Ett gåtfullt nyförvärv till Statens historiska museum Ugglas, Carl R. af
Fornvännen 330-350
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1941_330 Ingår i: samla.raa.se
ETT GÅTFULLT NYFÖRVÄRV TILL STATENS HISTORISKA MUSEUM
AV
C A R L R. A P U G G L A S
Att kalla det museala förvärv, varom här skall ordas (fig. 1), för gåtfullt klingar förmodligen i mångas öron egendomligt. För de flesta te sig väl de båda huvudlösa figurerna som helt vanliga »kyrkgubbar», inte märk- värdigare än hundratals andra av det slag, som man från förr är bekant med. Det är förklarligt nog. Men en närmare analys av det föreliggande fallet skall lära, att beteckningen nog i alla fall inte är så oriktig. Analysen är behäftad med svårigheter av specifik art, som skola framgå av det följande. Undertecknad vågar heller inte påstå, att han helt och hållet lyckats bemästra dem ens i vissa vä- sentliga avseenden. Han tror det likväl vara nyttigt att framlägga fallet som det presenterar sig för att hänvisa det till andras bättre spårlycka och större insikter i ämnet. Problemet i sig självt är näm- ligen intressant.
Förvärvet — det rör sig om en i trä skuren relief — gjordes på auktion i Stockholm hösten 1940 efter den tidigare på året av- lidna konstnärinnan fröken Ida von Schulzenheim, en ivrig sam- lerska, vars efterlämnade egendom av allsköns allmoge-etnografica, belysningspjäser, textilier, lås och nycklar, enklare figurskulptur och ornamentssnideri av mer eller mindre svag kvalitet från se- nare århundraden m. m. då gick under klubban i Stockholm.
Samlingen var ytterst talrik (flere tusental nummer) och syn- nerligen artrik, ett péle-méle av nästan oöverskådlig förvirring.
Av hela dess karaktär framgick dock tydligt nog, att den allt ige nom — knappast med något undantag — var sammanbragt på hemmabotten, alltså utan åtminstone påvisbara inslag av spolia
E T T G Å T /•' V I. L T N V /•' Ii II V A II V 3'il
Fig. 1.
De hel. .Kgidius och Cyriacus. Obekant ursprung. (Statens Historiska Museum.) Abb, 1. Die heil. /Egidius und Cyriacus. Unbekannter Unprung. (Staatl,
I listorisches Museum, Stockholm.)
3 3 2 C A R L R. A F U G G L A S
från utländska konst- eller kuriosa-marknader. Vad man hört talas om den forna ägarinnans samlingsmetoder bekräftar också att så är. Man vågar därför ined nästan absolut säkerhet utgå ifrån, att också vår relief ägt eu inhemsk förhistoria, stammar från en gam- mal svensk kyrka (möjligen i Gästrikland; fröken von Schulzen- heim var under ett stort antal år bosatt i Gävle). Ett första ögon- kast på arbetet övertygar om, att det är ett konstverk från en ytterst sen epok av medeltiden, som vi ha att göra med. Förutsatt dess svenska proveniens måste dock dess tillkomsttid förläggas före 1520-talets slut, helt visst före reformationsriksdagen 1527, då ka- tolsk kult och katolska kultvanor praktiskt taget definitivt avlys- tes. De två helgongestallcr, reliefen upplär, hade därmed spelat ut sin roll för den svenska kyrkomenigheten. Med stöd av min nedan fOljande utredning tror jag mig redan här böra fixera tillkomst- tiden till omkr. 1525 eller helt kort dessförinnan.
De två helgonen äro, som synes, den helige jEgidius och den helige Cyriacus, igenkännliga på dels sina dräkter — för den förre abbotskåpa med kapiischongartad huvudbeläckning, för den senare diiikondräkt — dels på sina attribut, resp. den skyddssökande rå- djurskon och djävulshuvudet; att delta senares bärare efter ikono- grafiens strängare fordringar bort varit fängslad av en i Cyriacus' ena hand lagd kedja kan knappast inverka på bestämningen, helgo- nets nedåt siktande, liksom besvärjande högerfingrar torde giva full klarhet om sambandet mellan den onda andemakten och dess be- tvingare. ^Egidius får sitt kyrkliga stånd, utom av dräkten, marke- rat av den stav, han bär; dess nu förstörda överdel torde ursprungli- gen löpt runt i ett krunihuvud, abbotskräklans vanliga avslutning uppåt. Resterna av en manteldraperad gestalt vid Cyriacus' vänstra sida ange emellertid, att de båda figurerna icke stått isolerade, utan infogat sig i en större ensemble, troligen fyllande dörrarna till ett altarskåp, eventuellt spegeln på en lektoriebröstning el. dyl. Då såväl yEgidius som Cyriacus tillhör den specialgrupp av särskilt populära helgon, som under senmedeltiden var känd som »de fjor- ton nödlijiilparne» — antalet togs det inom parentes sagt ej så noga med — och som hos oss väl fått sitt mest representativa återgivande i nedre våningen av altarskåpet i Västerås domkyrkas dopkapell, enligt Paatz1 ett verk av den llibske s. k. Imperialissimamästaren
1 Bernt Notke und sein Kreis (1939) s. 217 f., 380 (nr 103).
E T T G Å T F U L L T N Y F Ö R V A R V
omkr. 1490, ligger det närmast till hands att se i dem ett fragment av en dylik komposition och i den stympade draperade gestalten intill dem en annan ur den stora skaran (Antonius?).
Reliefen — av ett tämligen ljust lövträdsslag, troligen lind (sä- kert ej björk!) — mäter i sitt nuvarande, illa farna skick en högsta höjd av 55,5 cm och en bredd av 38,5 cm. Den skiva,5 varur den skurits, är påfallande tunn (knappa 2 cm, genom bearbetningen ytterligare förminskad), varför figurerna, uppfodrade på en fond som de böra varit,3 måste ha givit intryck av en ovanligt låg relief.
Den låga reliefen liar emellertid synbarligen varit ansedd som ett uttryck för särskild konstfitllhet vid den tid, vårt arbete kom til!
(där ej den konträra motsatsen, en allt starkare pointerad tendens gent emot verklig rundskulptur, eftersträvades). Flera av de nedan (s. 335 ff.) citerade sydtyska relieferna avlägga vittnesbörd om den låga reliefens omtyckthet; även i Norden synes samtidigt samma in- ställning råda att döma t. ex. av dekorationen på insidan av dörrarna lill altarskåpet i Fundbo, som jag får tillfälle att återvända till i ett annat sammanhang (s. 346 f.) och där de avsedda figurerna uppen- barligen som här varit uppfodrade på släta pannåer, ej direkt ut- modellerade ur dem (medan skulpturen i skåpets inre nästan helt avlägsnat sig från all sorts bundenhet vid reliefen!).
Den konstnärliga kvaliteten är rätt hög. Utan att vara en förstn- rangskralt — man märker bristerna särskilt på händernas modellc- riiig — har gruppens mästare varit en icke obetydlig plastiker.
Poserna äro vackert balanserade, draperingen driven och smakfull.
Det i kompositionen, som emellertid främst faller en i ögonen, är en viss inkongruens i stilen de båda figurerna emellan. Båda tillämpa visserligen ett »Stånd- und Spielbein»-system av ungefär samma slag, ett som ställer dem på ungefär samma linje inom den utgående sengotikens formvärld. Båda uttrycka därigenom och ge- nom sitt åtbördsspråk en viss blödig känslosamhet och en något tillgjord idealitet — man vågar säga det helt med bortseende från do förlorade huvudena. Men en olikhet existerar. Cyriacus tillhör ännu traditionen, han är ännu gotiker; han skulle kunna kallas —
2 Kättare: skivor. Reliefen är sammansatt av två till varandra lim- made stycken (sainmanfogningen vid köpet brusten, numera återställd).
3 Reliefens baksida iir överristad med kors och tvärs skurna linjer, uppenbarligen för att bereda fäste för limmet vid uppfodringen i fråga.
334 C A It L II. A F V G G L A S
för att stanna vid nordeuropeiskt jämförelsematerial — en yngre broder till Bernt Notkes Lauren- tius i Vodder4 (fig. 2) eller dia- konerna i Henning von der Hei- dee Fronleichnamealtare i Lii- beck."' Draperibehandlingen ut- märkes av en viss grad av sirlig- het och pretiositet, men i stort sett är den ännu bred och sum- marisk — märk partiet över figu- rens högra knä och dalmatikans hårt brutna ärmlinningar! ^Egi- dius däremot . . . Varje spår av den sengotiska »bleckplåt-stilen»
iir försvunnet ur veckanlägg- ningen, linjerna glida långa, mjuka, gärna i fortlöpande kur- vor, längs kroppens mittlinje, kring knän och ärmlinningar;
vad de sistnämnda angår må de jämföras med dem hos motfigu- ren för att differensen skall bliva uppenbar. Inte heller några tvära kast och nyckfulla överslag, dra- peribrytningarna med sina smala åsar och djupa uttagningar mel- lan dem glida obrutna och mer- endels i parallella fall. Allt är
omlagt på skönt tonande melo- dik, på ett en smula languissant liehag. Stoffet ger intryck av mjukaste linne eller smidigt siden.
Denna draperistil tycks hava uppstått som en reaktion mot den
Fig. 2.
Bernt Notke: Den hel.Laurentius.Vodder Abb. 2. Bernt Notke: Der heil. Laurentius
Vodder. (Nach Paatz.)
4 T h o r l a c i u s - U s s i n g , Einige Arbeiten in Dänemark aus Bernt Notkes Werkstatt (Acta archaeologica VIII [1937] s. 221 f.), P a a t z , B. Notke s. 103 f., 381 (nr 104).
6 Die Bau- und Kunstdenkmäler der Freien und Hansestadt Liibeck IV (1926—1928) s. 197 f., P a a t z , a. a. s. 162 ff, 348 ff.
E T T G Å T F U L L T N Y F Ö R V A I! V 385 yngsta sengotikens förkärlek för det ända till grovhel härda, för- enklade och onaturalistiskt förstorande, för en barockmässighet oftasl förmäld med allsköns bizarreri, caprice, överraskningsbegär.
Det betyder en dragning mot ett mått av större naturalism liksom en ny smak för elegans och snar- vackerhet. Impulsen har väl givits av en allt mer stegrad kontakt med den transalpinska renässansens klassicism, men resultatet har bli- vit något, som nästan sammanfal- ler med »skönlinjigheten» i höggo- tikens sista fas knappa hundra år före den epok, då vår relief — så som redan preliminärt fast- slagits — kom till. Tendensen har uttryckt sig också i måleriet — det kan vara nog att nämna ett enda namn: Cranach; hans små damer med släpande kjolar eller, som i aktbilderna, tunna, svävande flor säga tydligt nog ut, vad det rör sig om. Men ännu bättre låter sig den smaksvängning, som här avses, avläsas inom skulpturen, där tack vare själva materialet den plas- tiska modelleringen får en skärpa
OCh p å t a g l i g h e t , s o m d e n k n a p p a s t Mindelheim ^ G e r m ^ M u r a n , Niimberg.
når inom måleri och grafik.
Den företeelse, jag talar om, kan närmast lokaliseras till Sydtysk- land, d. v. s. Bayern och där Schwaben — den är »der schwabische Parallelfaltenstil», som Pinder6 talar om. Särskilt tycks den taga sig lyckliga uttryck inom den konstkrets, som hade Augsburg till centrum7 och sträcka sig ned åt Allgau (kring Iller). Inom denna
Fig. 3.
De hel. Gereon]foch Katarina. Min delheiin (Germ. Museum, Nurnberg.) Abb. 3. Die hell. Gereon und Katharina.
6 Die deutsche Plastik vom ausgehenden Mittelalter bis /.mn Ende der Renaissance (1929) s. 472 f.
7 Jfr M a r i a S c h u e t t e , Der schwabische Schnitzaltar (1907) s. 125, G r o b e r , Schwabische Skulptur der Spätgotik (1922) s. VI.
336 C A II L R. A F II G G L A S
krets synes - såsom i de berömda helgongrupperna från Mindel- heim a\ omkr. 1520 i Germanisches Museum, Niimberg, verk av den si oro »Meister der Mindelheimer Sippe»8 (fig. 3) — de båda ten- ilensei na ofta ingått en harmonisk kompromiss, som från ena sidan
Ä \
f l
T_'__
k v i ^ i
l _ _ _ -A. ' 1 W\Wk
__f______^yy__l
__ _ s _ . l M l K l
E3B
__r
HQuP
IV
' a l 1 ;^_H__k
- 1 __Lr M j ^ i t l
FJg. 4.
Den hel. Anna »själv tredje». Wilgefortis-kapellet vid Hörnstein.
Abb, l. Die beil. Anna Selbdrltt. WIIgetortls-Kapelle bei Hörnstein.
(Nach Feulner.)
bibehållit del storvulna och djärva och från det andra hållet införli- va! med sig det måttfulla och formklara. Här föreligger knappast längre något nappatag mellan det nya och den germanska sengoti- kens motspänstiga barock-kynne, som annars — i vart fall utanför den trängre Augslnirg-kretsen0 — kan taga t. o. m. så oförmedlade ' J o s e p h i , Dio Werke plastischer Konst im Germanischen National- museum, Nurnberg (1910) B. 225 ff, (nr 380—381, pl. XXXIV), (i r o b e r , a. a. s. 8 f. (nr 66—67), F e u l n e r , Die deutsche Plastik i\i'^ sechzehnten Jahrhunderts (1926) B. 'A t. (pl. 50—51), l> i n d e r. a. a. s. 473, 475.
" Vad angår den här i fråga varande Gnadental-bilden har den uppen- bara anknytningar lill denna kreis ( P l n d e r , a. a. s. 466).
/•; T T G A T E U I. I. T N V / • ' i l 1! V A I! v 337
uttryck som hos den bayerske bildsnidaren Mallliäus Kreniss tillskrivna Anna-relie- fen av 1513 i klostret Gnadental nära ln- golstatt10 eller en annan ungefär samtidig
Anna-relief i Wilgefortiskapellel vid Hör- stein (i grannskapel av Achaffenburg; Iii;.
4), utförd av en rhen-frankisk mästare,11
där mantlarna svepa kring kvinnornas överkroppar med mjukaste parallellveck
och med sidenaktig faktur, medan i dräk- ternas nederdel barockvindarna brusa, bucklande dem i etl oroligl svall av om- böjda flikar och våglga fållar — alltså en slitning inom samma ensemble, ja Samma enskilila figur! Men törai bos den s. k.
Ottobeuren-mästaren — också han en a\
den schwabiska kretsen - har, så vitt jag förstår, möt-barocken nått så pass långt, att dissonansen mellan elementen helt lagl sig lill ro.1- De sköna linjekurvaturerna i hans Behådelse- och K risti födelse-reliefer på den plats, som givit skulptören hans pseudonym (omkr. 1520, fig. 5 )l s — nästan till banali- tet utglättade i sin följsambel, där de smyga sig kring de agerandes kroppar, och med sina djupa veckskåror — eller de renl gummisegt utdragna dräktåsarna ideutom- ordentliga kompositionerna i respektive Oberkaniinlaeli (fig. 6) oeh Kaisbeim. re- spektive Kristi födelse och Kristus begrå- tes (den senare i Bayerisches Nationalmu-
Fig. 5. Marie bebådelse.
Ottobeuren.
Abb. 5. VerkUndlRuna Marias.
Ottobeuren. (Nach Feulner.)
10 F e u l n e r , a. a. s. 36 f. (pl. 26), Ila Im, Der Meister der Tliren von Altötting — Matthäua Kreniss (Studien zur stiddeutschen Plastik II, 1927, s. 9 f.).
11 F e u l n e r , a. a. pl. 35. Jfr P i n d er, a. a. B. 164, 166.
'- Varför jag erkänner min svårighet atl i allt ansluta mig till den karak- teristik, sinn gives hans konsl av L i n d e r , a. a. s. 171.
13 G r o b e r , a. a. s. 9 (nr 71—72), F e u l n e r , a. a. pl. 15, P i n d e r , a. a. s. 474.
Fornvännen (Ml.
3 3 8 C A R L R. A F U G G L A S
seum, Miinclien),1 4 g ö r a dessa ting visserligen ä n n u inte till fullbor- dad r e n ä s s a n s i i t a l i a u i s m e n s mening — s å mycket mer som d e r a s i n r e väsen ä n n u ä r m ä r k t av gotikens värme och individuella u t t r y c k s - vilja — men de h a v a k n a p p a s t kommit lill stånd u t a n en livlig k ä n - ning därmed.1 0 H ä r är, k a n m a n s ä g a — åtminstone om m a n som h ä r enbart betonar förvandlingen av ett enskilt, men dock s å väsentligt stildrag som d r ä k t d r a p e r i n g e n s linjeföring — gotikens sista för- s k a n s n i n g definitivt g e n o m b r u t e n .
D e n r ö r e l s e mot ett n y t t stilideal, som med det s a g d a t a n g e r a t s , s l u t e r s i g , som vi h ö r d e , till A u g s b u r g som s i l l e g e n t l i g a c e n t r u m . Ä v e n u t a n f ö r k r e t s e n av de b e t y d a n d e v e r k , som n y s s c i t e r a t s , gäl- ler, a t t en d r a p e r i b e h a n d l i n g a v det s l a g , som a v s å g s , oftast indi- c e r a r a u g s b u r g s k k o n n e x i o n , s å som b e v i t t n a s t. ex. av en liten ma- d o n n a r e l i e f i k a l k s t e n ( G e r m a n i s c h e s N a t i o n a l m u s e u m , omkr. 1515), som t i l l s k r i v e s A u g s b u r g - s k u l p t ö r e n H a n s Schwarz,1 0 och en a n n a n stenrelief, S u s a n n a i badet ( K a i s e r F r i e d r i c h - M u s e u m , B e r l i n , 1520
—1530) med en m o n o g r a m s i g n a t u r , som s a t t s i f ö r b i n d e l s e mod Vic- tor K a i s e r , också en A u g s b u r g - m ä s t a r e ;1 7 också d ä r den e x a k t a p r o - v i e n s e n för det eller det b e s l ä k t a d e s a m t i d i g a k o n s t v e r k e t ä r obe- k a n t — s å s o m för en relief f ö r e s t ä l l a n d e Salomo och d r o t t n i n g e n a v S a b a tillbedjande a v g u d a r i G e r m a n i s c h e s Nationalmuseum1"
14 G r ö b e r , a. a. s. 9 (nr 73, 77), F e u l n e r , a. a. s. 10 (pl. 61).
15 Mindre påfallande är det här sagda t. ex. med avseende på de båda reliefer i Kaiser Friedrichs-Museuin, Berlin (Konungarnas tillbedjan, Marie död, V ö g e, Königliche Museen zu Berlin. Beschreibung der Bild- werke der christlichen Epochen IV. Die deutschen Bildwerke und die der anderen eisalpinen Länder, 1910, s. 60 f., nr 114—115) som av G r ö b e r , a. a. s. 9 (pl. 74, förstnämnda relief) tillskrivits Ottobeuren-niästaren.
Men attributionen finner P i n d e r, a. a. s. 474 icke säker, och draperi- karaktären — starkare barockmässig än i nyss nämnda arbeten — synes mig direkt tala däremot.
16 V ö g e, Ein Steinrelief des Hans Schwarz im Germanischen Museum zu Niimberg (Monatshefte ftir Kunstwissenschaft 1909 s. 393 ff.), J o s é - p h i , a. a. s. 34 f. (nr 60).
17 V ö g e, Königl. Mus. zu Berlin. Beschr. d. Bildw. d. christi. Ep. IV s. 68 f. (nr 138), G r ö b e r , a. a. s. 13 (nr 108).
18 J o s e p h i , a. a. s. 277 f. (nr 382).
E T T G Å T F U L L T N Y F Ö R V A R V 339
Fig. 6.
Kristi födelse. Obcrkammlach.
Abb. 8. Geburl Christi. Oberkamrolacb. (Nach Feulner.)
e l l e r en K ä r l e k s b r u n n s a l l e g o r i i K a i s e r F r i e d r i c h - M u s e u m ' man väl att f ö r u t s ä t t a s a m m a f ö r h å l l a n d e n .
h a r
'• V o s s, Ein neuerworbenes bayorisches llolzrelief im Kaiser Fried- rich-Musouin (Amtlicbe Berichte aus den königlichen Kunstsannnlungen XXIX [1907—1908] sp. 167 f.), V ö g e, Königl. Mus. zu Berlin, Beschr.
d. Bildw. d. christi. Ep. s. 126 f. (nr 265). Det inskurna IMirer-inono- grammct (med årtalet 1511) falslfikatl
340 C .1 R / . u . A /•' V <: i; I. A S
Fig. 7. Mäster J a c o b : Epitafium över Jlcinliart von Burgdon. Konstan/.,
Liebfrauenkirche.
Abb. 7. Meister Jacob : Kpitnph des Hciu- bartl von Burgdon. Konstanz, i.iobfrauen-
kirche. (Nach Kahlc.l
" H e r t h a K a b l o , S t u d i e n zi
Jahrhunderts (1939) s. 60 l
Man har väl emellertid skäl atl dessutom gä ut ifrån, att den nya rörelsen sökte sig vidare fram- och utåt. -lag; bar redan (s. 337) påpekat, några belägg därför (Gnadental, Hörnstein) och yt- terligare andra kunde andragas såsom i. ex. epitafiebilden över Reinhart von Burgdon ( t 1517) i Liebfrauenkirche i Konstanz nere vid Bodensjön (fig. 7) — den kåpliknande dräkten erbju- der en rätt överraskande paral- lell just till den svenska reliefens abbotl — huggen som den är äv- en viss mäster Jacob sammastä- des,80 alltså tämligen långt ute på den schwabiska periferin. Men hur vilt denna spiidiiingsrörelsc för övrigt nådde, torde för nai- va rande — då ännu inga tillräck- lig! givande Instrument i och för (iverblickar över det kontinentala monumentsbeståndet i detta av- seende stå till buds — ej kunna fixeras tör det tidsavsnitt, det här giiHor, ti. v. B. det, då sengolisk barock och motbarock ännu växla eller spela tillsammans, alltså en tämligen kortvarig, blott till några decennier begränsad
epok före den egentliga renäs- sans-italianlsmens genombroti med dess klassicistiska utslätan- de av motsatserna. Särskilt gärna ville man äga någon känne-
r m i t t e l r h e i n i s c h o n P l a s t i k des 16.
E F T G A T F V I. I, T N Y F O II V A II V 341
Fig. B.
Henning v. d. Heide (?) och Tile Brttltta : Gravvård över hertiginnan Sofia af Mecklenburg. Wismar, Marienkirche.
Abb. S. Henning von der Heide (?) uud Til*- Bruith: Grabmal der Herzogln Sophie von Mecklenburg. Wlwnar, Marienkirche.
(Nach 1'aalz.)
dom om förhållandena i Liibeck, den ort som jn under medeltidens senaste århundraden nästan hell dominerade vårt land både som smakpräglare och konstexportör. .Men här kommer en svårighet till av särskilt slag: under den epok, som närmast intresserar oss — ske- det vid pass 1515—1530 — ebbar där nästan all konstverkeamhel av betydelse med katastrofal hastighet Ut. Liibeck. den outtröttliga pro-
342 C A R L R. AF U G G L A S
ducenten, h a r av en e l l e r a n n a n o r s a k blivit i det n ä r m a s t e s t e r i l t och nöjer s i g med — må v a r a en ofta d y r b a r och h ö g t s t å e n d e ford- r i n g a r m o t s v a r a n d e — i m p o r t .2 1 C l a u s B e r g h a r för l ä n g e s e d a n över- flyttat sin v e r k s a m h e t till D a n m a r k ;2 2 k v a r ä r väl B e n e d i k t D r e y e r och s y s s e l s a t t ä n n u in på 20-talet, j a l ä n g r e ändå,'-' och vid h a n s sida k u n n a a n t e c k n a s y t t e r l i g a r e n å g r a s a m t i d a förmågor.2 1 Men hos i n g e n a v dessa k a n m a n å t e r f i n n a n å g o n a v g l a n s a v det fenomen, vi o b s e r v e r a t p å s c h w a b i s k b o t t e n — de ä r o b a r o c k a m a n i e r i s t e r s n a r t s a g t u t i f i n g e r s p e t s a r n a . E j ett s p å r av s k ö n l i n j i g h e t i den b e m ä r - k e l s e , v a r o m h ä r t a l a t s . L i k v ä l ä r det t y d l i g t nog, a t t d e n n a fas av L i i b e c k - s k u l p t u r e n dock h a r s i n a r ö t t e r i den s y d t y s k a jorden. Re- dan N o t k e h a r , m e n a r P a a t z ,2 5 i å t s k i l l i g t b e r i k a t sig med vad där
v a r i t a l l se, och s å v ä l B e r g s som D r e y e r s a r t i s t i s k a skol- g å n g h a r s k e t t på s a m m a håll, D r e y e r s f r a m f ö r allt j u s t i Schwa- ben.26 Ä v e n k o n s t i m p o r t e n gick — d ä r den ej f o r t s a t t e att följa de
21 Se H e i s e , Liibecker Plastik (1926), s. 12, P a a t z , Die lubockiscbe Bronzcproduktion des 15. und 16. Jahrhunderts (Repertorium fiir Kunst- wissenschaft 1930 s. 92).
22 Jag frånser holt tvistefrågan, om Berg över huvud taget är att räkna till den liibska konsthistorien. Tämligen uppenbart är likväl, när inan ser saken i stort, att han, såsom P i n d e r, a. a. s. 468 uttrycker sig, är
>der liibische Barockmoistor» framför andra; jämför dock T b o r 1 a c i u s- U s s i n g , Nogle nyfundne Arbejder af Claus Berg (Kunstmuseets [i Kö- benhavn] Aarskrift 1926—1928 s. 110 t ) .
23 Enligt kronologien hos D e c k e r t, Studien zur hanseatiscbon Skulp- tur im Anfang des 16. Jahrhunderts (Marburgcr Jahrbuch ftir Kunst- wissenschaft 1924 s. 86 f.) har han ännu omkr. 1525 utfört sparbösse- vaktaren i Liibecks St. Marien, ja har 1540 — efter ott tidsspatium av 15 år — uppgjort modellen till en ljuskrona för samma kyrka.
24 Se särskilt D e e k e r t, Die llibisch-baltische Skulptur im Anfang des 16 Jahrhunderts (Marburger Jahrbuch fiir Kunstwissenschaft 1927 s. 47 ff.).
25 B. Notke t. ex. e. 76 ff., 252 ff.; jfr dock R o o s v a l : Bornt Notke i smältgrytan? (Konsthistorisk tidskrift 1941 s. 4.)
28 För Berg se framför allt T h o r l a c i u s - U s s i n g , Billedsksereren Claus Berg (1922) s. 101 ff. och D o c k o r t, Marburger Jahrbuch fur Kunstwissenschaft 1927 s. 42 ff. (jfr S t r u c k , Materialien zur lii- beckischen Kunstgeschichte, Zeitschrift des Vereins ftir liibeckische Geschichte und Altertumskunde 1926 s. 275 ff.), för Dreyer D e c k e r t, Marburger Jahrbuch fiir Kunstwissenschaft 1924 s. 87 ff., för båda H a s s e , Ein unbekanntes Werk Benedikt Dreyers. Studien zur Lubecker Plastik im friihen XVI. Jahrhundert (Jahrbuch der preussischen Kunst samin- Jungen 1938 s. 173 ff.).
E T T G Å T F U L L T N Y F Ö R V Ä R V 343
Fig. 9.
De hel. Dorotea och Barbara, reliefer på altarskåpsdörrar.
Fundbo kyrka, Uppland. (Förf. foto.)
Abb. 9. Die hcil. Dorothea und Barbara, Reliefs eines Schnttzaltan.
Fundbo (Schweden).
g a m l a kända k o s o r n a f r å n W e s t f a l e n och N e d e r l ä n d e r n a — l ä n g s v ä g a r n a s ö d e r i f r å n — G o d a r t W i g e r i n t k s (f 1518) m a g n i f i k a b r o n s - g r a v p l a t t a i St. Marien, u r den y n g r e P e t e r V i s c h e r s Niirnberg- v e r k s t a d , " ä r ett f ö r n ä m l i g t b e l ä g g d ä r p å — a l l t s å p a r a l l e l l t med de vägar, v a r p å den t r a n s k o n t i n e n l a l a handeln r e d a n s å länge r ö r t sig
27 Se t. ex. Die Bau- und Kunstdenkmäler... Lubeck II s. 391 ff. och M e 11 o r, Peter Vischer der ältere und sein Werkstatt (1925) s. 193. En annan ståtlig gravhäll i brons, över hertiginnan Helena av Mecklenburg ( t 1524) i domen i Schwerin, är enligt P a a t z , Repertoriuni fiir Kunst- wissenschaft 1930 s, 90 f. visserligen ett liibskt arbete, mon skulle väl kunna vara utförd i den yngre Vischer-verksladen. sä fullständig! är dess utsmyckning genomträngd av dennas ande.
344 C ,1 / ( / . II. A F v i; i, i. A s
Fig. 10.
Marie bobådelse, reliefer från cn predikstol. Liibeck, Marien- kirche. (Si. Annen-Museum.)
Abb. to. Verkilndiguna Marias, Reliefs einer Kauzel, Lobeck, Marien- kirche. (SI. Annen-Museum. Nach Rep. f. Kunstwlisenscn. 1930.)
(ma vara med u t g å n g s p u n k t e n , r e s p e k t i v e s l u t p u n k t e n f ö r l a g d .sna- r a r e till N u r n b e r g iin lill A u g s b u r g ) .2 8 Men vad som kom u t d ä r a v i
28 Ur den rika handclshistoriska litteraturen må här blott citeras M ii 1- l e r , Lie Umfang and die Bedeutung des Nttrnberger Bandelsgebietes im Mittelalter (Vierteljahrschrift fiir Social und Wlrtschaftsgeschichte 1906 s. 17 f.), B i r k n e r , Dio Behandlung der Nttrnberger im Ostseegebiet (Zeitschrift des AVestpreussischen Geschichtsvereina 1929 s. 1 ff.), R ö - r i g , Das Einkaufbtlchlein der Nurnberg-LUbecker Mnlich'a auf der Frank- furter Fastenmesse des Jahres 1495 (1931) B. •-'•• ff., K r a m a , Land- schaftlicher aufbau and Verschiebung des denisihen Lrossbandels im
E T T G Å T F U L L T N Y F O II V A Ii V 3 4 5
det speciella a v s e e n d e , som h ä r i n t r e s s e r a r oss — d r a p e r i n p p l ä g g - iiingens u p p m j u k n i n g i b e g y n n a n d e n a t u r a l i s t i s k och å t m i n s t o n e l ö r b e r c d e l s e v i s a n t i k i s e r a n d e anda — ä r ej gott att få ett g r e p p på tack v a r e d o k u m e n t e n s s p a r s a i n h e t . K a n s k e å s t a d k o m s ö v e r h u v u d i n g e n v e r k a n på p u n k t e n i f r å g a ? Men s p ö r s m å l e t k a n t r o t s allt icke mötas med ett direkt ja. Ar, som P a a t z2 0 m e n a r , den v a c k r a , i W i s m a r s M a r i e n k i r c h e befintliga g r a v v å r d e n ö v e r h e r t i g i n n a n So- fia a v M e c k l e n b u r g ( f 1504; l i g . 8) ett v e r k a v H e n n i n g von der Heide (gjutet i m ä s s i n g av en v i s s T i l e B r u i t h ) — j a g e r k ä n n e r att man k a n h y s a b e t ä n k l i g h e t e r mot a t t r i b u t i o n e n , ä v e n om a r b e t e t s n o r d t y s k a u r s p r u n g inte därmed behöver vara uteslutet8 8 — oeh i\\\
som n a t u r l i g a s t v o r e , a r b e t e t att a n s e som u t f ö r t omedelbart e l l e r i v a r t fall oj l å n g t efter h e r t i g i n n a n s dödsår, k a n man o n e k l i g e n i m a n t e l f a l l e t s f a k l u r l ä n g s b i l d e n s v ä n s t r a s i d a och ö v e r m o t s a t t a si- d a n s axel i a k t t a g a cu t. o. m. tidigt u p p l r a d a n d e t e n d e n s i den r i k t n i n g , som h ä r a v s e s , må v a r a med b i b e h å l l a n d e av u t p r ä g l a d s e n b a r o c k »metallstil» i t o t a l i t e t e n s a n d r a delar, alltså, s k u l l e man k u n n a s ä g a , n å g o n t i n g i s a m m a a r t , v i l k e n i de ovan (s. 337) om- n ä m n d a s y d t y s k a s k u l p t u r e r n a u p p t r ä d e r som s t i l i s t i s k » t v å k ö n i g - Beginn der Neuzeit, gemesson an ilen FamilienverbinduUgen des Gross- biirgertums (Vierteljahrschrift fiir Sozial- und Wlrtschaftsgeschichte 1936 s. 14 ff.), N o r d i n a n n , Oberdeutschlaml und die deutsche llanse (1939.
Pfingstblälter des Hansischon Geschiclitsvereins XXVI) s. 22 ff., 80 ff., 54 ff.
29 Keportoriuin fiir Kunstwissenschaft 1930 s. 09, 84 L a a m m o f ii r f., B. Notko s. 152, 381 ff. (nr 106, pl. 194).
30 D e b i o, Handbuch der deutscbon Kuiistdonkmiilor II (3:e uppl., 1926) s. 511 anser mästaren obetingat vara Peter Vischer (d. ii. eller d. y . ) ; själv ville jag till jämförelse hänvisa till den över hertiginnan Sidonio (flölO) i domen i Meissen lagda graverade gravplattan av Her- mann Vischer d. y. ( M ö l l e r , P. Vischer der ält. fig. 68). L i t e r , Ge- schichte dor Motallkunst 1 (1901) s. 117 liar menat arbetet vara flandriskt.
Som ytterligare ett alternativ ville jag här själv framkasta möjligheten av att i arbetets förlaga se ett ungdomsverk av Claus Berg. Jämför gravvårdsfigu- ren med don heliga Anna i dennes — ma vara 10—15 år yngre — Odense- altare ( B e c k e t t : Altortavlcr i Danmark fra den senere Middelaldrcn, 1895, pl. X L I ) ! Märk att ocksä hos Berg, all hans barockinäs.sighct till trots, på en- staka punkter kan smyga in samma däremot kontrasterande dra-; i veckför- ningen som här i Wismar-vården (se t. ex. ärmdraperiet bos den heliga Elisabet i nyssnämnda grupp eller motsvarande hos Katarina af Alexandria, a. a. pl. XLIV).
3 4 6 C A R L R. A F U G G L A S
hel», skönlinjighet och barock inom samma enhet.3 1 E n a n n a n b r o n s - g r a v v å r d , i B o r d e s h o l m 1 H o l s t e i n — dock av s v a g a r e k v a l i t e t än den i W i s m a r — som u p p r ä t t a d e s ö v e r den s e n a r e k o n u n g ' F r e d r i k 1 av D a n m a r k (efter sin död begravd i Schleswigdomen)
och h a n s f ö r s t a gemål, m a r k g r e v i n n a n A n n a av B r a n d e n b u r g ( t 1514), v i l k e n g r a v v å r d också a n s e s ä g a liibskt u r s p r u n g (gju- t a r e n v a r t r o l i g e n k l o c k g j u t a r e n P e t e r W u l f )3 2, k a n också k o m m a i v i s s å t a n k e ; veckflödet i den k v i n n l i g a f i g u r e n s kjol f ö r l ö p e r i livets mittlinje i otadligt m j u k a k u r v o r , även om stilen i övriga figu- rala delar ä n n u dröjer k v a r i de gamla t r a d i t i o n e r n a . U n g e f ä r det- samma kan, m u t a t i s mtitandis, s ä g a s om ett liibskt eller i vart fall nordtyskt arbete som det i vårt land befintliga a l t a r s k å p e t i F u n d b o ,
U p p l a n d ( o m k r i n g 1520), v a r s s a m h ö r i g h e t med den s. k. Imma- c u l a t a - m ä s t a r e n s g r u p p p å p e k a t s av L i n d b l o m ;3 3 ä v e n h ä r , s ä r s k i l t
•11 Wismar-graven vore, med godtagandet av det bär gjorda förmodan- det om dess datum, åtskilliga år äldre än do angivna skulpturerna, men den mjuka fakturen i mantelmodelleringen hos hertiginnofiguren är i vart fall samtidig med den, som utmärker veckningen av hucklen och kindklädon bos vissa av kvinnorna i Adam Krafts bekanta korsvägsrelic- fer i Niimberg (kanske påtagligast i kompositionen Kristus begråtes);
korsvägen i fråga stammar — enligt resultatet av nyare forskningar, avvikande från äldre åsikter — från tiden omkr. 1505—1508 (so sär- skilt G e y e r, Zur Geschichte der Adam Krafftschen Stationen, Rcperto- rium fUr Kunstwissenschaft XXVIII [1905] s. 351 ff., 493 ff., och S t e r n , Der Nlirnberger Bildhauer Adam Kraft, 1916, s. 113 ff.).
" S t r u c k , Das Freigrab der Herzogin Anna von Schleswig-Holstein in der Klosterkirche zu Bordesholm (Lubeckischo Blätter 1929 s. 843 ff.), P a a t z , Repertorium fiir Kunstwissenschaft 1930 s. 86 ff. Monumentet är uppenbarligen tillkommet före år 1518, då Fredrik — ännu schleswig-hol- steinsk hertig — ingick sitt andra äktenskap (med Sofia av Pommern).
35 Liibeckforskare och Liibeckskulptur (Fornvännen 1926 s. 210); mästa- ren har tidigare behandlats av S t r u c k , Zeitschrift des Vereins fiir liibeckische Geschichte und Altertumskunde 1926 s. 270 ff. (jfr s a m m e Förf., Liibeckische Blätter 1929 s. 844 f.). P a a t z , Repertorium fiir Kunstwissenschaft 1930 s. 88 not 1 anmäler visserligen opposition mot de av dessa författare gjorda sammanställningarna, dock utan att när- mare precisera sin egen mening. Själv har jag fiir avsikt att i ett annat sammanhang upptaga ämnet till skärskådande; jag tror nämligen, att det- samma kan avvinnas ännu några sidor, vilket skulle leda till vissa rätt över- raskande resultat (även med hänsyn till mästarens stilistiska rötter, som enligt Lindblom äro sydtyska, men förmodligen söka sig upp även ur andra sammanhang).
ETT GÅTFULLT NYFÖRVÄRV 347 hos de f y r a k v i n n l i g a h e l g o n e n på d u b b e l d ö r r a r n a s i n s i d o r (fig. 9),
blanda s i g g a m m a l t och n y t t , e l l e r i v a r t fall a n s a t s e r till nytt. I ett a v de y t t e r s t f å t a l i g a v e r k f r å n h ä r i f r å g a v a r a n d e epok, som b e v a r a t s i L u b e c k självt, en B e b å d e l s e g r u p p f r å n en M a r i e n k i r c h e u r s p r u n g l i g e n t i l l h ö r i g , nu s p o l i e r a d p r e d i k s t o l3 4 (St. Annen-Mu- seum, L u b e c k ; fig. 10), ä r o s j ä l v a v e c k b r y t n i n g a r n a av en s t ö r r e , r e n t g o t i s k k ä r v h e t än h ä r i s e n a s t n ä m n d a v e r k , men å a n d r a sidan töjas de v e c k r y g g a r , som fått flyta efter o b r u t n a b a n o r , u t p å ett sätt, som s t ä l l e r stilfasen p å u n g e f ä r s a m m a n i v å som t. ex. F u n d b o - b i i d e r n a , m e d a n den r e n a r e n ä s s a n s a n d a n i den o m g i v a n d e o r n a - m e n t i k e n g e r h e l h e t e n en p r ä g e l av ny tid, som dess f i g u r a l a p a r - t i e r icke n å t t u p p till.3 5
Det ä r a l l t s å u p p e n b a r t , a t t ä v e n h ä r u p p e i n o r r , i L u b e c k , nå- got v a r p å v ä g a v s a m m a n y s k a p a n d e a r t som i det t y s k a r i k e t s
J i I Die Bau- und Kunstdenkmäler . . . Liibeck II s. 234 menas predik- stolen vara densamma sora den, som tillkom kort efter 1508, må vara att skulpturen icke vore äldre än vid pass tiotal år efter nämnda da- tum, en åsikt som jag själv finner antagligast. P a a t z , Repertorium fiir Kunstwissenschaft 1930 s. 91 går däremot ut ifrån, att gruppen tillhört cn predikstol, som blivit utförd först 1533—1534 (av en mäster Jacob Reybe, Die Bau- und Kunstdonkm.... Liibeck II s. 235). Men för denna epok synes mig figurstilen väl ålderdomlig.
35 I förbigående kan anmärkas, att denna ornamentik sammanknyter till Liibeck den, som så förbluffande dyker upp mitt i all gotikon på predellan till vårt bekanta Västra Kd-skåp av 1526, enligt min ännu ej vetenskapligt motiverade och vid första ögonkastet överraskande mening att föra nära dot nyssnämnda skåpet i Fundbo (medan jag däremot ur dess krets skulle vara böjd att avlägsna den Mikaels-bild från samma Västra Ed, som L i n d b l o m , Fornvännen 1926 s. 210 attribuerar till Imma- culata-mästaren själv). Samma italieniserande renässansornamentik har ock- så redan tidigare (omkr. 1520) tagit sig uttryck på det stora Trefaldigbets- allaret i Liibecks St. Marien (numera uppenbarligen allmänt antaget som ett verk av Jacob van Utrecht, se S t r u c k , Zeitschrift des Vereins fiir liibeckische Geschichte und Altertumskundo 1926 s. 284, s a ra in o f ö r f . , Jacob van Utrecht, Mitteilungen des Vereins fiir liibeckische Geschichte und Altertumskunde XV [1929—1910] s. 123 not 3, jfr P a a t z , Uber einigo Meisterwerke spätgotischor Kunst, Liibeckische Blätter 1929 s. 82), och bland målningarna på dörrarna till det 1522 daterade Laurentius- altarct från Burgkirche (nu i St. Annen-Museum, Dio Bau- und Kunst- denkin. . . . Lubeck IV, s. 209 f.). Som Importföreteelse kan renässans- ornamentik noteras så tidigt som på det stora Vsenbrant-altaret i St.
Marien av 1518.
348 C A R L R. A F U G G L A S
m e r a s y d b e l ä g n a delar och s y n b a r l i g e n — i vart fall i viss om- f a t t n i n g — u n d e r b e r o e n d e av h ä r i f r å n u t g å e n d e impulser,3 0 må v a r a att dessa blott k u n d e r e a l i s e r a s s t y c k e v i s på g r u n d av det
s
s e g a m o t s t å n d e t f r å n en ä l d r e s m a k r i k l n i n g och don a v s l a p p n i n g i k o n s t p r o d u k t i o n e n , v i l k e n just u n d e r de k r i t i s k a å r e n , som vi h ö r d e , i n t r ä d d e på den liibska m a r k n a d e n . Liibeck v a r väl h e l l e r i n t e ett e n s a m s t å e n d e fenomen — i D a n z i g t. ex. a r b e t a d e å r 1511 en s t a r k t s c h w a b i s k t i n s p i r e r a d m ä s t e r Michael »von A u g s b u r g » " — men för- h å l l a n d e n a a n n o r s t ä d e s ä r o föga kända, oeh d ä r t i l l k o m m e r y t t e r l i - g a r e cn s a k : för S v e r i g e , för det k o n s t n ä r l i g a a r b e t e t d ä r , h a r
— som j a g n y s s a n t y d d e — L u b e c k u n d e r s e n g o t i k e n v a r i t a v inte b a r a stor, men alldeles a v g ö r a n d e betydelse. Att en l i v l i g k o n s l i m - port från N e d e r l ä n d e r n a k u n d e komma till s t å n d h o s oss u n d e r me- d e l t i d e n s s i s t a å r t i o n d e n ä n d r a r k n a p p a s t n å g o t i d e t t a f ö r h å l l a n d e , l i k a litet som att en stad som D a n z i g förmodligen för oss v a r i t m e r a g i v a n d e , ä n vad som e n b a r t f r a m g å r av v i s s a o b s e r v a t i o n e r , man k u n n a t g ö r a på t e x t i l h i s t o r i e n s o m r å d e ;3 8 ä n n u för m e d e l t i d e n s slut- s k e d e g ä l l e r det, då det ä r f r å g a om en a n k n y t n i n g med f r ä m m a n d e land, alt man g ö r k l o k t att i f ö r s t a h a n d h a v a Liibeck i t a n k a r n a . Då, som ovan (s. 332) p å p e k a d e s , v å r relief av allt all döma u r s p i i i n g -
36 Dot bär sagda gallor don liibska skulpturen; att ävon denna under skedet i fråga skulle räknat (målaren) Jacob van Utrocht som >scböpfc- rischor Mittolpunkt» och alltså genom donna gravitorat mot väster (Ne- derländerna), så som P a a t z , Repertorium fiir Kunstwissenschaft 1930 s. 91 menar vara fallet, finner jag själv mindre antagligt. I Liibeck måleriet introduceras också don nya tiden av Cranach-lärjnngen Hans Kemmcr (frän 1522, Se b a o f e r , Dor Liibecker Malör Hans Kominer, Munatshefle fiir Kunstwissenscbaft 1917 s. 1 ff., II a b i c b t, Ler nieder- säebsiscbe Kunstkrois, 1930, s. 285 ff. och R i e w e r t s , Der Maler Johann Willinges in Liibeck, Zeitschrift des deutschen Vereins fiir Kunstwissen scbaft 1936, s. 274 ff,).
w L i n d e r , Dio dcutscho Plastik s. 428.
m Om på sistnämnda område vunna resultat se A g n e s B r a n t i n g och L i n d b l o m , Medeltida vävnader och broderier i Sverige (1929—
1930) I s. 121, II a. 80 f., A g n e s G e i j e r , Albert pärlstickare och hans förbindelser med Danzig (Fornvännen 1932 s. 357 f f ) , s a m m a f ö r f . , Albertus Pictor som pärlstickare (Uppland, 1940, s. 43, 46). För samban- det emellan vårt land orb staden i fråga äro andra strödda notiser sam- manställda i min avhandling: Hollands medeltida träskulptur t. o. in. höggO- tikens inbrott (1915) s. 558 not 1 (jfr också min uppsats: Nordingrå kyrko- ruin. 2. Fynden; Ångermanland 1940—1911; iin ej utkommen).
E T T G Å T F U L L T N Y F Ö R V Ä R V 3 4 9
ligen tillhört eu s v e n s k k y r k a , da dess C y r i a c u s f i g u r o n e k l i g e n be- h å l l e r en v i s s »smak» av t r a d i t i o n e l l liibsk k o n s t och då u t s l a g av s y d t y s k — n ä r m a s t s c h w a b i s k — tidsstil ä r o tydligt n o g i g e n k ä n n - bara i den formella h a b i t u s , varåt s t a d e n s k o n s t p r o d u k t i o n åtmin- Btone h ä r och v a r b ö r j a r o r i e n t e r a s i g u n d e r 1510- oeh 1520-talen, f ö r e f a l l e r det n a t u r l i g t att för r e l i e f e n s v i d k o m m a n d e l ä n k a sig d e n s a m m a som en e x p o n e n t för den p r o d u k t i o n , som ä n n u r ö r d e s i g i L u b e c k u n d e r m e d e l t i d e n s s i s t a å r t i o n d e n . Att r e s u l t a t e n av denna p r o d u k t i o n ä r o s å f å t a l i g a som d e ä r o , k a n v a r a förkla- r i n g nog till, att i n g e n a n a l o g i av full o t v e t y d i g h e t i v a r t fall för n ä r v a r a n d e k a n a n d r a g a s för att i dess helhet k l a r l ä g g a förhållan- det. H ä r ä r detta f ö r h å l l a n d e f r a m l a g t helt och hållet i s i n n a k e n - het och de f ö r u t s ä t t n i n g a r blott i k o r t h e t a n g i v n a , u t i f r å n v i l k a j a g tror, a t t en fördjupad a n a l y s a v det »gåtfulla» k o n s t v e r k e t bör s k e . Att j a g a n s e t t d e l t a k o n s t v e r k v a r a v ä r t en m e r a omfattande g r a n s k n i n g b e r o r på, att det f ö r e t r ä d e r en stilfas. som, så vitt j a g vet, ä n n u ej o b s e r v e r a t s h o s oss. Men, som j a g i n l e d n i n g s v i s an- l y d d e : den antydda u p p g i f t e n må a n f ö r t r o s f r a m t i d e n .
Tillägg Ull s. 347. Bebådelsogruppen i Liibecks Marienkirche är tidigare tämligen utförligt behandlad av H a c b: Die Anfänge der Henaissance in Lii- beck (1889) s. 11 ff.; reiiässanskaraktär nnilerslrykes där med Särskilt eftertryck. — Till det material, vartill avseende hör lagas vid diskussionen om infiltrationen i liibsk konst av den nya sydtyska »skönlinjiga» stilen, torde också böra räknas vissa liibska gravstenar — trots deras tämligen sona data och hantverksmässiga karaktär — såsom biskop Johan Grimmolts
( t 1523) och domkapitelsdekanten Johannes Rodes ( t 1532) i domen (Die Bau- und Kunstdenkmäler . . . Lubeck III, 1920, s. 252 f., 253 f.);
märk där också de dekorativa partiornas klara ronässanskynno!
Z U S A M M E N F A S S U N G
C A R L R. A F U G G L A S : E i n e rutselhafte Neiteriverbung des Staat- lichen Historischen Museum».
Verf. bchandelt oin Relief aus Holz (Linde?, II. 55,5 cm), das die Heili- gen Ägidius und Cyriacus darstollt (wahrscheinlich Fragment einer >Not- holfcr>-Folge, Abb. 1) und im Herbst 1940 aus einer schwedischen Privat- samnilung (Samml. von Schulzenbeim) fur das Staatl. Historische Museum crworben wurde; die Sammlung ist, allom nach zn arteilen, nus nur in Schweden einst vorhandenen Sachen zusnmmengestollt gewesen. Die Gruppe ist recht spät zu datieren, vermutlich nicht vor 1520—1525 Trotzdem an
350 C A R L R. A F U G G L A S
don Figuren die Köpfc fobien, ist es klar, dass die eine derselben, Cyria- cus, stilistisch nach Liibeck als Ursprungsort hinweiet (man vergleiche z. B. Bernt Notkes Laurentiusstatue in Vodder, Dänemark; Abb. 2), die andere Figur dagegon mit der weichen Gestaltung des Faltenwurfs eine 'Stilphaso darstellt, die in Lubeck, soweit wir bisher den numerär wenig umfangreichen Kunstbestand aus den letzten mittelalterlichen Jahr- zehnten der Stadt kennen, nicht vcrtreten ist. Diese Stilphasc hat sich in Siiddeutschland (Schwabon) entwickelt, augenscheinlich vor allem in und um Augsburg; sie erscheint dort oft neben den Barockelcmenton der ty- pischen Spätgotik, bald so, dass sio harmonisch in diesen aufgebt (Abb. 3), bald so, dass die beiden ontgogengesetzton Tcndenzen einander sozusagen bekämpfen, sogar in derselben Figur odör Figurengruppo (Abb. 4), oft aber auch so, dass die weiche Schönlinigkeit — ein Vorbote des anriickenden völlig italianisieronden Renaissanceideals — das Feld beherrscht (Abb.
5—7). Bei der ongen Verbindung, dio infolge der Handelsbeziehungen zwischen Liibeck und dem Aiigsburg-Niirnberger Gebiet bestand (Lit. S. 344.
Anm. 28), und deren sich offenbar auch die liibische Kunst bodient hat, wäre es nur natiirlich, wenn dieselbe Erscheinung wie im Siiden sich auch im Norden zu erkennen gäbe. Indessen macht es, wie schon angodeutet, unter anderom der gcringo Umfang crhaltenen Materials sohwor, die Ver- hällnisse in dieser Beziehung völlig klarzustcllcn, an oinzelnen Punkten aber merkt man in der Drapericmodellierung einen Zug zur Schönlinig- keit hin, obwohl diese auch hier — wie in Siiddeutschland — zusammen mit Äusserungen spätgotischen Barockgeschmacks auftritt (Abb. 8),1 auch oft die Kraft besitzt, diese letzteren zu mildern (Abb. 9—10). Gibt die Cyriacusfigur auch deutlich an, dass die Gruppe aus dem liibischen Kunst- kreise hervorgegangen ist, so muss doch dort fiir die ersten Jahrzehntc des 16. Jahrhunderts eino allgomoinore Neigung zu jener Linicnfiihrung in der Draperioanlago, zu der man Anregungen von Siiddeutschland (vor allem Augsburg) her empfangon hat, yorausgosetzt wordon, als das jetzt vorhandeno odcr bisher bekannt gcwordene Material uns ahnen lässt.
1 Die hier abgebildete Arbeit, das in Mossingguss hcrgestelltc Grabmal der Herzogin Sophie von Mecklenburg (f 1504)) in der Marienkirche zu Wismar, vermutlich schon kurz nach ihrom Tode (von Tile Bruith) ge- gossen, illustriert das angeftihrte Verhältnis schon in einem friihen Sta- dium. Was seinen kiinstlerischen Urheber anlangt, sind mehrere Vermu- tungen geäussert worden (Lit. S. 345 Anm. 30). Nach P a a t z (Lit. S. 345 Anm. 29) ist das Grabmal Henning von der Heide zuzuschreiben. Verf.
wirft die Frage auf, ob man darin nicht vielleicht oin Jugendwerk von Claus Berg zu erblicbon darf (vgl. das Bild der hl. Anna des Altars von Odense, B e c k e t t : Altartavler i Danmark .. ., Taf. XLI!), zumal sich sogar bei Berg — sonst wohl dom oxtremsten Vertreter des nordeuropäisehen Barocks — auch in anderen Fallen vereinzelte Andeutungen eines dazu kontrastierenden Stilgefiihls einschleichen können (siehe z. B. B e c k e t t : a. a. O. Taf. XLI [dio hl. Elizabeth! und XLIV [die hl. Katharina von Alexandria]).
