Examensarbete, 15 hp Socionomprogrammet, 210 hp
Handledare: Urban Karlsson Ht 2019
Ensamhetens språk
En kvalitativ studie om hur ensamhet kan yttras bland äldre
Sofia Eriksén & Robbie Odén
2
Innehållsförteckning
Abstract
... 1
Bakgrund
... 2
Syfte ... 3
Frågeställningar: ... 3
Begreppsgenomgång
... 4
Ålder ... 4
Ensamhet ... 4
Kunskapsöversikt
... 5
Åldrande i en samhällskontext ... 5
Att känna sig gammal ... 6
Ensamheten- en genomgång ... 7
Den existentiella ensamheten ... 10
Åldrande i relation till sammanhang och aktivitetsperspektivet
... 12
Ensamhet och insatser
... 14
Metod
... 15
Design ... 15
Urval ... 15
Datainsamling ... 15
Databearbetning och analys... 16
Metodologiska överväganden ... 17
Metoddiskussion ... 17
Resultat/Analys
... 18
Ensamhetens yttringar ... 18
Tänkbara insatser... 19
Stigmatisering ... 21
Rädsla ... 21
Självmedvetenhet ... 22
Ögonöppnare ... 23
Resultatdiskussion
... 24
Slutsats
... 26
Förslag på vidare forskning
... 27
1
Abstract
Ensamhet är ett mångfacetterat fenomen, som vanligen faller offer för en mängd olika tolkningar. Den kan beskrivas som välgörande eller skadlig, i termer av gott eller ont.
Ensamheten kan skönjas i tre huvudsakliga yttringar. Den kan vara av emotionell, social eller existentiell karaktär. Alla individer kan någon gång känna sig ensamma. Äldre tycks sammantaget löpa större risk. Ålder utgör ännu ett begrepp som ådrar en mängd
förutfattade antaganden. Syftet med denna enkätstudie var att utröna vilka insatser
äldreomsorgen kan rikta till ensamma äldre. I studien deltog en enhetschef från respektive kommun i ett län i norra Sverige. Enkäten inbegrep nio öppna frågor, som samtliga nödgade svar i berättande form. Svaren behandlades med inspiration från den
fenomenologiska interpretativa analysen. Textmaterialet kodades och kategoriserades, för att sedan avgränsas till tre övergripande teman: rädsla, stigmatisering och insatser.
Resultatet påvisade att det inte finns någon vidare medvetenhet kring ensamhetens olika skepnader. En stor del av respondenterna kungjorde likväl att den existentiella ensamheten är svår att upptäcka, och att den därför är svår att tillmötesgå. Som slutsats, framlägger vi att ensamhet kan vara förenat med rädsla; likväl att rädslan är ett uttryck för diskrepansen mellan egna värderingar och sociala fakta. Vidare redogör vi för att ensamhet är
förknippat med en stigmatiseringsprocess, och att det kan vara normen som föranleder fruktan, snarare än avskildheten i sig.
Nyckelord: social isolering, objektiv ensamhet, subjektiv ensamhet, existentiell ensamhet,
åldrande, normer, stigmatisering
2
Bakgrund
Ensamhet är ett rikt nyanserat begrepp. Det har en mångårig tradition av att figurera som objekt för såväl författare som forskare, och förekommer som fenomen i både
skönlitteratur och vetenskapliga studier. Det är inte ovanligt att det, i skönlitterära skildringar av ensamhet, kan skönjas ett visst svårmod. Att det beskrivs i termer av melankoli, ångest eller rädsla. Framställningen är ej obefogad, ensamhet är de facto förenat med somatisk problematik. När ensam, frammanar hjärnan reaktioner liknande dem som uppstår vid fysisk smärta (Karolinska Institutet, 2019). Att ensamhet kan framkalla obehag är således ej att betvivla. Dess utslag följer emellertid inte några givna regler, den kan därför framträda på olika sätt för olika individer.
När man bedriver forskning om ensamhet är det viktigt att beakta begreppets komplexitet (Brülde & Fors, 2015). Att äldre lider av ensamhet, är en gängse förekommande
uppfattning. Föreställningen hör vanligen samman med teorier om moderniseringen- och dess tänkbara konsekvenser. Anomi eller normlöshet betecknar teoribildningen som ligger till grund för uppfattningen om att urbanisering ger upphov till desorientering (Durkheim, 1930). När utvecklingens framfart är snabbare än vad invånarna förmår åtfölja; kan
förvirring och svårigheter uppstå. Tillvaron börjar te sig främmande och individen förlorar sig i förändringen. Fromm (1941) menar på liknande vis att industrisamhället frigjort individen, mot betalning av en ökad grad av ensamhet.
Denna uppfattning delas emellertid inte av alla. Det finns en allmängiltig, men felaktig, föreställning om att ensamheten skall vara mer utbredd i Skandinavien (Tornstam, 2005).
Ändock uppstår återkommande rapporter om svensken som ensammast i världen.
Påståendet är förvisso ej helt felaktigt, det bör emellertid tas med viss modifikation. I Sverige finns flest ensamhushåll (Tornstam, 2005). Ringa är dock de studier som ligger till grund för påståendet att svensken i högre grad känner sig mer ensam. Det råder bevisligen en del oklarheter om vad termen ensamhet egentligen åsyftar. Det är en av anledningarna till att studierna om ensamhet är fåtaliga, och i allmänhet inte ger de resultat man skulle kunna tro. Att studierna varit ganska ytliga, utgör ännu ett problem. Det finns hela 12 olika definitioner av ensamhetsbegreppet (Tornstam, 2005). Inom tidigare
forskning har man åtskilt emotionell isolering från social isolering. Social isolering brukar likställas med att lida brist på ett socialt nätverk, och emotionell isolering på att lida brist på en intim relation (Tornstam, 2005).
En annan viktig distinktion är den mellan situationsbetingad ensamhet, som vanligen har en yttre orsak, och kronisk ensamhet som kan betraktas som ett varaktigt, psykologiskt problem. Den kanske viktigaste, övergripande distinktionen utgörs emellertid av den mellan den objektiva ensamheten och den subjektiva ensamheten. Att vara ensam eller isolerad i en objektiv mening, brukar beskrivas som social ensamhet. Att vara ensam i en subjektiv mening, benämns vanligen som existentiell ensamhet (Tornstam, 2005).
Ensamheten kan vara riskfylld.
3
Hawkley och Cacioppo (2010) beskriver ensamheten som den sociala motsvarigheten till fysisk smärta, hunger och törst. Ensamheten kan vara frivillig eller ofrivillig. Den kan väcka känslor av övergivenhet, otrygghet och skam. Existentiell ensamhet kan liknas med en slags saknad, den brukar beskrivas som en känsla av inte höra samman i världen. Lider man av social ensamhet, upplever man en längtan av vänner, samhörighet och förtroende.
Den existentiella ensamheten är särskilt utbredd bland den äldre befolkningen. Detta kan bland annat förstås mot bakgrund att de äldre i högre utsträckning erfarit förlusten av en make, maka, vänner eller bekanta. Äldre som har barn kan också känna sig ensamma. I synnerhet när barnen lämnat hemmet. Ensamheten blir särdeles påtaglig när besöken från barnen blir färre, parallellt med att behovet av umgänge kvarstår (Brülde & Fors, 2015).
Detta, i kombination med en för generationen karaktäriserande rädsla för att “tränga sig på”, riskerar lämna individen i en känsla av utanförskap. Utanförskap bör emellertid ej tvunget utgöra en belastning. Ensamhet kan likaledes vara självvald (Brülde & Fors, 2015). Den kan associeras med olika personlighetstyper och förväxlas med social exkludering.
Ensamhet kan uppstå till följd av sjukdom, bland diagnoserna återfinns ångest och depression. Ej utan problematik, eftersom en patient vars symptom är ett uttryck för ensamhet, kan förväxlas med depression, och således diagnostiseras därefter (Karolinska Institutet, 2019). Att forskningen kring ensamhet är bristfällig, utgör ett problem. Den finns, förvisso. En kunskapslucka tycks emellertid föreligga. Det verkar finnas dålig kunskap om vilka insatser som bär frukt, när det handlar om att bryta social isolering och känslor av ensamhet. Om man lider av emotionell ensamhet, saknar man vanligen en person att anförtro sig åt på djupet. Denna saknad kan man ju uppleva även med ett
mycket rikt kontaktnät. En studie som mäter antal sociala kontakter, ger således inget mått på hur ensamma studiedeltagarna har känt sig (Karolinska Institutet, 2019).
Syfte
Syftet med denna enkätstudie är att undersöka vilka typer av insatser kommunal äldreomsorg kan erbjuda till ensamma äldre.
Studien har avgränsats till ett län i norra Sverige, och inbegriper dess samtliga kommuner.
Frågeställningar:
Hur anser respondenterna att äldreomsorgen arbetar med ensamhet bland äldre?
Hur anser respondenterna att äldreomsorgen uppmärksammar att någon är ensam?
Hur anser respondenterna att ensamheten kan ta sig till uttryck?
4
Begreppsgenomgång
Ålder
Det finns ingen entydig definition om vad ålder faktiskt innebär (Giddens & Sutton, 2014). Ändå förhåller vi oss till begreppet som om betydelsen vore självklar. Ibland talar vi om åldrande som orsak, och ibland som verkan. En gängse uppfattning om åldrandet är att det karaktäriseras av en process, präglad av förändringar och transformationer. Man kan tala om ålder och åsyfta dess, faktiska, fysiologiska åverkan. Många anser det likväl inbegripa sociologiska och psykologiska aspekter. Med det menat att begreppets betydelse är avhängigt dess kontext och subjektiva upplevelser (Giddens & Sutton, 2014).
Följaktligen att de subjektiva upplevelserna, influeras av sociala processer. Åldrandet är en central utgångspunkt för en mängd teoretiska ramverk. Somliga söker åskådliggöra åldrandet som ett skeende utmärkt av svårigheter och invanda fördomar. Andra ämnar utröna vilka insatser som främjar ett gott, aktivt och lyckligt åldrande. Denna uppsats avser illustrera hur åldrandet kan te sig i relation till dess omgivning. Med ålder avser vi människor som passerat den kronologiska åldern om 65 och omfattas av vederbörande kommuns äldreomsorg.
Ensamhet
“A subjective, unpleasant, and distressing phenomenon resulting from a discrepancy between an individual’s desired and achieved levels of social relations” så lyder Perlman och Peplaus (1982) beskrivning av ensamhet. Detta är emellertid ej den enda definitionen av begreppet. Ensamhetens innebörd är svår att precisera. Några versioner har redogjorts i inledningen ovan. Att ensamheten omfattas av begreppsliga oklarheter, betraktas av många som ett problem. Ensamhetens risker är allmänt erkända. Svårigheten att konkretisera dess innebörd medför att studiers utfall sällan tjänar det syfte man skulle kunna önska. Ensamhetens andemening kan, precis som åldrandet, inte enbart erkännas enligt dess objektiva yttringar. Den kan vara avhängig såväl personlighet som sjukdom.
Den kan vara kortvarig eller långvarig. Frivillig eller ofrivillig. Den kan vara av objektiv eller subjektiv karaktär (Brülde & Fors, 2015). Denna studie behandlar den sociala ensamheten och den existentiella ensamheten. Den sociala ensamheten verkar i konkreta yttringar. Vi kan skönja den genom att skärskåda individens sociala nätverk. Den
existentiella ensamheten, är av en mer djupodlad karaktär. Den kan likställas med en
känsla av att inte höra hemma i världen (Brülde & Fors, 2015).
5
Kunskapsöversikt
Åldrande i en samhällskontext
Människan är ett meningssökande djur (Gärdenfors, 2006). Alla människor har någon gång funderat över meningen med livet. Sökandet efter mening genomsyrar vår tillvaro.
Vi har, som ett led i sökandet, utvecklat en rad vetenskapliga teorier med syfte att förklara vårt varande (Gärdenfors, 2006). Anthony Giddens är en framstående brittisk sociolog.
Det vetenskapliga studiet av mänskligt liv, kallas för sociologi. Den sociologiska disciplinen omfattar en allsköns mängd teorier som samtliga söker förstå samhällets beskaffenhet. När sociologer talar om samhället åsyftar de vanligen en viss grupp av människor, som lever inom ett avgränsat område och uppvisar ett gemensamt, kulturellt särdrag (Giddens & Sutton, 2014). Det gemensamma kulturella särdraget, medför ej nödvändigt att människors intressen ter sig likartade. Människors värderingar om vad som är rätt och riktigt skiljer sig, precis som våra uppfattningar om vad som är bristfällig och fel. De meningsskiljaktigheter och konflikter som präglar ett samhälle, kan även benämnas som sociala problem (Goldberg, 2005). Att tala om sociala problem är i sig inte
oproblematiskt (Goldberg, 2005). Det är ett vitt och inte särskilt identifierbart begrepp. Av vem, eller vad, stipuleras dem?
Ian Hacking är en av samtidens mest respekterade filosofer. Han åskådliggör tillvarons obestämbarhet i ett socialkonstruktivist perspektiv. Konstruktivismen utgår från premissen att vi skapar innebörden av våra sociala identiteter- och att vårt samhälle uppstår på
samma vis (Hacking, 1999). Det innebär att den kunskap vi producerar om världen inte är att betrakta som en allmängiltig sanning. Människors uppfattningar om verkligheten är utformade enligt vissa kategorier och perspektiv, somliga mer dominerande än andra.
Uppfattningarna härrör från sociala institutioner och vardagslivet praktik. Kunskap kan således antas vara producerad i vissa, specifika sammanhang vilket innebär att vårt sätt att förstå världen är föränderligt (Hacking, 1999). Ett konstruktivistiskt perspektiv utmanar idéer om att det finns en reell verklighet. Man skulle, i enlighet med konstruktivismen, kunna förhålla sig till de sociala problemen på liknande vis. En och samma företeelse kan uppfattas som bekymmersam för somliga, medan andra betraktar den som positiv
(Goldberg, 2005).
I denna uppsats är två begrepp särskilt framträdande: ålder och ensamhet. Dessa begrepp
kan på många vis bli offer för ovannämnda interpretationer, och de kan i hög grad anses
avhängiga dess kontext. Ålder, kan i synnerhet anses präglat av en slags relativitet. Laslett
(1989) beskriver åldrandet som ett förändrande landskap, till vilket sociologer behöver
nya kartor för att orientera sig i. Åldrandets fluktuation, kan tolkas inom ramen för en rad
olika teoretiska utgångspunkter. Kohortprincipen är namnet på en av dem. En kohort är
beteckningen på en grupp individer som delar vissa gemensamma kännetecken.
6
Principen utgår från att individer från olika kohorter åldras på olika sätt, eftersom
åldrandet anses avhängigt samhällets förändringar. Eftersom alla generationer inte erfarit samma historiska nedslag, kan livsåskådningen bland en viss kohort komma att skilja sig från en annans (Laslett, 1989). En åldrande generations behov av insatser behöver inte te sig likt den förutvarandes. Försämrad hälsa behöver ej nödgat vara anknuten ålder, den kan likväl härröras till individernas bakgrund och levnadsförhållanden. Nya generationer aktualiserar därför nya behov (Laslett, 1989). Alla människor känner sig någon gång ensamma. Ensamhet utgör, tillsammans med åldrande, ett av tillvarons oundvikliga skeenden (Jacobsen, 2000). Tillståndet framställs, icke desto mindre, som något determinerat brydsamt. Detta kan givetvis förklaras, kanske främst med avseende på ensamhetens och åldrandets fysiologiska yttringar (Giddens & Sutton, 2014). Det kan ändå vara relevant att reflektera över vem eller vad som konstruerar begreppens
negativism. De företeelser som präglar en individs liv kan vid en första anblick se ut att vara biologiskt bestämda (Giddens & Sutton, 2014).
Ur en historisk och sociologisk synvinkel, är det ett förenklat synsätt. Till synes biologiska stadier är en del av människans livslopp- som är såväl ett socialt och psykologiskt, som ett biologiskt fenomen. Livsloppet, ser dock inte likadant ut för alla. Det formas genom sociala konstruktionsprocesser och präglas av kulturella skillnader. Individer som
upplever sig vara ensamma eller gamla, kan för all del härröra känslan från sina subjektiva uppfattningar (Giddens & Sutton, 2014). Andra sociala faktorer, kan likväl inverka på hur skeendet erfars. Generationen en individ tillhör kan ha en stark inverkan på dennes inställning. Olika generationer tenderar att uppleva världen, och sin plats i den, på helt olika sätt. Åldrande kan därför medföra nya typer av utmaningar, sprungna ur differensen mellan gamla sedvanor och nya materiella problem (Giddens & Sutton, 2014).
Att känna sig gammal
Äldre människors subjektiva syn på sin egen levnadsstandard påverkas av de
referensgrupper som de jämför sig själva med. För att främja ett gott åldrande bör man därför beakta subjektiva komponenter. Den subjektiva uppfattningen av åldrande verkar ha direkt betydelse för individens välmående och överlevnad (Bordone, Arpino & Rosina, 2019). Att inte känna sig gammal kan leda till förbättrad hälsa och ökad livskvalité.
Nedsatt fysisk hälsa är den vanligaste anledningen till att människor känner sig gamla.
Ensamhet, är den näst vanligaste (Bordone et al, 2019). Individers uppfattning om
åldrande förefaller vidare vara avhängiga den sociokulturella kontexten. Förväntningar om vad som har med ålder att göra är betydande, så även den allmängiltiga föreställningen om när ålderdomen tar sin början. Sociologiskt, brukar åldrandet definieras som en
kombination av biologiska, psykologiska och sociala processer (Bordone et al, 2019).
Betydelsen av att vara “gammal” är emellertid ombytlig, och förändras i takt med att
samhället utvecklas. Bland de människor som föddes under 1900-talet, kunde få räkna
med att bli äldre än 60.
7
Nu, är 50-årsåldern om något snarast en tid av företagsamhet och driftighet (Bordone et al, 2019). Människor av en viss ålder, tenderar att tillskrivas en rad utmärkande egenskaper.
När det talas om ålder, görs det ofta i åtanke av en vrångbild. Kanske erinras en givmild morförälder, en auktoritär farförälder eller en envis farmor. När så görs, åsyftas ofta den sociala åldern. Det innebär att den kronologiska åldern associeras med diverse kulturella roller (Giddens & Sutton, 2014). Idéerna om social ålder skiljer sig från samhälle till samhälle. I vissa kulturer hyser man vördnad inför de äldre. De betraktas som en viktig länk till historien och som en källa till kunskap och visdom. Andra kulturer anser dem snarare som improduktiva, som en börda för samhället och i otakt med tidens teknologiska utveckling (Giddens & Sutton, 2014). Inställningen till ålder utgår vanligen från två olika perspektiv. Det ena utgörs av uppfattningen om ålderdom som något att frukta, en period av förfall, förminskning och förluster. Den andra av uppfattningen om ålderdom som något att längta efter och hoppas på, som en möjlighet till individuell utveckling. Det ses sällan en förening av dessa ytterligheter och vetenskaplig litteratur klarar sällan av att beskriva fenomenets ambivalens (Tham, 2006). Det brukar därför beskrivas i generella termer. Det är inte ovanligt att äldre betraktas som en homogen grupp inom vilken individuella egenskaper förbises. Ålder kan därav stå till grund för fördomar, stereotyper och diskriminering (Tornstam & Bagger-Sjöbeck, 2006).
En god förståelse för ålderdomens beskaffenhet kan erhållas genom att överblicka samhället (Tornstam & Bagger-Sjöbeck, 2006). Livscykeln kommer alltid vara avhängig det sociala sammanhanget. Andelen pensionärer har ökat. Gruppen har vuxit med 100%
på 100 år. År 2014 hade över en halv miljon människor passerat 80-årsgränsen, år 2050 beräknas över en miljon människor ha gjort det (Tornstam & Bagger-Sjöbeck, 2006).
Äldres livssituation har undergått en markant förändring. Andelen äldre som erfarit skilsmässa har ökat. Att äldre inleder nya relationer blir allt vanligare. Erfarenheterna av migration är mer omfattande och alkoholvanorna skiljer sig från förr, främst i bemärkelse av riskkonsumtion och missbruk (Tornstam & Bagger-Sjöbeck, 2006). Det kan
sammantaget konstateras, att det biologiska åldrandet har förskjutits, vilket kan anknytas till ökat välstånd och förbättrad fysisk- och psykisk hälsa (Tham, 2006). Det är friska år som lagts till livet (Tham, 2006). Bidragande omständigheter omfattas av en effektivare sjukvård med såväl medicinska framsteg som förbättrade levnadsförhållanden.
Livsstilsfaktorerna har vidare förbättrats; såsom kosthållningen och ökad mental - och fysisk aktivitet (Tham, 2006).
Ensamheten- en genomgång
Känslan av ensamhet är en unik upplevelse. Den är avhängig personlighet, historia och
erfarenhet. Det kan, mot denna bakgrund, tänkas att känslan av ensamhet är universell,
och att olika kulturer upplever ensamheten på olika sätt (Rokach & Brock, 1997).
8
Mijuskovic (1992) framställer samhället i två olika modeller; det sociala samhället, och det autonoma samhället. I det sociala samhället finns en övertygelse om att människorna skall vara synkroniserade, att varje individ skall uppvisa ett slags ömsesidigt beroende.
I ett sådant samhälle kan det tänkas att individuella egenskaper bortses i förmån för gemenskapen. Det autonoma samhället präglas motsatt av individuella prestationer, självständighet och personlig framgång, och relationerna definieras av konkurrens och formalism. Där associeras ensamhetens yttringar med interpersonella faktorer
(Mijuskovic, 1992). Ensamheten blir alltså ett tillstånd som, i viss mån, tros förorsakat av individen- och bestämt av inbördes samspel mellan två-, eller flera personer. Detta är en företrädesvis paradoxal reaktion. De objektiva egenskaper individen tillskriver dess omgivning utgår således från dennes subjektiva uppfattning, och kan därmed te sig snedvridna och missvisande (De Jong-Gierveld, 1987). Ju mer autonomt ett samhälle är, desto större reflektion avseende ensamhetens orsaker (Coon,1992). Invånarna i autonoma samhällen, är mer medvetna om sin ensamhet. De har även en tendens att betrakta sin ensamhet som en följd av sina egna brister, eller till otillfredsställande, misslyckade relationer (Coon,1992). I autonoma samhällen likställs ensamhet med att vara annorlunda, och det förenas vanligen med ett slags misslyckande (Gordon, 1976). Där är likväl vanligt att man förhåller sig till det förflutna med en viss nostalgi. Denna attityd kan te sig såväl nonchalant som exkluderande. Det vore nästan som om den utgick från premissen att tidigare generationer undsluppit allehanda former av lidande.
Att människor förr skulle ha undgått ensamhet, är de facto en gängse förekommande uppfattning (Gordon, 1976). Kanske är inställningen ett sätt att förtrycka det faktum att även vi-, är drabbade av den. Det är möjligt, att individer underskattar ensamhetens roll i det förflutna, följaktligen att de underskattar den åverkan den haft i andras liv. Vi vet kanske inte hur vi skall hantera andra personers ensamhet, eftersom vi är osäkra på hur vi skall hantera vår egen (Gordon, 1976).
Ensamhetens innehåll och form styrs av fysiologiska yttringar (Jörgensen & Philips, 2000). Det är likväl möjligt att det influeras av historiskt och kulturellt givna regler. Det är viktigt att essensen i företeelsen problematiseras, att ställa frågor kring hur, när och varför den konstruerats- och vilka dess verkningar är (Jörgensen & Philips, 2000). För att göra så, krävs en viss historisk orientering. Att människan är ett socialt djur, är ett vedertaget påstående (Karolinska Institutet, 2019). Det kan härröras till de fysiska reaktioner som uppstår i umgänge med andra. Gemenskap är, en för människan, uråldrig framgångsfaktor.
Den frisätter endorfiner och dopaminer, som skapar ett stort välbefinnande. Skeendet kan spåras till forntidens dagar. När människan levde i små byar, blev kollektivet vår
överlevnadsstrategi. Om vi kom ifrån gruppen, frisattes stresshormoner, vilket fick oss att
känna ångest och oro. Sedan dess, må tiderna ha förändrats. Våra gener är emellertid
desamma. Människor frodas fortsatt i en trygg, säker och social omgivning (Karolinska
Institutet, 2019). Rädslan för ensamhet kan alltså ses sprungen ur vår genetik (Karolinska
Institutet, 2019).
9
Fruktan för den kan således antas bestå, oaktat föreliggande skillnader mellan forntidens tillvaro och den moderna människans leverne (Karolinska Institutet, 2019). En föränderlig civilisation, resulterar i att ensamheten manifesteras i andra skepnader än förr. Möjligen för att avskildhet inte nödvändigt karaktäriseras av den distinkta åtskillnad den tidigare gjort. Då kunde den skönjas i form av en prononcerad gränsdragning; mellan byar, arter, grupp- och individ. Att ensamheten utmärks av en slags divergens är idag inte lika självskrivet. Nu kan den återfinnas i kollektivet. Den kan växa i såväl samhörighet som i släktskap. Vara självvald eller frivillig. Att vi idag hyser fortsatt obehag inför ensamheten, kan därför vara svårt att förstå - den fysiologiska förklaringen till trots. Den avskildhet vi möter i dagens samhälle medför föga det omedelbara hot vi primitivt har associerat den med. Ensamheten beskrivs därför i nya begrepp, avsedda att åskådliggöra dess emotionella efterdyningar. Ensamheten kan verka i konkreta yttringar. Med det åsyftas ensamhet i social bemärkelse (Rokach, 2004). Den kan också benämnas som isolering. Vidare menar författaren att typfallet utgörs av en individ som reser ensam, är ensam på arbetet eller bor ensam i hemmet.
Isolering är emellertid ett företrädelsevist neutralt tillstånd. Det kan därför inte beskrivas i bestämda termer av gott eller ont. Hur isoleringen erfars kan således blott individen fastställa (Rokach, 2004). Det kan tänkas att rädslan i ett sådant fall är ett uttryck för diskrepansen mellan egna värderingar och sociala fakta. För individen kan det sociala faktat upplevas som en yttre press, som för majoriteten uppfattas som naturliga, normala delar av livet (Giddens & Sutton, 2014). Pressen kan begränsa det mänskliga beteendet, och skulle härvidlag kunna inbegripa en upplevd glorifiering av sällskapsliv och umgänge.
Den görs med större sannolikt gällande för de individer vars isolering är självvald. Är den i motsats av ondo, ger rädslan andra utslag. Känslan av sårbarhet, tilltar vanligen när ensam (Vanhalst, Soenens, Petegem, Weeks & Asher, 2015).Social isolering ökar vaksamheten mot hot, vilket föranleder ett växande behov av att vidmakthålla förekommande sociala relationer.
Ensamhet, kan alltså motivera individen till att skapa relationer (Vanhalst et al, 2015).
Lämnas den i motsats obevakad, riskerar den adaptera ett kroniskt tillstånd. Tillståndet
kan följaktligen ha en sådan verkan på individen, att hen omedvetet söker sig till
situationer som förstärker tillståndet av ensamhet (Vanhalst et al, 2015). Handlingarna,
blir av vana snarare av val. Isoleringen skall vidare komma att understödja tanken om
omvärlden som fientlig och hotfull. Vissa människor befinner sig alltså i ett tillstånd av
ensamhet, men saknar förmågan att ta sig ur den. Vad är det som hindrar dem från att
etablera nya relationer? Orsaken kan bland annat förstås i bemärkelse av ensamhetens
effekt på personligheten. Reaktionen är vanlig bland människor som lidit av depression
(Vanhalst et al, 2015). Depressionens framfart kan lämna spår. Den vanligaste påföljden är
neuroticism. Den försätter individen i ett tillstånd av ökad sensibilitet, och tar sig till
uttryck i en slags emotionell instabilitet. Ensamheten anses, på likartat sätt, kunna ha
inverkan på personligheten.
10
En individ som varit ensam under en lång period, kan längta efter sociala sammanhang (Vanhalst et al, 2015). Parallellt med saknaden av samvaro föreligger en överkänslighet gentemot umgänge, och entusiasmen inför diverse former av socialisering är förefallande låg (Vanhalst et al, 2015). Kronisk ensamhet föder ett behov av samhörighet, den tycks emellertid ha en sådan påföljd, att individen finner de sociala sammanhangen hotfulla.
Känslan bottnar i en rädsla för att åter bli exkluderad, vilket för individen föranleder beslutet att inte delta alls. Ensamheten skall följaktligen komma att betraktas som något förankrat i personligheten. Den blir en symbol för karaktären, medan alla former av sociala yttringar anses som ett tillfälligt uttryck för omgivande faktorer. För människor som erfarit känslor av ensamhet under en längre tid, är sociala situationer inte särskilt givande. Som konsekvens följer en minskad ambition att uppsöka sociala aktiviteter, och ett bestående tillstånd av ensamhet. Detta medför hälsorisker. De kognitiva funktionerna försämras och risken för att individen insjuknar i depression ökar. Så även risken för ångest, suicidala tankar eller annan psykisk problematik (Vanhalst et al, 2015).
Den existentiella ensamheten
Den kroniska ensamheten går att förebygga. Detta med hjälp av fyra typer av
interventioner, vars syfte lyder likt följande: (1) att förbättra individens sociala förmågor, (2) att tillhandahålla socialt stöd, (3) att förhöja möjligheten för social interaktion, och att (4) adressera hjärnans maladaptiva, kognitiva processer (Cattan, White, Bond &
Learmouth, 2005). Insatserna brukar bära frukt. I synnerhet de som ämnar möjliggöra plattformar för social interaktion. Kognitiv beteendeterapi utgör ännu en framgångsrik metod. Terapin åskådliggör invanda tankemönster, och främjar således förändring (Cattan et al, 2005). Det är emellertid möjligt, att de insatser som avser förebygga ensamheten, främst fäster avseende vid begreppets sociala karaktär. För äldre, är åtgärderna vanligen aktivitetsbaserade och omfattas av såväl träffpunkter som frivilligorganisationer (Jönson
& Harnett, 2015). Dessa må vara behjälpliga. Ensamheten är förvisso sällan så
okomplicerad att en insats allena är tillräcklig för att omfatta dess, skäligen vida, spektrum av nyanser. Att ensamhet och depression är avhängiga varandra komplicerar saken
ytterligare. Särskilt svårt, är det att framhålla faktorer karaktäristiska för den existentiella ensamheten (Sundström, Edberg, Rämgård & Blomqvist, 2018).
Existentialister förhåller sig till ensamhet som ett för människan grundläggande livsvillkor. Insikten om att vi är ensamma härrör från vår självförståelse. Med det i beaktande kan det tänkas att den existentiella ensamheten skall komma att aktualiseras under olika perioder i människans liv (Jacobsen, 2000). En sådan period kan vara ålderdomen, när individen i högre grad reflekterar över döden och livsloppet.
Existentialismen tillhandahåller en fasetterad redogörelse för ensamhetens komplexitet
(Jacobsen, 2000). Föreställningen om ensamhet som en central del av livet, riskerar
emellertid förringa vidden av dess risker. Att ålder i sig skulle innebära isolering och
ensamhet är ett felaktigt, närmast reduktionistiskt, antagande (Jönson & Harnett, 2015).
11
Att den existentiella ensamheten enbart skulle utgå från upplevelser av sorg eller förlust är inte heller korrekt (Jönson & Harnett, 2015). Det därför svårt att tillhandahålla vård avsedd att bemöta äldres existentiella bryderier (Sundström et al, 2018).
Den existentiella ensamheten brukar beskrivas som en känsla av att inte höra hemma i världen; en erinran om att tillvaron saknar mening och sammanhang (Jacobsen, 2000).
Den kan alstras i situationer man aldrig förr erfarit, såsom under plötslig sjukdom (Sundström et al, 2018). Insikten kan hanteras på olika sätt. Individen kan bemöta den med rädsla, entusiasm eller fullvärdig acceptans. Att den på något vis bör besvaras, råder det dock konsensus om. Detta kan utgöra ett problem. I synnerhet för individer som arbetar inom äldreomsorgen. De är väl förtrogna med symptomen för såväl ångest som depression. Den existentiella ensamhetens yttringar, följer inget givet mönster. Det finns således ej ett tveklöst sätt att genmäla (Sundström et al, 2018). De existentiella
egenskaperna, kan då te sig enklare att bemöta (Paulsson, 2008). De brukar beskrivas som de företeelser till vilka individen hänför själslig mening. Bostaden är ett vanligt exempel.
För många utgör den en fast punkt i tillvaron. En symbol för arbete, fritid och gemenskap- och platsen till vilken man drar sig tillbaka när man vill finna ro. Bostaden är vanligen ett uttryck för ett slags självförverkligandet, och de intentioner eller livsprojekt man en gång satsat på. Där sätter vi vår prägel, ofta genom våra tillhörigheter. Det blir därmed en existentiell plattform, skapad för att berätta om vilka vi är. Detta gör oss trygga, men även sårbara (Paulsson, 2008).
Av ensamheten många aspekter, tycks bristen på mänsklig kontakt och avsaknaden av känslomässiga relationer vara de frågor som främst ligger till grund för preventiva åtgärder (Pettigrew & Roberts, 2008). De föreslagna åtgärderna yrkar för att främja individens relationer. Att tillbringa tid med nära och kära är bevisat värdefullt, för de som är väldigt ensamma anses emellertid alla interaktioner vara gynnsamma. Kvinnor uttrycker sig känna särskilt stor tillfredsställelse vid god kontakt med deras familjemedlemmar.
Äldre kvinnor värderar sin lycka enligt hur integrerade de är i familjelivet, och hur mycket hjälp de kan vara för andra. Att inte ha familj, eller att ha familjemedlemmarna långt bort, ökar risken för att individen skall känna sig ensam (Pettigrew & Roberts, 2008). Äldre som inte har barn, eller äldre som har barn som har flyttat, upplever högre nivåer av ensamhetskänslor och har därför större svårigheter att hitta glädje i sina liv.
För de äldre som förlorat en make eller maka, tenderar sorgen bli en konstant följeslagare.
Detta föranleder känslor av existentiell ensamhet, vilken, som tidigare framgått, är svårare att behandla (Pettigrew & Roberts, 2008). Individer som lider av existentiell ensamhet hyser ingen vidare uppskattning inför tillvaron, snarast ett behov av tidsfördriv. De hänger sig till aktiviteter som film- eller tv-tittande. Att ha ett husdjur, kan lindra ensamheten.
Djurens behov av omsorg kan emellertid te sig övermäktigt, vilket kan vara en orsak till
att de äldre ej skaffar sig ett nytt husdjur när det tidigare har gått bort. Det kan tyckas
självklart, att de individer som lider av social isolering skall vilja delta i de insatser som är
utformade för att underlätta kontakt med andra människor.
12
Många uttrycker emellertid en motvilja gentemot detta. Detta beror till viss del på miljön, för människor med hörselproblem försvåras kommunikationen i en omgivning med höga ljud. Motviljan till att delta i sociala sammanhang, kan ha fler förklaringar (Pettigrew &
Roberts, 2008). Alla hyser inte en vilja att etablera nya vänskapsband (Martina & Stevens, 2006). Detta kan bland annat bero på att man helt enkelt inte kan relatera till sina
jämngamla. Somliga besitter en närmast fördomsfull inställning gentemot dem, och finner dem inbitna i en jargong präglad av osammanhängande konversation och klagande
beteende (Martina & Stevens, 2006). För att övervinna motviljan till att aktivt söka vänskap, kan det vara fördelaktigt att tillhandahålla information avseende utbudet av möjligheter till social interaktion (Pettigrew & Roberts, 2008). En sådan strategi skulle innebära att information erhålls om hur man lokaliserar- och interagerar, med likasinnade.
Program som är utformade för att främja en generationsmix kan likväl vara ett vinnande koncept (Pettigrew & Roberts, 2008). I övrigt, tycks många överens om att måltider är ett gott tillfälle för socialisering (Pettigrew & Roberts, 2008). Att fika, äta eller dricka är en anledning till att tillbringa tid med vänner eller familj. Det förefaller även vara ett ”giltigt”
syfte till att träffas.
Att ha en anledning till att träffas är viktigt. Många finner det svårare att bibehålla en god relation via telefon, eller sociala medier. Att dinera främjar även ett erinrande om svunna tider, en slags igenkänningsfaktor som de flesta kan relatera till. Att läsa böcker är ännu ett lämpligt medel, för att lindra känslor av ensamhet. Läsning möjliggör för de kognitiva förmågorna att aktiveras. Böcker anses erbjuda fönster till andra, vanligen otillgängliga, miljöer. Tidningar tillhandahåller på liknande vis länkar till den yttre världen.
Trädgårdsarbete, är ännu en förebyggande åtgärd. Känsla av funktionalitet och de påtagligt konkreta resultaten ökar individens självupplevda värde. Trädgårdsskötsel erbjuder både fysiska och kognitiva förmåner, samtidigt som det är tidskrävande (Pettigrew & Roberts, 2008).
Åldrande i relation till sammanhang och aktivitetsperspektivet
Äldres välbefinnande, brukar vara avhängig dess känsla av sammanhang (Antonovsky, 1923, refererad i Tornstam, 2018). Hyser man känslor av samhörighet till sin omgivning, finner man den vanligen meningsfull att engagera sig i. Individers välbefinnande är likväl relaterat till dess sätt att handskas med svåra upplevelser. En av psykoterapins
huvudsakliga utgångspunkter, utgörs av att individen skall erinras barndomen och andra livsfaser, för att bli hjälpt i bearbetningen av besvärliga minnen. Socialt arbete, kan enligt samma premiss, hjälpa äldre personer att rekonstruera etablerade problemuppfattningar och handlingsmönster- för att erhålla andra mer konstruktiva handlingsstrategier
(Tornstam, 2018). Psykoterapi är en effektiv metod för att reducera depressiva symptom.
Även inom lösningsfokuserad terapi är omvärderings- och rekonstruktionstänkandet
centralt. Muskler som tränas blir starkare. På samma vis kan man träna på att omvärdera
invanda tankemönster, och på förmågan att minnas och lösa intellektuella problem.
13
Individer som håller sig aktiva, mår i allmänhet bättre än de som inte gör det. Sociala förmågor kan på samma vis gynnas av träning. Människor som har ett rikt nätverk av fungerade, sociala relationer mår vanligen bättre än människor som har få kontakter med andra (Tham, 2006). Att aktivitet och involvering är bättre än passivitet och
undandragande, utgör en av socialgerontologins centrala idéer (Tornstam, 2018). Gott åldrande brukar mätas enligt fyra karaktäristikor. (1): en inom åldersgruppen, socialt önskvärd livsstil. (2): en fortsatt hängivelse till medelålderns aktiviteter. (3): En känsla av tillfredsställelse gentemot status och aktiviteter. (4): Att vara tillfreds med livet. Lyckat åldrande brukar karaktäriseras av en, för individen låg sannolikhet att drabbas av sjukdom, en hög grad av kognitiv och fysisk funktionsförmåga och ett aktivt deltagande i livet. Att den sedvanliga livsstilen fortlever över livsloppet har likväl betydelse för välbefinnandet.
Teorin yrkar för att det, för den som alltid har varit aktiv, är viktigt att fortsätta vara det.
För den som alltid pysslat i köket, läst romaner eller åkt på långresor är det viktigt att göra det även under ålderdomen. För dem som inte har levt en särskilt aktiv livsstil, tycks inte samma behov föreligga (Tornstam, 2018). Aktivitetsperspektivet förutsätter att individen vill, kan och förmår bevara tidigare intressen. Fallet behöver inte nödvändigtvis te sig sådant (Tornstam, 2018). Realiteten kan i motsats vara sådan att de varken besitter ork eller sinnelag för de åtaganden som en gång stimulerat dem. Liksom tidigare bemälts är det, även vad hjälpinsatser anbelangar, relevant att beakta individens subjektiva
upplevelse. När man diskuterar äldreomsorgens utveckling, ter sig åsikterna olika beroende på vem man frågar. Det finns ofta två, eller flera skilda uppfattningar om insatsernas fruktsamhet. Resurserna till äldreomsorgen har ökat sedan sekelskiftet.
Äldreomsorgen kan i den bemärkelsen förefalla framgångsrik. Ökade resurser, har väl förvisso en liten betydelse, för den som inte upplever sig bli väl behandlad. Frågan om kvantitet är central, i debatten om äldreomsorgen. Man räknar antal minuter hos varje brukare eller antal brukare per personal (Tornstam, 2018).
Är kvaliteten på omsorgen inte särskilt bra, spelar dock kvantiteten inte särskilt stor roll.
Omsorgen möter följaktligen ständigt nya utmaningar. Vad utanförskapet beträffar, tycks den ta sig an andra former än förr (Folkhälsomyndigheten, 2018). Idag kan avskildheten vara av digital karaktär. I många svenska kommuner pågår därför initiativ för att öka den digitala delaktigheten bland äldre. Syftet är att skapa möjligheter att vara socialt delaktig utan att behöva ta sig från hemmet. Digital delaktighet främjar förvisso gemenskap, för de äldre som av olika skäl erfar exkludering. Kunskapsluckor tycks emellertid föreligga, främst beträffande insatsernas verkan på livskvalité. Denna kunskapslucka förefaller ej vara den enda, avseende insatser ämnade äldres ensamhet (Folkhälsomyndigheten, 2018).
Det tycks även finnas dålig kunskap om vilka insatser som bär frukt, när det handlar om
att bryta social isolering och känslor av ensamhet (Karolinska Institutet, 2019). Om man
lider av emotionell ensamhet, saknar man vanligen en person att anförtro sig åt på djupet.
14
Denna saknad kan man ju uppleva även med ett mycket rikt kontaktnät. En studie som mäter antal sociala kontakter, ger således inget mått på hur ensamma studiedeltagarna har känt sig (Karolinska Institutet, 2019).
Ensamhet och insatser
Alla individer kan känna sig ensamma. Äldre tycks sammantaget löpa större risk. Från socialstyrelsens (2016) kartläggning av äldres välbefinnande uppger 58 % av
respondenterna att de besväras av ensamhet. För dessa föreligger ett behov av preventiva åtgärder. Främst med hänsyn till den åverkan avskildhet kan åsamka.
Nya rön yrkar för att ensamhet kan vålla skador lika omfattande som dem orsakade av rökning- att det är vår tids nya folksjukdom (Brülde & Fors, 2015). Kronisk, långvarig stress utgör en av ensamhetens många kroppsliga konsekvenser. Denna är i sin tur början på ett förlopp som kan utmynna i högt blodtryck och inflammation, vilket vidare kan förorsaka hjärtinfarkt, stroke och demens. Kognitiva förmågor, såsom benägenhet till koncentration, kan också försämras av ensamhet. En hög grad av socialt stöd, kan motverka detta. Det har positiva effekter på blodtrycket, hormonsystemet och
immunsystemet. Det sociala nätverket kan fungera som en slags buffert mot stress. Social isolering, anses vara dubbelt så farligt som fetma, mindre hälsosamt än att inte träna och lika skadligt som alkoholism. Det är emellertid viktigt att belysa att detta främst avser den subjektiva ensamheten (Brülde & Fors, 2015). Att de sociala nätverken tunnas ut med åldern är ju ett förhållandevis vanligt skeende. Alla socialt isolerade vuxna, behöver av den anledningen inte lida av negativa ensamhetskänslor.
Det är viktigt att poängtera att ensamheten också kan ha en positiv inverkan. Andre (1991) yrkar för ensamheten som något odelat positivt, och liknar den med ett tillstånd som främjar individualitet, kreativitet och självmedvetenhet. Ensamheten kan därav anses tjäna ett syfte, vilket vi vidare skulle kunna utnyttja för att lära känna oss själva (Andre, 1991).
Om man bejakar ensamhetens potential, minskar risken för att den skall komma att bli kronisk och negativ. Den kan förslagsvis ha en lugnande effekt, och möjliggöra för
självrannsakan (Rubenstein & Shaver, 1982). Självrannsakan kan vidare komma att gynna
våra relationer- dess kvalitéer och vad vi de facto önskar få ut av dem. Att ta en paus från
de dagliga rutinerna kan vara sunt, under den kan vi ta oss tid att bearbeta den stora
mängden intryck vi dagligen exponeras av (Rubenstein & Shaver, 1982).
15
Metod Design
Forskningsfältet delas huvudsakligen in i två olika forskningsansatser; kvantitativ och kvalitativ metod. Metoderna nyttjas på olika sätt beroende på vilket typ av problem som skall undersökas (Bryman, 2011). Den kvalitativa ansatsen fokuserar på mjuka data, såsom ord- och meningsuppbyggnad. Den kvantitativa metoden hänger sig åt hårda data, såsom siffror och statistik (Patel & Davidson, 2011). Ett exempel på en kombination av metoderna, kallas för mixed method (Bryman, 2011). Om en studie utgår från mixed method, omfattas den av båda tillvägagångssätt. Vid analysen förenas studiens samtliga delar, med avsikt att tillhandahålla en ingående beskrivning av det studerade fenomenet.
Denna undersökning utgår uteslutande från en kvalitativ ansats, för att till fullo söka finna ensamhetsbegreppets essens.
Urval
Denna uppsats inbegriper ett icke-sannolikhetsurval. Det innebär att en viss uppfattning om studiens inklusionskriterier redan förelåg innan studien påbörjades. Ett icke-
sannolikhetsurval kan vara av såväl representativ som utforskande karaktär (Denscombe, 2014). Innan arbetet påbörjades reflekterade vi kring vår målgrupp; skall den omfattas av äldre, eller skall den inkludera människor som arbetar med äldre?
Eftersom syftet huvudsakligen var att undersöka insatsers utfall, föll beslutet på att tillfråga enhetschefer verksamma inom äldreomsorgen. Vi använde oss av ett utforskande urval; valet av målgrupp var ändamålsenligt och samtliga respondenter besatt värdefull insikt om det ämne vi önskade undersöka (Denscombe, 2010). Vi lyckades finna
kontaktuppgifter till vederbörande målgrupp, och ringde till samtliga kommuner i ett län i norra Sverige. Alla var villiga att medverka, något som emellertid ej kunde skönjas i den respons vi erhöll från det första utskicket. Till en början svarade endast tre av de tio tillfrågade. Efter att en påminnelse skickades ut, erhölls ytterligare fem svar. Studien undergick ett bortfall på 20 procent.
Datainsamling
Tio frågor upprättades, samtliga vilka avsåg beröra fenomenet ensamhet bland äldre.
Arbetet utvecklades under tidens gång, en elektronisk enkät konstruerades (se bilaga) i
Google docs. I enkätens sidhuvud fanns en kortfattad beskrivning av studien, där bad vi
även om att erhålla så utförliga svar som möjligt. Ett informationsbrev författades därefter
(se bilaga). I brevet kungjordes bakgrunden till vår undersökning, där fanns likväl en
beskrivning av vårt syfte.
16
Vi var noggranna med att poängtera att medverkan inte var obligatorisk, och att de när som helst fick välja att avbryta den. Vi mejlade sedan ut informationsbrevet tillsammans med vår enkät.
Databearbetning och analys
Studiens resultat har bearbetats med en innehållsanalys inspirerad av den fenomenologiska intrerpretativa metoden. Metoden härrör från hermeneutiken, en vetenskapsteoretisk tradition vilken strävar efter att förklara, förstå och tolka det skrivna ordet (Molander, 2003). I denna studie användes den för att erhålla en djupgående förståelse för materialet, mycket tid ägnades åt att separera betydande data från mindre betydande data, och på att hitta återkommande mönster och underliggande teman. Denna modell har en låg grad av strukturering, vilket ger område för studiedeltagaren att svara utförligt och med sina egna ord (Patel & Davidsson, 2011). Enkätens frågor var öppna; de var formulerade på ett sätt som uppmanade intervjupersonen att beskriva en större sammanhängande företeelse, i detta fall dennes upplevelse av något. Detta bidrog med en nyanserad beskrivning av det fenomen vi ämnade undersöka (Patel & Davidsson, 2011). Materialet bearbetades, likt ovan bemält, med en konventionell innehållsanalys. Vi började med att läsa igenom materialet ett flertal gånger. När vi kunde skönja ett mönster i innehållet, började kodningen- och textens meningsbärande enheter identifierades. Efter följde
kategoriseringen. Koderna med liknande tema sammanfördes till ett kluster, vilket benämndes med en kategori. Kategorierna blev vidare till teman. Bearbetningen av materialet, presenteras vidare i kodningsmallen nedan.
Tema Ensamhet och äldre
Kategori Rädsla Stigmatisering Insatser
Underkategori Vad ska
omgivningen tro?
Ensamhetens yttringar
Normer Hur når vi alla? Självmedvetenhet
Koder
Otryggt att kliva ur sin komfortzon.
sociala larm.
Ångestframkallande för omgivningen.
Självvald ensamhet kan skapa ångest hos omgivningen.
Frivillig ensamhet Depression Ångest
Kontaktsökande Nedstämdhet Oro, Mental ensamhet Skamfyllt
Två och två Jantelag om ensamhet Tabu Vad ska andra tänka?
Ibland kan man läsa i media att
Anhöriggrupper Biståndshandläggning Socialt sammanhang Kontaktperson, SoL Volontärsarbete Dagverksamhet Stödsamtal Budget och prioriteringsfråga Samhällsvinster vs individuella vinster
Individnivå Olika önskemål bra att vara ensam Förutfattade, ibland destruktiva antaganden Kan bli tokigt
17
det är skadligt att vara ensam
Metodologiska överväganden
Studien är av kvalitativ karaktär. Undersökningen har verkat i enlighet med vetenskapsrådets (2002) fyra forskningsetiska principer. Dessa omfattas av informationskravet, konfidentialitetskravet, samtyckeskravet och nyttjandekravet.
Informationskravet inbegriper ett krav på att samtliga deltagare skall erhålla information avseende studiens upplägg och avsikt, samt att de skall bli varse vad dess medverkan egentligen innebär (Vetenskapsrådet, 2002). Vi var noggranna med att, redan när den första kontakten togs, beskriva vår studies syfte. Informanterna erhöll följaktligen ett informationsbrev med ingående information beträffande dess deltagande.
Informationsbrevet kungjorde att medverkan var på frivillig basis och att responsen skulle behandlas konfidentiellt. Samtyckeskravet omfattas av att informanterna skall samtycka till deltagande i studien. Medverkan var frivillig och samtycke erhölls både muntligt och skriftligt (Vetenskapsrådet, 2002). Konfidentialitetskravet innebär att enskilda personer ej skall kunna identifieras, och att personuppgifter behandlas på ett professionellt och säkert sätt (Vetenskapsrådet, 2002). För att uppfylla detta krav försäkrade vi att svaren ej kunde spåras till någon specifik person. Nyttjandekravet har slutligen sörjts genom att
informationen endast nyttjats inom ramen för denna uppsats (Vetenskapsrådet, 2002).
Metoddiskussion
I urvalet inkluderades en enhetschef från respektive kommun i ett län i norra Sverige. Vi
fann denna målgrupp relevant för syftet. Det finns förvisso en del risker med att utföra en
studie enligt ett tillvägagångssätt likt vårt. Man bör först och främst beakta risken för
bortfall, vilken ökar betydligt när man förlitar sig på att erhålla responsen per mejl. Vi
konstruerade en enkät som tillät utförliga svar, vilket vi även uttryckligen bad om att få
erhålla. Det går emellertid ej att kontrollera kvalitén på de svar man de facto får, de blev i
somliga fall korta och koncisa. Att studiens riktlinjer tydligt redogörs för är ingen garanti
för att man erhåller det man bett om. Uttalat samtycke är heller ingen garanti för att
personen i fråga deltar. För vår studie skulle intervjuer kunna ha utgjort en annan bruklig
metod. Utfallet skulle därmed bli enklare att styra, i den bemärkelse att man i högre
utsträckning kan välja när responsen är tillräcklig att “nöja sig” med. En fördel med att
skicka ut enkäter som tillåter svar i berättande form, är emellertid att respondenterna får
rikligt med tid att reflektera kring frågorna; tänka över dem, diskutera dem och kanske
ändra svaret om så behövs. Majoriteten av svaren var uttänkta, välformulerade och
nyanserade. Ännu ett alternativ för studien, hade kunnat vara att vända sig till den äldre
målgruppen, och därmed bidra med andra intressanta synvinklar.
18
En undersökning bedöms vanligen som tillförlitligt utifrån följande tre begrepp:
reliabilitet, validitet och generaliserbarhet (Patel & Davidson, 2011). Med hög reliabilitet, åsyftas att det som undersökts i studien skall kunna mätas tillförlitligt. Studien skall potentiellt kunna replikeras av andra forskare, med en mätning som skall uppvisa samma resultat. För att en kvalitativ studie skall uppnå ett reliabelt resultat, finns krav på att forskaren är väl förtrogen med det fenomen som skall studeras (Patel & Davidson, 2019).
Vår förförståelse kunde främst härröras det faktum att vi var väl inlästa på problemet. Vi hade likväl erfarenhet från arbete inom äldreomsorgen. Studiedeltagarnas respons bidrog, tillsammans med en omfattande mängd litteratur, likväl med värdefull kunskap. För att skapa adekvat validitet, krävs att kunskapsöversikten överensstämmer med syftet. Arbetet skall präglas av en genomgående röd tråd, och syftet bör kunna skönjas i studiens alla moment. Intervjufrågorna bör likväl vara konstruerade i enlighet med syftet. Det är svårare att bekräfta en hög validitet när studien antar en kvalitativ ansats. Resultatet kan med enkelhet misstolkas och färgas av forskarens egna uppfattningar. Vi fann att risken för detta minskade, när respondenterna fick uttrycka sig i skrift. Studiens resultat finner vi överförbart till andra områden och miljöer, i den mån premisserna, omständigheterna och förutsättningarna är jämförbara och ekvilenta.
Resultat
Ensamhetens yttringar
Är individuellt, en del lider inte av ensamhet på samma sätt som andra. Rent fysiskt så kan den ta sig till uttryck i viktnedgång på grund av minskad aptit, sämre kondition- och rörelseförmåga på grund av stillasittande och sängliggande. Den kan även uttrycka sig som depression. De kan också larma på grund av småsaker, sociala larm, behöver prata en stund extra. Personerna kan också vara nedstämda och oroliga.
Många av respondenterna konstaterade att ensamhet är ett naturligt förekommande
skeende. Att det är något som drabbar var och enskild individ, och att den varken behöver te sig patologiskt eller skrämmande. Ett tillstånd, karaktäristiskt åldrande och ibland nödvändigt att uppleva. De frågade sig därför, om huruvida ensamhet verkligen är nödgat insatser. Att utföra uppsökande verksamhet, vore tidskrävande, inte minst. Det skulle likväl erfordra ekonomiska resurser. Det största huvudbryet skulle emellertid utgöras av att söka komma underfund med vad man egentligen eftersöker. Respondenterna
resonerade vidare att det är svårt att märka att någon är ensam och framför allt, att märka att det är ett problem. Ett förtunnande nätverk, brukar vara den första ledtråden. En make eller maka som har dött, eller ett sakta sinande socialt nätverk. Den kan likväl ta sig till uttryck i fysiska yttringar. Viktnedgång på grund av minskad aptit, är en av dem.
Försämrad kondition på grund av för mycket stillasittande, är en annan. Depression är en
vanlig åkomma bland dem som är ensamma.
19
Det är också vanligt att de larmar på grund av småsaker, sällan med någon anledning och ofta bara för att få prata av sig. Insatserna erhålls vanligen från kommunen, lämpade enligt den enskildes behov. De kan utgöras av träffpunkter, dagverksamheter och
anhöriggrupper. Aktiviteter anordnas även av frivilligorganisationer. Svenska Kyrkan och Röda Korset anordnar också träffar. Individen får själv ansöka om biståndtjänster såsom kontaktperson, ledsagare och hemtjänst. Aktiviteterna är många för de ”pigga”
pensionärerna. De som saknar ork och vilja att delta, är svårare att nå.
Man måste avväga vilka samhällsvinster respektive vilka individuella vinster man erhåller genom att minska upplevelsen av ensamhet. Det är vanligt att individer ”ropar” efter att få komma till vård- och omsorgsboende på grund av att de känner sig ensamma. Men när de kommer dit så upplever de fortfarande ensamhet, en existentiell ensamhet. Hur jobbar man med den?
Respondenterna angav att ensamheten brukar manifesteras i objektiva former, och att den vanligen besvaras därefter. Många gånger har individen själv uttryckt ett behov av sociala insatser. Insatsen bedöms enligt individens subjektiva upplevelser av dennes situation. Om man kan se ensamheten, i bemärkelse av en förlorad partner en diskrepans mellan
moderna världens leverne och gamla sedvanor, är den enklare att behandla. Den existentiella ensamheten utgör ett större problem. Individen kan medverka i sociala aktiviteter, men behöver för den sakens skull inte känna samhörighet eller
tillfredsställelse. Individen kan ha en partner, barn och vänner- men fortfarande lida av en pockande känsla av att inte höra hemma. Ensamhetens begreppsliga oklarheter försvårar dessa fall. När avskildheten behandlas utgår man sällan från en specifik definition av begreppet. Insatserna lämpar sig vanligen enligt en viss föreställning om dess innebörd.
De tycks utgå från en förhållandevis standardiserad mall, inbegripande aktivitetsbaserade lösningar. Kanske är individen själv inte medveten om vad han eller hon faktiskt besväras av, hur den envetna känslan av vilsenhet skall beskrivas. Den kan förkläs i ett uttalat behov av umgänge, men behöver för den sakens skull inte försvinna. Respondenterna reflekterade kring hur man kan förhålla sig till en sådan situation; om det är den existentiella ensamheten som utgör problemet, eller om det är dess symptom- som inte skiljer sig särskilt mycket från dem orsakade av ångest och depression. Följaktligen, om den då är värd att beakta. Många ansåg det, fastän det kan vara svårt. Majoriteten är dock överens om att det skulle vålla omfattande hälsovinster. Om huruvida de skall gå tillväga, råder det emellertid ingen konsensus om. Problematiken omfattas vanligen av att
insatserna enbart adresserar den sociala ensamheten.
Tänkbara insatser
Ja, politikerna skulle kunna göra något för att motverka ensamhet. Det är en budgetfråga och en prioriteringsfråga. Man skulle kunna organisera träffpunkter, ge mer pengar till
omsorgsverksamhet, integrera äldre med barnverksamheter, utveckla äldres möjlighet att få anställning. Även tjänstemän inom vård och omsorg har ett ansvar, och medmänniskor också såklart. Volontärsarbete är ännu en god idé.
20
Flera av respondenterna underströk att det finns ett felaktigt antagande om att ensamheten är ett tillstånd unikt för den äldre populationen, och refererade till undersökningar som påvisar att yngre människors ensamhet är mer omfattande än äldres. De ansåg emellertid, att det finns en logisk förklaring till varför ensamhet ofta förknippas med åldrande.
Respondenterna framhöll att ensamheten, när man åldras, kan skönjas i faktiskt, fysiskt bortfall- i högre utsträckning än vad den gör för ungdomar. Vidare, att en stor del av det naturliga nätverket förtunnas över tiden; familjemedlemmarna flyttar ut, ibland till en annan ort. De angav följaktligen att samhällsförändringar kan ha en betydande inverkan på upplevelsen av ensamhet och att det är möjligt att en del påverkas av det digitala
utanförskapet; kanske upplever somliga att de ej behärskar de tekniska färdigheter många myndigheter förutsätter att man har. Sjukdom, utgör ännu en anledning till att vissa ej förmår engagera sig socialt. Dagens samhälle är snabbt och intensivt. Det präglas av individualitet och självständighet, något som kan te sig obekant. Människor hanterar sin ensamhet på olika sätt. Att använda alkohol, har blivit allt vanligare. Särskilt bland dem som förlorat sin partner. Många ägnar sig likväl åt passivt tidsfördriv, såsom tv-tittande eller läsning. Ett förståeligt, om än något brydsamt, faktum- föga inbegripande den livskvalité som bör höra de sena åren till.
Vi funderar över hur vi bör jobba med ensamhet – många föreningar erbjuder aktiviteter och till aktiva pensionärer finns mängder av saker att göra. Hur ska kommunen jobba? Vi kanske ska tänka annorlunda, men vad innebär är det? Hur hittar vi de verkligen ensamma?
När man talar om äldreomsorgen, är livskvalité ett återkommande begrepp. Det är emellertid inte lätt att utröna vad det faktiskt innebär. Dess innebörd går i synnerhet inte att generalisera. Samma premiss gäller när man talar om insatser ämnade ensamma äldre.
Respondenterna ansåg att äldre har en olycklig tendens att falla offer för fördomar och diskriminering. De brukar betraktas likt en homogen grupp, som delar samma åsikter, värderingar och intressen. Individualitet, bör vara centralt i frågan om åtgärder. Sådant är inte riktigt fallet, och somliga av ensamhetens yttringar förbises. Många av de insatser som omnämns, avser motverka den sociala ensamheten. Bland förslagen återfinns större satsningar på träffpunkter, och fler resurser till omsorgsverksamheter. Idéer om att
integrera äldre i barnverksamheter nämns, likväl planer på att utveckla äldres möjlighet att erhålla andra typer av anställningar. Att utveckla volontärarbete, utgör ännu ett förslag.
Det har visats vara ett framgångsrikt koncept. Volontärarbetare kan vanligen ägna de sociala momenten mer tid än vad hemtjänstpersonal- eller annan vårdpersonal kan. De tillhandahåller en slags intimitet- men på avstånd, vilket har bevisats vara värdefullt.
21
Stigmatisering
Det kan också vara så att jag inte vill vara aktiv i olika grupper som erbjuds, inte vara en i flocken.
Om det ses som onormalt att välja att vara ensam, påverkar samhällets syn på ensamhet individen så att den känner sig utanför, och att man inte är normal. Ramen är gruppen och om jag väljer att vara utanför och är nöjd, kan normen ändå göra så att jag känner mig utanför- och missnöjd.
En respondent redogjorde för att samhället bara tycks ha plats för en typ av personlighet.
Hen utvecklade sitt resonemang, och reflekterade kring att arbetsannonser vanligen
eftersöker personer som är sociala och utåtriktade, och att sociala medier blottar glimtar av liv; präglade av vänskap och umgänge. Vidare, att skolor fordrar digitala plattformar, om eleven skall förmå hålla sig ajour med uppgifter och studiekamrater. Den som är ensam är det synd om. Det bär emot, att vara själv på en lördagskväll. Att gå på bio utan sällskap.
Kanske håller man fast vid den där vänskapskretsen vars umgänge man egentligen inte finner särskilt givande, enbart för att upprätthålla en slags image. Det kan tänkas att behovet att företräda enligt ett sätt tillfredsställande för omgivningen, är vanligare bland yngre människor. Att de i högre grad drivs av att ta sig an en viss roll, för andras skull, snarare än för den egnas. Även för den äldre generationen, tycks omvärlden vara en betydande faktor. Om den yngre generationens livsstil blir påverkad av omgivningen, tenderar en äldre individs ensamhet, påverka omgivningen. Detta är huvudsakligen förenat med den rädsla många hyser gentemot ensamhet.
Rädsla
Ensamhet är också något som är ångestframkallande för omgivningen. Utgår rädslan verkligen från den äldre, eller är det barnen som är rädd för att mamma och pappa ska vara ensamma. Personen kanske vill vara ensam, dra sig tillbaka, knyta ihop säcken och reflektera - göra allt som hör det normala åldrandet till, men det framkallar ångest för andra.
Respondenterna har angett att det inte nödvändigtvis behöver finnas ett samband mellan ensamhet och rädsla. Man kan vara ensam utan att vara rädd, och man kan känna rädsla utan att vara ensam. Skulle ensamheten medföra rädsla, utgår den inte från det faktiska tillståndet av avskildhet. Den uppstår snarare i relation till yttre faktorer; från rädslan för att man kanske ramlar, utan att någon märker det. Från fruktan för att det kan ringa på dörren, och stå en okänd människa på farstukvisten. Respondenterna angav att det ofta är omgivningen som skapar rädslan, snarare än att ensamheten i sig självt skulle stå till grund för den. Rädslan kan härröras från en viss tabu. Många ansåg att det finns en norm, som propsar för att man skall göra saker två och två, med familjen, eller i grupp. De nämnde att normen föranleder tvivel, och frågade sig, om man gå ut och sätta sig på en restaurang själv? Vad skall andra tänka?
De har farhågor om vad omgivningen ska säga om de till exempel skulle gå ut och äta själv. Det finns värderingar och jantelag som sätter hinder för att gå ut ensam.
22
En respondent skildrade livet som en djungel av oskrivna regler, och ansåg den särskilt snårig för dem som vårdar sin make eller maka. Att lova varandra trohet, i nöd och i lust, innebär för många att bistå med odelat stöd, när livet så kräver. Ett sådant löfte är ofta orubbligt, oaktat en mödosam livssituation. Hen angav att det kan vara stigmatiserande att, om så bara för en stund, lämna sin bättre hälft, och att människor kan få samvetskval, när de gör något för sin egen skull. Rädslan kan även färga uppfattningen om den frivilliga ensamheten. Det kan vara så att somliga helt enkelt inte vill vara delaktiga i sociala
aktiviteter. Att man vill dra sig tillbaka, ” knyta ihop säcken” och reflektera över livet. Om samhället betraktar ensamheten som patologisk och onormal, riskerar individen göra detsamma, vilken föranleder en känsla av utanförskap. Med gruppen som måttstock kan den tillvaro man egentligen finner tillfredsställande, te sig avvikande.
Självmedvetenhet
Jo men det är klart attdet första man tänker när man hör att någon är ensam är att det här måste vi ändra på. Det känner man ju igen själv, från sin egna umgängeskrets. När någon skiljer sig blir det ju per automatik så att man tycker synd om den personen för att den blir ensam, och det kan ju faktiskt bli lite tokigt. Det kan juvara bra att vara ensam. Det kan vara skönt attvara ensam. Vi utgår nog från en del förutfattade, ibland destruktivaantaganden- om såväl ålder som ensamhet.
