FoU-cirkel om kommunal äldreomsorg
Lena Wittholt, Pernilla Halmedal, Lena Edholm, Agneta Larsson, Anita Schaffer
Monica Nordström, redaktör
2000.05.20
Vardag,
bemötande
och kompetens
2
Innehåll
Inledning
3
Vardagen
4
Vanor och rutiner
4
Måltiden och maten
5
Tempot
5
Bemötande
6
Tiden och tillgänglighet
6
Omsorgsrelationerna
7
Kompetens
8
Organisationsstruktur
8
Ledarskapsfrågor
9
Hur kan vi gå vidare i den
egna verksamheten?
9
Bilaga 1
10
Artiklar i FoU-cirkeln
10
Bilaga 2
11
FoU-cirkel – forskning
i praktiken, syfte och
uppläggning
11
Bilaga 3
11
3
Inledning
Det finns stor erfarenhet och mycket kunskap hos personalen inom den kommunala äldreomsorgen, en kunskap som bara de som finns i verksamheten känner till. Delar av denna kunskap lyfts ibland fram genom att personalen undersöker och doku-menterar den egna verksamheten i olika utvecklings- och projektarbeten. Andra kunskapsområden blir föremål för nationella studier och får därmed en vidare spridning. Det finns också frågor som väcks inom ramen för traditionell forskning och som inte alltid når ut till verksamheterna. Sammantaget finns det mycket kunskap som bygger på såväl personalens som på de äldres erfarenheter och på vetenskapliga studier.
Detta var utgångspunkten för en Fou-cirkel där personal och forskare deltog för att studera aktuell forskning kring vardag, bemötande och kompetens. Avgörande för val av tema var att samtliga på olika vis är aktuella i debatten om den offentliga äldreomsorgen. Genom att läsa och diskutera olika artiklar och reflektera över deras relevans för den kommunala
äldre-omsorgen ville vi lyfta fram nya frågor. Frågor som på olika sätt skulle kunna leda till ny kunskap och förhoppningsvis till förändring och utveckling i praktiken.
I Fou-cirkeln deltog fem personer från fyra kommuner. Diskussionerna var tidvis livliga och ostrukturerade men så småningom kom vi utifrån våra samlade erfarenheter och från artiklarna fram till följande. Under temat vardag fokuserade vi på vanornas, rutinernas, matens och måltidens samt tempots betydelse för de äldres vardagsliv. Temat bemötande kom att handla om tiden och tillgänglighet och omsorgsrelationerna betydelse för de äldres situation. Under temat kompetens diskuterade vi organisationsstrukturens och ledarskapsfrågornas betydelse för kunskapsutvecklingen.
I denna skrift återges en sammanfattning av våra diskussio-ner och reflektiodiskussio-ner utifrån de olika teman. Monica har doku-menterat och sammanfattat diskussionerna och deltagarnas skriftliga och muntliga synpunkter. Pernilla, Anita, Lena och Agneta har gett sina synpunkter på sammanfattningen och därefter kompletterat med fler personliga reflektioner. Varje tema inleds med en precisering av dess innebörd. Därefter följer en sammanfattning av diskussionerna som vävs samman med deltagarnas personliga reflektioner. Skriften avslutas med några tankar om hur de vunna kunskaperna kan omsättas i prakti-ken. Referenslista över artiklarna som studerades liksom syfte och uppläggning av cirkeln och utvärdering av densamma bifogas som bilagor 1, 2, 3.
4
Vardagen
I våra diskussioner uppehöll vi oss länge vid vanornas och rutinernas roll i det sociala omsorgsarbetet. Är de av godo eller ondo? Eller kanske både och. Och vilken betydelse har maten och situationen kring måltiden för de äldres välbe-finnande? Vi diskuterade också det alltmer ökande tempots betydelse för närvaro i mötet.
När vi tänker på vardagen, tänker vi oftast på det som sker varje dag, dvs de vanor och rutiner som vi dagligen upprepar och som hör hem, hushåll och arbete till. Även om de vardagliga rutinerna för flertalet av oss människor ser relativt lika ut så varierar vardagens innehåll stort beroende på person och kultur. Trots detta tänker vi ofta på vardagen som alldaglig, monoton och rutinmässig, samtidigt som vi vet att vardagen också innehåller ovanliga dagar med oförutsägbara händelser som inrymmer både glädje och sorg.
Vardagen är oftast något självklart för oss, något vi tar för givet utan att fundera närmare över vad den innebär. Det är först när dess gilla gång bryts, som vi blir medvetna om hur djupt rotade våra vardagliga rutiner är i oss. Vanor och rutiner skapar inte bara trygghet och reducerar oro och osäkerhet1.
Vi behöver också våra vanor och rutiner för vår trevnad och överlevnads skull. Oavsett om våra liv genomgår små eller stora förändringar så fortsätter varda-gens rutiner och upprepningar om än i nya skepnader.
När äldre inte klarar sina vardagliga sysslor själva innebär det vanligtvis att de får hjälp och stöd genom den kommunala äldreomsorgen. De blir av olika anledningar mer eller mindre beroende av personalen för att klara sitt liv. Detta innebär också att vara beroende av andra för sin överlevnad och sitt välbefin-nande.
Vad som sker när en äldre person får hjälp och stöd av hemtjänsten eller flyttar in i särskilt boende är att den äldres vardag ändras och att de vanor och rutiner som gett trygghet förändras. Genom kontakten med den kommunala äldreomsorgen skapas emellertid nya vanor och rutiner som i ett första skede kan skapa oro och otrygghet hos de äldre. Men så småningom när de äldre anpassat sig till den nya tillvaron (om de gör det) kommer de nya vanorna och rutinerna att ge trygghet och reducera oron på samma sätt som rutinerna i det egna hemmet gjort det.
Vanor och rutiner
Oavsett om man lever ensam eller tillsammans med andra i en familj omger sig människan med rutiner i sitt hem och i sitt arbete. Dessa rutiner eller vanor hjälper till att skapa ordning, mönster och meningsfullhet och ser till att man inte glömmer något. När man blir äldre och inte klarar sig själv hemma kan hemtjänsten hjälpa till. De vanor som den äldre byggt upp sin vardag kring är också de vanor som bör fortleva när den äldre får hemtjänst. Men ibland tvingas de äldre mer eller mindre anpassa sig till verksamhetens regler, för att underlätta för verksamhetens organisering.
Men vill omsorgstagarna att det alltid skall gå till på samma sätt? undrar Lena W. Vore det inte uppfriskande med en personal som utförde sysslorna efter sitt eget huvud, kan nog en del tycka, medan andra skulle bli väldigt oroliga.
Anita framhåller att de äldres vanor ofta möter större respekt i den öppna hemtjänsten än i arbetet på särskilda boenden. Skälet till detta är främst att
5
hemtjänstpersonalen arbetar i den enskildes hem. Men när den äldres behov av hjälp blir tillräckligt omfattande är särskilt boende ofta ett alternativ till hem-tjänst. Tyvärr är det inte alltid arbetsrutinerna på särskilda boenden överens-stämmer med varje enskild äldres tidigare vanor. På sjukhemmet skall ett stort antal personer ta hand om ett större antal äldre och deras individuella behov. För att personalen inte skall glömma något och kunna hålla ordning på varje enskild äldres, dokumenteras dennas situation och behov. Dokumentationen är visserligen ett stöd för personalen i deras arbete men framförallt är den till för den äldres rättssäkerhet.
Samma erfarenheter som Anita har också Pernilla som påpekar att arbetet i särskilda boenden är mer rutiniserat för att arbetet där oftast utförs i team, till skillnad från i den äldres hem, där arbetet ofta utförs av ett vårdbiträden. Pernilla framhåller också att rutiner visserligen är ett stöd i arbetet, en funktion för att hålla ett visst mått och kvalitet men att de lätt kan byta skepnader och bli till lagar som vi blir slavar under.
Måltiden och maten
Måltidssituationen kan se helt olika ut beroende på om den äldre bor kvar i det egna hemmet eller har flyttat till ett särskilt boende. I vår diskussion framhåller Pernilla, att måltiderna i särskilda boenden ofta är en central händelse på dagen, en stund av gemenskap och sysselsättning och att många vanor och rutiner byggs upp kring dem både av personalen och de äldre. Men måltiderna i särskilda boenden kan också vara stökiga och jäktiga, menar Lena. För många äldre som upplever måltiden som obehaglig, kan den bli en plåga. Att få äta sin mat i lugn och ro utan haklapp och blöja är ju en rimlig begäran, påpekar Agneta. Det händer ibland att äldre slutar äta för att måltidssituationen är för orolig och störande. I hemmet däremot är det ofta tyst och lugnt. Men still-heten kan vara ett problem för många äldre som förlorat en make/maka. De tvingas inta måltiden ensamma, vilket kan göra att aptiten försvinner och att de livnär sig på att småäta.
Mycket dåligt samvete skapas genom matens och måltidens centrala funk-tion i människors vardag, menar Lena W. Om maten och måltider betyder mycket för mig som person oavsett om jag är personal eller anhörig överförs detta lätt till den äldre. Att inte äta kan ibland vara ett medel för den äldre att få dö. Men att se en äldre anhörig långsamt tyna bort kan ge en känsla av vanmakt hos de närstående. Även för personalen kan detta att de äldre inte äter skapa en känsla av skuld och skam eftersom de äldres välbefinnande är ett mått på dem som omsorgsgivare.
Tempot
I dagens samhälle går allt mycket fortare och när man blir äldre orkar man inte med samma tempo som förr. Allt går lite långsammare och tar tid, kroppen åldras. Detta kan upplevas som frustrerande för de personer som tidigare varit vana vid att ta hand om allting själva. Att inte längre ha kontroll över sin vardag kan bidra till en känsla av stress, en rädsla att inte längre vara behövd. Denna känsla av maktlöshet kan öka om hemtjänstens personal som skall bistå med hjälp alltid visar tecken på stress, påpekar Pernilla.
Måste det alltid vara så bråttom? undrar Lena och Agneta. Att t ex städa på ett effektivt och riktigt sätt är inte alltid det viktigaste för den enskilde. Perso-nal som vanligtvis är unga och medelålders kvinnor har ofta ett annat tempo än
6
de äldre, vilket kan skapa irritation hos personalen och stressupplevelse och skam hos den äldre.
Att personal sinsemellan har olika tempo är inte heller bra för
arbets-gemenskapen. De som tar det lite lugnare får ofta kritik från kamraterna för att de inte skyndar sig och de kan lätt känna sig pressade. Det händer också stän-digt att personalen talar om för en omsorgstagare att de inte har tid och detta är synnerligen oprofessionellt. Vi som arbetar inom vård och omsorg bör tänka på att inte föra över vår egen frustration till de personer som vi skall hjälpa. En dialog om detta med personalen är en viktig arbetsledarfråga. För att kunna hantera en stressig situation krävs ett professionellt förhållningssätt liksom att utföra ett arbete med människor utan att göra dem delaktiga i vår egen stress.
Bemötande
Bemötande handlar om hur människor uppträder och uppför sig mot varandra. Det är ett mellanmänskligt samspel som handlar om den inställning vi har till varandra och som visar sig i ord, gester och handlingar. Inom den kommunala äldreomsorgen är mötet mellan personalen och de äldre kärnan i verksamheten. Personalen möter de äldre både som representanter för den organisation de är anställda i och som medmänniskor. Det handlar både om formella möten som rör sociala rättigheter och om informella möten som rör det vardagliga. I bemötandeutredningen2 talas det om ett gott bemötande där äldres
självbe-stämmande, integritet, trygghet och värdighet respekteras med utgångspunkt i en humanistisk människosyn. Det framhålls också att respekten för en annan persons människovärde under alla förhållande skall utgå från personen i sig och att ingen annan person är förmer än någon annan.
I våra diskussioner om bemötande framstod tiden och tillgänglighetens liksom relationernas karaktär som betydelsefulla för närvaro i mötet som viktiga. Det framkom att mötet med personalen för de flesta äldre var centralt.
Tiden och tillgänglighet
I hemtjänstens vardag hinner vi inte möta de äldre och deras behov på ett bra och tillfredsställande sätt. Vi anger ofta tidsbrist som ett argument för detta. Men tid innebär inte automatiskt en bättre omvårdnad och ett bättre möte. Det handlar inte bara om fysisk närvaro utan till lika stor del om psykisk närvaro. Här och nu – jag och du, säger Pernilla. Att verkligen vara närvarande i mötet och se den äldres individuella behov är viktigt men det behöver inte betyda att mötet varar länge. Ögonkontakt och att man får säga det man vill ha sagt betyder ibland mer än ett långt möte.
Att kunna mötas handlar om en fingertoppskänsla, att känna av signaler, kroppsspråk samt att vara lyhörd, fortsätter Pernilla. Att vara där man är och inte dit man skall. Det är viktigt att klara av att ha full närvaro i mötet, detta ger en bättre förutsättning för att mötet skall upplevas som positivt. Vi som arbetar med människor har lätt en tendens att vara steget före, dvs att när jag är hos Svea så är jag mentalt hos Berit.
Jag blev själv lite förskräckt när jag läste artiklarna, påpekar Anita. Numera är jag själv en organisationsbyråkrat som sliter med att å ena sidan söka förvissa mig om att omsorgsrelationerna fungerar och å andra sidan med att försöka
2 SOU 1997:51 Brister i omsorg – en fråga om bemötande av äldre. Delbetänkande av utredningen
7
”mäta” tiden för densamma. Vi beräknar t ex personalkvoter på sjukhemmen. Med personalkvoten 0,735 menas att ca 0,73% personaltid finns till
omvårdnadsarbetet beräknat per vårdtagare. Använder vi tid till personal-möten, utvecklingssamtal, delegering av administrativa arbetsuppgifter m m tas detta från omvårdnadstiden, eller som jag hellre vill kalla det omsorgstiden, med hänvisning till Rose-Marie Eliasson-Lappalainens definition av begreppet omsorg. Hur vi ser på tiden påverkar också i hög grad hur omsorgsrelationen kommer att utformas.
Omsorgsrelationerna
I vårt arbete möter vi inte bara de äldre utan även deras anhöriga, anhöriga som ibland är ångestfyllda och visar både ilska och nedstämdhet, säger Pernilla. Att klara av att möta människor i detta skede kräver en hel del av oss som profes-sionella inom social omsorg. Att vid ett möte lyssna och ta vara på den erfaren-het som finns kring relationerna och den äldre och att få den anhörige att känna sig delaktig är mycket viktig. Delaktigheten och en god kommunikation skapar förutsättningar för att den fortsatta relationen skall bli lyckad. En bra kommunikation kan bidra till att man minskar ångesten och det dåliga samve-tet hos anhöriga. Viktigt är också att vi som personal inte dömer de anhöriga som tar avstånd från sina närstående äldre. Vi vet ju sällan anledningen till att de handlar som de gör eller hur kontakten mellan de äldre och deras anhöriga varit innan vi träffade dem.
När anhöriga tar över och träder in i en förmyndarroll kan det lätt skapa irritation i mötet med oss personal. Vi som arbetar inom äldreomsorgen skall ju värna om den äldres självbestämmande och får inte låta anhörigas vilja styra. Detta kan skapa konflikter. Ibland är det svårt för anhöriga att acceptera att den äldre vill något annat, om inte detta stämmer överens med deras egna värderingar om vad som är rätt och fel, säger Pernilla och refererar till en dikt av Jan Helander där han säger: ”Lär mig att inte bli förtretad eller halstarrig mot dem. Men låt mig inte låta dem förkväva mig”.
Varje dag vardag som helgdag, om och om igen, uppstår möten och relatio-ner påpekar Anita. Rose-Marie Eliasson-Lappalainen menar att omsorg förut-sätter att människor tar ansvar för varandra men risken finns att ansvars-förhållandet så att säga tippar över och att en person bestämmer över den andre. Å andra sidan kan också det motsatta ske så att vi istället underlåter att ta ansvar för andra. Ett tema som Leila Billkvist tar upp är hur klienten upple-ver sig bli bemött när hon ringer till socialkontoret. Av dessa berättelser framgår att många gruvar sig inför telefonsamtalet, de kan uppleva sig avklädda eller så vill de inte bråka om tiden för att inte försämra sina utsikter till att få hjälp. Här tänker jag direkt på de äldre omsorgstagarna, säger Anita. Även om bemötandeutredningen talar om generaliseringens risker, när det gäller att använda begreppet äldre, så är det min uppfattning att de människor som idag är äldre heller inte vill vara till besvär utan i mångt och mycket finner sig i personalens sätt att organisera och bedriva den äldreomsorg som de är beroende av. Trösterikt är dock att likväl som de unga besökarna på socialkontoret var mer frimodiga i sin kontakt med socialsekreteraren så börjar också äldre eller deras barn att öka kraven på oss, menar Anita. När jag läser Anders Möllers varma och mänskliga beskrivning av Sonja och Bertil Olsson som en s k besvär-lig familj klickar det till inom mig. Jag drar mig till minnes alla de besvärbesvär-liga anhöriga som jag har mött. Kanske är det inte det som artikeln syftar till, men mina tankar går vidare och jag måste erkänna att jag sänder tacksamhetstankar
8
till dessa besvärliga människor för de har alltid satt tummen på våra ofull-komligheter, för att de vägrat att anpassa sig till organisationen. Som Anita framhåller att hon som arbetsledare befinner sig i en situation med ansvar för att omsorgsrelationerna utvecklas utan att vara direkt delaktig. För detta krävs en speciellt form av kunskap och kompetens.
Kompetens
Kompetens är ett komplext och mångfacetterat begrepp och innebörden är inte självklar. Vad som menas med kompetens definieras ofta olika beroende på var i den kommunala äldreomsorgens struktur en person eller en grupp befinner sig, dvs vilka värderingar och vilket synsätt som personen utgår ifrån. Oavsett vilket synsätt man utgår ifrån är kompetens dynamisk, processinriktad och knuten till såväl den enskilda personen som till det sociala sammanhanget. Kompetens har en relationell dimension och grundar sig på hur andra uppfattar en persons yrkesskicklighet och förmåga att utföra sitt arbete. Kompetens kan ibland innefatta social kompetens och bör så göra inom sociala verksamheter, men behöver inte nödvändigtvis göra det. Social kompetens kan ses som en förmåga att umgås med och samverka med andra. Det är alltså fullt möjligt att vara kompetent i sin yrkesutövning utan att man för den skull är socialt kompetent. Kompetens är alltid personlig. Det är inget en person besitter utan något man ständigt skapar i en pågående process med andra människor.
Med utgångspunkt från ovanstående kan en person vara fullt kompetent dvs ”proffsig” i sin yrkesutövning utan att för den skull tillhöra en professionell yrkesgrupp. Att vara professionell i den senare betydelsen innebär att arbeta utifrån vetenskaplig och beprövad erfarenhet. Här finns det stor risk för likrikt-ning i den melikrikt-ningen att olika situationer behandlas på lika sätt. Men är detta önskvärt inom sociala omsorgsverksamhet där varje möte utgår från den en-skilda människan och dennes specifika situation?
I vår diskussion kring temat kompetens framstod organisatoriska förutsätt-ningar och ledarskapet som betydelsefulla faktorer för vilken kunskap och kompetens som utvecklas inom den kommunal äldreomsorgen. En fråga som väcktes var vilka konsekvenser en uppdelad organisationsform får för relatio-nerna mellan de som planerar och organiserar omsorgen och de som ger och mottager omsorgen. En annan fråga var hur man arbetsleder för en god om-sorg.
Organisationsstruktur
Hur organisationen ser ut har en stor betydelse för hur äldreomsorgen ser ut. Vilket arbetsätt man har anammat inom vård och omsorg speglar den syn man har på människan, menar Pernilla. Helhet skapar trygghet både för de anställda och de äldre som är i behov av omsorg. Men vi kan aldrig se den så kallade helheten. Vad vi kan göra är att sträva efter att nå så många delar som möjligt. Att organisera verksamheten utifrån en beställar–utförarmodell har sitt ur-sprung från industrin, en modell som överförts till vård- och omsorgsverksam-heter, säger Pernilla.
I många kommuner upplevs beställar–utförarmodeller som något positivt. Men för vem är detta arbetssätt positivt, kan man undra? Jag tror att det är biståndsbedömaren/beställaren som får en bättre arbetssituation, dvs hanterbar arbetsmiljö. Arbetsledaren, den som är verksamhetsansvarig/utförare har
däre-9
mot blivit mer anonym och syns allt mer sällan i vårdbiträdesgruppen. Hur skall vi klara av att arbetsleda om vi inte också möter de äldre som personalen arbetar med, funderar Pernilla vidare. Att arbetsledaren alltmer sällan möter de äldre beror troligen på att vi inom vård- och omsorg har ett allt för stressat arbete med stora verksamhetsområden. Utbrändhet är inget ovanligt i vår vardag. Vi måste därför se över den organisation vi arbetar inom, värna om omsorgsverksamhet och vara rädd om de delar som fungerar bra. Men också försöka hitta nya lösningar på hur våra arbetsledare skall orka med sitt arbete.
Ledarskapsfrågor
Ledarskapet inom vård och omsorg har utvecklats mycket den senaste tiden, säger Pernilla. Vi har gått ifrån att vara den traditionella hemtjänstassistenten till att utöva ett mer professionellt ledarskap. Ledarskapet kommer att vara en central fråga när det gäller den framtida organisationen och kommer därför att vara betydelsefull i framtidens rekryteringsproblem. Att kunna motivera och entusiasmera och framförallt marknadsföra vår profession (arb.omr). Ledarska-pet måste utvecklas mer. Ett tydligt ledarskap ger en trygg verksamhet som har stora möjligheter till att våga förändra, pröva på något nytt, bryta det traditio-nella och våga satsa på nytänkande. Att lita på sina medarbetare och delegera och engagera dem i de frågor som vi tillsammans skall arbeta för. Arbetslivet förändras och nya kompetenser efterfrågas. Idag ser man att en social kompetens är mycket värdefull, både inom den kommunala och den privata sektorn. Att ha en ledare som kan och har förmågan att skapa goda relationer för både de äldre och personalen är en viktig del av ledarskapet, att ha tydliga mål och delmål att arbeta efter. Vi måste därför lyfta upp vår sociala och emotionella kompetens och värdera den egenskapen som något grundläggande för ledare inom vård och omsorg. Detta är några av de viktigaste bitarna vi måste arbeta med, för att få framtida ledare inom vård och omsorg, avslutar Pernilla.
Hur kan vi gå vidare i den egna
verksamheten?
I vår avslutande diskussion om hur man kan gå vidare i den egna verksamheten framkom följande förslag:
Ett sätt att synliggöra vardagsverkligheten inom äldreomsorgen är att på ett pedagogiskt och strukturerat sätt ordna FoU-cirklar för vårdbiträdena i ett arbetslag. Cirkeln kan ledas av arbetsledaren och deltagarna kan exempelvis läsa artiklar eller se filmer, reflektera över dessa och skriva ner sina reflektioner. Cirklarna bör ske på arbetstid och under en begränsad tid.
Maten och måltidens inverkan på livskvaliteten var en annan fråga vi
ägande stor tid åt. Ett sätt att studera matens och måltidens betydelse i omsorg-sarbetet kan vara genom ett nätverk för kollegiegranskning. Deltagarna kan här besöka varandras verksamheter för att studera och lära sig av varandra för att få nya tankar och idéer rörande måltiderna utformning. Studiebesöken kan sedan redovisas gemensamt i form av seminarier som dokumenteras.
Ett annat förslag som framkom är att deltagarna med utgångspunkt från de frågor som FoU-cirkeln belyst studerar/utforskar den egna verksamhet under en längre men tidsbegränsad period med stöd av forskare vid FoU-enheten. Ett sådant tema kan t ex vara Arbetsledning på distans.
10
Bilaga 1
Artiklar i Fou-cirkeln
Vardag
Ahrne, Göran (1981) Vardagsverklighet och struktur. Göteborg: Bokförlaget Korpen. (s 39-54)
Magnússon Finnur (1996) Janusansiktet Stockholm: Carlssons Bokförlag. (s 23-41) Nordström, Monica (1998) Yttre villkor och inre möten. Hemtjänsten som
organisa-tion. (avh) Göteborg: Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet.(s 47-61). Bemötande
SOU 1997:51 Brister i omsorg – en fråga om bemötande av äldre. Delbetänkande av utredningen om bemötande av äldre. Stockholm: Socialdepartementet.
Eliasson-Lappalainen Rosmari (1998) Etik och moral i omsorgens vardag. Stockholm: SFR, SoS, Svenska kommunförbundet.
Möller, Anders (1998) Hjälprelationer i omsorg och vård. Lund: Studentlitteratur. Billquist, Leila (1999) Rummet, mötet och ritualerna. Göteborg: Inst socialt arbete.
Kompetens
SOU 1997:83 Om makt och kön. I spåren av offentliga organisationers omvandling. Delrapport i fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan män och kvinnor.
Evertsson, Lars (1994) Vårdbiträden och undersköterskor – en ouppmärksam professionshistoria´i Johansson, Stina (red) Sjukhus som hem och arbetsplats.
Omsorgsyrken i Norge, Sverige och Finland. Stockholm: Bonniers.
11
Bilaga 2
FoU-cirkel – forskning i praktiken, syfte och uppläggning
Syftet är att med utgångspunkt från teoretiska begrepp och studier kring dessa tillsammans med gruppen utifrån den egna erfarenheten sätta ord – begreppsliggöra – den praktiska erfarenheten, dvs studera den egna verksamheten ”utifrån” ur en annan synvinkel. Syftet är också att sprida de nya kunskaperna vidare inom den egna verksamheten samt via FoU till andra verksamheter.
Tillfälle 1, 3, 5:
Diskussion utifrån begreppet och artiklarna. Vilka tankar väckte artiklarna och vilka frågor vill gruppen fokusera på. Hemuppgift att observera och reflektera över de frågor vi beslutat oss för att fokusera på med utgångspunkt från artiklarna samt skriva ner reflektionerna på 1-2 sidor. Dessa skickas antingen till cirkelledaren som distribuerar dem vidare till deltagarna eller direkt till deltagarna för att läsas till tillfälle 2.
Tillfälle 2, 4
Diskutera och reflektera över hur det ser i de olika ”hemma”-verksamheterna med utgångspunkt från de skriftliga reflektionerna och de aktuella artiklarna. Vad är lika och vad skiljer sig åt? Gemensam skriftlig sammanfattning görs av cirkelledaren.
Tillfälle 6
Avstämning och planering för hur vi kan gå vidare på var sitt håll.
Bilaga 3
Utvärdering av FoU-cirkeln
Det är värdefullt att få tid till att reflektera över den egna verksamheten. Antalet tillfällen var bra avvägt. Det var också bra att få redan utvalda artiklar att läsa, artiklar som upplevdes som relevanta för respektive tema. Antalet artiklar var bra men en del var lite svårtillgängliga.
Det är bra att flera kommuner/stadsdelar deltog. Men att gruppen från början bara bestod av sex deltagare var en brist. Det händer av och till saker i verksamhe-ten som gör att man hastigt måste ställa in en träff och en så liverksamhe-ten grupp är känslig för om någon är frånvarande. Minst 10 personer rekommenderas.
Ett förslag på utveckling av cirkeln är att denna istället omfattar tre timmar och att deltagarna den sista timman ges möjlighet att påbörja den skriftliga reflektionen på plats. För detta behövs tillgång till datorer.
ALE•ALINGSÅS•GÖTEBORG•HÄRRYDA•KUNGSBACKA•KUNGÄLV•LERUM•LILLA EDET•MÖLNDAL•PARTILLE•STENUNGSUND•TJÖRN•ÖCKERÖ
FORSKNING OCH UTVECKLING INOM DET SOCIALA OMRÅDET
Besök Gårdavägen 2 • Post Box 5073, 402 22 Göteborg • Tel 031-335 50 35 • Fax 031-335 51 17 e-post elh@gbgreg.kommunalforbund.se
