Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap Specialistsjuksköterskeprogrammet
Läkares uppfattningar av specialistsjuksköterskans
kompetens i psykiatri
En fenomenografisk intervjustudie
Författare
Ellinor Blockley Widmark
Examensarbete i Vårdvetenskap Inriktning mot psykiatri
Avancerad nivå, 15 hp
Handledare
Caisa Öster
Examinator
Kristina Haglund
VT 2012
SAMMANFATTNING
Bakgrund: Specialistsjuksköterskans kompetens är en fördjupning av de kunskaper och förmågor som erhållits i grundutbildningen. Behovet av specialiserade sjuksköterskor ökar men då arbets- uppgifterna mellan grund- och specialistutbildade sjuksköterskor inte skiljer sig nämnvärt åt kan detta få till följd att specialistsjuksköterskorna lämnar det kliniska arbetet. Den specialistkompetens som efterfrågats riskerar därmed att försvinna. På denna grund, och som ett led i att förtydliga specialistsjuksköterskans roll i psykiatrisk slutenvård, är det av intresse att uppmärksamma hur specialistsjuksköterskan uppfattas och vilka förväntningar som finns på dennes kompetens.
Syfte: att beskriva läkares uppfattningar av specialistsjuksköterskans kompetens i psykiatrisk vård.
Metod: Åtta kvalitativa semistrukturerade intervjuer analyserades med en fenomenografisk ansats.
Resultat: Huvudresultaten sammanfattades i fem kategorier: Specialistsjuksköterskans roll är otydlig och osynlig; Specialistsjuksköterskan utför särskilda arbetsuppgifter; Specialistsjuk- sköterskan besitter fördjupad kompetens; Specialistkompetens leder till personlig utveckling samt Specialistsjuksköterskan är en ambassadör. Slutsats: Det behövs en ökad förståelse för specialist- sjuksköterskans kompetens. För att detta ska kunna ske efterfrågas en tydligare beskrivning av vad det innebär att arbeta som specialistsjuksköterska på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning.
Nyckelord
Psykiatrisjuksköterska, uppfattning, roll, professionell kompetens
ABSTRACT
Background: The competence of the specialised nurse is a development of the knowledge and skill obtained in the elementary nursing education. The need for specialised nurses increases but as the work tasks of specialised and general nurses do not differ considerably, this may lead to the specialised nurses leaving the clinical area of work. The requested expertise will then be at risk of disappearing. On these grounds and as a way of clarifying the role of the specialised nurse in psychiatric in-patient care, it is of interest to observe how the specialised nurse is perceived and what the expectations of her competence are. Aim: to describe doctors' conceptions of the competence of the specialised nurse in psychiatric in-patient care. Method: Eight qualitative semi- structured interviews were analysed using a phenomenographic approach. Results: The main findings were summarised in five categories: The role of the specialised nurse is unclear and unseen; The specialised nurse executes special tasks; The specialised nurse possesses in-depth competence; Specialist skill leads to personal development and finally The specialised nurse is an ambassador. Conclusion: There is a need for an increased understanding of the competence of the specialised nurse in psychiatric in-patient care. In order for this to happen a clearer descripton of what it entails to work as a specialised nurse in in-patient care is requested.
Key words
Mental health nurse, perception, role, professional competence
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
BAKGRUND...5
Syfte...9
METOD...9
Urval...10
Datainsamling och tillvägagångssätt...11
Etiska överväganden...12
Bearbetning och analys...12
RESULTAT...13
A. Specialistsjuksköterskans roll är osynlig och otydlig...13
B. Specialistsjuksköterskan utför särskilda arbetsuppgifter...14
C. Specialistsjuksköterskan besitter fördjupad kompetens...15
D. Specialistkompetens leder till personlig utveckling...15
E. Specialistsjuksköterskan är en ambassadör...16
DISKUSSION...17
Resultatdiskussion...17
Metoddiskussion...21
Praktisk betydelse...23
Slutsats...23
REFERENSER...24
BAKGRUND
Inom psykiatrisk slutenvård arbetar sida vid sida mentalskötare, legitimerade sjuksköterskor, sjuksköterskor med psykiatrisk specialitet, läkare, psykologer, kuratorer, arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Sjuksköterskan förväntas ha grundläggande kunskap inom en rad olika områden. Socialstyrelsen delar upp dessa i tre huvudsakliga arbetsområden, nämligen omvårdnadens teori och praktik, forskning, utveckling och utbildning samt ledarskap. Inom dessa tre områden finns flera undergrupper av kompetensområden såsom medicinsk vetenskap, bemötande, vårdmiljö, undersökningar, arbetsledning och samverkan. Utöver dessa förmågor ska sjuksköterskans arbete genomsyras av ett holistiskt och etiskt förhållningssätt samt vila på en grund av vetenskap och beprövad erfarenhet (Socialstyrelsen, 2005). Till sin hjälp har sjuksköterskan bland annat ICN:s (International Council of Nurses) etiska kod att förhålla sig efter. Den framhäver fyra grundläggande ansvarsområden: att främja hälsa, förebygga sjukdom, återställa hälsa samt lindra lidande och erbjuder en sammanfattning av riktlinjer för etiskt handlande samt förslag på hur detta aktivt kan tillämpas i vården (Svensk Sjuksköterskeförening [SSF], 2007). Specialistsjuksköterskans kompetens är en utveckling av dessa färdigheter och fordrar en fördjupning av de kunskaper och förmågor som erhållits i grundutbildningen. Större krav ställs på specialist- sjuksköterskans skicklighet i att kontinuerligt söka efter vetenskapligt underlag till både omvårdnaden som utförs och som grund för personlig och professionell utveckling (Psykiatriska Riksföreningen & SSF, 2008). Specialistsjuksköterskan förväntas kunna göra bedömningar av en mer komplex natur, att på ett högre plan antecipera patienters unika vårdbehov vid upprättandet av individuella vårdplaner samt besitta en djupare förmåga att reflektera över hur patienters liv påverkas och formas av psykisk ohälsa (Wiklund Gustin, 2010, s. 19-20). För patienter är det viktigt att sjuksköterskor inom psykiatri främjar oberoende, är en patientens förespråkare (advocate), samordnar vård, har stödsamtal, informerar och förklarar, löser problem, gör bedömningar, stödjer, hjälper till att planera dagen och interagerar på ett socialt plan (Cleary & Edwards, 1999). Psykiatrisjuksköterskan förväntas jobba mer administrativt med koordinering av scheman och patientbeläggning, dokumentation, vara en länk mellan patienter och övriga teammedlemmar samtidigt som hon skapar meningsfulla terapeutiska relationer
med patienter och utbildar personal, studenter, patienter och anhöriga (Rungapadiachy, Madilla & Gough, 2004; Fourie, Mcdonald, Connor & Bartlett, 2005). Stor vikt läggs vid sjuksköterskans kommunikativa (McLaughlin, 1999; Akerjordet & Severinsson, 2004; McGilton, Irwin-Robinson, Boscart & Spanjevic, 2006; Bowles, Mackintosh &
Torn, 2001) och handledande förmåga (Cleary & Edwards, 1999; Ito, Eisen, Sederer, Yamada & Tachmori, 2001; Hine-Martin & Robinson, 2006; Arvidsson. Löfgren &
Fridlund, 2001, Akerjordet & Severinsson, 2004).
Effektiv kommunikation är grundläggande för en god relation med patienten och gör det möjligt för psykiatrisjuksköterskan att ta del av patientens livsvärld för att bättre kunna förstå hans eller hennes lidande (Akerjordet & Severinsson, 2004). I McLaughlins (1999) studie svarade samtliga medverkande sjuksköterskor att kommunikativa färdigheter var de absolut viktigaste en sjuksköterska kunde besitta. Helst ville de spendera mer av sin tid med patienterna men upplevde att faktorer som personalbrist och sjuksköterskans olika funktioner begränsade denna tid. De upplevde även att de behövde mer träning i att utveckla sina kommunikativa färdigheter. Utgångspunkten för Bowles et al. (2001) och Mc Giltons et al. (2006) studier var att sjuksköterskans kom- munikation inte baserades på ett teoretiskt ramverk och lät därför sina medverkande genomgå en kort kurs i SFBT, solution-focused brief therapy. Följden blev att sjuksköterskorna kände sig tryggare i sin kommunikation med patienterna vilket gjorde dem mer benägna att uppsöka patienterna. Innan kursen ansåg majoriteten av sjuk- sköterskorna att samtalen var negativt laddade och dominerade av patientens problem.
Att inte kunna lösa alla dessa problem var betungande och fick sjuksköterskan att känna sig otillräcklig. Efter interventionen kunde samtalen ledas in på ett mer positivt och lösningsorienterat spår vilket i slutändan stärkte sjuksköterskornas självförtroende och känsla av kontroll.
Samarbete är en nödvändighet inom vården, bland annat då specialisering och professionalisering medför att flera yrkeskategorier är inblandade. Detta kräver en ökad samordning av planerade insatser och ett gränsöverskridande samarbete inom såväl professioner som organisationer (Berlin, Carlström & Sandberg, 2009, s. 151). För att till exempel kunna bibehålla en hög säkerhet på avdelningen krävs en god kommu- nikation med övriga medlemmar i det mulitidisciplinära teamet (Fourie, 2005). Den
nära relation sjuksköterskor får med patienter kan överbrygga det glapp som uppstår mellan personlig och formell kunskap. Följden av detta är att övriga yrkeskategorier, bland annat läkaren, förlitar sig på sjuksköterskans professionella bedömning vid beslutstagande situationer (Jackson och Stevenson, 2000). Samarbetet mellan läkare och sjuksköterska på en slutenvårdsavdelning är intimt förknippat med en god och öppen kommunikation samt ett utbyte av erfarenheter och bedömningar.
Handledning (supervision) innebär att personal får möjlighet till reflektion och erfaren- hetsutbyte (Akerjordet & Severinsson, 2004) samt hjälp att placera dessa erfarenheter i en professionell och personlig kontext (Arvidsson et al., 2001). Avgörande för om handledningssessionen blir bra beror på vem som tillhandahåller handledningen och vad som händer under sessionen. En bra handledare måste ha förmågan att forma stödjande relationer, ha relevant kunskap och kompetens, vara engagerad och vara en bra lyssnare (Sloan, 1999). Bristfällig handledning är en orsak till att sjuksköterskor lämnar sina arbetsplatser (Ito et al., 2001). En väl utförd handledning har däremot enligt Arvidsson et al. (2001) både kort- och långsiktiga positiva följder. På kort sikt kan det öka jobbtillfredsställelsen, kunskap och kompetens, känslan av säkerhet i omvårdnads- situationer, personlig utveckling och yrkesmässig solidaritet. På längre sikt visade det sig att handledning hade bestående effekter på psykiatrisjuksköterskornas professionella kompetens i form av en uttalad professionell identitet och ett helhetsperspektiv på omvårdnad.
Ytterligare ett område, som av patienter nämnts som viktigt, är det att vara en före- språkare (advocate) för patienten. Att försvara patienter som lider av psykisk ohälsa och samhälleliga fördomar är en väsentlig del av omvårdnadsarbetet. Patienter vill ha hjälp med att hantera den skam som en psykiatrisk sjukdom bär med sig (Schröder, Ahlström
& Larsson, 2006). Det är heller inte bara patienter som drabbas av förutfattade meningar, dessa går även ut över övrig vårdpersonal och människor i patientens närhet.
Fördomar från allmänheten, övrig vårdpersonal, skolväsen och sjuksköterskestudenter underblåses av media och leder till stigmatisering av psykiatrin som helhet.
Stigmatisering av den psykiatriska specialiteten visar sig i de attityder sjuksköterskor och läkare möts av från sina egna kollegor inom andra vårdspecialiteter vilka ser det som något slags personlig psykologisk svaghet att välja en psykiatrisk inriktning
(Halter, 2002). Studenter har till och med avråtts från att söka sig till psykiatrin av sin egen institution. Stigmatiseringen av psykiatrin får till följd att sjuka människor ej vågar söka hjälp av rädsla för att bli stämplade som psykiatripatient. På ett socialt plan leder det till att de riskerar att ej få de jobb de söker eller den bostad de önskar. Anhöriga drabbas av fördomar på grund av sin relation till den psykiskt sjuke och löper risk att själv drabbas av en sargad självbild och självkänsla (Gouthro, 2009).
Utbildningen för specialisering av sjuksköterskor har genomgått stora förändringar de senaste 50 åren och har skiftat från att vara en inriktning i slutet av grundutbildningen till att ligga som en separat del efter den avslutade grundutbildningen. År 2001 infördes specialistsjuksköterskeexamen i examensordningen med elva olika inriktningar, i och med Bolognaprocessen 2007 reviderades den och fick sin nuvarande utformning.
Specialistsjuksköterskeexamen erhålls idag efter 60 högskolepoäng utöver en av Socialstyrelsen utfärdad sjuksköterskelegitimation. Vården förändras ständigt och med det även kraven på specialistsjuksköterskans kompetens. Behovet av specialiserade sjuksköterskor ökar samtidigt som andelen minskar (Halter, 2002) vilket än en gång lett till krav på en översyn av landets utbildningar (Högskoleverket [HSV], 2010). För att tillgodose denna efterfrågan har riksdagen i år beslutat att utöka platserna på landets sjuksköterske- och specialistsjuksköterskeutbildningar (Sveriges Riksdag, 2011). Redan 1983 ansåg Anderson att det fanns ett behov för psykiatrisjuksköterskor att definiera och artikulera sin roll inom det multidisciplinära teamet för att bättre kunna klargöra förväntningar och främja rolltydlighet. Fourie et al. visade 2005 att psykiatri- sjuksköterskors uppfattning av sin egen roll i realiteten stred med de uppgifter de faktiskt utförde. En tydligare jobbeskrivning rekommenderades för att på ett mer ackurat sätt beskriva de roller som psykiatrisjuksköterskan förväntades spela. Chien och Ip (2001) pekade på en del svårigheter i att förstå sin roll som specialistsjuksköterska, bland annat genom att arbetsuppgifterna på en slutenvårdsavdelning överlappar med de grundutbildades. Dessa grundutbildade sjuksköterskekollegor ansåg att specialistsjuk- sköterskorna skulle spendera mer av sin tid till organisatoriska behov, forskning, kvalitetsförbättringsarbete och ledarskap. Även i den utredning som Högskoleverket 2010 genomfört på uppdrag av regeringen, slås det fast att arbetsuppgifterna mellan grund- och specialistutbildade sjuksköterskor inte skiljer sig nämnvärt. Detta får till följd att specialistsjuksköterskorna väljer att inte stanna kvar i det kliniska arbetet (HSV,
2010). Om så sker riskerar därmed den specialistkompetens som efterfrågats att försvinna. På denna grund, och som ett led i att förtydliga specialistsjuksköterskans roll i psykiatrisk slutenvård, är det av av intresse att uppmärksamma hur specialistsjuk- sköterskan uppfattas och vilka förväntningar som finns på dennes kompetens.
Syfte
Syftet med denna studie är att beskriva läkares uppfattningar av specialistsjuk- sköterskans kompetens i psykiatrisk vård. För att vidare precisera syftet anges även tre frågeställningar:
1. Vilka arbetsområden uppfattar läkare som unikt för specialistsjuksköterske- yrket?
2. Uppfattar läkare någon skillnad mellan specialistsjuksköterskors kompetens i jämförelse med grundutbildade sjuksköterskors kompetens?
3. Vilken betydelse uppfattar läkare att specialistsjuksköterskans kompetens har för verksamheten?
METOD
Metoden för datainsamling är kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Den kvalitativa metoden söker karakterisera och gestalta ett givet fenomen och finna en så god beskrivning av ett sammanhang som möjligt. Den fenomenografiska ansatsen beskriver i sin tur hur människor uppfattar ett fenomen, inte hur det i verkligheten är. Denna uppdelning kallas första och andra ordningens perspektiv där första ordningen beskriver fakta, det som kan beskrivas utifrån. Andra ordningens perspektiv vill istället beskriva hur någon uppfattar något och hur det ter sig för just den personen. Fenomenografin handlar således om andra ordningens perspektiv (Larsson, 1986, s. 7-13). Utgångs- punkten är dels att människor uppfattar, erfar, fenomen på olika sätt, dels att det finns
ett ändligt antal sätt som dessa fenomen kan uppfattas på. Dessa olika sätt är kvalitativt skilda åt och bildar tillsammans det som benämns utfallsrummet för det studerade fenomenet i fråga. De olika uppfattningarna kan därefter ordnas hierarkiskt där den mest komplexa uppfattningen får anses spegla den djupaste förståelsen av fenomenet (Fejes, 2009, s. 122-123).
Urval
Brev med information om studiens syfte och metod (bilaga 1) skickades till verksam- hetschefer på fyra psykiatriska kliniker i Mellansverige som i sin tur, efter god- kännande, ombads att vidarebefordra detta till läkarna i kliniken. Två kliniker valde att svara och det är således läkare från dessa två kliniker som medverkat i studien. På en klinik gavs författaren kontaktuppgifter till intresserade läkare, dessa kontaktades därefter personligen för att boka tid för intervju. På den andra kliniken tillfrågades medverkande läkare direkt av författaren. Då den fenomenografiska ansatsen efter- strävar att finna variationen i människors uppfattning av ett givet fenomen (Fejes, 2009, s. 122) rekryterades informanterna genom bekvämlighetsurval samt med så stor spridning som möjligt. Inklusionskriteriet var minst sex månaders erfarenhet av arbete inom psykiatrisk slutenvård, detta för att ha haft möjlighet att bilda sig en uppfattning av specialistsjuksköterskans arbete på en avdelning. Åtta läkare deltog i studien, fem kvinnor och tre män varav den yngsta var 27 år gammal och den äldsta var över 60 år.
Fyra arbetade som underläkare innan sin allmäntjänstgöring (AT), en var legitimerad läkare, en gjorde sin specialisttjänstgöring (ST) och två var färdiga specialister. En läkare som tillfrågades om medverkan avböjde med anledning av för stor arbetsbörda.
Ingen av de medverkande informanterna valde att dra sig ur studien. Ljudinspelningar från samtliga informanter avidentifierades under intervjun och tillskrevs istället koderna L.A-L.H (se Tabell 1).
Tabell 1: Deltagarstatistik
Kod Kön Ålder Erfarenhet Oleg. UL Leg.läkare ST-läkare Specialist
L.A Kvinna 37 8 månader X
L.B Man 29 8 månader X
L.C Kvinna 38 6 år X
L.D Man 38 1 år X
L.E Kvinna 27 1 år, 10
månader X
L.F Kvinna >60 15 år X
L.G Man 34 2,5 år X
L.H Kvinna 40 8 år X
Datainsamling och tillvägagångssätt
Samtliga intervjuer utom en (L.H) skedde i ett ostört rum på läkarens arbetsplats och spelades in med diktafon. Intervjun med L.H skedde telefonledes och spelades in på diktafon via telefonens högtalarfunktion. Intervjuerna inleddes med en presentation av studien, dess syfte och metod, information om att de när som helst kunde välja att avbryta sin medverkan utan att behöva uppge skäl samt att all data skulle komma att behandlas konfidentiellt. Efter informerat samtycke om medverkan påbörjades intervjuerna och kodades L.A-L.H. En intervjuguide (bilaga 2) utformades som stöd för intervjuerna samt för att se till att samtliga deltagare svarade på samma frågor.
Intervjuguiden testades innan studiens början på en läkare (L.A) för att säkerställa att frågorna genererade den typ av svar som studien syftade till. Intervjun föll väl ut och inkluderades därmed i studien. Tre huvudfrågor ställdes vilka direkt kan härledas till frågeställningarna i denna studie, nämligen ”vilka arbetsområden uppfattar Du som unikt för specialistsjuksköterskeyrket?”, ”uppfattar Du någon skillnad mellan specia- listsjuksköterskors kompetens i jämförelse med grundutbildade sjuksköterskors kompe- tens?” samt ”vilken betydelse uppfattar Du att specialistsjuksköterskans kompetens har för verksamheten?” Följdfrågor användes för att hålla intervjun följsam och uppmuntra till utveckling av svar. Exempel på dessa följdfrågor var “kan Du ge exempel på det?”,
“kan Du utveckla det?” Avslutningsvis tillfrågades informanterna om de önskade komplettera med sådan information de ansåg vara av värde för ämnet. Den insamlade intervjudatan kommer att destrueras efter erhållen examen.
Etiska överväganden
Studien har genomförts i enlighet med de etiska regler och riktlinjer som samlats på webplatsen CODEX och anses vara god forskningssed (Vetenskapsrådet & Centrum för forsknings- och bioetik, 2012). Studien har genomförts först efter godkännande av verk- samhetschef samt informanternas informerade samtycke. Samtliga informanter har informerats om att de när som helst kan välja att dra sig ur studien utan att ange skäl.
Bearbetning och analys
Samtliga intervjuer transkriberades av författaren, informanternas svar kodades återigen L.A-L.H för att underlätta återkoppling till det transkriberade materialet under analys- fasen. Den insamlade datan analyserades med hjälp av den analysmodell som beskrivits av Fejes (2009, s. 127-131), bestående av sju steg:
1. Att bekanta sig med materialet. De transkriberade intervjuerna lästes i sin helhet flera gånger för att materialet skulle bli inarbetat och välbekant.
2. Kondensation. Varje intervju lästes om igen på detaljnivå. Texten finjusterades för läsbarhetens skull, utfyllnadsljud togs bort och utfyllnadsprat markerades med tre punkter. Passager som bäst ansågs besvara var fråga och korrelera med studiens syfte markerades och klipptes ur.
3. Jämförelse. De urklippta passagerna jämfördes noggrant med varandra i syfte att hitta likheter och skillnader mellan de beskrivna uppfattningarna.
4. Gruppering. De passager som hade liknande utmärkande drag delades in i olika grupper som sedan studerades i förhållande till de andra grupperna, ett första steg till att finna kategorier.
5. Artikulera kategorierna. Själva essensen i likheterna identifierades, om lik- heterna i olika grupper ansågs vara fler än skillnaderna slogs dessa grupper ihop till en kategori. På så sätt bestämdes avgränsningen för hur lika uppfattningarna kunde vara utan att för den sakens skull skapa en ny kategori.
6. Namnge kategorierna. Namnet på kategorin valdes för att på ett kärnfullt sätt beskriva vad den handlar om och vilka uppfattningar som beskrivs.
7. Kontrastiv fas. I slutfasen jämfördes passagerna återigen mot kategorierna för att
se om någon av dem kunde passa in i mer än en kategori. Detta ledde till att en del kategorier slogs ihop.
Analysen av materialet var inte en linjär process, i realiteten skedde fas 4-7 samtidigt och i samverkan med varandra.
RESULTAT
Analysen resulterade i fem kategorier: A) Specialistsjuksköterskans roll är otydlig/
osynlig, B) Specialistsjuksköterskan utför särskilda arbetsuppgifter, C) Specialistsjuk- sköterskan besitter fördjupade kunskaper, D) Specialistkompetens leder till personlig utveckling samt E) Specialistsjuksköterskan är en ambassadör. Kategorierna beskrivs utförligare nedan i text samt med illustrativa citat.
A. Specialistsjuksköterskans roll är otydlig och osynlig
I första kategorin är läkarna av uppfattningen att trots att de känner att det finns märkbara skillnader mellan en specialistsjuksköterskas och en grundutbildad sjuk- sköterskas kompetens kan de fortfarande inte riktigt sätta fingret på vad det är eller nämna något särskilt område. Ett par läkare var inte ens medvetna om att det fanns en specialisering inom psykiatri för sjuksköterskor, en annan beskriver att det tog lång tid innan det uppdagades vem som var specialiserad.
L.B: … Aa och då … har jag inte uppfattat att det finns specifika arbetsområden … usch det känns ju lite genant förstås men jag visste som sagt inte att det fanns en specialisering inom området psykiatri för sjuksystrar så att jag har ju därmed inte heller tänkt på, eller lagt märke till att det skulle finnas skillnader.
Några nämner vissa specifika områden som både grund- och specialistutbildade sjuk-
sköterskor kan utföra, exempelvis administrera läkemedel. En läkare nämner att en person, oavsett yrkeskategori, inte blir bättre på till exempel kommunikation bara på grund av en genomgången utbildning då detta har att göra med vem man är som individ.
L.G: … jag tror inte att dom är liksom bättre på kommunikation till exempel, utan liksom att det är mer individberoende så jag tror inte att, jag tycker att varken liksom erfarna psykiater eller erfarna sjuksköterskor är alltid bättre än helt nyblivna mentalskötare utan det är, det kan vara helt liksom oberoende.
B. Specialistsjuksköterskan utför särskilda arbetsuppgifter
I denna kategori beskrivs läkarnas uppfattning av specialistsjuksköterskans unika arbetsområden och uppgifter. Översyn och kvalitetssäkring av avdelningsrutiner samt läkemedelshantering anses ligga inom specialistsjuksköterskans ansvarsområde.
Specialistsjuksköterskan uppfattas även vara den som ansvarar för handledning, utbild- ning och information till såväl kollegor som till patienter och dess anhöriga.
L.C: … jag tycker det … är av vikt att att specialist- sjuksköterskan … också lär ut eller drar fram nya kunskaper till dom man jobbar ihop med som kanske inte är lika drivna, som kanske inte vidareutbildar sig, både skötare och syrror men att man liksom blir också, lär ut vidare i sin tur. … nån form av handledning sådär, att man på regelbunden basis liksom försöker att uppdatera fler på avdelningen i syfte att gå framåt och liksom lära sig det som är mest aktuellt, skulle jag tycka va bra.
Specialistsjuksköterskan anses ha en arbetsledande roll, både som chef och som arbetsledare för övrig personal. Med utökad kunskap inom LPT-lagstiftning anses specialistsjuksköterskan vara den som bör leda arbetet vid tvångsåtgärder. Slutligen nämns samverkan med andra kollegor, vårdinstanser, öppenvårdsmottagningar och sam- ordning av vårdplaneringar som ett område specialistsjuksköterskan har särskild kun- skap inom.
L.A: För att man jobbar så himla mycket tillsammans, man jobbar så mycket i team inom psykiatrin. Och för mig som underläkare så är det, ja generellt tror jag som läkare att man, man vill alltid kunna bolla saker med andra, och då är det ju jättevärdefullt om man kan bolla med sjuksköterskorna som ser patienten på ett annat sätt.
C. Specialistsjuksköterskan besitter fördjupad kompetens
I den tredje kategorin beskrivs områden som specialistsjuksköterskan uppfattas ha en djupare kunskap inom. Specialistsjuksköterskan uppfattas bland annat ha en utökad kunskap i samtalsteknik samt en djupare förståelse för stödsamtalets utförande, både med patienter och dess anhöriga. Specialistsjuksköterskan antas även ha en fördjupad kunskap om psykiatriska sjukdomar, symtom, diagnostik och behandling. Denna djupare kompetens leder till att specialistsjuksköterskan har en bredare kompetens och är mer flexibel i mötet med och bemötandet av vad som beskrivs som en mycket svår och heterogen patientgrupp.
L.E: Mm, alltså man har ju mycket mer förståelse för dom psykiatriska diagnoserna, dels behandlingsmässigt vad som är liksom vettiga doser, vettiga läkemedel, hur man hanterar olika psykiatriska tillstånd, när är det läge att kontakta läkare och hur man vågar medicinera och allt sånt att man förstår det bättre och jobbar liksom smidigare när det gäller det, och ha liksom, har förståelse för det.
D. Specialistkompetens leder till personlig utveckling
Fjärde kategorin beskriver uppfattningen av specialistkompetensen som självändamål.
En utökad kompetens ger specialistsjuksköterskan ökat självförtroende och självkänsla samt en allmän grundtrygghet i sin yrkesroll.
L.A: … jag tror att det, liksom dels så krävs det en styrka generellt hos alla som jobbar inom psykiatri. Men sen tror jag också att man bygger självförtroende och självkänsla när man är vidareutbildad, att man känner själv att man kan ta större ansvar i omvårdnadsbiten, med dom här patienterna som är dom svåraste patienterna egentligen.
E. Specialistsjuksköterskan är en ambassadör
Slutligen beskrivs specialistsjuksköterskan som en ambassadör, både för patienter som har svårt att föra sin egen talan och för psykiatrin i stort. Specialistsjuksköterskor anses även ha en benägenhet att i större utsträckning hålla sig uppdaterad vad gäller nya forskningsrön och kan vara en stark röst även utanför arbetsplatsen.
L.A: Och sen tror jag liksom för patienterna så tror jag det betyder väldigt väldigt mycket, för att det säger ändå att du som sjuksköterska, du har valt att specialisera dig inom just det här området. Det inger på nåt sätt, alltså om jag skulle vara patient så skulle jag tycka att det kändes väldigt väldigt tryggt för att, då vet jag att du har satsat på det här, MIN sjukdom och mina problem. Du är specialistutbildad för att ta hand om mig. Och det tror jag betyder mycket i liksom det här med att känna sig trygg. Och sen också för att, alltså det, dom här patienterna behöver alla sorters stöd för de har oftast svårt att föra sin egen talan liksom. Och det är ju ändå trots allt så, i samhället som det ser ut så väger en åsikt från en specialistutbildad, vare sig det är sjuksköterska eller läkare, den väger tyngre, än från mig som underläkare eller en inte specialistutbildad sjuksköterska.
Ovanstående kategorier beskriver fem skilda uppfattningar som läkare har av specialist- sjuksköterskan i psykiatrisk slutenvård. Uppfattningarna kan även jämföras med varandra för att definiera en strukturell relation mellan kategorierna. Dessa fem kate- gorier och deras inbördes relation utgör utfallsrummet (Larsson & Holmström, 2007).
Kategoriernas inbördes relation har ordnats hierarkiskt från A till E där A beskriver den
ytligaste uppfattningen av specialistsjuksköterskans roll och E den djupaste. Kate- gorierna bygger även på varandra. Exempelvis kan en specialistsjuksköterska enligt kategori B utöva särskilda arbetsuppgifter. Detta betyder dock inte att hon eller han per automatik besitter fördjupade kunskaper inom dessa områden (kategori C). På liknande sätt kan en specialistsjuksköterska inte trovärdigt agera ambassadör för sin profession (kategori E) om hon eller han inte har en stark självkänsla och besitter en grund- trygghet i sin yrkesroll (kategori D).
DISKUSSION
Resultatdiskussion
Huvudresultaten sammanfattas i fem kategorier: Specialistsjuksköterskans roll är otydlig och osynlig; Specialistsjuksköterskan utför särskilda arbetsuppgifter; Specialist- sjuksköterskan besitter fördjupad kompetens; Specialistkompetens leder till personlig utveckling samt Specialistsjuksköterskan är en ambassadör.
Att specialistsjuksköterskans roll är otydlig är en uppfattning som överensstämmer med Högskoleverkets slutsats att specialistsjuksköterskans arbetsuppgifter inte skiljer sig nämnvärt från den grundutbildades. Följden av detta kan komma att bli att specialist- kompetensen försvinner från slutenvården då specialistsjuksköterskorna väljer att lämna verksamheten (HSV, 2010). En otydlig roll på arbetsplatsen underminerar specialist- sjuksköterskans kompetens då hon eller han ständigt behöver försvara sin ställning.
Chien och Ip (2001) fann att det existerar en del svårigheter i att förstå sin roll som specialistsjuksköterska, bland annat genom att arbetsuppgifterna på en sluten- vårdsavdelning överlappar med de grundutbildades. Specialistsjuksköterskans kom- petens kan ej tas tillvara om läkare ej vet vad den kompetensen innebär eller ens är medvetna om att det finns en specialistutbildning inom psykiatri för sjuksköterskor.
Tuvesson, Eklund & Wann-Hansson (2011) påvisade en tydlig koppling mellan sjuk- sköterskans upplevelse av bristfällig rollklarhet och en högre grad av upplevd stress.
Utvecklandet av tydliga mål för personalen och ett tydliggörande av ledningens förväntningar ansågs synlig- och tydliggöra psykiatrisjuksköterskans roll och därmed minska graden av stress i personalgruppen. Rungapadiachy et al. (2004) går så långt
som att säga att komplexiteten i psykiatrisjuksköterskans olika roller inte får användas som en ursäkt för att undvika att klargöra professionens ansvarsområden och arbeta mot ett utbildningssystem som tar fram lämpligen förberedda psykiatrisjuksköterskor. Även i ett multidisciplinärt sammanhang kan en tydligt definierad roll vara till hjälp vid upprättandet av förväntningar i teamet, tydliggöra rollerna och underlätta den planerade vården (Anderson, 1983). Läkarna i innevarande studie gav uttryck för viss oro att specialistsjuksköterskans kompetens ej utnyttjades till fullo på grund av att läkarna inte visste att de fanns, vilka de var eller vilka krav och förväntningar som kunde ställas på dem. Hade detta varit tydligare är det möjligt att de skulle förhålla sig annorlunda till specialistsjuksköterskan och i större utsträckning efterfråga dennes synpunkter.
Uppfattningen att specialistsjuksköterskan har en särskilt arbetsledande roll och ett mer övergripande ansvar för kvalitetssäkring och avdelningsrutiner delas även av Chien och Ip (2001) som beskrev att grundutbildade sjuksköterskekollegor ansåg att specialist- sjuksköterskorna skulle spendera mer av sin tid till organisatoriska behov, forskning, kvalitetsförbättringsarbete och ledarskap. I innevarande studie ansågs ett samarbete med specialistsjuksköterskan som en tillgång då behov av att bolla idéer med någon väl insatt i patienternas aktuella status uppstod. Läkare och sjuksköterskor rör sig längre bort från den hierarkiska relationen till att mer och mer bli jämbördiga samarbets- partners inom det kliniska området (Fagin & Garelick, 2004). Detta stämmer överens med Jackson och Stevensons (2000) studie som visade att den nära relation sjuksköterskor får med patienter kan överbrygga det glapp som uppstår mellan personlig och formell kunskap. Följden av detta blir att övriga yrkeskategorier, bland annat läkaren, förlitar sig på sjuksköterskans professionella bedömning vid beslutstagande situationer. Handledning och utbildning av personal, patienter och anhöriga uppgavs även under denna kategori. Specialistsjuksköterskan ansågs kunna ansvara för att övrig personal hölls uppdaterad kring aktuell forskning samt att patienter och anhöriga informerades om symtom och behandling. Fourie et al. (2005) fann att informell utbildning utfördes i en rad skiftande områden och gavs till studenter, sjuksköterskor, skötare, övrig personal samt till patienter och anhöriga. Handledning (supervision) innebär att personal får möjlighet till reflektion och erfarenhetsutbyte (Akerjordet &
Severinsson, 2004) samt hjälp att placera dessa erfarenheter i en professionell och personlig kontext (Arvidsson et al., 2001). En effektiv handledningssession kräver att samtliga medverkande känner sig trygga med att tala fritt inför varandra och har
förmåga till reflektion över sitt eget agerande och sina egna reaktioner. På en psykiatrisk slutenvårdsavdelning möts man av människor i kris och både formell och informell handledning är essentiell för att klara av att härbärgera patienternas svåra livsberättelser.
Akerjordet & Severinsson (2004) belyste vikten av klinisk grupphandledning och angav som motiv till detta erfarenhetsutbyte, ökad självmedvetenhet och psykiatrisk kompetens. Då specialistsjuksköterskeområdet ständigt förändras och utvecklas anges handledning som en billig insats för att jämna ut skillnaderna i sjuksköterskors olika förutsättningar att utföra sitt arbete (Hines-Martin & Robinson, 2006). Handledning bidrar till att man orkar upprätthålla styrkan och energin som krävs för att arbeta vidare.
Det har både kort- och långsiktiga positiva följder i form av ökad jobbtillfredsställelse och personlig utveckling samt vid utvecklandet av en uttalad professionell identitet (Arvidsson et al., 2001).
Specialistsjuksköterskan förväntas bland annat kunna göra bedömningar av en mer komplex natur, att på ett högre plan antecipera patienters unika vårdbehov vid upp- rättandet av individuella vårdplaner samt besitta en djupare förmåga att reflektera över hur patienters liv påverkas och formas av psykisk ohälsa (Wiklund Gustin, 2010, s. 19- 20). I denna studie framkom att specialistsjuksköterskan genom sin fördjupade kunskap anses vara flexibel i mötet med varje unik patient hon eller han möter och därmed kunna anpassa sitt bemötande, förhållningssätt och omvårdnadsåtgärder. Enligt Björkdahl, Palmstierna & Hansebo (2010) anpassar den professionella sjuksköterskan sig till pa- tient och situation och kan i sitt bemötande röra sig på ett kontinuum där den ena änden döpts till balettdansösen och motpolen bulldozern. Johnson & Hauser (2001) använde sig också av begreppet kontinuum i sin beskrivning av psykiatrisjuksköterskans kom- plexa kunskap men valde att placera patienten där istället. Den specialiserade psykiatri- sjuksköterskan kan på ett oreflekterat sätt avgöra var patienten befinner sig på detta kontinuum i varje givet ögonblick. Förmågan att läsa av patienten och förstå hans eller hennes agerande, veta vad patienten behöver, skapa kontakt och avgöra vilken inter- vention patienten behöver för ögonblicket sker simultant och visar prov på ett kliniskt expertomdöme. I denna studie uppfattades specialistsjuksköterskan ha en förmåga att kunna anpassa sig till olika situationer och göra kvalificerade individuella bedömningar, att vara flexibel i sitt bemötande med olika patienter beroende på diagnos och ögonblickets rådande omständigheter.
Kommunikation var ett område som specialistsjuksköterskan uppfattades ha djupare kunskap inom. McLaughlin (1999) visade att både patienter och sjuksköterskor uppgav kommunikation som den absolut viktigaste färdigheten, båda grupper ansåg även att sjuksköterskans många roller tog mycket tid ifrån det terapeutiska samtalet med patienten, sjuksköterskorna efterfrågade dessutom kompetensutveckling inom verbal kommunikation. En läkare nämnde dock specifikt kommunikation som ett område läkaren ej ansåg utbildning automatiskt förbättrade. Som orsak till detta angavs indivi- duella egenskaper. Då utbildning sannolikt förbättrade förutsättningarna för godare kommunikation gjorde det ej personen automatiskt till en god kommunikatör. Istället efterfrågade läkaren mer strukturerade modeller för kommunikation. McGilton et al.
(2006) och Bowles et al. (2001) visade hur en kortare kurs i en lösningsorienterad sam- talsmodell ökade utövarnas självförtroende i samtalet med patienterna och minskade deras upplevelser av att inte räcka till. Då denna kurs kanske inte automatiskt gjorde dessa sjuksköterskor till experter i samtalsteknik, fick det till följd att sjuksköterskorna kände sig tryggare i att prata med patienterna. Detta ledde till att de sökte upp patienter oftare och fick en närmare relation till dem. En ökad självsäkerhet leder till personlig utveckling och högre jobbtillfredsställelse.
Hurley & Lakeman (2011) studerade vilka processer som bidrar till specialist- sjuksköterskors identitetsutformning och fann bland annat att kliniskt arbete, utbildning och ny yrkestitel spelade stor roll i utformandet av en positiv identitet. Utbildning och övrig kompetensutveckling förbättrade förmågan att interagera med patienter och stärkte deras känsla av professionellt värde. Kategori D i denna studie beskriver en liknande uppfattning av att en specialistkompetens leder till personlig utveckling i form av en stärkt grundtrygghet i sin yrkesroll.
Sista kategorin beskriver specialistsjuksköterskan som en ambassadör för den psykiatriska vården, någon som behöver höja rösten då den sjuka patienten själv inte har ork eller möjlighet. Ordet psykiatri är laddat med många negativa meningar och attityder. En läkare beskrev det som att ”… man är rädd för psykiatriska patienter för att man tror alla är helgalna och ska sticka ner en med en kniv, eller typ köra med bilen på
Västerlånggatan eller nånting sånt där.” Gouthro (2009) beskriver stigmat kopplat till psykiatri så starkt att det hindrar sjuka människor från att söka hjälp. Media vid- makthåller fördomar om att psykiatri är ett lågkompetensområde och sjuksköterske- kollegor inom andra specialiteter ser det som något slags psykologisk svaghet att välja psykiatri som inriktning. Studenter har till och med avråtts från att söka sig till psykiatrin av sin egen institution. Utbildning och förmåga till kritisk granskning anges som essentiella delar i arbetet mot en ökad acceptans. Dagens specialistsjuksköterskor har goda möjligheter till att jobba mot en större acceptans av psykiatriska sjukdomar och bör börja med sina kollegor. Reed & Fitzgerald (2005) konstaterar att många sjuksköterskor inom andra specialiteter inte anser sig äga tillräckliga kunskaper för att ta hand om och är rädda för psykiatriska patienter. De hanterar sin rädsla genom att undvika patienten vilket leder till att den negativa synen på att vårda psykiatriskt sjuka patienter vidmakthålls. Negativa attityder påverkar inte bara vårdpersonal och de psykiskt sjuka patienterna utan även människor i deras närhet. Att vara anhörig till en psykiskt sjuk person betyder ökad risk att själv drabbas av skuld- och skamkänslor och en försämrad självbild (Gouthro, 2009). Negativa sociala konsekvenser såsom svårigheter att finna jobb och bostad påverkar i allra högsta grad en förälder, partner eller barn.
Metoddiskussion
Syftet med studien var att beskriva läkares uppfattningar av specialistsjuksköterskans kompetens i psykiatrisk slutenvård. Metoden för datainsamling var en kvalitativ semi- strukturerad intervju vars data analyserades utifrån en fenomenografisk ansats. En intervjuguide konstruerades med syftet att användas vid samtliga intervjuer, detta för att i största möjliga mån säkerställa att alla informanter svarade på samma frågor. För att kontrollera att frågorna som ställdes överensstämde med studiens övergripande syfte testades intervjuguiden på en läkare (L.A) som jobbat inom psykiatrisk slutenvård på en av de godkända klinikerna i åtta månader och därmed ansågs representativ för urvalet.
Intervjun föll väl ut och inkluderades därmed i materialet. Intervjuerna varade mellan sju och trettio minuter vilket får anses vara en relativt stor variation. Författarens ringa erfarenhet av denna typ av intervjusituationer kan ha varit av betydelse för de erhållna svarens omfattning. Samtliga huvudfrågor ställdes till alla informanter men det var inte
alltid följdfrågorna resulterade i djupare reflektioner. Alla intervjuer utom en (L.H) ägde rum på avskild plats utan störningsmoment med gott om tid avsatt vilket ökade informanternas möjligheter att ostört reflektera kring frågorna och ge mer detaljerade svar.
Inom fenomenografisk metod eftersträvas en variation i sätten att uppfatta världen (Fejes, s. 122, 2009) och valet av informanter inriktades på att finna olika represen- tanter för den valda undersökningsgruppen. Detta mål får anses vara uppnått med en åldersspridning på över 33 år, erfarenheten inom psykiatrisk slutenvård varierade mellan åtta månader och femton år, graden av utbildning varierade mellan olegitimerad underläkare till specialist och båda kön var representerade (se Tabell 1). Målet för denna studie var att finna mellan fem och tio informanter, åtta har medverkat. Inom fenomeno- grafiska studier anses 20 informanter vara tillräckligt för att täcka alla möjliga upp- fattningar, att uppnå mättnad (Larsson & Holmström, 2007). Risk finns att alla tänkbara uppfattningar ej täckts in, det vill säga att materialet ej uppnått mättnad. Dock är det rimligt att i en studie av denna storleksordning inte arbeta med för mycket data. En kvalitativ studie kräver en djupgranskning av det insamlade materialet, är detta material för omfattande riskerar analysen att bli ytlig vilket motverkar syftet i sig (Larsson, s. 30, 1986).
En kvalitativ analys av intervjudata innebär att författaren försöker bearbeta och analysera det informanten sagt. Risken finns att analyserna blir alltför subjektiva och färgade av tolkarens förförståelse och personliga åsikter. För att öka trovärdigheten kan författaren låta en oberoende bedömare sortera intervjusvar under författarens redan uppsatta kategorier (Larsson, s. 38, 1986) eller använda sig av modellen förhandlad samstämmighet som går ut på att flera bedömare, oberoende av varandra, arbetar med samma material för att därefter gemensamt komma fram till det slutliga kategori- systemet (Fejes, s. 131-132, 2009). Risken för att bearbetningen av denna studies material färgats av personliga åsikter och förförståelse kan inte uteslutas då enbart författaren tagit del av det fullständiga materialet. Författaren är verksam inom det valda området vilket kan bidra med en bättre förståelse för underliggande meningar i ett annars svårbedömt svar, det kan dock även vara negativt i den bemärkelsen att vissa svar kan ha tillskrivits en betydelse som ej var avsedd. Handledaren har konsulterats och
gett feedback på rimligheten i kategorierna med utgångspunkt från de koder som analysen givit.
Praktisk betydelse
Om specialistsjuksköterskors otydliga arbetsfördelning leder till att de söker sig bort från det kliniska arbetet riskerar den specialistkompetens som efterfrågas att försvinna.
Denna studie belyser läkares uppfattning om specialistsjuksköterskans roll och kan därmed fungera som ett led i arbetet med att tydliggöra specialistsjuksköterskans kompetensområde i psykiatrisk slutenvård.
Slutsats
Resultaten av denna studie visar att specialistsjuksköterskan uppfattas ha fördjupade kunskaper i flera områden och att specialistsjuksköterskans kompetens spelar en viktig roll i arbetet med att höja statusen på psykiatrin i stort. Samtidigt upplevs specialist- sjuksköterskans roll på arbetsplatsen otydlig vilket hindrar läkare från att ta del av tillgänglig specialistkompetens. Det behövs en ökad förståelse för vad specialist- sjuksköterskans kompetens innebär, både från kollegor, ledning, samhället och inte minst specialistsjuksköterskan själv. För att detta ska kunna ske efterfrågas en tydligare beskrivning av vad det innebär att arbeta som specialistsjuksköterska på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning.
REFERENSER
Akerjordet, K. & Severinsson, E. (2004). International Journal of Mental Health Nursing, 13, 164-170.
Anderson, M. (1983). Nursing and interventions: What did you do that helped.
Perspectives in Psychiatric Care, 21(1), 4-8.
Arvidsson, B., Löfgren, H. & Fridlund, B. (2001). Psychiatric nurses' conceptions of how a group supervision programme in nursing care influences their professional competence: a 4-year follow up. Journal of Nursing Management, 9, 161-171.
Berlin, J., Carlström, E. & Sandberg, H. (Red). (2009). Team i vård, behandling och omsorg. Erfarenheter och reflektioner. Lund: Studentlitteratur
Björkdahl, A., Palmstierna, T. & Hansebo, G. (2010). The bulldozer and the ballet dancer: aspects of nurses' caring approaches in acute psychiatric intensive care. Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing, 17, 510-518.
Bowles, N., Mackintosh, C. & Torn, A. (2001). Nurses' communication skills: an evaluation of the impact of solution-focused training. Journal of Advanced Nursing, 36(3), 347-354.
Chien, W-T. & Ip, W-Y. (2001). Perceptions of Role Functions of Psychiatric Nurse Specialists. Western Journal of Nursing Research, 23(5), 536-554.
Cleary, M. & Edwards, C. (1999). 'Something always comes up': nurse-patient interactionin an acute psychiatric setting. Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing, 6, 469-477.
Fagin, L. & Garelick, A. (2004). The doctor-nurse relationship. Advances in Psychiatric Treatment, 10, 277-286.
Fejes, A. & Thornberg, R. (Red.). (2009). Handbok i kvalitativ analys. Stockholm:
Liber.
Fourie, J., McDonald, S., Connor, J. & Bartlett, S. (2005). The role of the registered nurse in an acute mental health inpatient setting in New Zealand: Perceptions versus reality. International Journal of Mental Health Nursing, 14, 134-141.
Gouthro, T.J. (2009). Recognizing and addressing the stigma associated with mental health nursing: a critical perspective. Issues in Mental Health Nursing, 30, 669-676.
Halter, M J., (2002). Stigma in Psychiatric Nursing. Perspectives in Psychiatric Care, 38(1), 23-29.
Hines-Martin, V. & Robinson, K. (2006). Supervision as professional development for psychiatric mental health nurses. Clinical Nurse Specialist, 20(6), 293-297.
Hurley, J. & Lakeman, R. (2011). Becoming a psychiatric/mental health nurse in the UK: a qualitative study exploring processes of identity formation. Issues in Mental Health Nursing, 32, 745-751.
Högskoleverket. (2010). Sjuksköterskors specialistutbildning – vilket slags examen?.
Rapport 2010:5 R. Hämtad 27 januari, 2012, från
http://www.hsv.se/download/18.7b9d013127a9e59c048000232/1005R-sjukskoterskor- specialistutbild.pdf
Ito, H., Eisen, S., Sederer, L., Yamada, O. & Tachimori, H. (2001). Factors affecting psychiatric nurses' intention to leave their current job. Psychiatric Services, 52(2), 232- 234.
Jackson, S. & Stevenson, C. (2000). What do people need psychiatric and mental health nurses for?. Journal of Advanced Nursing, 31(2) 378-388.
Johnson, M.E. & Hauser, P.M. (2001). The practice of expert psychiatric nurses:
accompanying the patient to a calmer personal space. Issues in Mental Health Nursing, 22, 651-668.
Larsson, J. & Holmström, I. (2007). Phenomenographic or phenomenological analysis:
does it matter? Examples from a study on anaesthesiologists' work. International Journal of Qualitative Studies on Health and Well-being, 2, 55-64.
Larsson, S. (1986). Kvalitativ analys – exemplet fenomenografi. Lund: Studentlitteratur.
McGilton, K., Irwin-Robinson, H., Boscart, V. & Spanjevic, L. (2006). Journal of Advanced Nursing, 54(1), 35-44.
McLaughlin, C. (1999). An exploration of psychiatric nurses' and patients' opinions regarding in-patient care for suicidal patients. Journal of Advanced Nursing, 29(5), 1042-1051.
Psykiatriska riksföreningen & Svensk Sjuksköterskeförening. (2008).
Kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska med
specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot psykiatrisk vård. Hämtad 27 januari, 2012, från http://www.swenurse.se/Documents/Komptensbeskrivningar/Komptensbeskr
%20psyk.pdf
Reed, F. & Fitzgerald, L. (2005). The mixed attitudes of nurse's to caring for people with mental illness in a rural general hospital. International Journal of Mental Health Nursing, 14, 249-257.
Rungapadiachy, D.M., Madilla, A. & Gough, B. (2004). Mental health student nurses' perception of the role of the mental health nurse. Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing, 11, 714-724.
Schröder, A., Ahlström, G. & Larsson, B.W. (2006). Patients' perceptions of the concept of the quality of care in the pschiatric setting: a phenomenographic study. Journal of Clinical Nursing, 15, 93-102.
Sloan, G. (1999). Good characteristics of a clinical supervisor: a community mental health nurse persepective. Journal of Advanced Nursing, 30, 713-722.
Socialstyrelsen. (2005). Kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska. Hämtad 27 januari, 2012, från
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/9879/2005-105- 1_20051052.pdf
Svensk Sjuksköterskeförening. (Övers.). (2007). ICN:s etiska kod för sjuksköterskor.
Hämtad 27 januari, 2012, från
http://www.icn.ch/images/stories/documents/about/icncode_swedish.pdf
Sveriges Riksdag. Utbildningsutskottets betänkande 2011/12:UbU1. Hämtad 29 januari, 2012, från http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=6020
Tuvesson, H., Eklund, M. & Wann-Hansson, C. (2011). Perceived stress among nursing staff in psychiatric inpatient care: the influence of perceptions of the ward atmosphere and the psychosocial work environment. Issues in Mental Health Nursing, 32, 441-448.
Vetenskapsrådet & Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala Universitet. (2012).
CODEX – regler och riktlinjer för forskning. Hämtad 29 januari, 2012, från http://www.codex.vr.se/
Wiklund Gustin, L. (Red). (2010). Vårdande vid psykisk ohälsa – på avancerad nivå.
Lund: Studentlitteratur.
Bilaga 1
Förfrågan om medverkan i studie om läkares uppfattning av specialistsjuksköterskan i psykiatri.
Vi vänder oss till Dig som arbetar som läkare inom psykiatrisk slutenvård. Som läkare inom slutenvård samarbetar Du bland annat med sjuksköterskor, grundutbildade såväl som
specialistutbildade. Som ett led i förtydligandet av specialistsjuksköterskans roll och
kompetensområde i psykiatrisk slutenvård planeras en intervjustudie där Du härmed tillfrågas om deltagande. Syftet med studien är att belysa hur Du som läkare uppfattar specialistsjuksköterskans kompetens inom psykiatrisk vård.
Studien genomförs inom ramen för en magisterutbildning inom psykiatri. Du kommer att intervjuas ensam vid en förbokad tid. Intervjun beräknas ta ca 30 minuter. Intervjun spelas in och kommer att utföras av leg. sjuksköterska Ellinor Blockley Widmark. All information kommer att behandlas konfidentiellt och Du kan när som helst välja att avbryta din medverkan utan att behöva uppge skäl.
Har Du frågor kring studien är Du välkommen att kontakta någon av oss.
Ellinor Blockley Widmark Legitimerad sjuksköterska ellinor.blockley-widmark@sll.se 0736-949990
Caisa Öster Handledare Universitetslektor caisa.oster@neuro.uu.se
Bilaga 2
Intervjuguide
Om ej tidigare gjort, inhämta skriftligt godkännande.
Presentera syfte och bakgrund till examensarbetet.
Informera om att det är frivilligt och att informanten när som helst kan avbryta sitt deltagande.
Presentera upplägget, beräknad tidåtgång för intervjun samt att informationen kommer att behandlas konfidentiellt och avidentifieras.
Huvudfråga Följdfrågor
Vilka arbetsområden anser Du vara unika för specialistsjuksköterskeyrket?
Kan du utveckla?
Kan du berätta mer?
Kan du ge exempel?
Hur menar du då?
Uppfattar Du någon skillnad mellan
specialistsjuksköterskors kompetens i jämförelse med grundutbildade sjuksköterskor?
Kan du utveckla?
Kan du berätta mer?
Kan du ge exempel?
Hur menar du då?
Vilken betydelse uppfattar Du att
specialistsjuksköterskans kompetens har för verksamheten?
Kan du utveckla?
Kan du berätta mer?
Kan du ge exempel?
Hur menar du då?
Har Du något övrigt att tillägga?
