Kultbild och pilgrimsmärken : kommentar till ett fynd Ugglas, Carl R. af
Fornvännen 129-145
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1944_129 Ingår i: samla.raa.se
KULTBILD OCH PILGRIMSMÄRKE
KOMMENTAR TILL KTT FYND
AV
C A R L R. af U G G L A S
Från Nordens — under senmedeltiden vid sidan av klosterkyr- kan i Vadstena — förnämsta vallfartskyrka, den helige Olofs
katedral i Nidaros, är ju en serie av de pilgrinismärken redan bekantgjord, som man hemförde som »kvitton» på fullgjord vallfärd samt flerstädes förvarade — stundom, i vart fall fram emot medeltidens slut, tillsammans med små kärl innehållande vatten från den heliga brunnen på platsen1 — som minne av sitt besök i den frejdade staden; exemplar äro kända från samtliga de skandina- viska länderna.2 De representera flera typer och en uppenbarligen t&mligen lång kronologisk kedja, men en egendomlighet är att an- teckna: ännu föga mer än 10 år sedan var intet Olofsmärke bekant i Norge självt, och ända till helt nyss har av originalmarken över huvud — med vilken term jag betecknar ett dylikt märke som iso- lerat, i bly gjutet ting i motsats till sådana märken, vilka, såsom ju ofta skett, reproducerats som dekor på kyrkklockor el. dyl. — enbart ett enda exemplar varit känt, då kanske med undantag av
1 Åtminstone har den åsikten framställts av M o w i n k e 1, Relikviekrukke at Pilgrimsmeerko (Oldtiden XI [1926] s. 77 L, jfr K i e 11 a n d, 011kanne og relikvarium, Stavangers museums aarshefte 1921—1924: 2 s. 7 1.), att de miniatyrmässiga senmedeltida stengodskrukor, som ingå i en hel del arkeo- logiska fyndkoraplox från olika delar av Norden, ursprungligen utgjort för- varingskärl för dylikt vatten; ett exemplar har t. o. in. anträffats i brunnen själv. Saken förefaller i och för sig ej helt otrolig, även med tanke på att krukorna med tiden kunnat komina att begagnas som omhöljen för reliker i vanlig bemärkelse — så som framgår av ett flertal belägg — och även om säkerligen flere bland de till våra dagar bevarade få uppfattas som apoteks- krus el. dyl. (se a f U g g 1 a s, Lödöse, 1931, s. 310 f., G r i e g , Middelalderske byfund fra Bergen og Oslo, 1933, s. 192 f.).
2 W a l l e m , Middelalderske kirkeklokker i Norge med St. Olavs billede eller navn (Det kongelige norske videnskabers selskabs forhandlinger
| 111, 1930], meddelelser nr 8, s. 32 ff.), s a in m e f ö r f., Danske kirkeklokker med St. Olav avbildet eller neevnt i indskrift (sammastädes, meddelelser nr 11 s. 44 ff.), M a c k e p r a n g , Hellig Olafs Dyrkelse i Danmark (sam- mastädes 1930, forhandlinger s. 53*), A m a r k , Medeltida kyrkklockor i (Sverige, som varit förbundna med den helige Olof (sammastädes, meddelelser nr 9 [1930] s. 36 ff.), s a m m e f ö r f . , Sankt Olofs pilgrinismärken (Forn- vännen 1942 s. 10) Annan litteratur citerad nedan 1
9 — Fornvännen 1944.
130 C A R L R. a l U G G L A S
ett finskt fynd — från Henrikskapellet på K y r k h o l m e n i Kjulo sjö, S a t a k u n t a sn (Nationalmuseum, H ä l s i n g f o r s ) — vilket betecknats som ett d y l i k t ;3 själv vill j a g Ä I * _ T < £ _ _ . _ , . _ _ v a r l^ ' " förneka eller bekräfta det,
emellertid intet moment, som h o s denna (starkt f r a g m e n t a r i s k a ) företeelse direkt t a l a r härför.4
Det exemplar, j a g avser, är ett (fig. 1) som för m å n g a å r sedan anträffades — jämte ytterligare n å g r a m ä r k e n — inuti ett sengotiskt a l t a r s k å p i V o s s k y r k a , Norge, troligen som ett av fromhet framburet offer,5 och lustigt n o g var det u r sockeln till ett sengotiskt h e l g o n s k å p med en vac- ker staty av den heliga A n n a »själf tredje» — ett till sitt m ä s t a r u r s p r u n g li- tet oklart konstverk8 — från S å n g a k y r k a i Å n g e r m a n l a n d , n u i Sta- tens H i s t o r i s k a Museum, som hösten 1942 a n d r e antikvarien O. Käll- ström i s a m b a n d med en k o n s e r v e r i n g av skåpet k u n d e f r a m d r a g a Fig. 1. Voss kyrka, Norge.
Pilgrimsmärke.
( F o t o Norska r i k s a n t i k v a r i c ä m h . ) . Voss K i r c h e , Norwegen,
Pilgerzelchcn.
' S a l m i n e n , P. Henrikin saari Köyliössä (Finskt museum 1905 s. 79), R i n n e , Pyhä Henrik (1932) fig. 112 a, se tyska resumén s. 456.
4 L ö f g r e n , Finländska tenngjutare och deras stämpling före 1809 (Finska fornminnesföreningens tidskrift XXXVI: 4 [1937] s. 6), tvivlar t. o. m. på arbetets karaktär av pilgrimsmärke.
5 H a u g l i d , Pilgrimsferd og pilgrimsmerke (Föreningen til norske for- tidsminnesmerkers beväring. Arsberetning 1036—1937 s. 117, 120 f.). Jag gör i förbigående uppmärksam på, att det av de fem ifrågavarande märken, som där avbildas (s. 121, det längst till vänster i nedre raden) och vars identifiering lämnas därhän av författaren, stammar från Peter-Paulstiftet i Königslutter, med grundaren, kejsar Lothar, i bågen under krucifixet;
gjutformen därtill befinner sig i museet i Braunschweig och avgjutningar existera på flera kyrkklockor allt ifrån år 1440 (se M e i e r, Die Fahrt nach Lutter, Braunschweigisch.es Museum 1907 s. 34 f., L i e b e s k i n d , Pilgerzeichen, Die Denkmalpflege 1907 s. 57, H a u c h, Lubecker Glocken- kunde, 1913, s. 118, W a r n c k e, Mittelalterliche Pilgerzeichen aus Liibeck und Lauenburg, Nordelbing VIII [1930—1931] s. 182 f.) — en av dessa avgjutningar också på en klocka av 1483 från Hablingbo, Gotland (Statens Historiska Museum) — men intet originalexemplar synes vara för handen mer än detta från Voss, med undantag av ett i Focke-Museura i Bremen (G r o h n e, Bremische Boden- und Baggenfunde, Jahresschrif t des Focke- Museum, Bremen, 1929 s. 94 f.). Madonna-märket på samma bild i nedre raden till höger är kanske en variant av ett märke, som W a r n c k e, a. a. s.
180, underskrift till fig. 16, med tvekan attribuerar till Bilenen.
" P a a t z , Die liibeckischen Bildschnitzer und Maler Hans Hesse, Johan-
K U L T B I L D O C H P I L G R I M S M Ä Ii K E 131
Fig. 2.
Sånga kyrka, Ångermanland. Pilgrimsmärke (Statens Historiska Museum).
Sånga Kirche, Schweden.
Pilgerzeichen (Staatl. Hist. Museum, Stockholm).
det hittills o k ä n d a Olofsmärke, som h ä r avbildas (fig. 2 och 3).7 Det ä r n r 3 i r a d e n av existerande o r i g i n a l m ä r k e n , i den mån de till nes Stenrat und ihr Kreis (Nordolbing 1928 s. 64), B u s c h , Von der Pro- blematik aller Kunstforschung (Konsthistorisk tidskrift 1940 s. 19), a f U g g l a s , Senmedeltida profant silversmide i Sverige I (1942) s. 68 not 1, s. 72, not 7 till s. 70 och s. 137.
' Vid fyndtillfället befanns märket vara genomdraget av ett — numera sönderryckt — tunt (hamp?)-snöre, som stuckits genom de små söm- hålen i figurens armbågar och vars båda ändar sammanknutits. Snörets ålder kan ej avgöras, men givetvis tillhör det ej märket i dess äldsla skede;
132 C .1 li / . It. a l U G G I. A S
Fig. 3.
1'ilgrimsmärkct fig. 2 i förstoring.
dags dato äro kända; kanske nr 2 med hänsyn till det finska märkets mera dubiösa karaktär. Och därtill kommer ännu elt: om det nyfunna märket kanske inte representet -a i Trondheimsmärkenas allra äldsta typ över huvud, är det — så som jag strax nedan skall försöka uppvisa
— det äldsta av dem, som nu med någon säkerhet kunna beläggas.
Vad Vossmärket angår har det hävdats, att det ekulle stamma re- dan från en så förhållandevis ålder- domlig tid som 1300-talets mitt; det har talats om det »symmetriske» i veckföringen och »den romanske soile og rundbuo i omramningen».
Men kolonn och båge förlikas lika väl — och bättre — med en datering till sengolisk tid, vid pass å r 1475, och dräktfallets symmetri är av det slag, som är så betecknande för VergrösseniiigdcsiMigiM-zticiicnsAhh.2. denna epok och kvartseklet dessför-
dock är det tydligt nog, att det burits däri som ett slags amulett eller smycke, eventuellt hängts som en votivgåva på holgonfiguron eller — som tallet var med Vossmärkena — gömts som ett offer bakom densamma. Detta har alltså ej skett förrän vid pass år 1475, då skåpet tillkom. Med hänsyn till det per- fekta skick, vari märket kommit till våra dagar, nästan utan spår av slitning, måste man förutsätta, att en dylik gåva eller ett offer av detta slag g j u t s redan dä det var nygjutet och nyhemfört, d. v. s. vid pass 200 eller mer innan det hamnade pä eller i helgonskåpet, och dä fästs vid någon bild, som
föregått detta. Från Sånga är ännu i dag bevarad en madonna — nn i Härnösands museum — av det slag, som kopierats efter 1100-tals original i fransk stil, detta möjligen (och troligen) redan kort efter 1200-talets mitt eller omkring 1300 (se af U g g l a s . Gotlands medeltida träskulptur t. o. m. höggotikens inbrott, 1915, s. 122, 132, 171 f., O o r n e l 1, Norrlands kyrkliga konst under medeltiden, 1918, s. 148 ff., jfr N o r b e r g , Fem ångor- raanländska madonnabilder, Ångermanland 1940—1941, s. 90 ff.). Eller har märket i ett par århundraden pietetsfullt förvarats inom någon Sångalamilj som minne av någon anfaders vallfärd till den heliga staden, på samma ^; i 11 som — åtminstone i Norge — en >vigdrstafr», on pilgrims stav, kunde be- varas som en familjerelik efter en medlem av släkten, som en gäng burit den ( S t e e n , Ferd og fest, 1929, s. 105). Märk bär t. ox. det sena årtalet för den klocka (från Nittorp), som omtalas nedan s. 135 och för vars deko rering ett nära 300-årigt pilgrimsmärke kommit till användning! Ångerman-
K V L T B I L I) O C. II V 1 L G R I M S M A R K E 1 3 3
innan.8 Men om S å n g a m ä r k e t s datum k a n k n a p p a s t något m i s s t a g g ö r a s ; det s t a m m a r från 1200-talets mitt — alltså från en för pil- g r i n i s m ä r k e n över h u v u d mycket tidig epok.
Man k a n fastslå det genom ett studium av verkets stil. D e n n e på sin t r o n b a n k frontolt sittande, k r ö n t e k o n u n g (h 5,4 cm), iklädd en till a n k l a r n e r ä c k a n d e rock samt en m a n t e l , som l ä m n a r a r m a r n a fria, d r a p e r a r s i g i ett p a r m j u k a v e c k k u r v o r u t g å e n d e från h a n s h ö g r a k n ä och d r a g a n d e sig tvärs över underbenen, med den lång- skaftado y x a n i s i n h ö g r a h a n d och med sin v ä n s t r a lagd på en r i k s - glob (eller ett h a n a p - r e l i k v a r i u m ? ) k a n — till skillnad från s t ö r r e delen av lians gelikar — direkt j ä m f ö r a s mod s å d a n samtida konst, som ä r avfattad i k ä n d stilformulering, därmed k l a r t u p p e n b a r a n d e såväl tillkomsttid som tillkomstmiljö; m ä r k e t ä r s å förbluffande väl bevarat, att stildragen a r t i k u l e r a s på ett fullt tydligt s p r å k — det är, som om det skulle v a r a utgånget u r sin gjutform som igår, och s å föga slitet, som hado det aldrig b u r i t s .0 V a d det betyder inser man bäst vid en jämförelse med ett a n n a t exemplar av märket, stöpt i samma form som detta — ett s å d a n t e x i s t e r a r nämligen på en klocka i N i t t o r p i V ä s t e r g ö t l a n d1 0 (fig. 4) — d ä r a v g j u t n i n g e n r e s u l t e r a t i n å g o t t ä m l i g e n k l u m p i g t ocli f ö r g r o v a t , som icke k a n l å t a oss a n a n å g o t av o r i g i n a l m ä r k e t s fina d e t a l j e r i n g och s t r a m t g e n o m f ö r d a stil.
D e n n a stil avslöjar, som j a g antydde, tydligt n o g vilka m ä r k e t s land tillhör ju också do delar av Norrland, där under den äldre medeltiden Tröndelagens kultur gjorde sig starkt gällande och dot även på det konst- närliga området (se t. ex. af U g g l a s , Madonnan »Austrät I> och Sverige, Kulturhistoriska studier tillägnade Nils Åberg, 1938, s. 207 not 10).
8 Som H a u g l i d , a. a. s. 126 observerat, stämmer märket bäst överens med ott dylikt på en klocka i Kvierkeby, Danmark (U d a 11, Danmarks mid- delalderlige Kirkeklokker, 1906, s. 95); denna klocka är daterad 1485. Ett liknande märke på on klocka i Frodsberg, Västergötland, av 1489 ( A m a r k , Fornvännen 1942, s. 17).
• Se ovan s. 131 not 7. T. o. m. bristen pä mera utpräglade uddar pä kronan och frånvaron av den högra av de fötter, som burit tronbänkens fotbräda, tyda av allt att döma ej pä att do nämnda detaljerna avbrutits. Vid en jämförelse med märkets slrax nedan omtalade motstycke framgår, att do saknas också hos detta senare; givetvis ha do varit avsedda; att do bortfallit beror alltså pä ett misslyckande av ett eller annat slag vid gjutningen.
10 A m a r k , Det kongl. norske vidensk. selsk. forh. III medd. nr 9 s. 38, s a m m a f ö r f . , Fornvännen 1942 s. 18. Förmodligen var märket slitet redan då dot överfördes på klockan, som är daterad 1523 (enligt A m a r k , a. a. resp. s. 38 och 18) eller 1533 (enligt L u n d b e r g , Några nyutgrävda kyrkoruiner i södra Västergötland, Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1942 s. 19).
134 C .1 R L R. a f U G G I. A S
Fig. 4.
Nittorps kyrka, Västergötland.
Pilgrimsmärke pä ringklocka.
Nittorp Kirche, Schweden. Pilger- zeichen aul einer Glocke
nufgegossen.
Fig. 5.
Tyldals kyrka, Norge. Den hel. Olof, s t a t y av t r ä (Köpenhamn, National-
museum).
Tyldal Kirche, Norwegen. Der hcil.
Olav, Holzstatue (Kopcnhagen, Nationalmuseum).
epok och mästarkrets äro. Tillkomstdatum är 120 Målets mitt, ur sprungsmiljön den trönderska unggotiken, särskilt sådan som den visar sig i anslutning till domkyrkohyttan i Nidaros. Man behöver heller icke se sig länge omkring inom materialet för att ha orienterat sig i bestämd riktning: alla trådar loda till den stora, ståtliga Olofs- staty i Köpenhamns Nationalmuseum (fig. 5),11 som visserligen icke
— så som museets gamla inventarier gjort gällande12 — stammar
11 F e t t , Billedhuggerkunsten i Norge under Sverresetten (1908) s. 60, 62, s a m m e förf., Hellig Olav (1938), s. 14, 66, W a l l e m , Iconographia sancti Olavi I (Det kgl. norske videnskabers skrifter 1930, nr 1 s. 12).
K U L T B I L D O C H P I L G Ii I M S M Ä Ii K E 1 3 5
från T r o n d h e i m s d o m k y r k a själv, u t a n f r å n en d ä r i f r å n så p a s s av- l ä g s e n k y r k a som T y l d a l i H e d m a r k s amt i ö s t e r d a l e n (det g a m l a vallfartsstråket d i t u p p ! ) ,1 2" men som u t a n n å g o n tvekan på det mest ö v e r t y g a n d e sätt r e p r e s e n t e r a r den s t a r k t e n g e l s k t i n f l u e r a d e T r o n d h e i m s s t i l e n vid 1200-talets m i t t ; den h a r också n ä r a befryn- dade a n f ö r v a n t e r u p p e inom den o m e d e l b a r a t r ö n d e r s k a k u l t u r - k r e t s e n , bl. a. i det j ä m t l ä n d s k a R e v s u n d .1 3 Det ä r r ä t t i n t r e s s a n t att s t ä l l a de två, den s t o r a s t a t y n och det lilla m ä r k e t , sida vid sida av v a r a n d r a och n o t e r a ö v e r e n s s t ä m m e l s e r n a : den f r o n t a l a posen, som l i k v ä l t i l l å t e r en v i s s f ö r s k j u t n i n g i höjdläget de båda k n ä n a emellan, de fritt f r a m t r ä d a n d e fötternas s k e v a n d e ställning på fot- brädet, h a n d e n s f a t t n i n g av globen, som s t ö t t a s mot f i g u r e n s v ä n s t r a lår;1 4 och d ä r t i l l det ä n n u m e r t a l a n d e : s k ä g g e t s u p p d e l - n i n g i l å n g a p a r a l l e l l a lockar, l a g d a den ena b r e d v i d den a n d r a , och d r ä k t e n s mjuka, f i n p l i s s e r a d e f a k t u r , n a t u r a l i s t i s k och e l e g a n t p å en g å n g . Att h o s m ä r k e t s Olof en smak för diagonal veckning i u n d e r p a r t i e t t r ä d e r i ett s l a g s motsats till den m e r a v e r t i k a l a f ö r d e l n i n g av det textila, som g e r s i g t i l l k ä n n a hos s t a t y n från T y l d a l (liksom hos den från Kevsund), h a r givetvis i och för sig intet att betyda; d i a g o n a l d r a p e r i n g ä r j u över h u v u d ett älskat motiv för unggotiken, och att m a n inom de t r ö n d e r s k a s k u l p t ö r e r n a s miljö inte varit obekant med modet visa s a m t i d a statyer som t. ex. den k ä n d a aposteln från H o r g ( V i d e n s k a b e r s s e l s k a b s samling, Trond- heim) och den s t o r a P a u l u s - s t a t y n f r å n V e s t r e G a u s d a l ( N o r d i s k a museet, Stockholm).
Givetvis får m a n däremot inte vänta s a m m a p l a s t i s k a form, monu- mentalitet och kvalitet av ett a n s p r å k s f u l l t f ö r s t a r a n g s a r b e t e som den p r ä k t i g a T y l d a l s s t a t y n och en p r o d u k t av det e n k l a r e hantverket — om m a n s å vill k o n s t h a n t v e r k e t — som det u t a n s t ö r r e pretention framträdande b l y m ä r k e t ; en paritet dem emellan vore orimlig. F ö r -
12 U n d s e t , Norsko oldsager i fremmede museer (1878) sid. 68.
12a So S t e e n : Ferd og fest s. 209 f.
" Varom se af U g g l a s , Studier i svensk medcltidsskulptur (Tidskrift för konstvetenskap 1919 s. 106 f) och W a l l e m , Icon s. Olavi s. 17 (mot vars uttalanden undertecknad för sin del emellertid skulle vilja resa vissa invändningar).
14 Den yxa, som nu bäres av Köpenhamnsstatyn, är ej ursprunglig. W a l - l e m , a. a. s. 12 sluter därav, att dess högra hand burit en spira, detta alltså i analogi med det trondheimska domkapitelsigillet (varom se nedan s. 137 f.).
Frågan lär väl knappast kunna avgöras.
136 C A R L R. a l U G G L A S
n e k a s skall ej, att det d r a g av käck, men litet opolerad rusticitet, som F e t t1 5 f r a m h ä v e r som ett s l a g s s i g n u m för T y l d a l s b i l d e n , h ä r i m ä r k e t blivit än s t a r k a r e m a r k e r a t ; den g l a d a f r e j d i g h e t e n h a r blivit bondsk trumpcnhet och den e n e r g i s k a tillstramningen av skäggbor- sten, vari R o o s v a l1 6 g ä r n a hos s t a t y n ser ett s l a g s reflex av den r a s k e helgonfurstens temperament, h a r r ä k n a t ut i stripiga testar.
Man h a r i stället rätt att förvåna sig över, h u r p a s s mycket av det k a r a k t e r i s t i s k a hos förebilden — om j a g får k a l l a Tyldalsfiguren så
— trots allt ä r i g e n k ä n n b a r t h ä r och att detta enkla blygjutgods ä n d å ä r s å gott och känsligt genomarbetat som det ä r ; m a n e r i n r a r sig till jämförelse do ofta utomordentligt tarvliga pjäser, som även berömda vallfartsorter nöjde sig med, då det gällde att genom färdeminnen av donna a r t r e k l a m e r a för sin existens. Det k a n blott varit h a n t v e r k a r e av den allra mest primitiva kompetens, som s v a r a t för dem. A n n o r - lunda med vårt m ä r k e . D e s s u p p h o v s m a n måste varit en sigillskä- r a r e , d. v. s. en guldsmed, och av 1200-talets n o r s k a guldsmeder — eller r ä t t a r e m o t a l l k o n s l n ä r o r n a i a l l m ä n h e t — r ä k n a s do t r ö n d e r - s k a till eliten.1 7 Men en medeltida g u l d s m e d a v k v a l i t e t s t å r i r e g e l i direkt y r k e s k o n t a k t med m o n i u n c n t a l p l a s t i k e r n a ; samtliga dessa tre k a t e g o r i e r : s i g i l l s k ä r a r e , guldsmed och s k u l p t ö r bildade s n a r t sagt ett uipplösligt förbund inbördes.1 8 I föreliggande s a m m a n h a n g ville j a g g ä r n a s ä r s k i l t t r y c k a på det tredje ledet i t r i u m v i r a t e t : skulptören.
F o t, t10 s k r i v e r följande om T y l d a l s s t a t y n : »Den s y n e s mig at vaere t y p e n p a a den 'officielle' s i t t e n d e O l a v - f r e m s t i l l i n g o m k r i n g 1250 i Trondhjem, u n g g o t i k e n s norsk-cngelsko type». Och vidare detta om dess m ä s t a r e , som i sin person i första b a u d förkroppsligade den trön- d e r s k a s k u l p t u r s k o l a n : » H a n v a r det nordenfjoldske Norges belyde- ligste billedliugger i tiden, for vestfacadens mester aapnet sit verk- stcd i den gamle biskopstad.» Fett k u n d e k n a p p a s t anat, förefaller det mig, h u r rätt h a n hade, då h a n s k r e v detta, s ä r s k i l t med dotta
« Hell. Olav s. 66.
16 Konsten i Europa pä Olof den heliges tid och problemet om kung Olofs porträtt (Do kongelige norsko videnskabers selskabs forhandlinger [III,
1930] a. 74*).
17 Se K i e l 1 a n d, Norsk guldsmedskuiist i middelalderen (1927) s. 117 ff.
18 T. ex. mina uppsatser, Guldsmed och modellör (Fornvännen 1933 s.
193 f.) och Den svenska riksklämman af år 1436 och dess mästare (Numis- matiska meddelanden XXVIII [19,35] s. 6. f l ) , jfr också min avhandling,
•Senmedel. prof. silversraido i Sverige s. 66 ff. Även andra belägg för förhål- landet än de där anförda skullo kunna givas.
19 Bllledhuggerk. i Norge under Svorrosett., s. 60, 62.
K U LT RU. D O C // 1' 1 I. G It I .1/ S M .1 /( A' /•; 137
Fig. 6.
Sigill för domkapitlet i Trondheim (Hf- ter Kielland, Norsk guldsmcdsk.).
Siegel tlcs Domkapitels von Trondheim.
ord om den »officiella» typen;
nu, då det lilla märket kommit i dagen, skulle jag vilja säga, att han rent av träffat spiken på huvudet. För egen del skulle jag, men hänvisning till den på- minnelse om faktiskt verklig monumentalskulptur, det lilla blymärket ger, t. o. m. gå så långt som att påstå: dotta mär- ke, utgånget från del berömda helgonets egen katedral, ger en må vara vag uppfat!ning om hur martyrkonungens kultslaty där tedde sig på den tid, det kom till, och den bör hava lett sig just på det salt, Tyl-
dalsstatyn avslöjar — detla verk av »det nordenfjeldske Norges be- tydligeste billodhugger» före epoken tör den trondheimska västfasad- mästarens insats, han som skapade don »officiella» typen för den i Nidaros ärade rikspatronen.
Påstående! kan synas djärvt, men blir väl mindre förväget, om man påkallar uppmärksamheten på etl tredje moment: Nidaros* domkapi- tels sigill med dess Olofsbild i fältet (fig. 6). Också här en frontait sittande konung med diagonalt draperad dräkt och en bänk, av vars arkadindelning man hör ett svagt, men rätt oförtydbart eko hos mot- svarigheten i märket. Måsto man inte i denna manifestation av Ni- darosstiftet i dess högsta officialilet förutsätta, alt, då man ville införa däri den personifierade symbolen för stiftets andliga makt, man medvetet gjort det under gestalten av själva kullbiiden i den helgedom, som var stiftets centrum, delta då på alldeles samma sätt som — av allt alt döma — under ett föga yngre tidsskede Uppsala domkyrka i sina båda (koD.tra)aigillM lät reproducera den bild av
20 H i l d e b r a n d , Svenska sigiller från medeltiden (1862—1867) ser.
I I : 50 (år 1275) och I I : 194 (användt år 1310, men stampen troligen något äldre; om detta sigill se a f U g g l a s , De tre kronorna i svenska riksvapnet, Nordisk numismatisk årsskrift 1940, s. 8 f., 17, 27). Även i ärkebiskop Jo- hannes Odolphis sigill av 1282 ( H i l d e b r a n d , a. a. ser. 11:98) synes statyn skymta ( G e r d a B o é t h i u s och R o m d a h l , Uppsala domkyrka 1258—1435, 1935, s. 56).
138 C A R L R. a f U G G L A S
den helige Erik, domkyrkans skyddspatron, som just då var den för dennes kult och den uppsallensiska ecklesiastika myndigheten mest representativa, nämligen den stora franska trymåstatyn i västporta- len, så som den ju är oss välbekant genom sin ännu bevarade replik, den berömda Eriksbilden i Roslagsbro.21 Att den trondheim- ska sigillbilden bär spira och riksglob i mäktig förstoring, men märkets bild yxa, tror jag i detta sammanhang vara en omständighet av mindre vikt; i det förra fallet tycks det hava gällt att på starkaste sätt understryka helgonens egenskap av konung, »perpetuus rex Nor- vegise», medan i det andra fallet, där man vädjade till de breda folk- lagrens igenkänningssinne, avsaknandet av det vedertagna, för alla bekanta attributet skullo ha synts mindre lämpligt. Allvarligare som gendrivning av vad jag yttrat skullo den omständigheten kunna upp- fattas, att det åberopade norska domkapitelsigillet blivit daterat re- dan till tiden omkr. 1225,22 alltså till en äldre tidpunkt än den som måste förutsättas för den kombination mellan märket och Tyldals- statyn, varpå min tes beror. Men sigillet är tidigast känt från år 1307, den gjorda dateringen är skedd utan annat än en högst oprecis motivering (om man ens kan tala om någon motivering alls), och i mina ögon finnos intet som talar emot, att stampens tillkomsttid fal- ler — ooh snarast faller — 25 år eller mer efter den påstådda; förs!
omkring år 1250 och härefter upplevde också enligt K i e 11 a n d2:t den trönderska metallkonsten sin blomstringstid och det vackra mär- ket går givetvis, som jag redan anmärkt, in under dess tecken. Som en realinvändning mot min åsikt om de omständigheter, jag be- handlat, kan jag under sådana omständigheter ej gärna godkänna dot man hållit före om datum för kapitelsigillet ifråga.
Min mening är alltså denna: utifrån det lilla pilgrimsmärket från den norrländska kyrkan i Sånga — och från det trondheimska kapi- telsigillet — kunna vi, åtminstone på ett ungefär, rekonstruera det norska rikshelgonets kultbild i dess katedral, så som den tedde sig vid 1200-talets mitt — och härmed vore en lucka fylld, som länge stått öppen i vår föreställning rörande ett viktigt moment i don
21 Eller är det donna själv — så sora framkastats i Sveriges kyrkor. Upp- land I I : 2 (1940) s. 164 not 2 — domkyrkans egen kultstaty, som av något skäl hamnat i den uppländska landskyrkan?
22 F e t t , Studier om middelalderens norska sigiller (Föreningen til norske fortidsmindesmeerkers beväring. Aarsberetning 1903 s. 67 f.), K i e 1- l a n d , Norsk guldsmedk. i middelald., s. 124.
23 A. a. sid. 121.
R V L T II I L D O C H P l I. G R I M S MA li K E 139 n o r s k a , för att ej s ä g a den s k a n d i n a v i s k a konsthistorien. Att pil- griiusmärket — liksom sigillet — avsett att giva en omedelbar före- ställning om s k u l p t u r v e r k e t voro i vart fall ej n å g o n t i n g e n a s t å e n d e : s å som j a g h a r s ö k t . g ö r a troligt,2 4 k o p i e r a r också den äldsta typen av do m ä r k e n , som stodo till förfogande i V a d s t e n a kloster, tämligen
n o g g r a n t den bild, som i dess k y r k a i första h a n d representerade den kanonise- r a d e ordcnsstiftarinnan själv, Birgitta.
M ä r k e t tordo h a tillhört en »emission» — för att tala filatelistspråk — i s a m b a n d med och för att fira invigningen av bil- don och dess a l t a r e å r 1435; mycket folk b a r nog då strömmat lill och vederbörande torde inte försummat att tillvarataga de ekonomiska möjligheter, som g y n n a d e s av försäljningen av ett nytt prydligt åminnol- semärke. N ä r a 200 å r tidigare h a r också i T r o n d h e i m ett datum infallit, som varit av a n a l o g k a r a k t ä r : å r 1248, d å k a t e d r a l e n s jättelika västparti g r u n d a d e s . Även då ha helt visst i n t r e s s e r a d e myndigheter tagit tillfället i a k t att begagna sig av k o n j u n k - t u r e r n a till b y g g n a d s k a s s a n s s t ä r k a n d e . Vid d e n n a tid existerade kultbilden redan och togs, som sagt, till u t g å n g s p u n k t för m ä r k e t s gestaltning. Men g a m m a l h a r den, som framgått av h ä n v i s n i n g e n till T y l d a l s -
statyn, vid detta tillfälle inte v a r i t ; det ä r väl antagligt, att den på sätt och vis betecknar den sista otappen i d o m k y r k a n s tillkomsthistoria u n d e r det n ä r m a s t e årtiondet dessförinnan. H a d e m a n väntat med dess anskaffande till den n y a d e k o r a t ö r s h y t t a n vid västfasadens bygge kommit i arbete, u p p l ä r d som den var i den b e g y n n a n d e fran- ska höggotikens anda, skulle dedikationshelgonots staty — ocli där- med p i l g r i m s m ä r k e t — säkerligen sett a n n o r l u n d a ut.
Fig. 7.
Ullerslcv kyrka, Danmark.
Pilgrimsmärke pä ring- klocka (Efter Det k. norske
vitensk. selsk. forh. III).
Ullerslcv Kirche. Dänemark.
Pilgerzeichen nuf einer Glocke aufgegossen.
24 a f U g g l a s , Den >extatiska> Birgitta i Vadstena (Fornvännen 1943 s. 82 f.); likartade fenomen torde för övrigt kunna beläggas annorstädes ifrån (a. a. s. 83).
" a Om vallfärderna dit — med begynnelse redan kort efter Olofs död — se D a a e : Norges Helgener (1879) s. 23 ff., 65 f.
140 CA Ii I. R. a l U GG LA S
Fig. 8.
Hangelösa kyrka, Västergötland, Den hel.
Olof, staty av sten.
Hangelösa K i i c h e ' Schweden. Der hcil.
Steinstatue. Olav,
D ä r m e d ä r inte sagt. alt k u l t s t a t y n från 1200-talets mitt v a r den tidigast existe- r a n d e och att alltså dot pil- g r i m s m ä r k e , som h ä r presen- terats, varit det äldsta av dem.
som d i s t r i b u e r a t s från helge- domen i Nidaros. Även om pilgrimsmärken u n d e r don äldre medeltiden ej alls blivit handels- och m i n n e s v a r o r av den enorma omfattning, do u n - der senmedeltiden blevo, hava
de into varit o k ä n d a redan då, ooh u n d e r s å d a n a förhållan- den ä r det into antagligt, alt de ej tillhandahållits på en
"it som Nidaros.2 1 a E t t Olofs- m ä r k e s o m dot, som uppl rå- der i r ä l t m å n g a exemplar h ä r eller d ä r på klockor både i D a n m a r k S k å n e (fig. 7 )M och Sverige (mod Gotland)8* — känt f. o. m. 1433 — skullo maa mod h ä n s y n lill dess s t a r k t a d k a i s t i s k a k y n n e och dräktveckens slela kilsystem kunna vara frestad att sam- manställa med en av do äldsta I dofsbilder, sum över huvud existerar, cn steuslaly, väl
i l l . j ,
25 M a c k e p r a n g , Det kongl. norske vidensk. selsk. forhandl, .">.!* t.. Jfr W a l l e m . sammastädes Hl. meddelelser a, il t
M Dels klockor i Grödinge, Södermanland, och Efammar, Närke ( A m a r k , I let kongl. norske vidensk. selsk. forhandl. 111 B. 'i", 38, s u m m c f ö r f . , Södermanlands medeltida kyrkklockor, Bidrag till Södermanlands äldro kul- turhistoria XX [1925] s. 27 f.), dels den ovan s. 130 not •"> omtalade klockan Iran Etablingbo Dih en annan i Grötlingbo ( A m a r k , Fornvännen 1942, s. 14 f.; om de gotländska klockorna jfr a f U g g 1 a s: Till den medeltida bronsgjul- ningens historia i Sverige, Kungl. Vitterhets Hisloric och Antikvitets Akade- miens handlingar IV [1948] s. 111 f., not 36).
K U L T B I L D O C II P I L G Ii I M S M A li K E 141 från en portal ell. dyl., i H a n g e -
lösa, V ä s t e r g ö t l a n d2 7 (fig. 8) — u p p e n b a r l i g e n från en tidig del av 1100-talet, i varje fall ej efter dess mitt2 8 — om icke den storuddiga, vida k u n g a k r o n a n och den enor- ma senmedeltida s k ä g g y x a n i fi- g u r e n s v ä n s t r a h a n d omöjliggjor- de en datering i överensstämmelse därmed; stilens primitivitet f å r a Ut- så s k y l l a s på den dekadens i fram- ställningen, som s y n e s ha blivit elt gemensamt d r a g för pilgrimsmär- kena n ä s t a n överallt, allt efter som tiden led, troligen ej minst i senme- deltidens k o n s t n ä r l i g t förlamade Norge. Möjligen skulle i stället elt m ä r k e på en klocka, daterad s å .pass tidigt som 1374, i Gothem på Got- land (fig. D), k u n n a n ä m n a s som
den äldsta k ä n d a typen av Olofsmärken — men ä r det över huvud ell d y l i k t ? Ä r det ons ett p i l g r i m s m ä r k e ? A ra a r k,29 som observerat sa- ken, h a r från första början ställt s i g tveksam; först då h a n fått sin upp- m ä r k s a m h e t fäst på det -här ovan (s. 137 f.) behandlade t r o n d h e i m s k a kapitelsigillet — v a r s vanliga, av mig själv betvivlade dahlin lill omkr.
1225 h a n utan vidare accepterar — viker h a n s skepsis och h a n k ä n n e r sig böjd för att h å l l a m ä r k e t för N i d a r o s m ä r k e t i dess första belägg- bara uppenbarelseform. Exemplaret från Gothem v i s a r liksom kapitel- sigillet en sittande kungafigiir med s p i r a (alliså ej med y x a ) . Redan det stämmer en betänksam, sigillet till trots, då det gällt ett u t s l a g av folklig k o n s t ; y x a n torde dock — som j a g framhöll — ej g ä r n a s a k - n a t s h ä r . Och då det g ö r s gällande, att en övertygande stilistisk likhet skulle föreligga mellan det g o t l ä n d s k a märket och sigillfigu- ren, måste j a g a n m ä l a en bestämt avvikande mening. I stilavseende
Fig. 9.
Gothems kyrka, Gotland. Pilgrim-, märke (?) pä ringklocka.
Gothem Kirche, Schweden. Pilgerzeichen (?) mil einer Glocke autgegoisen.
27 W a l l e m , Icon. sancti Olavi s. 35 f., F e t t , Hell. Olav s. 64.
28 Jfr F i s c h e r , Västergötlands romanska stenkonst (1918) s. 70, 80, 110. P a u l s e n , Axt und Kreuz bei den Nordgermanen (1939) s. 211 ser i statyn t. o. ra. ett slags avglans av de hedniska Torsbilderna!
29 Fornvännen 1942 s. 19 f.
1 4 2 C A R L R. a l U G G L A S
finnes intet som, så vitt jag kan se, förbinder den senare med dess — och Sångamärkets — litet petigt plisserade dräkt, dess diagonala linjer och grafiska verkningsmedel med mansfigurens på det förra, kraftigt modellerad som den är i stora, enkla plan, med den anato- miska strukturen frilagd och med en påfallande förkärlek för mot- satsförhållandet mellan belysta och skuggade partier. Över huvud har Gothemsmärkec i mina ögon ingenting som erinrar om norsk — allra minst tröndersk — konst, men väl om nedertysk resp. sach- sisk från 1200-talets 2:a fjärdedel eller mitt. Själv är jag böjd att helt och hållet utesluta det ur den serie, varom här är tal. Skulle bil- den uppfattas som skett, skulle det innebära förekomsten av ett trondheimskt pilgrimsmärke nästan samtidigt eller föga yngre än det som — ovedersägligen! — såg dagen vid 1200-talets mitt, och det ett av en därifrån helt avvikande typ. Men det är ju inte mycket troligt, i vart fall inte då det rör en så pass tidig epok som 1200-talet, då — såsom nyss antyddes — pilgrimsmärken över huvud ännu tillhörde det mera ovanligas kategori.30
Något Olofsmärke äldre än det, som representeras av Sånga- och Nittorpexemplaren är alltså tills vidare ej med säkerhet känt, och därmed undandrages man utgångspunkten för fantasins rekonstruk- tion av en kultbild i helgonets katedral tidigare än den, som tillkom vid 1200-talets mitt. Hur mycket man vågar sluta av det trondheimska kapitlets sigill under tidsskedet dessförinnan — ett fragment av ett dylikt existerar, vari 1100-talets strängt formalistiska stilkaraktär lå- ter sig ana31 — det måste lämnas därhän, då ett påtagligt förbindelse- led mellan sigillbilden och fantasirekonstruktionen i detta fall icke är för handen. Inte heller kan det vara någon mening i att från de yngre typer för Olofsmärket, som kunna påvisas, försöka bilda sig
,0 Det förtjänar kanske i detta sammanhang att anmärkas, att de båda kända Olofsbilderna i respektive Valö, Uppland, och Hölö, Södermanland, vilkas stil dock är klart bestämd av tröndersk konst (se af U g g l a s , Kul- turhistoriska studier till N. Åberg s. 204 ff.), i c k o följa den här antagna trondheimska kultstatyn som förebild, trots att de tillkommit först vid eller ej långt före 1200-talets mitt, alltså vid ungefär samma tidpunkt som denna.
Troligen var den då ännu icke skapad. Den engelska stilfas, som ytterst skymtar bakom de svenska bilderna, är den, som kallats > Wells grupp C>, medan' t. ex. Tyldalsstatyn går in under en visserligen besläktad, men dock därifrån avvikande riktning (jfr min anf. upps. i Tidskrift för konstveten- skap 1919 s. 106).
51 Fragmentet stammar från en urkund av 1225, men är givetvis äldre än detta datum, se F e t t , Föreningen til norske fortidsmindesmffirkers bevä- ring. Aarsberetning 1903 s. 67 1.
K U L T B I L D O C II P I L G R I M S M Ä R K E 1 4 3
n å g o n föreställning om, ifall en n y kultbild trätt i den g a m l a s ställe och i s å fall h u r den tett sig; därför ä r o de allt för flyktigt utförda, alster av den konventionella »hötorgskonst», varutöver, som j a g framhållit, senmedeltidens f r a m s t ä l l a i e av m a s s a r t i k l a r av denna a r t sällan nådde. Men det ä r av intresse att m ä r k a , h u r p a s s m å n g a de m ä r k e s t y p e r äro, som ä n n u k u n n a beläggas. F r å n r ä k n a r man exemp- laret från Kjulo, som i vart fall får betecknas som ovisst,3 2 och det
— enligt min mening — ä n n u mindre t r o v ä r d i g a i Gothem, k a n man, Sånga-Nittorp-typen i n b e r ä k n a d , k o n s t a t e r a fem olika typer, fem olika
»emissioner» alltså u n d e r loppet av 275 å r vid pass, och ä n d å är det väl troligt, att åtminstone n å g r a y t t e r l i g a r e u n d a n för u n d a n skola d y k a upp. N ä r m a s t efter typen Sånga-Nittorp följer en lucka på tro- ligen minst 150 å r — något nytt borde väl tillkommit d ä r u n d e r — för att b r y t a s först med den typ, som ovan (s. 140 f.) givit mig anled- n i n g att g ö r a en jämförelse med den u r g a m l a H a n g e l ö s a s t a t y n , men som måste v a r a vida y n g r e än denna, dock formad före å r 1433, då den u p p e n b a r a r sig i en k l o c k o r n e r i n g ; n ä r m a s t härefter ä r förmod- ligen att inplacera den typ, som b e h a n d l a s av A m a r k,33 i K r ä k - l i n g e , N ä r k e , och det s ö r m l ä n d s k a G r ö d i n g e och som av honom date- r a s till 1400-talets s e n a r e del — själv s k u l l e j a g h e l l r e t ä n k a m i g år- h u n d r a d e m i t t e n — t ä t t följd av t y p e n V o s s (omkr. 1475?) ;3 i y n g s t i r a d e n , väl först f r å n 1500-talets början, bör, f ö r m o d a r j a g , v a r a det y t t e r s t b a r b a r i s k a m ä r k e t p å en k l o c k a i L e k s b e r g , V ä s t e r g ö t l a n d ,3 5
med h ä n s y n till att h e l g o n e t h ä r — den enda r e p r e s e n t a n t e n för sin k a t e g o r i i m ä r k e n a s rad! — ä r f r a m s t ä l l t s t å e n d e , och s t å e n d e O l o f e r s y n e s ju, må v a r a att de s p o r a d i s k t k u n n a t d y k a u p p tidi- g a r e , v a r a s ä r s k i l t p o p u l ä r a u n d e r m e d e l t i d e n s s i s t a å r t i o n d e n .3 0
D e n n a a n h o p n i n g av v a r a n d r a a v l ö s a n d e t y p e r u n d e r loppet av — som det s y n e s — endast o m k r i n g 100 å r3 7 t a l a r för att, som sagt, ty- p e r n a s a n t a l i själva v e r k e t v a r i t l å n g t f l e r e än vi n u h a k ä n n e d o m
82 Se ovan s. 130.
33 Fornvännen 1942 s. 16 f.
34 Se ovan s. 132.
35 A m a r k , Fornvännen 1942 s. 18 f.
30 Märk bildföljden hos F e t t , Hell. Olav, s. 115 ff.
37 Denna >täthet> motsvarar tämligen noga den, sora kan konstateras med avseende på Vadstena-märkenas >emissioner», fyra olika från 1435 till 1500- talets början (se a f U g g l a s , Lödöse, s. 614 f., s a m m e f ö r f . , Forn- vännen 1943 s. 78 ff.). Man märker emellertid här, att ett av dessa märken
— det äldsta — har framställts i två olika upplagor, alltså i två delvis från varandra avvikande varianter, utan att man kan tala om en ny typ.
144 C A R L R. a l U G G L A S
om u n d e r h e l a den l å n g a p e r i o d , v a r u n d e r s å d a n a m ä r k e n v o r o i oinlopp. I n d i r e k t f r a m g å r d ä r a v också, h u r s t o r den t i l l s t r ö m n i n g a v b e s ö k a r e m å s t e v a r i t , som k u n n a t i n r ä k n a s i det n o r s k a k u n g a - h e l g o n e t s e g e n k y r k a : m ä r k e s f ö r s ä l j n i n g e n h a r u p p e n b a r l i g e n va- r i t e n o r m . G j u t f o r m a r n a f ö r s l e t o s h a s t i g t och m å s t e e r s ä t t a s med n y a och å t e r n y a .
E f t e r s k r i f t . Magister Roar Hauglid, Oslo, har meddelat mig, att han i Föreningens til norske fortidsminnesmerkors beväring arsberetning för 1942 publicerat bl, a. en hittills obekant lyp av det trondheimska märket — alt döma av en tillställd fotografi i mina ögon höggotisk — i avgjutning på en ringklocka från omkr. 1500 i Gjorde kyrka. Arsberetningen iir emel- lertid ej distribuerad och inga särtryck äro för handen vid avlämnandet av sista korrekturet på föreliggande uppsats.
Z U S A M M E N F A S S U N G
CA11L It. af UGGLAS: Kultbild und Pilgerzeichen. Erliiiiterungin zu einem Fund.
Von den Pilgerzeichen, dio im Mittelalter von der Kathedrale des beil.
Olav in Trondheim — der beriihmtestcii Wallfahrtskircho ira Mittelalter, im letzten Abschnitt neben der Klosterkirche zu Vadstena — ausgegoben wur- den, ist bisher eino Reihe verschiedener Typen bekannt gewesen, die auf Glocken einer Anzahl skandinavischer Kirchen (Lit. not. 2) gegossen waren; von don — mindestens unzweifelhaften — Originalzeichen selbst ist aber bis jetzt nur eines erhalten, nämlich in der norwegischen Kirche zu Voss
(Abb. 1; Lit. not. 5; ein daselbst noch angetrolfenes Zeichen identifizierl Verf. mit einem vom Peter-Paulstift in Königslutter ausgegebenes Zeichen, das einzige jetzt bekannte Originalzeichen dieser Art!). Im Jahre 1942 wurde indessen aus einem Heiligenschrein in der Kirche zu Sånga, Prov.
Ångermanland, Schweden, ein weiteres Olavszeichen hervorgezogen (Abb.
2, 3) ; es war hinter ein Bild der beil. Anna gesteckt, vermutlich eino Votiv- gabe an diese (öder eher an ein noch älteres Bild in der Kirche. Das Zeichen ist fast völlig unbenutzt und känn nicht länge angowandt worden sein, sondern war wohl als ein Amulett o. ä. aufgehängt, worauf auch die Schnur hindeutet, dio durch einigo Saumlöcher des Zeichens gezogen war.)
Das Voss-zeichen wird in die Mitte des 14. Jhs. datiert, nach Ansicht des Verf. damit doch etwa 125 Jahre zu friih. Dagegen ist es unzweifelhalt, dass das neugefundene Zeichen — zu dera eine arg mitgenommeno Ahgussdublette von einer 1523 öder 1533 datierten Glocke in der Kirche von Nitlorp, Prov.
Västergötland (Abb. 4) verraerkt werden mag — aus der Mitte des 13. Jhs.
stammt. Der Stil weist auf dio um Trondheim in jener Zeit gruppierte Skulptur hin, wie diese z. B. an einer grossen Olavstatuo aus der Kirche zu Tyldal in Norwegen (jetzt Nationalmuseum Kopenhagen, Abb. 5; Lit. not.
11, 12) deutlich wird; selbst in Einzelheiten bestehen starke Beriihrungs- punkte zwischen Statue und Zeichen, auch wonn lolzteres in seinem kleinen Masstab (Höhe 5,4 cm) begreiflichorweise nicht mit einer Monuraental- sknlptur wie der ersteren vergliohen werden känn.
Die Tyldalstatue wurde (von Fett, Lit. not. 19) als >Typus der 'offiziellen', sitzenden Olav-darstellung um 1250 in Trondheim charakterisiert, der nor- wegisch-engliscbe Typus der Friihgotik», und sein Meister als -»der be-
K U L T B I L D O C H P 1 L G R 1 M S M Ä R K E U b
deulendste Bildhauer jener Zeil aus dera nördlichen Norwegen». Verf. schliesst daraus und der engen Ubereinstimmung zwischen dem Zeichen und dem
»offiziellen> Olavstypus von Tyldal, dass wir uns durch jenes eine Vor- stellung von dem Aussehen des Kultbildes maehen können, das um dio Mille des 13. Jhs. in der Kathedrale zu Trondheim aufgestellt war, wohin cs kurz vorher gekommen war. Verf. stiitzt seine Auffassung durch einen Hin- weis auf das Olavsbild in dem von dem Domkapitel zu Nidaros — dem heuti- gen Trondheim — gefiihrten Siegel (Abb. 6), dessen nahe Stilverbindnng mil dem Sånga-zeichen ohne weiteres in die Augen fällt. Die Tatsache, dass das Siegel das Kultbild dorjenigen Kirche aufgenommen hat, an die das Kapilel gekuiipft war, durfte eine Parallele zu der Art bilden, mit der das schwedische Uppsalakapitel einige Jahrzehnte später in seinem .Siegel dio beriihmteste Darstellung in seiner Kathedrale von seinem Scbutzpatron, dem heiligen Erik, wiedergeben liess (im Westportal, jetzt verschwunden: eine Replik der Kullstatue ist in einer grosson Holzstatne in der Kirche zu Ros- lagsbro, Prov. Uppland, wiederzuerkennen). Verf. stellt die Verraulung auf.
das Zeichen sei aufgekommen, ura die Grundlegung des grossen Wcstportals des Doras zu Trondheim im Jahro 1248 zu feiern (auf dieselbe Weise, wie in Vadstena höchst wahrscheinlich ein Pilgerzeichen im Jahro 1435 bei der Einweihung der Kultstatue der heiligen Birgitta ausgegeben wurde, ein Zeichen, in dem die Statue nachgebildet ist; Lit. not. 24).
Die Datierung anderer Zeicbentypen aus Trondheim crbietet Schwierig- keiten, besonders da solche wie Abb. 7 mit der spätgotischen Krone usw.
nicht das Alter haben können, das der Stil als ganzes anzugeben scheint (vgl. Abb. 8!); ein Glockenbild wie Abb. 9 diirfte weder — wie behauptet wird — don heiligen Olav wiedergeben noch uberhaupt vcrumtlich ein Pil- gerzeichen sein. Von den jetzt bekannten Zeicbentypen ist das Zeichen von Sånga das älteste; die Reihe wird erst im 15. und 16. Jh. wiederaufge- noininen. dann aber mit rasch einander ablösenden Typen.
10 — Fornvännen 1944,
