En tavelsvit från Vasatiden Steneberg, Karl Erik
Fornvännen 1936(31), s. 19-28 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1936_019 Ingår i: samla.raa.se
EN TAVELSVIT FRÅN VASATIDEN
AV
KARL ERIK STENEBERG
Bland magasinerade konstverk ur Uppsala universitets rika samlingar förvaras på universitetsbyggnadens vind en följd av sju målningar, varav de tre äro i breddformat med mo- tiv ur passionshistorien och de fyra apostelbilder i höjd- format. Av mått (omkr. 133X92 cm), material och målningssätt framgår dukarnas samhörighet. Helt visst utgöra de endast ett av tidens nyck skonat urval av två fullständiga framställningsserier.
Då även dessa blygsamma rester hotas av ruin, kan det vara av vikt att diskutera deras art och värde.
Någon högre konstnärlig kvalitet, efter europeisk måttstock, visa dukarna ingalunda, och en restaurering skulle inte heller för- må blotta någon sådan. Törnekröningen (fig. 2) med dess livliga figurgrupp och accentuerade arkitektur fångar kanske först in- tresset. Med kolonner och några personer i mellanplanet samt ut- blickar i bakgrunden har målaren på vanligt sätt sökt förläna rytm och djup åt kompositionen. Om någon större skicklighet i det perspektiviska greppet vittnar denna förvisso icke, men den ger i all sin motivrikedom intryck av samling och balans. Liksom hos Titian har ämnet begagnats för att skildra landsknektarnas brutala iver i verkningsfull kontrast till den resignerat hopsjunk- na Kristusgestalten. I Gravläggningen (tig. 4) dröjer man gärna vid landskapets i renässansens anda distinkt återgivna detaljer.
Ett ganska utsökt litet stilleben märkes vid nedre bildranden. Fram- ställningen stores dock av de osäkra kroppsproportionerna. Figu- rernas beskäftiga framskyndande i dekorativt fladdrande mantlar behäftar denna komposition med ett drag av nervöst jäkt, som inte står väl i samklang med den upphöjda tilldragelsen. 1 Emmaus-
20 K A II I. B It I K S T B N B h E It G
B « L afl H p f i' ^ B 1 - f l
9 r * BV
yX^' | | 1
Hr* Lk . 4 K
*' K?r^^I B ^ i l l M y I S J S j V •¥>--•«> A. ^J3 K2I
•S*™5-^-»^; ^ * lÉnV 15 t t >
I
Fig. 1.
Finniails. (fppsnla universitet).
bilden (fig. 1) iitlryckes lärjungarnas gripna överraskning medelst överdrivna och samtidigt konventionella gester. I sin symmetri- strävan visar kompositionen ett skolmässigt drag. 1 överensstäm- melse med de regler, som kanoniserats i målarboken från Athos, är Kristus placerad mellan lärjungarna i bildens mitt och blir av dem igenkänd samtidigt som han välsignar brödet. Den traditio- nella anordningen med Kristus som kompositionens mittfigur an- vändes genomgående under renässansen men är i barockkonsten i allmänhet övergiven. Detta schema samt stilen i övrigt pekar på 1500-talets slut såsom framställningens sannolika tillkomsttid.
Apostlarna kunna med hjälp av inskrifter och attribut identifie- ras som Judas Taddeus (fig. 6), Tomas (fig. 7), Filippus och Simon;
därvid bör endast anmärkas att Judas, vars attribut kan variera, här framställes med en planka. Teckningen är i dessa tavlor mera förtjänstfull än i figurkompositionerna, detta gäller särskilt Judas- och Toniasgestalterna; den förra har i sin hållning något av den klassiska konstens stora linje. 1 sitt slag kunna de räknas bland det bästa inom det skandinaviska och norcllyska konstområdet.
KM r . i v £ / . s v / r F R Ä N V A S A T I D E N 21 Stående på höjder med rik grönska avteckna apostlarna sig mot
djupt liggande landskap. Det ligger nära till hands att antaga före- bilder, vilka torde kunna spåras inom traditionen från Durers må- lade och graverade apostelbilder; denna fråga kan emellertid här icke närmare utredas.
Målningarna äro utförda på finmaskig väv, som på sina ställen före arbetet blivit lagad med påklistrade lappar. Den ljusa, matta färgen har tydlig temperakaraktär, är mycket tunn och uppsugen i den ogrunderade duken, så att man knappast kan tala om något särskilt målningsskikt. Denna temperateknik, för vilken man nå- gon gång hör termen »Tiichleinmalerei» användas, återfinnes i sin fulländning i några av Durers arbeten samt genomgående i italienskt qiiattrocento (jfr särskilt Manlegna); den tillhör uteslu- tande renässansepoken. Enligt van Manders Schilder-Boeck an- vände sig 1400-talets nederländare av en teknik i ägg- eller lim- färg för all med storfigttriga framställningar bemåla större du- kar, med vilka man på den tiden plägade pryda rummen, liksom med väggmattor. Den tunna färgen inkräktade tydligen icke på dukarnas böjlighet, och dessa behövde således icke spännas fast i ramar. På denna konstart, varpå inga prov synas ha bevarats, torde allmogens bonadsmåleri i sista hand kunna ledas tillbaka.
Uppsaladukarnas bedrövliga tillstånd påfordrar ingripande av konservator ävensom ombyte av förvaringslokal, då de starka tem- peraturväxlingarna i förrådet närmast taket åtminstone icke kun- na fördröja en fullständig undergång. I vikliga partier har färgen redan fallit bort, och på några av målningarna har duken börjat lossna från ramen. Stora fuktfläckar inkräkta dessutom starkt på intrycket.
Svitens proveniens har icke kunnat fastställas. Den är icke upp- tagen i Johan Ways förteckning från 1800-talets mitt och namnes ej heller i någon tryckt katalog. Två av apostelbilderna återfin- nas emellertid i samlingens lappkatalog och kunna därigenom föl- jas ett tjugotal år tillbaka i tiden. Deras tidigare öden ha trots vänliga bemödanden av konsthistoriska institutionens amanuens icke kunnat utrönas. En bestämning av deras konsthistoriska sam- manhang måste därför uteslutande bygga på stilistiska jämförel- ser men blir en vansklig uppgift, då målaren i detta fall måste sökas inom dol breda skiktet av senrenässansens andra rangskonst-
22 K A R L E R I K S T E N E B E Ii G
Fig. 2.
Törnekröningen. (Uppsala universitet).
Fig. 3.
Simson slår filistéerna. (Utlörrt 1586 på Kalmar slott av Arendt Lampreohtz).
fi .V T A V E L S V I T F R Å N V A S A T I D S N 23
IwH L
H. .t ,vfSf*'-
BlaJMfl
2 | EK
r^
1
1 f _r j ^ i ^ L t Fig. 4.
G r a v l ä g g n i n g e n . (Uppsala universitet).
Fig. 5.
S i m s o n r i v e r l e j o n e t . (Utförd 1585 pil Kalmar slott av Arendt l.amprechlz).
24 K A R L E R I K S T B N B II E II G
närer. Hos dessa blandas stildrag från olika mästare och skolor på ett ofta outredbart sätt; direkta lån äro vanliga och ha i stor utsträckning förmedlats av tidens ymniga gravyrproduktion; på denna väg kunde impulser från tidens ledande konsteentra hastigt
Fig. 6.
J u d a s Taddeus. (Uppsala universitet).
nå fram till målare, som verkade i den europeiska ku lin t kretsens periferi. Redan våra medeltida kyrkliga fresker bära vittne om bildmotivens vandringar med grafikens hjälp, som Cornell visat.
Högrenässansens italienska måleri kunde på samma vis — i syn- nerhet genom Marcanlonio Kaimondis kopparstick — befrukta euro- peisk bildkonst, och under senrenässansen med dess utpräglat eklektiska och akademiska inställning blev begreppet konstnärlig äganderätt ännu mera illusoriskt. Inom ett oss näraliggande om- råde har en tysk forskare, Th. Riewerts, som speciellt studerat
E N T A V E I. S \ I T I- li A S V A S A T I D E N 25 tidens nordtyska måleri, framdragit slående exempel härpå. De epitafie- och altarbilder, som utförts av de båda i Schleswig på 1580—1610-talet verksamma målarna van Achten, äro sålunda kom- positioner av figurer, vilka mycket ofta, troligen alltid, kopierats
Fig. 7.
Tomas. (Uppsala universitet).
efter inventioner av samtida målare, sådana som van Aachen, Spränger o. a.1 1 goda gravyrverk av Sadeler, Goltzius m. fl. voro förebilderna liill lillgängliga, ofta ondast få år efter originalens tillkomst. Liksom ornamentiken kunde måleriet hålla sig ä jour med utvecklingen, varvid de graverade publikationerna spelade rollen av modejournal.
Ett försök att på stilkritisk.i grunder lokalisera fristående ar-
1 T h. R i e vv o r I s. Marion uml Goverl van Achten, N o r d e l b i n g e n 1932.
2 0 K A R L E R I K S T E N E B E R G
beten av uppsaladukarnas slag kan därför till en början synas dömt att misslyckas. Inom det svenska konstområdet, där man gi- vetvis först vill söka målaren, äro möjligheterna mycket begrän- sade, då några spår av en dylik tavelproduktion hittills icke på- träffats. Vid reformationens införande avbrytas det kyrkliga må- leriets traditioner, och intresset för detta slags konst upphör för lång tid framåt. Först med Johan III är en religiös inställning åter förhanden på högsta ort, och denna manifesterar sig bl. a. i beställningar av altartavlor, vilka på 1570—90-talet utförts av hov- målaren J. B. van Uther men sedermera gått förlorade. En del exempel finnas även på att det kyrkliga interiörmåleriet nu och nncler Karl IX:s tid åter är en konstart att räkna med.2
Det enda större arbete som kan tjäna till jämförelse ligger emel- lertid på det profana området och består i de fresker med ämnen ur Simsons historia, som den troligen från Emden inflyttade målaren Arendt Lamprechtz utförde på Kalmar slott 1585.3 Genom profes- sor Martin Olssons stora tillmötesgående har det varit mig möj- ligt att i fotografi studera de svåråtkomliga målningarna, av vilka två med benäget tillstånd här avbildas (fig. 3 och 5; foto Åzelius).
Redan vid en hastig jämförelse konstaterar man ett sammanhang med uppsaladukarna. En del skiljaktigheter kunna visserligen även påpekas, men de äro ej större än att de förklaras av olika betingelser: i ena fallet ha vi dekorativa, högt placerade fresker, utförda med tanke på avståndsverkan, i det andra stafflimålningar, mera avsedda för närsyn och med sin genres behov av en högre grad av illusion och detaljering. Dessutom måste man som redan nämnts räkna med att främmande förebilder påverkat den person- liga stilen i olika riktning. Trots detta framträda individuella små- drag i mängd. Även i dukarna har penseln blivit förd av en konst- när, som i främsta rummet varit dekoratör. Lägg märke till de gemensamma särdragen i det summariskt behandlade lövverket och stiliseringen av den i små buketter arrangerade markvegetationen.
I freskernas figurer återfinner man samma livliga rörelser och veckrika drapering som i passionsbilderna; genom den senare sky- ler konstnären i någon mån osäkerheten i sina figurers anatomi.
2 E r i k O. J o h a n s o n , Svenskt fasadraåleri, Tidskr. f. konstveten- skap 14, 1930.
3 C h r . E i c h h o r n i Sv. Fornminnesfören:s tidskr. 4, 1878—80.
E N T A V E L S V I T F R Å N V A S A T I D E N 2 7
P å f a l l a n d e ä r o ö v e r e n s s t ä m m e l s e r n a i e x t r e m i t e t e r n a s t e c k n i n g ; de e l e g a n t a små f ö t t e r n a ä r o ett g e n o m g å e n d e d r a g . In s u m m a : lik- h e t e r n a ä r o så betydande, att de m ö j l i g g ö r a u p p s a l a d u k a r n a s a t t r i - bution till Lamprechtz. P å denna väg torde man vinna övertygelse om att de u t g ö r a ett värdefullt prov på ett tidigare okänt om- r å d e a v v a s a t i d e n s m å l e r i h i s t o r i a . Då u p p s a l a s a m l i n g e n s n y e vår- d a r e y t t r a t sitt i n t r e s s e för dem, v å g a r man h o p p a s att de omsider komma att k o n s e r v e r a s och att s t ö r r e tydlighet och möjlighet till ett n ä r m a r e s t u d i u m k o m m e r att v i n n a s .
A r e n d t L a m p r e c h t z m å l a d e s i n a k a l m a r f r e s k e r i början av sin l å n g v a r i g a s v e n s k a v e r k s a m h e t , v i l k e n a v b r ö t s först a v h a n s död 1623. Troligen k a n h a n identifieras med den A r o n n van Emden, som ä v e n o m n ä m n e s i de s v e n s k a h o v r ä k e n s k a p e r n a vid denna tid;4 t y v ä r r b e g r ä n s a s möjligheterna till en jämförelse med samtida m å l e r i i Emden av att detta n u m e r a ä r mycket s v a g t r e p r e s e n t e r a t ; de få bevarade tavlorna av H a n s van Coninxlo,5 visa inte någon som helst likhet med L a m p r e c h t z ' arbeten.6 E j heller i de svenska r ä k e n s k a p e r n a f i n n e r man om L a m p r e c h t z n å g o t som b e r ö r v å r fråga. K a n s k e bör någon betydelse tilläggas det faktum att konstnä- ren 1606 och 1607 arbetade i U p p s a l a . 1 egenskap av de svenska slottens främste d e k o r a t i o n s m å l a r e vid denna tid förtjänar han att s ä r s k i l t b e a k t a s ; icke minst k a n allmogemåleriet t ä n k a s ha n å g r a rötter i h a n s berättande och r u m s s m y c k a n d e konst.
* En möjlighet till ytterligare identifiering ger Riksrcg. 1586, fol. 101 r., varest Lamprechtz benämnes Arendt Bengtsson; jfr K. E. S t e n e b e r g i Votenskaps-societetens i Lund årsbok 1934 samt dons., Vasarenässansons porträttkonst, 1935.
5 För kännedom om dossa har förf. att tacka Dr R i e w e r t s ; jfr vidare dons:s a. a.
* Jfr däremot Filippusbildon mod J. Hennings apostclskulptur i Meldorf;
enligt Riewerts torde en gemensam förebild ha funnits (Nordelbingen 11, 1935, sid. 163, avb. 3 o. 4). Uppsalasvitens konsthistoriska intresse och vikten av dess konserverande framgår ytterligare av donna jämförelse.
2 S K .1 R I. E Ii I K S T E N E II B R t,
Z U S A M M E N F A S S U N G
KARL E R I K STENEBERG: Eine Bilderfolge aus der Wasa/.eit.
Die hier abgebildeten (iemälde nebst zwei weiteren Apostelbildern (Philip- jms und Simon darstellend) sind im Besitz der Universität Uppsala und sind als Reste einer kirchlichen Bilderfolge anzusehen, iiber deren ursjiriinglichen 1'latz jedoch mangels Provenionzangaben nichts Sicheres gesagt werdo:i k ä n n . Dio M a l e r e i e n sind in e i n e r dunneii T o m p e r a t e c h n i k auf feinem Gewebe und in einem Stil ausgefiihrt, der auf d a s E n d e des 16. J a h r - h u n d e r t s weist, eine Zeit, a u s der in Schweden keine einheimischen Denk- mäler ähnlicher Art erhalten sind. Und doch geht a u s den Archivalien her- vor, d a s s die kircliliche darstellende Konst damals wieder zu E h r e n ge- kommen war, besonders iu der F o r m von Altargcmälden. Die reichen, mittel- alterlichen T r a d i t i o n e n der kirofalloheo I n t e r i e u r m a l e r e i w a r e n d u r c h dio Reformation abgebrochen worden; aber u n t e r den Königen J o h a n n I I I . und K a r l I X . erlobt dio kircbliclio Kunst eine neue Bliitezeit, w a s heute, nach- dem die beweglichen Altargemälde verlorengegangen sind, n u r a u s einigen
InnenraumaussclimiUkuiigen hervorgeht. Um so werlvoller w ä r e es, wenn der schwedische Ursjirung der Ujipsalaer Bilder festgestellt werden konnte.
Hierbei k ä n n Hilfc von der jirofanen Malerei jener Zeit erhofft werden. E i n e Folge von F r e s k e n im K a l m a r e r Schloss, mit Motiven a u s Simsons Ge- schichte und ausgcfiilirl 1Ö85, weist auffällige Äliiilicbkeiten in dera dekora- liven Stil der F i g u r e n und der vegetativen Details auf, u n d cs erscheint borechtigt, die Llppsalaer Bilder dem Meister der K a l m a r e r Fresken zu- zuweisen. Dieser ist seit lango bekannt als Arendt Lamprechtz, der Fiibrende u n t e r den Dekorationskiinstlern der königlichen Schlossbauten, vermutlich eingewandert von Emden b e r und in Schweden tätig bis zu seinem Tode 1623. Durch diese Z u w e i s u n g wird oine Liicke in der Kunstgescliichte dor
^Vasazeit ausgefiillt, und Verf. empfiehlt die K o n s e r v i e r u n g der Uemäldo als ein dringliclies E r f o r d e r n i s .
