundet. Med all rätt har Carlsson (1982 s.
329) m ä r k t ut detta område. Innanför ligger Sändeträsk, som tidigare med en smal hals varit förbundet med havet. Precis som vid G a m l a h a m n på Fårö är inloppet numera till- t ä p p t med klappersten. N a m n e t Sändu, som är bildat till sand, är intressant så tillvida, att det med växlingen ä—a (s. k. i-omljud) troligen d a t e r a r sin tillkomst till åtminstone före ca 600 e. K r . Möjligen kan dock namnet uppfat- tas på ett a n n a t sätt, i vilket fall det inte skulle ge några säkra hållpunkter för datering. O m den sakliga bakgrunden till namnet se närma- re Olsson (1959 s. 81). Innanför och i det smala inloppet måste ha funnits så goda möj- ligheter till landningsplatser, att området bör genomsökas noggrant.
Irevik. Som Evert Melefors och j a g gjort troligt (1976), har g å r d n a m n e t Ire i Hangvar tidigare avsett den i äldre tider mäktiga å, som k o m m e r från Elinghemsmyr och mynnar i viken. Vi h a r också framdragit en mängd skäl som visar, att Ire har haft ett lysande strategiskt läge; bl. a. finns två fornborgar nä-
ra Irevik, en vik med grus- och sandstränder nedanför höga klintar, som erbjudit gott skydd för åtskilliga vindar. Sannolikt har m a n , åtminstone tidvis, kunnat ha båtar lig- g a n d e i åmynningen. Tillgången till givande källor är god i Iretrakten.
I Lickershamn finns en stenig udde och vik med n a m n e t Knorren, som sannolikt innehål- ler en motsvarighet till fornisländska knqrr om ett vikingatida handelsskepp. I detta sam- m a n h a n g bör observeras, att Lickershamn väl fått n a m n efter "Lickair den kloke", som en- ligt G u t a s a g a n " r å d d e mest [var mäktigast]
på den tiden". Kanske är gården Tune i Sten- kyrka också av betydelse i de handelssam- m a n h a n g som n a m n e t Knorren låter ana. ( O m Tune se Olsson 1984 a o c h * , 1985.)
Brissund i Väskinde vore förtjänt att under- sökas av arkeologisk expertis. Namnet inne- håller troligen i förleden brite, ett numera ut- dött ord som betytt 'klipphylla, klint' (se om brite Olsson 1959 s. 112ff.); klipphyllor är j u u t m ä r k a n d e för området. I närliggande trak- ter av Väskinde, t. ex. i Kornettskogen, är det gott om fornminnen (se t.ex. Nylén 1955 och Blumbergs 1982 med litteratur). U t a n att precisera läget framhåller Blumbergs, att det inte är otänkbart, att det har funnits en lämp- lig landningsplats i närheten (1982 s. 105).
En plats att överväga vore enligt min tanke Brissund. Efterleden -sund tyder på att här tidi- gare h a r funnits ett sund, vilket man lätt ser i terrängen.
Busan (med uttalet bäusu) är en vik med holme i Eksta på gränsen mot Sproge. Nam- net kan innehålla den från fornsvenskan kän- d a skeppstypen buza 'ett slags stora, breda fartyg; omtalas såsom krigsfartyg'.
Gamlehamn är enligt uppgifter i O r t n a m n s - arkivet, U p p s a l a , en vik, förr använd som h a m n , söder om Faludden i ö j a . Samma n a m n på en vik möter också söder om Vitvärs fiskeläge i Ardre.
Skeppstypen kogg ingår bl. a. i Koggrunn, en liten holme i Skarnviken, Angå. Kanske är det inte en tillfällighet, att det finns en Snäck- plats i närheten i Kräklingbo vid samma vik (se Olsson 1972 s. 186f. samt ovan). Skepps- typer l ä m p a d e för olika djup avlöser varand- ra: de g r u n d g å e n d e snäckorna och de mera
Formännen 80 11985)
186 / . Olsson
djupgående koggama. Koggrunn ligger vid ut- flödet av en fordom kraftig å, som går upp till N y g å r d s m y r i det centrala Kräklingbo. M a n b o r d e pröva, om ån har varit farbar, ty om så skulle vara fallet, kan den ha varit av betydel- se u n d e r äldre tider, t. ex. vid den tidpunkt då enligt Engström (1984) Torsburgen uppför- des.
Till detta material av mer eller mindre säk- ra h a m n a r kan vi sedan foga de h a m n a r Hans H a n s s o n och Per Lundström identifierat samt övriga h a m n a r , som redan tidigare har varit k ä n d a , t. ex. Sandviken i ö s t e r g a r n med gården K a u p u n g s i närheten (Fritzell 1973). Det bör framhållas, att i H a n s Hanssons dagböcker finns åtskilliga värdefulla uppslag för lokalise- ring, som det tyvärr inte förunnades honom att fullfölja.
Äldre hamnar på fastlandet
Det finns ingen anledning att tro, att äldre h a m n a r utmed fastlandets vidsträckta kuster skulle vara mindre utsatta än på Gotland, eller att förebyggande åtgärder skulle vara m i n d r e b r å d s k a n d e . Redan om man, som jag föreslog ovan för Gotlands del, på ekonomis- ka k a r t a n m a r k e r a d e läget för de h a m n a r som finns redovisade i olika typer av litteratur — arkeologiska avhandlingar, ortnamnsavhand- lingar, hembygdslitteratur o.s.v. — och se- d a n distribuerade kartorna till berörda myn- digheter o.s.v., skulle mycket vara vunnet.
M e n självfallet behövs också systematiska in- venteringar. De exempel j a g givit från Got- land ovan är ett gott bevis för hur givande en analys av o r t n a m n kan vara, namn t. ex. som innehåller ord för olika skeppstyper. Christer W e s t e r d a h l har t. ex. i det utmärkt uppslags- rika arbetet Marinarkeologisk inventering (1978) visat, att det finns 18 Snäck-namn utmed ostkusten (utom G o t l a n d ) . Det återstår nu att g e n o m noggranna analyser pröva, hur många av dessa n a m n som avser gamla ledungsham- nar.
S å d a n a inventeringar bör lämpligen ske i Riksantikvarieämbetets eller Sjöhistoriska museets regi. Det vore ypperliga ämnen för d o k t o r s a v h a n d l i n g a r i arkeologi och nordiska språk. Eftersom en arkeolog knappast på egen h a n d klarar av de källkritiska problemen i
s a m b a n d med äldre skrivformer, och en nor- dist k n a p p a s t den topografiska och arkeolo- giska analysen, borde inventeringar utföras av en arkeolog och en nordist i samarbete.
M a n kan naturligtvis organisera och utföra s å d a n a här inventeringar på många olika sätt. Det viktiga är bara att de skyndsamt k o m m e r i gång. För ingen kan väl bestrida, att i relation till det enorma tryck som utövas på landets kuster, är äldre h a m n a r en forn- m i n n e s g r u p p som behandlats ovanligt styv- moderligt och med mycket liten framsynthet.
Referenser
Blumbergs, Zaiga. 1982. Bronzebuckelchen als Trachlzier.
(Theses and papers in North-European archaeology 12). Stockholm.
Carlsson, Dan. 1982. Kulturminnesvårdsprogram för Gotlands lån. Visby. Stencil.
Engström, Johan. 1984. Torsburgen. (Aun 6). Uppsala.
Fritzell, Gunnar. 1973. Kaupungsgårdarna på Gotland.
Golländska studier 2.
Hansson, Hans. 1967. Gotländska tingshamnar. Got- ländskt Arkiv 39.
Jacobson, Tomas. 1984. Snäckgärdets campingplats.
Gotländskt A rkiv 56.
Lundström, Per. 1970. Lagunhamnarnas tid. Sjefartshisto- risk årsbok 1970.
— 1981. De kommo vida . . . Storkholm.
— 1983. Gotlandshamnar. Gutar och vikingar. Stockholm.
Melefors, Evert och Olsson, Ingemar. 1976. Hablingbo och Elinghem — västgermanska influenser på Got- land? Namn och Bygd 64.
Nihlén = Nihlén, John och Boéthius, Gerda. 1933. Got- ländska gårdar och byar under äldre järnålder. Stockholm.
Nylén, Erik. 1955. Diejiingere vorrömische Eisenzeit Gotlands.
Uppsala.
Olsson, Ingemar. 1959. Gotländska terrängord. (Stockholm studies in Scandinavian philology NS 3). Uppsala.
— 1972. Snäck-namn på Gotland. Fornvännen 67.
— 1984 a. Ortnamn på Gotland. Stockholm.
— 1984 b. I marginalen på ett par doktorsavhandlingar i arkeologi. Fornvännen 79.
— 1985. Är gotländska tun 'gärdesgård' inhemskt eller medellåglyskt? Namn och Bygd 73 (under tryckning).
Strelow, Hans Nielss0n. 1633. Cronica Gulhilandomm. Kö- penhamn.
Westerdahl, Christer. 1978. Marinarkeologisk inventering med utgångspunkt från ett norrländskt exempel. C-1 uppsats i arkeologi, särskilt nordeuropeisk. Stockholms uni- versitet. Stencil.
östergren, Majvor. 1983. Silverskatternas fyndplatser — farmännens gårdar. Gutar och vikingar. Stockholm.
Förmännen 80 (1985)
