D KOMMERS KAN

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.

01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

ILLCJSTREPADH TI DN ING

grund,

FOR-KVINNANMOCH-HEMMET FRITHIOFHELLBERG

Hufvudredaktör och ansv. utgifvare. JOHAN NORDLING,

F <?

skolrum på Kungsholmsgatan, omväxlade före­

drag i allmänbildande ämnen med sång, mu­

sik, lekar m. m. Följande år hyrdes å en närbelägen gata ett rum, där samkvämen fort- gingo och där sy- och läskurser för fabriks­

flickor därjämte anordnades.

Under samtal med arbeterskorna vid de be­

sök fröken Meyerson ofta företog i deras hem leddes hennes tanke helt osökt på det fördärf- liga i “inneboendesystemet,“ som i trånga bo­

städer sammanför personer af olika åldrar och kön — ofta för hvarandra helt och hållet främ­

mande — och hvarigenom särskildt de unga flickorna utsättas för faror i såväl fysiskt som moraliskt hänseende. För att söka förebygga dessa faror och bereda ensamstående, företrä­

desvis unga arbeterskor i Stockholm en hem- treflig bostad, grundade hon det hem för ar­

beterskor, hvilket den 1 oktober 1898 öppna­

des på Kungsholmen. Här fanns att börja med plats för 10 hyresgäster, men då efterfrågan på rum blef allt större, sattes hemmet redan följande år i stånd att mottaga 14 personer och har 1905 ytterligare utvidgats, så att det nu kan rymma 38 hyresgäster.

Till arbeterskorna på Söder hade Gerda Meyerson också utsträckt sin verksamhet, i det hon äfven här föranstaltat aftonsamkväm. Dera 1 februari 1901 öppnades arbeterskehemmet vid Åsögatan, där plats finnes för 22 hyres­

gäster.

I dessa hem beredes arbeterskorna på billiga, villkor en särdeles treflig bostad. Hyresafgif- terna, hvaruti ingår betalning för sänglinne och vedbrand, växla i förhållande till rummens, läge och antalet personer i hvarje rum och utgöra i allmänhet 6 kr. à 7: 50 pr månad för rum, som delas af två arbeterskor. Mest eftersökta äro sådana rum, som äro afsedda för två per­

soner, men arbeterskor med små inkomster äro tacksamma för de billigare platserna i rum, af­

sedda för tre. Alla rummen äro nätta och prydliga och tillräckligt rymliga för att tre godt kunna trifvas tillsammans. Gemensamma mål­

tider är.o ej anordnade, utan hvar och en får efter behag tillreda sin mat i köket. I hem­

met på Kungsholmen finns det ej mindre än tre kök.

Vid antagandet af hyresgäster följes den principen, att unga arbeterskor eller sådana som äro lågt aflönade ha företräde. Intet som helst afseende fästes vid arbeterskornas religiösa eller politiska ståndpunkt, hyggliga unga flickor, som hafva fast anställning, äro välkomna, för såvidt de utfästa sig att följa hemmens ordningsregler, hvilka uteslutande stadgats för att befrämja hyresgästernas egen trefnad.

I hvartdera af hemmen hålles hvarannan mån­

dag aftonsamkväm under oktober—april, hvar- jämte kurser gifvas i välskrifning och svenska samt sömnad och matlagning. För alla hyres- och samkvämsgäster anordnas julfest och om våren en utflykt i Stockholms omgifningar..

Undertecknad, som mer än en gång varit i tillfälle att närvara vid aftonsamkvämen, har

FRÖKEN GERDA MEYERSON VID SITT SKRIFBORD. A. BLOMBERG FOTO.

Gerda Meyerson»

En märkeskvinna på det social-filantropiska arbetsfältet.

N VÄRDIGARE kvinnobild ån den af fröken Gerda Meyerson ha vi svårt att tänka oss som inledning till en ny årgång af de svenska kvinnor­

nas och hemmens egen tidning. Med kärleksfull offervillighet, varm nitälskan samt sällsynt klokhet och praktisk sans har hon tagit sig an sina arbe­

tande och betryckta systrars sak, och de af henne grundade och ledda arbeterskehemmen måste beteck­

nas som en social gärning af betydelsefull innebörd.

V

varliga tider, hvari vi lefva, ställa på oss alla svårare kraf än tillförene, kraf, som för sin lyckliga lösning vädja icke blott till medbor­

garnas kunskaper, utan minst lika mycket till deras karaktär och lifsuppfattning.

Den person, om hvars verksamhet dessa rader handla, har tydligen insett, att till lös­

ning af de sociala uppgifterna fordras icke alle­

nast intelligens och kunskaper, utan äfven, ja,

först och sist, den kärlekens anda, som sätter en människa i stånd att, med uppoffrande af egen bekvämlighet, ägna sina krafter åt att tjäna andra. —

Redan som helt ung hyste Gerda Meyerson längtan efter en lifsuppgift. Hennes verksam- hetsifver och vakenhet för lifvets dagliga före­

teelser röjde sig bland annat i en rätt om­

fattande litterär alstring, i bunden såväl som obunden form. Snart skulle dock hen­

nes verksamhet föras direkt in på det sociala området.

Hon kom att besöka en korkfabrik, i hvars styrelse hennes fader, dåvarande direktören Herman Meyerson, var en verksam medlem.

Under samspråk med arbeterskorna greps hon af medlidande med dem, som dag efter dag måste utföra det enformiga arbetet med korkars sorterande, räknande och skärande, och tanken väcktes på att söka bereda dem någon bildande förströelse, som skulle utgöra ett välkommet och efterlängtadt afbrott i deras själsdödande verksamhet. År 1894 började Gerda Meyerson tillika med några vänner anordna aftonsamkväm för arbeterskor från ett par fabriker på Kungs­

holmen. Vid dessa samkväm, som höllos i ett

IDUN 1907 — 2 ^— med glädje iakttagit det vakna intresse, hvar­

med arbeterskorna åhört föredrag, sång och musik eller deltagit i de lekar, som anordnats.

Man märker så väl, huru de under årens lopp utvecklats och rönt ett förädlande inflytande genom de bildningstillfällen, som här erbjudits dem. Att dessa af arbeterskorna omfattats med lifligt intresse, framgår af det faktum, att en stor del af dem under en tid af 10—11 år regelbundet besökt samkvämen.

Då Gerda Meyerson grundade hemmen för arbeterskor, hade hon hvarken sett eller hört omtalas de många liknande anstalter, som fin­

nas i utlandet. Sedan dess har hon varit i tillfälle att under studieresor i främmande land besöka flere sådana hem och därvid göra gag­

nande iakttagelser. Det framtidsmål, som hägrar för henne, är att en gång kunna låta hemmen inflytta i egen byggnad, i samband härmed in­

rätta hushållsskola, yrkesskola för sömmerskor m. m. Det är ju att hoppas, att detta mål i en ej för långt aflägsen framtid må kunna uppnås.

Vår tid är de sociala frågornas tid, och där­

med äro slitningar mellan de olika folkklasserna oundvikliga. Men gent emot dem, som för­

kunna klasskampen såsom ett nytt evangelium, tillhör det hvarje i socialt hänseende intresse­

rad samhällsmedlem att framhålla klassernas samarbete, inbördes beroende af hvarandra och behof af hvarandras hjälp. Det gäller att upp­

söka beröringspunkterna, gjuta olja på par­

tiernas oroliga böljor och framvisa de olika samhällsmedlemmarnas betydelse för statskrop­

pen, för det hela.

Under sin verksamhet bland arbeterskorna hade Gerda Meyerson mer och mer lärt sig inse nödvändigheten af social upplysning inom de olika samhällsklasserna för att härigenom en mängd klassfördomar skulle kunna utrotas.

Särskildt hade hon hos en del personer, som varit verksamma på det sociala området, funnit en betänklig brist på kunskap om de samhälls­

förhållanden de ville reformera. Inför en mängd socialt intresserade, hvilka i detta stycke gjort liknande erfarenheter, höll hon vintern 1902 vid ett möte, som ägde rum på “Föreningens för välgörenhetens ordnande“ lokal ett före­

drag om “social upplysning“. Detta möte gaf uppslag till den sammanslutning af socialt in­

tresserade, som sedermera fick namnet Central­

förbundet för socialt arbete (C. S. A.), hvars -verksamhet redan hunnit uppvisa så vackra och storartade resultat.

Från den dag, då C. S. A. konstituerades, har Gerda Meyerson varit dess sekreterare, till dess hon våren 1905 på grund af bristande tid måste afsäga sig detta uppdrag. Hon är dock fortfarande medlem af Centralförbundets styrelse och af åtskilliga af dess kommittéer.

Bland dessa må särskildt nämnas Hemarbets- kommittén, hvilken, som bekant, har till upp­

gift att söka förbättra deras ställning, hvilka ej arbeta på fabriker, utan mottaga hemarbete, för hvilket de erhålla ytterst ringa betalning.

I denna kommitté är fröken Meyerson sekre­

terare, och den erfarenhet, hon under sin mång­

åriga verksamhet bland arbeterskorna förvärfvat, gör henne särskildt lämplig för detta arbete.

En undersökning rörande hemarbetet och hem- arbeterskorna i Sverige är nu igångsatt.

Den litterära verksamhet, Gerda Meyerson re­

dan vid 18 år började utöfva, har under senare år så godt som uteslutande omfattat sociala frågor. Genom sina uppsatser rörande en mängd samhällsfrågor, arbeterskornas ställning m. m.

och genom sina föredrag i Stockholm och i landsorten har hon alltjämt sökt sprida intresse för social upplysning och har mer än en gång i pressen fört filantropiska föreningars och kvin­

noföreningars talan, då det gällt någon fråga af vikt.

Våra läsare erinra sig helt säkert de för­

träffliga, af nitälskan och sakkunskap präglade uppsatser i hithörande ämnen, som under årens lopp prydt Iduns spalter och haft Gerda Meyer­

son till författarinna.

Det är en rik och vacker lifsgärning, som här i några få ord skildrats. Då Gerda Meyer­

son fortfarände står i sin fulla kraft — hon kan knappast sägas ha uppnått lifvets mid­

dagshöjd — är det att hoppas, att hon ännu länge måtte få utöfva den gagnande verksam­

het, hvarigenom hon kunnat skänka lycka och glädje åt mången ensamstående och som kom­

mit henne själf att alltmer erfara den lycka, som ligger i uppfyllandet af det stora kärleks­

budet: “Älska din nästa så som dig själf!“

Clara Wahlström.

D KOMMERS KAN

DIKT ÄF ÄNDERS ÖSTERLING.

[])rÖMMERSKA, det blånar, sätt dig vid min sida

att du så må säga, hvad jag sent och tida såg din mun förtiga, alltför skygg för orden.

Tala, ty din arma dröm kan lysa jorden,

blott dess krets af ljus vill sluta in andras lust i sin.

Frukta ej, ty aldrig

blir den dräpt och jordad, och med stundens yrsel är den ej fullbordad.

Den går evigt öfver, lik en vind, som spelar, till den fria himlens ljusa ägodelar,

öfvervakande dig öfverallt i en ny gestalt.

Fast din dröm var skär som vintersvanens vinge,

röjde du den aldrig, trodde ej du finge, ty de ondas ögon skrämde dig de gånger, då ditt hjärta fylldes af dess hvita sånger,

och du teg och höll dess dyra skatt hemlig dag och natt.

Den blir allt du älskar — skuggans angenäma fladder på en äng, som gula vifvor bräma, aftonstjärnans spegling i en springbrunns flöde,

alla milda syner, som ditt unga öde

finner innebörd och under i, dina drömmar bli.

Ty din sådd af solig bön om skönhet skall dig världen återbörda,

spirad tusenfaldig.

Dröm då och gif drömmen lifvet till förvaring

att i jord och hjärtan växa till förklaring,

att en morgon som en skörd af ljus blomma kring ditt hus!

koncentreradt munvatten. Enligt hvarje flaska medföljande intyg, '■ starkt bakteriedödande. Pris pr flaska kr. 1,50. ^..

Mera landvinning.

Af Christel Schenström.

“ J ANDVINNING“ benämndes en uppsats, hvari D “En husfru“ nyligen i Iduns spalter dref den satsen, att tiden nu skulle vara mogen att eröfra familjekokerskans yrke för de obemedlade men bil­

dade flickorna. En annan ärad insändarinna har i följande artikel upptagit ämnet och därvid vidgat och fördjupat det på ett sätt, som gör det särdeles begrundansvärdt för alla fosterlandssinnade svenska kvinnor, ej minst nu vid ingången till ett nytt år

I

och våra hushållsskolor, kokskolor och alla öfriga praktiska skolor tala högt om redbar vilja hos våra styresmän att afhjäipa bristande arbetskraft. Frukten af det stora arbete våra folkhögskolor nedlagt i vår hårda, stenbundna jord är den allmänna törst efter upplysning, som redan bidragit att höja arbetets ära.

Men den enskildes stöd behöfs fullväl på detta arbetsfält. Den bildade kvinnan från 80- talet med ökade kraf utom hemmet, med nya verksamhetsfält och anspråk på nya rättigheter hann ej stödja dessa företag och glömde vår­

den om blifvande goda tjänarinnor.

Våra äldre husfruar kunna i regel bättre sköta tjänarinnorna än de yngre. Att leta ut deras tillvägagångssätt är nog ej så svårt, svå­

rare kanske att tillägna sig de erfarenheter lifvet lärt våra mödrar i fråga om sättet att vårda sig om den tjänande. De deltogo själfva mera vid sysslorna, förstodo därför bättre att leda och fördela arbetet; de visste huru lång tid ett göromål fordrade, de hade själfva efter dagens många bestyr känt sig trötta och kunde därför bedöma andras krafter.

“Ja, det var då det,“ hör jag sägas, “nu ha vi så bekvämt, vattenledning och andra ledningar, hiss, telefon, elektriskt ljus m. m., och ändå —• ändå!“

Nåväl, må tiderna förändras, människohjärtat blir sig likt.

“Om min fru har roligt, så vill ock jag vara ledig, och om min fru är fin, så vill ock jag vara fin,“ säger den tjänande i likställig­

hetens och frihetens tidehvarf. Med den upp­

fostran hon erhållit kan man ej begära, att hon skall förstå friheten som “det bästa ting för den henne väl kan bära.“

Få unga tjänstflickor lämna hemmet för att genom ökade kunskaper vinna ökade tillgångar och därigenom komma på egna fötter. De flesta söka ombyte ifrån hemmets för dem så alldagliga trall, andra förströelser i stadslifvets skiftande grå. Besvikna flytta de så från plats till plats, till dess de sent omsider kommit underfund med, att “den där icke vill arbeta, han skall icke heller äta,“ och att de sakna människornas tillgifvenhet och aktning.

I många fall är tjänarinnans väg rätt fattig på trefnad och sol, ty köket ligger mot norr och sättet emot henne kan vara kyligt nog.

Hennes kammare är trång, ofta nog kall och möblerad med det man ej sätter värde på. Då hjälper ej den stora lönen, ty det finns många utvägar att göra den otillräcklig, något vill hon njuta af lif och glädje och det blir utom­

hus. Detta glädjelif ute, som skiljer matmor och tjänarinna åt, som gör att man vämjes vid att arbeta tillsammans!

Gif henne därför en plats i hemmet, där det är godt att vara och där hon kan tillbringa sina lediga kvällar, gif henne om möjligt sön- dagshvila och lär henne fatta, att hon genom troget arbete tjänar Herren mer än människor samt att hans lön räcker vida. Och än mer, gå med och tag fatt och lyss på de tusen rop

öfver hela landet från Matarengi till Öresund:

“Upp till arbete för våra svenska hem!“

En stor skara män och kvinnor har länge­

sedan vaknat ur dvalan och dragit i härnad mot lättjan, vekligheten och njutningslystnaden för att arbeta och lifva andra till arbete. Där äro de, som gifta eller ogifta skola gifva syss­

lorna i hemmet, i mark och skog en helt an­

nan prägel än de haft på långliga tider. Vi känna en hel rad modiga flickor ur bildade hem, som höra till dem. Låt mig blott nämna en, som på en bergssluttning vann en träd­

gård och nu lär andra att göra sammaledes.

De som på barmhärtighetens väg dagligen ut- öfva tjänarinnesysslor hafva för alltid väckt vår beundran och tacksamhet. Dessa alla ar­

beta med glädje, och det lyser sol öfver deras gärning. Och det är just glädjen vid arbetet, som fattades länge nog, denna bärkraft i lifvet, som har förnöjsamheten och tacksamheten till följeslagare.

Dessa unga, utrustade för den unga tidens kraf, skola förvisso inverka på den tjänande genom att meddela henne denna nya syn på allt hemarbete och göra henne sysslan kär.

“Jag vill hjälpa dig“ är deras lösen till den enskilda ur de djupa leden och till alla, som arbeta för dessas väl.

Möjligt är, att vi fruar ännu en liten tid få lida men af slappheten och liknöjdheten för vårt folks sedliga och intellektuella höjande, som länge rådde, men den tiden måste snart upphöra på grund af det arbete, som redan är nedlagdt och med ifver dagligen fortsättes på folkupplysningens och folkbildningens fält. Med upplysning följer kännedom om ondt och godt och vissheten om arbetets välsignelse för alla

— för alla med god vilja och gudsförtröstan.

Må en och annan missräkning ej vålla oss fruar för stora bekymmer. Vi lefva i bryt­

ningens tid. De misströsta ej, dessa kvinnor, som sett tidens stora behof, fastän de möta många svårigheter och framför allt tröghetens motstånd.

Se huru män och kvinnor ur skilda hem och af olika samhällsställning fylka sig ikring lärare och ledare till de ungas gemensamma andakts­

stund, till gemensamt arbete, till sång och lek, till förströelser af ädlare art. Vi fruar äro visst inte för gamla för att vara med i laget, ty den är ung, som vill förstå de unga.

Hör huru mistluren ekar öfver vårt land:

“Sjung, svenska folk“, ty gemensam sång gifver glädje, mod och förtröstan. Ingen skall ute­

stängas, alla få vara med för att få del af den stämning, den smittande glädje sången ger, i sångens värld äro alla röstberättigade. I många hem får sången ej följa arbetet åt, den verkar där störande. Det må ju så vara. I städer­

nas stora hyreskaserner blefve det väl också besvärligt nog, om man trallade i alla hörn.

Men i våra egna hem och på landet, där fåg­

larnas kvitter gör själen glad, måste man fara varsamt fram med fordringarna och låta en god människa lefva sitt eget lif. Gitarr och handklaver och “visor på 16 vers“ höra där ofta till kvällens förströelser.

En af mina små döttrar satt engång efter en liten tillrättavisning i en vrå och sjöng.

På min fråga hvad min flicka sjöng fortsatte hon med klar röst:

“Sjung en li-i-ten sång, det kan må-å-ång-en gång alla dina bö-ö-ör-dor lätta“.

Hon hade lärt visan af Ingeborg i köket.

Sången gör arbetet lätt, och en sång på läp­

parna är bättre än många onödiga ord.

Är det händelsernas makt, som låtit foster­

landskärleken spira upp allt mer och mer i den svenska kvinnans örtagård? Visst är, att denna känsla vuxit sig stark och mäktig i

; Brud- & Bröllops-;

= sidentyger, i hvitt, svart och kulört, sista nyheter [ : ouppnådt urval från 90 öre till kr. 13 pr mtr. § Ï Sändes tull- & portofritt direkt till privata. [ Ë Profver omgående franko.

i Schweizer & Co, Luzern S 5, (Schweiz), i

: Sidentygs-Export. — Kungl. Hoflev.

kvinnornas led, och ädlare drifkraft finnes ej för landvinning i svenska bygder. Den låter ej ögat spana drömmande ut öfver skär och haf mot det gåtfulla ovissa i fjärran. Foster­

landskärleken skådar mera inåt och har här hemma tagit sig uttryck i de många hemsyss­

lor, som nu kommit till heders, i svensk hem­

slöjd, i blommande trädgårdar kring egna hem, i kärlek till landets egna toner och färger.

Och hvad blef följden af detta arbetssätt?

Det gaf kvinnan ökad lust att sätta sig in i allt, som rörde hemlandets väl och ve, det lärde henne framför allt att fatta, söka och bruka de medel, som höfdes för att höja den okunniga, den fattiga, den vilseförda — en medmänniska, en odödlig varelse, som delar samma bröd, sofver under samma tak, hjälper vid vården af hennes barn, vid allt som är oss kärt!

Hvad under då, om dessa föregångskvinnor med Martha-handen och Maria-hjärtat söka vinna den rätt i samhället, som väl kan trän­

gas undan, aldrig strykas ut?

Säkert är, att den tjusning och den makt, som hvilar öfver kvinnan med det glada ar- betssinnet, kan den overksamma aldrig nå.

Vi bida den dag, som måste komma, då de tröga sinnena, de, som undrande stanna vid:

vägskälet, skola följa med i de glada, foster­

landsälskande kvinnornas led.

Hon som var så längtsanu

En liten historia från Gagnef.

Af Anna M. Roos,

1ZÅR FRAMSTÅENDE konstnärinna fröken Ottilicr v Adelborg är, som bekant, numera bosatt v Gagnef i Dalarne, där hon utför en verklig kultur­

mission genom sin verksamhet för den folkliga tex­

tilkonstens upprättande. Särskildt den utdöende­

gamla spetsknypplingen har genom hennes nitälskan’

vunnit ett glädjande uppsving. Se här en liten lif sbild ur bygdelifvet däruppe, nedtecknad af en af våra notablaste kvinnliga pennor och illustrerad af O. A—g själf.

tSi

E

Jag sitter vid fönstret hos O. A—g och ser en gumma, som jag inte känner igen, komma vandrande mellan Långgattus hvita björkar. Hon har röd sorgkråka på hufvudet, en kort, svart kjol och en uppspänd, ofantlig bomullsparaply;

under armen bär hon ett paket.

Hon knackar på och träder in.

— Jag skulle fråga, om I veil köpa sånt här?

Hon tar upp ur byltet ett par röda lifstyc- ken, en vacker “silkestittjeduk“ och en hel hop knypplade spetsar, hvar bit cirka trettifem centimeter lång — idel gamla hattar.

Vi äro inte så särdeles angelägna att köpa, i synnerhet som vi ha en del sådant förut.

Gif barnen en kopp SALUS-CAGAO

Hultmans Fabriker, Malmö.

IDUN 1907 — 4 —

— -rr

HON VISAR OSS SINA INITIALER SAMT ÅRTALET, DÅ DUKEN SYDDES.

Men gumman är ifrig att bli af med det hon har, och inte begär hon nu mycket för det heller, så vi ta det till sist.

Vi be henne säga oss namnen på alla de olika knyppelmönstren, ty det är för det mesta Gagnefs- eller Mockfjärdsspetsar, och här har hvart mönster — som ärfts från den ena generationen till den andra — sitt särskilda namn. Och så få vi höra “ekbladsknytning“

och “skaftros“ och “ny landsväg“ och “ålrosa“

och “tysk krona“ och “buskknytning“ och ännu många fler. Men ett namn är det, som hon alldeles inte vill komma ut med, hon blir förlägen och går öfver till en annan spets och låts inte om våra frågor. Så säger O. A—g, som känner godt till Gagnefsmönstren :

— Är det inte “Hins matsäck“?

— Jo, just det var det. Men det var ju ett så fult namn, så det ville Sveds-mor rakt inte säga.

När hon sedan får se en hel låda med al­

lehanda spetsar i, som O. A—g tar fram, så

•slår hon ihop händerna med ett högljudt skratt :

— Nu ser jag då riktit, att ni ä’ alldeles lurimelia, när ni samlar på er tocke där slarf!

.Silkestittjeduken har hon själf sytt, och hon Visar oss sina initialer samt årtalet, då duken syddes, hvilket allt är broderadt i svart silke bland de underbart vackra ornamenten, som i sin på samma gång geometriska stränghet och öfverdådiga fantasirikedom påminna om de mo­

riska motiven i Alhambras salar. Och hon talar om, hur svårt det var på den tiden, då hon sydde den, att få den rätta sorten svart silke till dessa broderier — ett sådant som tålde tvättas, — det fanns bara ett par gamla mam­

seller, som hade handelsbod i Solasbyn och sär- skildt skrefvo efter det. Hon hade själf sytt du­

ken, ja för all del, och det just till sitt gifter­

mål, 1854 — det var det året hon gifte sig, och den duken hade hon burit, då hon stod brud.

Vi förundrade oss i tysthet öfver att hon gick omkring och sålde detta — hon såg ju icke fattig ut. Men småningom, när hon fått en kopp kaffe och börjat riktigt prata, så kom det fram, ihvarför hon gjorde sig af med allt detta. Hon höll på att samla respengar för att fara till

Amerika.

— Fem barn har jag där öfver i Amerika och en måg. Och nu vill'di ha mig dit ut!

• Hon var sjuttiotvå år, och visst var det

svårt och grufsamt att fara öfver hafvet, men se, det drog allt, när barnen voro där borta.

Och i synnerhet var det en liten dotterson Svedsmor inte kunde förgäta.

— Se, jag är så längtsam af mej! Dä va dä värstaste med den lilla pojken! Han vaså pigg och kvick, han prat’ å sjöng och va så galen, och sjöng och sjöng. Han va så i huf- ve’t på mej, så jag kan int’ glömma’n. Och när han fick se en bok, så sa han: Jag ska läsa. Och han tog boken och satt och las högt! Han va så galen! Och när man läste i bok, så satt han sig breve’ och tog boken och las me’.

Nu har jag en pojk hemma, som jag är fars­

mor te, han ä nie år; den har jag tagit te mej, för nå’n måste jag ha te älsk ! Si, en måste ha nå’n te älsk.

Och hennes gamla ögon — som midt i ryn­

korna äro vackra och blåa — få den blic­

ken, som man ser hos människor, hvilkas kära­

ste äro långt borta ifrån dem.

— Jag såg nyss två små pojkar här, som gick på vägen, —dä va tvillingar och di va af samma ålder som lille Anders därborta i Ame­

rika, och då blef jag strax .längtsam. Si, all­

tid när jag sir tockna där små pojkar, då blir jag så längtsam.

Och när hon talade om “mi dotter, som for af vid pinst“, den dottern, som var mor till lille Anders, då lyste också ögonen.

— Ja, si, om fröken hade känt en så’n människa som min Kirsti! Ho va så snäll och så grann !

Och allt hvad hon kunde göra se’n!

— Ho va så kvick te göre “oppvek“ (det är den brokiga, virkade kanten på “lurkan“, en hufva, som kvinnorna bära under den blom­

miga fransprydda duken) — ho gjorde oppvek te alle i byn.

Själf kunde Svedsmor inte göra mycket nu mera.

— Jag är också så håglös nu!

Och de va mest för hon var så längtsam.

Hon kunde inte glömma “den lille pojken, som sjöng och sjöng“.

Det kom fram, att hon nog skulle ha velat fara med dem redan på våren, då Kirsti med lille Anders rest ut, men att hon ej kunnat, därför att mannen ej varit i stånd att resa.

— Min kar’ var ofärdi’, han gick med käpp

i fyra år. Men så vardt han dö ve’ mid­

sommar.

Hon hade inte långt förut berättat för ho­

nom om en grannkvinna, som legat i fem år i reumatisk värk och nu till sist dött.

— Ho hade legat i fem år och så låg ho ändå i tre dagar och va mållös och hade det svårt, innan ho feck sluta. Och jag sa dä te far, när jag kom hem: Tänk, att vi ska ha så myttje svårt för å dö! Och tänk, att vi ska kanske ha dä så också, förrän vi får dö. Och då börja han te gråt, far, och sa: A, att du kan vella säja så te mej!

Ja, så blef det midsommar. Jag satt just ve ett bord, och han satt ve ändan af’ et, och jag läste tidningen för han, för han veil gärna höra om kriget, hur det for därhänne. Och så läste jag ur tidningen, för dä va just onsdag, och så sa jag: Nu tror jag inte jag har tid te läsa längre, sa jag, och nu har du också fått höra allt om dä, som du veil höra. Och så gick jag och ställde. Men så såg jag hur han krafla och krafla med händerna, och så for han åf i golfvet.

Oj-oj, jag tror du blir dö mä samma, sa jag.

Ja, vore dä för myttje, dä? sa han. Såsom jag har gått så länge och pinats! Jag kan väl få lof te hvila nu, sa han.

Och så fick jag leda’n te sängen, och han la’

sig.

Och så hade jag en grannkvinna te å hjälpa mig och skura och dona te midsommar, för vi hade int haft tid te’ et förut. Och så låg han där och sof. Och jag tänkte: Han kommer väl opp igen! För en annan gång, när han hade haft slaget, så hade han kommit opp igen.

Men då vi hade slutat me att dona, så va han dö.

Klockan ett vardt han dö, och klockan sex dona vi ut’ en. Och så fick ja’n i grafven ons­

dagen efter midsommar.“

Man kan just inte påstå' det låg någon vi­

dare känsla i det sätt, hvarpå Svedsmor talade om mannen och hans bortgång. Kanske hade all hennes kärlek gått upp i barn och barnbarn.

Men det är nu inte alltid så lätt att af allmo­

gefolks uttryckssätt sluta sig till deras känslolif.

“HAN TOG BOKEN OCH LAS ME’.“

iff*'

Lagermans flytande putspomada BON AMI.

Vi frågade, om det var många, som reste till Amerika här ifrån Gagnef.

— Ja, dä har fari så urimeligt många te Amerika från vår by på dessa tretti åren, och ändå ä dä folk i alla gårdar, tilläde hon, dä ha int minskat.

— Men längta de inte hem ibland, de som farit bort? frågade vi. Sakna de inte Gagnef ibland?

Jo, det gjorde de nog.

Det var en Gagnefsbonde, som rest ut till Amerika och som skref till hustrun — hvilken skulle komma efter — att hon skulle ta med sig sin dräkt. “För jag vill allt gärna si en Gagnefkäring en gång te i lifvet.“

När vi tänkte på, att denna gamla Svedsmora, som ännu var så vacker och ståtlig i sin pitto­

reska Gagnefsdräkt och som hela sitt lif gått i den dräkten ibland Gagnefs blåa höjder, skulle komma till Amerika och gå- klädd i en smaklös, stillös klädning och en pråligt tarflig hatt och själf se tarflig och oäkta ut — hvilket hon aldrig i sitt lif förr gjort — då gjorde det oss riktigt ondt.

— Men nog är väl Dalarna ändå bättre än Amerika!

— Ja, jag vet int, sade Svedsmor med en lite tveksam min. Här ä så ondt efter land.

Där i Amerika får di för 10 dollars 60 acres, det är 120 tunnland. Och min äldsta son har tretti acres, dä ä sexti tunnland, och här ha vi — barnen och jag.— bara två och ett halft tunnland. Och dä ä så bra jord, han har där borta, så han säjer han ville int byta sin jord med prästbostället här!

Och han skrifver, att där ute ä jordbären så stora som min tommelända (= tumme), och där ä gräs, som går ända opp te medja, och bara löfträd öfverallt. Och här kan en int få köpa jord, om man också har pengar te’ et, för alla som har, så veil di ha sitt kvar.

— Men kan man inte göra nyodlingar här lika väl som i Amerika? framkastade vi. Det

finns väl skogsmark att rödja upp?

— Nej, i skogen där ä bara sten! Nej, det går inte. Dä ä int så'n jord här som i Ame­

rika int.

Det var tydligt, att Svedsmor var fast be­

sluten att gifva sig af till det främmande lan­

det. Ensam skulle hon inte heller behöfva fara. Hon hade ännu i hemmet en dotter, som inte var så alldeles ung; hon skulle följa med, och hon tycktes vara mycket ifrig på att färden skulle bli af.

Dottern drogs väl mest af äfventyrslust.

Tänk att få komma dit ut, tänk att få se allt det märkvärdiga i Amerika! När man hela sitt lif, år ut och år in, gått i en liten by i Dalarna.

Men för gamla Svedsmor var det ett annat skäl. Det var det, att hon var så längtsam.

För henne var det bästa där borta i det stora Amerika “en liten pojk, som va så galen och sjöng och sjöng.“

Ärade husmödrar!

H

bestyr sömnad af sina egna och barnens kläder, bör ej försumma att i god tid prenu­

merera på “Iduns Modellkatalog“ för det nya året. Hon skall därigenom erhålla många goda råd och alla sina dräkter, såväl enklare som elegantare, präglade af god smak och i öfver- ensstämmelse med sista modet. Fyra stora eleganta häften under året för endast 2: 20, om prenumeration verkställes i närmaste post­

kontor eller bokhandel.

En afton i Jerusalem,

Af Agnès Bähr.

LJVEM HAR icke läst Selma Lagerlöfs ryktbara i 1 bok “Jerusalem“ och den i dess andra del före­

kommande skildringen af den egendomliga koloni af utvandrade amerikaner och svenska allmogemän och kvinnor, som i det heliga landet bildat ett brödrasamfund i apostolisk anda? En landsmaninna som nyligen gästat den märkliga kolonien, har ställt följande intressanta redogörelse för detta besök med

åtföljande fotografier till Iduns förfogande.

D

lädes af tre amerikanare, mr och mrs Spafford och mr Eliahu.

Uppkomsten af denna koloni härleder sig från en mycket sorglig tilldragelse i mrs Spaf- fords lif.

När hon för många år sedan reste öfver Atlanten med sina två små gossar för att i Europa möta sin man, förliste fartyget.

Mrs Spafford var en af de tre, som med knapp nöd räddades i en liten båt. I dessa förfärliga ögonblick, då inför hennes ögon skeppet och hennes små gossar uppslukades af vågorna och de mest hjärtslitande scener utspelades, gaf hon sig själf det löftet, att, blefve hon räddad, skulle återstående delen af hennes lif ägnas åt något särskildt kristligt arbete. — Kolonien i Jerusalem blef följden af detta löfte.

Denna koloni äger omkring 150 medlemmar, h.varaf ett femtiotal äro svenska dalamän och kvinnor, hvilka för ungefär 11 år sedan läm­

nade sina gårdar och landtliga värf och sålde sina tillhörigheter för att begifva sig till det

“förlofvade landet“, att där bilda ett nytt hem med sina därvarande amerikanska bröder och systrar och med dem lefva ett lif af upp­

offrande kärlek med apostlarnas första primitiva kyrka till föredöme.

Deras väckelse och utvandring samt kolo­

niens lif i Jerusalem gaf för några år sedan stoff till en roman af vårt lands förnämsta för­

fattarinna, som sålunda delvis gaf allmänheten en inblick i dess mission och lefnadssätt.

Den, som skrifver dessa rader, vill här en­

dast gifva en kort beskrifning på en afton, an­

genämt tillbringad under koloniens gästvänliga tak vid en kort vistelse i Jerusalem förliden vinter.

Mina vänner, herr och fru B., och jag blefvo under ett besök i koloniens försäljningslokal på det hjärtligaste inbjudna af därvarande med­

lemmar att intaga middag och tillbringa afto­

nen hos dem, en inbjudan, vi med stort nöje och intresse antogo.

Vi infunno oss således på utsatt tid i kolo­

nien, belägen i utkanten af Jerusalem, och mottogos på det hjärtligaste af mrs Spafford, koloniens värdinna, ty så får man nog, trots lik- ställighetsprincipen inom hemmet, kalla denna mycket behagliga amerikanska dam, och af hennes tvenne döttrar, mrs Spafford-Vester och miss Spafford.

Vi infördes i det stora, väl upplysta och hemtrefliga samlingsrummet, där kaminen spred en behaglig värme, särdeles angenäm för oss, som kommo från det kalla och ogästvänliga hotellet och den råa och regniga atmosfären utanför.

Den stämning, som alltigenom präglar hela kolonien, är så hjärtlig och ljus, att man ovill­

korligen känner sig intagen däraf, och man får genast känslan af, att här bo förnöjsam­

heten, idogheten och glädjen sida vid sida med sann gudsfruktan.

Köp Vänersborgs _BalskorT

Bästa svenska fabrikat!

Lätta! Eleganta.! Hållbara! E H varje sula stämplad med vidstående ■

fabriksmärke.

Tillverkas som specialitet efter ■ Wienermetod af

Aktiebolaget

A. F. Carlssons Skofabrik, ^j

Vänersborg.

Försälj es i minut hos de flesta sko- : handlande i riket.

!■■■■■.... ...■■■.... Ii.... .

När sedan rummet så småningom fylldes af bröderna och systrarna, hemkommande från slutadt dagsarbete, då såg man endast glada och förnöjda anleten, vänliga blickar och ljusa småleenden, och glada stämmor önskade oss, främlingar från det fjärran norden och därtill landsmän till så många af koloniens egna med­

lemmar, ett hjärtligt välkommen.

Mr Eliahu, en mycket angenäm och bildad man, som talade åtta främmande språk, under­

höll sig hela aftonen med oss på utmärkt svenska, förklarande koloniens tendenser och ekonomiska ställning, allt för omständligt att af mig här upprepas.

Engelska är det härskande språket inom kolonien, men flere af dess amerikanska med­

lemmar ha af sina’ svenska bröder och systrar lärt deras språk och tala det flytande; ara­

biska talas också af de flesta, isynnerhet de yngre medlemmarna.

Kl. 7 serverades middagen i matsalen på nedre botten, där samtliga medlemmar intaga sina måltider, ty oaktadt kolonien består af tre skilda boningshus, har den endast ett kök och gemensamt hushåll, hvilket systrarna sköta i tur och ordning.

Bordet var mycket nätt och fint dukadt och pryddes af härliga blommor, cyklamen, nar­

cisser, Sarons rosor och adiantum, som i öf- verflöd växa vilda i trakten.

Sedan vi intagit våra platser, inleddes mål­

tiden af en bordsbön, sjungen af samtliga när­

varande.

Flere af de unga flickorna, klädda i nätta hvita klädningar, kringbjödo de smakliga rät­

terna, hvaribland flere svenska, och dessa, de senare i synnerhet, smakade oss förträffligt, ut- ledsna som vi efter flere månaders resa voro på den alltid enahanda utländska hotelldieten.

Efter middagen samlades vi åter i den ge­

mensamma salongen, sedan vi på svenskt ma­

ner tackat för maten, en sed, som i utländingens ögon är mycket tilltalande.

Därefter började aftonens underhållning, be­

stående af sång och musik af koloniens lilla orkester, gymnastik och folkdanser, utförda af barnen till vår ära.

Vi blefvo särdeles angenämt öfverraskade, när samkvämet inleddes med svenska folk­

sången, väl sjungen i stämmor af barnen.

Då väcktes tankar på hem och fosterjord och alla de kära däruppe i höga norden — i norden, där nu höga drifvor täckte marken, bjällror pinglade och isen sträckte sig öfver fjärdarne, medan här nere, trots vintern, mar- . ken kläddes af blad och blommor och några timmar längre ner vid hafvet, i Jaffa, träd- gårdarne lyste af en oanad prakt i orange och grönt.

Och vi, nordens barn, sutto nu här i det land, hvilket se’n vår tidigaste barndom hägrat i ett underbart skimmer, hvars historia vi lärt älska som något heligt och stort och hvars

tvättas eller färgas billigast och bäst af Örgryte Kemiska Tvätt-

& Färgeri A.-BGöteborg.

: \jA

«Yoj>

IDUN 1907 6

S«»®»

vä

-~mM

_________

-1

äSTx^S

■>3:

•fei

> *

:....Mf

mark vi ej ens i våra djärfvaste drömmar hoppats få beträda . . .

Men jag väcktes ur mina drömmerier vid ljudet af en rask marsch och trampet af en trupp käcka, unga flickor och gossar, som skickligt utförde flere nummer af drill, d. v. s. gym­

nastik af det slag, som myc­

ket användes i England, mest liknande danser med piano­

ackompanjemang, samt en blom­

sterdans och en bonddans i svenska national dräkter. Dessa danser omväxlade med flere nätta recitationer, sånger och musiknummer.

I synnerhet tilltalande var

SVENSK-AMERI­

KANSKA KOLONIEN I JERUSALEM.

1. EXTERIÖR.

2. ÖFRE GÅRDEN MED LOGGIAN.

3. MRS VESTER, MRS OCH MISS

SPAFFORD.

en recitation på engelska af en liten brunhyad, svartögd in­

föding, en allas favorit, en parfvel på fem år från den muhammedanska skolan.

Af denna skola, som består af 300 barn, har miss Spafford helt och hållet ledningen. Den muhammedanska styrelsen har särskildt anmodat kolonien att åtaga sig undervisningen och uppsikten öfver den, ett bevis på det stora förtroende denna kristna församling åtnjuter af muhammedanerna i Jerusalem.

Flickorna i denna skola ut­

föra de mest förtjusande bro­

derier och handarbeten af alla

SVENSK-AMERI­

KANSKA KOLONIEN I JERUSALEM.

4. BLANDBLOMMOR OCH BLAD. 5. SAM­

LINGSRUMMET.

6. MR ELIAHU.

7. MATSALEN. 8 ARBETSRUMMET.

'wsmmnmi

AUA'PASSÄ7fEf@iRB:ST10ALIR!

T

passagerarne, hvilka till sista plats fylla de ljusstrålande kupé- V

•i erna, se med spejande ögon ut i mörkret. Hvad är det som döljer f sig bakom töcknet därborta, hvilka vidunderliga, oväntade perspektiv

skola öppna sig i den nya årsmetropolen, från hvars ljuskällor en svag rodnad redan färgar horisontlinjen?...

Nu skär en skarp signal sin skåra i vagnsbullret, farten minskas . . . åter en hviss­

ling, och tåget står stilla på 1907 års station. . . Kupédörrarna slås upp, passa­

gerarne storma ut, det nya årets rena vinterluft sköljer deras ansikten, som lysa af glädje, af mod, hopp och förväntan. Nu skall lifsfejden begynna på nytt, syftena ställas högre, viljekraften försätta större berg. Men striden skall stå under ljusa fanors vaj och utkämpas i den friska lifsåskådningens tecken. Med denna

__ förhoppning tillönska vi vår läsekrets __ «_

ett godt nytt

:V«;:

MI

•f-jhh'NGA 5eRcNTZ

A. Blomberg foto.

slag och de uppfostras af sina kristna lärarin­

nor till nyttiga medlemmar af sitt eget muham­

medanska samhälle.

Mrs Spafford, som vänligt underhöll sig med mig under aftonens lopp, gaf mig många in­

tressanta skildringar ur det nyttiga och väl­

signelserika lif koloniens medlemmar föra.

“Vi finna alla fullt upp med arbete både inom och utom koloniens väggar,“ sade mrs Spafford, “och om hvar och en af oss ägde tio händer, funnes här ändå arbete åt dem alla!“ —

Koloniens verksamhetsfält är mycket mång­

sidigt och vidsträckt. I staden, i samma hus som Grand Hôtel, äger den en stor butik, där varor, till största delen tillverkade i koloniens verkstäder, försäljas: föremål af oliv- och ce- derträ, antika och nya silfversaker, vackra och konstnärliga arbeten i pärlemor, hvaraf svarf- ning och skärning bedrifvas i stor utsträckning i Jerusalem och i synnerhet i Betlehem, foto­

grafier och vyer från koloniens egen ateljé och tusen andra för främlingen intressanta föremål. I den ofvannämnda muhammedanska samt i deras egen skola inom kolonien arbeta dess medlemmar med oförtröttadt nit, och som sjuksköterskor äro systrarna mycket efter­

sökta.

Vid tiden för vårt besök voro Here af dem ute i tjänstgöring i judiska och muhammedan­

ska hem. Så hafva dess medlemmar naturligt­

vis sina enligt årstiden förekommande sysslor i sina vin-, oliv- och trädgårdar och på sin farm, hvaraf produkter i kök och visthus be­

redas och förvaras till eget och nödställdas behof.

Men det engelska ordspråket: “All work and no play makes Jack a dull boy“, tillämpas nog också inom kolonien, ty dess medlemmar finna tid att ibland ägna sig åt sång och mu­

sik, hvarom vittnade den lilla orkesterns ut­

märkta prestationer, åt målning efter naturen, åt tennissport och, under den vackra årstiden, utflykter till de sköna dalarne och bergsslutt­

ningarna kring Jerusalem och Jeriko, då mas­

sor af vilda blommor insamlas, som pressade och uppklistrade på kort sedan säljas till tU' risterna som minnen från den heliga staden,

Bland koloniens medlemmar finnas flere- ur artistisk synpunkt rikt begåfvade krafter, därom vittnade vackra taflor på salongens väg­

gar, och den ende etsaren i Jerusalem är ea helt ung manlig medlem, som ock visar stora, anlag för målning, skulptur och träskärning.

Af invånarne i Jerusalem tyckas koloniens medlemmar vara mycket aktade och afhållna,, och den äger sina bästa vänner bland judarna:

och muhammedanerna.

Vid jultiden inbjudas alla dessa vänner och många andra till aftonunderhållningar af samma slag, som den vi fingo nöjet att bevittna. På julaftonen har kolonien sin egen fest med gran, musik, sång och julklappsutdelning åt barnen.

På denna välsignade kväll öppnas dörrarna på vid gafvel, så att hviiken förbigående främ­

ling, som så önskar, kan komma in och taga del i denna barnens fest.

Till nästa högtidsafton inbjudas de muham­

medanska manliga vännerna till ett antal af ungefär 80 à 90. Som den muhammedanska kvinnan ej får visa sitt ansikte för en främ­

mande man, endast för sin herre och hus­

bonde, kan hon ej inbegripas i denna fest, där­

för arrangerar kolonien en annan afton ett samkväm till hennes ära med paschans hustru i spetsen. Inga fullvuxna manliga individer fa den kvällen visa sig, och därför måste den lilla orkestern, hviiken består af flere man­

liga medlemmar, spela bakom en hög skärm.

En annan kväll inbjudas alla de kristna