Romarna och den paradoxala papegojan
En kartläggning och diskussion av papegojans olika syften i dess relation med
det romerska samhället
Julia von Rüdiger
Bild på Framsidan
Nguyen, Marie-Lan. 2011. Birds drinking [Moasaik], Naples National Archaeological Museum, Inv. 9992. Openaccess, Wikimedia Commons. Tillgänglig:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Birds_drinking_MAN_Napoli_Inv9992.jpg
Abstract
von Rüdiger, J. 2020. Romarna och den paradoxala papegojan; En kartläggning och diskussion
av papegojans olika syften i dess relation med det romerska samhället
von Rüdiger, J. 2020. Romans and the paradox riddled parrot; A study and discussion of the
different uses for parrots in ancient Rome
This work intends to rectify the gap in knowledge surrounding the parrot’s status in the context of the Roman empire. The focus is mainly on the different uses for parrots during this time and this paper intends to create a discussion over how these uses could have affected the bird’s standings in the Roman society. This discussion is based in the theory of “Conspicuous consumption”. Historical texts where chosen as the material for this study because of the descriptive ways that the Roman authors described parrots. The thought and reasoning’s of the Romans are prevalent to this study. Previous studies regarding birds in the ancient times where used to find some of the material seen in this study. As a subject parrots have not been thoroughly explored in the context of ancient Rome, something that was the main reason for this paper being written. Subjects that are mentioned in this study is: trade and treatment of parrots in ancient Rome, the importance of parrot’s ability to speak. The physical
consumption of parrots, the use of parrots in writing and the categorization of parrots in modern studies. These subjects are discussed in relations to each other as well as their ability to reflect onto their contemporary society. The conclusion show in this paper is that the relationship between the parrots and Romans can be seen as a paradox to the modern mind. Depending on the intended use of the parrot, its status could rise or fall to reflect its purpose and how well it performed. This fluctuating status could be directly connected to the parrot’s ability, or inability, to speak clearly. This was because speech was a large part of what could have endeared its owner to the parrot. A parrot not beloved by its master might as well have been dead.
Keywords: Romerska husdjur, status, parakit, papegoja, lyxkonsumtion, romerska samhället
Kandidatuppsats i Antikens kultur och samhällsliv 15 hp. Handledare: Dominic Ingemark. Ventilerad och godkänd 2020-08-28.
© Julia von Rüdiger
Förord
Den här uppsatsen skrevs under COVID-19 pandemin. Den rådande samhällssituationer försvårade möjligheten att komma över delar av det möjliga källmaterialet. Exempel till detta är den översättning av Apicius. Idealt hade varit att använda en av de nyare översättningarna, som den tredje utgåvan av En gammal romersk kokbok från 1993 eller den engelska
översättningen från 2006 Apicius: A Critical Edition with an Introduction and English
Translation of the Latin Recipe av Grocock, och Grainger. Dessa fanns dock inte åtkomliga
Innehåll
1. Inledning... 5
1.1 Syfte och frågeställningar ... 5
1.2 Metod och källmaterial ... 6
1.2.1 Begreppet status ... 7
1.3 Teori ... 7
1.4 Forskningshistorik ... 8
2. Papegojor i bruk ... 11
2.1 Romarnas handel och hantering av papegojor ... 11
2.2 Att tala eller inte tala ... 12
2.3 Att äta en papegoja ... 14
2.4 Ordets papegoja ... 15
2.5 Papegoja, påfågel eller andra exotiska djur ... 16
3. Det paradoxal relation mellan romare och papegojor ... 18
3.1 Papegojornas olika former ... 18
3.2 Slutsats ... 20
4. Litteraturförteckning ... 22
4.1 Antika källor ... 22
4.2 Modern litteratur ... 22
5
1. Inledning
Bruksdjur och husdjur har funnits i människans närhet sedan stenåldern med hästar, hundar och matproducerande boskap som mer välkända exempel. Under antiken finns även spår från en ökad möjlighet och intresse för exotiska djur. Efter Alexander den Stores erövring österut skapades starkare handelskontakter mellan Indien och den antika världen. Härigenom skedde bland annat handel av exotiska djur. Handeln österut var då en kontakt till ett helt annat ekosystem med flora och fauna, inkluderande de indiska papegojfåglarna. Dessa papegojor omnämns på latin och grekiska i kontexter av allt från underhållning och anekdoter till dikter och recept. Att studera dessa texter ger därigenom både en inblick i ett speciellt fall av människans relation till djur i historien samt en möjlighet för liknande diskussion och analys av andra djurarter.1 Denna uppsats vill belysa den underforskade relationen mellan romarna och papegojor under antiken. Ordet papegoja och parakit är i denna uppsats synonymer då parakiter är en gemensam benämning på den större delen av papegoj-arterna. Parakiter syftar mer specifikt till Psittacula arterna och inkluderar nästan alla arter utom arapapegojor och nymfparakiter.2 Troligen refererar källorna främst till de tre indiska arterna alexanderparakit, halsbandsparakit och plomonhuvadparakit. Detta är då dessa fåglar liknar de fysiska
beskrivningarna och ursprung som ges i de antika texterna. 34
1.1 Syfte och frågeställningar
Att studera romerska husdjur är inte nytt, men som helhet har väldigt få studier rört papegojor. Det finns en bas av antikt material som nämner och beskriver papegojor; dock har endast en del av detta material analyserats och diskuterats. Vanligast är att vissa genrer av materialet tas upp inom en studie, men papegojorna är där en kuriös gemensam nämnare snarare än
huvudsakligt fokus för studien. Syftet med denna uppsats är istället att undersöka papegojan och de roller den presenteras i som helhet, där djuret då är i fokus.
Då dessa fåglar inte naturligt fanns i medelhavsfaunan, är det av intresse att studera vad de tillskrev för syften. Dessa syften kan sedan kopplas till djurets potentiella status i det romerska samhället. Denna uppsats menar att visa på en större tidsperiods uppfattning av papegojor och deras roll is samhället. Denna status har därför uppmärksammats igenom flera olika författares beskrivningar. Igenom historien finns det berättelser bevarade om hur människor reagerar vid första kontakt med nya djur som dronten och jättesköldpaddan, samt hur de hanterade introduktionen till ananas och potatis; resultaten är oftast att vi
experimenterar. Det finns inga muntliga anekdoter från antiken då västvärlden för första gången såg en papegoja. Dock går det att via texter antyda den tankeprocesser som pågick. Denna uppsats vill ge en större förståelse för det romerska samhället och individuella beteendet i relation till de indiska parakiterna. I detta arbete har ämnet behandlats utifrån dessa olika frågeställningar:
1 Arnott 2007, 201–203. 2 NE s.v. ”Parakit”. 3 Arnott 2007, 201.
4 Avbildade parakiter visars också likheter med dessa arter men då denna uppsats inte rör ikonografiskt material
• Vilka funktioner och användningsområden fanns för papegojor i det romerska samhället?
• Hur presenteras papegojans status i det romerska samhället?
• Var deras talförmåga ett faktum som bidrog till status eller funktion?
1.2 Metod och källmaterial
Denna uppsats har utformats igenom insamling och bearbetande av litterärt material som nämner papegojor. Fokuset är på texter som kopplas till antikens Rom, då främst den period mellan hundratalet före vår tideräkning (100 f.v.t) fram till ca 400 v.t. då det romerska riket hade flyttat sitt säte till Konstantinopel. Undantaget är en mindre användning av Aristoteles text som nämner papegojor redan på 300-talet. Denna text är dock inte menad att vara central utan visar på ämnets historiska kontext. Materialet som beslutades om har funnits till stor del igenom modern litteratur. Detta material har sedan sorterats efter papegojornas olika
beskrivna syften. Viss hänsyn har tagits till den kontext som fåglarna beskrivits i.
Denna uppsats väljer att inte behandlar ikonografiska eller osteologiska material. Detta är till viss del då dessa kan anses som potentiella separata studier. När det kommer till det
osteologiska materialet finns även en avsaknad av åtkomligt material. Beslutet att bara hantera texter är också baserat på hur stort tidsspann som behandlas. Det är redan en variation i
materialet utan att inkludera ikonografier. Materialet som används för diskussionen begränsas i tid till de texter som beskriver levnad eller närhet till det romerska samhället. Detta är med tanke på att syftet ligger i den romerska relationen med papegojor. Användandet av andra källor för denna studie skulle inte bidra till slutsatsen om materialförfattarnas egna tankar kring papegojor. På samma sätt har papegojorna begränsats till källor som uttyds som indiska parakiter, då dessa är de mest omskrivna samt bland de tidigaste. Därför kan majoriteten av texterna dateras från det romerska kejsardömet. 5
Texterna som bearbetats går igenom flera olika genrer och tidsperioder. Detta påverkar bland annat syftet som den antika författaren skrev med. Likaså förändrades papegojans innebörd i fysisk och metafysisk form. Bland de tidigaste texterna som beskriver papegojor är rent fysiska beskrivningar vanliga. Författarna Aristoteles och Plinius den äldre kan räknas som mer vetenskapliga texter med ett syfte att utbilda läsaren om deras omvärld. Då dessa texter är tidiga inom detta fält är det mer kontextualiserande för hur den romerska relationen till papegojor utvecklades. De här texterna är dock inte lika direkt relevanta för den personliga kopplingen mellan människorna och fåglarna då de till stor del inte var förstahandskällor.6 Till denna grupp skulle även Arrianos kunna läggas till då det är en återberättelse av historia med naturvetenskapliga sektioner. Arrianos lägger dock till sina egna kommentarer som reflekterar hans samtid. Det gör honom till ett något mer intressantare källa när det kommer till papegojans interaktion med det romerska samhället.7
Poetiska och skönlitterära verk är mer upplysande för värderingen av papegojor. Papegojor nämns flest gånger i poetiska kontexter i olika långa texter och med varierade syften. Det längsta kontinuerliga bruket av papegojor är i Ovidius och Statius elegier. Dessa texter brukar papegojan dels som en förstahandskälla men även i syfte att väcka tanke med hjälp av fågelns symboliska värde.8 I liknande anda kommer sedan verk av Martialis och Claudianus. Dessa texter må räknas som samma gener men deras brukande av papegojor är annorlunda från de två förstnämnda poeterna. Martialis skriver ändas ett kortare epigram om fågeln, något som kan indikera ett mode i och med hans tidsmässiga närhet till Ovidius och
5 Jag är medveten om att Ktesias nämner papegojor i sin text ’Indica’. Då detta dock skrevs ännu tidigare än
Aristoteles, samt ses som baserat på hörsägen och rykten som kom via handel till Persien och även i stora lag bara finns som referns från 900-talet, valdes denna text bort från materialet [s.v. ”Ctesias” OCD].
6 Arist. Hist. an. 7(8),12,597b 27-29; Plin. HN 10.117. 7 Arr. Anab. Indica. 15. 8–9.
7
Statius.9 Claudianus brukar dock det mer symboliska värdet av papegojan i hans verk. Detta verk kommenterar den förtäring av exotiska djur och är det kronologiskt sista verket som behandlas i denna uppsats.10 Även om dessa texter tekniskt set faller under samma gener visar det på en mycket större bred i bruket av papegojor än de vetenskapliga. I den här gener bör även Historia Augusta då placeras då papegojans symboliska bruk mest liknar det
skönlitterära. Det stycke som används i denna uppsats har också flera gånger sets som överdrivet eller rent av fiktivt. Detta skapar en vis problematik för tilliten till
händelseförloppen. Värdet i denna text ligger dock inte i om händelserna verkligen utspelade sig eller ej, utan i att detta valdes att nedtecknas och tros på av läsaren.11
Sista grupperingen av texter är Apuleius och Aelianus. Dessa texter kan ses som mer pragmatisk vetenskapliga beskrivningar. De bidrar med en mer praktisk hanteringsguide som beskriver den samtida synen på papegojan som ett romerskt husdjur. Av de två är Apuleius den mest praktiskt formaterade för att beskriva hur en papegoja interagerades med.12 Dessa texter bidrar till en samtida syn på papegojor från ett mer praktiskt perspektiv än de poetiska texterna. Likt de tidiga vetenskapliga texterna syftar de informera läsaren. Dessa senare texter har dock en större historisk kunskap att bygga på samt en mer pålitlig fysiskt material att arbeta med.
Då huvudmaterialet är historiska texter har närläsning använts som bearbetningstekniken. Barry Brummet beskriver närläsning, eller close reading, som detektivarbete i text. Detta innebär då att läsaren, utifrån de textmaterial som presenteras, drar slutsatser rörande textens avsikter och ordens betydelse. Läsaren gör det här i ett försök att komma närmare författarens syfte och vad denna vill förmedla med sin textens. Denna metod kräver ofta att läsaren
bearbetar texten flera gånger med olika vinklar, för att sedan redovisa sina slutsatser. Dessa slutsatser måste stödjas av argument som förklarar de steg läsaren tagit för att nå författarens tankeprocess. Då olika läsare kan tolka texter på andra sätt är förklaringen av processen nödvändig för hur slutsatsen ska kunna förklaras.13
1.2.1 Begreppet status
Enligt nationalencyklopedin definieras status som ett relationsfenomen där värde attribueras till individer eller grupper. Status kan tillskrivas beroende på socialt urskiljbara faktorer som kön, ålder, etniciteter etc. men även med samhälleliga positioner.14 I denna uppsats syftar
status till den värdering som placeras på parakiterna beroende på deras samhälleliga syfte. Olika källor benämner olika faktorer som parakitens syfte, därigenom pekar de på en
fluktuerande statussituation där individen verkar kunna definieras med en högre status snarare än gruppen. Beroende på sammanhanget kan dock gruppen vara papegojor som helhet, olika fågelarter eller exotiska husdjur. Därigenom kommer status användas som ett allmänt begrep för den värdering som placeras på fågeln. Hur denna status relaterar till fågelns roll kommer dock variera beroende på kontexten. Detta kommer definieras i texten där det är relevant.
1.3 Teori
Grunden för denna uppsats ligger i definitioner av papegojor som en lyxvara. Papegojor ses som exotiska och exklusiva manifestationer av status. Det som skiljer dem från andra exotiska djur är att de kan tala och att de konsumeras. För denna uppsats används därför teorin
”Conspicious consumption”. Conspicious consumption är en teorigrund som skapades av
9 s.v. “Martialis” BNP 2006. 10 Claud. Eutrop. 2.329–334.
11 Loeb Historia Augusta Introduktion, VII-XXXVII. 12 Apul. Flor. 12; Ael. NA. 13.18; 16.2.
Thorstein Veblen. Veblen var en nationalekonom från slutet av 1800-talet, som testade en evolutions-liknande process på samhällsekonomisk utveckling. Begreppet Conspicious consumption kommer från Veblens publikation The Theory of the Leisure Class.15
I detta verk beskriver Veblen sina observationer för den variationskonsumtion som förekommer i överflödssamhällen där den samhälleliga ekonomins inte längre ser den normala överkonsumtion som en värdig maktrepresentation. I och med Veblens
evolutionsfokuserade utgångspunkt, är konsumtion en metod för överklassen att manifestera sin dominans över resterande samhället och därigenom säkra sin fortsatta överlevnad. Han ser detta som en attackstrategi i samhällen där den ”starkastes” överlevnad inte längre strikt menar fysisk styrka. Manifestationen av överklass ses därigenom som en längre kedja av evolutionär utveckling, där människor placerat sig över andra för att säkra sig en förbättrad livssituation. Hur denna makt dock formas är beroende på samhällets tillstånd och vad som värderas i trend.16
I det fall som gav teorin sin titel beskrivs ett samhälle där överklassen inte behöver införskaffa sig en inkomst och därigenom innehar ett överflöd av samhällets kapital. Samhällssituationen skapar då ett behov för ökad exotism. I manifestationer av slösaktigt ätande börjar begränsade varor användas i oskäliga kvantiteter. Detta behov kan då leda till en normalisering av detta beteende eller en total förbrukning av sagda vara.17
I denna uppsats är lyxvaran papegojor. Den konsumtion och import av djur som förekom kan enligt Veblens teori visa på ett överflöd hos den romerska överklassen. Även om fokuset på den här teorin handlar om konsumtion i form av förtärande går den att böja. Teorins grundläggande begrepp om konsumtion kan också användas för att mena brukande av vara. Denna vinkling av att syfte till ett större bruk som konsumtion är applicerbar på papegojor. Den här uppsatsen eftersöker sätten romarna brukade dessa fåglar med ett ytterligare fokus på en förklaring till varför. Därför är teorin passande som grund för att utreda den sociala
statusen av papegojor bland den romerska överklassen.
1.4 Forskningshistorik
För att kunna diskutera en kategorisering av de romerska parakiternas användningsområden måste de tidigare arbeten bearbetas. Trots materialtillgångar har ämnet i sin helhet, sällan djupdykets i. Detta syftar då till att det finns studier allmänt om antika fåglar eller romerska husdjur. Studier som beskriver djurs roller och relationerna under antiken har kommit i vågor. Det var först populärt bland forskare på det tidiga 1900-talet.
Av dem som studerade fåglar var Thompsons A glossary of Greek birds bland de första övergripande verken som kommenterade på antikens verkliga koppling till olika fågelarter. Denna bok var banbrytande för studier om antika fåglar som stort. Thompson var även först med att publicera en sortering av de källor som benämner olika syften med papegojor. Här placeras författare som Apeleius och Plinius bland den mer faktainriktade författarna i inledningen av fågelns beskrivning. Därefter hamnar de andra texterna i kategorier som: ”poetical references”, ”as food”, ”in medicine” och ”myth and legend”. Thompson beskriver dock inte någon form av resonemang till dessa kategorier.18 Verket är dock främst menat som
ett övergripande uppslagsverk och fungerar som en koppling för ornitologer till de antika källorna, något som minskar kravet för resonemang.19 Då han också var först blev Thompsons
verk standard och hans sortering av papegojornas syften togs som grund för fortsatta studier. Från en annan vinkel publicerades Animals for show and pleasure in ancient Rome 1937. Även i detta verk nämns papegojor, men då med fokus på deras roll som exotiska husdjur. Verket går inte in i djupt på fåglar, utan det är mer övergripande för husdjur med fokus på de
15 Pierce 2020.
9
djur, t.ex. hund, som återfinns ofta i källmaterial.20 Hela den övergripande linje av studier när det kommer till djur under antiken, avbröts dock under Andra världskrigets tid. Några
undantag finns av undantag i ett fåtal publicerade artiklar. Bland dessa artiklar är det
gemensamt att papegojor benämns som exempel eller kontrast till andra husdjur eller fåglar, oftast med referens till samma källor. Detta är dock bara ett fåtal och runt mitten av seklet återfinns få arbeten omnämnande djuret.21
Under senare delen av 1900-talet börjar dock papegojor dyka upp igen i publikationer. Bland annat tillkommer ytterligare ett allmänt verk om antika fåglar. Pollards Birds in Greek
life and myth är sorterat efter fåglars olika roller, och erbjuder en mer kritisk kategorisering av
de olika omnämnda arterna. Pollard som skrev med fokus på tematiska kapitel, refererar på många sätt A glossary of Greek birds, då de var det var den mest kompletta publicerade verket inom ämnet.22 Till skillnad från tidigare verk har författaren dedikerat hela denna bok till att
problematisera fågelns roll i det antika samhället. Pollard delade sin bok i två delar där i andra delen fåglar som förekom som husdjur samt udda bruk av olika fågelarter förekom. Dock valde han att endast placera papegojan under en av de kategorier som Thompson angav, medicin.23 Pollard hade dock ett kapitel där papegojan passades in bättre och det var som
husdjur. Det är i detta kapitel som papegojans huvudsakligen nämns i denna bok.24 Här har Pollard satt tryck på vad han tolkat som den indiska parakitens huvudsakliga syfte i det romerska imperiet. Inte heller i detta verk ger något resonemang för varför denna sortering görs. Då Pollards verk fortfarande är mer fokuserat på den grekiska världen finns det dock endast en kortare sektion som beskriver den romerska relationen till papegojor.25
Den aspekt av papegojor som främst har studerats är deras roll i dikter av Ovidius och Statius. Den relation och status som en papegoja har i dessa texter har sedan slutet på 60-talet skapat debatter bland antikstuderande och litteraturforskare. Denna diskussion är dock
fokuserad bland främst studenter av litteratur och då med ett fokus på den potentiella tolkningen av papegojans betydelse i dikterna. Ovidius verk har ansetts som metapoesi med ett fokus till andra poeters användning av fåglar.26 På samma sätt har Statius tolkats som metaforiskt med ytterligare lager i vems som menas vara papegojan i verket. Här har papegojan tolkats ytterligare som poetens fågel med ett fokus på dennas skyldighet till sin patron. Detta är genomfört med hjälp av ordtolkningar och fokuset av dessa studier ligger främst till dessa texter utan att ta in det som andra antika författare skriver. Många av de texter som diskuterar dessa dikter refererar gärna till flera av de tidigare verken som kommentarerna på ämnet.27
Även Birds in the ancient world; from A–Z finner sina spår i de tidigare publikationerna. Arnotts arbete är dock skrivet så pass långt efter de andra verken att den ger en mer modern hantering av materialet. Arnotts verk kan liknas mer till Thompson än Pollard men de är skrivet som ett återberättande av källorna snarare än de citeringar som Thompson använde. En syftningsanknytning kan vara hur det antika materialet hänvisas till efter att det lagts fram. Arnott skriver i en löpande textform som inte ger distinkta uppdelningar av papegojornas syften utan snarare följer tematiska trådar. Även om det skulle gå att tolka syften utifrån vilket källmaterial som hänvisas till, faktumet är att flera av de antika författarna tas upp under olika teman ett argument mot detta.28 Då Arnott visar en mer bearbetad överblick än Thompson kan de förmodas att han därför inte heller behöver sortera källorna efter syften. Då ingen direkt kategorisering görs kan Arnotts text ses som tämligen neutral i frågan.29
20 Jennison, 1937. 21 Lazenby, 1949. 22 Pollard 1977, 9. 23 Ibid, 133. 24 Ibid, 137–138. 25 Pollard 1977. 26 Kronenberg 2016. 27 Kronenberg 2017. 28 Arnott 2007, 201–202
Även om det övergripande upplägget liknar Pollards har Mynott valt att skriva med direkta citat till de antika texterna. Detta liknar då Thompson skrivande där sorteringen för texten görs i sin helhet med citatet som bevis. Olikt Thompson ges citaten på engelska och det finns ackompanjerande text som diskuterar den betydelsen texterna har. Detta kan vara i syfte att inte tvinga läsaren att göra sin egen översättning eller för att boken ska flyta på som en helhet.30 Likt Pollard placerar Mynott papegojor inom husdjur, med en ytterligare förtydliga
på att de syftar till Indiska parakiter. I och med formatet på boken finns det inte heller någon möjlighet att nyansera denna beskrivning. Bland de senaste publikationerna att bidra till forskningen om fåglar och antiken finns Birds in the Ancient World: Winged Words. Detta verk av Jeremy Mynott utgavs 2018 och följer i spåren efter Arnott, Pollard och Thompson. Verket nämner många olika fågelarter och sträcker sig över en längre tidsperiod med tematiska kapitel, något som bidrar till en mer komplett överblick.31 Mynott har valt att likt
Pollard gå mer tematiskt. Publikationen delas upp i tematiska stycken om vilda fåglar, fåglar för bruk, husdjur och teoretiska benämningar av fåglar. Detta är förmodligen gjort för att ge riktning till källorna och bruken som diskuteras. Mynotts mål verkar då ha varit att visa på fåglar som helhet snarare än direkta fallstudier av de olika arterna.32 Det finns dock en
avsaknad av individuella situationsstudier. Denna inledande kategorisering innebär då att informationen om papegojor sprids ut igenom hela boken. Mynott är också den enda av dessa fyra författare som skiljer på papegojor som stort och källor som specifikt definierar parakiter. Som sortering placerar Mynott parakiter under sorteringen domesticerade fåglar med ett fokus på de tre tidignämnda parakiterna (alexanderparakit, halsbandsparakit och
plomonhuvadparakit). Mynott nämner även papegojor under kapitlen med fokus på imitation och förtäring. Till skillnad från Thompson finns ingen indikation av papegojor i medicinsk kontext.33 Mynott beskriver också i indelningen hur han menar använda fåglarna som prisman
för att skåda kulturerna de beskrivs av.34 Det är till viss del i denna tanke om
11
2. Papegojor i bruk
Det källmaterial som berör papegojor är varierat i deras syften och beskrivning av fåglarna. På samma sätt är också materialet spritt bland olika genrer under en längre tidsperiod. Under denna rubrik kommer de indiska parakiternas roll och resa genom den romerska historien diskuteras med inledning i handel och det som ledde till dess introduktion som husdjur. Därefter följer ett stycke som visar på värdet i fågelns talförmåga samt hur detta tolkades av de samtida författarna. Detta är följt av ett stycke om vad förtärandet av papegojor innebar. Detta är till viss del från ett modernt perspektiv men även med vad det antika materialet har att säga. Härefter nämns det mest aktiva ämnet för modern forskning, det vill säga hur papegojor används i text och främst då dikt och vad det kan representera. Sist under detta kapitel finns en kortare summering av kontextualiserande djur och fåglar som hölls i romerska hushåll. Detta stycke menar ge exempel som kan ställas mot men också stödja de slutsatser som dras i denna uppsats kring papegojor i antikens Rom.
2.1 Romarnas handel och hantering av papegojor
Redan under den klassiska perioden hade grekerna hört om papegojor i Indien. Via handelsruterna hade historier om de färggranna talande fåglarna spridit sig till den antika världen och en fascination uppstod.35 Berättelser om papegojorna spreds dels via det persiska
riket och Egypten. Det var dock med Alexander den stores erövring som papegojor som konkret koncept började komma till den hellenistiska världen. Den indiska kampanjen 327– 326 f.v.t gav en större skala greker sitt första möte med de gröna parakiterna.36 Den grekiska filosofen Aristoteles levde under 300-talet f.v.t och bland hans studenter fanns bland annat Alexander den Store. Han var bland de första att nämna de talande fåglarna i Indien och det var troligen via kopplingen till Alexander den store som Aristotelse fick information för texterna som beskriver indiska djur och platser.37
Aelianus som levde långt senare mellan 175 v.t till 235 v.t, skriver i De natura animalium om hur det i indiska palats finns tama papegojor i trädgårdarna som flokas runt människor. Han beskriver dessa papegojor som fria och hur endast kungens yngre söner jagar fåglarna på lek.38 Denna beskrivning kan ses som i kontrast med romarnas egen hantering av djuren. Fåglarna beskrivs som fria i Indien men ses som husdjur som måste kuvas och placeras i bur när de kommer till Rom. Även om folket i Rom uppskattade de exotiska historierna om fåglarna så finns inga spår på att de önskade efterlikna denna filosofi.39
Även om de hellenistiska människorna visste om att papegojor fanns i Indien var det inte förrän handelskontakten mellan Egypten och Indien stärktes som papegojor började
importeras i den skala som gjorde det till ett vanligare husdjur.40 Under Augustus tid upptäckte den grek-romerska handelsfartygen monsunvindarna. Dessa monsunvindar var säsongs vindar som bytte riktning två gånger om året. Faktumet att man då kunde segla den direkta vägen i medvind minskade restiden mellan Röda havet och Indien41. Då resan blev
35 Arnott 2007, 201. 36 Mynott 2018, 144. 37 Billing et al 2017, 251.
38 s.v. “Aelianus” BNP 2006; Ael. NA. 13.18. 39 Ael. NA. 13.18; Plin. HN 10.117.
40 Jannison 1937, 120.
mindre komplicerad och kortare ökade antalet fartyg som transporterade varor längst denna sträcka. De huvudsakliga varorna som handlades med var kryddor, elfenben och silke. Det var även en handel av andra lyxvaror och det är förmodligen i denna kategori som parakiter kan placeras.42 Att handelsfartyg skulle ha seglat till Indien med papegojor som mål är mindre troligt.
Papegojorna som var husdjur i Rom tros ha levt undermåliga liv, trots sina ägares samhällsställningar. Detta berodde på att romare inte visste vad som krävdes i skötseln av papegojor.43 Enligt Ovidius matades Corinnas papegoja med nötter och vallmofrön.44 En
undermålig diet som saknar tillgång till vitaminer som de vanligtvis får från frukt.
Okunskapen kring papegojornas diet kan också ha varit anledningen till att papegojor dog plötsligt. Ett exempel är Meliors papegoja som Statius skriver om.45 Denna fågel beskrivs som tämligen frisk vid middagen och ska ha matats av gästerna vid bordet. Troligen fick den då i sig något skadligt, kanske persilja, som ledde till att den var avliden vid morgonen.46 Likt i hanteringen av andra djur var papegojskötsel inget standardiserat i Rom. Det troddes dock vara fakta att papegojans skallben var lika hårt som deras näbb. Därför var det accepterat att prygla sin fågel med ett rapp på huvud om den inte skötte sig. Detta skulle då ske med en metallstav då det troddes vara det enda som den kunde känna med sitt hårda skallben.47 Då deras näbbar ändå var väldigt hårda placerades de i burar av metall eftersom de bet sig igenom trä. Då fåglarna ändå var exklusiva dekorerades burarna oftast med dyra metaller och lyxmaterial som sköldpaddskal eller elfenben.48
Den bakgrund och process som fanns knuten till papegojor förmodas vara en stor anledning till deras benämning som exotiska husdjur för överklassen. Deras ovanliga gröna färg gav dem ett utseende som sågs som exotiskt.49 Faktumet att historierna kopplade dem till kungliga trädgårdar bekräftade deras värde.50 Deras talförmåga var bättre än de naturligt
förekommande fåglarna som fanns i Italien och Grekland. Att parakiter utöver deras förmågor också behövde dekorerade burar bidrog förmodligen till att en starkare koppling skapades mellan papegojor och status.51 Vid Arrianos tid verkar det dock ha funnits en större mängd parakiter i Rom då författarens väljer att inte beskriva fågeln i sitt återberättande av Nearchos intryck av Indien. Detta kan förstås också varit i ett försök att peka på Arrianos egna
socialaställning då han menar att både han själv och hans läsare förmodas ha sett flera parakiter.52 Hans familjs höga ställning samt hans goda rykte med Hadrianus och Trajanus pekar på att han skulle haft större tillgång än majoriteten av befolkningen för sin samtid.53
2.2 Att tala eller inte tala
Innan papegojor började importeras till den antika världen fanns det andra fåglar som kunde efterlikna ljud. Denna process kallas på engelska ”mimicry” och syftar till svenskans
härmning eller imitation. Nästan alla sångfåglar tors ha förmågan att på någon nivå lära sig att efterlikna ljud givna till dem. De som kunde efterlikna människoljud bästa var oftast
42 Casson 1980, 21–22; Huruvida parakiter också föddes upp i Rom eller inte är otydligt, men det vore inte
13
kråkfåglar och de var eftersökta som husdjur av just denna anledning. De saknade dock den färgrikhet som fanns hos de exotiska fåglarna.54
Papegojor har å andra sidan båda dessa attribut. Deras talförmåga var den egenskap som särskilde den från andra exotiska fåglar och deras färggranna fjädrar satte dem över de lokalt förekommande imitatörerna.55 Även om fåglar i Grekland och Italien kunde lära sig ljud från människor, var papegojorna överlägsna i till vilken grad de lärde sig. Plinius den äldre påpekar att papegojorna faktiskt kan repetera meningar och svara på tilltal i kontext.56 Då Aristoteles först nämner den indiska parakiten är det också i kontexten av fåglarnas förmåga att efterlikna människors språk. Här omnämns också att de påverkades av vin på ett sätt som liknade människor, något som såg som underhållande. Då Aristoteles kontakt med papegojor vid denna tid endast verkar varit i form av historier från handelsrutterna, visar detta på vilka aspekter av fåglarna som sågs som extraordinära.57
Apuleius skriver att det endast går att lära en papegoja prata då den är mellan kyckling och två år gammal. Han skriver att detta är då papegojornas tungor är mjuka och att mata dem med ekollon skulle göra inlärningsprocessen lättare.58 Anledningen till att de lärde sig lättare unga var egentligen för att de kunde lära sig ett språk snarare än de rop som den använda för att kommunicera i det vilda. Oftast isolerades då fåglarna från andra och tillbringade endast tid med människor som repeterade ord till dem.59 Om en papegoja var svårlärd var det normen
att prygla den för sin dumhet. Detta var oftast med ett rapp över huvudet, något som liknades till hur elever pryglades.60 Då Apuleius även undervisade både grekisk och latinsk retorik
under sin livstid kan dessa slutsatser dragits från ett professionellt intresse. Troligen kom även inlärningsmetoderna från detta arbete. 61
En samtida fascinering fanns med varför papegojan kunde tala. Enligt Apuleius var tungan och dess form väsentlig när det kom till fågelns talförmåga. Tungan beskrivs som bredare än andra fåglars och då den hårdnade blev det svårare för dem att lära sig nya ord. Apuleius håller också med Aristoteles om att det är deras korta nackar samt platta tungor som gör fåglar bra talare. 62 Detta är inte helt inkorrekt även om det snarare är att fåglar som är bra på att tala har korta nackar och platta tungor istället för tvärtom.63 Apuleius skriver också i sin
text att papegojans talförmåga egentligen är för dem obegriplig melodi som de lärt sig, och att det är därför de obekymrat upprepar svärord.64 Om en papegoja inte lärde sig prata eller om den bara upprepade svärord minskade dess värde. Förslaget var då att man skickade tillbaka den till skogarna den kom från eller skar ut dess tunga.65
Huruvida detta faktiskt var sättet att hantera en obildbar papegoja eller inte är otydligt. Troligen skickades väldigt få papegojor tillbaka till Indien och svaret var kanske snarare att man dödade dem. Papegojans ordförråd var väsentligt till dess värde för aristokratfamiljer. De var underhållning på middagar och uppvisades upp som skrytföremål.66 Det var förutsatt att en ägare skulle lära sin parakit att hälsa kejsaren och ge salut.67 På samma sätt var en full
54 Mynott 2018, 143-144. 55 Ibid, 144-145.
56 Plin. HN 10.117
57 Arist. Hist. an. 7(8),12,597b 27-29; Då de under romersk lag definierade ägodelar beroende på deras förmåga
att göra ljud eller tala så kan det vara intressant att diskutera papegojans lag baserade värde. Tyvärr är detta inget som kommer undersökas i den här studien då jag anser att det ämnet behöver en hel studie för sig själv med mer tid och källor.
papegoja en vanlig underhållning vid fester.68 En duktig papegoja kunde bekräfta ägarens status och ge denna ett rykte som en bra värd. En olydig papegoja var å andra sidan bättre tystad.69
2.3 Att äta en papegoja
För romare var det inte ovanligt att man åt de djur som fanns tillgängligt. Inom den antika romerska matlagningen fanns det basingredienser och grundrecept, men många gånger var framförallt proteinet utbytbart.70 Då expansionerna förbättrade den ekonomiska ställningen bland romerska medborgare blev överflöde möjligt. Detta manifesterades för eliten i mat. Då det romerska riket hade handelskontakter som sträckte sig långt utanför Medelhavet var kryddor och exotiska ingredienser ett sätt att visa sin status.71 Denna rörelse av lyxkonsumtion
finns bland annat representerad i Apicius kokbok där tillredningen av exotiska fåglar som struts, flamingo och papegoja finns beskriven.72 Storleksmässigt beskriver Aelianus den indiska parakiten som något mindre än en duva, och medan romarna åt duvor var det inte storleken som lockade till förtäring av papegojor.73 I Indien sågs papegojorna som heliga djur och även om det fanns många konsumerades de därför inte. De var dock kopplade till
kunglighet och exklusivitet när de kom till Rom.74 Denna koppling tolkades där om, och
romarna blev ett av få folk att äta papegojor. Till vilken grad detta skedde i praktik spelade ingen roll. Förtäring av parakiter kunde åtminstone i tanke kopplas till lyxkonsumtion, likt hur det omnämndes i Historia Augusta: Heliogabalus.75 Denna text syftar på många sätt till att
handlingen var ett slöseri. Detta var därför att papegojor ansågs ha ett manifestations syfte när de är i livet. Även i Claudianus text In Eutropium verkar förtäring av papegoja ses som en onödig handling. Här läggs även en extra syftning på att detta också kan räknas som
barbariskt. Då denna text även är bland de sista romerska benämningarna av papegojor, kan detta också indikera en skiftning i tonen för hur rikedom skulle brukas och uppvisas.76 Denna
tanke kan stödjas av dateringen för Claudianus verk och samt hans uppväxt i provinserna.77 I Rom var det vanligt att fåglar skickades som presenter eller gratulationer. Dessa fåglar kunde vara sångfåglar eller exotiska med ett syfte att mottagaren av gåva skulle hålla dem som husdjur. Talande fåglar var väldigt populära gåvor med nämnda exempel på fåglar så som kråkor, skator, näktergalar, korpar och papegojor. Alternativt kunde de också skicka fåglar av vanligare typ till ett hushåll med förtäring som ett klart syfte.78 Det är möjligt att
förtäring av papegojor som inte lärde sig prata förekom då detta kunde varit ett av seten att bli av med dem. Dock verkar tillredningen av det flertal parakiter som skulle krävas för fest eller större middagssällskap peka på ett direkt budskap till gästerna. Att kunna visa upp ett överflöd av något som annars fanns som en begränsad tillgång har varit en maktmanifestation som använts i flera former.79 Hur andra i samhället såg på ätandet av papegojor under hela denna tidsperiod är oklart. Vanliga fåglar sågs som en mindre fin råvara, men de exotiska fåglarna förekom ofta på finare middagar. Det verkar inte heller som att papegoja hamnade på menyn direkt när dessa först importerades, utan att detta skedde efter att de funnits i Rom i minst 100 år.80 På många sätt verkar ätandet av papegojor beskrivas som en inte obekant tanke, men som
68 Plin. HN 10.117. 69 Jennison 1937, 120–121. 70 Apicius 1963, 6–8 Inledning. 71 Mynott 2018, 106–107. 72 Apicius 1963, 6.6. 73 Ael. NA. 16.2. 74 Ibid.
75 Hist. aug. Heliogab. 20.6–21.2 76 Claud. Eutrop. 2.329-334. 77 s.v.” Claudianus” BNP 2006. 78 Jennison 1937, 100.
15
att handlingen kan pekar på slöseri.
Detta är det bruk av papegojor som enklast kan kopplas till teorin för denna uppsats. Conspicious consumption är väldigt bokstavligt skriven i referens till den överkonsumtion av mat samt det ökade behovet för extravaganta råvaror och rätter. Mat är centralt för teorin då Veblen ser detta som den tydligaste representationen för den slösaktighet som uppkommer då växande delar av befolkningen får överskottsinkomst. Veblen skrev denna teori i kontexten av de västeuropeiska ländernas utveckling efter jordbrukrevolutionen och den industriella
revolutionen.81 I kontexten av Rom och det romerska riket så handlar det om den ökning i
ekonomin om de expansioner som görs samt förändringen i lagen om vem som fick vara romerskmedborgare.82 Likt hur Veblen skriver om det frosseri som uppstår i en uppåtgående
ekonomi, beskriver även Claudianus den omoraliska handlingen att äta papegojor. Medan Veblen närmast ser denna utveckling som oundviklig, beskriver Claudianus handlingen som barbariskt.83 Även i Historia Augusta behandlas som en skiljelinje för vi-och-dom. Båda de antika texterna refererar till förtäringen av papegoja i dåtid. Något som kanske menar att peka på texternas syftar att skilja deras samtid från andra folkslag eller andar tider.84
2.4 Ordets papegoja
Det latinska ordet för papegojor ”psittacus” kommer från den indiska benämningen
”siptaces”. Användning av det indiska ordet kan ha kommit från tiden då endast historier på handelsrutterna beskrev fågeln.85 Potentiellt kan även det utländska ordet ge ytterligare en nivå av exotism till parakiterna.
Det bruk av papegojor som har studerats mest är fågelns roll i dikt. Detta är med ett fokus på Amores 2.6 och Silvae 2.4 som är två eloger fokuserade på avlidna parakiter. Dessa texter har studerats både i relation till varandra och som separata verk. Då detta bruk av papegojor är närmare kopplat till skönlitteratur har studierna av dessa texter skett i kontexten av
textanalyser snarare än kulturstudier. Ämnet har således separerats från papegojor som stort och nästintill exklusivt diskuterat för sin koppling till antika poeter och diktverk. Detta menar då inte att Statius och Ovidius inte används som referenser för papegojor som ämne, utan syftar till hur majoriteten av studierna kring dessa texter inte utvecklar på papegojornas roll i samhället.86 Det tidigare studiernas slutsatser har dragits utifrån dessa kontexter. Den
summering som kan göras av denna debatt är huruvida papegojorna i dessa två verk är metaforer, då förmodade att mena på avlidna poeter och deras yrke.87 Att notera dessa antika författares närhet till varandra rent kronologiskt är lönsamt för analysen av dessa texter. Tillsammans med Martialis utgör de en för denna studie tämligen tät samling av papegoj-fokuserad poetiska verk.88
Den första utförliga dikten med fokus på en papegoja var från Ovidius Amores 2.6. Den är en eloge dedikerad till Corinnas döda papegoja.89 Papegojor tros med sin talförmåga och
relativt långa livsspann ha skapad band med sina ägare, något som kunnat motivera till denna texts skapande, förutsatt att det menar att syfta till en riktig papegoja.90 Verket kan även
placeras i en större genre av husdjurseloger. I dessa husdjursverk var det inte heller endast talande fåglar som beskrevs i diktform. Husdjursdikter tenderar till att fokusera på känslor och
81 Veblen 2011 [1899], 245–254. 82 Jennison 1937, 4–5.
83 Claud. Eutrop. 2.329-334. 84 Hist. aug. Heliogab. 20.6–21.2 85 Plin. HN 10.117.
86 Arnott 2007, 201. 87 Kronenberg 2017, 558.
88 s.v. “Ovid” EB 2017; s.v. “Statius” OCD 2012. 89 Ov. Am. 2.6
kunde även skrivas ifrån djurets synvinkel. 91 Ovidius verk är bland de mer extravaganta och med valet av fågel i åtanke kan det även ses som menat för överklassen. En kritik som
uppkommit mot de bokstavliga tolkningar av dessa verk är hur mycket känslor som spenderas på djur. Amores 2.6 har kommenterats på av forskare då det finns liknelser till Amores 3.9 som beskriver poeten Tibullus död. Då båda texterna beskriver död och har setts som liknande i intensitet har teorin att Amores 2.6 inte alls syftar till en papegoja utan snarare är en metafor för Aemilius Macers död.92
Även den andra elogen som fokuserar på en papegoja, Silvae 2.4, har kommenterats på som en metafor. Även denna text har tolkats med ett extra lager av parodi. Likheter och direkta inspirationer från Ovidius skrivande syns i Statius verk. Då inget bevis finns för att fler verk med papegojor finns inom genren har den specificerade naturen av dikten kunnat tolkas som en direkt hänvisning till Ovidius. Statius skrivande lägger dock större vikt till papegojans relation till dennas ”dominus”. Tanken är då att papegojan då kan användas som metod för att reflektera över poeternas relation med deras patroner. Liknelsen är här med Statius egna relation till Atedius Melior.93
Det är framförallt papegojans utförliga talförmåga som gjort att forskare har velat koppla den till poeter. Både Ovidius och Statius kommenterar på hur mycket mer komplett en
papegojas ord är i jämförelse med andra talande fåglar. Härmande fåglar kunde användas som liknelse för dåliga poeter, med syftningen att de endast upprepade ord de fått ta del av.
Papegojan verkar å andra sidan inte haft denna negativa ton baserat på hur de beskrivs av Statius och Ovidius.94 Detta kan då peka på papegojors status över andra fåglar, framförallt med hänsyn till deras tal, och hur poeter kan sett sig själva som överlägsna andra i deras språkhantering.
2.5 Papegoja, påfågel eller andra exotiska djur
Papegojor var inte romarnas enda alternativ för ett exotiskt husdjur. I och med de aktiva handelsvägarna till både Asien, Nordeuropa och Afrika, fanns det stor bredd i vad en romersk medborgare kunde äga. Om en familj hade pengar och plats för det var det vanligt att detta hushåll innehöll ett flertal djur. Djuren kunde hållas i syfte att vara individers husdjur, men kunde även vara för att brukas i jakt eller skådespel på privata marker. Det var relativt vanligt att hålla djur som en hobby i någon form. Detta kunde vara i estetiskt syfte då de roade ägaren att se på djuren. Likaså misstänks det att vissa ha haft djuren i ett syfte att avla dem eller studera deras beteende. Dessa samlingar av djur kunde ofta gå i teman av fåglar, fiskar, reptiler eller fyrbenta djur. Många hade dock flera av dessa grupper i någon utsträckning.95 Beroende på vart ägorna fanns, så var vissa samlingar mer eller mindre populära. Vid kusten var modet under en tid att ha saltvattens-dammar med havsfiskar i, inåt landet hade de å andra sidan privata parker med större betesdjur såsom hjortar, antiloper och gaseller.96 Parkerna
visade på tillgång till större ägor, men dammarna var oftast mer lättillgängliga för uppvisning och dyrare i underhåll rent proportionerligt.97
Bland dessa syften var det troligare att papegojor fungerade som individers husdjur eller delar av menagerier snarare än djur i parker. Detta utesluter dock inte att de stundvis kan ha jagats som sport, men då större djur som antiloper eller vildsvin verkar varit vanligare, var papegojans plats nog rent praktiskt inte i en öppen park. Troligast var dock att papegojor oftast sorterades till fågelsamlares menagerier. 98
17
Att samla fåglar var bland de första metoderna för att hålla med exotiska djur och det utvecklades som hobby för romare från omkring åren 100 f.v.t. och framåt. Sådant som flockar av duvor, gäss och ankor hade ägts i Italien sedan långt innan. Det var dock först under senrepubliken som handel och uppfödandet av exotiska fåglar kunde leda till mer utförliga samlingar av fåglar. Dessa menades typiskt att inte brukas som föda. Undantag gjordes dock och vissa arter importerades specifikt för att bidra med exklusiva protein alternativ. Bland de första exotiska arterna att slå igenom var pärlhöns och påfåglar. Romare kom i kontakt med dessa fåglar via de tidiga expansionerna till Grekland och Anatolien. 99
På många sätt kan hanteringen av dessa fåglar ses som föregångaren till Roms möte med papegojor. Även om både pärlhöns och påfåglar är större än papegojor så var det deras exotiska utseende som gjorde dem speciella. Medan pärlhöns var mer populära under se republiken och det tidiga kejsardömet var påfågelns relevant eftertraktad under hela romartiden. Då dessa fåglar sågs som ovanliga och exotiska så sågs uppfödningen av dem under en längre tid som mer av en överklasshobby än ett jobb. Pärlhöns och påfåglar sågs rent tekniskt som ätbara av romarna och då de var större än en papegoja var de kanske därför även mer praktiska för konsumtion. Samtidigt fanns det dock en viss vördnad för att äta framförallt påfågeln. Likt i fallet av papegojan sågs det på som något högst extravagant och nästan onödigt.100 Påfåglar kan också ses som motstridiga i beskrivningen av deras bruk då de
antingen hölls på skogstäkta öar som ett skönhetsobjekt eller i speciella påfågelhus. Idén att man vill de den fria skönheten av en påfågel och ändå rent praktiskt ville bruka dem som uppvisningsobjekt, kan liknas till hur en papegoja skulle vara mer exotisk än de vanliga härmfåglarna och samtidigt skulle kunna de vanliga latinska fraserna.101
Detta samlande kunde ses som ett direkt utlopp för den romerska överklassens rikedomar, då dessa hade ökat i storlek i samband med det romerska rikets expansioner under den
senrepublikanska tiden. Skapandet av privata menagerier följde den redan etablerade traditionen av djurhållning samtidigt som det också gav uttryck åt familjens status, då det visar på tillgång till fritid att bruka de monetära tillgångarna. 102 Likt det ”Conspicious consumption” beskriver är detta beteende en eskalering av det redan etablerade mönstret. Då tillgången till exotiska djur ökar skapas behovet att visa upp individen eller familjens
möjlighet att matcha och överstiga den nya normen. Detta skulle ske med åtanke till tradition, men med fokuset främst på det samtida modet. Som i ett evolutionsled utvecklades den romerska människan för att bäst passa in och stå på toppen av sin omgivnings näringskedja.103
99 Ibid, 100. 100 Ibid, 107–108.
101 Mynott 2018, 122–123.
102 Jennison 1937, 99–100; För vidare intresse kring denna tradition läs Jennison 1937 133–135 med fokus på
begreppet leporarium.
3. Det paradoxal relation mellan romare och papegojor
3.1 Papegojornas olika former
Likt ett modernt husdjur som kan ges olika roller eller syften – som en jakthund eller en tävlingshäst – verkar de olika bruken av papegojorna varit upp till ägaren att bestämma. Olikt de moderna exemplen fanns det bara en funktion som advocerades öppet inför köp av
papegojor, deras talförmåga. Dessa fåglar var dock obestritt sedda som lyxvaror då det var överlägsna andra talande fåglar. Plinius den äldre beskriver de indiska papegojorna som besittande mänskliga tungor. Han skriver också att de kan hålla riktiga konversationer.104 Motstridande det Plinius den äldre hävdade om deras talförmåga var dock Florida. Den senare texten beskrivs inte fågelns som besittande av en människlig tunga utan endast av en tämligen bred tunga. Apuleius menar att papegojans tal endast är en fågels förmåga att
repetera melodier och att den måste läras upp innan den blivit för gammal för att absorbera de latinska språkljuden. 105 Även om detta mer vetenskapliga skrivandet från Apuleius ses som mer logiskt från nutidens syn på biologi, finns det texter efter publikationen av Florida som beskriver papegojor likt Plinius den äldre med mänskliga förmågor. Detta är kan dock ha varit mer av en språklig stilisering för att förstärka hur mycket klarare papegojorna uttalade ord än andra fåglar.106 Att talförmågan bör räknas som en bruks metod för fåglarna är på grund av
det texter som syftar till hur vissa papegojor inte lärde sig tala, samt hur detta drastiskt påverkade fågelns värde. Det bör nämnas att Arrianos verkar syfta till att fågeln kan ses som vakar och att det finns ett värde i detta.107 Då de andra texterna klart är fokuserade på
papegojans talförmåga, är det nog säkert att anta att denna kommentar inte är av större betydelse för samtidens värdering av dessa fåglar.
Även när importen och uppfödandet av parakiter hade en ökning till den graden att de kan ha setts som tämligen vanliga, var det aldrig vem som helst i det romerska riket som kunde äga en papegoja. Tidigare i uppsatsen påpekas det att Arrianos kan ses som en med bra förbindelser i överklassen. Detta påverkar tolkningen av hans kommentar om hur papegojor är vanliga. Då han förmodas ha skrivit sina texter för överklassen, är det viktigt att diskutera huruvida hans påstående bör tas med en stor eller liten nypa salt.108 Att äga en parakit var en tydlig symbol för ägarens sociala status. I och med det att fåglarna blev allt vanligare är det möjligt att statusen snarar kom att hamnat i hur många papegojor ett hushåll hade. Detta kan peka på en ohållbar kurva av resurskonsumtion likt den Veblen beskriver.109 Alternativet till
en kvantitativ ökning skulle vara en kvalitativ där målet med papegojorna var att lära dem mer avancerade ord och tricks. Denna utveckling kan troligen också ha skett, men det kan
förmodas att det var innan Arrianos tid som detta intresse utforskade. Denna idé görs troligare i och med den liknelsen som kan dras till det samlandet av andra fågelarter som skedde vid deras normalisering.110 Därför kan ett kvantitativt bruk av papegojor beskrivas som lyx- eller statussymbol.
Även själva handeln och införskaffandet av en papegoja vill jag hävda som ett bruk. Denna process är inte nedtecknad i detalj bland de antika källorna. Trots detta var troligen
104 Plin. HN 10.117. 105 Apul. Flor. 12. 106 Ael. NA. 16.2.
107 Arr. Anab. Indica. 15. 8–9. 108 Ibid.
19
transportering och försäljning av papegojor ett sätt att bruka dem för att höja sin status. En fågelhandlare som hade papegojor sålde till överklassen. Även om detta inte höjde dennes ställning över detta yrke, visade det på en högre klientel än de som endast hade tillgång till kråkfåglar. Handelsanknytningar är också bidragande sociala faktorer som i och med handeln av papegojor kan ha gjorts starkare. Även om parakiter inte var anledningen för att romerska handelsfartyg seglade till Indien var de levande manifestationer av denna anknytning.111 Detta
bruk är också nära kopplat till de som menar att ge bort papegojor i present. Här används papegojan för att visa på gåvogivarens eller försäljarens tillgångar. Samtidigt status bekräftas också köparen eller mottagaren. Detta är med tanke på att denne antingen kan gå till en försäljare med papegojor eller är värdiga av att få en i present.112
Det största bruket för papegojorna kan summeras som underhållning, där främst deras tal, men även deras andra intränade uppvisningar räknas. Papegojor i text bör dock separera från underhållning. I med text menas dock främst de mer skönlitterära brukandet av fågeln. Anledningen till detta är för att likt en papegoja i bild var dessa fåglar inte verkliga för läsaren. Detta bidrar till en separation från de fysiska anknytningarna som läsaren kan ha till ordet. I och med den metaforiska tolkning som gjorts på främst Ovidius och Status dikter kan ett antagande göras att även om de hade en verklig fågel i åtanke, är narrativet troligen till stor del påhittat.113 Det ger då författaren möjlighet att forma kontexten för vad ordet papegoja
innebär i deras egna verk. Ordet ”psittacus” hade innebörd och kunde brukas för att
understryka lyxen i en situation. Den främsta användandet av det här syftet skedde emot slutet av romarriket. I både Historia Augusta och In Eutropium används papegojor tillsammans med påfåglar för att beskriva högstatus frosseri.114 Även då ordet används i mer positiva kontexter
ger de en skapar det ett ramverk för läsaren baserat på deras tidigare erfarenheter. Att nämna en parakit i kontexten av en tillställning, för att ge ett exempel, gav läsaren en direkt koppling till vilken klass som var närvarande. På samma sätt kopplades också fågeln till vältalighet i och med att det muntliga ordet höll en liknande betydelse till det skrivna. Dessa två
innebörder exkluderade inte varandra.
På grund av det begränsade materialet som finns samt att den här uppsatsens endast behandlar textmaterial kan förtäringen av papegojor gå in under deras bruk i text. Den enda texten som inte direkt kan kopplas till ett representativt bruk för att markera makt eller lyx är
Apicius. Denna bok är dock igenkänd för att vara till stor del överdådiga recept som aldrig
eller i alla fall väldigt sällan användes.115 I de andar texterna som nämner det här bruket
beskrivs handlingen endast i återberättad form av åtminstone andra-, troligen
tredjehandsvittnen. Även om det inte finns pålitligt material som beskriver ätandet av
papegojor, utesluter inte det att handlingen aldrig utfördes. Faktumet att andra källor beskriver förtäring av exotiska fåglar av liknande värde, antyder att förtäring av papegoja om inget annat inte sågs som en omöjlighet.116
Då denna uppsats sträcker sig över ett relativt stort tidsspann finns det en felmarginal i hur dessa bruk relaterar till varandra. Ett antagande kan göras för att alla dessa bruk
säkerligen inte var på mode samtidigt även om flera troligen överlappade varandra. I och med att de antika texterna ställs i kronologisk ordning blir ett mönster synligt för hur de mer teoretiska hanteringarna av papegojor skrevs först. Detta inkluderar då både de vetenskapliga beskrivningarna som med största trolighet inte var förstahandskällor samt de poetiska verken som diskuterar individuella fåglar. De mer praktiskt lagda texterna samt historiskt
kontextualiserande verken kom därefter. Dessa texter ger en mer direkt syftning i hur de diskuterar papegojor, eller väljer att anta läsarens tidigare kunskap om fågelns som i Arrianos fall. Sist kommer de representativa texterna där en stor vaghet finns i bruket av papegojan.
111 Casson 1980, 21–22. 112 Jennison 1937, 100.
113 Kronenberg 2016, 264; 2017, 558–559.
114 Hist. aug. Heliogab. 20.6–21.2; Claud. Eutrop. 2.329–334. 115 Apicius 1963.
Detta kan varit på grund av förväntad förkunskap eller eftersom författaren såg det som representativt ord som inte behövde utvecklas på. Dessa olika vågor av intresse och kunskap kan till viss del separeras från fåglarnas syften, men reflekterar ändå på samhällstrender och vågor av intresse.
Alla de tidigare beskrivna bruken är diskuterade som olika fåglar eller grupper av papegojor. Möjligheten fanns också att ett djur kunde prövas ut för flera av bruken.
Sammatidigt är det troligt att vissa av bruken förekom som ett alternativ för fåglar som var mindre samarbetsvilliga. Denna lämplighet var troligen främst baserad på deras talförmåga. Fågelns utseende och sociala förmåga var kanske bidragande faktorer till hur fågeln skulle brukas. Bedömningen gjordes troligen på en individnivå där ägaren hade fullt mandat över papegojans liv, något som gjorde motivation onödigt. Det kan vara på grund av detta mandat som endast ett fåtal källor finns som berättar om papegojor. Om papegojor var ovanliga i Rom och deras ägare hade full rätt till dem, begränsades möjligheterna för beskrivandet av dem. Troligen kan de även setts som onödigt att nedteckna samlingar kring privata objekt då de som skulle betalt för detta redan ägde den fysiska fågeln.
3.2 Slutsats
På många sätt var det romerska folkets normer annorlunda från nutidens människor, detta är inget nytt. Att djup dyka i hur deras och våra idéer om sådant som djurhållning och hur de brukar specifika ord, gör att informationer blir smalare, men därför också mer lätthanterlig. Det romerska beteendemönstret tillät för en flexibilitet där man kunde äta ett djur som samtidigt värderas som ett lyxigt husdjur. Gränserna för denna tolerans och flexibilitet förändrades dock med tid, något som syns i texterna. Via de texter som talar om papegojans mixade syften tror jag att det finns ett verktyg för att utreda romerska statussymboler och lyxmanifesterande. Papegojornas roll som både exotiskt och vardagligt objekt skapar en paradoxal relation då den ses från det moderna tankesättet. Huruvida denna relation är unik eller ett exempel på en tendens när det kommer till exotiska djur, är något som jag råder till fortsatta studier av. Då denna paradox kommenterades på av samtida källor, tror jag att det finns mer att hitta.
Papegojornas förmåga att på olika sätt efterlikna mänskligt ljud noterades som kuriös och detta gav den en speciell status i det romerska samhället, inte olik den notering som görs idag i relation till ägandet av papegojor. Denna status anmärkte arten som stort och även då det med säkerhet fanns undantag så gav det en grundnivå för statusen det innebar att äga en. Denna status var i cirkulation för den tiden då fåglarna fanns som husdjur och var dels baserade på deras nästan mytiska ursprung. Samtidigt kunde de individuella djurens skifta i sitt bruk och värdering med tiden. Likt andra folk genom tiderna experimenterade romarna med brukandet av överflödiga tillgångar. Från att ha varit få i antal i början, till att med det ökande utbudet av papegojor få möjlighet till utforskandet av potentiella bruk.
Även om nutiden har svårt att relatera till antikens hantering av djur som stort, visar de samtida texternas kommentarer på att dessa bruk av papegojor kanske inte var normativa. Relationer mellan människor och djur kan användas för att berika vår bild av romersk socialpolitik samt urskilja individer i folkgrupper. Igenom grupperingen av de olika syftena skapas ett språk att använda i diskussionen kring den mångfasetterade existensen av
papegojor i romarriket. Samtidigt måste individer och specifika fall observeras och diskuteras utifrån dess grupper och uppfattade normer.
21
komma åt mer av samtidens tankegångar kring papegojor. Tidigare forskning har använts som en av metoderna för att finna det antika materialet. Trots detta att studier har gjorts inom likande områden är det inte mycket av det som skrivits inom den moderna forskningen som fokuserar specifikt på papegojor. Denna avsaknad av tidigare utförliga arbeten inom området var den faktor som bidrog till motivationen för ämnesvalet.
Slutsatsen av detta arbete är att papegojor som grupp går att placera under flera olika syften inom det romerska samhället. Vissa av dessa syften var unika för det antika Rom och kan för den moderna människan kan ses som paradoxala, medan andra fortsatte i normalitet ända fram tills idag. Beroende på vilken av syftena som tillskrevs fågeln kunde denna
4. Litteraturförteckning
4.1 Antika källor
Aelianus, De Natura Animalis. översättning av A.F. Scholfield (Loeb). Cambridge 1958 Apicius, ’En Gammal Romersk Kokbok'. M. von Heland. Stockholm 1963
Apuleius, Florida. översättning av C. P. Jones (Loeb). Cambridge 2017.
Aristoteles, Historia Animalium. översättning av A. L. Peck (Loeb). Cambridge 1965. Arrianos, Indica. översättning av P. A. Brunt (Loeb). Cambridge 1983.
Claudian, In Eutropium. översättning av M. Platnaue (Loeb). Cambridge 1922. Historia Augusta, Heliogabalus. översättning av D. Magie (Loeb). Cambridge 1924. Martialis, Epigrams. översättning av D. R. Shackleton Bailey (Leob). Cambridge 1993. Ovidius, Amores. översättning av G. Showerman (Loeb). Cambridge 1914.
Plinius den äldre, Naturalis Historia. översättning av H. Rackham (Loeb). Cambridge 1938. Statius, Silvae. översättning av D. R. Shackleton Bailey (Leob). Cambridge 2015.
4.2 Modern litteratur
Burckhardt, L., Bowie, E., Baltes, M. & Lakmann, M.L. 2006. ”Aelianus” BNP Tillgänglig:
https://referenceworks-brillonline-com.ezproxy.its.uu.se/entries/brill-s-new-pauly/*-e110020#e110040 [2020-05-14].
“Apiuleius” Encyclopædia Britannica. 2012. Britannica Academic (EB). Tillgänglig: academic-eb-com.ezproxy.its.uu.se/levels/collegiate/article/Lucius-Apuleius/8104 [2020-04-16].
Arnott, W.G. 2007. Birds in the ancient world; from A–Z, New York.
Badian, E. & Heucke, C. 2006. ”Arrianus”, BNP Tillgänglig: https://referenceworks-brillonline-com.ezproxy.its.uu.se/entries/brill-s-new-pauly/*-e200670 [2020-04-16].
Billing, N., S. Carlsson, R. Hedlund et al. 2017. Antiken: Från Faraonernas Egypten Till Romarrikets Fall, Stockholm.
Brummett, B. 2019. Techniques of close reading, Los Angeles.
Casson, L. 1980. 'Rome's Trade with the East: The Sea Voyage to Africa and India', TAPA 110, 21–36. Hofmann, H., Degani, E., & Hadot, P. 2006. “Claudianus”, BNP Tillgänglig: https://referenceworks-brillonline-com.ezproxy.its.uu.se/entries/brill-s-new-pauly/*-e300260#e300280 [2020-05-20]. Dietrich, J.S. 2002. ‘Dead Parrots Society’, AJP 123, 95–110.
Jennison, G. 1937. Animals for show and pleasure in ancient Rome, Manchester.
Kronenberg, L. 2016. ‘Aemilius Macer as Corinna’s parrot in Ovid Amores 2.6.’, CP 111(3), 264– 275.
Kronenberg, L. 2017. ‘A Petronian parrot in a Neronian cage: a new reading of statius’ Silvae 2.4.’, CQ 67 (2), 558–572.
Lazenby, F.D. 1949. ‘Greek and Roman Household Pets’. CJ 44 (5), 299–307.
Lausberg, M. & Tinnefeld, F. 2006. ”Martialis”, BNP Tillgänglig: https://referenceworks-brillonline-com.ezproxy.its.uu.se/entries/brill-s-new-pauly/martialis-e725280#e725290 [2020-04-26].
Mynott, J. 2018. Birds in the ancient world: winged words, Oxford.
“Ovid” Encyclopædia Britannica. 2017. Britannica Academic (EB). Tillgänglig: academic-eb-com.ezproxy.its.uu.se/levels/collegiate/article/Ovid/57771 [2020-05-09]
23 Pollard, J. 1977. Birds in Greek life and myth, London.
“Statius” Feeney, D. 2012. OCD. Tillgänglig:
https://www-oxfordreference-com.ezproxy.its.uu.se/view/10.1093/acref/9780199545568.001.0001/acref-9780199545568-e-6069 [2020-04-26].
Thompson, D.W. 1936. A glossary of Greek birds, London.
“Thorstein Veblen” Pierce, F. 2020. Britannica Academic (EB). Tillgänglig: https://academic-eb-com.ezproxy.its.uu.se/levels/collegiate/article/Thorstein-Veblen/74932 [2020-04-16].
Veblen, T. 2011 [1899]. ‘The theory of leisure class: an economic study in the evolution of
Bilaga 1: Text katalog
Denna katalog ska sorteras kronologiskt för att ge läsaren en genväg till den tidslinje som skaps av materialet.
Arist. Hist. an. 7(8),12,597b 27-29 ὅλως δὲ τὰ γαμψώνυχα πάντα βραχυτράχηλα καὶ πλατύγλωττα καὶ μιμητικά· καὶ γὰρ τὸ Ἰνδικὸν ὄρνεον ἡ ψιττάκη, τὸ λεγόμενον ἀνθρωπόγλωττον, τοιοῦτόν ἐστι· καὶ ἀκολαστότερον δὲ γίνεται ὅταν πίῃ οἶνον. ἀγελαῖοι δὲ τῶν ὀρνίθων εἰσὶ γέρανος κύκνος πελεκὰν χὴν ὁ μικρός.
“In general all the crook-taloned birds are short-necked and flat-tongued and given to mimicry. For such too is the Indian bird, the parrot, that is said to be human-tongued (and it becomes even more outrageous after drinking wine).”
Ov. Am. 2.6 Psittacus, Eois imitatrix ales ab Indis, occidit—exequias ite frequenter, aves! ite, piae volucres, et plangite pectora
pinnis
et rigido teneras ungue notate genas; horrida pro maestis lanieter pluma
capillis,
pro longa resonent carmina vestra tuba! quod scelus Ismarii quereris, Philomela,
tyranni,
expleta est annis ista querela suis; alitis in rarae miserum devertere funus— magna, sed antiqua est causa doloris Itys.
Omnes, quae liquido libratis in aere cursus,
tu tamen ante alios, turtur amice, dole! plena fuit vobis omni concordia vita, et stetit ad finem longa tenaxque fides.
quod fuit Argolico iuvenis Phoceus Orestae,
hoc tibi, dum licuit, psittace, turtur erat. Quid tamen ista fides, quid rari forma
coloris,
quid vox mutandis ingeniosa sonis, quid iuvat, ut datus es, nostrae placuisse
puellae?—-
infelix, avium gloria, nempe iaces! tu poteras fragiles pinnis hebetare
Our parrot, wingèd mimic from Indian land of dawn, is no more—come flocking, ye birds, to his obsequies! Come, all ye feathered faithful, come beat your breasts with the wing, and mark your tender cheeks with the rigid claw; let your ruffled plumage be rent in place of mourning hair, and in place of the long trumpet let your songs sound out! If you, Philomela, are lamenting the deed of the tyrant of
Ismarus,a that lament has been fulfilled by its term of years; turn aside to the hapless funeral of no common bird—great cause for grief is Itys, but belongs to the ancient past.
