Ett komplement till studiematerialet ”Aktivitet och självständighet” - för personal på särskilt boende

Ett komplement till studiematerialet

”Aktivitet och självständighet”

- för personal på särskilt boende

Förord

Detta material är framtaget som ett tillägg till det befintliga studiematerialet - Aktivitet och självständighet - för cirklar om vardagsrehabilitering. Detta nya material riktar sig till omsorgspersonal, vårdbiträden och undersköterskor, eventuellt blandat med rehabiliteringspersonal, som arbetar på särskilda boenden av olika slag. Kapitel 1, 2 och avslutningen i det ursprungliga materialet (Aktivitet och självständighet) kan användas i sin helhet. För de övriga fem kapitlen finns i detta kompletteringshäfte: nya fallbeskrivningar, faktarutor, praktiska övningar och diskussionsfrågor. Faktarutorna och diskussionsfrågorna är ett tillägg till dem som redan finns i Aktivitet och självständighet. Läs gärna guiden till hur studiematerialet kan användas, på sidan 4 i Aktivitet och självständighet, innan cirkeln startar.

Lycka till med cirkeln! Göteborg 2007-08-27 Rebecka Arman

FoU i Väst/GR

Detta material, tillsammans med studiematerialet ”Aktivitet och självständighet, finns att ladda ner från:

www.grkom.se/fouivast

Ni som arbetar med vårdtagarna har svaren, det gäller bara att hjälpas

åt för att ”få fram” dem.

Hälsobegreppet och hälsans orsaker

Med rehabilitering - både i vardagen och vid specifika tillfällen - vill vi underförstått hjälpa personer till största möjliga hälsa. Därför handlar detta kapitel om hälsobegreppet. Vad ligger i ordet ”hälsa”, och vad har det för betydelse att känna sig frisk?

Fallbeskrivning

Elsa är 97 år. Hon säger ofta att hon har tråkigt. Personalen tycker att hon verkar trött och att hon ingenting vill. Elsas ena dotter Signe 69 år, tycker att mamma är ”lat och otacksam” och Signe vill att Elsa blir peppad så att hon gör någonting. Elsas andra dotter dog för sju år sedan.

Elsa har bott på äldreboendet i fyra år nu. Hon flyttade dit när hon blev alltför ostadig på benen och föll gång efter annan i hemmet. Hennes syn försämrades drastiskt i samma veva och situationen i hemmet blev ohållbar.

Elsa har tidigare varit mycket intresserad av såväl opera och teater. Under 30 års tid gick hon på många, många föreställningar som hon alltid njöt mycket av. Hon var också aktiv i Röda Korset under hela sitt vuxna liv och till dess att maken gick i pension när Elsa var 60 år. När Elsa fyllde 73 år dog maken och hon flyttade från huset in i en lägenhet på andra våningen. Då saknade hon trädgården oändligt mycket, särskilt på våren.

Elsa erbjuds alltid att delta i äldreboendets aktiviteter. Gudtjänsten tackar hon alltid nej till; hon har aldrig varit särskilt kyrklig av sig. ”Speldags” är hon inte intresserad av. Hon tycker att det är ”för fjuttigt” jämfört med vad hon har lyssnat på tidigare i sitt liv. Bingo roar henne inte heller. Utflykter orkar hon inte alls med. Hon orkar inte sitta uppe ens i sin rullstol längre än en halv timme åt gången och dessutom har hon redan besökt de flesta utflyktsmål ett stort antal gånger. Hon behöver inte åka dit en gång till, säger Elsa. Hon tycker numera att det är jobbigt att umgås med andra. Hon hör inte vad de andra säger och känner sig utanför. Hon säger att hon inget har gemensamt med de andra som bor där. Av Eva Silow, leg. arbetsterapeut, SDF Linnéstaden i Göteborgs Stad

Kopplingen mellan hälsa, aktivitet och kulturella roller

Vi vet om att det är viktigt att röra på sig för att må bra, på alla sätt. Det påverkar både humöret och hjärnans kapacitet. Vistelse ute verkar särskilt effektiv. Däremot är det viktigt att komma ihåg att personer med demens inte alltid mår bra av miljöombyte. På ett boende kan det därför röra sig om små aktiviteter som att besöka trädgården utanför huset.

Vi har alla olika föreställningar om ålderdomen. Vissa personer går mer in i rollen som de tycker det innebär att vara gammal. Hur man föreställer sig själv i förhållande till sin ålder skiljer sig mellan individer men även mellan kulturer. I många utomeuropeiska kulturer uppnår inte människor så hög ålder och man anses, och kanske anser sig själv, som ”gammal” redan när man är 60 år.

Vi tror ibland att vårdtagarna borde göra mer än vad de själva vill. Ibland är personen inte alls inställd på att göra det som vi tycker är bäst för dem. Vi kan berätta om fördelarna med att röra på sig för att påminna en person som kanske har ställt in sig på att inte göra så mycket mer här i livet. Men vi kan aldrig ta över någon annan persons upplevelse av vad som är meningsfullt.

På särskilda boenden idag kan vårdtagarna ha väldigt olika hälsostatus. Det finns personal som arbetar både med de som är på korttidsboende för rehabilitering och är på väg hem eller andra som i princip får palliativ vård och omsorg. Då kan det vara en extra stor utmaning att arbeta så att omsorgen alltid är individuell och att man tar sig tid att ställa om och anpassa sig efter personen som man träffar.

Många gamla, vare sig de bor i sin egen bostad eller har flyttat till ett så kallat äldreboende, uttrycker allt som oftast att de har tråkigt. Omvårdnadspersonal eller kultur- och fritidspersonal erbjuder en rad olika aktiviteter, men för några tycks ingenting passa.

Gerotranscendens – av Eva Silow

Kan vi finna de äldres behov och intressen någon annanstans än där vi hittills har letar? Vad är det som de gamla själv vill ha och söker efter i sin tristess? Detta är frågor som jag har ställt mig när jag i mitt arbete träffat dessa ofta mycket gamla och ibland kroppsligt svaga eller sjuka personer. Vad kan och bör vi göra för dem?

Gerotranscendens förklaras kortfattat med att den åldrande människan får en ny syn på sig själv, på sitt sammanhang och på livet. Jag-transcendens får äldre att leva mer osjälviskt och generöst. Åldrandet innebär härmed ytterligare ett steg i människans utveckling. Det är en annan utgångspunkt än den som hittills har präglat synen på ålderdomen inom kommunal äldreomsorg eller inom gerontologin i stort.

1) Tornstam, L. (2007) Åldrandets socialpsykologi: Gerotranscendens presenteras som ett kompletterande paradigm inom gerontologi eller för synen på den åldrande människans utvecklingsfas, sid. 291-300.

Gerotranscendens, fortsättning

Här följer en sammanfattning av detta existentiella förhållningssätt: Personen får en allt större känsla av samhörighet med världsalltet och en känsla av samhörighet såväl med tidigare som kommande generationer. Man känner sig som en del av allt levande och ser ”sitt eget steg” i historien, i kulturen och i biologin. Ibland känner man sig som om man lever samtidigt i dåtid och nutid. Det betyder inte att man är förvirrad eller inte är orienterad i tid och rum, utan att man upplever sig snarare fri från tiden. Man tar mindre hänsyn till vad andra tycker och tänker om en. Man blir mindre rädd för döden och inser och godtar på ett djupare plan att döden följer; ett genuint accepterande av den egna döden. Man vill använda mer av sin kvarvarande tid till ”meditation” och ”stilla stunder”. Genomgången gerotranscendens tycks innebära hög grad av självvalda aktiviteter. 1

De aktiviteter som vi erbjuder äldre människor inom kommunal äldreomsorg bygger alltför ofta på andra ideal. Dessa bygger på vad vi som medelålders eller till och med som unga har för uppfattning om livet och vad som gör livet värdefullt, inte på de gamlas värderingar av sin livssituation. Kulturaktiviteter och liknande (grupp-) aktiviteter eller hushållsgöromål (som bakning, matlagning) står nära till hands att erbjuda de äldre som säger att de har tråkigt. Många är de äldre har sagt till mig ”det där har jag gjort tillräckligt mycket i yngre dagar”, vare sig det har handlat om att träna, läsa eller att baka kakor.

Gerotranscendens kan ses som en av livets utvecklingsfaser dit man kan nå under vissa omständigheter. På samma sätt som att en del personer kan bli ”visa” under rätt förhållanden. Icke-engagemang från omgivningen är inte samma som att ge möjlighet till gerotranscendens. Engagemanget har vid gerotranscendens istället bytt uttrycksform. Gerotranscendens förutsätter engagemang, specifikt i den enskilda individens utveckling. Hur kan man använda teorin om gerotranscendens och sin nya förståelse, i det dagliga arbetet? Efter en utbildningsdag i gerotranscendens undvek personalen att ”tvinga” på vårdtagarna sin egen uppfattning om aktiviteter. Det krävde nyfikenhet och inlevelseförmåga av personal runt pensionären. Kanske är det viktigaste lyssnandet och samtalet; att någon lyssnar med respekt och på allvar på någons tankar och vågar följa med i den andres tankebanor. Att som personal vara med när vårdtagaren reflekterar över sitt liv och existentiella frågor och reflektera tillsammans. Är det meningsfull aktivitet på ålderns höst? Kanske är det en aktivitet som ofta undervärderas?

Läs även faktarutan om hälsobegreppet och hälsans orsaker som handlar om KASAM-modellen, sidorna 16-17.

Praktisk övning:

KASAM-modellen upplevs ibland som krånglig. För att göra den teoretiska modellen mer begriplig handlar denna praktiska övning frågorna som ligger till grund för modellen. Använd frågorna i KASAM-frågeformuläret och tänk efter hur ni själva skulle besvara dem. Frågorna finns längst bak i boken ”Hälsans mysterium” av Aron Antonovsky, utgiven 1991, eller på hemsidan http://www.itcanbedone.net/upload/Kasam.pdf

Formuläret består av 29 frågor. Ni kan välja ut några av frågorna som ni tycker är intressanta och relevanta för ert arbete, för att spara tid. Besvara frågorna själva eller tänk er in i en vårdtagares möjliga svar. Här följer två av frågorna:

8. Hittills har ditt liv...

Helt saknat mål och mening Genomgående haft

mål och mening

1 2 3 4 5 6 7

16. Är dina dagliga sysslor en källa till...

Nöje och djup tillfredställelse Smärta och leda

1 2 3 4 5 6 7

Läs diskussionsfrågorna på sidan 17 i häftet. Den näst sista frågan kan handla om fallbeskrivningen ovan, om Elsa. Här följer ytterligare diskussionsfrågor1:

– Hur kan du hjälpa Elsa så att hon får mindre tråkigt? – Kan du använda samtal? Hur?

– Vad kan andra prata med mig om? Vilka samtalsämnen tål jag som personal? Hur kan jag visa för vårdtagaren att jag ”tål” olika samtalsämnen?

– Finns det något annat sätt än genom samtal att bejaka vårdtagarens (eventuella) strävan mot gerotranscendens?

– Har någon i samtalsgruppen träffat någon person ni kommer att tänka på när vi samtalar om de gamlas specifika sätt att se på livet i allmänhet och på sitt eget liv?

– Kan vi låta bli att motverka strävan mot transcendens? – Vad saknar man mest som äldreäldre?

– Vad vill man göra? – Vad ber man oftast om?

Ge förslag till hur du kan bidra till att Elsa får stimulans genom: – Musik

– Tavlor, färg – Lukt

– Hudkontakt, massage – Mat och smak

– Rörelse – Litteratur – Natur – Vardagliga aktiviteter – Annat? 1 _{Författade av Ewa Silow}

Målet med vardagsrehabilitering – att stödja eller hjälpa?

Fallbeskrivning

Den senaste tiden har vi haft ont om personal här på vårt särskilda boende. Några är långtidssjukskrivna och det är svårt att hitta vikarier. Alla platser är fulla och flera vårdtagare är dåliga och behöver mycket hjälp. Personalen är helt enkelt tvungna att arbeta så effektivt som möjligt för att hinna med allt som behöver göras.

Alice är snart 90 år och har bott här i några månader. Hennes barnbarn och yngsta dotter kommer ofta och hälsar på. När de är där vill de ofta prata med personalen och framföra sina synpunkter på omsorgen som Alice får. De ser alltid bekymrade ut och uttrycker ofta besvikelse. Det kan vara småsaker som vilka kläder Alice har på sig. De vill att Alice ska få vila sig mycket och hjälper henne med allt när de är där. Alice själv säger inte mycket och är lite svår att få kontakt med. Hon är tacksam och snäll men uttrycker sällan sin egen vilja. På morgonen kommer undersköterskan in för att hämta Alice till frukosten. Hon har inte klätt på sig, vilket hon annars brukar göra själv när de har lagt fram kläderna. Undersköterskan hinner knappt tänka efter utan hjälper den tysta Alice på med kjolen, strumporna och blusen. Sedan knäpper hon knapparna åt henne och försöker att inte stressa henne bort till den framdukade frukosten. Senare på förmiddagen var det bestämt att Alice skulle duscha. Undersköterskan följde med Alice in i hennes badrum och lade handduken nära henne. Alice vred på duschkranen och sköljde av sig. Undersköterskan sa sedan till henne att hon måste tvätta håret och räckte henne schampoflaskan. Alice pustade och bad om hjälp att tvätta fötterna. ”Det kan du själv, om du sitter på pallen” blev svaret. Alice höll i sig och sträckte sig pustande för att komma åt hela sin kropp medan undersköterskan gick ut och städade hennes sängbord.

Praktisk övning: För mycket eller för lite hjälp

Tänk på dina egna erfarenheter av att ha varit sjuk eller skadad. Blunda om du behöver för att kunna tänka dig tillbaka till hur det kändes. När du kommit in i känslan, så gott det går, tänk ut en liten aktivitet som du vill eller måste göra. Tänk sedan på hur det skulle kännas att bli över- respektive underhjälpt i den situationen. När du är färdig med dessa båda situationer, berätta hur det kändes. Föredrog du det ena eller det andra? Var båda lika jobbiga? Kände du igen dig i den ena eller andra strategin? Diskutera med varandra hur det kan kännas för era vårdtagare att bli över- eller underhjälpta.

Läs diskussionsfrågorna på sidan 19 och ersätt den första med:

•

Ibland är anhöriga väldigt angelägna om att vårdtagaren ska rehabiliteras medan det ibland är precis tvärt om. En del i problematiken kan vara när anhöriga har svårt att se hur påverkad en vårdtagare är av demens. Oavsett om anhöriga vill för mycket eller för lite kan det bli besvärligt för omsorgspersonalen. I de fall där anhöriga inte är nöjda med omsorgen kan enhetschefen eller rehabiliteringspersonalen vara personer som omsorgspersonalen kan vända sig till för att få hjälp med kommunikationen med anhöriga. Kanske behöver de anhöriga information. Det kan ibland räcka att de får ställa frågor. För att underlätta detta kan en samordnad vårdplanering och ett möte med alla parter skapas. Det avdramatiserar förhoppningsvis situationen.

Blandar vi in anhöriga för mycket? Kan det innebära ett kränkande av vårdtagarens integritet? Anhöriga har inte rätt att veta allt om sin gamla anhöriga. Det är en balansgång mellan att samarbeta för att kunna få en så bra omsorg som möjligt och ett omyndigförklarande. Konflikter och svårigheter med anhöriga upplevs som vanliga inom omsorgen.

• Vem bestämmer hur omsorgen ska genomföras? • Vem bestämmer hur ofta vårdtagaren ska duscha?

• Vilka situationer har ni varit med om som ni tror kan upplevas kränkande för vårdtagaren?

Diskutera hur det känns att få för mycket respektive för lite hjälp. Pröva den praktiska övningen nedan för att öka förståelsen och göra diskussionen mera levande.

Motivation och relationens betydelse

Fallbeskrivning

Detta fall handlar om Cecilia som nyligen kommit till ett särskilt boende. Hon kom dit från en rehabiliteringsavdelning där hon vårdats för en mindre stroke. Det konstaterades även att hon har en begynnande demens. Hon klarade sig inte hemma längre och det beslutades därför hon skulle flytta.

Personalen på boendet förstår ganska snart att Cecilia har utsatts för ett starkt tryck av sina anhöriga att flytta. Hon har inte själv fått eller kunnat delta i försäljningen av sitt gamla hus. Hennes barn har valt vilka möbler och saker hemifrån som hon ska ha kvar. Cecilia är ledsen och arg. Det väcker mycket frustration. Hon saknar sin älsklingstavla och andra saker som nu är borta. Hon vill inte göra någonting, även när personalen föreslår utflykter och aktiviteter. En gång övertalar de henne att följa med på en bussutflykt till ett historiskt slott som finns i närheten. Cecilia är motvillig och verkar inte alls road. Hon vill helst stanna på sitt rum och plocka med de tillhörigheter som hon har fått med sig hemifrån.

Ett problem är att föremålen som Cecilia har fått hemifrån bland annat består av flera mattor. Personalen är orolig att hon ska snubbla på mattkanterna och vill därför att hon ska ta bort dem. ”Om jag ramlar så landar jag mjukt på mina mattor” svarar hon och vägrar att låta personalen ändra inredningen.

Att hitta vad som motiverar

Den kan ibland vara en stor utmaning att hitta vårdtagarnas egen motivation. Det handlar inte om att övertala utan om att hitta aktiviteter som passar den individuella smaken och situationen. Det kan ta tid. Vissa vårdtagare kanske hellre åka till skoaffären än till en sevärdhet så som ett fint slott, som de redan har sett många gånger förut. Det kan också handla om att erbjuda ett samtal på tu man hand, istället för underhållning i grupp.

Vissa personer tycker att allting är tråkigt, det spelar ingen roll vad personalen gör. De saknar kanske hemmet och sina anhöriga eller sörjer någon nära som har gått bort. Detta går inte att ersätta. Andra beklagar sig alltid, det är deras sätt att hantera sin situation. Frågan: ”Vad vill du göra för att det ska bli roligare?” kanske skulle besvaras med att personen bara vill prata. Det behöver inte vara en kurator utan ”vanliga människor” kan räcka. Vad tror du: kan man motivera en person utan att först ha skapat någon form av relation?

Läs faktarutorna på sidan 21 i häftet, om meningsfulla intressen och bemötande och tillit.

Praktisk övning:

Pröva att umgås med varandra i gruppen som om ni hade syn-, hörsel- och kommunikationsnedsättningar. Ta på er hörselkåpor eller öronproppar, simglasögon som är förtejpade så att synfältet begränsas och låtsas att ni har afasi. Kanske vill ni fika tillsammans och se hur samtalet utvecklas.

Använd diskussionsfrågorna på sidan 22 i häftet.

Den första frågan handlar om Cecilia istället för Elvi. En kompletterande fråga kan vara:

• Hur arbetar ni för att minska fallriskerna för era vårdtagare? Hur fungerar det på din arbetsplats när det gäller t.ex. mattor, möbler eller andra föremål som gör att boendet blir hemlikt? Tvingas vårdtagare att ändra sin inredning på sitt rum eller i sin lägenhet på grund av fallrisker eller för att göra det lättare att komma fram med hjälpmedel eller i omsorgsarbetet?

Rehabiliteringsprocessen

Fallbeskrivning

Vera tänker: ”Ja, nu har jag kommit till slutstationen. Härifrån flyttar man inte,

man bärs ut till den sista vilan. Jag har bara att vänta. Saknaden efter mitt gamla liv är mycket större än vad jag kunnat tänka mig att den skulle bli. Det känns som ett dovt malande i hela bröstet.

Men det är klart att jag inte kunde vara kvar i mitt kära hem. Det var ju oundvikligt att det skulle sluta såhär. Om jag bara inte hade blivit så svag och dålig…Jag har ju bott där i 40 år och trivdes varenda minut. Där finns så många minnen av min man och barnens uppväxt. Här går allting efter klockan. Det är väldigt likt från dag till dag. Personalen har alltid bråttom även om de är snälla och hjälpsamma. De har verkligen mycket att stå i!

De andra som bor här är inte alls samma människotyper som mig. Om vi inte hade blivit ihopfösta här på grund av boendesituationen skulle jag aldrig velat umgås med dem. Det verkar inte finnas någon annan som har vänner här heller. Längre bort i huset finns det en grupp som alltid träter med varandra. Men det kan kvitta. Jag vill helst vara för mig själv för att fundera på mitt liv och vad jag har lärt mig. Just nu längtar jag inte efter någonting, förutom lugn och ro. Jag har ju varit med om så mycket i mitt långa liv…”

Krisreaktioner och kommunikation

Att flytta och byta boende kan ibland leda till en krisreaktion för vårdtagaren. Personen upplever många samtidiga förluster av att flytta, upplevelsen av funktionshinder, förluster av sociala relationer och så vidare. Kanske märker vi ibland inte att

vårdtagarna är ledsna och i kris när rutinerna tar över. I värsta fall fungerar då det särskilda boendet som en ”förvaring” av den gamle. Denna form av omsorgsbrist och den tillbakadragna depressionen som kan bli följden, kan var svår att skilja ifrån naturliga tillstånd. Kriser är naturliga reaktioner på svårigheter. Ett annat begrepp som börjar användas för äldres upplevelser i slutet av sitt liv kallas för gerotranscendens (se även den extra läsningen som tillhör detta kapitel).

För att kunna förstå om vårdtagaren är i kris eller kanske upplever gerotranscendens krävs kommunikation. En öppen fråga är en bra inledning på ett samtal. Konsten att ställa frågor kan verka svår men frågorna som öppnar upp för ett samtal är enklare än man tror. ”Hur står det till?” räcker ofta* om man samtidigt visar att man är intresserad av att lyssna på svaret.

Ett annat sätt att kommunicera, som illustreras i fallbeskrivningen, är när folk grälar med varandra. Sociala relationer leder inte bara till vänskap och stöd utan ibland även till konflikter. Diskutera gärna detta i cirkeln.

*Carlander och Carlander har skrivit en bok om kommunikation som är användbar och lättläst: ”Hur står det till? Konsten att

ställa frågor i människovårdande yrken”, utgiven 2004 av Gothia Förlag i Göteborg.

Använd den praktiska övningen som finns i studiematerialet. Diskutera med hjälp av diskussionsfrågorna på sidorna 24-25.

Rollen och yrket

Fallbeskrivning

n 80-årig kvinna flyttade in till ett särskilt boende, vi kan kalla henne för Liljan. När Liljan flyttade tog hon med sig många böcker och inramade fotografier samt teckningar som hennes barnbarn ritat. Liljan behövde hjälp med alla förflyttningar och var väldigt ostadig på benen. Personalen upptäckte snart att hon tillbringade hela dagarna i sängen med sina böcker. Även när det kom besök, vilket det gjorde nästan varje dag, halvsatt hon kvar i sängen och pratade med sina besökare som satt bredvid henne.

Rehabiliteringspersonalen kom och tränade Liljan på att vara upp och gå. De tyckte att hon gjorde framsteg. Omvårdnadspersonalen fick i uppdrag att se till att Liljan rörde på sig så mycket som möjligt. Men när hon skulle äta ville hon helst vara kvar i sängen eller skjutsas i rullstol till matsalen. Hon var en bestämd kvinna med pondus. Det spelade ingen roll hur mycket personalen än försökte övertala henne: ”Jag har gått så mycket i mina dagar”, sa hon bara. ”Jag har aldrig ägt en bil i hela mitt liv”, sedan fortsatte hon med en anekdot om sitt liv som ung. Hon hade varit framgångsrik i sitt arbete och träffat många människor som än idag var hennes vänner. De kom på besök och lyssnade på hennes historier och tankar om livet, som hon gärna delade med sig. Personalen tyckte om Liljan men blev mer och mer frustrerade över att hon inte försökte mer med träningen och inte ville lämna sin säng på dagarna.

--- Vid ett rehabmöte eller så kallad teamträff diskuteras Liljan. Innan mötet träffade kontaktpersonen Liljan och hennes anhöriga och de skapade tillsammans tydliga mål och ett underlag i form av en checklista. Här dokumenterades vad som ska göras, vem som ska göra det och när det kommer att följas upp.

Liljan berättade för kontaktpersonen att hon nu förstått vad som menades med vardagsrehabilitering. Ursprungligen var hon skeptisk och sa att hon inte vill ha någon ”rehabilitering”. Men hon vill kunna fortsätta att klara av de saker som hon orkar nu, så länge som möjligt.

Vid rehabmötet närvarar en sjukgymnast, arbetsterapeut, sjuksköterska och Liljan kontaktperson plus en till undersköterska från avdelningen där hon bor. De diskuterar tillsammans hur man ska kunna stödja Liljan med hennes vardagsrehabilitering. Frågan som alla gav sin syn på var: är detta tillfredställande eller kan vi förbättra våra insatser så att Liljan kan uppnå sina målsättningar? Hur går det med målsättningarna, är det något som måste ändras eller tas bort?

En av undersköterskorna uttrycker sin besvikelse över att hon tycker att rehabiliteringspersonalen lägger över för mycket arbete på dem. De har ju redan väldigt många olika uppgifter när det gäller Liljan så att det är svårt att hålla

reda på allting. Är det inte rehab:s jobb att aktivera Liljan? Sjukgymnasten och arbetsterapeuten lyssnar men försvarar sitt och menar att det är personalen som träffar Liljan varje dag som bäst kan stödja och motivera henne. Alla måste dra åt samma håll och veta vad teamet har kommit överrens om. Kontaktpersonen håller med. Alla är lika viktiga för helheten, men Liljan delaktighet är viktigast. Efter en halvtimmes diskuterande kommer arbetsterapeuten fram till en ny idé om hur man kan pröva att möta Liljan. Hon kom på sin idé tack vare informationen som kontaktpersonen har om Liljan och hennes anhöriga. Alla går från mötet med en gemensam bild av vad som är problemet.

Praktisk kommunikationsövning

En påhittad vårdtagare rapporteras över, till exempel vid ankomst från sjukhus till ett boende. Låt den muntliga rapporten gå vidare till en person i taget. De andra kan gå ut ur rummet så att de inte hör rapporten. Vad får den sista personen för rapport? Om de andra har gått ut kan de komma tillbaka och lyssna på den sista överlämningen, utan att kommentera. Diskutera gemensamt efteråt.

Läs faktarutan på sidan 29, den extra läsningen på sidan 30 och använd de diskussionsfrågor på sidan 30 som är relevanta för er. Gå sedan vidare till avslutningskapitlet på sidan 32.

Använd bilden av spindelnätet på sidan 26:

Denna bild visar hur centralt samarbetet med vårdtagaren är.

Vårdtagaren är ju i mitten av nätet. Alla parter som är inblandade finns runt om och alla trådar strålar in emot mitten. Samtidigt är alla delar viktiga för helheten. Personerna på de olika positionerna kan ha olika förväntningar. Alla sitter inne med sin kunskap om vårdtagaren men för att den ska komma till nytta behöver kunskapen föras ihop. Diskussionsfrågor:

Hur fungerar det hos er med samarbetet med rehabiliteringspersonal? Har ni rehab-möten? Hur går mötena i så fall till? Fungerar mötena som ett forum för att diskutera svårigheter och att komma på nya idéer, som i fallbeskrivningen?