»DEN LILLA STOCKHOLMSREBUSENS» LÖSNING
AV
C A R L R. A F U G G L A S
Idenna tidskrift för år 1934 (s. 28 ff) har jag under titeln: »Ett par ikonografiska observationer. En liten Stockholmsrebus»
behandlat den kuriösa, 1558 daterade tympanonsten — eller snarare portalöverliggare — som finnes inmurad i hörnhuset mellan Svartman- och Kindstugatorna i Gamla staden i Stockholm, vid nämnda tidpunkt tillhörigt »bårdskäraren» Henrik Quant, vars initialer och bomärke äro inhuggna i stenen (fig. 1). Uppsatsen gick ut på att visa, att den tydning därav, som en gång givits av S i m o n s s o n1 och som sedan tycks vara allmänt antagen, nämli- gen som en episod ur lakar- och »bårdskärar»-helgonens, diosku- rerna Kosmas' och Damianus', martyrium, inte gärna kan hava träffat det riktiga, samtidigt som jag måste tillstå, att det bidrag till belysande av gåtan, jag trodde mig kunna framföra, inte heller det kunde anses som ett slutord, utan att rebusen fortfarande måste betraktas som olöst.
Rubriken här ovan innebär en åtskilligt djärvare formulering, men jag skall här nedan försöka att giva skäl därför. I vart fall torde man väl nu kunna säga, att åtminstone det huvudsakliga av bildens gåtfullhet bringats å sido och att det spår, jag tog upp i uppsatsen i fråga, torde hava lett i rätt riktning.
Uppsatsen ville fastslå följande huvudtes: långt före Stockholms- reliefen höggs, ha i vårt land kompositioner av analogt slag varit kända, visande två personer liggande på alla fyra, förenade medelst ett över nackarna lagt rep och stretande åt vart sitt håll, men
1 Ett gammalt bårdskärarhus och dess märke (Samfundet S:t Eriks års- bok 1915, s. 154 ff.).
1 — Fornvännen 1937.
Fig. 1
Stockholm, Kindstugatan 18. Portalöverliggare. (Foto Stockholms Stadsmuseum.)
detta i sammanhang, som uppenbarligen ingenting haft med Kos- mas' och Damianus' historia att göra. De förekomma i vissa medel- tida, kyrkmålningar, motivet har alltså förreformatoriska rötter och det har till döma av platserna för dess uppträdande haft någon moralisk-didaktisk innebörd. Jag framförde två exempel där- på, det ena bland kalkmålningarna i Tensta kyrka i Uppland av ar 1437 (fig. - ) , del andra — nu ej längre existerande, men känt
| J $ ^
Fig. 2.
Tensta kyrka, Uppland. Kalkmålning. (Foto Antikvariskt-topografiska ark.)
. D E N L I L L A S T O C K H O L M S R E B U S E N S , L Ö S N I N G 3
TBi
*,V
v,«
si w
Fig. 3.
Hargs kyrka, Uppland. Kalkmålning. (Akvarell av E. Dahl i Ant. top. ark.)
genom en ä l d r e a v b i l d n i n g — i H a r g s k y r k a i s a m m a l a n d s k a p , en k a l k m å l n i n g också det, daterad 1514. Avbildningen i fråga — en akvarell av E r n s t D a h l 1904 i A n t i k v a r i s k t - t o p o g r a l i s k a arkivet — r e p r o d u c e r a d e s ej i min u p p s a t s p å g r u n d a v f r a m s t ä l l n i n g e n s obscena detaljer, men d i s k r e t i o n s s k ä l e n m å s t e h ä r v i k a ; för det följande ä r den för v i k t i g för a t t k u n n a u n d e r t r y c k a s (fig. 3).2
Utom dessa t v e n n e exempel h a r j a g efter u p p s a t s e n s p u b l i c e r i n g gjort b e k a n t s k a p med ä n n u t v e n n e , b å d a k a l k m å l n i n g a r , den ena ö v e r b å g e n till den v ä s t l i g a s t e t r a v e n i E s t u n a k y r k a , U p p l a n d , från 1450—1460-talen3 (fig. 4), den a n d r a över k o r b å g e n i A l n ö g a m l a k y r k a , Medelpad (fig. 5)4, stammande från omkr. 15205, var- j ä m t e fil. dr C. A. Nordman, H e l s i n g f o r s , h a r meddelat mig, a t t y t t e r l i g a r e a n d r a k u n n a a n f ö r a s från f i n s k a k y r k o r ; h a n s t ä l l e r i u t s i k t en p u b l i c e r i n g d ä r a v .
3 Mästaren till Hargs kyrkas målningar tyckes över huvud varit intres- serad av kuriösa umnon, så som framgår av cn nyligen publicerad uppsats av A m a r k , Sankta Kakwkylla (Fornvännen 1935, s. 357 ff.).
3 C o r n e l l och W a l l i n , Uppsvenska målarskolor på 1400-talet (Stock- holm 1933, s. 35 f, 93 f, pl. 46 b (motivet där kallat »eldprovets.).
4 Framställningen omnämnd, mon oj tydd eller avbilda! hos M e 11 g r e n, Alnö gamla kyrka (Sundsvall 1928), s. 33, samt i Sv. kyrkor, Medelpad, s.
90 (»en dragkamp mellan tvonne män>).
5 C o r n o.ll, Norrlands kyrkliga konst under medeltiden (Uppsala och Stockholm 1918), s. 119, Sv. kyrkor, Medelpad, s. 85.
Fig. 4.
Estuna kyrka, Uppland. Kalkmålning. (Foto Ant. top. ark.)
Motivet för f r a m s t ä l l n i n g a r n a är, som j a g p å p e k a t , den gamla, s y n b a r l i g e n m y c k e t p o p u l ä r a folkleken »dra g r ä n j a » — n a m n e t läses u t t r y c k l i g e n i n v i d m å l n i n g e n i H a r g0 — en d r a g k a m p , som u t f ö r d e s så, a t t ett r e p , en rem el. dyl. s p ä n d e s k r i n g n a c k a r n a på de båda t ä v l a n d e , för vilka, l i g g a n d e på a l l a fyra, det sedan gällde att d r a g a m o t p a r t e n u r dess l ä g e ; i v i s s a fall h a r man h i t t a t på att f ö r s v å r a t ä v l i n g e n g e n o m att l å t a p a r t e r n a » s t ä l l a upp» på v a r sin sida om en bäck, på a n d r a håll h a r man — såsom på I s l a n d el- ler s å som det framställdes både på T e n s t a - och A l n ö - m å l n i n g a r n a samt Stockholmsrelieten — tänt mellan dem en eld, som givetvis betydde ett obehag att k o m m a i b e r ö r i n g med, men som g a v leken en e x t r a s p ä n n i n g . L e k e n h a r , u n d e r a v v i k a n d e b e n ä m n i n g a r , haft ett m y c k e t vidsträckt u t b r e d n i n g s o m r å d e och p r a k t i s e r a s än i dag h ä r och d ä r ; j a g a v b i l d a r h ä r t v å s å o r t l i g t d i s p a r a t a e x e m p e l som f r å n J ä m t - land7 (fig. 6) och T y r o l e n8 (fig. 7).
6 Av ett visst intresse är också, att den namnes bland de första av de folkliga jullekar, som förekomma i en versifierad förteckning över dylika från 1700-talets mitt (P: n N i l s s o n , Årets folkliga fester, 2:a uppl., Stockholm 1936, s. 265):
>Julcklubban stå på stubben,
draga gränja, torka raalt> o. s. v.
7 Bilden tagen år 1932 vid on skogsarbctarkurs vid Halåsen, publicerad av A x e l S c h a r d i Skogen, organ för Svenska skogsvårdsföreningen 1932, s. 335.
8 Ur tidskriften Swing 1934, nr 25, s. 18.
.D E N L I L L A S T O C K II O L M S li E B U S E N S, L O S N 1 N G
Fig. 5.
Alnö gamla kyrka, Medelpad. Kalkmålning. (Foto Ant. top. ark.) Då emellertid motivet i fråga uppträder inom en kyrkas murar eller på huvudplatsen över ett förnämt borgerligt hus' ingångsdörr, står det icke där för sin egen skull, som en lustig genrebild helt enkelt — så mycket är väl omedelbart klart. Men vad fördold inne- börd har det haft just där? Det är knuten, det gäller att lösa, och det var just inför den, jag i min citerade uppsats fick giva upp.
Jag antydde blott helt flyktigt, att man väl för medeltidsbilclernas vid- kommande finge tänka sig, att motivet förmedlats konstnären via någon predikan eller annars någon uppbygglig skrift, där det fått tjänstgöra som »exempel» för någon dygd eller någon last, och att det i en munkfientlig reformationsmans händer med tiden fått byta skinn och tillagts någon antipapistisk tendens. Men hur och på vad sätt detta skulle ägt rum, kunde jag ej säga.
Det var därför av verkligt intresse, då, någon tid efter det min uppsats lämnat trycket, i mina händer föll en avhandling, offent- liggjord i en tämligen förbisedd publikation, »Hannoversche Ge- schichtblätter», som på en gång bragte saken i ett nytt läge.9 Av- handlingen, vars titel är »Das Strebkatzenziehen, ein Kraftspiel des Mittelalters und seine Spuren in deutscher Sprache und Kunst»
har dr E r n s t B a l l e r s t e d t till författare och lästes i den nämnda tidskriften år 1901, s. 97 ff. I följande årgång av tidskrif-
" Jag har professor V. C. Habicht, Hannover, att tacka lör cn hänvis- ning till publikationen ifråga.
Fig. 6.
Jämtland. »Dra gränja». (Ur Skogen 1932)
ten (1902, s. 241 ff) anslöt s i g d ä r t i l l ä n n u en u p p s a t s v ä r d a t t a n t e c k n a : » D a s S t r e b k a t z e n z i e h e n auf e i n e r L i i n e b u r g e r Beischlag- w a n g e » a v H a n s G r a e v e n .1 0
B a 11 e r s t e d t1 1 a v b i l d a r och b e s k r i v e r en t e r r a k o t t a r e l i e f in- g å e n d e i en f r i s p å den del a v H a n n o v e r s g a m l a r å d h u s , som b y g g d e s å r e n 1453—145512 (fig. 8), d ä r motivet i f r å g a å t e r g å r i en form, som m a n omedelbart i g e n k ä n n e r f r å n de s v e n s k a medel- tida v a r i a n t e r n a a v temat. S ä r s k i l t e r i n r a s m a n om m å l n i n g a r n a i H a r g och A l n ö1 3: i t ä v l i n g s k a m p e n s h e t t a h a v e d e r b ö r a n d e s kosty-
10 Ämnet lär dessutom, enligt uppgift, vara behandlat i cn uppsats i tid- skriften Niodersachson 1930, men jag har icke varit i stånd att i något svenskt bibliotek anträffa just denna årgång, lika litet som en annan uppsats, av W a r n c k e, Das Luder- und Strebkatzenziehen (Nioderdout- sche Monatshefto 1931, s. 441 ff), vartill hänvisas i samme förf:s referat av min artikel i Fornvännen i Zeitschrift des Vereins fiir Liibeckische Geschichte und Altertumskunde 1935, s. 187 f.
11 A. a., s. 100 f. Avbildningen är uppenbarligen ej helt korrekt, som fremgår vid en jämförelse med den fotografiska — tyvärr i litet format framställda — reproduktionen i Die Kunstdenkmäler der Provinz Hanno- ver, Stadt Hannover (Hannover 1932), s. 363. Originalet till denna repro- duktion har emellertid levererats från Staatliche Bildstolle, Berlin, med avbildningsrätt.
13 Frisens upphovsman är, enligt II a b i c h t , Die gothischo Kunst der Stadt Hannover (Hannovorsche Geschichtblätter 1913, s. 250), en skulptör vid namn Hans Teygcler.
13 I viss grad också om den i Estuna, där framställningens naturalism dock är mildare.
D E N L I L L A S T O C K II O L M S R E B U S E N S . L Ö S N I N G
Fig. 7.
Tyrolen. »Dra gränja». (Ur Swing 1984).
mer kommit i oordning, så att pantalongerna mer eller mindre glidil av och — som det *ägs om Hannover-bilden — »lässt sichtbar wer- den, was besser bedeckt bliebe»; i sistnämnda bild drar en 11 listades- varande kvinna varkunsamt rockskörten över de mest kompro- metterande kroppsdelar, den ene kämpen visar upp. medan en man mitt emot henne elakt grinar, med fingrarna i munnen, at spek- taklet. Snarlika framställningar finnas på mer än ett håll i Tysk- land, ehuru med kompositionen inskränkt enbart till de båda täv- lande och mindre burleska i detaljerna. Några för förstående av Stockholmsreliefen särskilt viktiga skola nämnas längre ned. Här påpekar jag blott som några förberedande exempel i till allmänhet misericordia-reliefon på en korstol i klosterkyrkan i Kappenberg i AVestfalen, tillkommen 1509—152014 (fig. 9) — här ligga parterna, förenade av ett rep över nackarna, på knä. synbarligen licarbctande varandra med knytnävarna — en snidad bjälke pa fasaden av ett sengotiskt (nu nedrivet) hus i Qitctllinburg15 (fig. 10) — där par-
14 Vänligen påpekad för mig av fil. kand. Gunnel Samuelsson. Angående korstolons datum se B u s c h , Doutscho Chorgostiihle in socbs Jahrhun- derten (Hildesheim och Leipzig 1928), s. 36.
16 B a l l e r s t o d t : a. a. s. 106 not 1, B r i n k m a n : Geschichte der llolzbaukunsi in Quodlinburg (Zeitschrift des Ilarz-Vereins fiir Geschichte und Altertumskunde 1894, s. 251, pl. 111:4).
Fig. 8.
Hannover, gamla rådhuset. Detalj av fris. (Foto Staatl. Bildstelle, Berlin).
t e r n a s t r ä v a åt v a r t sitt håll i s t å e n d e s t ä l l n i n g och med r y g - g a r n a mot v a r a n d r a — samt, ett tredje exempel, en s t e n l i g g a r e i n m u r a d i portbågen mellan det s. k. k a n s l i h u s e t och det egentliga r å d h u s e t i Liibeck1 0 (fig. 11), också den s e n g o l i s k1 7, h ä r med de t ä v l a n d e i den v a n l i g a k r y p a n d e s t ä l l n i n g e n och dessutom med en e I d b r i n n a n d e mellan dem1 8, a l l t s å en d i r e k t m o t s v a r i g h e t till vad vi finna å ena sidan hos v å r a T e n s t a - och Alnö-målningar, å den a n d r a h o s Stockholms-reliefen.
E n detalj, som v i s a r den y t t e r s t n ä r a k o n g r u e n s e n m e l l a n motivet i dess t y s k a och s v e n s k a v a r i a n t e r , ä r den b e t s e l l i k n a n d e lilla k ä p p el. dyl., som b å d a de s t r i d a n d e p a r t e r n a b ä r a i m u n n e n på H a n n o v e r - reliefen och å t m i n s t o n e den ene a v dem på den n e d a n n ä m n d a re-
16 B a l l e r s t e d t: a. a. s. 103 t ; W a r n c k e , Zeitschr. d. Ver. f. Liib.
Geschichte und Altertumskunde 1935, s. 187, sammanställer den med förut omtalade svenska motiv.
17 Uppenbarligen frän rådhusets utvidgning vid 1400-talets slut ( S t i e h l : Dass deutsche Rathaus im Mittelalter, Leipzig 1905, s. 83.) Ori- ginalet nu i St. Annen-Museum, Liibeck. Reliefen motsvaras vid bågens andra sida av en annan, nu emellertid genom omhuggning starkt skadad, helt visst en variation av samma tema som på motsatta sidan: två hundar, som slåss om (eller gnaga på) ett ben, vid sidorna därom ett skrattande narrhuvud och huvudet av cn bekymrad äldro man med glasögon — jäm- för Hannover-reliefen! Märk också nedan s. 17, not 38.
18 Uttryckligen framhållet av B a l l e r s t e d t: a. a. s. 104. Förhållandet framträder ej rätt tydligt på här meddelade avbildning (foto St. Annen-
Museum, Lubeck).
11 B .V L I L L A S T O C K I I O I. M S R B B U S E N S . L Ö S N I N G
Fig. 9.
Kappenberg (Westtalen), klosterkyrkan.
Relief på korstol.
(Foto Deutsch. Kunstverlag, Berlin).
liefen i B r a u n s c h w e i g , men också en av k ä m p a r n a i Tensta-mål- n i n g e n liksom också i bilderna i Estuna och Alnö.1 9 D e n n a i mun- nen b u r n a k ä p p h a r på g a m i n a l - h a n n o v e r a n s k a k a l l a t s » L u d e r » ;
»das L u d e r z i e h e n » h e t e r H a n n o v e r - r e l i e f e n f o r t f a r a n d e i folkmun och b e n ä m n i n g e n s y n e s sedan som ett s l a g s t e r m i n u s t e k n i c u s h a v a u p p t a g i t s i den l i t t e r a t u r , d ä r motivet b l i v i t b e r ö r t . Ordet k v a r - levor ä n n u — utom i pejorativ betydelse med v i s s h ä n s y f t n i n g — s ä r s k i l t i j ä g a r s p r å k e t och b e t e c k n a r d ä r lockbete, agn, »der fette B i s s e n » . »Um das L u d e r zu ziehcn» b l i r d ä r m e d k a m p e n om läc- k e r b i t e n , det b ä s t a stycket.-0 D e n g a m l a t ä v l i n g s l e k e n b e n ä m n e s a n n a r s m e r e n d e l s inom t y s k t s p r å k o m r å d e » S t r e b k a t z e n z i e h e n » , ä v e n om a n d r a b e t e c k n i n g a r också förekomma.3 1 D å den å t e r g i v e s i k o n s t n ä r l i g a f r a m s t ä l l n i n g a r , a n k n y t e r den emellertid till vad
19 På sistnämnda, nyligen konserverade bild har den emellertid, tack vare konservatorns rätt naturliga okunnighet om ifrågavarande detaljs betydelse, uppenbarligen blivit något förvanskad; vad den vänstra figuren angår synes don — av fotografi att döma — verkligen löpa gonom den- nas mun, medan hos den andra den blott blivit kvar i rudimentär form, som en liten svart stav intill mannens högra kind.
20 B a 11 e r s t e d t, a. a., s. 101 f.
s l B a 11 e r s t e d t, a. a., s. 97 f. Jämför lekens norska namn: »dra kattestrupa» ( G ö t l i n d , Idrott och lek. Nordisk kultur XXIV, Stock- holm, Oslo och Köpenhamn 1933, s. 22)!
Fig. 10.
Quedlinburg, privathus. Snidad bjälke. (Ur Zeitschr. d. Harzver. f. Gesch.
u. Altertumsk. 1874).
Fig. 11.
Liibeck, rådhuset. Skulpterad liggare. (Foto St. Annen-Museum, Liibeck.)
Fig. 12.
Braunschweig, Steinstrasse 3. Dörröverstycke. (Ur Die Bau- u. Kunstdenkm.
d. St. Braunschweig).
, D E N L I L L A S T O C K H O L M S R E B U S E N S » L Ö S N I N G 11
ovan angivits som »kampen om det bästa stycket» och därmed till mänsklig oenighet och egoism i allmänhet. Didaktiskt vill mo- tivet mana till försonlighet och eftergivenhet. Då det gavs plats över själva ingångsdörren till domstolslokalen i Hannover, innebar det där, menar B a l l e r s t e d t2 2, en erinring mot oresonlig pro- cesslystnad. Men också för många andra
mänskliga konfliktsituationer har det ve- lat sätta upp en varnande spegelbild och vara en maning till fridsamhet och sakt- mod gent emot trätgirighet och pockande på ens verkliga eller förmenta rätt. Allde- les särskilt tycks det tagits i sikte med avseende på äktenskaplig oenighet och gräl mellan äkta makar23; på ett mycket över- tygande sätt illustreras avsikten på etl skulpterat dörrö verstycke på det 1512 byggda huset Steinstrasse 3 i Braun- schweig — stammande från ett äldre hus, av år 1467 — där man dels ser ett kärleks- par sittande i allsköns gemytlighet, den förälskade herrn spelande luta för sin lilla vän, dels, i fältet intill, de båda nyss så såta makarna krälande i fullt slagsmål på mar- ken, förenade av det gemensamma fängslet, hon med flygande flätor, han med en »Lu- der»-käpp i munnen24 (fig. 12). I ordspråk
och satirisk litteratur hänsyftas därpå i än den ena, än den andra bemärkelsen — något vartill jag senare skall återkomma. Från alla parallelliseringar av denna mera profana art har heller ej steget varit stort att taga å ena sidan över till den rena, skämtsamma genren, såsom en sengolisk relief på en bänkgavel av sten i Liine- burgs rådhus-»Laube», varpå man ser en björn och en apa, stående på bakbenen på var sin sida om en kolonn, inbegripna i det ädla spe-
22 A. a., s. 101.
20 B a 11 e r s t e d t, a. a., s. 99 f.
24 Die Bau- und Kunstdenkmäler der Stadt Braunschweig (Braun- schweig 1926), s. 83, fig. 146. Avbildningen hos B a l l e r s t ed t, a. a., s.
102, mycket felvisande tecknad; beskrivningen har det oriktiga årtalet 1464!
Fig. 13.
Liineburg, rådhuset. Bänk- gavel. (Ur Hannov. Ge-
schichtsbl. 1902.)
l ä n k a d e p a r e t helt e n k e l t b l i v i t en g r o t e s k detalj i b a n d v e r k e t (fig.
14), å a n d r a sidan till de r e l i g i ö s a eller e t i s k a s y m b o l e r n a s om- r å d e . E n bild som den h ä r fig. 15 å t e r g i v n a , en t r ä r e l i e f f r å n P e t r i - f ö r s a m l i n g e n s i H a m b u r g f o r n a p a s t o r s l m s ( S c h m i e d e s t r a s s e 20, nu i Museum fiir H a m b u r g i s c h e Geschichte2 7), ger k l a r t besked d ä r o m : en a n d l i g , en k a n o n i k u s eller m u n k , och en h e r m a f r o d i t i s k djävul s l i t a åt v a r t sitt h å l l med det f ö r e n a n d e r e p e t ö v e r n a c k a r n a och
— e n l i g t vad det f ö r e f a l l e r — ett bål mellan s i g . Symboliken ä r k l a r : det ä r den fromme mannen, som k ä m p a r mot världen och sitt eget kött f ö r s i n n l i g a d e a v den tredje i den i n f e r n a l i s k a t r i a d e n , djävulen. F ö r t y d n i n g e n av v å r Stockholms-relief ä r det a v in- t r e s s e a t t o b s e r v e r a , att en k y r k a n s man h ä r befinnes u p p t r ä d a som p a r t i t v e k a m p e n . Ä v e n den ena (den h ö g r a ) k ä m p e n i den n y s s n ä m n d a L i i b e c k - f r a m s t ä l l n i n g e n s y n e s v a r a en sådan, s y n b a r -
25 G r a e v e n , a. a., s. 247 ff, med avb. Bankon uppställdes 1497 som gåva av rådmannen Claus Viskule (Die Kunstdenkmäler der Provinz Hannover, I I I : 2—3. Stadt Liineburg, Hannover 1906, s. 216).
" Die Bau- und Kunstdenkmäler von Westfalon, Kreis Wiedenbrilck (Mönster i/W 1901), pl. 57:2. Jag har provinzialkonservatorn dr phil. A.
Nöldeke, Hannover, att tacka för påpekandet av detta exempel. I ett brev omnämner han ännu två tyska >Strebenkatzonziohon»-bilder, dels på fa- saden av ett hus i Kolborn vid Liiehow i Hannover, dols på det s. k. Haus Schaumann i Krähonwinkel, likaså i Hannover, men deras art känner jag ej närmare.
27 B a 11 e r s t e d t, a. a., s. 103. Nyssnämnda museum har haft älsk- värdheten att tillställa mig här återgivna avbildning av reliefen jämte upplysningar rörande dess ursprung. Huset ifråga byggdes kort efter år 1530, omedelbart efter reformationens införande i Hamburg.
D E N L I L L A S T D C K H O L M S H E B l S E N S. L Ö S N I N G 13
Fig. 15.
H a m b u r g , Schniedestrasse 20. Snidad planka. (Foto Mus. fur Hamburg- ische Geschichte, Hamburg).
ligen också han en munk; i vart fall sluter sig en lätt veckad ka- puschong kring hans nacke2". Hur som helst, den mer eller mindre förstuckna antiklerikala anspegling, som skymtar bakom Hamburg- bilden, har, sedan väl uppslaget givits, under reformationstiden helt naturligt haft lätt att utsändas med en alldeles speciell adress.
B a l l e r s t e d t2 9 omtalar — men avbildar tyvärr icke — en olje- målning i privat ägo i Hannover, som i detta avseende är synner- ligen upplysande. »Den föreställer» — så beskriver han den — »re- formationsstriden och har troligen tillkommit kort efter reforma- tionen. På var sin långsida av ett bord sitta Luther och påven.
Framför Luther ligger den Heliga skrift, framför påven flera mindre böcker och skrifter. Från den enes till den andres nacke löpa två rep och var och en bemödar sig att draga den andre över bordet. Därvid håller Luther en gåspenna, påven något som liknar en skrivgriffel mellan tänderna. Striden lutar avgjort mot Luthers sida, som sitter där styv med fast nacke, medan den helige faderns framböjda överkropp redan ligger långt fram över bords- skivan. Vid påvens sida stå prelater och ännu flera sådana fram- träda ur den mörka bakgrunden, vid Luthers sida står Kristus ensam med ett rep, som är fäst vid Luthers arm, i sin hand, så att säga i reserv för att draga med, om Luther skulle slappna. Vid påvens sida försvinner i landskapsbakgrunden den gamla kyrkan i nattens mörker, under det att vid Luthers sida den nya kyrkan strålar i morgonsolens glans.» Beskrivaren påpekar till slut det betecknande i, att ännu i denna bild stridsobjektet, »das Luder», lägges i sinnebildlig form i kämparnas mun; »Luthers skrivfjäder representerar utmärkt hela den reformatoriska rörelsen».30
28 En kapuschong nedhänger längs ryggen även på motståndaren, men mössan på huvudet karakteriserar honom som borgare.
29 A. a., s. 104 1.
m Jfr on oljemålning från 1500-talets 3:e fjärdodel i Katharinenkirche i Liibeck: påve och kardinal inför ett tribunal av protestantiska teologer,
tro, påvens roll på målningen, herremannen visserligen ej Luthers, men det profana, av Gustaf Vasas fogdar, kanslibetjänte och hov- adel representerade livets, som sekulariserat munkarnas och präs- ternas värld, men ännu hade att vara berett på nappatag med den gamle fienden. Tvivelaktigt kan däremot vara, om här fått klinga med något av den fredsmaning, det memento mot oresonlighet och ofördragsamhet, som annars gärna anknöts till epokens och den föregående epokens »Strebkatzenziehen». Tiden var knappast ägnad för tillmötesgående. En drog hit och en drog dit och munken var ännu ingen helt ofarlig makt.31
Man kan fråga sig, hur det egentligen gått till, att detta tämligen sällsamma och till sin sinnebildliga gestalt knappast särdeles på- tagliga bildmotiv spritt sig och vunnit förståelse både här och där. Dess underlag, tävlingsleken, var ju välbekant och överallt snart sagt allmänt omtyckt, men för att förstå steget därifrån och till lekens förvandling till didaktisk uppbyggelse i bild måste man föreställa sig en bearbetning av litterärt eller likartat slag. Så är det också. Anspelningar på den populära tävlingskampen dyka upp i de folkliga ordspråken och B a l l e r s t e d t3 2 menar t. o. m., att sådana adjektiv som »halsstarrig»,, »hårdnackad» och andra dylika
— do finnas i rik sortering också på tyska, hos en rad senmedeltida och renässansskriftställare, Luther bl. a. — bildats med hänsyftning just på »Strcbkatzenziehen»-leken. För tidens satiriker var moti- förgäves bemödande sig att utsläcka ett av de senare upptänt ljus (Die Bau- und Kunstdenkmäler der Freien und Hansestadt Liibeck IV: 1, 1926, s. 118 f.), cn variation av samma motiv, som i Hannover-bilden förtyd- ligas genom dragkampen.
31 Skulle husägaren Henrik Quant själv åsyftat en självironisk allegori, skulle han annars ha allt skäl i världen därför. Han tycks ha varit en bråkig och oresonlig figur, vars förhållande till hans närmaste mod tiden
— åren 1569 och 1570 (hans dödsår) — utvecklades till den rena familje- skandalen (se S i m o n s s o n . S:t Eriks årsb. 1915, s. 75 ff.).
32 A. a., s. 98 f.
mm
. D E N L I L L A S T O C K H O L M S R E B U S E N S . L O S S I S G 1 5
vet en k ä r metafor; både H a n s Sachs och J o h a n F i s c h a r t hava begagnat sig därav. Även ä l d r e exempel k u n n a a n d r a g a s3 3: i Se- b a s t i a n B r a n t s berömda »Narrenschiff» a v 1494 läser man i det 64:e k a p i t l e t ( v e r s 31—32) »von bosen w i b e r n » — om onda h u s t r u r
— dessa r a d e r :
»es zliht die k r ä b k a t z ( = s t r e b k a t z ) m a n c h e r man,
der dock das m e r t e i l noch m u s z lan» ( = lassen, a l l t s å : a v s t å ifrån).3 4
B r a n t s bok h a d e , som b e k a n t , en o e r h ö r d succés och o m t r y c k t e s i u p p l a g a efter u p p l a g a . D e s s s p r i d n i n g blev a l l t s å v i d s t r ä c k t och för m o t i v e t s u t b r e d n i n g h a r r e d a n i f ö r r e f o r m a l o r i s k tid, vill j a g tro, detta ej varit betydelselöst. Man h a r a n l e d n i n g att förmoda, att dess s a t i r i s k a polemik och b e l y s a n d e b e l ä g g för s i n a t e s e r u r bibeln och k l a s s i s k l i t t e r a t u r ej l ä m n a t dem oberörda, som m e r än a n d r a h a d e tillfälle att nå en stor p u b l i k och d ä r m e d g e v i n g a r å t en r o l i g h e t e l l e r en anekdot, t i d e n s p r e d i k a r e i p r ä s t - eller t i g g a r m u n k s g e s t a l t , med d e r a s för vår uppfattning ofta så förbluf- fande e x e m p e l p r e d i k n i n g a r , och m a n v å g a r a n t a g a , att s å v a r i t också h o s oss, h u r föga vi än t y v ä r r k ä n n a de omständigheter, som h ä r s k u l l e v a r i t a v v i k t ; det f ö r k l a r a r i v a r t fall, h u r ett e x e m p l a r a v » N a r r s k e p p e t » — i detta fall av en B a s e l u p p l a g a a v 1498 — ä n d a till v å r a d a g a r k u n n a t b e v a r a s i ett s v e n s k t k y r k o b i b l i o t e k , det i Bettna i Södermanland.3 5 Men givetvis h a r det varit bildliga f r a m s t ä l l n i n g a r , som m e r än all p å v e r k a n på l i t t e r ä r v ä g haft f ö r m å g a n att e f t e r t r y c k l i g t i n p r ä n t a motivet och dess d i d a k t i s k a i n n e h å l l , a n t i n g e n det u p p f a t t a t s som r e n t s e d e l ä r a n d e eller som ett i n l ä g g i de t e o l o g i s k a k o n f l i k t e r n a , och h ä r v i d l a g h a r m a n v ä l att i f ö r s t a h a n d t ä n k a på a l l a de t r ä s n i t t , u t s ä n d a f r å n o l i k a f ö r l a g i f ö r e n i n g med u p p b y g g l i g a t r a k t a t e r eller flygblad, v a r a v n u så
• Framhållet av G r a c v c n, a. a., s. 250. Citatet iir dock ej ordagrant anfört!
M Das Narrenschiff von Sebastian Brant, utg. av G o e d e k e (Leipzig 1872), s. 117; se sammastädes kommentarerna till verserna i fråga (ävon dom till Z a r n c k o s upplaga, Leipzig 1854, s. 404).
:,r' Utställningen av äldre kyrklig konst i Strängnäs 1910 kat. nr 609. — I dotta sammanhang erinrar jag om, vad jag i min anf. upps. s. 33 fram- hållit, nämligen att Tensta kyrka, att döma av bildvalet för dess målade ornering, synes ägt vissa särskilda anknytningar till tidens speciella predikanter, de båda tiggarmunksordnarna.
komlig — bönbok av år 1517, »Hortulus Animse», utgiven på Niirn- berg-borgaren Johannes Kobergers bekostnad och försedd med kop- parstick av Joh. Clein, bland vilka kopparstick förekommer en randornering med de tvenne stridskämparna med sitt tåg om nac- karna; underkropparna hava här djurform och enligt Ballerstedts
— kanske dock en smula hårdragna — mening skall detta ge till känna, hur hårdnackenhet och halsstarrighet komma männi- skorna att förlora sin Gudsprägel och bliva djur. Det kan förtjäna anmärkas, att dessa kämpar uppträda nakna, alltså på samma sätt som motsvarigheterna i Tensta, till vilkas i det närmaste totala dräkt- brist för övrigt inga andra, ovan anförda exempel erbjuda någon parallell. Kanske går här fram en motivets speciallinje avvikande från den, som karakteriseras av figurerna med de i oordning bragta kläderna.
Förrän jag lämnar ämnet, bör emellertid kanske ännu något sägas. I allt det folksnack, som tagit portreliefen vid Kindstu- gatan till utgångspunkt för sina utläggningar, finns det en version, fixerad av R i i d l i n g i hans »Supplement til thet i Flor stående Stockholm» (1740, s. 118) och enligt vilken de med repet förenade och i repet dragande skulle vara »ett par Äckta-Folk (som bägge af en okysk brånad retade, lupit vr sina Kloster, och sig med hwarannan i Äcktenskap begifwit) — hwilka (efter thet be- kanta ordspråket at tala) förlikat sig med hwarannan såsom Hund
• I förbigående bör här påpekas, att som första gången då motivet, säkert daterat, skulle vara uppvisat, brukar angivas Hannover-reliefens tillkomstår (1453—1455), men att Tenstamålningen, redan från 1437, före- går denna med mer än l1/» decennium.
" A. a., s. 105.
. D E N L I L L A S T O C K H O L M S R E B U S E N S . L Ö S N I N G 17
och Katt,38 och hwar dag släpat hwarannan wid håret vtur thetta (theras tå warande) Hvs vt på Gatan, så länge, til thes Höga Öfwer- heten war förorsakad, at belägga them med thetta straffet: At the bägge (med theras halsar vti en kädia sammanbundne) öfwer en på stora Torget här i Stockholm vptänd Eld, theras Kiärlek och Kropps-Krafter måtte probera och offenteligen gifwa tilkiänna.
hwilken af them mast hade Hierta och Styrcka, til at draga sin okiära Maka i Elden, och thervti låta förbränna: Hwad för ända thenna förargeliga Kiärleks-Kamp har tagit, är mig obekant», till- lägger författaren, »och om thes Sannfärdighet har jag ej något annat Bewis, än then allmänna Sagan och Sten, som sitter öfwer bemälte Husets Dörr, hwarpå berörde ogudachtiga Äckta-Folk så- lunda är afbildad, som jag thet har beskrifwit.»
»Sagan» har ett flertal varianter, vari samma »ogudachtiga Äckta-Folck» figurerar39 — men här erinra vi oss, att, som ovan påpekades, »Strebenkatzenziehen»- respektive »dra gränja»-moti- vet på sin tid just tillämpats med avseende på dylika oeniga äktenskapsparter och husliga slitningar. Är, enligt min mening, tydningen av vår relief i själva verket en annan, är det dock alldeles uppenbart, att folket i Stockholm vetat om och icke glömt bort vad motivet i allmänhet och helst användes till. Minnet av att »dra gränja» och »ogudachtiga Äckta-Folk» haft med varandra att göra, har visserligen bleknat, men aldrig helt plånats ut och det häftar delvis vid den gamla bilden ännu i dag. Ett rätt intressant belägg på en folktraditions seghet — och, får jag tillägga, en rätt lustig bekräftelse på vad jag i min polemik mot Simonssons Kosmas- Damianus-teori vågade yttra40: »Kanske, när allt kommer till allt, det stockholmska folkpratet om det stackars grälande äkta paret, som fick genomgå sitt offentliga eldprov för att få slag i sak i dess olidliga förhållanden, kommer att visa sig träffa sanningen närmare än den lärde forskarens skarpsinniga tesbygge.» Onekli- gen har det visat sig vara så.
33 Jämför den ovan s. 8 not 17 omtalade omhuggna och förvanskade reliefen Liibeck: två hundar kivande om ett ben!
38 Se S i m o n s s o n , S:t Eriks årsb. 1935, s. 55 ff.
40 A. a., s. 32.
Fornvännen '.937.
K. VITTERHETS HISTORIE OCH ANTIKVITFTS.VKADEMIENS
Art, aber älter als das Stockholmer Relief, in Schweden vorkommen (Kalk- malereien in den Kirchen zu Tensta und zu Harg in Uppland aus den Jahren 1437 bzw. 1514, Abb. 2 und 3), und ferner dass der Darstellung ein alter- tiimliches, weitverbreitetes Sportspiel, schwedisch »dra gränja> genannt, zugrunde liegt, eine Art Seilziehen zwischen zwei knienden Gegnern, deren Nacken mittels eines Seils o. dgl. verbunden waren, und zwischen denen sich zuweilen ein Feuer befand (Abb. 6 und 7). Wie aber diese Tatsachen zu vereinigen und wie die Bilder in einem kirchlichen Interieur öder iiber der Tur des Hauses eines angesehenen Biirgers zu erklären seien, musste Verf.
dahingestellt sein lassen.
Nach dom Erscheinen des Aufsatzes hat er jedoch nicht nur mit einigen weiteren Belegen des Motives in Serien von schwedischen kirchlichen mittel- alterlichen Kalkmalereien Bekanntschaft gestiftet (Estuna, Uppland, 1450—
60er Jahre; Alnö, Medelpad, um 1520; Abb. 4 und 5), sondern auch einen Aufsatz: »Das Strebkatzenziehen, ein Kraftspiel des Mittelalters und seine Spuren in deutscher Sprache und Kunst» von B a l l e r s t e d t , Hanno- versche Geschicbtsblätter 1901 (S. 97 ff., vgl. auch einen Aufsatz von G r a e v e n, ebenda 1902, S. 241 ff.) kennengelernt, in welchem dieser Ver- fasser sich eingehend mit dem Thema beschäftigt und nachweist, dass das Motiv — auch hior auf ein volkstiimliches Spiel derselben Art wie das schwe- dische »dra gränja» zuriickgehend und mehrenteils »das Strebkatzenziehen»
genannt — in ktinstlerischen Wiedergaben zur Symbolisierung von Uneinig- keit und Zank im allgemeinen gedient hat. Dieselbe symbolische Be- deutung scheinen auch diejenigen schwedischen Vertreter dieses Motivs gehabt zu haben, walche von den Predigern der Zeit aufgenommen und durch illustrierte Blätter verbreitet wurden (zu bemerken ist z. B. ein solches Detail wie die in Unordnung gebrachten Hosen der beiden Kämpfer, das in den deutschen wie auch in den schwedischen Darstellungen er- scheint). Dem Motiv wurde schon friih eine antiklerikale Tendenz ge- geben (siehe besonders das Relief in Hamburg, Abb. 15), dio sich zur Zeit der Reformation gerade wider die katholische Kirche wandte (Ge- mälde in Hannover). Aus dem letztgenannten Gesichtspunkte diirfte auch das Stockholmer Relief zu sehen sein.
