Taga och vräka konung Holmgren, Gustaf Fornvännen 19-26
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1937_019 Ingår i: samla.raa.se
TAGA OCH VRAKA KONUNG
AV
GUSTAF HOLMGREN 1.
Första flocken i Västgötalagens rättslösabalk handlar väsent- ligen om hur det skulle tillgå, då en nytagen konung på sin Eriksgata kom in i Västergötland — på tinget skulle han med ed förplikta sig att hålla västgötarnas lag och därefter dömas till konung över landskapet. I den mån det händelseförlopp, som floc- ken skildrar, utspelas i Västergötland, har dess tolkning i huvudsak länge varit klar. Helt annorlunda förhåller det sig med den föreskrift, som inleder flocken och som icke direkt kom västgötatinget vid utan i stället hänvisade till något, som hade skett eller skulle ske i en helt annan landsända. Det är det bekanta stadgandet: S v e s e r e g h o k o n o n g a t t a k a o k s w a w r se k se. F å ställen i våra medel- tida lagar ha varit föremål för så många tolkningsförsök som detta.
Att svear här åsyftade innevånarna i det egentliga Svealand och närmare bestämt de uppländska lagsagornas folk, har i allmänhet stått klart för de olika förslagens framställare, liksom även att stad- gandet avsåg de uppgifter, som tillkom det berömda valtinget på Mora äng, ungefär en mil söder om Uppsala. Däremot har man haft synner- ligen delade meningar om vad som menades med t a g a k o n u n g och framför allt, hur ordet v r ä k a skulle förstås. Det skulle här föra alldeles för långt att ens antydningsvis redogöra tör de många och skiftande förslagen. Endast så mycket skall sägas, att redan för mer än 10O år sedan framlade K. J. Schlyter, den berömde utgivaren av våra medeltidslagar, den tydning, som troligen närmar sig den rik- tiga och som återigen på sistone — främst tack vare E. Wad- steins upprepade inlägg — tycks vara tämligen allmänt vedertagen.
Stadgandet skulle enligt dessa forskare betyda, att svearna ägde att tillsätta och avsätta konungar. Emellertid har Nat. Beckman i sin översättning av Västgötalagen återgivit stadgandet på ett sätt, som förmodligen betecknar ytterligare ett steg i rätt riktning. Han bibe- håller nämligen orden taga och vräka. Ser man bort ifrån, att han efter vräka inom parentes inskjuter ordet avsätta, varigenom man kan bibringas den uppfattningen, att hela avsättningsförfarandet låg i svearnas händer, torde härmed det ur språklig synpunkt bästa — låt
2 0 G U S T A F II O L M G R E N
vara sakligt dunkla — uttrycket vara givet för vad som i verklig- heten ålåg svearna ifråga om konungarnas till- och avsättning.
Beckman meddelar ej någon egentlig motivering, varför han bibe- håller lagtextens taga och vräka. Eljest hade han för ordet tagas vidkommande kunnat göra det; i den förda diskussionen har det förebragts goda skäl för, att uttrycket taga konung egentligen är en valteknisk term, som betecknar ett första moment i valhandlingen. I Upplandslagens kungabalks första flock möter oss igen samma ut- tryck taga konung. »Nu tarva landen välja konung. Då skola tre folkland först t a g a k o n u n g, det är Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland.» Det andra momentet i valet blir då det dömande till konung, varom lagen omedelbart stadgar, alt »Upplands lagman skall vid Uppsala först d ö m a h o n o m t i l l k o n u n g , därefter var lagman, den ene efter den a n d r e . . . De skola döma honom till krona och kungadöme att råda över landen och styra riket, att styrka lag och hålla fred. Då är han dömd till Uppsala öd.»
Att taga konung åligger således svearna; att döma den av dessa tagne tillkommer de olika landskapens lagmän, en handling, som på Västgötalagens tid ägde rum under Eriksgatan på varje landskaps ting — på Upplandslagens tid var med största sannolikhet alla lag- männens dömande förlagt till den plats, som lagen betecknar med
»vid Uppsala». Först genom lagmännens uttryckligen utsagda domar kom således konungen i besittning av riket och de kungliga rättig- heterna på samma sätt som en person inom privaträtten kunde bli tilldömd en egendom, ett skadestånd eller en rättighet.
Vi känna icke närmare de omständigheter, under vilka de tre folk- landen togo konung. Av Upplandslagen själv få vi icke ens en gång upplysning om platsen, där det skedde; bland lagarna är det den något senare Södermannalagen, som tidigast namnger den. Icke desto mindre föreligga starka skäl, på vilka vi här icke kunna ingå, för att den redan långt före Upplandslagens tid varit Mora äng.
Om detta Morating torde man kunna anta, att det aldrig varit ett valting i den meningen, att det haft att välja mellan olika tronpre- tendenter. Att bevisa detta låter sig naturligtvis icke göra, men det är i alla händelser betecknande, att vi aldrig höra talas om en dylik situation — icke ens efter tillkomsten av Landslagen, vars valbestäm- melser dock, teoretiskt sett, inrymma en sådan möjlighet. Visserligen är det väl icke alldeles uteslutet, att någon gång ett par tronkrävare
T A G A O C H V R Ä K A K O N U N G 2 1
samtidigt kunna ha infunnit sig på ett Morating, men i regel hade nog alltid frågan, vem som skulle bli konung, varit avgjord i förväg genom vapenskiften eller stormannaöverenskommelser. Vad som däremot ålåg Moratinget var att taga till konung den tronkrävare, som infann sig där för att insättas i sin värdighet. Ty konungens närvaro var säkerligen nödvändig på det ting, där han skulle tagas.
Om hur detta tagande av konung tillgick, ha vi inga utförligare underrättelser. Så mycket är emellertid tydligt, att det har bestått i en ceremoniell handling, i vilken den blivande konungen spelade med och vars höjdpunkt nåddes, då han upplyftes på en på tings- platsen befintlig stenhäll, den s. k. Mora sten. Detta framgår av flera källor, av vilka en må anföras, Vadstenadiariets anteckning om Krist- offers val 1441, hur denne blev »i överensstämmelse med fädernes- landets lagar och sedvänjor upplyftad på den sten, som kallas Mora sten». Det är alldeles tydligt, att vi i denna handling ha att se en s. k. övergångsrit av det slag, som kallas i n i t i a t i o n s r i t och till vilken finnas åtskilliga nära besläktade paralleller.
En sådan, som står den svenske konungens upplyftande på Mora sten mycket nära, är den, som utfördes vid den medeltida kunga- tillsättningen i Norge, som i sagorna och de norska lagarna kallas k o n u n g s t e k j a. Norge var ju under medeltiden ett arvrike och den omständigheten, att konungarna där skulle genomgå denna cere- moni, ger också för vårt lands vidkommande en anvisning om, att Moratingets tagande av konung icke behöver ha något att göra med den omstridda frågan, huruvida Sverige under äldsta tider varit ett valrike eller ej.
Förfarandet vid den norska kungatillsättningen låter sig nu, om ej lika tydligt som den svenska, uppdelas i olika handlingar, där det första momentet, tekjan i egentlig mening, är möjlig att sär- skilja från den efterföljande domen, genom vilken konungen dömes till »land och tegnar». En av de mest detaljerade uppgifter, om hur konungstekjan tillgick, få vi i den från 1200-talet stammande Magnus Lagaböters Hirdskraa (kap. 5). På tingsplatsen skall ett högsäte vara uppfört, på vars trappsteg kungsämnet har tagit plats. När tinget är satt, skall den mest betydande mannen stiga fram för att giva eller, som det heter, l ä g g a k o n u n g s n a m n på kungs- ämnet. Han vänder sig till denne med några ord, som lagen återger och som utmynna i själva invigningen: » . . . konungs namn . . . lägger
2 2 G U S T A F H O L M G R E N
jag på d i g . . . » Därefter skola biskopar, ländermän, hirdstyresmän och lagmän stå upp och lyfta konungen upp i högsätet.
På samma sätt som den svenske konungen lyftes upp på Mora sten, blir således den norske konungen bokstavligen upphöjd i sin nya ställning. Då det är först genom den efterföljande domen eller domarna, som konungen får sig tillagd sin kungliga makt och myn- dighet, så blir frågan, varuti denna upphöjelse består. Svaret är för Norges vidkommande med all önskvärd tydlighet givet såväl i Hird- skraas stadgande som i flera andra norska källor. Konungstekjan avsåg att ge kungsämnet konungs namn eller — för att använda ett något anakronistiskt uttryck — upphöja honom i kungligt stånd.
Det torde icke vara för djärvt att utgå ifrån, att också tagandet av konung på Mora äng avsåg att ge det svenska kungsämnet konungs namn. I våra knapphändiga medeltida källor är det icke så lätt att få belägg att så varit fallet, men i den jämförelsevis mest utförliga skildring av ett kungaval, som vi ha — i Eimkrönikans framställ- ning av Magnus Erikssons val 1319 — få vi likväl en märklig anty- dan härom.
Then wy skulom i dagh til konung taka thz wiliom wy göra for then saka
at riket skal ther hawa aff en tröst gud hauer nw sköt wan wanda löst Swa at wy maghom liffua vtan kiiff gud giwi honom helso ok långt liiff Ok läte han lenge mz oss liffwa
t h e r w y v i l i o m i d a g h k o n u n g s n a m p n g i w a Hoffmen ok bönder alle saman
öpto ok sagdho alle Amen . . .
Om de svenska lagamas konungstagande har haft den innebörd, som här ovan har antagits, så skulle alltså vad som skedde på Mora- tinget — teoretiskt sett — icke ha medfört någonting med avseende på den tagnes befogenheter som konung; han blev där, skulle man kunna säga, konung endast till namnet och var än så länge en konung utan land. Sin stora betydelse får tagandet däremot som förutsättning och underlag för de rättshandlingar, som sedan skulle äga rum — dömandet till riket. Att någon hade fått konungs namn, gjorde det möjligt att på honom anbringa de domar, genom vilka han skulle komma i besittning av en konungs makt och myndighet och av Uppsala öd.
T A G A O C H V R A K A K O N U N G 2 3
2.
Även om det torde vara riktigt, att uttrycket vräka konung har avseende på en konungs avsättning, så är det dock frågan, om det är möjligt att utbyta ordet vräka mot avsätta. Sannolikt kan man det icke; det skulle vara lika oegentligt som att låta taga betyda tillsätta.
Om den uppgift, som tillkom svearna vid en konungs tillsättning, bestod i att förrätta den initiationsceremoni, som utgjorde »valets» första mo- ment, så kan man med skäl fråga sig, om de skulle ha haft större befogenheter, då det gällt att avsätta en konung. Månne icke vräka en- dast betecknar det första, rättsliga momentet i en konungs avsättning?
Om vräka har den ifrågasatta innebörden, skulle man som ett andra moment i avsättningen vänta att finna ett d ö m a n d e f r å n
— svarande mot en tillsättnings d ö m a n d e t i l l . Det är också, som vi genast skola se, möjligt att påvisa även det förstnämnda uttryckets förekomst i detta sammanhang. Vi skola här inskränka oss till att ge ett enda belägg. I det brev som Kristian I år 1470 skrev till innevå- narna i Linköpings stift, återger han förloppet vid Karl Knutssons av- sättning och sitt eget trontillträde 23 år tidigare. Han säger, att han begivit sig till Mora sten »oc ther word tha Konung Karl d ö m b d f r a Swerikes Crono oc wij t i l d ö m e d e aff alle Laghmen effter Sweriges Lagh til fulmechtigh Konungh at blifua.» Såväl av detta brev som av övriga ställen, där det talas om, att svenska konungar blivit dömda från riket, framgår det, att den nytillträdande konun- gens dömande till riket alltid omedelbart föregicks av dens dömande från, som skulle avsättas. I förbigående kan det sägas, att när Kristian här anger Mora äng som den plats, där domarna utsädes, är detta av allt att döma riktigt, ty på hans tid — efter tillkomsten av Landslagen — fälldes icke längre några domar under Eriksgatan, varken »vid Uppsala» eller på andra landskapsting.
Den tankegång, som man tror sig kunna spåra bakom västgöta- stadgandets taga och vräka konung, är synnerligen följdriktig och formalistisk. Då landen göra bruk av sin rätt till motstånd mot ko- nungen och skola avsätta honom — vilket alltid beror på, att konun- gen har eller säges ha brutit sina eder — tillgår detta så, att man upphäver de handlingar, varigenom konungen hade kommit i besitt- ning av riket. Det sker genom andra handlingar: t a g a n d e t upp- häves därvid genom v r ä k a n d e t , d ö m a n d e t t i l l genom d ö- m a n d e t f r å n . Var och en av dessa lösande handlingar få tänkas
2 4 G U S T A F H O L M G R E N
företagna inför det forum, där förbindelserna en gång ingingos. Det blir tydligt redan därav, att de med största sannolikhet ha ägt rum först omedelbart före de handlingar, varigenom den nye konungen träder till. Detta å sin sida beror naturligtvis på uppenbara lämplig- hetsskäl men sammanhänger nog också med ett drag hos det primi- tiva kungadömet, vilket även det bottnar i praktiska orsaker — ett land får aldrig vara utan konung.
Liksom tagandet bestod i en konkret handling, konungens upplyf- tande på Mora sten, har man all anledning att tro, att också vräkan- det utgjorde en sådan, men som hade motsatt innebörd, en, vad man skullo kunna kalla, d e g r a d a t i o n s r i t . Det saknas ingalunda exempel på sådana riter, som kunna tjäna som förebilder, då vi vilja tänka oss en vräkning; i det följande skall anföras ett par, som av allt att döma står vår förmodade vräkningsakt mycket nära.
I en av de norska kungasagorna (Agrip, kap. 15) berättas det om en konung Hersir i Naumdalen, att han i sorgen över sin drottnings död ville taga sitt eget liv. Som han emellertid hade hört, att endast jarlar men icke konungar berövade sig livet, löste han denna svå- righet på följande sätt. »Han begav sig upp på en hög och v ä l t a d e s i g n e r f r å n d e n och sade sig hava v ä l t a t s i g u r k u n g a - d ö m e t (eg. ur k u n g a n a m n e t ) och hängde sig sedan i jarls namn och hans ättlingar ville därefter icke återtaga kunganamnet.»
En liknande händelse berättas det om i en annan norsk saga (Har.
Härf., kap. 8). Konung Herlaug, också i Naumdalen, blev förskräckt vid ryktet om Harald Hårfagers ankomst och gick upp på den hög.
där konungarna brukade sitta, iordningställde det kungliga hög- sätet och satte sig i detta. Så lät han lägga dynor på fotsteget, där jarlarna skulle sitta, och v ä l t a d e s i g f r å n h ö g s ä t e t o c h n e d i j a r l s s ä t e t o c h g a v s i g s j ä l v j a r l s n a m n . Där- efter for han Harald Hårfager till mötes och blev hans man.
Det är visserligen sant, att det i dessa sagoepisoder är frågan om frivilliga tronavsägelser, medan västgötalagens kungavräkning måste ha åsyftat en avsättning, men det betyder icke, att formerna, under vilka den sistnämnda företogs, varit nämnvärt annorlunda. Måhända har man endast att i de norska exemplen inskjuta en tingsmenighet som handlande eller medverkande part, för att man skall få en före- ställning om, hur det moment i avsättningen, som vräkningen ut- gjorde, har tillgått. Ett par exempel på förfaringssättet vid en sådan
T A G A O C H V R Ä K A K O N U N G 2 5
nödtvungen degradering må också anföras; det första är hämtat ur Curne de Sainte-Palayos stora arbete om medeltidens riddarväsen.
Den riddare, som hade förklarats ovärdig sitt riddcrskap, miste det på följande sätt. Han placerades på en uppbyggd ställning, på vilken man avklädde honom hans vapen och rustning, vilka sönderbrötos.
Efter ytterligare ceremonier, som alla avsågo att göra om intet, vad som hade skett vid riddarens dubbning, fästes till slut ett rep under hans armar, med vilket han d r o g s n e d från sin upphöjda plats.
Därefter lästes dödsmässan över honom. Under former, som mycket erinra om dem, varunder en riddare gick förlustig sitt ridderskap, utförde den katolska kyrkan under medeltiden den s. k. d e g r a - d a t i o r e a l i s , den handling, varigenom den berövade en klerk hans prästerliga värdighet och på nytt förvandlade honom till lek- man. I Safn til sögu Islands I berättas det om en präst, Porkell, att han (omkr. år 1500) undergick ett sådant straff. Framför altaret, där biskopen befann sig, stod prästen iförd full ornat. Biskopen läste invigningsorden b a k l ä n g e s , f r å n s l u t e t o c h t i l l b ö r j a n . Prästen avkläddes sin dräkt, så att han stod naken ända till midjan, varefter fyra präster fattade honom i händerna och f ö r d e h o n o m b a k l ä n g e s u t u r k y r k a n . . .
Man skulle visserligen kunna invända, att en konungs närvaro och medverkan vid en vräkningsakt i regel var omöjlig att ernå. Även om invändningen är riktig, såtillvida, som det nog har hört till undan- tagen, att konungarna voro närvarande, torde den icke få tillmätas någon avgörande betydelse för den framlagda hypotesens möjlighet.
Man har och måste rimligtvis ha utgått ifrån, att konungarna kunde vara tillstädes vid dessa tillfällen. Ifrån denna förutsättning är det väl, som man får se det uppsägelsebrev, som ett stonnannaraöte i Tälje år 1438 sände till Erik av Pommern — omtalat både av Ericus Olai och Rimkrönikan —
at ynnan xij vikor wid moresten wara oc thom ther til rätte swara. ..
Det kunde väl också i verkligheten inträffa, att konungarna be- funno sig eller tvingades att infinna sig på dessa vräkningsting. En- ligt Hervararsagan voro både konung Inge och Blot-Sven närvarande på det ting, där den ene fördrevs (med stenkastning säger sagan) och den andre trädde till.
För övrigt var det nog möjligt att även i en konungs frånvaro från
26 G U S T A F H O L M G R E N
tinget g å tillväga som om h a n h a d e befunnit sig d ä r . Man k a n — s y n n e r l i g a s ! för äldre tider — t ä n k a s i g ett förfarande i n e f f i g i e.
H u r u v i d a det eljest finnes något exempel p å ett s å d a n t tillvägagångs- sätt från v å r medeltid, k ä n n e r j a g icke till. Det ä r däremot p r a k t i s e r a t i den officiella r ä t t s s k i p n i n g e n i a n d r a g e r m a n s k a länder både u n - der medeltiden och s e n a r e och fortfarande kommer det som bekant till a n v ä n d n i n g i den folkliga r ä t t s s k i p n i n g e n på inånga håll. An- tagandet blir också m i n d r e djärvt, då m a n t ä n k e r p å den n a t u r t r o g e t utförda bild i t r ä eller vax av den döde k o n u n g e n , som u n d e r medel- tiden förekom vid flera e u r o p e i s k a furstehov och den m ä r k l i g a roll, som — s ä r s k i l t i F r a n k r i k e — denna bild, vilken v a r iförd k u n g l i g d r ä k t och försedd med k u n g l i g a insignier, spelade u n d e r det inter- regnum, som uppstod mellan k o n u n g e n s dödsfall och begravning.
En översiktlig framställning av det svenska kungavalet med utförliga litteraturhänvisningar är G. Bomgrens Om konungavalet enligt medeltids- lagarna (Statsvet. tidskr. 1926); för det norska kungavalet se senast A.
Taranger, Om kongevalg i Norge i sagatiden ([Norsk] Hist. tidsskr., Bd 30, H. 2 o. 4, 1934—35).
Z U S A M M E N F A S S U N G
GUSTAF HOLMGREN: Den König »taka» und »wreekaj»,
Eino der umstrittensten Stellen in den schwedischen mittelalterlichen Gesetzen ist die Bestimmung, die den ersten Abschnltt des »rättslösa bal- kor» im westgötischen Gesetzbuch einleitet, und die lautet: S v e a e r e g h o k o n o n g a t t a k a o k s v a w r se k se. Sie ist in neuerer Zeit dahin ge- deutet worden, dass den Svear das Recht zustand, Könige einzusetzen und abzusetzen. Verf. meint, dass diese Deutung der richtigen nur nahe- kommt, und halt dafur — wie andere vor ihm — dass dieses »taka konong»
nur ein erstes Moment der Einsetzung bezeichnet. Das zweite Moment war da das u r t e i l s m ä s s i g e Z u s p r e c h e n d e s K ö n i g s- r e c h t s , wovon sowohl das Westgötagesetz wie auch andere Gesetze sprechen, und wodurch die Gesetzsprecher der verschiedenen Landschaf- len durch ausdriicklich ausgesprochene Urteile dom neuen König die kö- niglichen Rechte in jeder Landschaft fiir sich zuerkannten. Das »taka», das die Svear allein ausfiihren sollten, bestand dem Verf. nach in einer zoremoniellen Handlung, deren Höhepunkt dio Erhcbung des Königs auf don bekannten Morastein in der Nähe von Uppsala war. Verf. weist auf die entsprechende norwegische Zeremonie bei der Königseinsetzung, die sog. k o n u n g s t e k j a n , hin und meint, dass sie nichts anderes als ein I n i t i a t i o n s r i t u s war, der den Zweck hatte, dem kiinftigen König den Königsnamen zu verleihen odör ihn in königlichen Stånd zu erheben.
In gleicher Weise moint er, dass »wrsekse (konong)» nur das erste Moment einer Absetzung war, deren zwcites Moment darin bestand, dass dem Kö- nig u r t e i l s m ä s s i g d a s R e i c h a b e r k a n n t wurde. Gleichwie
»taka>, so bestand vermutlich auch das »wrsekse» in einer konkreten Hand- lung, aber in einor, dio die entgegengesetzte Bedeutung hatte: es war ein D e g r a d a t i o n s r i t u s . Verf. fiihrt Beispiele solcher Degradationsri- ten an. entnommen aus norwegischen Sagas und anderen Quellen.
