Ugglas, Carl R. af Fornvännen 65-90
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1943_065 Ingår i: samla.raa.se
DEN »EXTATISKA» BIRGITTA I VADSTENA KLOSTERKYRKA1
AV
CARL R. A F UGGLAS
Av alla de inånga Birgitlabilder, som kommit till våra da- gar, är väl ingen, som blivit så ryktbar som den stora sta- tyn i Vadslena klosterkyrka2 (fig. 1), den alltså som — åtminstone man och man emellan — kallats för den »exta- tiska» Birgitta (i motsats till den andra, till måtten något obetydligare Hirgittastatyn på samma plats, vilken man för enkelhetens skull kan benämna den »realistiska»); det skulle då vara Herman Rodes i sin milda skönhet gripande, men litet gudsnådeliga vid pass 50 år yngre målning på en av dörrarna till det kända Salemsskåpet i Statens Historiska Museum. Men samtidigt är denna vida bekanta Vadstena- bild den hemlighetsfullaste och svårförklarligaste av alla inom sin grupp; ingenstädes — frånsett pendantstatyn på Visingsö, som jag
1 Skriftlig bearbetning av ett avsnitt ur mitt föredrag »Vadstena kloster som konstmuseum» i Statens Historiska Museums föredragsserie "Svensk kloster- kultur» våren 1941.
2 L i n d b l o m , Den heliga Birgitta i Vadstena (En bok om Östergötland utg. av Mörner 1915, s. 44 ff.), s a m m a f ö r f . i Birgittautställningens i Stockholm 1918 katalog s. 59 (nr 30) och: Den heliga Birgitta (1918) s. 19 tf., H a r t l a u b , Zur banseatischen Kunst des Mittelalters (Zeitschrift fiir bil dende Kunst N. F. XXXI [1919—1920J s. 57 ff.), s a m m e f ö r f . , Dio schöne Maria zu Lubeck und ihr Kreis (1924) s. 24 ff., H e i s e , Liibecker Plastik 11925) s. 8, 14, S t r u c k , Materialien zur liibeckisclien Kunstgo- schichte (Zeitschrift des Vereins fur liibeckische Geschichte und Altertums- kunde 1926 s. 223), P i n d e r , Die deutsche Plastik vom ausgebenden Mittel- alter bis zum Ende der Renaissance (1929) s. 236 (jfr s a m m e f ö r f . , Die deutsche Plastik des fiinfzebnten Jahrhunderts, 1924, s. 17), P a a t z , Die liibeckische Steinskulptur der ersten Hälfte des 15. Jahrhunderts (1929) s.
45 f., 84 (nr 36). Enstaka annan litteratur angives i det följande.
5 — Fornvännen 1'JiS.
_ _
Fig. 1. Vadstena klosterkyrka. Den »extatiska» Birgitta.
Klosterkirche Vadstena. Die lekstatische» Birgitta.
D E N ' E X T A T I S K A . B I R G I T T A 67
s e n a r e skall h a v a att s ä g a en del om — h a r u p p r e p a t s det h ä r an- s l a g n a motivet, så som m a n u p p f a t t a t d e t t a : den k a t a l e p t i s k a fran- cen, k r o p p e n s f ö r s t e n i n g i en s o m n a m b u l k o m a u n d e r det m y s t i s k a uppenbarelseögonblicket, då visionerna inställa s i g — en m ä n n i s k a
»non in sompno, sed vigilando in o r a c i o n i b u s corpore manente viuo scilicet rapta et alienata a s e n s i b u s s u i corporis in extasi, in visione s p i r i t u a l i et a l i q u a n d o in visione s u p e r n a t u r a l i intellectuali», s å som s i e r s k a n s tillstånd i ett dylikt ögonblick beskrivits av P e t r u s Olavi av A l v a s t r a i h a n s s t o r a vittnesmål u n d e r k a n o n i s a t i o n s p r o c e s s e n .3
P r a k t i s k taget över allt a n n a r s d ä r vi möta helgonet, ä r det — stå- ende eller sittande — inbegripet i skrivande, n å g o n g å n g i läsning, utan s p å r av inre u p p r ö r d h e t ; inte e n s motivet från det s t o r a altar- skåpet i Vadstena, som visar den heliga ordensstiftarinnan d y r k a d av k y r k a och menighet i alla dess instanser, utdelande ordensregeln eller med ett citat u r u p p e n b a r e l s e r n a skrivet på ett s p r å k b a n d fram- för sig,4 h a r framkallat n å g r a efterbildningar, även om m a n väl k a n tala om ett s l a g s å t e r v e r k n i n g d ä r a v t. ex. i den k ä n d a titelplanschen framför den f ö r s t a b o k e n i den liibska G o t h a n - u p p l a g a n av R e v e l a -
' Acta et processus canonizacionis beate Birgitle utg. av C o l l i j n (1924
—1931) s. 484.
4 L i n d b l o m , En bok om Östergötland s. 52, s a m m e f ö r f., Den heliga Birgittas uppenbarelser illustrerade i raedeltidskonsten (Ord och bild 1915 och 1917) och: Den hel. Birgitta s. 17. Vad angår detta altarskåp har det, som bekant, tidigare bestämts som ett — år 1459 avslutat — arbete av Hans Hesse och Johann Stenrat ( C o r n e l l , Några nya dokument till 1400- talels konsthandel, Konsthistoriska sällskapets publikation 1916 s. 25 ff., jfr L i n d b l o m i Birgittautställn. 1918 kat. s. 44, s a m m e f ö r f . , Den hel. Birgitta, s. 13, 14, se också H e i s e , LOb. Plast, s. 9, 14 [nr 37, 38], S t r u c k , Zeitschrift des Vereins fiir liibeckische Geschichte und Al- tertumskunde 1926 s. 241 ff., P a a t z , Die liibeckischen Bildschnitzer und Maler, Hans Hesse, Johannes Stenrat und ihr Kreis, Nordelhing 1928, s.
59 ff. och W e n t z e l , Johannes Stenrat, Maler, sammastädes 1939 s. 59 ff.);
det tidigare till synes slutgiltigt lösta problemet rörande skåpets tillkomst- historia har dock råkat i en viss upplösning genom do anmärkningar därom, som senare gjorts av B u s c h , Von der Problematik aller Kunstforschung.
Weder Hesse noch Stenrat! (Konsthistorisk tidskrift IX [1940—1941] s.
17 ff., jfr s a m m e f ö r f., Meister des Nordens, 1940, s. 24 f., 65) och torde vara i behov att åter upptagas till granskning utifrån dessa — ytterst värdefulla, men troligen ej i alla hänseenden avgörande — utgångs- punkter.
tionorna (1942, av b r o d e r G e r h a r d i V a d s t e n a ? )5 eller t. o. m. i ett s l a g s s t e n o g r a m i den u n i k a statyetten i Njutånger, Birgitta mot-
tagande u r den n y s s n ä m n d e P e t r u s Olavis h ä n d e r en volym av de av honom redigerade U p p e n b a r e l s e r n a , helt visst ett verk av den k ä n d a n o r r l ä n d s k a b y g d e m ä s t a r e n H a k e n Gullesson, alltså tillkom- men vid 1500-talets början.0 V a d s t e n a s t a l y n framstår, som sagt, som ett unicum, ö v e r r a s k a n d e och förbryllande.
Dess datum tordo n u m e r k u n n a b e t r a k t a s som fastslaget: s t a t y n till- kom i s a m b a n d med ett Birgitta-altare 1435.7 V a d bildens stilhisto- r i s k a ställning a n g å r , h a å s i k t e r n a därom länge nog brutit sig, men u n d a n för u n d a n i n r i n g a t s k r i n g en bestämd k ä r n p u n k t och sakläget givits k o n k r e t i s e r i n g genom fixerandet av ett bestämt m ä s t a r n a m n : J o h a n n e s J u n g e , buret av en av Liibecks största och mest e g e n a r t a d e k o n s t n ä r e r ; det ä r H a r t l a u b8 som för första g å n g e n fastslagit det, och P a a t z9 h a r sedan y t t e r l i g a r e — dock delvis i a n n a n r i k t n i n g än
8 Se L i n d b l o m , En bok om Östergötland s. 49 ff., s a m m e f ö r f . , Ord och bild 1915 s. 515, 517 f. och: Don hel. Birgitta s. 17 f. Attribntionen av Gotban-Revelationcrnas träsnitt, till Gerhard har gjorts redan av K 1 e in- ni i n g, Birgitta-litteratur (Kungl. bibliotekets handlingar VI [1883] s. 10 f.).
Don liar av R o m d a b 1, Illustrationerna i Stefan Arndes' lågtyska bibel av år 1400 och andra liibeckcrträsnitt (Gammal konst, 1916, s. 133) betecknats som förhastad, mon sedan målningarna på det kända altarskåpet från Appuna mod en rätt stor sannolikhet sammanställts med Gerhard (se nedan s. 78 not 23) synes mig saken väl värd att ytterligare pröva, vilket emellertid tills dato ej skett. (Ännu G e i s b c r g, Geschichte der deutschen Graphik vor Diirer, 1939, s. 107 f. behandlar Gothan-snitten utan hänsynstagande därtill.)
• L i n d b l o m , Ord och bild 1914 s. 521, s a m m e f ö r f . i Birgittautst.
1918 kat. 84 f. (nr 45) och: Den hel. Birgitta s. 27, C o r n e l l , Norrlands kyrkliga konst under medeltiden (1918) s. 216.
' L i n d b l o m i Birgittautställn. 1918 kat. s. 38, 59, s a m m e f ö r f., Den hel. Birgitta s. 21. Dateringen torde sedan allmänt vara antagen. Blott H e i s e , Liib. Plast. s. 14 bar — så långt jag kunnat konstatera — uttalat sig för ett yngre datum: 1450—1460, uppenbarligen utan egentligt skäl (se L i n d b l o m , Liibeckforskarc om Liibcckskulptur, Fornvännen 1926 s.
203). Tidigare har P a a t z , Der Meister der liibeckischen Steinmadonnen (Jahrbuch der preussiscben Kunstsnmmlungen 1926 s. 176 not 2) på grund av bildens beröringspunkter med det stora Birgitta-altaret i Vadstena även han uttalat sig för 1450-talet.
8 Zeitschrift fiir bildendo Kunst N. F. XXXI s. 60 (antytt i samma upp- sats l:a del redan i nyss citerade tidskrift XXIV [1912—1913] s. 141 not 1), s a m m e f ö r f . , Die schöne Maria s. 32 ff.
• Die lub. Steinskulpt. s. 45, 84.
D E N ' E X T A T I S K An B I R G I T T A 6 9
sin närmaste föregångare — lagt problemet till rätta. Junge som ska- pare av den vadstenensiska Birgitta — det passar gott. Junge är en de monumentala formernas liksom de yppigt flödande, rikt fördelade linjernas man, men därtill en patetiker, en konstnär av djup och be- själad läggning — hans båda andra kända huvudverk i Vadstena, den stora Anna-gruppen och triumfkrucifixet, ge var för sig belägg för hans karakteristika10 — till sist också en mästare i den spontana fixeringen av en pose; det är inte sannolikt, att någon annan konst- när i norra Europa på hans tid mäktat något så överraskande i den vägen som samspelet i den vadstenensiska Anna-gruppen mellan Ma- rias lekfulla gestikulering oeh den aktsamma avvärjning av ett allt för stort överdåd i leken, som uttrycks genom moderns hälft lyfta arm.
Alla dessa moment: monumentaliteten, patetiken och spontaneiteten finnas här i vår Birgittastaty förenade på ett sätt, som gör den till ett enastående fenomen inom sin epok och inom sin krets.
Men denna patetik, donna extatiska not hos vår Birgittabild, jag nyss fäst uppmärksamheten vid, denna intill bristning gående hän- ryckningatörsjunkenhet, som mer än något annat gör den till detta unicum inom åtminstone Nordeuropas medeltida konst — det är drag, som erinra om barocken, om någon andeinspirerad helig Theresa, och man värjer sig spontant mot att acceptera dem för en senhöggotisk skapelse. R o o s v a l1 1 går också så långt som att ifrågasätta, om sta- tyn — eller närmare bestämt motsvarigheten på Visingsö, som han framför allt har i tankarna — icke i själva verket är en Maria i en Pingstkomposition, där andcutgjutningens under, som i Notkes Reval- altare av 1483, hos huvudgruppens mittfigur framkallar ett själstill- stånd, som i viss mån avspeglar det hos Vadstenabilden rådande. För egen del skulle jag icke vilja gå så långt, men i stället frågar jag mig: beror månne inte allt det där, som verkar så barockmässigt tidsfrämmande, den våldsamma patetiken, den kataleptiska extasen
10 Om dessa arbeten — ofta tidigare berörda i äldre litteratur — som Junge-verk se H a r t l a u b , Zeitschrift fiir bildende Kunst N. F. XXXI s.
65 f., 66 f., s a m m e f ö r f., Die schöne Maria s, 23 f., 30 f. samt P a a t z , Die lub. Steinsk. s. 30 f., 83 f. (nr 38) och s. 31, 82 f. (nr 34).
11 Bidrag till kännedomen om Bernt Notkes verk (Kult och konst 1908 s. 26 f.). P a a t z , Bernt Notke und sein Kreis (1939) s. 62 f. framkastar, att Notke för sin Reval-Maria begagnat ett i Lubeck bevarat »exemplum», alltså en modellbild el. dyl., av Vadstenastatyn.
Fig. 2. Visingsö, Brahekyrkan, tiirgittastaly.
Visingsö, Brahekirche. Birgittastatne.
D E N . £ X T A T 1 S K A. B I R G I T T A 71
Fig. 3. Visingsö, Brahekyrkan. Birgittastatyn fig. 2 sedd från sidan.
Visingsö, Brahekirche. Die Birgittastatuc Ahb. 2, von der Seite gesehen.
på s ä t t och v i s p å en s y n v i l l a ? K a n s k e ä r det h e l a i n t e så egendom- ligt, som m a n f ö r e s t ä l l t s i g ?
A n a l y s e r a r m a n vad det k a n vara, som s å omedelbart ger det in- t r y c k , som ä r den » e x t a t i s k a » B i r g i t t a eget, s å t r o r j a g , att det i vä- s e n t l i g g r a d s a m m a n h ä n g e r därmed, att m a n v a r i t så inställd på, att bildens båda h ä n d e r — vilka n u s a k n a s — varit r i k t a d e u p p å t i ana- logi med do i hänförelse upplyfta b a r o c k h e l g o n e n s eller den n o t k e s k a P i n g s t u n d e r - M a r i a s i Reval, att m a n helt enkelt inte förutsatt, att de k u n n a t ä g a en a n n a n h å l l n i n g ; i beskrivningen h o s P a a t z1 2 heter det t. ex. u t a n tvekan, att bilden »hebt die H ä n d e wie a b w e h r e n d auf».
Men m a n k a n med skäl a n m ä l a ett tvivel däremot. H o s den pendant- staty, j a g flera g å n g e r i det följande s n u d d a t vid, i B r a h e k y r k a n på V i s i n g s ö (fig. 2 och 3), ä r o båda h ä n d e r n a b e v a r a d e — och d ä r ä r sant nog den e n a (figurens h ö g r a ) u p p å t r i k t a d , men den a n d r a ä r nedåt- böjd eller s n a r a r e horisontalt framsträckt! N u förhåller sig visser- ligen så, att s t a t y n i n y a r e tid inte b a r a blivit ommålad och b ä r på b ä n k g a v e l n en inskrift, som troligen tillkommit först n å g o n g å n g u n - der 1500-talets a n d r a hälft eller ä n n u senare, u t a n den h a r s å att säga fått »dåligt rykte» därigenom, ,att den r e d a n första gången, den pre- senterades i den vetenskapliga litteraturen av J a n s e,13 stämplats som stående i ett visst » s a m b a n d med r e n ä s s a n s e n » — »den reflekterande framställningen» skulle bevisa det — alltså s o m en kopia och därige- nom mer eller m i n d r e jävig, då det gäller en r a n n s a k n i n g r ö r a n d e Vad- slenabildens detaljer. Vid s e n a r e o m n ä m n a n d e n av V i s i n g s ö s t a t y n h a r en l i k n a n d e mening givit genljud: L i n d b l o m1 4 h a r för dess tillkomst en g å n g framkastat P e r B r a h e d. y : s epok, alltså vid p a s s InOO-talets mitt, en a n n a n g å n g1 5 hypotetiskt 1595 eller kort därefter,
12 Die lub. Steinskulpt. s. 84.
13 Medeltidsminnen från Östergötland (1906) s. 83 f.
14 En bok om Östergötland s. 45. Är 1670 »iordningställdes» en Birgitta- bild — ovisst dock om den förevarande — i Visingsö kyrka ( N i s s e r , Konst och hantverk i Visingsborgs grevskap på Per Brahe d. y:s (id, 1931, I s. 84); kanske betecknar årtalet, datum för nymålningen,
15 L i n d b 1 o m i Birgitla-utslälln. 1918 kat. s 71 (nr 87), s a m m e f ö r f . , Den hel. Birgitta s. 20 f. Så också H a r t l a u b , Zeitschrift fur bil- dende Kunst N. F. XXXI s. 69, s a m m e f ö r f . , Die schöne Maria s. 41.
N i s s e r , Visingsö (Svenska fornminnesplatser 17, 1932) s. 40, nämner däremot som upphovsman »en liibeckermäslare under 1400-talets andra fjärdedel», därmed uppenbarligen alluderande på upphovsmannen till Vad- stenastatyn och utan att ifrågasätta det bär berörda förmenta kopierings-
förfarandet. •
D E N . E X T A T I S K A . B I R G I T T A 73
året för Vadstena klosters sekularisering och överförandet av en del av dess gods till Visingsö.15 Men i intet fall hava klara skäl givits för den ena eller andra åsikten. För egen del måste jag också erkänna, att jag icke kan räkna ut, vilka de skulle vara. Lägger man avbild- ningar av de båda statyerna sida vid sida, måste man säga sig, att var not hos den ena upprepas av den andra praktiskt taget in i minsta detalj (frånsett den ringa skillnaden med avseende på höjdmåttet;
Vadslena-Birgitta är 3 cm lägre än Visingsö-Birgitta). Är det möj-
Fig. 4. Visingsö, Brahekyrkan. Händerna av Birgiltastatyn fig. 2 och 3.
Visingsö, Brahckirche. Die Hände der Bhgiltastatiie Abb, 2.
ligt, måste man fråga sig med minne av den svårighet, en yngre epoks konstnärer brukat uppvisa, då det gällt att träffa quinta essentia i det medeltida konstskapandet vid ett försök till efterbild- ning eller pastisch — jag kan nöja mig med att hänvisa till Johan I I L s alla gravstenar över medeltida stormän här eller där, alltså företrädare för i det närmaste samma skede som det, vartill man velat hänföra »kopian» på Visingsö — och var finns »det samband med renässansen», alltså den avglans av denna epoks (alltså ej ba- rockens!) stilideal, som mun trott sig finna där? För egen del dekla- rerar jag — så som jag redan tidigare i förbigående gjort det10 — att jag personligen känner mig fullt övertygad om, att Visingsösla- tyn ingenting annat är än en samtida replik av den i Vadstena, ut- förd i Johannes Juiiges egen ateljé och troligen direkt beställd för Visingsö, där man alltid tycks hava hållit en livlig kontakt med klos-
18 I min uppsats De båda Nils Håkansson (Fornvännen s. 251 not 19).
Fig. 5. Linköpings domkyrka. Arm- relikvarium för Birgittarelik (Sta-
tens Historiska Museum).
Domkirche in Linköping. Armreliipiiar fUr eine Birgittareliquie (Staallichcs
Historisches Museum).
tersamfundet vid Vänerns östra strand.17 Om den förra bilden kva- litativt är något svagare än den se- nare och alltså är att betrakta som en underordnad medhjälpares verk tillkommet efter mästarens direktiv, spelar i detta samband en oväsentlig roll; jag har själv icke varit i till- fälle att verkställa en tillräckligt in- gående jämförande granskning på denna punkt. Och jag tillägger dess- utom: även om statyn ifråga skulle vara en produkt av en yngre epok än motsvarigheten i Visingsö, lär man knappast kunna undgå att ta hänsyn till de vitsord, som »ko- pian» kan frambära om »origi- nalet».18
Så vitt jag förstår, kan nämligen Visingsöbildens handställning icke överses vid en diskussion om den troliga rekonstruktionen av motsva- rande detalj hos motbilden i Vad- stena (fig. 4). Vad lär då månne en analys därav? Som vi redan hörde, lyfter Visingsö-Birgitta sin högra hand, vikt i nära 45 graders vinkel mot handloven — men den slår ej upp som en människas i extas, med flätan ut och fingrarna sträckta.
Alla fingrar utom tummen böja sig nedåt och mellan tummen oeh pek- fingret är etl spalium pä någon cen- timeter. En dylik handställning är
17 Jfr min anf. upps. s. 251 f.
18 I vart fall bör denna »kopia» — även sora kopia blott något över 150 år yngre än »originalet» — anses trovärdigare för det förhållande, det gäl- ler, än den nedan (s. 85 not 42) citerade 1700-talsgravyren.
D E N . E X T A T I S K A . B I R G I T T A 76
h a n d s t ä l l n i n g e n hos en s k r i v a n d e , och spatiet mellan tumme och lång- finger ä r tillräckligt för att d ä r en s k r i v p e n n a — en fjäder eller en s t y l u s — k u n n a t få p l a t s : den författande s i e r s k a n s eget, i så m å n g a a n d r a konstverk å t e r k o m m a n d e redskap. H a n d s t ä l l n i n g e n ä r den- s a m m a som den, som i l l u s t r e r a s av det s t o r a r e l i k v a r i u m u r den k ä n d a s. k. L i n k ö p i n g s s k a t t e n (nu i Statens H i s t o r i s k a Museum, från 1430-talet?), som omslutit ett armben av B i r g i t t a1 9 (fig. 5), och då m a n av L u n d s d o m k y r k a s senmedeltida relikförteokning förnimmer, att i denna k a t e d r a l existerade ett a n n a t r e l i k v a r i u m med en Birgitta- relik i armform »habente p e n n a m inter digitos»,2 0 k a n man k n a p p a s t m i s s t a g a sig, om m a n r e k o n s t r u e r a r L i n k ö p i n g s r e l i k v a r i e t i anslut- n i n g därtill — och därmed också V i s i n g s ö s t a t y n s h ö g r a h a n d . Men u n d e r s å d a n a omständigheter k a n den a n d r a h a n d e n s ställning knap-
past t o l k a s på m e r än ett s ä t t . Som n y s s p å p e k a d e s , h å l l s den i det n ä r m a s t e vågrätt, men den böjer f i n g r a r n a lätt n e d å t : h a n d r ö r e l s e n betyder v i d r ö r a n d e antingen så, att handen lägger sig på kanten av ett föremål framför den, eller så, att den s i k t a r mot ett dylikt i avsikt att på ett eller a n n a t sätt f r a m h ä v a eller utpeka det. Men d e n n a avsikt måste stå i relation till den, som u t t r y c k e s medelst h ö g e r h a n d e n s ställning — och då inställer sig k n a p p a s t m e r än ett a l t e r n a t i v : vän- s t e r h a n d e n h a r vilat på r a n d e n av en skrivpulpet placerad framför den s k r i v a n d e s stol eller h a r lagts mot uppslaget i den codex — up-
19 M o n t e l i u s , Mästerstycken i Statens Historiska Museum (1912) s.
24, A g n e s B r a n t i n g och L i n d b l o m i Birgittautställn. 1918 kat.
s. 22 f. (nr 2), af U g g l a s , Kyrkligt guld- och silversmido (i Statens Historiska Museum, 1933) s. 34 f. (nr 42).
20 Ordo in ostensione sanctarum reliquiarum in ecclesia Lundensi (Scrip- tores rerum danicarum VIII, 1834, s. 449). I S. Lorenzo in Panisperna i Rom, bekant för dess birgittinska förbindelser, existerar ännu i dag ett relikvarium mod ett armben av helgonet, som beskrives som »ett ganska dyr- bart relikvarium av drivet silver med förgyllningar föreställande en upprätt- stående beklädd underarm med öppnad hand» ( B i l d t, Svenska minnen och märken i Rom, 1900, s. 74). Handen håller visserligen ingen penna och relik- variet — av vilket f. riksbibliotekarien Isak Collijn haft älskvärdheten att ställa en fotografi till mitt förfogande — är ej äldre än år 1818, men uppen- barligen återgår det på ett äldre, gotiskt original, och man frågar sig då, om ej handen på detta verkligen hållit attributet ifråga; att pennan ej med- tagits i efterbildningen kan bero på, att den varit bortfallen redan innan denna utfördes.
p e n b a r e l s e r n a s bok — v a r i helgonet n e d t e c k n a r sitt j u s t då mottagna b u d s k a p från ovan.2 1
B i r g i t t a i författaringivelse sittande vid en pulpet eller ett bord — men det ä r j u ett motiv som ä r välbekant från s n a r t s a g t otaliga håll, allt ifrån den av B i 1 d t22 publicerade italienska m i n i a t y r e n av å r 1399
wucccicinami niicwiw V M "t k -v ' . t t v v t i . i c . , , . . .
JjfTft.C!pitPl^2irnD
l i g . (i. Siena, Bibliotheca communale. Birgitta författande, miniatyr i cn italiensk handskrift av Uppenbarelserna.
Siena, Bihlioteca commimalc. Birgitta heim Schreihen. Minialiir in einer ilalienischcn Handschrift der Offenbarungen.
51 I föreliggande fall torde man med h ä n s y n lill v ä n s t e r h a n d e n s ställning böra utesluta ett a n n a t alternativ, nämligen att handen för! en radérkniv, sa sum en dylik ju ej sällan ses i bilderna av sum skrivande framställda hel- gon (så t. ex. i den strax nedan nämnda Siena-miniatyren; penna och radér- kniv, hopkomponerade med en krona, symbolisera Birgittas författarskap i frisen på barockfasaden av hennes kyrka i Rom, B i l d t , a. a. avb. s. 90).
23 Hur S:t Birgitta skrev (Ord och bild 1896, s. 414 ff.); om handskriften se W i e s e l g r e n , En Siena-handskrift av Birgittas Revelationer (Nordisk lidskrift för bok- och biblioteksväsen 1924 s. 53 ff.), jfr C o l l i j n , Birgit- tinska gestalter (1929) s. 35. Har F l e e t w o o d i Birgitta-utslälln. 1918
D E N » E X T A T I S K A . II1 R G I T T A 77
Fig. 7. Västerås, domkyrkan. Birgitta författande, målning pä ett altarskåp.
Västerås, Domkirche. Birgilta beim Schreiben. Altarsehreingemälde.
i S i e n a s Bibliotheca cominunale (fig. 6) till en av a l t a r s k å p s m å l n i n g - a r n a från det östgötska A p p u n a (Statens H i s t o r i s k a Museum, 1400- kat. s. 177 rätt, att det äldre av det vadstenenska systerkonventets sigill (a. a. s. 180 [nr 176]) skulle tillkommit redan vid ungefär samma tid — ett y n g r e konventssigill skulle vara beställt under Konstanz-mötet 1416
— visar det, att bilden av don skrivande Birgitta så tidigt som då fått ett slags officiell värdighot som ordens egentliga signum.
talets sista fjärdedel),2 8 den k ä n d a k a l k m å l n i n g e n i Tolf ta, U p p l a n d (troligen 1500-talets början, men före 1514)2 4 och en dörrbild på Bor- m a n s s k å p e t i V ä s t e r å s d o m k y r k a , målad av en a n o n y m B r u x e l l e s ( ? ) - k o n s t n ä r (omkr. 1510 eller kort därefter; fig. 7 ) !2 5 Och i detta sam- m a n h a n g , d. v. s. för att g ö r a sig en föreställning om h u r de h ä r ifråga- v a r a n d e s t a t y e r n a — den i V a d s t e n a och den på Visingsö — från bör- j a n framträtt, tror j a g också att en viss m o n u m e n t s g m p p , sora ä n n u aldrig tagits i b e t r a k t a n d e för detta ändamål, i minst lika hög g r a d h a r rätt att i h å g k o m m a s : de från V a d s t e n a kloster u t g å n g n a pilgrims- m ä r k e n a .
D e vadstenensiska b l y m ä r k e n a k u n n a — som j a g tidigare en g å n g framhållit2'1 — g r u p p e r a s i fyra olika och v a r a n d r a uppenbarligen
2:1 L i n d b 1 o m, Ord och bild 1915 s. 524 ff., s a m m e f ö r f . i Birgitta- utst. 1918 kat. s. 45 fl. (nr 13) samt: Den hel. Birgitta s. 34. I sist citerade båda arbeten uttalar sig Lindblom för den ovan (s. 68) citerade Vadstena- konstnären Gerhard som dess mästare. (Mot ett synbarligen helt förfluget förslag som framkommit — hos H a b i c h t , Niedersächsische Kunst in England, 1930, s. 79 och efter honom B u s c h , Meister d. Nordens s. 69, 70 — nämligen att attribuera skåpets målningar till hamburgaren Hans Bornemann har jag redan tidigare, i Fornvännen 1942 s. 252 not 22, anmält avvikande mening; påståendet upprepas ej heller i den breda studien av R e i n e c k e , Der Maler Hans Bornemann, Zeitschrift des deutschen Vereins fiir Kunstwissenschaft 1938 s. 204 ff.).
24 S y l w a n , Kyrkomålningar i Uppland från medeltidens slut (Antikva- risk tidskritt för Sverige XIV: 1 [1899]) s. 155.
25 L i n d b l o m i Birgitta-utställn. 1918 kat. s. 69 f. (nr 55), s a m m e f ö r f . , Den hel. Birgitta s. 41. Angående skåpets målningar se R o o s - v a l , Les peintures des retables néerlandais en Suéde (Revue beige d'archéo- logie et d'historie de 1'art 1934 s. 314, 320).
20 af U g g l a s , Lödöse (1915) s. 614 f. Min avsikt är att vid ett annat tillfälle närmare behandla dessa märken i samband med en publicering av de i Sverige befintliga pilgrimsmärkena överhuvud. Så vitt jag vet, har emel- lertid någon opposition mot min tidigare framställda mening om dessa Vadstenamärken icke framkommit, om jag frånser vad som skrivits i äm- net — ulan att författaren uppenbarligen ägt kunskap om vad jag fram- lagt till dess belysande — av G r i e g , Middelalderske byfund fra Bergen och Oslo (1933) s. 16 f. vid behandlingen av ett i Oslo funnet Vadstena- märke, som uppenbarligen tillhör en av de typer, som skapades under 1400- talets senare del (se mitt a. a. s. 615), raen som enligt Griegs argumente- ring tillkommit redan hundra år tidigare. Hur föga genomtäpkt denna argu- mentering är framgår emellertid därav, att det strax nedan nämnda märket från Nesland — sora ej bara i sin stilhållning, men också i sin komposition helt avviker härifrån — kallas Oslo-märkets »neernieste sidestykke».
D E N » E X T A T I S K A . B I R G I T T A 79
k r o n o l o g i s k t s u c c e d e r a n d e t y p e r . D e n y n g s t a t y p e n t o r d e k u n n a - h ä n - f ö r a s till 1 5 0 0 - t a l e t s b ö r j a n2 7 ( f i g . 8 ) . A v d e n t y p , s o m j a g a v o l i k a s k ä l b e t r a k t a r s o m d e n ä l d s t a , h a d e v i d d e t t i l l f ä l l e , j a g s k r e v — och s å l å n g t j a g d å k u n d e k o n t r o l l e r a — b l o t t ett e n d a e x e m p l a r v a r i t
Fig. 8. Fyrisån (vid Uppsala?). Pil- grimsmärke frän Vadstena (Statens
Historiska Museum).
Fyrisån (bei Uppsala?) Pilgerabzeichen von Vadstena (Staatllches Historisches
Museum).
Fig. 9. Ncslands kyrka (Norge). Pil- grimsmärke från Vadstena (förstoring.
Oslo.Universitetets oldsaksamling).
Kirche in Nesland (Norwegen). Pilgerab- zeichen von Vadstena (Vergrösserung. Al- tert umersammliing der Universität Oslo).
känt, nämligen det som anträffats vid rivningen av Neslands kyrka i Telemarken i Norge (Universitetets oldsaksamling, Oslo; fig. 9),28
-7 Dock före å r 1506, då ett exemplar därav iir applicerat på en detta å r g j u t e n r i n g k l o c k a i V e i l o , D a n m a r k ( U l d a l l , D a n m a r k s iniddelalderlige
Kirkeklokker, 1906, s. 112).
28 N i c o l a y s e n , N o r s k e F o r n l e v n i n g e r (1862—1866) s. 233, 776, H i l - d e b r a n d , P i l g r i m s m ä r k e n från V a d s t e n a (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets A k a d e m i e n s m å n a d s b l a d 1878 s. 685 [avb. fig. 15], 686), s a m m e f ö r t . , Sveriges medeltid I I I (1898—1903) s. 809 (fig, 617), B r a n d e l i Birgitta utställn. 1918 kat. fi. 110 (nr 81), H a u g l i d , Pilegrimsferd og pilegrimsmerko ( F ö r e n i n g e n til n o r s k e fortidsminnesinerkers beväring. A r s - b e r e t n i n g 1936—1937 s. 119 f., avb. s. 119). — F ö r b ä r gjorda d a t e r i n g av
och senare har endast ett i förhållande till yngre märken ringa fåtal kommit i dagen; det gäller dels dylika, som identifierats till sin art, på tvenne ringklockor — de stamma från Hablingbo kyrka29 och från Tjureda, Småland (Hallands museum, Halmstad)30 — dels ett märket bör visserligen en viss omständighet tagas i betraktande, den näm- ligen, att ett Vadstenamärke uppträder redan på cn 1437 gjuten bronsfunt i St. Jacobi i Varde på Jylland och att detta märke enligt U 1 d a ! 1, Danin.
raiddolald. Kirkekl. s. 327 skulle vara »neesten ganske tilsvarende» till ett dylikt på ett annat danskt gjulgods, en ringklocka i Taagerup (a. a. s. 87), utförd av den på 1440—1470-talen verksamme gjutaren Johannes Nicolai.
Men detta Taagerupmärke är icke av här ifrågavarande typ, utan av en av de yngre! Tyvärr föreligger ingen avbildning av Vardefuntens märke och — enligt vad museumsdirektör Paul Nörlund, Nationalmuseet, Köpenhamn, med- delat mig — kan en fotografi därav el. dyl. under nuvarande omständigheter oj anskaffas. Uttrycket »nästen ganske tilsvarende» är dock så pass vagt och oprecist, att — då alla andra omständigheter talar för riktigheten av min kronologiska teori — jag ej anser det för djärvt att tills vidare lämna det nldallske påslåendet åt sidan och anse, att det beror på bristande kunskap om hela skalan av Vadstenamärkenas olika typer, alltså ett motstycke till det felgrepp, jag nyss (s. 78 not 26) konstaterat med hänsyn till en norsk författares behandling av ämnet.
28 Fragment av den numer nedsmälta klockan i Statens Historiska Museum (inv. 14683); om denna klocka jfr af U g g l a s , Till den medeltida konst- gjutningens historia i Sverige (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar LV [1943] s. 111, not 36). I Antikvariskt-topografiska arkivet är på ett av bildbladen för en annan gotländsk kyrka, Väte, uppförd en fotografi av ett märke av denna art, men man torde kunna vara viss om, att detta beror på ett misstag, då bilden föreligger på samma plåt som pilgrims- märket, H i 1 d e I) r a n d, Sv. medelt. 111 fig. 621, befintligt i samma norska museum som Nesland-märket, och dä man känner, att meddelanden om de norska märkenas förekomst redan nu för vid pass 70 år sedan ingingo till Statens Historiska Museum (se H i l d e b r a n d , Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens månadsblad s. 685).
30 Märket är starkt skadat, men synes att döma av en avbildning hos L i n d s t a m , En kyrkklocka från Tjureda (Vår bygd [Hallands hembygds- förbunds årsskrift] 1932 s. 37) tillhöra här ifrågavarande grupp, trots att en jämförelse där (s. 36) göres med ett märke på en klocka frän Vittaryd, likaså i Småland, vilket märke ingår i en av de av mig som yngre beteck- nade grupperna. Enligt A m a r k , Medeltida kyrkklockor i Södermanland
(Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria XX [1925] s. 28) »synes»
ett Vadstena-märke på en nu omgjuten 1400-talsklocka i Grödinge överens- stämma med märket hos H i l d e b r a n d , Sv. medelt. I I I fig. 617 d. v. s. det nyss citerade märket från Nesland, och själv ville jag gärna bekräfta det, så vitt något kan dömas av en äldre, för studium otjänlig fotografi.
D E N . E X T A T I S K A» B I R G I T T A 81
p a r n y u p p t ä c k t e r , båda jordfynd från G u d m u n d r å gamla k y r k a , Å n g e r m a n l a n d (Statens H i s t o r i s k a Museum inv. 22846: 2—3) och publicerade av H o l m q v i s t3 1 (fig. 10).
Fig. 10. Gudmundrå gamla kyrka, Ångermanland. Pilgrimsmärkcn från Vad- stena (Stålens Historiska Museum).
Alte Kirche in Gudmundrå, Ångermanland. Pilgerabzeichen von Vadstena (Staatllches Historisches Museum).
31 Medeltida fynd från Gudmundrå gamla kyrka (Fornvännen 1912 s. 333 f., avb. B. 334; från samma plats också ett Vadstena-märke av yngre typ.
Statens Historiska Museum inv. 22846:4). Jag anmärker med hänsyn till de två, här närmast är fråga om, att, ehuru de ulan tvekan representera samma (yp, hava de ej gjutits i samma form; man iakttar det pä dräktdraperingen, som hos det ena märket (inv. 22846: 2, till b. på bilden) — vilket märke, inom parentes sagt, äger en motsvarighet i etl märke anträffat vid Nylödöse (i Göteborgs museum, S t r ö m b o m , Forskningar på platsen för det forna Nya Lödöse, 1924, fig. 67) — är långt mer summarisk och grövre i fakturen än hos det andra (inv. 22846: 3, till v. på bilden). Den form, vari sistnämnda märke stöpts, bör uppenbarligen varit den äldre av de härmed konstaterade;
förhållandet torde vittna om den efterfrågan, Vadstenamärkona voro ut- satta för, så att redan under en förhållandevis kort period en ny gjutform krävdes för att ersätta en försliten äldre. Då B r a n d e l i Birgittautställn.
kat. 1918 s. 110 (nr 82) betecknar ett märke funnet i Lunds domkyrka (Lunds universitets Historiska museum) som »mycket liknande Nesland- märket ehuru ej utfört med samma stamp», bör detta emellertid ej föranleda att tro, att ett förhållande analogt med det, som påpekats för det yngre Gudmundråmärkets vidkommande, skulle upprepas även här. Som professor J. E. Forssander, Lund, vänligen upplyst mig om, är märket ifråga det, som avbildas hos R y d b e c k , Den medeltida borgen i Skanör (1915) fig.
70: 1, och detta är av en typ avvikande från den uppgivna.
6 — Fornminnen 1943.
Gemensamt för samtliga är motivet: Birgitta skrivande, sittande framför en pulpet med uppslagen bok och i vinklar bruten — alltså svängbar — bärstolpe, medan den inspirerande gudomsmakten (Kris- tus eller Gud fader) försinnligas av en mot hennes huvud uppifrån riktad, välsignande hand, samt därtill, vad de tre äldre typerna an- går,32 en rektangulär ram upptill avvinklad i en korskrönt gavel med hörnen på ömse sidor därom markerade antingen av ett slags bladformiga akroterier eller snarare — det gäller i vart fall obe- tingat för de yngre typerna — fialer; på denna ram löper eu upp- lysande inskrift (uppenbarligen överallt likalydande, ehuru jag erkä-i- ner mig ej varit i tillfälle att på denna punkt göra en detaljerad jäm- förelse från bokstav till bokstav), vilken inskrift brukar läsas:
sancta . berida . in . vatstent33 . ave . maria. Men är alltså den ikono- grafiska grundformen i huvudsak enhetlig för de olika typerna, är den stilistiska helt olikartad dem emellan, i den yngsta typen har man redan känning med den mot barockmässig bredd tenderande »bleck- plåtsstilen» omkring och kort efter sekelskiftet 1500, hos de båda när- rast föregående — för övrigt konstnärligt mycket svaga, råa till ut- förandet och därigenom svåranalyserade — härskar det senare 1400-talets parallveekstil, hur illa den än återgives. Helt annat är förhållandet hos den typ, här närmast är av intresse, den äldsta i serien: inte blott att den till hela sin art är de andra kvalitativt över- lägsen, här rår ännu höggotik, må vara i en sen uppenbarelseform.
Posen företer ännu den karakteristiska höttmjukheten, dräktvecken förlöpa i långa, hela linjefall. Och — här rör jag vid det moment, för vars skull jag så pass länge uppehållit mig vid dessa i sig själva trots sina förtjänster långt ifrån betydande små arbeten: dessa dräkt- veck äro fördelade på ett sätt, som synes kunna direkt avledas från den stora Birgittastatyn i Vadstena. Se — helst Neslandexemplet, det bäst bevarade av samtliga — i jämförelse med statyn något snett från dess vänstra sida och en aning uppifrån: samma anläggning av man- teln över den mot åskådarna vända axeln, samma stora svep av breda.
" Hos den enligt min mening yngsta typen består ramen av en av två kolonnetter buren rundbåge, över vilken ses Kristus och Maria i halvfigu- rer, medan inskriften placerats under huvudbilden.
3:1 Eller efter den av N i c o l a y s e n , Norske Fornlevn. s. 233, 776 före- slagna — och måhända rätt sannolika — läsarten: in vatst. mt. d. v. s. in Vadsteme monasterio, i Vadstena kloster.
D E N . E X T A T I S K A. B I R G I T T A 8 3
praktfulla veck, som en katarakt flödande från det ena knät ut över föt- terna i kjortelpartiet därunder, samma solfjäder av kortare veck över det andra, uppstående knät! Märk ytterligare ett: överkroppens kast bakåt och det rörelsen följande, tillbakahöjda huvudet — två moment av vilka intetdera återvänder i de senare typutformningarna (se fig. 11 och 12), men som däremot också de giva en ofrånkomlig anknyt- ning till Vadstenastatyn! Jag kan ej tänka mig annat, än att märket vill giva en omedelbar föreställning av den stora kultbilden i den av så inånga besökta klosterkyrkan bevarat, som det var avsett att bliva, både som ett fromhetsbevis, som ett kvitto på gjord vallfärd och som ett slags »vykort» med föremålet för den långa resan att vid återkom- sten visa för de hemmavarande, överraskande skulle ett dylikt förhål- lande också knappast vara: det skulle utgöra en direkt analogi med vad jag trott mig kunna konstatera med avseende på samstämmigheten mellan kultbilden i Olovskatedralen i Trondheim och det därifrån ut- gångna pilgrimsraärket i dess äldsta nu kända gestalt (1200-talets mitt)34 eller den mellan den undergörande Korsnedtagningsgruppen i dominikanernas klosterkyrka i Stockholm och det densamma reprodu- cerande märket;35 att förhållandet varit ett omvänt, att den store, ori- ginellt skapande Johannes Junge anslutit sig för sin skulpturs vid- kommande till ett redan existerande märke av detta fattiga slag, finner jag uteslutet. Märket bör alltså tillkommit samtidigt med — eller omedelbart efter — det statyn ställdes upp på sitt rum, 1435, en hän- delse som bör hava föranlett en stor tillströmning av fromma valltär- dande.30 Denna förmodan motsäges i vart fall ej av de data, som kunna åberopas för kontroll: ringklockan från Tjureda, varpå —
*• af U g g l a s , Kultbild och pilgrimsmärke (Fornvännen 1943 h. 2—3, ännu ej utkommet).
" a t U g g l a s , »Helga lösen» i Stockholm (Svenska Dagbladet den 30 juni 1941). Märk också, att av allt att döma den helige Servatius' huvud- rolikvariuin av år 1403 i den åt helgonet vigda domen i Maastricht givit den omedelbara förebilden för utformningen av pilgrimsmärkena från denna plats (af U g g l a s , Till den medelt. bronsgjutu. bist s. 86 ff.) — alltså också här ett slags växelverkan mellan kultbild och märke! I förbigående nämnt tror jag för övrigt, att en synpunkt av det slag, som här antytts, skulle visa sig fruktbar att anlägga även i andra tall än de nyss tangerade, då det gäller problem analoga med dem, som här berörts.
311 Märk att detta märke — lika litet som de yngre typerna — ansluter sig till den »realistiska» Birgitta! Denna, som håller sin bok i knät, har helt visst aldrig varit utrustad med en pulpet.
É
som nyss (sid. 80) påpekades — av allt att döma ett Vadstenaraärke av här åsyftad art förekommer, torde varit gjuten omkring 1450,37 och Hablingbo-klockan38 är daterad 1483; intet årtal i förbindelse med ett märke av kategorien ifråga faller åtminstone före 1435.
Men förhåller sig så som jag nyss försökt göra troligt, måsto givetvis allvarlig hänsyn tagas till märken av denna kategori, då det
Fig. 11—12. Karlskyrka, Uppland (till v.) och Nylödöse (till h., Göteborgs museum). Pilgrimsmärken från Vadslena.
Karlskirehc, Uppland (links) und Nylödiise (rechts; Museum (löteborg).
Pilgerabzeichen von Vadstena.
gäller att i tankarna rekonstruera Vadstenastatyn. Gav redan Vi- singsöpendangen uppslag till en dylik rekonstruktion i form av en skrivande, sittande framför en pulpet mod bok, bekräftas detta upp- slag uttryckligen, synes det mig, av pilgrimsmärket av typen Nesland eller Gudmundrå. Här står pulpeten på sin plats, här lyfter figuren sin högra hand omslutande en penna — även på det relativt väl- bibehållna Neslandexemplaret är visserligen denna detalj så pass ska- dad, att den ej gör sig så gällande, som den helt visst ursprungligen gjort och så som den klart kommer till uttryck i de yngre från det äldre originalet avledda märkestyperna t. ex. exemplaret från Oslo
37 E n a n n a n klocka i T j u r e d a , med samma g j u t a n n ä r k e som på den, som h ä r ä r i åtanke, iir gjuten 1453 ( L i n d s t a m , V å r bygd, 1932 s. 4 1 ) .
38 V a r o m se ovan s. 80 not 29.
D E N » E X T A T I S K A . B I R G I T T A 8 5
L a d e g å r d (Universitetets oldsaksamling, Oslo)3 9 eller originalen till fig. 11 (nyligen gjort fynd vid K a r l s k y r k a , U p p l a n d )4 0 och fig. 12 (Lödöse, G ö t e b o r g s m u s e u m )4 1 — h ä r l ä g g e r den s k r i v a n d e sin a n d r a h a n d på bokens u p p s l a g framför sig. P u n k t på p u n k t stäm- mer med Visingsöbildens a n t y d n i n g a r och j a g k a n ej se, h u r man kan u n d e r l å t a att g o d k ä n n a d e r a s innehåll också för Vadstenakonst- verkets vidkommande.4 2
Medan L i n d b 1 o m4 3 lämnat frågan om s t a t y n s u r s p r u n g l i g a ge- staltning och u p p s t ä l l n i n g öppen, h a r R o o s v a l4 4 r e d a n för flera å r sedan varit inne på en tanke, som i stort sett sammanfaller med den, j a g h ä r framfört, men som h a n själv m i s s t r o t t : »det ä r väl alltför om- s t ä n d l i g t att t ä n k a s i g den s. k. B i r g i t t a - s t a t y n k o m p l e t t e r a d av en fristående pulpet med skrivdon å ena sidan och en i n s p i r e r a n d e K r i s t u s å den a n d r a » , helst som de ej satt något som helst s p å r d ä r a v på s t a t y n själv — alltså bör denna överhuvud ej r u b r i c e r a s som en Bir- gitta u t a n P i n g s t i m d e r - M a r i a .4 3 Men den K r i s t u s - u p p e n b a r e l s e , h ä r förutsattes som en nödvändig beståndsdel i ensemblen, k a n — och h a r , ville j a g tro — e r s a t t s e n b a r t av en välsignande och därmed i n s p i r e r a n d e hand, s å som skett i v å r a m ä r k e n av samtliga ty- per (den y n g s t a o b e r ä k n a d , d ä r handen utbytts med en vision av
:" Härom ovan s. 78 not 26.
40 Dess framtida förvaringsort är ännu ej (december 1942) bestämd.
41 af U g g l a s , Lödöse s. 612 (fig. 287).
42 Förhemligas bör visserligen ej, att den bekanta gravyren av »skräpkam- maren» i Vadstena klosterkyrka, utförd vid 1700-talets slut av Johan Fredrik Martin (efter original av hans bror Elias, F r ö 1 i c b, Bröderna Elias och Johan Fredrik Martins gravyrer, 1939 s. 237 f. [nr 200]; fig. 13) visar den ifrågavarande statyn på ett sätt, som skulle kunna tagas till intäkt mot det rekonstruktionslörslag, som här ovan skisserats; figurens högra hand lyftes i en hållning, som ungefär sammanfaller med Visingsöbilden, men den vänstra banden — visserligen ej lyft så högt som den högra — har flätan riktad uppåt, ej nedåt. Men så föga exakt gravyren visar sig vara — man kan kontrollera det på återgivandet av andra kända Vadstenakonstverk, som företrädas på bilden — är det helt orimligt, synes mig, att lägga av- görande vikt därpå, i vart fall ej — som jag (s. 74 not 18) framhöll — giva gravyren vitsord framför den plastiska systerbilden i Visingsö kyrka.
Troligen vågar man emellertid sluta sig till — och det är intressant nog
— att bildon ännu vid 1700-talets slut hade sina händer i behåll.
43 Den hel. Birgitta s. 21.
44 Kult och konst 1908 s. 28.
45 Se ovan s. 69.
t *
Kristus och Maria sida vid sida inom en molnkrans), och själv ville jag gå ännu ett steg längre: märkena hava något att säga även om statyns uppställning, dess arkitektoniska inplacering i rummet. Att den stått helt fri och isolerad är knappast troligt, då det gäller en senmedeltida enkelfigur; åtminstone en baldakin av ett eller annat slag bör väl ha begränsat dess vo- lym i vertikal riktning. Men med så kraftiga dimensioner, bilden äger också i djup och sidled, och med den utökning av totaliteten, pulpeten åstadkommit, kan en dy- lik baldakin knappast svävat fritt, utan har behövt stöd av uppbäran- de kolonnetter el. dyl. — och där- med är en altarbyggnad färdig, som principiellt sammanfaller med den, blymärkena återge. Givetvis kan det synas djärvt att draga en allt för viltgående slutsats av de enkla och föga realistiska produk- ter, som dessa märken äro; jag menar långt ifrån, att man har att vänta detaljöverensstämmelser mel- lan dem och den stora skulpturen- semblen. Men i de allmänna dra- gen finner jag det icke osannolikt, att en viss samstämmighet förele- gat; märkena av Neslandtyp ha säkerligen ett rätt sanningsenligt vittnesbörd att ge om deras original.
Vadstenastatyn får man alltså enligt min mening tänka sig inkom- ponerad i en arkitektonisk ram av något slag — kanske ett halvslutet
»helgonskåp», men kanske snarare en med mera öppen uppbyggnad, något i stil med baldakinarrangeraanget över figurbilden i det vad- stenensiska brödrakonventets sigill från senast 145146 (tig. 14) — och i denna ram har den suttit ungefär i kvartsprofil med pulpeten något
Fig. 13. J. F. M a r t i n : »Skräpkam- marcn» i Vadstena kloster vid 1700-
talets slut, gravyr (detalj).
J. F . Martin: Die •Rurapclkammen im Kloster zu Vadstena. Ende des 18.
Jahrhunderts, Gravierung (Detail).
F 1 e e t w o o d i Birgittautställn. 1918 kat. s. 180 f. ( n r 178).
D E N . E X T A T I S K A . B I R G I T T A 87
skjuten åt vänster sida.47 Den fria luft ovantill och utåt, som man ville tänka sig Som atmosfär för den visionäras trance och extasens gränslöshet, har på detta sätt stängts ute — och därmed, måste det erkännas något av denna extas själv, sådan man trott den uttryckt av statyn uppfattad som en Thcresa, en Margareta Ebner eller en Mar- guerite Mario Alacoque.
Fig. 14. Vadstena kloster. Brödrakonvcntcts sigill (Kungl. biblioteket).
Vadstena Kloster. Siegel der Tirildcrschuft (Königliche Bibliothek).
Man konstaterar det onekligen med en viss avsaknad av något, som tidigare gällt för ett dyrbart värde och som till viss grad ryckt Johannes dunges mäktiga skulpturskapelse in i de stora oförklar- liga, över tidssammanhangen levande konstverkens värld. Sitt eget värde som betydande konst äger den väl fortfarande, sin mäktighet, och sin märklighet, men i och med att den ställts in under Birgitta- ikonografins så att säga ordinarie schema, har den liksom normali-
47 Detta alltså i analogi med p i l g r i m s m ä r k c n a . Men frånses b ö r ej, att det n y s s citerade sigillet för brödrakonventet visar helgonet sittande r a k t bakom ett b o r d !
serats, blivit t a m a r e , trivialare. Mystiken h a r r a t i o n a l i s e r a t s och d ä r med t r u b b a t s av. Åtminstone den som s k r i v e r detta k a n inte u n d a n - d r a g a sig det intrycket och måste p å sitt sätt beklaga, att h a n själv i s i n m å n bidragit till att f r a m k a l l a det. Men h a n h a r haft att följa sitt imperativ som historisk t o r s k a r e .
Z U S A M M E N F A S S U N G
( J A R L II. A F U G G L A S : I ) i e »ekstatische» B i r g i t t a in der Kloster- kirche zu Vadstena.
Das beriibmteste aller Bilder von der heiligen Birgitta, die grosse Statue in der Klosterkirche zu Vadstena, die die »ekstatische» genannt zu werden pflcgt (Abb. 1; Lit. S. 65, Not 2), zeigt die schwedische Selle- rin, während sie eine göttlichc Offonbarung in einer Art Verziickungs- Zustand entgegennimrat, wie er in einem Zeugnis aus ihrem Kanonisa- tionsprozess beschrieben wird (s. das Zitat S. 67). Die Arbeit wird heute allgemein um ungefähr 1435 datiert — sie ist entstanden in Zusammen- hang mit einem in diesem Jahr geweihten Birgittaaltar — und wird dem angesehenen liibeckischen Kunstler Johannes Junge zugeschrieben (Lit.
S. 68 ii. f., Not. 7—10). Das Motiv, so, wie man annimmt, os sich hier darstellt, ist innerhalb der ganzen birgittinischen Ikonographie im wesentlichen oinzigartig. Ein pathetischcr Zug geht zwar durch die ganzo Kunst von Junge; aber wie er hier hervortritt, ist er so ungowöhnlicb und steht dom verztlokten Expressionismus bei den barockbeeinflussten Heiligen so nahe, dass man sich fragen känn (Roosval, Lit. S. 69, Not. 11), ob dio Statue in der Tat eine Birgitta ist und nicht eine Maria aus einem Pfingstwunder. Verf. fiir seinen Teil halt an der Bestimmung der Statue als eines Birgittabiides fest und glaubt, dass das Ungewöhnlicbo und fiir die damalige Zoit Befromdliche darin sich bei einer näheron Analyse weniger schwer begreiflich zeigen diirfte als es fiir die meisten erscheint.
Offenbar ist der patbetische, barockmässige Eindruck, den die Figur bervorruft, dadurch entstanden, dass man im allgemeinen davon aus- gogangen ist, die jetzt fohlenden Hände des Bildwcrkos seien nach oben gerichtet gewesen, also in einer typisch ekstatischen Geste eingofangen.
Aber gerade dies ist unbewiesen und nicht glanbhaft. Verf. begrtindet seine Meinung durch einen Vergleich mit einer anderen Birgittastatue, aus der Brahekirche auf der Insel Visingsö, Prov. Småland (Abb. 2—3), wo die Hände noch erhalten sind. Diese Statue — im Format praktisch identisch mit ihrem Gegcnstilck in Vadstena — ist in der wissenschaft- lichen Diskussion bisher deshalb ziemlich unbeachtct geblieben, weil sie als eine Kopie der letzteren betrachtet wurde, angeblich am Ende des 16. Jahrhunderts öder in noch neuercr Zeit ausgefuhrt. Aber das ist nach Ansicht des Verf. irrig. Die fiir diese Datierung gcgebene Begriindung ist so unbestimrat und wenig sagend, dass ihr keine Beweiskraft bei-
D E N ' E X T A T I S K A ' B I R G I T T A 8 9
gomcssen werden känn; Verf. seinerseits sieht keine andere Lösung, als dass die Visingsöskulptur, die in fast allén Einzelheiten mit derjenigcn aus Vadstena ubereinstimmt, ganz einfach eine zeitgenössische Replik von dieser ist und aus der eigenen Werkstatt von Junge stammt. Die Hände der Statue in Visingsö (Abb. 4) ergeben, dass die rechte, hocber- hoben, zwischen den Fingern eine Schreibfeder öder Griffel halt — ana- log mit einem Armreliquiar aus Silber fiir eine Birgittareliquie im Staatlichen Historischen Museum (aus der Domkirche in Linköping, ver- mutlich aus den 1430er Jahren; Abb. 5) und einem anderen, fruher in der Domkirche zu Lund, »babente ponnam inter digitos» (Lit. S. 75, Not.
19, 20) — während die andere Hand anf einem Buch (die Offenbarungen der Heiligen) rubte öder auf dieses zeigte, das auf einem Tisch odcr einem Pult davor lag.
Aber oine solche Darstellung der Birgittagestalt ist ja an und ftir sich die allgemein angenommene, von der italienischen Miniatur aus dem Jahre 1399 in der Biblioteca coinmunale zu Siena (Abb. 6) bis zu dom bekannten niederländischen Altarschreingcmälde in der Domkirche von Västerås (etwa 1510; Abb. 7). Das Motiv findet sich auch in einer bisher wenig beachteten Darstellungsgruppe wieder: den von Vadstona stammenden Pilgerabzeichen.
Diese Abzeichen lassen sich in vier zeitlich aufoinanderfolgende Typen eintellen (Lit. S. 78, Not. 26; Verf. kommt in einem anderen Zusammen- hang oingehender auf sie zuriick). Der jiingste in der Reihe, aus der Zeit von etwa 1500, wird durch Abb. 8, einer der unmittelbar vorange- henden Typen durch Abb. 11 und 12 illnstriert. Älter als diese ist offen- bar das Original zu Abb. 9 (Lit. S. 79, Not. 28), das länge das einzig bekannte seiner Art war; diese Gruppe känn jedoch jetzt — von einigen Abgiisson auf ein paar Kirchenglocken abgesehen — durch zwei vor kurzom gemaebtc Funde ergänzt werden (Lit. S. 81, Not. 31; Abb. 10;
man beachte, dass beide zu demselben Typus gehören, obwohl sie aus verschiedenen Gussformen hervorgegangen sind!). Eine Vergleichung des zuletzt genannten Typus mit Junges Vadstenastatue macht klar, dass dieses Abzeichen die letztere ziemlich genau nachbildet — beachte die Faltenanordnung, die Haltung, den zurilckgoworfenen Kopf! — eine Nach- bildung, die keinesfalls etwas Besondcres darstellt; auch die Kultstatiic des heiligen Olaf in der Domkirche zu Trondheim sowie die wundor- tätige Kreuzabnahmegruppe in der Dominikanerkirche von Stockholm sind in den von dort ausgogangenen Pilgerabzeichen wieder zu erkennen (Lit. S. 83, Not. 34, 35). Das fragliche Abzeichen zeigt Birgitta an einem Pult schreibend, also in Ubereinstimmung mit der ilblichcn Birgitta-Ikono- graphio, und in der Haltung, die bereits das Visingsöbild zeigte; die durch dieses gegebenen Hinweise worden also in bohem Masse durch das erörterte Pilgerabzeichen verstärkt, das, wie gesagt, offenbar die Vadstenastatue wiedergeben will und sicherlich im Anschluss an die Einweihung des Altars entstanden ist; in jedem Fall diirften diese zwei
Zeugnisse, das Visingsöbild und das Abzeichen, den Vorzug vor der Gravierung aus dem Ende des 18. Jahrhunderts verdienen, dio hier auf Abb. 13 gezeigt wird, wo aber die Hände auf eino abweichende Weise als wie sie der Verf. vorträgt, wiedergegeben werden. Die Vadstena- skulptur durfte also als im Anschluss an das Visingsöbild und die Abzeichen rekonstruirt gedacht werden und zwar mittels eines vor das Bild ge- steliten Schreibpultes (öder eines Tisches, vgl. das Siegel der Vadstena- Briiderschaft, Abb. 14), vielleicht auch mittels einer architektonischen Einrahmung der einen öder anderen Art. Dadurch, dass dieses Kunst- werk auf das allgemeine Schema der birgittiniscben Ikonographie von einer Konzeption aus vereinfacht wird, die frtiher die Vorstellung von einer heiligen Therese öder einer Marguerite Marie Alacoque erweckt hat, wird allerdings etwas von seiner geheimnisvollen und einzigartigen zauberischen Kraft genommen. Diese Vereinfacbung ist aber doch aus wissenschaftlichen Grunden notwendig.
