Att göra de frånvarande närvarande
En beskrivande studie av substantiell geografisk representation i Sveriges riksdag
Magda Bertz Wågström
Statskunskap C, Kandidatuppsats Uppsala universitet, vårterminen 2018 Handledare: Marcus Österman
Antal ord: 10 978 Antal sidor: 42
Innehållsförteckning
Förteckning över tabeller och figurer 3
1. Riksdagen, valkretsarna & den geografiska representationen 4
1.1 Riksdagsvalet i Sverige 5
1.2 Syfte & frågeställning 6
1.3 Disposition 7
2. Teoretiska utgångspunkter & tidigare forskning 7
2.1 Representationsbegreppet 7
2.2 Valkretstjänstgöring 9
2.3 Svenska riksdagsledamöters syn på vilka de representerar 10
2.4 Substantiell valkretsrepresentation i Sverige 11
2.5 Teoretiska förväntningar 14
3. Metod 15
3.1 Operationalisering 16
3.2 Design 17
3.3 Undersökningsmaterialet: motioner & partiers användning av motioner
som parlamentariska initiativ 18
3.4 Avgränsning 19
3.5 Analysmetoder 20
3.5.1 Klassindelningar 20
3.5.2 Punktskattningar & konfidensintervall 22
3.6 Generaliseringsmöjligheter 23
4. Resultat 24
4.1 Valkretsrepresentationen i antal & andelar 24 4.2 Valkretsrepresentationens politiska innehåll 28
4.3 Uppsatsens frågeställningar besvaras 34
5. Diskussion 34
5.1 Hur förhåller sig resultatet till uppsatsens teoretiska förväntningar? 34 5.2 Avslutande ord & resultatets implikationer för framtida studier 36
6. Referenslista 38
Förteckning över tabeller och figurer
Tabeller
Tabell 1. Analysschema för det slumpmässiga urvalet av motioner 21
Tabell 2. Motioner i den egna valkretsens intresse 25
Tabell 3. Motioner i den egna valkretsens intresse uppdelat efter regering och opposition 27
Figurer
Figur 1. Totalt antal motioner i stickprovet uppdelade efter riksdagsparti 25
Figur 2. Motioner uppdelat på riksdagsparti 26
Figur 3. Motioner i den egna valkretsens intresse uppdelade efter politikområde 29 Figur 4. Motioner i den egna valkretsens intresse uppdelade efter partitillhörighet och
politikområde 30
Figur 5. Motioner i den egna valkretsens intresse uppdelat efter de tre landsdelarna och
politikområde 32
1. Riksdagen, valkretsarna & den geografiska representationen
Den andra söndagen i september var fjärde år röstar svenska folket fram en ny riksdag som ska representera dem under den kommande mandatperioden. Hur bör väljarna representeras? Ska de partipolitiska åsikterna alltid vara de viktigaste, eller spelar det också roll vilka egenskaper eller erfarenheter de framröstade representanterna har för politikens innehåll? Det svenska valsystemet har en inneboende dubbel representation (SOU 2004:049, 181), både den geografiska och den ideologiska principen är avspeglad i det rådande representationssystemet. Utgångspunkten för den geografiska principen är att människors intressen formas av var de bor. Detta syns inte minst i riksdagskammaren; platserna är där ordnade efter valkretstillhörighet och inte partitillhörighet (Karlsson 2018, 2). Erfarenheten av att bo på en viss plats anses vara så pass viktig att det genom valkretsarna utgör en grundläggande förutsättning för hur valsystemet fungerar.
På partiernas valsedlar som stoppas i kuvert med olika färger - ett till riksdagsvalet, ett till landstingsvalet och ett till kommunvalet - står partiets kandidater listade. Personerna på riksdagsvalsedeln har nominerats av den lokala partiorganisationen för att representera partiet och valkretsen i riksdagen, och det finns inga formella möjligheter för den centrala partiorganisationen att påverka denna nomineringsprocess (Brothén 2004, 86). Denna grundläggande geografiska indelning av landet där den regionala och den lokala representationen ska tryggas (SOU 1963:17, 122) tenderar dock att tas för given och valkretsens del i valsystemet är föga undersökt inom svensk statsvetenskap.
Kunskapsläget kring om valkretsarna representeras aktivt genom handling i riksdagen eller inte, det som brukar kallas för substantiell representation, är således torftigt. Därför ska denna uppsats undersöka den regionala dimensionen av den nationella politiken i Sverige.
1.1 Riksdagsvalet i Sverige
Sveriges proportionella valsystem är geografiskt uppdelat i 29 mindre enheter som kallas valkretsar. Politiker ställer upp för val till riksdagen genom att kandidera i en valkrets. Fram till 1971, under tvåkammarriksdagens dagar, fanns ett krav på ett så kallat bostadsband för att politikern skulle ha rätt att kandidera i valkretsen. Detta innebar att politikern var tvungen att bo i samma valkrets som hen kandiderade i, men det fanns inget som hindrade att riksdagsledamoten flyttade när hen väl hade blivit vald (SOU 1965:54, 21). Idag kan politiker kandidera i vilken valkrets som helst (Riksdagen 2018a), men generellt är de folkvalda skrivna i den valkrets de representerar med ett fåtal undantag (Mattsson 2016, 34). Endast Sverigedemokraterna utmärker sig med endast fyra av 48 representanter skrivna i den valkrets de representerar i riksdagen (ibid).
Valkretsindelningarna skiljer sig både till ytan och antalet mandat (Riksdagen 2018a), vilket bestäms av antalet personer med rösträtt i valkretsen. Antalet personer med rösträtt varierar över tid när befolkningssammansättningen förändras, vilket gör att antalet mandat som tilldelas respektive valkrets varierar och fastställs inför varje val. Riksdagsledamöterna är 349 till antalet, varav 310 av dessa mandat är fasta och tillhör valkretsarna och de 39 resterande mandaten är utjämningsmandat. Utjämningsmandaten används för att fördelningen av mandat mellan partierna ska bli så proportionell som möjligt sett till hela landet.
Rösterna i valet fördelas först mellan partierna, för att sedan fördelas mellan kandidaterna i valkretsen.
När platserna till slut ska fördelas mellan kandidaterna används partiernas namnlistor (ibid). I detta fall finns sedan 1998 en möjlighet för kandidater att ”kryssas in” i riksdagen om antalet personröster som kandidaten fått är fem procent av det totala antalet röster på partiet i valkretsen. När antalet mandat fastställts gäller listordningen i valkretsen som den lokala partiorganisationen sedan tidigare bestämt. Den som står högst upp på partiets lista tilldelas ett mandat, sedan tillfaller nästa mandat det andra namnet på listan etcetera.
1.2 Syfte & frågeställning
Syftet med uppsatsen är att studera hur den geografiska representationen tar sig uttryck i Sveriges riksdag. Denna studie är relevant av demokratiska skäl, i och med att de folkvalda har till uppgift att agera och fatta beslut enligt väljarnas intressen. När intressen representeras i de beslutande församlingarna stärks därför det politiska systemets legitimitet (SOU 2016:5, 81-83). Valkretsarna är en grundläggande del av det svenska valsystemet, och det är därför av vikt att söka kunskap om hur de representeras i handling i riksdagen. Representation förstås i studien, i enlighet med Hanna Pitkin, som när representanterna agerar i de representerades intresse (Pitkin 1967, 113-114, min kursivering). Det finns kunskapsluckor på området i en svensk kontext. Jag har endast funnit tre studier som undersöker riksdagsledamöters agerande i valkretsens intresse i Sverige:
Esaiasson och Holmbergs från 1996, Lindgrens från 2007, och Karlssons från 2018. De två förstnämnda beskriver hur den aktiva valkretsrepresentationen såg ut för cirka tio respektive 20 år sedan. Karlssons studie som är publicerad i år undersöker ageranden genom att intervjua riksdagsledamöterna och inte genom att observera deras faktiska handlande. Vi vet följaktligen inte tillräckligt mycket om varken den geografiska representationens utsträckning eller dess innehåll.
Denna uppsats hoppas kunna fylla denna kunskapslucka genom att beskriva hur den aktiva valkretsrepresentationen ser ut i Sveriges riksdag.
Uppsatsens frågeställningar lyder därför:
I vilken utsträckning driver de svenska riksdagsledamöterna frågor i deras valkrets intresse?
Vilka politiska frågor med lokal anknytning lyfts i riksdagen?
För att kunna undersöka detta har motioner använts som empiriskt material.
Den första frågeställningen kommer att undersökas med fokus på motionsförfattarens partitillhörighet och partiets ställning i riksdagen. Den andra frågeställningen kommer att undersökas med fokus på motionsförfattarens partitillhörighet och valkretsens geografiska läge.
1.3 Disposition
Efter ovan inledande avsnitt följer en genomgång av uppsatsens teoretiska utgångspunkter om representation och valkretstjänstgöring samt tidigare forskning om valkretsrepresentation i Sverige. Vidare beskrivs uppsatsens val av metod och hur undersökningen praktiskt har gått till. Detta följs av studiens resultat där uppsatsens frågeställningar besvaras och sedan en analys av hur resultatet kan förstås utifrån de teoretiska förväntningarna. Avslutningsvis formuleras uppsatsens slutsatser och dess implikationer för framtida forskning om valkretsrepresentation.
2. Teoretiska utgångspunkter & tidigare forskning
I detta avsnitt kommer uppsatsens teoretiska utgångspunkter och jämförelsepunkter att beskrivas. Till att börja med kommer representation och valkretstjänstgöring som begrepp definieras. Därefter följer en genomgång av vad som tidigare undersökts angående politisk representation generellt och geografisk representation specifikt i en svensk kontext. Därefter kommer uppsatsens teoretiska förväntningar presenteras.
2.1 Representationsbegreppet
Demokratiska system idag fungerar generellt på så vis att representanter väljs av folket och ges mandat att fatta beslut i deras ställe. Exakt hur detta mandat ska tolkas och vilka som kan agera representanter har det dock tvistats om länge.
Hanna Pitkin reder ut dessa olika uppfattningar om representation i sin bok The Concept of Representation. Hennes verk utgör idag grunden för många statsvetares teoretiska förståelse av politisk representation. För Pitkin innebär representation att göra den frånvarande närvarande, ”the making present in some sense of something which is nevertheless not present literally or in fact” (Pitkin 1967, 8-9, hennes egna kursiveringar). Pitkin menar att det därför finns en
”fundamental dualism” i innebörden av begreppet - någon ska finnas där i någon annans ställe och ge en röst åt denne vilket alltid innebär att åsikter representeras indirekt. Pitkin ställer frågan om vad som räknas som ett bevis på representation och när det utifrån beviset är korrekt att säga att någon är representerad (ibid, 9-10).
I boken identifierar Pitkin fyra huvudsakliga sätt att se på representation: två formalistiska, ett deskriptivt och ett symboliskt (ibid, 38).
Dessa olika synsätt beskriver Pitkin som att de alla har delvis rätt, men vart och ett ensamt fel, i och med att de fångar in en del av representation och hävdar att de återger helheten. Hon kallar de två första synsätten för formalistiska, och dessa fokuserar enligt henne på de formella mekanismerna som ramar in den politiska representationen (ibid, 39). Det ena formalistiska synsättet, som Pitkin kallar ”authorization view”, lägger tonvikten på den formella transaktionen av rätten att representera. När denna transaktion har ägt rum räknas allt som representanten gör som representation. Det andra formalistiska synsättet kallar Pitkin för ”accountability view”. Enligt detta synsätt anses representanterna ha ett stort ansvar gentemot folket som givit dem mandatet, och de ska gå att ställa till svars för sina beslut. Pitkin menar att båda dessa formalistiska synsätt talar tyst om vad som är ett bra eller ett mindre bra sätt att representera - antingen sker representation eller så sker inte representation.
Nästa två synsätt Pitkin definierar är deskriptiv representation och symbolisk representation, vilka hon menar är sätt att förstå representation som att representanterna ska stå för någon eller någonting snarare än att agera för någon eller någonting. Pitkin menar att deskriptiv representation innebär att representationen ska utgå från hur befolkningen i nationen stort ser ut, och befolkningssammansättningen ska avspeglas i parlamentet (ibid, 60). Vilka representanterna är anses enligt detta synsätt spela stor roll för hur de kommer att agera, och detta menar Pitkin ofta lyfts upp som att representanterna ska tala för de representerade snarare än att aktivt regera själva (ibid, 63). Detta är också hennes huvudsakliga kritik mot deskriptiv representation. Hon hävdar att möjligheterna till agerande efter eget huvud enligt detta synsätt är små för representanterna, de förväntas endast föra vidare information om vad dem de representerar vill och önskar. Pitkin menar dock att detta synsätt säger mer än de två formalistiska, i och med att det berättar någonting om hurdan representationen är (ibid, 90). Den symboliska representationen handlar om huruvida folket upplever att de är representerade eller inte. Först när denna upplevelse av representation finns, existerar representationen (ibid, 109). Pitkin är tveksam även till denna förståelse av representation, hon menar att en symbol
är en symbol oberoende av hur eller om den överhuvudtaget upplevs. Vidare menar Pitkin att det inte heller i detta fall går att avgöra om en symbol representerar väl eller inte (ibid, 110).
Slutligen hävdar Pitkin att alla dessa synsätt i mångt och mycket förbiser det mest centrala - att representanterna måste agera för de representerade i deras intresse. Pitkin menar att det intressanta är att ta reda på vad som händer i representationen, det substantiella innehållet i att agera för de representerade (ibid, 113-114). Pitkin kallar detta för ”substantive acting for others” (ibid, 115). Pitkins slutsats är central för denna uppsats i och med att hon pekar ut vad som bör undersökas gällande frågan om geografisk representation, nämligen hur representanterna agerar i den representerade valkretsens intresse. Slutligen definierar Pitkin representation som ”acting in the interest of the represented, in a manner responsive to them” (ibid, 209, min kursivering).
2.2 Valkretstjänstgöring
Att agera för valkretsen i parlamentet, och för de representerade exempelvis genom att hjälpa dem personligen, kallas på engelska Constituency service.
Detta statsvetenskapliga område är väl utforskat i länder med icke- proportionella valsystem som exempelvis Kanada och USA (Arter 2017, 1).
Agerandet för valkretsen har dock i princip ignorerats i den nordiska statsvetenskapliga forskningen, men David Arter öppnar upp för idén att studera valkretstjänstgöringen (min översättning) även i de nordiska länderna i sin artikel The What, Why’s and How’s of Constituency Service. Han menar att trots att det finns stora skillnader i valsystemen (exempelvis mellan USA och Sverige, min anmärkning) där allt från valkretsstorlek till valsedlar kan skilja sig åt, så förväntar han sig att de valda som representerar ett visst geografiskt område arbetar för att främja dess intressen och tillfredsställa områdets behov genom valkretstjänstgöring. Arter menar att denna tjänstgöring initieras både från de som är representerade och från representanternas håll.
Arter definierar valkretstjänstgöring som all aktivitet som fokuseras på valkretsen istället för parlamentet. Arter operationaliserar valkretstjänstgöring efter dels 1) serviceaspekter; att hjälpa individer i valkretsen och att informera valkretsen och dels 2) representativa aspekter; att ta reda på vilka åsikter
som finns hos invånarna i valkretsen och att använda formella och informella parlamentariska initiativ för att representera valkretsen. Jag sluter mig till både Arters definition av valkretstjänstgöring och hans operationalisering av denna.
I och med att uppsatsen ämnar undersöka i hur stor utsträckning riksdagsledamöterna driver frågor som är i valkretsens intresse, är de representativa aspekterna centrala. Därför används följande formulering om parlamentariska initiativ för att specificera och motivera uppsatsens undersökningsmaterial: ”promoting and protecting the interests of the constituency through formal and/or informal parliamentary action. Formal mechanisms would include tabling a constituency-specific legislative initiative (budget motion or equivalent) or a relevant parliamentary question (written or oral). Informal mechanisms might include ’knowing the minister’, ’cultivating’
a civil servant etc,.” (ibid, 3). Arter diskuterar också olika motiv till varför de folkvalda agerar i sin valkrets intresse. Den instrumentella förklaringen är till synes självklar - representanterna vill bli omvalda. Arter lyfter även personlig tillfredställelse eller helt enkelt att valkretstjänstgöring anses vara en del av arbetet som anledningar för politiker att arbeta för valkretsens intresse (ibid, 3- 4).
2.3 Svenska riksdagsledamöters syn på vilka de representerar
Vilket av Pitkins tidigare diskuterade sätt att se på representation är vanligt bland de svenska riksdagsledamöterna? I Peter Esaiasson och Sören Holmbergs Representation from Above (1996) undersöks den representativa demokratin genom en fallstudie av Sveriges politiska system. Deras huvudsakliga syfte med studien är att analysera hur riksdagsledamöter agerar som representanter, som opinionsbildare och som beslutsfattare (Esaiasson och Holmberg 1996, 6).
Studiens främsta slutsats är att Sveriges representativa system karaktäriseras som ett elitistiskt system styrt uppifrån (ibid, 5). Detta kan förstås som att svenska riksdagsledamöter ser sin representationsroll enligt Pitkins
”authorization view”, det första formalistiska synsättet där makten ges till representanterna och det är upp till dem själva att använda mandatet bäst de vill. Författarna använder främst data från Riksdagsundersökningen (förkortas RDU) (ibid, 13), en enkätundersökning som skickats till alla riksdagsledamöter
sedan 1968. De har haft tillgång till data insamlad under åren 1968, 1985 och 1988.
Den delen av studien som behandlar riksdagsledamöter som representanter är central för denna uppsats. Esaiasson och Holmberg finner utifrån RDU genomförd 1988 att 45% av riksdagsledamöterna anser att det är mycket viktigt att representera valkretsens intresse. Detta kan, och bör, dock jämföras med de 76% som anser att det är mycket viktigt att representera deras eget parti. Detta är en viktig poäng som författarna diskuterar genomgående, de hävdar att Sverige först och främst är en partidemokrati. Dock menar författarna att partilojaliteten inte utesluter möjligheten för riksdagsrepresentanter att representera även andra intressen (ibid, 63), och vidare att dessa komplementära lojaliteter är viktiga (ibid, 75).
Att tala om Sverige som först och främst en partidemokrati är som visat ovan återkommande i litteraturen. Även Jörgen Hermansson hävdar bland annat detta i sin artikel The Election System publicerad i The Oxford Handbook of Swedish Politics (2015) genom att lista fyra centrala principer som det svenska valsystemet baseras på. Dessa principer är att rätten att rösta och att ställa upp i val är universell och lika för alla, att partierna tävlar om röster, att partikandidaterna är geografiskt förankrade, och att den politiska representationen är proportionell. Hermansson menar dock att dessa principer kommer med en mängd undantag, exempelvis fyraprocentsspärren för små partier och möjligheten till personval som infördes 1998. Dock använde endast en av fyra väljare sig av denna möjlighet i det senaste valet 2014 (valmyndigheten 2018).
2.4 Substantiell valkretsrepresentation i Sverige
Denna uppsats vill undersöka hur den substantiella valkretsrepresentationen ser ut i Sveriges riksdag. Denna undersökningsuppgift har, som tidigare nämnts, inte genomförts i Sverige i speciellt stor omfattning. Denna lucka i forskningen motiverar varför kunskapen behövs, men det innebär också att de redan existerande jämförelsepunkterna är få. I det följande kommer de tre funna studierna och deras resultat beskrivas.
Torbjörn Lindgren (2007) har studerat geografisk representation i Sverige i sin masteruppsats genom att undersöka vad de enskilda riksdagsledamöterna i fem olika valkretsar i Sverige skriver motioner om. I och med att det finns så pass få studier att tillgå används Lindgren i denna studie trots att hans arbete är skrivet på masternivå och alltså inte har blivit lika hårt granskat som de andra studierna i detta avsnitt. Lindgrens studie utgår från en teori som säger att stora städer tillsammans med perifera regioner är överrepresenterade i politiken, medan regioner som gränsar till stora städer är minst representerade. Lindgren kategoriserar motionerna utifrån om de handlar om ledamöternas respektive valkrets eller inte (Lindgren 2007, 4-5). Lindgren väljer strategiskt att endast undersöka valkretsarna Blekinge län, Malmö kommun, Norrbottens län, Stockholms kommun och Uppsala län utifrån de ovan nämnda teorierna om centrum och periferi - han använder Blekinge och Norrbotten som exempel på perifera valkretsar, och Stockholm som centrum.
Malmö och Uppsala används som ”jämförande objekt” (ibid, 6). Han finner ett visst stöd för att de folkvalda representanterna för de perifera valkretsarna skriver fler motioner kopplade till den egna valkretsen jämfört de andra valkretsarna i undersökningen. I och med att Lindgrens undersökning är mycket kvantitativt omfattande, han har kategoriserat hela 11 190 motioner, så är Lindgrens numerära resultat användbart som jämförelsepunkt(er) för denna uppsats trots att han strategiskt har valt att analysera motioner från endast fem av de 29 valkretsarna. Genom att räkna på Lindgrens data, som även Karlsson (2018, 12) gjort, finner jag att under åren 1991-1994 är 24,5 % av de analyserade motionerna lokala, och 1998-2002 endast 12 % (ibid, 16-18). Detta tolkar jag som en tydlig minskning, men i och med att den generella förändringen inte är det Lindgren undersöker drar han inga vidare slutsatser om detta.
Esaiasson och Holmberg (1996) har i sin tidigare nämnda studie även studerat motioner, propositioner och muntliga frågor i relation till riksdagsledamöternas lojaliteter. Deras teoretiska fokus i just denna fråga handlar om huruvida ledamoten tidigare ansett lojaliteten vara en ”mycket viktig uppgift”, dessa ledamöter anses då vara ”champions” i frågan (Esaiasson och Holmberg 1996, 326). Resultatet visar att det var 67% av valkrets-”champions”
som hade skrivit en motion om sin valkrets och 62% av de resterande som hade
skrivit en motion rörande valkretsen. Detta resultat, jämfört med siffrorna för exempelvis kvinnomotionerna (24% av champions respektive 5% av de andra), talar sitt tydliga språk: det var vid tiden för undersökningen vanligt att uttrycka valkretsens intresse genom motioner. Slutsatsen är viktig för denna uppsats eftersom att detta ytterligare pekar i motionernas riktning vid valet av empiriskt material. Tyvärr finns inte tillräcklig information angående antal motioner avgränsat till år för att kunna använda studien som en jämförelsepunkt över tid.
David Arters artikel (2017) som föreslår att valkretstjänstgöringen i de nordiska länderna bör studeras följs upp av en artikel författad av David Karlsson med titeln Putting Party First: Swedish MPs and their Constituencies (Karlsson 2018). Karlsson har undersökt relationen mellan svenska riksdagsledamöter och deras valkretsar för att ta reda på om, och i sådana fall hur, de genomför valkretstjänstgöring. Han har i likhet med Esaiasson och Holmberg använt sig av Riksdagsundersökningen (från åren 1985-2014).
Karlsson har även intervjuat med nio riksdagsledamöter (ibid, 5). Karlsson (ibid, 3) talar också, även där i likhet med både Esaiasson, Holmberg och Hermansson om Sverige som främst en partidemokrati. Karlsson skriver vidare att riksdagsledamöternas tendens att först och främst representera partiet har ökat över tid (ibid, 6). Han lyfter också den mycket viktiga aspekten att de nordiska länderna, däribland Sverige, är mycket decentraliserade – kommunerna och landstingen har ett stort ansvar för den lokala samhällsservicen. Detta medför, menar Karlsson, att när det talas om medborgardeltagande under mandatperioderna tas det för givet att detta ska ske på lokal nivå i kommuner och landsting.
Karlsson använder sig av Arters (2017) tidigare nämnda operationalisering för att mäta valkretstjänstgöring i sin studie. Han menar (ibid, 3) att det inte finns någon tradition i Sverige av att hjälpa individuella väljare med myndighetskontakter och dylikt som en del i valkretstjänstgöringen; detta är förbjudet i landet och kallas för ministerstyre och serviceaspekterna som Arter talar om är därmed icke existerande i Sverige. Vidare lyfter Karlsson utifrån Arter att kontakter mellan riksdagsledamöter och valkretsen har två syften – dels att ge information om vad partiet gör, och dels att ta reda på vad väljarna vill. I RDU har de flesta riksdagsledamöter svarat att de anser att båda
dessa aspekter är viktiga. Hälften anser att båda delar är lika viktiga och hälften att det är viktigare att ta till sig väljarnas åsikter och tankar än att ge dem information (ibid, 11).
Till sist nämner Karlsson de representativa aspekterna av valkretstjänstgöring. Genom de intervjuer han har gjort så har han funnit att riksdagsledamöterna brukar använda motioner för att främja valkretsens intressen. Utöver motioner främjar de också valkretsens intresse i den offentliga debatten. Frågor som tas upp relaterade till valkretsen är enligt riksdagsledamöterna det lokala universitetet, försvaret, infrastrukturen och frågor om kriminalitet och droger som är av speciellt stor vikt för valkretsen.
Avslutningsvis är det enligt de intervjuade riksdagsledamöterna ovanligt med samarbeten över partigränserna kring valkretsfrågor.
2.5 Teoretiska förväntningar
Utifrån den teori och tidigare forskning som presenterats kan jag redogöra för mina förväntningar på uppsatsens resultat. Pitkin (1967) ger vid handen att det är representanternas ageranden i de representerades intresse som bör undersökas. Finns agerande finns också representation enligt Pitkin. Arter (2017) förväntar sig också att de valda agerar i valkretsens intresse genom valkretstjänstgöring. Därför förväntar jag mig att riksdagsledamöterna agerar i sin valkrets intresse. Dock visar Pitkin att det finns flera huvudsakliga sätt att se på representation där agerandet inte är det centrala, och dessa kan fungera som en förklaring till ett resultat som visar att politikerna inte tycks agera i deras valkrets intresse.
Genom studier av det svenska politiska systemet finner Esaiasson och Holmberg (1996) att den svenska representationen sker uppifrån genom partier. Dock visar deras resultat även att riksdagsledamöterna ansåg att valkretsen var viktig att representera under 80-talet. Riksdagsledamöterna hade med författarnas begreppsbildning komplementära lojaliteter angående vilka de ansåg sig representera. Karlsson (2018) finner att partilojaliteten har blivit ännu viktigare över tid och att den decentraliserade staten påverkar i hur stor utsträckning valkretsarna behöver användas för att hävda det geografiska intresset, men att valkretsen fortfarande har betydelse. Esaiasson och Holmberg
(1996), Hermansson (2015) och Karlsson (2018) menar alla samstämmigt att Sverige först och främst är en partidemokrati. Till sist visar Lindgrens (2007) resultat på en nedgång i antalet lokala motioner från 24,5 % mellan 1991 och 1994 till 12 % mellan 1998 och 2002. Denna kraftiga nedgång bör tas i beaktning och förstås som en nedåtgående trend.
Utifrån detta förväntas den första frågeställningen I vilken utsträckning driver de svenska riksdagsledamöterna frågor i deras valkrets intresse? finna att valkretsarna representeras genom motioner i riksdagen, men att detta görs i allt mindre utsträckning. Den totala andelen motioner i valkretsens intresse förväntas vara ännu lägre än 12 %. Arter (2017) talar dock om att en önskan om att bli omvald kan fungera som drivkraft för representanterna att utöva valkretstjänstgöring. Detta kan förklara om uppsatsens undersökning visar att agerandet för valkretsen är högt jämfört med tidigare forskningsresultat.
Angående den andra frågeställningen, Vilka politiska frågor med lokal anknytning lyfts i riksdagen? Kan teoretiska förväntningar urskiljas utifrån Karlssons (2018) studie. Han finner att de valkretsfrågor som riksdagsledamöterna brukar driva i valkretsens intresse är angående de lokala universiteten, försvaret, infrastruktur, kriminalitet och droger. Han finner också genom intervjuer att riksdagsledamöterna inte brukar samarbeta över partigränserna. Utifrån detta förväntar jag mig att identifiera de ovan nämnda politiska områdena i kartläggningen av vilka frågor som drivs i valkretsens intresse, samt att inga av de lokala motionerna är skrivna genom samarbete över partigränserna.
3. Metod
Nedan kommer redogöras för uppsatsens metodologiska vägval - dess operationalisering, design, undersökningsmaterial, avgränsningar, analysmetod och generaliseringsmöjligheter. Uppsatsen ämnar beskriva hur det politiska engagemanget för valkretsen ser ut i riksdagen genom att kategorisera riksdagsmotioner som antingen valkretsspecifika eller inte, beräkna konfidensintervall för dessa andelar och kategorisera de valkretsspecifika motionerna utifrån politiskt innehåll.
3.1 Operationalisering
De teoretiska utgångspunkterna som diskuterats ovan har gett vägledning i valet av empiriskt material som kan göra frågeställningarna mätbara. Till att börja med pekade Pitkins viktiga slutsats om att det är representanternas agerande som är det centrala mot ett undersökningsmaterial som ger möjlighet att mäta riksdagsledamöternas handlande i valkretsens intresse. Även Arters (2017) definition av valkretstjänstgöring var central för valet av vad som skulle utgöra studiens empiriska material. Han menar att den formella valkretstjänstgöringen i riksdagen handlar om att lämna in motioner, frågor och interpellationer i valkretsens intresse (Arter 2017, 3). Dessa olika typer av parlamentariska initiativ har behövt vägas mot varandra för att i och med uppsatsens begränsade omfång avgöra vad som kan utgöra ett lämpligt undersökningsmaterial.
Frågor och interpellationer ställs av riksdagsledamöter och är riktade till statsråden, och kan handla om att kontrollera regeringens arbete, få information från statsrådet eller att väcka uppmärksamhet kring en viss fråga (Regeringen 2016). Motioner, däremot, skrivs med en önskan om att riksdagen ska ställa sig bakom skrivelsen. Det är således en friare form av parlamentariskt initiativ, och det är därför högst troligt att valkretsens intressen förs fram i form av motioner. Arter diskuterar även informell valkretstjänstgöring (Arter 2017, 3), men i och med att det finns begränsade möjligheter att undersöka det som till sin natur är informellt så har uppsatsen tagit fasta på det formella - det material som helt enkelt finns tillgängligt och inte skett under andra former som är svåra att undersöka i efterhand. Vidare använde både Esaiasson och Holmberg (1996) och Lindgren (2007) som tidigare nämnt sig av motioner som empiriskt material i sina respektive studier, samt att Karlsson (2018) finner att riksdagsledamöter brukar använda sig av motioner för att främja sin valkrets intresse. Detta sammantaget gjorde att en operationalisering blev möjlig;
frågeställningen blev mätbar genom att använda riksdagsmotioner som empiriskt material. Riksdagsmotioner som är respektive inte är i riksdagsledamöternas egen valkrets politiska intresse kommer således att undersökas. De motioner som är i valkretsens intresse kommer att benämnas lokala motioner, valkretsspecifika motioner, motioner knutna till valkretsen och motioner i valkretsens intresse. Alla dessa begrepp syftar till samma företeelse.
I sammanhanget bör operationaliseringens validitet diskuteras - är överensstämmelsen god mellan det jag önskar mäta, det vill säga geografisk representation i riksdagen, och det jag mäter, antalet motioner som rör lokala frågor? (Esaiasson et al 2012, 22) Detta menar jag är studiens kanske största svaghet. Jag anser att det hade varit önskvärt att också använda andra typer av empiriska material som diskuterats ovan - frågor, interpellationer, observationer i riksdagen och intervjuer med riksdagsledamöter för att i vart fall kunna undersöka delar av ledamöternas informella ageranden, och genom detta kunna ge en generell bild av hur den geografiska representationen tar sig uttryck i riksdagen. Avvägningen mellan en bred eller en precis operationalisering gjordes dock, och jag fann att det ger ett säkrare resultat om jag noggrant undersöker ett stort antal motioner som kan användas för att göra statistisk inferens och därmed kunna säga något generellt om just denna aspekt av geografisk representation.
3.2 Design
Den första frågeställningen uppsatsen vill besvara lyder I vilken utsträckning driver de svenska riksdagsledamöterna frågor i deras valkrets intresse?. Det följer naturligt av denna frågeställning att antalet analysenheter som undersöks bör vara stort, frågan kommer inte att kunna besvaras genom att strategiskt välja att studera ett fåtal motioner eftersom att ett sådant material inte kan beskriva i vilken utsträckning riksdagsledamöter generellt skriver motioner om deras egna valkrets (jfr Esiasson et al 2012, 88). Teorell och Svensson talar apropå just detta om distinktionen mellan intensiva och extensiva studier. De menar att om få fall analyseras intensivt kan forskaren gå på djupet och söka mycket information. Om många fall studeras är det istället en studie av extensiv karaktär och mindre information är då möjlig att samla in från varje enskilt fall (Teorell och Svensson 2007, 266-267). Med Teorell och Svenssons termer vill jag därför hävda att studiens första del är extensiv och har således endast möjlighet att skrapa på ytan angående motionernas innehåll. Studiens andra frågeställning lyder Vilka politiska frågor med lokal anknytning lyfts i riksdagen? Detta innebär att jag kommer att studera de lokala motionerna som identifierats i den första delen av studien närmare. Den andra frågeställningens undersökningsmetod befinner
sig således i gränslandet mellan ett extensivt och ett intensivt sätt att studera materialet.
3.3 Undersökningsmaterialet: motioner och partiers användning av motioner som parlamentariska initiativ
Motioner är förslag till beslut som skrivs av enskilda riksdagsledamöter, flera riksdagsledamöter, ett parti eller flera partier och lämnas över till riksdagen.
Dessa förslag till beslut gäller ofta ny lagstiftning. Motionerna rör också andra områden som riksdagen kan besluta om, exempelvis förslag angående vad statens finanser bör användas till. Motioner ska inte förväxlas med propositioner, som är regeringens sätt att föreslå beslut som de önskar att riksdagen ställer sig bakom. Under den allmänna motionstiden, som infaller under hösten varje år mellan riksdagens öppnande och 15 dagar efter inlämnandet av regeringens föreslagna budget till riksdagen, kan motioner lämnas in om vad helst motionärerna önskar. Under resterande del av året är motionsprocessen reglerad, och motionerna som inkommer ska gälla en proposition som inkommit från regeringen. När en motion har inkommit hamnar den först i riksdagens kammare. Där brukar beslut om bordläggning av motionen tas, det vill säga att beslutet skjuts upp och remitteras till det berörda utskottet. Utskottet, som är parlamentariskt sammansatt och alltså speglar riksdagens partipolitiska fördelning, lämnar sedan ett betänkande angående vad de anser att kammaren ska besluta i frågan. Motionen tas sedan upp i kammaren, och innan röstning genomförs sker ofta en debatt kring förslaget. Efter detta sker en omröstning, och regeringen meddelas om beslutet och de ska också se till att verkställa beslutet. Riksdagen kan också besluta om att motionen ska skickas tillbaka till utskottet (Riksdagsmotioner, n.d).
För att ytterligare öka förståelsen för hur motioner används i riksdagen ställdes frågan till partiernas kanslier om hur de ser på motioner kontra interpellationer och skriftliga eller muntliga frågor som parlamentariska initiativ. Socialdemokraternas kansli svarade att de använder motioner för att väcka politisk debatt om sakfrågor, och för att genomföra partiets kongressbeslut samt att riksdagsledamöter kan motionera i frågor och beslut som fattats på lokal nivå på partidistriktens kongress (Erik, Socialdemokraternas
kansli, mejlsvar till uppsatsförfattaren, april 2018). Kristdemokraternas kansli menar att de enskilda motioner som läggs under den allmänna motionsperioden ofta har att göra med valkretsen ledamöterna representerar, och de fungerar som ”en idébank för det vidare politikutvecklingsarbetet”. Kristdemokraterna lyfter också att partimotioner och utgiftsområdesmotioner läggs vilka är övergripande motioner, och att det ibland sker att följdmotioner som svarar på propositioner specifikt rör en viss valkrets (Kristdemokraternas kansli, mejlsvar till uppsatsförfattaren, april 2018). Liberalernas kansli skiljer motionstyperna åt mellan enskilda motioner, som varje ledamot driver själv, kommittémotioner, som rör specifika frågor och drivs inte av partiet men partiet stödjer dem, och till sist partimotioner som drivs av hela partiet (Rebecka Kvart, Liberalernas kansli, mejlsvar till uppsatsförfattaren, maj 2018). Miljöpartiets kansli hävdar att deras användning av partimotioner har berott på om de suttit i regering eller opposition, och de menar att det brukar vara så för de flesta partier. Under de senaste åren när miljöpartiet regerat tillsammans med socialdemokraterna har de ”primärt manifesterat partiets politik på andra arenor än i riksdagen”.
Däremot har de använt motioner till att manifestera sina ståndpunkter via både enskilda motioner och partimotioner tidigare när partiet suttit i opposition (Miljöpartiets kansli, mejlsvar till uppsatsförfattaren, maj 2018). Centerpartiets kansli svarar att de använder sig av både motioner, interpellationer och skriftliga frågor men de motiverar inte hur de väljer vilket parlamentariskt initiativ de ska använda (Centerpartiets kansli, mejlsvar till uppsatsförfattaren, maj 2018).
Tyvärr har inte Vänsterpartiet, Moderaterna eller Sverigedemokraterna svarat på denna korta fråga och deras uppfattningar kan därför inte redovisas här.
3.4 Avgränsning
Uppsatsens begränsade omfång krävde ytterligare avgränsningar kring vilken tidsperiod som skulle vara föremål för undersökningen. Motioner lagda under den allmänna motionstiden är av särskilt intresse för att riksdagsledamöterna under denna tid inte behöver förhålla sig till andras förslag utan kan skriva fritt om vad just de anser att riksdagen bör ställa sig bakom. Detta motiverar denna uppsats avgränsning i valet av undersökningsmaterial: motioner lagda under den allmänna motionstiden mellan den 12e september och 5e oktober hösten 2017.
Dessa är 3847 stycken till antalet, och utifrån denna urvalsram slumpades 1000 motioner fram. Dessa 1000 motioner har utgjort uppsatsens slumpmässiga urval vilka studiens resultat baseras på.
3.5 Analysmetoder
Föreliggande studie har genomförts med hjälp av två metoder, klassindelningar och konfidensintervall för andelar. Dessa redogörs för nedan.
3.5.1 Klassindelningar
Uppsatsen ämnar beskriva hur den geografiska representationen tar sig uttryck i riksdagen. Denna beskrivande ambition har förverkligats genom att använda klassindelningar som analysmetod. I det första steget har ett analysverktyg skapats som gör det möjligt att dela in de undersökta motionerna i två olika klasser - antingen är den lagda motionen i riksdagsledamotens eller ledamöternas egen valkrets intresse, eller så är den inte det. För att indelningen av motioner skulle kunna genomföras på ett bra sätt krävs tydliga gränsdragningar mellan de två kategorierna.
Esaiasson et al (2012, 137-139) lyfter fyra tekniska krav som bör uppfyllas när klassindelade analyser görs. Det första tekniska kravet handlar om att det ska vara möjligt att operationalisera analysschemats komponenter - det ska gå att känna igen en motion som handlar om valkretsen som just en motion i den egna valkretsens intresse. Analysschemat bör också baseras på entydiga principer, vilket innebär att de principer som sätts upp för respektive klass inte ska kunna tolkas på olika vis. Klasserna ska också vara ömsesidigt uteslutande, det ska inte vara möjligt att en motion passar in precis lika bra i båda kategorierna. Slutligen menar Esaiasson et al att klassindelningen ska vara uttömmande, inga motioner ska kunna hamna utanför de konstruerade klasserna. För att kunna avgöra hur många av de slumpmässigt utvalda motionerna som är skrivna i den egna valkretsens intresse användes följande analysschema där gränsdragningarna mellan de två klasserna tydliggörs:
Tabell 1. Analysschema för det slumpmässiga urvalet av motioner
Motion i den egna valkretsens intresse Motion som inte rör den egna valkretsen Valkretsens namn, plats(er) i valkretsen eller
plats(er) i valkretsens närområde nämns
uttryckligen i motionen för att motionen rör det geografiska området
En annan valkrets namn eller platser i en annan valkrets som inte ligger i valkretsens närområde nämns uttryckligen i motionen för att motionen rör det geografiska området
Motionen handlar om ett större geografiskt område som valkretsen befinner sig inom
Motionen handlar om ett större geografiskt område den egna valkretsen inte befinner sig inom
Motionen rör generella politiska frågor eller nationell lagstiftning som är av stor vikt för valkretsen, plats(er) i valkretsen, ett större geografiskt område valkretsen befinner sig inom eller ett närliggande geografiskt område
Motionen rör generella politiska frågor eller nationell lagstiftning utan geografisk koppling
För att ytterligare visa hur analysschemat ovan har använts och vilka gränsdragningar som gjorts ska jag i det följande beskriva två motioner, innehållet i dem och varför de kategoriserats som de gjort under datainsamlingens gång. Motioner som talar om Norrland har ansetts vara i den egna valkretsens intresse, Norrland har således ansetts vara ”ett större geografiskt område som valkretsen befinner sig inom”. Exempelvis har motion 2017/18:1336 som handlar om att regeringen ska ställa sig bakom en satsning på fler poliser i Norrland ansetts vara lokal. Däremot har motioner där den egna valkretsen endast använts för att ge exempel på företeelsen i fråga inte ansetts vara lokala. Motion 2017/18:1316 angående att begränsa vildsvin ansågs inte vara lokal i och med att valkretsen Uppsala endast använts som ett statistiskt exempel och motionsförfattaren hävdar inte att Uppsala är ett speciellt utsatt område.
Motioner skrivs på olika vis. Riksdagsledamöterna författar dem själva, de samarbetar med en eller flera partikollegor och de samarbetar över partigränserna. Detta innebär att det kan uppstå problem när kategoriseringen som beskrivs ovan sker - vilken ledamots valkrets ska relateras till innehållet i motionen? I undersökningen har valkretstillhörighet hos alla som skrivit under motionen kontrollerats när motionen rört ett specifikt geografiskt område. Det är vanligt att motioner som har lokal anknytning berör ett flertal valkretsar, exempelvis är området Västra Götaland uppdelat i fyra valkretsar. Motioner som rör det geografiska området tenderar i det insamlade materialet att skrivas
under av ledamöter från ett flertal av dessa fyra valkretsar. Om motionen uttryckligen hört till någon av de undertecknande ledamöternas egna valkretsar har motionen kategoriserats i den egna valkretsens intresse.
För att kunna undersöka innehållet i de lokala motionerna närmare och genom detta besvara den andra frågeställningen har klassindelning använts som metod igen. Dock är förfarandet här lite annorlunda än i den första delen av studien. För att kunna identifiera vilka politiska frågor som relateras till valkretsen genom motioner har jag behövt studera det empiriska materialet noggrant innan det har varit möjligt att konstruera ett analysverktyg.
Klassindelningen har utgått från innehållet i de motioner som i det första steget ansetts ha valkretsanknytning och mönster i vilka politiska frågor som lyfts genom motionerna har funnits. Arbetssättet i detta andra steg kan beskrivas som induktivt, jag har utifrån det empiriska materialet hittat regelbundenheter och dragit slutsatser utifrån observationerna på ett förutsättningslöst sätt (Esaiasson et al 2012, 116, 276). Arbetet har skett genom att närstudera de lokala motionerna. Jag har läst allt innehåll i de flesta motionerna, men i de lokala motioner som är flera sidor långa har jag läst vissa avsnitt kursivt.
Klassindelningarna kunde således inte skapas på förhand, och kan därför heller inte presenteras på samma vis som analysschemat (se tabell 1 ovan) i och med att klassindelningarna i denna andra del är mitt resultat.
3.5.2 Punktskattningar & konfidensintervall
Uppsatsens första frågeställning söker svar angående i hur stor utsträckning frågor relaterade till valkretsen drivs av riksdagsledamöterna på nationell nivå. I och med att detta inte är en totalundersökning, utan ett slumpmässigt urval på 1000 motioner, är andelen valkretsmotioner behäftade med en viss osäkerhet.
Denna osäkerhet kan mätas genom att använda konfidensintervall, men den bästa exakta gissningen om populationen är fortfarande den punktskattning som finns i mitten av konfidensintervallet.
Konfidensintervall används för att beskriva punktskattningens statistiska osäkerhet, dess felmarginal. För att kunna räkna ut konfidensintervall för andelar (och approximera från binomialfördelningen till normalfördelningen) krävs att ett antal förutsättningar är uppfyllda för
stickprovet. Det behöver vara tillräckligt stort enligt tumregeln1 (Teorell och Svensson 2007, 146-147). Detta krav uppfylls med råge. Urvalet måste vara obundet slumpmässigt, vilket också uppfylls. En sista förutsättning är att urvalet ska vara litet i förhållande till populationen. Denna förutsättning är enligt Teorell och Svensson (ibid, 136-137) vanlig att bryta mot inom samhällsvetenskaperna - de populationer vi tenderar vilja uttala oss om är ändliga och innehåller ett begränsat antal analysenheter. Detta gör att formeln för konfidensintervall bör korrigeras för detta, vilket kallas för ändlighetskorrektion2 och ger ett mer precist intervall. Detta förändrar dock konfidensintervallens bredd mycket lite, och jag har därför valt att inte använda mig av ändlighetskorrektion i uppsatsen. Formeln för att räkna ut ett konfidensintervall3 ger ett intervall som är symmetriskt kring punktskattningen.
Denna felmarginal varierar dels beroende på hur stort stickprovet är där ett större stickprov gör felmarginalen mindre, och dels beroende på vilken säkerhetsnivå som väljs. Konventionen är att använda sig av 95% säkerhetsnivå, vilket innebär att intervallet kommer att täcka andelen i populationen 95 gånger av 100. För att jämföra andelar har formeln som beräknar ett konfidensintervall för skillnad mellan proportioner4 använts, och resultatet för exempelvis olika partier har då betraktats som två separata stickprov tagna oberoende av varandra.
3.6 Generaliseringsmöjligheter
Empiriska generaliseringar innebär att man vill hävda att sitt resultat gäller i en större population än den som är föremål för undersökningen, vilket jag hävdar angående båda uppsatsens frågeställningar. Ett slumpmässigt urval ger goda möjligheter att göra detta. Esaiasson et al (2012, 173) menar att risken att komma fram till ett felaktigt resultat är stor om man använder sig av andra metoder än slumpmässigt urval när det som söks är beskrivande, exakt
1 n ∙ p(1 − p) > 9
2 *1 −,+
3 𝑝 ± 𝛧1∕3 ∙45(675)8
4 p6− p3± Ζ: 3⁄ ∙ *<=(67<=)∙<>(67<>)
information om exempelvis andelar. Uppsatsens första frågeställning undersöker i hur stor utsträckning riksdagsledamöterna driver frågor som är i deras valkrets intresse. Resultatet angående antal och andelar gäller då även med en viss osäkerhet generellt i urvalsramen - det vill säga för alla motioner lagda under den allmänna motionstiden 2017 (Teorell och Svensson 2007, 53). För att kunna generalisera resultatet krävs dock att stickprovet är tillräckligt stort, enligt formeln för stickprovsstorlek5. Denna uppskattning gjordes innan stickprovet togs, och då fann jag att det på 95 % säkerhetsnivå krävdes minst 649 analysenheter för att osäkerheten kring punktskattningen skulle vara maximalt 2,5 % åt vardera håll. En uppskattning av andelen gjordes med hjälp av Lindgrens (2007) resultat för andelen lokala motioner mellan 1998-2002.
Uppsatsen undersöker också det politiska innehållet i valkretsmotionerna genom den andra frågeställningen. Angående det politiska innehållet i de lokala motionerna finns också en ambition att generalisera empiriskt. Här är jag således intresserad av att uttala mig om vilka politiska frågor som brukar drivas i valkretsens intresse i riksdagen.
4. Resultat
I det följande ska undersökningens resultat presenteras. Först redovisas resultatet angående den första frågeställningen med avseende på partitillhörighet och partiets ställning i riksdagen. Sedan redovisas resultatet angående den andra frågeställningen med avseende på partitillhörighet och valkretsens geografiska läge genom att det politiska innehållet i de valkretsspecifika motionerna kategoriseras. Till sist besvaras uppsatsens ställda frågor.
4.1 Valkretsrepresentationen i antal & andelar
Nedan besvaras den första frågeställningen I vilken utsträckning driver de svenska riksdagsledamöterna frågor i deras valkrets intresse?. Alla figurer och tabeller i avsnittet, om inte annat sägs, summerar till 1000 motioner. Konfidensintervallen är skattade på 95% säkerhetsnivå.
5n =@>A > ∙ B ∙ (=CB)⁄
Tabell 2. Motioner i den egna valkretsens intresse Antal motioner i den
egna valkretsens intresse
Relativ andel motioner i den egna valkretsens intresse
Totalt antal motioner
Konfidensintervall för andel lokala motioner
91 9,1 % 1000 7,3 % - 10,9 %
Utifrån det empiriska undersökningsmaterialet kan slutsatser dras angående hela urvalsramen genom att konstruera ett konfidensintervall. Jag finner att andelen, 9,1 procent av det totala antalet motioner i stickprovet, har en statistisk felmarginal på 1,8 %. Konfidensintervallet sträcker sig mellan 7,3 % och 10,9
%. Andelen motioner som var skrivna i den egna valkretsens intresse under den allmänna motionstiden 2017 var således mellan 7,3 och 10,9 procent.
Figur 1. Totalt antal motioner i stickprovet uppdelade efter riksdagsparti6
När det slumpmässiga urvalets motioner delas upp enligt motionsskrivarnas partitillhörighet fås diagrammet ovan. Det totala antalet motioner per riksdagsparti är inte jämnt fördelat efter antalet mandat de innehar i riksdagen, vilket tyder på att partierna använder motioner på olika sätt. Detta kan exempelvis handla om politiska strategier. Det förefaller troligt att vänsterpartiets låga antal motioner kan förklaras med att partiet har en politisk strategi där motioner inte används i speciellt stor utsträckning. Det är möjligt att även Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna inte heller använder sig av motioner i speciellt stor utsträckning, men de har inte lagt
6 Kategorin övriga partikonstellationer innehåller alla motioner som skrivits i partisamarbete i stickprovet
16 39
169
91 62
411
41 145
8 18
0 50 100 150 200 250 300 350 400
V MP S C L M KD SD Politiska
vildar Övr.
konst.
ett anmärkningsvärt lågt antal motioner i förhållande till deras antal erhållna mandat i riksdagen. Partiernas olika parlamentariska strategier kommer således påverka uppsatsens resultat.
Moderaterna har ensamma lagt hela 411 motioner vilket är nära hälften av det totala antalet motioner i stickprovet. Detta tyder på att moderaterna använder sig av motioner som parlamentariska initiativ i större utsträckning än de andra riksdagspartierna. I och med att det finns stora skillnader angående antalet totala motioner som varje parti har lagt i stickprovet kommer felmarginalen kring andelen lokala motioner variera beroende på vilket riksdagsparti som är föremål för analysen. När antalet motioner är högt blir konfidensintervallet smalare, skattningen utifrån stickprovet blir helt enkelt statistiskt bättre och hamnar närmre den verkliga andelen i populationen.
Därför finns det tyvärr större osäkerheter angående andelarna i de partier som lämnat in få motioner, och detta kommer att påverka uppsatsens slutsatser.
Figur 2. Motioner uppdelat på riksdagsparti7
I diagrammet ovan, i figur 2, visas att Socialdemokraternas andel lokala motioner är tydligt fler än de andra partiernas. Hela 20,1% av deras motioner är knutna till valkretsen. Denna andel är dock behäftad med en felmarginal på cirka sex procent, och ett konfidensintervall för denna andel befinner sig således
7 Procentuella andelar visas för andelen lokala motioner inom respektive parti. I detta diagram finns inte V, Politiska vildar eller övriga partikonstellationer med eftersom att de inte skrivit några lokala motioner
0%
100%
MP S C L M KD SD
Lokala motioner Ej lokala motioner
5,1 % 20,1 % 12,1 % 4,8 % 8,5 % 9,8 % 1,4 %
mellan 14,1 och 26,1 %. Sverigedemokraternas låga antal lokala motioner sticker också ut i resultatet, endast två av deras totala antal motioner är skrivna i valkretsens intresse. Ett konfidensintervall för denna andelen befinner sig mellan 0,7 och 2,1%. Antalet motioner som är skrivna genom samarbete i olika partikonstellationer är endast 18 till antalet. Ingen av dessa rör valkretsspecifika frågor, vilket är anmärkningsvärt eftersom att frågor av lokal art enligt denna undersöknings resultat vanligtvis inte är uppenbart ideologiska. Det förefaller enkelt för partier som har olika idéer om till exempel skattetryck att enas kring vikten av att exempelvis ”säkra och påskynda byggandet av hela Norrbotniabanan”, vilket Jabar Amin (Miljöpartiet) önskar att riksdagen ska ställa sig bakom i motion 2017/18:2786.
Tabell 3. Motioner i den egna valkretsens intresse uppdelat efter regering och opposition8 Ställning i riksdagen Motioner i den egna
valkretsens intresse Andelen motioner i den egna
valkretsens intresse
Totalt antal motioner
Regering 36 17,3 % 208
Opposition 55 7,3 % 758
Vilka partier som lägger få respektive många motioner påverkas antagligen också av det parlamentariska läget. Det är troligt att oppositionen lägger fler motioner än den sittande regeringen vilket kan observeras i tabell 3 ovan. Detta bekräftas också av Miljöpartiets kansli i deras mejlsvar (Miljöpartiets kansli, mejlsvar till uppsatsförfattaren, maj 2018). De menade att deras regeringsposition under de senaste åren är en anledning till att de inte lagt speciellt många motioner under denna tidsperiod, utan de har fokuserat på att genomdriva sin politik på andra sätt. Regeringen som under denna mandatperiod består av Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gröna har totalt lagt 208 motioner, vilket endast är cirka en femtedel av det totala antalet undersökta motioner. Ett konfidensintervall angående skillnaden mellan regeringen och oppositionen i andelen motioner i den egna valkretsens intresse säger att regeringen har lagt mellan 4,5 och 15,5 % fler lokala motioner än
8 Vänsterpartiets motioner utelämnas ur denna tabell i och med deras särställning som stödparti. Även de motioner som skrivits under av flera partier utelämnas eftersom att de i vissa fall överskrider gränser för opposition och regering. Till oppositionen räknas även politiska vildar. Detta innebär att antalet
oppositionen. Det är därför säkerställt att regeringen har lagt fler motioner i den egna valkretsens intresse än vad oppositionen gjort under den allmänna motionstiden hösten 2017.
4.2 Valkretsrepresentationens politiska innehåll
I detta avsnitt besvaras den andra frågeställningen Vilka politiska frågor med lokal anknytning lyfts i riksdagen via motioner? Hur kan dessa frågor bidra till att identifiera valkretsens intresse?. För att finna svar på vad de 91 lokala motionerna som identifierats i undersökningens första del ovan handlar om har en kartläggning och kategorisering av materialet genomförts. En övergripande indelning har kunnat urskiljas genom att identifiera generella politiska teman. Dessa övergripande teman, vilka är fem till antalet, är infrastruktur, djur och natur, myndigheter, kultur och regionalpolitik. Generellt kan sägas att de flesta motioner rör fördelning av resurser till valkretsen, platser i valkretsen, ett större område som valkretsen befinner sig i eller ett område som ligger i anslutning till valkretsen. Motionerna skiljer sig dock åt angående vilken typ av resurser som riksdagsledamöterna önskar fördela till sin valkrets. Riksdagsledamöterna från alla partier och alla delar av Sverige tenderar att tala om klimatmålen, om tillväxt och utveckling i regionen och om att arbetsmarknadsregionen i området kommer att växa när regionen fått ta del av den önskade resursen. De brukar också hävda att satsningen som presenteras i motionen både kommer komma området och hela Sverige till del i form av ekonomisk tillväxt. Denna argumentation gäller generellt för de motioner som placerats i kategorierna infrastruktur, myndigheter, regionalpolitik och de motioner i kulturkategorin som rör resurser till museum. Djur och natur-motionerna motiveras inte på samma vis, utan där handlar motionerna om att se till att bevara de naturresurser vi har alternativt bekämpa dem (insekter, fåglar och rovdjur). Några av kulturmotionerna handlar endast om symboliska utnämningar och inte resurser som enligt motionerna kommer att skapa tillväxt.
Figur 3. Motioner i den egna valkretsens intresse uppdelade efter politikområde
Infrastruktur är det politikområde som flest motioner har kategoriserats inom vilket diagrammet ovan visar. Dessa 41 motioner handlar om att regeringen ska ställa sig bakom krav på att lägga resurser på bilvägar, tågräls, båttrafik, hamnar och flygtrafik i specifika områden. Motioner om trängselskatt i Stockholm, lägre bensinpriser och dubbdäcksregler specifikt för Norrland har också inkluderats i denna kategori. 17 av de funna motionerna rör frågor om djur och natur.
Angående djur tas exempelvis vargfrågan och bekämpning av älgflugan vid Dalälven upp som en lokal fråga, medan naturmotionerna rör naturresurser som exempelvis dricksvatten från Vättern och skogsnäringen i Värmland.
Vidare handlar 18 av de lokala motionerna om fördelning av resurser till olika typer av myndigheter. Främst framförs åsikter av riksdagsledamöterna om att mer resurser bör avsättas till utbildning på olika platser i landet.
Myndighetsmotionerna handlar också om att mer resurser behövs till försvaret, till polisen och till migrationsverket på olika platser i landet. Tio av de undersökta motionerna kategoriserades som tillhörande politikområdet kultur.
Detta var dels motioner om resurser till museer och Sveriges världsarv, motioner om erkännanden av älvdalska som eget språk, samers upprättelse gentemot den svenska staten samt två namnändringar av flygplatser för att hedra viktiga svenskar. Till sist placerades även två motioner om att valkretsen skulle bli ett ”testområde” för gårdsförsäljning av alkohol inom kategorin kultur. Det sista politikområdet, regionalpolitik, innehåller fem motioner som handlar om generell landsbygdspolitik och generell omfördelning av resurser till
41
17 18
10
5
Infrastruktur Djur & natur Myndigheter Kultur Regionalpolitik 0
15 30 45
specifika områden. Exempelvis motionerar Fredrik Lundh Sammeli om postutdelning i ett Sverige som håller ihop (motion 2017/18:873) där han menar att Norrbotten är extra utsatt.
Figur 4. Motioner i den egna valkretsens intresse uppdelade efter partitillhörighet9 och politikområde
Ovan i figur 4 presenteras riksdagspartiernas lokala motioner uppdelat enligt de fem identifierade politikområdena. Detta resultat kan användas för att säga någonting om, och i så fall hur, partierna skiljer sig åt i vilka lokala frågor de driver på nationell nivå. I denna studie har ett lågt totalt antal motioner observerats för miljöpartiet. De har endast skrivit två lokala motioner och båda dessa handlar om satsningar på utbyggnad av spår för tåg. Riksdagsledamöterna lyfter klimatet som ett argument för varför detta bör göras, vilket är i linje med Miljöpartiets ståndpunkt politiskt. Utav Socialdemokraternas 34 lokala motioner i stickprovet handlar hela 20 stycken, fler än hälften, om olika typer av infrastruktursatsningar. De övriga motionerna är fördelade över resterande fyra kategorier. Centerpartiets lokala motioner som observerats i stickprovet handlar till lika delar om infrastruktur och djur och natur. Två av deras motioner kategoriserades som kulturmotioner, och dessa två handlade om älvdalskan som eget språk (motion 2017/18:1209) och motion 2017/18:3475 om etablerandet av en sannningskommission om relationen mellan den svenska staten och det samiska folket. Liberalernas lokala motioner var få till antalet. Utav de tre som
9 Undersökningen fann inga lokala motioner författade av vänsterpartiet, därför saknas partiet i detta
0 5 10 15 20 25 30 35
MP S C L M KD SD
Infrastruktur Djur & natur Myndigheter Kultur Regionalpolitik
observerats i stickprovet handlade två om infrastruktursatsningar och en motion om en namnändring av Landvetter flygplats till Landvetter Torgny Segerstedt Airport (motion 2017/18:440).
Moderaterna har i antal räknat flest lokala motioner (35 stycken) i stickprovet. Utav dessa handlar de flesta, tolv stycken, om resursfördelning till olika myndigheter, främst lärosäten men Moderaterna har även lagt alla lokala motioner i stickprovet rörande resurser till försvaret. Elva av de observerade motionerna handlade om infrastruktur, och hela sju motioner rörde djur och natur. Detta innebär att Moderaterna skrev den största andelen djur och natur- motioner. Två av dessa handlade om vargfrågan och önskade att regeringen skulle ställa sig bakom att antalet vargar ska begränsas ( motion 2017/18:2812;
motion 2017/18:2813). Resterande motioner i denna kategori handlade om naturtillgångar på olika vis. Moderaternas kultur-motioner rörde gårdsförsäljning av alkohol och i likhet med Centerpartiets tidigare nämnda motion handlade en av Moderaternas också om älvdalskans erkännande som minoritetsspråk (motion 2017/18:2502). Detta tyder på att det kan finnas samarbeten som går ut på att motionera i samma fråga flera gånger från olika partipolitiska håll istället för att motionera tillsammans över partigränserna.
Kristdemokraternas lokala motioner i stickprovet var endast fyra till antalet, och placerades i varsin skild kategori. Sverigedemokraterna har endast skrivit två lokala motioner i stickprovet, varav den ena rörde infrastruktur och den andra rörde resurser till Uppåkra Arkeologiska Center där fornlämningar efter en järnåldersstad visas (motion 2017/18:1735). Generellt kan sägas att Socialdemokraterna lyfter frågor om infrastruktur i störst utsträckning, medan Moderaterna lyfter satsningar på myndigheter i hög grad. I övrigt finns inga tydliga observerade skillnader mellan partierna i materialet.
