TIDSKRIFT FÔR HEMMET,

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 CM

F

TIDSKRIFT FÔR HEMMET,

TILLEGNAD

NOKDENS QYINNOR.

1371. (teettonde åkgången.) 5:e häft,

31.

'32.

33.

\ 34.

• 35.

«S:

- 39.

I n n e h å l l :

Sid.

Några utkast till den svenska qvinnans historia. IV. Af E s­

seide. (Forts, frän l:sta häftet, XIII årgången) 265.

Öfverstinnan. Poem af L. v. K. 274.

Den nya sociala romanen i Tyskland, betraktad som na- tionalstämningens upphof och uttryck. II. Af Emund

•Gammal 278.

Mammas förklädsband. Poem af Olof Stig! 294.

Noget om den engelske velgörenhed. Af K. F. 296.

Forntida kämpar för qvinnofrågan 303.

En målsman för Tysklands qvinnor. Af L—d ,... 304.

Pariseriif. (Minnen från belägringen). Af L—d 309.

Ur vår dagbok 327.

STOCKHOLM,

P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG.

31. Några u tkast till den s venska qvinnans historia*),

n i

I d e t föregående hafva vi a n ty d t huru den svenska qvinnan småningom blifvit utestängd från den sjelfständiga v erksamhet inom s t a t och kyrka, som ursprungligen medgifvits henne, sa mt h u r u hon derefter, dels genom d e t omärkl iga trycket af den a l l­

männa meningen, dels genom det alltme ra vidgade afståndet mellan mannens och hennes egen bildningsgrad, äfven beröfvades d e t medelbara inflytan de p å det allmänna lifvet, hon änn u u nder 1 5 0 0 talet öfvat såsom mannens förtrogna rådgifverska. Y i hafva vidare visat huru, i följd häraf, qvinnan började mer och m e r förlora sitt inste g inom det nationela lifvet, tills hon med Ulr ika Ele onora frivilligt uppgaf det sam ma; slutligen huru hon, i s amma m å n som hon blef främmande för fosterlandets intressen, äfven synes hafva förlorat förmågan a t t uppföda s t or a män till fo ster ­ land ets tjenst.

D e t t a förhålla nde kunde dock ej länge fortfara. Om d e t red an inom naturhistorien ä r en erkänd sanning a t t ingen af G ud skapad kraft går förlorad utan, undertryckt p å e t t håll, åter verkar ofta i steg radt m åt t p å et t annat, s å ä r denn a sanning om möjligt ännu mera påtaglig inom menniskoandens historia.

Afstängd från de områden der han hittills verk at drefs alltså den qvinliga anden af sin inneboende kraft a t t söka sig luft och verksam het p å andra. De nna sökandets tid ä r helt naturligt icke något i och för sig afslutadt utvecklingsskede, utan sna rare en öfvergångsperiod, som griper dju pt in uti föregåend e och leder öfver till nya bildnings - och verksamhetsformer. Hvad den hä r ­ igenom förlorar i bestämdhet vinner den i mångsidighet och personligt lif. Materialet blir sålunda rikare men s v å r a r e a t t bearbeta, bristen p å förarbeten och källskrifter kännba rare ä n någonsin. V i måste derföre h ä r likasom i det föregåe nde i n­

skränka oss till a t t framhålla blott de ledande eller typi ska

*) Forts, från l:sta häftet, XIII årgången.

Tidskrift för hemmet. 13:de arg. 5:e häftet. 18

n å g r a t å v ä g l e d a n d e a n t y d n i n g a r .

S p l i t t r i n g e n m e l l a n m a n n e n s o c h q v i n n a n s b i l d n i n g s a r b e t e

i n t r ä d d e r e d a n m e d r e f o r m a t i o n e n , fortgick s e d a n o m ä r k l i g t u n d e r

h e l a 1 5 0 0 - t a l e t o c h s t e g r a d e s y t t e r l i g a r e i o c h m e d d e p å 1 6 0 0 -

t a l e t n y s t i f t a d e l ä r o v e r k e n , i h v i l k a q v i n n a n i c k e f i c k n å g o n

d e l . R e d a n K a t h a r i n a a f P f a l z g ö r e n o f a n t l i g å t s k i l n a d i f r å g a

o m s ö n e r n a s och d ö t t r a r n a s u p p f o s t r a n . S å t . ex. f ö r s u m m a r

h o n a l d r i g i n å g o t b r e f t i l l K a r l G u s t a f u n d e r h a n s v i s t e l s e v i d

a k a d e m i e n a t t u p p m a n a h o n o m till f l i t i s i n a s t u d i e r , d e r v i d

f r a m h å l l a n d e ä n d e t e n a , ä n d e t a n d r a ä m n e t s å s o m v a r a n d e a f

s t ö r s t a v i g t . 1 f r å g a o m d ö t t r a r n a d e r e m o t n ä m n a s e n d a s t

k r i s t e n d o m s ö f n i n g a r n a s a m t f r a n s k a s p r å k e t s t a l a n d e , h v a r t i l l

d e i n ö d f a l l b o r d e t v i n g a s . D e n a l l m ä n n a m e n i n g e n h y l l a d e

s a n n o l i k t s a m m a å si g t . D o c k f a n n s en och a n n a n m e r a f ö r d o m s f r i

o c h s t o r s i n t p e r s o n l i g h e t s o m s å g s ak e n u r e n h ö g r e s y n p u n k t ; s å

f o l k v ä n n e n o c h k o n u n g a v ä n n e n J o h a n S k y t t e . I f r a n d e f ö r d e n

a l l m ä n n a u n d e r v i s n i n g e n s u p p h j e l p a n d e , o c h m e d p e r s o n l i g a u p p ­

o f f r i n g a r b e f r ä m j a n d e d e n s a m m a f r å n d e s s l ä g s t a till d e s s h ö g s t a

g r a d e r — f r å n a b c - s k o l a n i d e t f a t t i g a L a p p l a n d till s t a t s v e t e n ­

s k a p e n s s t u d i u m v i d u n i v e r s i t e t e t — s y n e s d e n k l o k e o c h k l a r ­

s e e n d e m a n n e n i c k e h a f v a t ä nk t s i g q v i n n a n l o t t l ö s vid u t s k i f t a n d e t

a f k u n s k a p e n s s k a t t e r . V i s s e r l i g e n l e m n a r h a n h e n n e s a n d e l

t i l l s v i d a r e b e r o e n d e a f f ö r ä l d r a r s o c h m å l s m ä n s g o d t y c k e ; m e n

h a n f ö r e g i c k d o c k h ä r v i d s j e l f m e d e t t s t o r t f ö r e d ö m e , i d e t

h a n g a f s i n a d ö t t r a r a l l d e l e s s a m m a u p p f o s t r a n o c h u n d e r v i s n i n g

i h e m m e t s o m s ö n e r n a . D e n u n g a W e n d A a S k y t t e ( f . 1 6 0 8 ,

d . 1 6 2 9 ) f i c k s å l u n d a tillfäl le a t t i n o m s t u d i e r n a s ö k a e t t t ä l t

f ö r d e r i k a a n l a g , h v a r m e d h o n blifvit u t r u s t a d , o c h f ö r h v i l k a

d e n n ä r m a s t e , s l u t n a h e m k r e t s e n e j s k u l l e h a f v a e r b j u d i t t i l l ­

r ä c k l i g t u t r y m m e . R e d a n v i d 2 0 å r o m t a l a d e s h o n s o m d e n

l ä r d a s t e q v i n n a p å sin t i d . F r a n s k a , t y s k a , l a t i n o c h g r e k i s k a

l ä s t e o c h s k r e f h o n m e d s a m m a l ä t t h e t , m å h ä n d a l ä t t a r e ä n s it t

m o d e r s m å l , o c h h e n n e s e f t e r l e m n a d e b r e f p å latin s ä g a s r ö j a

l i k a m y c k e n f i n h e t o c h r e n h e t i s t i l , s o m i k ä n s l a o c h o m d ö m e .

A t t s p r å k k u n s k a p e n d o c k e j v a r h e n n e s e n d a e l l e r h u f v u d s a k -

l i g a s t e s t u d i u m f i n n e r m a n d e r a f , a t t h o n vid 2 1 å r , d ä h o n

s å s o m n y g i f t f ö l j t s i n m a n , H a n s K y l e , t i l l k r i g s s k å d e p l a t s e n

p å f a s t l a n d e t , u p p t r äd d e i e n d i s p u t a t i o n m o t t y s k a l ä r d e , f ö r

a t t v e d e r l ä g g a n å g r a a f k a t o l i c i s m e n s s a t s e r , h vi I k e t s ä g e s h a f v a

f u l l k o m l i g t l y c k a t s h e n n e . L å n g t i f r å n a t t d e t t a s k u l l e h a f v a

k l a n d r a t s , s y n e s d e n unga l ä r d a f r u n h a f v a v a r i t hyllad och u p p b u r e n a f a l l a s å s o m en h e d e r f ö r s i t t folk och s i t t k ö n . A f d e t lilla m a n k ä n n e r om W e n d e l a S k y t t e f r a m s t å r hon o c k s å s o m d e n v a c k r a s t e förening a f qvinlig ä l s k v ä r d h e t och manlig l ä r d o m . A n d e n s odling s y n e s h o s henne h a f v a g å t t h a n d i hand m e d h j e r t a t s, d e t i n r e v ä s e n d e t h a utvecklat sig lika n a t u r l i g t s o m d e t y t t r e, och d e t hela s å l u n d a s a m m a n s m ä l t till en lika ä d e l som i n t a g a n d e personlighet. I hennes p o r t r ä t t ä r o k a r a k - t e r s s t y r k a , q v i c k h e t och glädtighet d e f ö r h e r r s k a n d e dragen.

W e n d e l a S k y t t e dog, s o m b e k a n t , i h e l t unga å r , efterlemnande e n d o t t e r , Helena Kyle, som äfven u t m ä r k t s i g för l ä r d o m .

Drottning Kristina, med s i t t forskande s i nn e och s i t t oroligt f l a d d r a n d e snille, i n t a g e r naturligtvis en f r a m s t å e nd e plats äfven b l a n d v å r a l ä r d a qvinnor, men hon fick dock, såsom vi f ö r u t a n ty d t , genom lytena i sin k a r a k t e r , s n a r a r e e t t a f s k r ä c k a n d e ä n e t t f r a m åt m a n a n d e inflytande p å den s v e n s k a qvinnans r i k t ­ ning. O c k så ä r d e t p å e t t helt a n n a t o m r å d e , som vi finna en

•af D r o t t n i n g K r i s t i n a s ungdomsvänner, s e d e r m e r a h e n n e s h o f - m ä s t a r i nn a , Maria Sofia de la Gardie, ( f . 1 6 2 7 d . 1694, g. m.

S t e n b o c k ) s ö k a a n v ä n d n i n g för s i n a öfverlägsna, e j p å forskning och s p e k u l a t io n , u t a n p å r en t p r a k t i s k v e r k s a m h e t r i k t a d e anlag.

E n k a vid helt u n g a å r och i följd d e r a f myndig och fri, synes d e n n a ovanliga qv i nn a h a f v a a n v ä n d t sin förmögenhet, s i t t i n ­ flytande och sin utomordentliga k l o k h e t och k r a f t p å u p p h j e l - p a n d e t af den i n h e ms k a i n d u s t r i e n . H o n b e a r b e ta d e s t e n k o l s - grufvor, a n l a d e gevärsfabriker, bedref klädesväfverier och " w a n d t- w e r k " , underhöll f y r t o r n m . m., dels p å egen b e k o s t n a d , dels m e d s t a t s a n s l a g och med hjelp a f erhållna kronoleveranser, m . m . * ) A t t d e n n a mångsidiga v e r k s a m h e t e j v a r fritagen f ö r b e k y m m e r , r ö j e r s i g a f ä n n u b e v a r a d e skrifvelser, hvari grefvin- nan ä n k l a g a r öfver uteblifven betalning för k r o n a n s b e s t ä l l ­ ningar, ä n " s u p l i c e r a r " o m n y a privilegier, ä n å t e r f ö r k l a r a r a t t h e n n e s m a n u f a k t ur e r h o t a s a f ruin, e t c . A t t d öm a af d e s sa skrifvelser, h v i l k a s s k ä r p a s t u n d o m f r a m k a l l a a n m ä r k n i n g från h ö g a vederbörande," synes gre fvinnan med s i t t ovanliga p r ak t i s k a f ö r s t å n d h a f v a f ö r e n a t en den tiden s ä l l s y n t l ä t t h et a t t s k r i f t ­ ligen u t t r y ck a s i n a t a n k a r och framlägga s i n a förslag. H e n n es a n s e e n d e v a r s å s t o r t , a t t hon e n g å n g v a r föreslagen till gemål

*) Huruvida det var med stod af den tidens näri ngslagstiftning eller i trots

deraf, som en qvinna bedref denna storartade industri är en fraga, som vi

ej kunna besvara, me n soin kunde förtjeua sin särskilda belysning.

a t t döm a af en formlig anklagelse för anslag mot konungens lif, som gjordes emot henne, p å grund af en "cörperligen af djefvulen b e s a t t " pigas utlå tande. P å äldr e dagar erhöll hon en statspension af 1500 Daler.

Såso m föregångprska till en Ahlströmer, en Sahlgren m. fl.

sluter sig Maria Sofia de la Gard ie till raden af de svensk a qvinnor, hvilka gått som banbr ytare för mannen p å områden, från hvilka hon sedan blifvit bortvisad eller i följd af egen underlägsenhet ej kunnat bibehålla sig.

I bredd med den boklär da Wendela Sk y t t e och den prak tiska grefvinnan de la Gardie möter oss nu en ny skepn ad, en fattig vallflicka, som, omgifven af sin hjord och med näfverluren i handen, låte r den dunkla barrskogen genljda af sånger, fulla a f en helig, halft bäfvande ingifvelse.

"Såsom fogeln vid ljusan dag sig gläd er" s å fröjdar sig hennes hjerta "lus tigt och med stor a n d a k t" , vid tanken a t t

"dö dens boja ä r bruten och lifvet skänke s af nåd". Jordens sorger minnes hon ej mer; nä r synden vå llar h enne men, tvår hon sig ren i sin Frä lsares blod; när döden och satan vilja skrämma- henne, tänk er hon a tt J es u s brutit all dera s makt, somnar ljufligt i H a n s famn och föres af Honom "till den trygga hamn en i glädjen". Der får hon den herrliga skru d, som brudgummen lofvat henne "med ä r an " , och smycken dem ingen ka n från rycka henne; der möter henne en Ijuflig klang af englas ång; der s e r hon G u d s vänner, med palmer i hand, lofsjunga lammet evigt,

" a t t tiden ej blifver lån g för glädje".

S å d an a qväden kunn a icke dö. Ingen vet nu n ågot om d en fattiga vallflickan och hennes öde; ingen vet hvem som h ö r t och upptecknat hennes s å n g ; men i 1695 å r s psalmbok finna vi, bland höglä rda biskopars och berömda skalders verk , äfv en v al l ­ flickan Els a Aiidersdotters trosglada psalm. E n brinnande k ä r ­ lek, en bergfast t r o och e t t lefnadsfriskt sinne, blandade m e d d et milda svärmeri, som alstras af ensligheten i nat urens s k öt e , syn as hafva utgjort grunddragen i E l s a A nd t rs d o t t e r s kar akt er, om hvilken för öfrigt ingenting ä r b e ka n t * ) .

Men om den svens ka qvinnan sålu nda icke v a r fremmande hvarken p å den religiösa disk ussionens eller den andliga poesiens

*) Vi hafva här följt äl dre uppgifter af Sv edberg m . fl., m en anse oss bö ra näm na

a tt Beckman, med förbigående af dessa uppgifter, antagit den märklig a

psalmförfattarens namn vara Elen Marsvin.

område, låg henne dock religionens praktiska arbetsfält ännu när- 11] are. H är vore derföre en rikedom af personligheter att skildra, om man blott kände dem alla. Af de få, hvilkas namn g ått till efter - verlden nämna vi här Anna Svinliufvud (f. 1570 d. 1609, g. m. Te r- serus) såsom den mest typiska, äfven derf ör at t hennes kärleks- verk omfattade ej blott närmaste, egna underlydande, utan hela socknar, ja ett helt landskap, att döma af hennes hedrande till­

namn, "Stornior i Dalorri'. Såsom vanligt fåordig i skildringen af personligheter, gifver oss historieskrifvaren om Anna Svinhufvud ej mer än tvänne upplysningar: för det första att hon, enligt en samtidas uttryck, var "from ocli gudelig, för andra dägelig, mild och i sång ljuflig ;" för det andra, att då en resande mött en hop gråtande dalfolk och efterfrågat orsaken till deras be- dröfvelse, lian fått till svar: "skulle vi ej gråta nu då stora mor i dalom är död!" Dess uppgifter äro dock t illräckliga för att gifva oss bilden af en på en gång god och stark qvinna, med ett moderssinne allt för stort och mäktigt att låta sig bindas endast inom hemmets trånga gränser. Icke sprängande men vidgande sin första närmaste uppgift, intog hon derför i sin famn och slöt till sitt varma modershjerta allt flera och flera, tills hon slutligen blef den "stora modern" för hundradetals barn — allt detta utan a t t åsidosätta troheten i det lilla, utan att för­

lora en gnista af denna väsendets "däglighet och mildhet", som tillhör den äkta qvinnan, utan att för det allmännyttiga eller Gudi behagliga förgäta "det ljufliga", som ger behag åt hvardagslifvet och lockar oss till det goda genom det sköna.

En dylik modersverksamhet i stort, måhända fastare orga­

niserad, men också hufvudsakligen inskränkt till egna under­

lydande, återfinna vi äfven hos Margareta Ascheberg (f. 16T1 d. 1753, g. m. Barnekow). Denna storsinnade och rikt utru stade qvinna syntes dock ämnad för ett ännu större arbetsfält — det medborgerliga. Som bekant fullgjorde hon såsom ung enka, i trots af bekymmersamma ekonomiska förhållanden, mannens för­

bindelse a t t åt Karl X I I uppsätta ett helt regemente, aflemnade

det sjelf vid mönsterbordet, utnämnde dess officerare och erhöll

till ocli med rättighet att framgent afgifva till konun gen förslag

till befordringar m. m. Men icke nog härmed! Annu på sena

ålderdomen finna vi henne deltaga i den skånska adelns politiska

öfverläggningar, samt underteckna, ensam qvinna bland alla de

manliga deltagarne, ett förslag att upphäfva sjelfskrifvenheten

s t å n d e t .

N å g o t s e n a re träffa vi p å e t t a n n a t o m r å d e a f d e t m e d ­ borgerliga lifvet o c k s å en qvinna, tillhörande, likasom Margareta Asclieberg, en af rikets förnämsta slägter, Catharina Charlotta T a u b e ( f . 1 7 2 3 d . 1 7 6 3 , g. m. d e la G a r di e ) . Angripande p å en g å n g tv ä n n e a f l a n d e t s ö m t å l i g a s t e och alltid s e g a st försvarade i n s t i t ut i o n e r , lagen och k y r k a n , u p p t r ä d de lion till försvar för n å g r a och t j u g o dalqvinnor, s o m blifvit anklaga de f ö r trolldom, genomdref d e r a s f r i k ä n n a n d e och gjorde d e r m e d f ö r alltid s l u t p å d e ohyggliga r ä t t e g å n g a r , som b e s u d l a t den s v e n s k a lag- skipningen m e d s å my c ket oskyldigt blod, p å s a m m a gång d e för långliga t i d e r b e f a s t a t folket i den k r a s s a s t e vidskepelse.

H v i l k a k r a f t e r h o n härvid h a d e a t t besegra inses l ä t t , d å man finner att erkebiskopen och en ledamot af vetenskapsakademien fordrat att fångarne skulle beläggas med handklofvar; att stiftets biskop " f ö r a t t pröfva d e r a s k o n t en a n s " u pp m a na t dem a t t b e d j a G u d a t t H a n, om d e vore skyldiga, m å t te l å t a d e m blifva " g r å , m ö r k a och stygga i s y n e n " s å s o m d e r a s å k l a g ar e s e t t dem i h e x d a n s en ; s a m t a t t s a m m e a n d a n s m a n bland a n n at y t t r a t :

" a t t i c k e å k l a g a s å d a n e s a t a n i s k e illusioner och d e r u n d e r b e - drifne styggelser s k u l l e i n n e b ä r a e t t f ö r k i ä n k a n d e af G u d s ä r a .

— —• G u d f ö r b a r m e D i g öfver v å r a f r i t ä n k a n d e t i d e r och l a t a l d r i g min s j ä l k o m m a i d e r a s r å d , s o m s å l i t e t i f r a för D i g och D i n ä r a ! "

" E n s v e n s k q v i n n a" , s ä g e r utgifvaren a f d e la G a r d i e s k a

a r k i v e t , d e r vi h e n i t a t ofvannäinnda uppgifter, " e n s v en s k q v inn a

r ö r d e vid s p ök e t m e d s i t t finger, och d e t föll till a s k a. " T i l l

m i n ne a f h v a d C a t h . C h a r l . T a u b e s å l u n d a u t r ä t t a t slog r i d de r -

s k a p e t och a d e l n e n m ed al j öfver h e n n e med i n s k r i f t e n " d e

olyckligas v ä n " . Men icke nöjd m e d a t t h a f v a a n g r i p i t och b e ­

s e g r a t fördomen inom lagväsendet och k y r k a n , s ö k t e C a t h a r i na

C h a r l o t t a T a u b e äfven hos sjelfva folket u p p h ä f v a d e s s m a k t ,

e j genom e t t o f t a f å f ä n g t predikande, u t a n genom a t t personligen

i n g r i p a i, och m e d handling vederlägga o k u n n i gh e t e n s f a r h å g o r .

D å kokoppympningen infördes och allmogen v ä g r a d e a t t u n de r ­

k a s t a s i g d e n s a m m a , i t r o a t t d e n i n n e b a r e t t h e m l i g t förgift,

tog hon nämligen till s i g flera a f b a r n e n p å s i t t gods, l ä t y m p a

d e m , s k ö t t e d e m sjelf u n d e r s j u k d o m e n , och å t e r l em n a d e d e m

f r i s ka till f ö r ä l d r a r n e , hvarigenom småningom t r o n p å d e t n y a

s k y d d s m e d l e t u t b r ed d e s bland folket i t r a k t e n .

Men d e t v a r e j e n d a s t inom det sannas och det godas o m ­ r å d e , s o m den s v e n s k a q v i n n a n s ö k t e a n v ä n d n i n g f ö r d et ö f v e r- s k o t t a f a n d e l i g k r a f t , soin familjelifvet e j t o g i a n s p r å k ; äfven inom det skönas verld k ä n d e lion sig m a n a d a t t s ök a sin uppgift, och gjorde det samtidigt i tvänne olika riktningar: inom den sköna konsten m e d Anna M a r i a Ehrenstrahl ( f . 1 6 5 2 d . 1 7 2 4 , g. m . Wattrang) samt inom den sköna litteraturen med fru Sofia Elisabeth B r e n n e r ( f . 1 6 5 9 d . 1 7 3 0 ) . D e n f ö r s t n ä m n d a , u p p f o s t r a d af sin och d e n s v e n s k a m å l a r e k o n st e n s fader, l ä r e r u n d e r h an s ledning h a f v a a r be t a t i h a n s a t e l i e r , och d e t s ä g e s a t t m å n g a af d e k o n s t v e r k , s o m b ä r a E h r e ns t r a h l s n a m n , v a r it a l s t e r a f f a d e r n s o c h d o t t r e n s s a m f ä l d a a r b e t e . Inom p o r t rä t t m å l e r ie t v a n n hon r y k t e s å s o m sjelfständig k o n s t n är .

Sofia E l i s a b et h B r e n ne r r ä k n a d e s b l a n d s i n t i d s f ö r n ä m s t a s k a l d e r , e h u r u h e n n e s poesi i v å r a ögon ä r a l l t a n na t ä n poetisk.

D e t t a ä r dock en b r i s t , s o m hon d e l ar med n ä s t an a l l a den t i d e n s d i k t a r e . M o d e r till 1 5 b a r n och o m f a t t a n d e p å e n g å n g b a r n a ­ u p p f o s t r a n s , hushållningens och lärodiktens t u n g a m ö d o r , s y n e s S o f i a B r e n n er i s a n n i n g h a f v a v a r i t en ovanlig f ö r m åg a . Ku n n ig i b å d e d ö d a och lefvande s p r å k förstod hon d e r j e i n t e b ä t t r e ä n de flesta s a m t i d a a tt behandla modersmålet, äfven i m e t r i sk t afseende.

H o n s k r e f dock vers äfven p å i t al i e nsk a och t y s k a och lyckades d å o f t a h ö j a s i g till en verkligt poetisk s t ä m n i n g . I s i t t q v ä d e till E h r e n s t r a h l utvecklade hon, enligt A t t e r b o m, en h ö g r e å s ig t a f k o n s t e n s u r s p r u n g och betydelse, ä n m a n ä r van a t t finna h o s h e n n e s s a m t i d a . H e n n e s uppfattning a f k ä r l e ke n och ä k t e n ­ s k a p e t ä r d e r e m o t den m e s t torftiga, u t a n en s k y m t af i n n e r ­ lighet eller d j u p a r e k ä n s l a , och d e t t a e h u r u h o n tydligen a n s e r ä k t en s k a p e t såsom d e t högsta, om e j e n d a m å l e t f ör q v i n n a ns lif.

H u r u h ö g t hon imellertid v ä r d e r a d e s a f s i n a m e d b r ö d e r i n ­ om v i t t e r he t e n s y n e s bland a n n a t a f A d l er s t e d t s sorgeqväde, d e r i h a n begråter, icke blott henne, u t a n o c k s å " v å r s v e n s k a poesi", s o m med h e n n e gick i grafven, s a m t p å d e t n a i v a s te k a r a k t e r i s er a r b å d a i s l u t s t r o f e n :

" E a r v ä l v å r poesi! — God n a t t du h e d e r s g u m m a ! "

Sofia B r e n n e r s betydelse för den s v e n s k a q v i n n a n s h i s t or i a

ligger m å h ä nd a icke s å my c ket deruti, a t t hon v a r den f ö r s t a ,

a l l m ä n t u p p b u r n a och b e r ö m d a s v e n s k a s k a l d i n n a, s o m deruti,

a t t hon v a r den f ö r s t a , som upptog s t r i d e n o m q v i n n a n s i n ­

tellektuella uppgift. Har qvinnan någon högre intelligens? Ocli,

i så fall, är det henne tillåtet att bruka den? livar bör gränsen

likas med qvinnans husliga kall? Och först och sist: livad- skall folket såga? Alla dessa spörjsmål, som ännu i vår tid stå på dagordningen, vågade fru Brenn er uppt aga och p å sitt naivt torr-roliga s ät t besv ara. Frams tällningen hära f tillhör dock e t t följande tidskifte.

K r in g de ledande personligheter vi i det föregående fram­

hålli t, gruppera sig d e r as u nderordnade samtida i mer och mindre t a l r i ka flockar. Bland dessa näm na vi Carl X : s syster, Ma ria Euphrosyna a f P fa l z (g. ra. M. G . de la Gardie), ädel i medgången och s t o r i olyckan, s a m t änn u d å hon sjelf hotades med yttersta nöd omsorgsfullt sörjande för gamla tjenare; Mar­

gareta Boje (g. m. Forbus), berömd för sina "gudelige a n ­ däktige meditationer uti sång p å melodi ställt, dermed hon äfven ", enligt mannen s utsago, "sin själ ifrån denn a verlden till d e t himmelska t r an s p o r te r a d e "; Hedvig Klingenstjerna, som vid Linköpings gymnasium hållit en latinsk oration; Eva Frölich, som utgifvit en skri ft om svens ka damernas lättsinnighet, * ) tr o ­ ligen det första s p å r inom vår litteratu r af denna qvinliga sjelf- kritik och sjelfsatir, som hos F r u Lenngren spela r en s å s t o r rol; Johatina Eleonora de la Gardie, samt hennes syster Ebba, hvilka diktade hof- och kärlek sqväden, dels p å svenska , dels p å t y s k a ; E v a de la Gardie, berömd för välgörenhet och lärdom, hvilken senare till och med tillvann hen ne den utmärkelsen a t t väljas till medlem af vetenskapsaka demien; Ulrika Pasch , som vid sin broders sida idkad e porträttmå leri och invaldes till heders­

ledamot af målareakademien, s a m t slutligen en hel del damer, som sysselsatt sig med öfversättningar, företrädesvis af anda kts ­ böcker, någon gång äfven af historiska arbeten, såsom Flavii J u d ar n e s historia m. m.

Und er d e t t a sökande efter verksam het utanför det alltme ra t r ån g t begränsade familjelifvet ha de den svenska qvinnan sålun da uppträdt på den lärda diskussionens, den religiösa poesiens, filan- tropiens, industriens, de politiska reformernas, vitterhetens och den sköna konstens vidt skiljda områden, aldrig utan framgång och, hvad mera ä r , sällan i strid mot, utan tvär tom ofta under samverka n med och villigt erkänna nde af män nen. S å hafva vi s e t t hur u de lärde icke föraktade a t t uppträda till offentlig

*) En oförnuftig smädeskrift öfver de svenske damers lek o ch noble skadespel",

kallas den i en motskrift, der författaren såsom straff tilldelas de mustigaste

benämningar.

disputatio n med Wendela S k y t t e ; huru stat en understödde och uppmuntrad e Mar ia Sofia de l a Gardies industriella före tag;

huru d e t svenska presterskapet icke aktade för rof a t t gifva E l s a A nd e rs d o t t er en plats vid sidan af biskopar och prelater i den svenska kyrk ans första fullständiga psalmbok; huru k o n ­ ungen tillerkän de Margareta Ascheberg samma rättighet i b e - fordringsärenden inom det regemente hon uppsatt, som tillkom m ä n under sam ma förhållanden, s a m t huru den tidens statsm än ansågo hennes, en qvinnas, namn hafva lika god klang som de mest ansedde mäns, äfven i politiska frågor. Vidare hafva vi s e t t h ur u d e t stolta, seder mera i afseende p å hvarje medborg er­

lig verksa mhet för qvi nnan så skuggrädda, riddarhus et gick ä n d a derh än i hyllning för en qvinnas medborgerliga förtjenster, a t t d e t slog en minnespenning till Cathar ina Charlotta Taubes är a ; huru vetenskapsakademien invalde en qvinna bland sina leda­

möter; h u r u Sverges förste konstn är icke försmåd de si n d otte rs biträde vid a r b e t e t ; huru målare akademien nämnde en qvinna till sin hedersledamot, och slutligen hur u samtida manliga v i tt e r- lekar e värd erad e Sofia Elisabeth Bren ners poetis ka försök. E n ­ d a s t p å de t t a sistnämnda område — vitterheten s — synes qvinnan hafva m ö t t något motstånd, och eget nog var det dock end ast h ä r , som hon fullföljde de vunna segrarne, om af d e t t a b e ­ gär a t t s t r i d a mot strömmen, som man s å gerna tillskrifver qvinnan, eller af någon annan, djupare orsak torde vara oaf - gjordt. Visst ä r , a t t Sofia Brenner mö tt motst ånd p å sin väg, och a t t hon alltför djupt känd e s i t t värde som qv inna och sin rättigh et som menniska, för a t t ej r u s t a sig till försvar, s å godt hon förstod. Inn an vi med henne öfvergå till det skede af den sven ska qvinnans historia, som man skulle kun na kalla det vittra inflytandets tid, vilja vi dock i följande häfte k as t a en flygtig återblick från 1600 -talets början t ill me dlet af 1700-talet, för a t t s ö k a f å en mer a samlad bild af qvinnans ställning i förhållande till hemmet, till lagen och till allmänna tänkesättet under

denn a tid. (Fo rts.)

/

Esseide.

32, Öfverstinnan.

En af våra ledande qvinnor frän 1830 50.

] lifvet egde hon s å många vänner ,

Och dock — h u r djupt, hur bittert jag det känner An h ar ej någon tecknat hvad hon var,

])en ädla, som sin plat s h ä r nere lemnat! — Ack! tidens hand alltre'n h ar kullen j e m n a t . . . Och ännu i n g e n ! . . . S å jag suckat har.

Väl san t d e t kan i skö nsta mening h e t a:

Hva d hon oss var, vi minnas och vi v e t a ; F a s t tolkadt ej, det lefver och d e t käns . S å klart som vänlig höstdag mot oss strå lar, S å hennes bild för själens blick sig mål ar I drag, som knappt man efterbilda nänns.

Och dock, jag blygs a t t ännu ingen, ingen H a r brutit tystn aden i skalderingen,

H a r s t ä m t en sång, en storsint q vinna värd.

Skall all vår saknad nu jag mägta tyda , Nä r ändtligt, a t t en inre maning lyda, J a g hennes hogko mst egna r rörd min g ä rd ?

H ur lifligt, ack, jag städ se min s dig, gamla!

D u gerna ungdom ville k ring dig samla , U pp å din graf nu samle blommor den.

J a g sörjer dig, jag skall dig aldrig glömma, Nä r varma flägtar hjertat genomströmma, Dess stränga r ljuda till d i t t minne än.

I skuggan utaf store män en qvinna,

Du kunde för allt sant, allt äde lt brinna,

Nog varmt a t t elda tänkarns, skaldens hog,

När han mot högre rymd er blicken vände,

T y hvad han sökte, i din själ d u kände,

Och seklers arbet tyst du mogna såg.

I ord, i anlet, då man talet väck te Om denna tid, bevarad i d i t t bröst,

D å d i t t förbund med snillet slöts, det sköna.

D et enda , som dig sällhet fullt lät röna Och göt sin glans än kring din ålders höst.

[ å r och visdom främst, med minnen ljusa En krets af vänner visste du a t t tjusa [ samtal, skildringar af flydda dar.

Du stod en Atte rbom, en Geijer nära.

E t t återsken af det förflutnas ä r a L å g öfver ungdomsvä nnens afton qvar.

P å höga föredömen troge t a kt a

D u bjöd den unga, der du s a t t a t t v a k t a Vid minnets kummel en prest inna lik.

Du varmt dig liängaf ock å t stundens syfte.

Men från dess äfian fri din själ sig lyfte Mot större mål, p å lifvets löften rik.

Den trefria boning ä r för alltid sluten, Der vi s å ofta glömde bort minuten , Hänfö rda af din ädla tankegång.

Du talt e gerna och du fängsla ville, Du qvinna var , du egde hjertats snille, — Och aldrig tiden i din kre ts blef läng.

Med dig vi svärmade i hoppets lunder.

Till dig vi flydde i de mör ka stunder.

Med din en högre flygt vår tanke tog.

Du gifmild var, dig var ock mycket gifvet:

Du v a r den brän npunkt inom sällskapslifvet, Som snillets alla s t r å l ar till sig drog.

ETvad s t o r t hon t ä nk t , den ädla , eller öfvat, Skall af en efterverld en gång bli pröfvadt :

Ä t tidens bildning liängaf hon sin dag.

Om denna derför närm re målet ryckte,

Om god den stäm pel var hon derpå tryckte,

Må häfdatecknarn pröfva, icke jag.

Var stor till sinnes, utan prål och villa, Om ock hon var ett barn utaf sin tid.

All flärdlös sträfvan ammade hon troget, Men icke fann hon allt det nya moget, H varom sig livälfde dagens meningsstrid.

Hon hjertan vann. Lätt var det för den blyga Att sig intill den kära gamla smyga

Med sina tusen känslors hela hop.

Ej köld, ej hårdhet vardt hos henne funnen, Som godhet lärt ur djupa vishetsbrunnen, Och utgått stark ur tysta smärtors dop.

I hennes sätt, i tonen, blicken, orden,

Man erfor hvad hon var, hvad hon var vorden, Som läste man uti en öppen bok.

Den boken höll hon en och livar till handa.

Förstod du den, du länge mins dess anda, Mins henne sjelf, så sann, så god, så klok.

Den magt, som bjuder hjertat och betvingar, Helt underbart i sjelfva rösten klingar, An jublande, än suckande deri.

I hennes stämma låg en dämpad styrka, En ton, en klang, som tycktes lydnad yrka, Den var bestämd, den kunnat häftig bli.

En gloria lik uti de sena åren,

Som kring den ädla pannan silfverhåren, Göt godheten sitt ljus i själ, i blick.

Ty kraft och mildhet voro nu ej tvänne, De hade sammansmält till ett hos henne, Och hjertat ödmjukhetens prägel fick.

När solen sjönk, en qväll jag mins bland många;

Hon satt vid fönstret, njöt syrenens ånga, Njöt än s"om t ill farväl en flägt af vår.

Hon satt allena, lutad, fridomgjuten.

Jag nalkades på tå. . . och låg der sluten

I hennes armar med en glädjetår.

Var flickans öga gummans aftonstjerna?

Ja, ljus vi drucko ur hvarandras blick.

Just då, jag kunde icke annat tycka, På skilda vis en outsäglig lycka

Från själ till själ, likt doft af blommor gick.

"S itt ned, min vän", hon talade, "böj grenen Och du har rum; njut skuggan af syrenen, An solen eger några strålar qvar.

Mig synes sällast denna stund af dagen, Som, fast dess stjerna blir ifrån oss tagen, Oss ännu ljuft förklarar, hvad han var.

Så ock en afton 1er i menskans sinne, Af lifvets middagsglans ett ljusfullt minne.

Det lönar lefva endast för dess skull.

Ack, ej en öken blott är åldern vorden — I sjelfva mörkret än, hur skön är jorden, Med himlens rymd af stjernegåtor full."

Ja , dessa gåtor, hon dem löste sedan.

Hon på sin dödsbädd mattades allt redan, När jag till afsked tryckte hennes hand.

För klarnad blick nu sista skuggan flydde, Och evighetens morgon deri grydde — En ljusets seger invid grafvens rand.

Farväl! farväl! Min enkla krans är bunden.

Allt från min barndom intill afskedsstunden E tt föremål du för min vördnad var.

Ack, minnets tråd jag kunde längre spinna,

Men tystnad talar skönast om en qvinna,

Af hvilken hjertat bästa bilden har.

33, Den nya so ciala romanen i Tyskland, b etraktad som nationalstâmningens upphof och uttryck.

II.

Debet och Kredit (Soll und H a b en ) , af G. F r e y t a g .

Unüberwindlichen Mächte, von H . G r i mm .

Durch Leid zum Licht, von E . Bndorff.

Slägga Och Städ (Ainbos und H a m m e r ) , af F . Spielh agen.

Y i ö f v e r g å n u t i l l d e t si s t a a f f ör e l i g g a n d e a rb e t e n . D e s s f ö r­

f a t t a r e , S p i el h a g e n , ä r u t a n t v i f v e l d e n sn i l l r i k a s t e ocli m e s t m å n g­

s i d i g a a f v år a f y r a f ö r f a t t a r e . D e r j e m t e b e si t t e r h a n en u t o m o r d e n t ­ l i g p r o d u k t i v i t e t . F ö d d 1 8 2 9 , e g n a d e h a n s i g å t t r ä g n a f i l o s o f i s k a o c h f i l o l o g i s k a s t u d i e r i n t i l l s i t t t r e t t i o n d e å r , d å h a n b ö r j a d e u t g i f v a e n s e r i e r o m a n e r , v i t t n a n d e o m s n i l l e , f a n t a s i o c h e n l i f l i g u p p f a t t n i n g a f s i n s a m t i d s s o c i a l a o c h p o l i t i s k a f r å g o r . D e s s a h a n s f ö r s t a r o m a n e r u t m ä r k t e s i g i a l l m ä n h e t f ö r p o e t i s k s t ä m n i n g s a m t e n l e f v a n d e o c h k r a f t i g t e c kn i n g e j b l o t t a f n a t u r ­ s c e n e r u t a n o c k a f k a r a k t e r e r o c h s i t u a t i o n e r . D e g r u n d s a t s e r , h a n i s i n a t e n d e n s - r o m a n e r v i l l g ö r a g ä l l a n d e , ä r o d e r e m o t m i n d r e k l a r a . F r a n s k a k r i t i c i b e s k y l l a h o n o m a t t o m f a t t a o c h u t s p r i d a d e o m s t ö r t a n d e t e o r i e r i p o l i t i k , o c h s a m h ä i l s i ä r a h v il k a a f h a n s r o m a n h j e l t a r f ö r k u n n a s o c h e f t e r l e f v a s . D e s s a a n ­ k l a g e l s e r h a f v a i s y n n e r h e t d r a b b a t e n h a n s r o m a n b e n ä m n d

" P r o b l e m a t i s c h e n N a t u r e n " i h v i l k e n o c k s å ej b lo t t r a t i o n a l i s t i s k a

u t a n t . o . m . g r o f t m a t e r i a l i s t i s k a l ä r o r d r i l ' v a s . S p i e l h a g e n s

l a n d s m ä n d e r e m o t p å s t å d e s s a s k i l d r i n g a r b l o t t v a r a t i d s b i l ­

d e r , m å l a d e f ö r a t t v ä c k a f r a m t i d e n s u p p m ä r k s a m h e t p å o c h

s k r ä c k f ö r d y l i k a s k e f v a o c h o l y c k s b r i n g a n d e l i f s u p p f a t t n i ng a r .

F r a n s k a k r i t i c i a n t a g a , a t t d e n o v i l j a , f ö r a t t e j s ä g a h a t , s o m

i h a n s s k r i f t e r u t t a l a r s i g m o t a r i s t o k r a t i e n , o c h d e m ö r k a

s k u g g o r , m e d h v i l k a d e n n a s a m h ä l l s k l a s s a f h o n o m ö f v e r h ö l j a s ,

m i n d r e h ä r f l y t e r f r å n e n a f d e r a s p r i v i l e g i e r s å r a d r ä t t s k ä n s l a

ä n f r å n e n a f d e s a m m a r e t a d a f u n d . K r i t i k e n i h a n s h e m l a n d

v i l l r e n t v å h o n o m ä f v e n f r å n d e n n a a n k l a g e l s e , o c h p å s t å r , a t t

h a n ä r f ö r m y c k e t s n i l l e o c h s k a l d f ö r a t t e j i s i n a t a f l o r m e d

s a n n i n g e n s o v ä l d f ö r d e l a d a g r a r o c h s k u g g o r . E m e l l e r t i d t y c k e s

m a n k u n n a t a g a f ö r g i f v e t , a t t d e s t o r a r t a d e s k i l d r i n g a r , h a n

u n d e r d e t f ö r s t a å r t i o n d e t a f s i t t f ö r f a t t a r e s k a p u t g a f , m å s t e ,

b e t r a k t a d e s o m s a m h ä l l s - r e f o r m e r a n d e , v a r a a f e t t t v e t y d i g t

vär de, om de ock skulle såsom tidsbilder och alster af en lef- v a nd e fantasi ega hög betydelse. Helt annat ä r förhållandet med hans sist a roman, den h är ifrågavarande. Afven den lider visserligen af åtskilli ga skefva åsigter, p å hvilka vi h ä r nedan bedja a t t f å fäs ta läsarens uppmärksamh et; men öfver hufvud t a g e t uttalas h ä r sunda moraliska grundsatser och en viss religio­

s i te t , om ock blandade med qvasi-panteistiska tendenser.

Bok ens hjelte, en yngling med s t or t sinne, obändigt lynne, oförväget ungdomsmod och med e t t öfverrnått af lifskraft, som g e r sig luft i pojkstreck och upptåg, men derje mte begåfvad med godt lijerta och ädel karakter, blir till följe af olydnad och upp studsighet relegerad ur skolan och förvisad från fäderne ­ hemmet . H an finner d a fristad hos en adelsman, som p ä äfvent yr förslösa t sin förmögenhet och nu lefver nästan som ere mit p å sitt förfallna slott, sysselsatt med jagt, fiske och smuggling. Ynglingen, Georg Hartwig, följer h ä r en gång med p å en smugglingsresa blott i afsigt a tt r ä dd a sin välgörares lif, men blir derför fängslad, anklagad och dömd till sex å r s a r b e t e p å t u k t h u s . I förtviflan och rasande förbittring mot hela mennisk oslägtet föres han, dyrka ren af naturen och den fria kroppsrörelsen, till e t t enformigt och instängdt lif p å tukthu set.

D er omf attas han emellertid med den mes t deltagande godhe t af den älskvärde fångdirek tören, en broder till G eorgs nu döde beskyddare , smug glaren, den vilde v. Zehren. Fångdirektören hade geno mgått rättegångshandlingarna och fun nit, a t t ynglingen oskyl­

digt f å t t lida för den hängifvenhet lian egnat sin beskyddare , den tjusande men förhärdade äfventyraren, som genom v ä l - gerningar och en grad af god själsfrändskap tillvunnit sig den unges hjerta. Georgs fiendtliga stämning blir s å småningom för­

mildrad genom den godhet, med hvilken han omf attas af fån g­

direktören och hans älsk värd a familj, s a m t af umgänget ined fängels e-läkaren, den humoristiske Snellius. I denna krets a f idéela personligheter l ä r han a t t älska och vörda sina m e d - nienniskor, a t t med mera san s och klarh et b e t r a k t a verlden och a t t finna smak i nyttigt arbete. Han, den i skolan oefterrättlige lättingen, blir, innan han lemna r anstalten, en skicklig bokförare och mekani kus.

Sålund a pånyttföd d träd er han å t er ut i verlden, der han

snar t, tack vare sin j ä t te s ta r k a fysik, sin kraftfulla vilja och

sin prak tiska duglighet bryter sig e n bana till rikedom och makt .

D å han slutligen blir egare af en stor fabrik, söker han genom

280

faderlig omsorg för sina arbeta re förverkliga de menniskoälskande grundsatser han af den ädle fångdircktören inhemtat. Vägen till denna inflytelserika ställning jemnas i ej ringa grad gencm e tt rikt gifte; men man känner, a tt den väldige mannen skulle, ä fven utan detta mjuka men kraftiga handtag, svingat sig upp till in­

flytande och makt.

Afven qvinnofigurerna i denna skildring äro mästerligt teck­

nade; synnerligast den milda, älskliga Paula, så varm och dock så sansad, så idealisk och dock så praktiskt förståndig.

I Dickens mästerverk, David Copperfield, finner man hennes motbild i Davids ungdomsvän, Agnes; och äfven Hermine mot­

svaras ej illa af Dora, fastän den förra är mer passionerad och lif lig. Afven bipersonerna äro förträffligt tecknade; Klaus och Kristel med sina rödkindade pojkar och s itt tarfliga men snygga hem, den gamle fångvaktaren Siissmilch, den sentimentala guver­

nanten Duff med sin "orubbliga sanning"; alla äro de lifslefvand e menniskor, vid hvilka vi fast våra hj ertan, och hvilkas öden vi med deltagande följa intill berättelsens sista blad. Den senare delen af boken genomandas af en så hjertevarm stämning, att man ovilkorligen känner sig hänförd och lycklig deraf. Det är något af den innerlighet, som gjort Dickens till en bland Europas mest älskade författare.

Såsom skildrare af naturen är Spielhagen oöfvert räfflig. Han har också ett alldeles egendomligt sätt att uppfatta detta före­

mål för sin dyrkan, ett sätt som tyckes stå i ett visst samband med hans panteistiska riktning. Vi vilja låta honom sjelf ta la.

Det är Georg, som beskrifver sin färd från ransakningshäktet till tukthuset: (D. 1. s. 250) "De två eller tre timmar, jag tillbragt i fria luften, h ade gjort mig outsägligt godt. I början hade det regnat en stun d, jag hade utst räckt mina händer för att emottaga dropparna; jag h ade med förtjusning inandats den friska vindfläkt, som strömmade genom vagnen. Nu tittade solen åter fram och spridde kort före nedgången, rosiga strimmor öfver de grönskande skör­

darna, öfver de skimrande ängarna. I träden vid vägkanten qvittrade och sjöngo foglama, framför oss emot öster på en dunkel molnvägg stod en lysande regnbåge med ena foten på fastlandet och den andra på ön. Det fanns ej ett tecken till h at eller vrede i denna milda, blida natur, tvertom en så ljuflig frid, en så mild skönhet; — och jag, som allt ifrån barndomen känt mig som ett med naturen, ku nde ej tillsluta mitt hjerta för dess ljufva lockel­

se. Det sjöng med foglarna, det sväfvade med den blida vindens

fuktiga vingar välsignande öfver ängarna; det skimrade tröstbå dan- de ur den brokiga bågen, som från jorden sträckte sig till himlen och från himlen åter till jorden. Jag var allt detta; fogelsången och vindflägten och regnbågens färgprakt, och i känslan af a tt jag var detta, och a t t jag likväl satt fjettrad här i fångvagnen, greps jag af ett medlidande med mig sjelf, såd ant jag aldrig förr kä nt det. J a g höll händerna för mitt ansigte och grät och snyftade af sällhet och qval, af fröjd och smärta".

D å Georg blifvit förvisad från sin faders boning och visste sig ega frihet a t t ströfva kring hv art honom behagade, beskrif- ver han sit t tillstånd sålunda: (D . 1. s. 29).

" E n hittills aldrig anad känsla af lycksalighet, af vemod blandad med fröjd, bemäktigade sig mig. Jag had e kunnat falla ned till jorden på mina knän och gråtit. Jag hade kunnat u t ­ breda armarna och jublat. J a g visste sjelf ej, livad som s å öfvermäktigt genomströmmade mig. Nu vet jag livad det var.

D et var denna känsla af välbehag, som gen omspritter fisken, n är han blixtsnabbt skjuter genom vattnet; fogeln, när han svingar sig genom luften; hjorten, när han jagar genom skog en; den fr öjd, som genombäfvar menniskan, när hon i sin fulla ungdomskraft känner sig sammansmälta med natu ren, afhvars eviga grundämnen hon sjelf är en del. Det är aningen om, längtan efter denna frihet, som drifver menniskorna ut ur omständigheternas t vångs­

tröja i vida verlden, på hafvet, till öknen, öfverallt der luften strö mmar fritt emo t oss, der det gäller att våga lifvet för a tt vinna det."

Såsom diktare intager Spielhagen ett hedersrum, hvilket svårligen kan förnekas honom. Hans fantasi ska par med s amma kraft och lif naturens landskapstaflor, hemmens inter ieurer, genrens familje-grupper och historie-målarens sublima eller lidelse­

fulla figurer. Mot konstnären frambringelser ha' vi allså ingen invändning a t t gör a men s å mycket flere mot n ågra af d e satser, på hvilka sarnhällsförbättraren vill grunda sina omskapelser.

Spielhagen, ehuru genom sin hjertlighet och sin glödande känsla en äkta tysk, st år dock i vissa hänseenden nära ett inom fra nska skönhetsliteraturen gängse uppfattningssätt af vissa so­

ciala frågor. Som bek ant hys a franska romanförfattare i allmän­

het och Victor Hugo i synnerhet den åsigten, a t t samhället i de flesta fall bär skulden för individens svagheter och brott. E t t nyare, allmänt kä ndt arb ete, Oct. Feuillets berömda roman

"M. Camors", hvilar på samma grund. Hjelten, en ädelsinnad

Tidskrift för Hemmet. 13:de år g. 5:te häft. 29

t i l l e n r a f f i n e r a d n i d i n g . I s a m m a n h a n g m e d d e s s a a n k l a g e l s e r e m o t r å d a n d e s o c i a l a f ö r h å l l a n d e n i a l l m ä n h e t , f r a m t r ä d e r e n f i e n d t l i g s t ä m n i n g i s y n n e r h e t m o t a l l a h ö g r e s t å e n d e ; d e t t a d e m a g o g i e n s o l y c k s b r i n g a n d e k a r a k t e r s d r a g . F a d e r s m a k t e r , , lä,- r a r e m a k t e n , d o m a r e m a k t e n , b ö r d s h ö g h e t e n , p e n n i n g e v ä l d e t , e r a - b e t s m a n n a v ä l d e t , a l l t n e d s ä t t e s b å d e g e n o m l ä r a o c h e x e m p e l .

E n g e l s k a k r i t i k e n h a r me r än e n gå n g an m ä r k t de t sa n n i n g s -

v i d r i g a i e t t d y l i k t u p p f a t t n i n g s ä t t , s o m h v i l a r p å s ke f v a p s y k o ­

l o g i s k a b e g r e p p o c h e n s i d i g a s t u d i e r a f n u t i d e n s o c h f o r n t i d e n s

h i s t o r i a . E n l i g t d e n n a t e o r i , a t t s k y l l a d e n n ä r v a r a n d e g e n e r a ­

t i o n e n s b r o t t p å d e n f ö r e g å e n d e , s o m s k a p a t e n s å o l y c k s ­

b r i n g a n d e s a m h ä l l s o r d n i n g , a t t b r o t t n ö d v ä n d i g t u r d e n s a m m a

m å s t e u p p v ä x a ; e l l e r a t t s k y l l a d e n e n s k i l d e s f ö r s e e l s e r p ä h an s

o m g i f n i n g ; — e n l i g t d e n n a t e o r i s k u l l e v i n ö d g a s s t ä n d i g t u p p ­

s ö k a d e n u r s p r u n g l i g a b r o t t s l i n g e n i f ö r g å n g n a g e ne r a t i o n e r . V i

k o m m e d å v i s s e r l i g e n a t t s t a n n a v i d d e n o l y c k s s a l i g a o r m e n i

p a r a d i s e t , m e n v i h a d e o c k d e n n e d f ö r l o r a t h o p p e t o m a l l d e n

u t v e c k l i n g t i l l e t t h ö g r e , e t t b ä t t r e , s o m h j e r t a t k r ä f v e r o c h

u p p e n b a r e l s e n u t l o f v a r . E n d y l i k t e o r i ä r o c k g a n s k a b e q v ä m

f ö r d e n s j e l f v i s k a p e r s o n l i g h e t e n , h v i l k e n , d å h a n e j a f s i n l i k e

b e m ö t e s m e d e n i d e a l i s k r ä t t f ä r d i g h e t , t y c k e r s i g i d e n n e s fel

e g a e n t i l l r ä c k l i g u r s ä k t f ö r s i n a e g n a . S å s k y l l e r s m u g g l a r e n ,

d e n v i l d e v . Z e h r e n , s i n a b r o t t p å s o c i a l a o c h p o l i t i s k a f ö r h å l ­

l a n d e n , p å e n f ö r vä n d u p p f o s t r a n , på o l y c k l i g a f a m i l je - f ö r b i n d e l s e r ,

o c h d e t t a , o a k t a d t h a n e g d e e n b r o d e r , h v a r s m o r a l i s k a f u l l ­

k o m l i g h et b o r t v a r a h o n o m e t t s t ö d p å d y g d e n s v ä g . S å sk y l l a s

G e o r g s f e l s t e g o c h d å r s k a p e r p å d e n s t r ä n g e f a d e r n , d e t r å n g -

b r ö s t a d e l ä r a r n e , d e n l ä t t f ä r d i g e o c h t r o l ö s e k a m r a t e n e l l e r p å

y t t r e o m s t ä n d i g h e t e r , d å l i k v ä l h u f v u d o r s a k e n t i l l o l y c k a n l å g

i h a n s e g e t o b ä n d i g a l y n n e , t a n k l ö s a l ä t t s i n n e o c h s t o l t a ö f v e r -

m o d . S å s o m e x e m p e l p å f ö r f a t t a r e n s å s k å d n i n g s s ä t t i d e t t a

h ä n s e e n d e , t j en a fö l j a n d e o rd a f d e n ä d l e f å n g di r e k t ö r e n v . Z e h r e n :

( D . 1. s . 33 7 ) : " Ä f l a n d e t at t b e f a l l a , d et s l a t V i s k a f i k a n d e t ef t e r a tt

l å t a b e f a l l a s i g — d e s s a ä r o d e b å d a h y d r o r , s o m o i n s n ä r j t d e n

t y s k e H e r k u l e s o c h g ö r a h o n o m t i l l e n k r y m p l i n g ; d e s s a ä r o

d e t , s o m ö f v e r a l l t h ä m m a v ä t s k o r n a s f r i a k r e t s l o p p o c h h ä r

f r a m a l s t r a h y p e r t r o p h i s k a , d e r a t r o p t r i s k a l i d a n d e n , s o m g r y m t

f ö r h ä r j a f ol k - k r o p p e n — d es s a ä r o d e t , s o m , i n s p r u t a n d e s i t t g i f t

i f o l k e t s å d r o r , f ö r g i f t a d e s s b l o d o c h m ä r g oc h f ö r s ä m r a s j el f v a

r a c e n ; d e s s a ä r o d e t s l u t l i g e n , s o m v i h a a t t t a c k a f ö r a t t v å r a

t u k t - o c h a r b e t s h us s a k n a u t r y m m e för d e n mängd, som i d em m å s t e i n h y s a s . T y d e t ä r e j öfverdrifvet, om j a g p å s t å r , a t t nio tioiiide delar a f alla, som komma, h i t , aldrig skulle hafva k om m i t h i t , o m m a n i c k e med v å l d gjort dem till s t ä d , p å de t h e r r a r n a a f s l ä g g a n m å t t e h a f v a n å g r a , m o t hvilka d e k u n d e gifva l u f t å t s i t t kittsliga lynne. M e n genom a t t g å till väga s å s o m n u , g e n o m a t t , s å vidt möjligt ä r , f ö r dem f ö r s v å r a u t ö f v a n d e t a f m e n n i s k a n s n a t u rl i g a r ä t t i g h e t e r , a t t p å e t t med hennes k r a f t e r och a n l a g ö f v e r e ns s t ä m m a n d e s ä t t förvärfva s i t t lifsuppehälle;

genom a t t s y s t e m a t i s k t f ö r h i n d r a dem a t t blifv a s u n d a , k r af ­ t i g a o c h dugliga m e d l e m m a r a f samhällskroppen, h a r man s l u t ­ ligen b r a g t d e m h i t till a r b e t s h u s e t . A r b e t sh u s e t ä r i g r u n ­ d e n i n g e n t i n g a n n a t ä n den y t t e r s t a konseqvensen a f v å r a f ö r ­ h å l l an d e n , ä n v å r t lifs eqvation, reducerad till s i t t e n k l a s t e u t ­ t r y c k. H är m å s t e de f ö r r ä t t a e t t b e s t ä m dt förelagd t a r b e te p å e t t ä n da till d e m i n s t a d e t a l j e r b e s t ä i nd t föreskrifvet s ä tt . M e n n ä r h a d e m a n v ä l någonsin f r i t t och o b e h i n d r a d t l å t i t d e m v ä l j a s i t t a r b e t e? H ä r m å s t e d e t i g a — men n ä r ha d e man l å t i t d em f å t a l a f r i t t ? — H ä r m å st e d e obetingadt l y d a den lägste u p p - s y n i n g s m a n — m e n n ä r h a d e d e icke, äfven u t a n a t t hafva l ä s t S h a k e s p e a r e , v e t a t a t t man m å s t e l y d a till och m e d e n h u n d , s o m i n n e h ar e t t e m b e t e ? H ä r m å s t e d e gå, s t å , ligga, v a k a, bedja, a r b e t a , s l å d a n k — a l l t p å kommando, — men ä r o d e i c k e förträffligt p r e p a r e r a d e för a l l t d e t ta ? A r o de icke a l l a m e r e l l e r m i n d r e f ö d d a till t u k t h u s h j on ? A c k ! d e t s k ä r mig i h j e r t a t , n ä r j a g t ä n k e r d e r p å ; och h u r kan jag l å t a bli a t t t ä n k a d e r p å , d å j a g s e r e r h ä r framför mig och m å s t e f r å g a m i g: h u r k o m i n e r d e n n a yngling m e d e n k r o p p som den kraftfullaste m a n o c h med d e oskuldsfulla b l å barnaögonen till d e n n a l a s t e n s och b r o t t e t s f r i s t a d ?

" K ä r e unge v ä n ! J a g skulle ö n s k a , a t t s v a r e t h ä r p å blefve m i g s v å r a r e ä n d e t ä r ! O m d e t b l o t t icke å t e r vore s a m m a formel, efter hvilken j a g äfven k a n lösa e r t lifs e q v a t i o n ! O m j a g i c k e visste, a t t o n a t u r e n a f v å r t samhällstillstånd ä r liksom e n giftig S a t nu m , som f ö r t o r k a r g r ä s e t och aflöfvar eken.

" J a g h a r f ö r s ö k t a t t a f d e t , s o m jag r e d a n visste o m er,

och h v a d ni s å ö p p e n hj e r t i g t b e r ä t t a t för mig om e r t f ö r r a

lif, om e d r a familje-förhållanden och e r omgifning, om l e f n a d s -

s ä t t och s e d e r bland borgarne i e r fäderneort, bilda mig e n

b a k g r u n d, p å hvilken j a g k u n d e f ö r mig u p p d r a g a en bild a f e r .

H u r t r ö s t l ö s ä r e j d e n n a b a k g r u n d ! H u r u faller i c k e ö f v e r a l l t

förhållanden. Ofverallt små aktighet, trångsinthet, inskränkthet, ängsligt fasthållande vid det gamla och häfdvunna, skolinäster- liga anspråk a t t veta allting bät tre, pedantisk grötmyndighei;

ofverallt utstakade vägar, öfver allt skyhö ga murar af fördomar, hämman de hvarje fri blick ut å t lifvets rymder! Ni omtalade for mig a t t ni tiggt och bedt er far om tillåtelse att gå till sjöss, men a t t han envist förblef dervidj a tt ni skulle bli lärd, eller åtminstone embetsman. Det var visst icke, såsom ni sjelf anklagar er för, blotta begäret a tt gå omkring och drifva, blotta lystnaden efter äfventyr, som gång efter annan förmådde er a tt uttala denna önskan, och er far har sannerligen icke handlat välbetänkt, då han, af livad skäl det vara må, envist nekade eder uppfyllelsen af denna önskan. Han hade redan fö r­

lorat en son på hafvet — må vara! Men det gifves ännu ett annat liaf, der lifsvågen väldigt svallar, i handel och yrken, i konst och industri. Det hade han icke bort förbjuda er, och dock var det detta haf, på hvilket ni ville u t, och af hvilket det verkliga hafvet med dess stormar och vågor blott var en afbild för er, s å att ni förvexlade afbilderi med urbilden.

" E r far har icke handlat välbetänkt, och dock får ni icke gå till doms med honom, den af husliga olyckor fördystrade, i förtid ensam blifne, genom sonens motsägelser retade, genom sonens faktiska olydnad dju pt sårade mann en. Men livad skola vi säga om edra pedantiska lärare, af hvilka icke en enda förmådde sä tta sig in i karakteren af en yngling, som är öppenheten sjelf?

Hvad om de kälkborgerliga goda vännerna, som ingenting annat visste än ropa ve och förbannelse öfver syndaren, som förledde deras söner att spela fula streck, och hvilka ansågo det för en Gudi behaglig gerning a tt sätta far och son än mer i harnesk mot hvarandra? Ack , min vän! det har gått er som det gått mången annan redlig yngling, som uppväxer i så förtvifladt ordentliga borgerliga förhållanden, a tt han tackar Gud, om han vesterut, der borta i Amerika under urskogens tr äd ej mer åter­

finner nå got spår af borgerlig ordning."

Må nne man ej i denn a författarens fiendtliga stämning mot

"borgerlig ordning" kan spåra franskt inflytande? — Månne d et

ej är just denna stämning af insubordination som i hög grad

förorsakat det upplösningstillstånd, hvilket gjort det olyckliga

Frankrike vanmäktigt mot yttre fiender och slutligen hemfallet

under anarki? De r h varest fjerde budets vördnads- och lydnads-

285

pligt för lorat sin bindande kraft, der blir det också snart slut med den förtalade "borgerliga ordningen".

En materialistisk predestination, som genom at t befria me nni- skan från ansvaret för sina handligar, hvilka göras beroende af medfödda anlag och ytt re omständighet er, äfven upphäfver den individ uela friheten, röjes på flere ställen i de tta verk, och framträder i gemenskap med läran om samhället såsom ansvarigt för individens förbrytelser. Se här några exempel på dylika teorier:

" Fö r hvilken ligger väl ett sådant tillfälle — nämligen a t t pröf- va brottslingens yttre och inre omständigheter — närmare till hands, ä n för ledaren ai en anstalt, der, för a tt tal a med filosofien, det orätta skall blifva delaktigt af den rätt, som tillkommer detsamma? Direktören för en straffanstalt, han och anstaltens läkare, om de äro vänner, om de, utgående från samma synpunk­

ter, hand i hand fullfölja sam ma ändamål — de, och endast de erfara, livad ingen aldrig så samvetsgrann domare erfar, huru den menniska, som menskligheten för alltid eller för en tid u t­

stött ifrån sig, blifvit, hvad han blef; hvarför hon, född af de och de föräldrar, uppvuxen i de och de förhållanden, i en gif- ven kritisk belägenhet endast kunde handla så och icke annor­

lunda. Men då, när direktören, som nödvändigt måste blifva förbryta rens bigtfar, lär t känna hans lefnadshistoria i alla dess detaljer, nä r läkaren konstaterat det hjertlidande, af hvilket denna menniska plågats i åratal, då tal a de båda, icke om den rätt , som tillkommer brottslingen för det orätta, han för- öfvat, då tala de endast om hnruvida den beklagansvärde ännu kan hjelpas, och på hvad sätt han kan bjel pas; då se de i den s å kallade straffanstalten antingen en förbättringsanst alt eller et t sjukhus. Nästan alla •— och de tta är en oändligt vigtig punkt, hvilken fysiologien nog en gång lär tvinga rät ts-veten­

skapen a t t taga i betraktande — nästan alla, som komma hit, äro sjuka i ordets egentligaste bemärkelse; nästan alla lida de mer eller mindre af svåra organiska fel, hos nästan en livar är hjernan af ringare omfång ä n hvad i medeltal en n ormal menniska behöfver till en normal verksamhet, till et t lif, som ej skal l bringa henne i konflikt med lagarna.

"Och hur k an d et vara annorlunda? Nästan alla u tan undan­

ta g äro de nödens, eländets och det fysiska förderfvets barn,

parias i samhället, hvilket i sin brutala egoism drager å t sig

kläderna och rynkar på näsan, då det skri der förbi den orene,

och, så snart han sjelf ställer sig i dess väg, med obarmhertig-

modiga fariseer! Den tid varder kommande, d å man skalisä tta detta filosofiska påfund i jemnbredd med det teologiska, som lär, att syndens lön är döden, och då man skall tacka Gud, att man ändtligen uppvaknat ur den okunnighetens natt, soin fram- alstrat dylika vidunderligheter".

Det är sorgligt att se författaren drifva dylika åsigter, som, fastän de innehålla vissa relativa sanningar, dock i sin hellet äro så ensidiga och skefva, att de måste blifva upplösande för all samhällsordning, ifall de af medborgarnes flertal omfattades.

Så radikalt, som författaren drifver dem, upphäfva de nämligen fullständigt begreppen af dygd och last, af rättfärdighet och orättfärdighet. Sådan är den oundvikliga konseqvensen af att göra allt sedligt värd e beroende af kroppskonstitution och yttre omständigheter. Författaren söker djerft lösa gåtan af förhållandet mellan frihet och nödvändighet, en gåta, som både filosofi och religion hittills nödgats kringgå såsom olöslig. Han fjettrar menskligheten så strängt under nödvändighetens lag, a tt vårt inre medvetande reser sig upp såsom hans vederpart och vittnar inom oss, att vi ofta sjelfva bära skulden för vå ra felsteg. Men på samma gång k unna vi ej neka den relati va sanningen af hans satser om inflytandet af yttre omständigheter och inre själs­

anlag, och detta erkännande måste stämma oss till milda om­

dömen öfver samhällets olycksbarn.

Afven i annat hänseende motverkar författaren sina egna satser genom att drifva dem till en ytterlighet, som kommer läsaren att förbise de vigtiga sanningarna för att bestrida de ensidiga öfverdrifterna. Den stora andel i m ensklighetens fysiska och moraliska nöd, som med rätta måste tillskrifvas de högre klassernas egoism, framställer han ined sådan öfverdrift, att läsaren, i stället för att behjerta författarens uppmaning till ett kärleksfullt allas arbete för alla, ställer sig i opposition mot honom och börjar inom sig plaidera de anfallnes sak och veder­

lägga de öfverdrifna anklagelser, som slungas emot dem. Det är stor skada, ty otvifvelaktigt innehålla sådana åsigter som de nedanstående mången behjertansvärd sanning, som ej borde förblandas med entusiastens syn villa. Författaren säger nämligen:

(D. 1. sid. 335) Hvarthän vi i vår tid skåda, öfverallt finna vi de vidriga återstoderna af en förfluten tid, hvilken vi ansett för en länge sedan öfvervunnen ståndpunkt. V å rmonarkiska regerings­

form, våra adelsinstitutioner, våra religiösa förhållanden, vårt