Ingår i: samla.raa.se
I Ansarve hage i Tofta socken, några mil söder om Visby, ligger längs en liten avtagsväg ned mot Gni- svärds fiskeläge Gotlands största skeppssättning (fig. 1). Den konvojeras av minst ytterligare två stenskepp, ett röse samt några mindre stensätt- ningar. Den av länsstyrelsen uppsatta skylten be- rättar om bronsålderns liv på Gotland, och skepps- sättningstraditionen i synnerhet. I skyltens ned- re kant berättas också om en stensamling strax norr om vägen: »… en gravläggning från sten- ålderns slut. Den är byggd av väldiga gråstens- block och antas ha varit en dös – den enda som hittats på Gotland.»
Skeppssättningar som den vid Ansarve place-
ras i den yngre bronsåldern (1100–500 cal BC), och här uppträder de tillsammans med den kan- ske östligaste stenåldersgraven av megalitkarak- tär i norra Europa. Fastän de båda anläggningar- na flera gånger genomgått arkeologiska under- sökningar så har dessa endast riktats mot den för stunden intressanta perioden och lämningen.
Den mindre väg som idag skiljer de båda monu- menten åt utgör således en gräns både i tid och i rum. Fastän avståndet dem emellan är bara 30 meter.
Vid utgrävningen av megalitgraven (den så kallade »dösen») sommaren 1984 gjorde man ett intressant fynd: en sekundärgrav. Benen av en
Stenskeppen i Ansarve hage
– förtöjda i sitt förflutna?
Av Joakim Wehlin
Wehlin, J., 2011. Stenskeppen i Ansarve hage – förtöjda i sitt förflutna? (The Ansar- ve stone ships – anchored in their past?). Fornvännen 106. Stockholm.
In a pasture 17 km south of Visby on the Baltic island of Gotland are two of the province's largest stone ships. Scholars generally date such monuments to the Late Bronze Age, c. 1100–500 cal BC. Near the largest stone ship at Ansarve, which measures 45 meters in length, is the island's only known megalithic tomb. It dates from the Middle Neolithic (more exactly, 3500–2900 cal BC) and was thus erected more than a thousand years before the stone ships.
The site has seen several archaeological excavations, each concentrating on one specific period and structure: either the megalithic tomb or the stone ships. A 1984 excavation of the megalithic tomb yielded indications of repeated re-use during the Bronze Age and Early Iron Age, but the nearby stone ships were not discussed in the fieldwork report or later publications.
The pasture at Ansarve holds some of the most prominent prehistoric monu- ments on Gotland, but they have never been discussed in the same context. A mod- ern road through the site separates the megalithic tomb from the largest stone ship.
This paper attempts to bridge that division. The theoretical framework used is developed from the works of Maurice Halbwachs, Paul Ricoeur, Pierre Nora and Paul Connerton considering collective memory, memory and place, and memory and history.
Joakim Wehlin, Instutionen för Historiska studier, Göteborgs universitet och Institutionen för Kultur, energi och miljö, Högskolan på Gotland, Cramérgatan 3, SE–621 67 Visby joakim.wehlin@hgo.se
kvinna påträffades strax söder om den centrala konstruktionen och daterades först med14C till yngre bronsåldern eller äldsta järnåldern. 2010 visade dock en förnyad analys att begravningen snarare skett omkring år 1, vid skiftet till romar- tiden (fig. 4; tab. 1). I kammaren fanns en brons- tutulus från bronsålderns period II samt spridda ben som med14C daterades till äldre bronsåldern, 1870–1510 cal BC. Senare tandemacceleratorda- teringar av andra ben från megalitgraven har gi- vit en äldsta datering till 3500–2930 cal BC (Bä- gerfeldt 1992, s. 22; Lindqvist 1997, s. 356, fig. 5).
Platsen har alltså begagnats som begravnings- plats från mellanneolitikum via bronsåldern och in i äldre järnåldern. Därav får den en särskild karaktär och komplexitet som jag med följande text vill belysa utifrån en diskussion om kollek- tivt minne, bruk och återbruk av forntida monu- ment (utifrån Nora 1989, 2001; Connerton 1989;
Halbwachs 1992; Ricœur 2005). I det följande skall ordet »plats» genomgående läsas i betydel- sen av engelskans place. Detta då den svenska be- tydelsen hänvisar till vilken naturlokal som helst, medan det i den anglosaxiska definitionen ingår att lokalen på något sätt berörts och/eller omfor- mats av människan (jfr Brink 2008).
Fornlämningsmiljö och utgrävningshistoria Artikelns huvudsakliga undersökningsområde är beläget ca 17 kilometer sydväst om Visby i Tofta socken på Gotland (fig. 2). Behandlade fastig- heter med fornlämningar är från norr räknat Fät- tings 1:35 (Raä 26:1), Ansarve 1:13 (Raä 14:3–4), Ansarve 1:54 (14:1–2, 15:1–4), Bjärs 1:4 (Raä 17:1–
2) samt Bjärs 1:12 (Raä 19:1). Berörda fornläm- ningar är fyra skeppssättningar, ett röse, fyra run- da stensättningar, en megalitgrav och ett järn- åldersgravfält. Två av John Nilén (1927) regist- rerade »yxboplatser» från stenåldern vid Nasu- me och Kroks ligger inom en kilometer från om- rådet. Samtliga berörda fornlämningar är be- lägna mellan 15 och 20 m.ö.h. och nära två kilo- meter från dagens strandlinje. Terrängen är täm- ligen flack moränmark, idag klädd i skog.
Den första utgrävningen i området utfördes 1912 av Hans Hansson och Karl Bolin. De kon- centrerade sig på megalitgraven (B i fig. 2 och 3) och fastslog att den verkligen var en grav. De fann enligt Nils Lithberg (1914, s. 93 f) tre mänskliga underkäkar. Benfynden från 1912 är dock mera omfattande än så: i SHM:s magasin finns ytterli- gare 4,4 kg ben (Lindqvist 1997, s. 362; SHM 31173). 1928 gick Harald Hansson i sin fars fot- spår och återvände till hagen, men nu inriktad på Fig. 1. Ansarve hage:
Gotlands största skeppssättning, Raä Tofta 14:1. Foto förf.
2009. —Gotland’s largest stone ship.
skeppssättningarna. Denna sommar grävde han ut och restaurerade det mindre skeppet (37 meter långt), tillsammans med den tre meter breda sten- sättningen belägen nordväst om och i direkt an- slutning till skeppet (D i fig. 2). Fynden från stenskeppet var sparsamma fastän man totalun- dersökte skeppet till en halvmeters djup. Sju me- ter från den södra stäven påträffades ett lager av svart, kolblandad jord utan ben, av Hansson tol- kat som ett brandlager möjligen från »… en ri- tuell eld, som kanske symboliserat bränningen av den döde». Inga fynd alls gjordes i den runda stensättningen och Hansson tolkade skeppssätt- ningen som en kenotaf (Hansson 1928).
Året därpå restaurerade Hansson det större
stenskeppet (fig. 1 och C i fig. 2), vilket idag är 45 meter långt och 7 meter som bredast. Hagen kar- terades, men ingen utförligare arkeologisk under- sökning utfördes då Hansson (1930) ansåg det av vikt »… att denna Gotlands största skeppssätt- ning bevaras orörd». Hansson grävde i stället ut ett av tre skepp belägna norr om megalitgraven och söder om Ramlemyr (då kallad Bottaremyr), Raä Tofta 26:1 (A i fig. 2). Han fann två krukor sida vid sida mitt i skeppet. Skyddande stenhällar bildade tak och väggar. Det ena kärlet var enligt Hansson en stor och bukig »askurna», fylld med brända ben och en halv pincett av brons. Det and- ra är en liten ornerad kopp med öra (Hansson 1929; 1930; SHM 19958).
Fig. 2. Undersöknings- området med dess förhis- toriska lämningar.
A: skeppssättning.
B: megalitgrav.
C: den största skeppssätt- ningen (jfr fig. 1).
D: skeppssättning.
E: röse.
F: järnåldersgravfält.
G: skeppssättning.
—Ansarve pasture with prehistoric monuments:
A: stone ship.
B: megalithic tomb.
C: great stone ship (cf.
fig. 1).
D: stone ships.
E: cairn.
F: Iron Age cemetery.
G: stone ship.
Först 1984 ägde nya utgrävningar rum, nu ut- förda av studenter från Stockholms universitet.
Inom ramen för Göran Burenhults projekt »Ar- keologiska prospekteringsmetoder» och Inger Österholms projekt »Gotlands stenålder» gräv- de man ut megalitgraven på nytt. Syftet var i hu- vudsak att »…vinna klarhet i om megalitgrav- traditionen upptagits på Gotland» (Bägerfeldt 1992, s. 7). Konstruktionen (fig. 4) består av en rektangulär kammare c. 1,5 x 3 meter med väggar av stora stenblock. Taksten saknas, men skall enligt en muntlig uppgift återgiven av Lithberg (1914, s. 94) »…för en längre tid sedan förts hem till gården» . Kammaren är omringad av en rektangulär ram av mindre kalkstensskivor, ca 5 x 7 meter. Konstruktionen tolkades 1984 som en rektangulär dös daterad till mellanneolitikum 3600–2900 cal BC (Lang 1985, s. 38 f; Bägerfeldt 1992, s. 7 ff; Wallin & Martinsson-Wallin 1997, s. 23).
Den osteologiska rapporten från 1984 be- handlar 547 människotänder som påträffats un-
der utgrävningen. Dessa gav ett minsta individ- antal på 16 vuxna (över 18 år) och 13 barn. Även en sekundärgrav påträffades som tidigare nämnts (fig. 4): med en kvinna som vid sin död var 40–
60 år gammal. På kraniets vänstra sida finns ett hål och ett område där benet är påverkat av infek- tion, sannolikt på grund av en trepanering som ledde till kvinnans död (Wallin & Martinsson- Wallin 1997, s. 24 ff).
Senare återfann man de nämnda övriga ben- fynden från 1912 års grävning. Christian Lind- qvist ägnade dem en ingående studie som pub- licerades 1997. Hans tidiga tandemaccelerator- dateringar (tab. 1) är intressanta då de tre ana- lyser som gjordes efter 1984 års undersökning endast visade en äldsta datering till äldre brons- åldern. Lindqvist (1997, s. 362 ff) uppmärksam- made att vissa ben från 1912 har en avvikande gråvit färg. Det tyder på att benen legat på mark- ytan en tid innan de tillvaratogs, vilket talar för en äldre störning på platsen, kanske under brons- åldern.
Fig. 3. Utgrävning 1912 under ledning av Hans Hansson och Karl Bolin. Mannen på bilden och fotografen oidentifierade. —Fieldwork directed by Hans Hansson and Karl Bolin in 1912. The man in the picture is unidentified.
Ansarve hage har som sagt använts för be- gravningar många gånger under förhistorien.
Dock finns inget som tyder på att någon be- gravning skett i den mindre av skeppssättningar- na söder om megalitgraven. Å andra sidan åter- fanns i den mindre skeppssättningen norr om
megalitgraven minst två urnebegravningar med brända ben som typologiskt genom pincett- och urnetyp kan placeras i period IV–V. Denna da- tering ligger också i linje med de fåtaliga absolu- ta dateringar av gotländska skeppssättningar som finns att tillgå (Pettersson 1982; Hallin 2003, Fig. 4. Plan över megalitgraven från utgrävningen 1984, med placeringen av den då funna järnåldersbegrav- ningen markerad (efter Bägerfeldt 1992, med tillstånd). —Plan of the megalithic tomb from the excavations in 1984. Location of the Iron Age burial noted.
2004, 2005; Carlsson & Widerström 2005; Saba- tini 2007, s. 120, 234). Samtliga hör till brons- ålderns period III–VI.
Den första kända aktiviteten på platsen har med megalitgraven att göra i perioden 3500–2930 cal BC. Den är en kollektivgrav som under detta skede brukas vid flera tillfällen. Under äldre brons- åldern (1700–1100 cal BC) återvänder man till graven, som framgår av en tutulus och14C-date- rade ben. Andra lämningar som tyder på aktivi- tet i närheten under samma tid är en hattformad tutulus (period II, SHM 6207) från en närbelä- gen åker samt ett bronsåldersröse (E i fig. 2). Un- der yngre bronsåldern verkar aktiviteten i hagen nå sin kulmen i och med uppförandet av skepps- sättningarna. Intressant är därtill den några sek- ler yngre sekundärgraven i megalitkonstruktio-
nens södra del, alltså på den sida som vetter mot den större skeppssättningen. Vad var anledning- en till att hon begravdes just där? Och varför tycks skeppssättningarna förtöja vid en megalit- grav uppförd flera tusen år tidigare?
Teoretisk utgångspunkt
Då de arkeologiska undersökningarna på platsen riktades mot var sin fornlämningstyp och förhis- torisk tidsperiod förbisågs platsens övergripande betydelse. Fastän 1984 års dateringar visade på ak- tivitet under bronsåldern riktades all uppmärk- samhet åt gravens konstruktion och de stenyxor och yxfragment av äldre typ som hittades i kamma- ren (Bägerfeldt 1992, s. 8, 18). Att man fann en se- kundärgrav som kunde vara samtida med skepps- sättningarna togs aldrig upp till diskussion.
AMS-dateringar av första kindtanden, människa, funna i megalitgraven vid Ansarve (Lindqvist 1997, s. 365) Osteo-kön Dödsålder Lab-nr Datering BP cal BC (1 σ) cal BC (2 σ) δ13C (‰ vs PDB) Kvinna 25–35 Ua-3783 4595 ± 65 3343–3039 3366–2922 -19,26
Man 35–45 Ua-3784 4555 ± 60 3307–2928 3349–2916 -19,28
? 17–25 Ua-3785 4640 ± 70 3360–3097 3499–2929 -19,57
Pre-AMS-dateringar från utgrävningen 1984 (Bägerfeldt 1992, s. 106)
Material Lab-nr Datering BP Cal (1 σ) Cal (2 σ) δ13C (‰ vs PDB)
Kol under konstr. St-9597 1515 ± 75 AD 528–612 AD 403–656 -23,6 Ben i kammaren St-10960 3370 ± 130 1778–1507 BC 1981–1401 BC -19,7 Ben fr. sekundär
skelettgrav St-10961 2530 ± 275 1000–358 BC 1372–1 BC -21,6
AMS-datering av den sekundära skelettgraven vid megalitgraven (Wallin 2010)
Material Lab-nr Datering BP Cal (1 σ) Cal (2 σ) δ13C (‰ vs PDB)
Ben fr. sekundär
skelettgrav Ua-39877 1965 ± 30 AD 4–69 41 BC – AD 85 -22,3
Pre-AMS-dateringar från stenålderboplatsen vid Nasume (Isedal 1985, s. 23; Österholm 1989, s. 144)
Material Lab-nr Datering BP cal BC (1 σ) cal BC (2 σ) δ13C (‰ vs PDB) Kol i kulturlager St-9733 5310 ± 350 4465–3712 4962–3353 -33,8
Kol i härd St-9596 4905 ± 345 4069–3331 4459–2867 ?
Kalibrerat i Calib Rev 5.0.1. Data set: Intcal04.14c (Reimer et al. 2004).
Tab. 1. 14C-dateringar från undersökningsområdet. —Radiocarbon dates from Ansarve pasture.
Få stora skeppssättningar som den i Ansarve hage har blivit föremål för undersökning; Raä Tofta 15:1, Gannarve i Fröjel och eventuellt Upp- garde i Vallstena tycks sakna spår av begrav ning- ar (Nylén & Manneke 1961; Nylén 1962; Man- neke 1967, s. 43 ff; Wickman 1978, s. 97 f; Eng - lund 1979, s. 53). Detta är intressant då inte heller den andra skeppssättningen i storleksordningen inom undersökningsområdet uppvisade någon tydlig gravläggning eller plundringsspår som kun - nat förvanska spåren efter en sådan. Forskningen om skeppssättningarna har mestadels fokuserat på skeppet som symbol tillsammans med skepps - sättningstraditionen i stort och dess förändring över tid (t.ex. Hansson 1927; Nylén 1958; 1959;
1972; Artelius 1996; Skoglund 2008). Det saknas ett perspektiv på dessa anläggningar som »min - nesplatser» och en diskussion kring deras möjli- ga minnesförhållanden. Den diskussionen är an - nars gammal och etablerad inom arkeologin (t.ex.
Lowenthal 1985; van Dyke & Alcock 2003; Jones 2007). Inte heller har spörsmål om forntida män- niskors förhållande till sin egen forntid förbisetts (t.ex. Bradley 2000; 2002). Glömskan har också diskuterats (t.ex. Forty & Küchler 1999), fast inte mycket jämfört med litteraturen om minnet.
En diskussion kring minne och minnesplatser (Halbwachs 1992; Nora 1989; 2001) kan bidra till en mera nyanserad tolkning av Ansarve hage, särskilt vad gäller de gotländska skeppssättning - arna och tendensen att tolka dem i enskildhet som gravar. Frågor om skeppssättningens upp- komst och det bakomliggande samhället kan gen - om en sådan studie beröras. Stenskeppets till sy - nes förvandlande karaktär, som länge gäckat fors- kare i våra försök att reda ut kronologin, kan där - med öppnas för diskussion. I det följande be trak - tar jag därför skeppssättningarna och mega lit - graven i Ansarve hage som monument och min - nesplatser, det senare i Pierre Noras mening.
»Minnen från vår forntid»
Maurice Halbwachs sökte i sina tidiga texter efter en skiljelinje mellan det individuella och det kol - lektiva minnet. Han menade att minnet är socialt konstruerat och att individer genom medlem- skap i en social grupp (främst släktskap, religion och klass) kunde nå, lokalisera och erinra sig sina minnen (Halbwachs 1992). Det handlar här om
två skilda dimensioner av det förflutna. Först den kända historien, vilken representeras i den ma - teriella kulturen. Till denna dimension hör den historia som folk förr kunde anse sig stå i direkt relation till: hit hör genealogi och släktskaps- förhållanden, alltså det nära förflutna. Den andra dimensionen utgör de av Halbwachs myntade
»kollektiva myterna» om det förflutna. Till den- na dimension hör den avlägsna historien som genom kollektiva minnen kan sägas »förvaltas av tiden», och som är immateriell. Den senare kan dock också kopplas till en plats i landskapet, vilket Nora i sin kanske mest citerade mening uttrycker så här: »Minnet fäster sig vid platser, historien fäster sig vid händelser» (2001, s. 386).
Nora skiljer mellan minnesmiljöer och minnes- platser. Det senare syftar på avsiktligt skapade minnesmärken. Minnesplatsen framträder såle - des när minnena försvinner, men minnena tycks också hålla sig krampaktigt fast vid dessa objek- tifierade platser. Minnena är enligt Nora person- liga, informella, brokiga och oordnade. Minnes - miljön handlar mera om känslomässiga närman- den, pågående hågkomster och erinringar. Min- net binder oss enligt Nora till ett evigt nu. Histo- rien å andra sidan utgörs av minnen som genera- liserats, kollektiviserats och reglerats. Historia är en avbildning av det förgångna till vilken man måste förhålla sig analytiskt och kritiskt. När de egentliga minnena försvinner övergår minnes- miljön till minnesplats och blir en objektifierad reflektion. Det subjektiva i historien blir en ob - jektifiering av minnet. De konkreta och subjekti- va uttryck som minnet tycks fästa sig vid står i kontrast mot historien. Nora är oroad av histo- riens acceleration i vår tid och hur den tycks slu- ka minnet och minnandet (Nora 1989; 2001;
Ronström 1998).
Dessa minnesplatser bör kunna ses som ut - tryck för ett minnesmedvetande som lyckats över- leva historien. Vår tid ropar enligt Nora efter minnen därför att de har övergivits. Detta resul- terar i en iver att bygga upp museer, arkiv och kyrkogårdar, samt att skapa och bevara monu- ment, vilka då får utgöra gränsmarkeringar mot en annan tid. Nora skiljer mellan detta »ar kiv- minne« och »pliktminnet«, vilket i stället når oss utifrån, som ett personligt ansvar att minnas.
Det tenderar att försvinna om ingen tar ansvaret
att återskapa det. Slutligen diskuterar Nora en tredje minnestyp, »distansminnet». Här ser han ett förhållande till det förflutna som ett slags bryt- ning i jämförelse med nuet, och på liknande sätt mellan nuet och framtiden. Det förflutna hålls på avstånd, och då ingen kan säga vad det förflutna kommer att »skapas» av härnäst uppstår ett slags ångest när det uppdagas att varje liten lämning kan användas för att skapa historia. Minnet fjätt- rar oss vid det eviga nuet. Dess emotionella och magiska ställning ger plats för det som passar sig.
Den kritiska historien däremot representerar det förflutna och framträder som allas och på samma gång ingens (Nora 1989; 2001; Ronström 1998).
Distansminnet är ett historiskt minne där en person inte minns direkt utan måste stimuleras på indirekt väg (läsa, lyssna eller delta vid evene- mang där man minns tillsammans). På så vis är det förflutna sparat och tolkat av sociala institu- tioner, och följaktligen blir det förgångna en social konstruktion, delvis om inte helt formad av samtiden (Halbwachs 1992; Ricœur 2005, s.
486 ff). Minnet å sin sida vänder sig bara till den grupp/institution som binds samman av det. Det finns således lika många minnen som det finns grupper/institutioner och, som Ronström ut - trycker det (ms. 1998), samtidigt som minnet är individuellt och specifikt så är det också kollek- tivt och mångbottnat.
Förankra
Fastän Nora har en ganska pessimistisk vision av historiens slukande av minnet så kan man med denna teoretiska utgångspunkt närma sig forn- lämningsplatser utifrån ett nytt perspektiv. Det kan skänka en djupverkan, en annan förståelse och tolkning av i detta fall Ansarve hage. För his- toriebruket har pågått i alla tider, för att skapa mening och uppmana till handling, och således har historien en existentiell betydelse, både för individen och för kollektivet. Vi positionerar hela tiden vår tillvaro utifrån nuet: bruket av det för- flutna och framtiden blir därför av stor vikt (Peter Aronsson, muntligen 2009-03-25). Augustinus hade liknande tankar redan 300 e.Kr.:
Det är inte riktigt att säga att det finns tre tider – den förflutna, den pågående och den kommande; kanske är det riktigare att säga
att följande tider finns: det förflutnas nu, det pågåendes nu och det kommandes nu. Dessa tre finns nämligen i mitt medvetande – någon annanstans ser jag dem inte. I nuet minns vi det som förflutit, i nuet ser vi det som pågår, i nuet är vi nyfikna på det som skall komma. (Augustinus, Bekännelser, bok 11, kap. 20:26.)
Om vi först försöker se utifrån nuet för de män- niskor som uppförde skeppssättningarna i Ans ar- ve hage så finner vi en på intet vis jungfrulig plats. Här fanns historia, troligen både det kända nära förflutna i röset och den mera avlägsna his- torien i återanvändandet av megalitgraven. Sä- kerligen fanns myter och berättelser om platsen och denna megalitkonstruktion. Frågan är dock varför man under den yngre delen av bronsål - dern förankrade sig mera markant och visuellt i landskapet vid den åldriga anläggningen. För oav- sett vad man hade för idéer om megalitgravens forna användning och betydelse så var de, om vi följer Halbwachs tankegång, ett av samtiden so - cialt konstruerat minne.
När stora samhällsförändringar äger rum för - ankrar man sig gärna vid det förflutna för att ska- pa stabilitet och identitet. Om det vittnar vår när maste historia vid flera tillfällen. Ser vi så på den yngre bronsåldern anar vi också här ett sam - hälle statt i förändring. Dan Carlsson (1983, s. 26 f) har exempelvis hävdat att det på Gotland tycks ske en övergång under bronsåldern mot ett mer intensifierat nyttjande av jorden. Han ser som många andra forskare efter honom rösena som revirmarkeringar i landskapet (Bertilsson 1987;
Björhem & Säfvestad 1993; Carlie 1994). Gunilla Hallin (2002, s. 84 f) menar för Gotlands del att gravmonumentens utformning förändras under denna period från rösen till skeppssättningar.
Dock tycks inte alla rösen överges, och hon anty- der att skeppssättningarna kan representera blott en viss grupp i samhället. Om en samhällsföränd- ring under den yngre bronsåldern vittnar också den nya traditionen att etablera gravfält (The - déen 2004, s. 170). Detta tillsammans med skepps- sättningarnas kontinuitet in i järnåldern har ock- så Erik Nylén uppmärksammat för Gotlands del (1958; 1961; 1972).
Här ser vi framför allt två riktningar i diskus-
sionen. Först ett funktionellt perspektiv, där en förankring vid det uråldriga monumentet ses som en metod att tillskansa sig den lokala histo- rien och samtidigt skapa ett ideologiskt förhål- lande till platsen. Möjligen satte man sig därmed i relation till den »skapade» avlägsna historien och spår man menade att förfäderna lämnat på platsen. Man byggde sig helt enkelt in i historien och således också i marken. Det andra perspek- tivet är mera sakralt, fastän man skönjer ett visst politiskt syfte även här, som Hallins (2002, s. 85) notering att skeppssättningen kanske tillhörde en viss grupp eller institution. De båda perspek- tiven kan föras samman, men av vikt för den fort- satta diskussionen är att de större skeppssättning- arna i Ansarve hage inte behöver betraktas som gravar. Järnåldersgravfältet i området (F i fig. 2) tar tydligt rumsligt avstånd från hagens övriga monument. Så är dock inte fallet på vissa andra gotländska lokaler (som Gålrum i Alskog och Domarlunden i Lärbro) där gravfält anlagts i direkt anslutning till skeppssättningar. Skönjer vi här en grupp eller institution i bronsålderns samhälle som under denna period av någon an - ledning utmärker sig? Man kan sätta en sådan grupp eller institution i samband med skepps - symboliken som når sin kulmen under yngre bronsåldern i såväl hällristningar som bronsföre - mål och stenmonument.
Driva
En ankring till sjöss är sällan varaktig. För att för - stå människorna bakom de monumentala sten - skeppen i Ansarve hage är likaså minnet och en förståelse för platsens ständiga förändring värda att dryfta. För att upprätthålla den konstruktion av kollektivt minne och tillverkade förfäder som man byggt på platsen behövdes praktiker för kontinuerligt underhåll. Folk kommunicerar och minns sitt förflutna genom recitation av muntli- ga traditioner och genealogier, förändring och förvandling av landskap, monumentbyggnation, danser, sånger och ritualer samt tillverkning och bruk av föremål (Bradley 2000; Lillios 2003, s.
129). Enligt Paul Connertons (1989, s. 72) dis - kussion av hur grupper och samhällen minns så upprätthålls minnet antingen genom explicit min- ne eller genom kroppsliga praktiker. De senare inkluderar upprepning, både av vardagliga syss -
lor och av ceremoniella handlingar som bevarar det förflutna och för det in i nuet. Hur spårar man sådana handlingar i det arkeologiska mate- rialet? Även om skeppssättningen var en ny typ av monument i landskapet så innehåller alla be- gynnelser något slag av återknytning till det som varit (Connerton 1989, s. 16). Följaktligen borde på en plats som denna en rad ritualer och andra praktiker ha ägt rum: handlingar som, om man följer Adrian Forty & Susanne Küchlers resone- mang (1999, s. 63), ofta sker i anslutning till monument. Därför är en förståelse av platsen och närmiljön viktig för en större insikt i det enskil- da monumentet, i detta fall skeppssättningen och i viss mån megalitgraven. Är det möjligen spår av sådana handlingar som vi kan se i sekundärbe- gravningarna i och omkring megalitgraven och i de, av Hansson (1928) uppmärksammade läm - ningarna efter »en rituell eld»?
Viktigt att förstå är som Julian Thomas på - pekar (2007, s. 261) hur uppbyggda strukturer kan vara minnesfulla på en rad olika vis, med oli- ka minnen som verkar parallellt. Först och främst blir monumenten arenor för rituell praktik, särskilt gravöverbyggnader där levande observa- törer deltar i direkt rumslig närhet till kvarlevor- na av den döde. Men de återknyter också till åld - riga former av arkitektur, som stora hallbyggna- der och dödshus. Även andra formelement som förhöjningar, diken, stenar och stolpar kan möj - liggöra serier av erinringar i underhållet av ri- tuell praktik och sociala relationer. Arkitekturen på en plats kan styra människors rörelser, få dem att se åt ett visst håll eller förhålla sig till varandra på ett speciellt vis (Thomas 2007, s. 261). Ett ex - empel på detta undersöktes 1977 vid Uppgarde i Vallstena, där man avtäckte konturen efter en lika stor skeppssättning som den största vid An - sar ve genom maskinavbaning (Englund 1979, s.
53). I direkt anslutning och i skeppskonstruktio- nens förlängning fanns en rad av 15 ovala härdar (ca. 1,2–1,8 m) fyllda med skörbränd sten och kol (Wickman 1978, s. 97 f).
Thomas diskuterar också skillnaden mellan det förgängliga i landskapet och hos monumen - tet och det som bevaras över generationer. Till skillnad mot exempelvis en träkonstruktion har stenmonument en tendens att förändras omärk- ligt över tid, och de blir således sina egna minnes-
märken (Thomas 2007, s. 264). Viktigt är här att även om det enda som återstår av dessa förhis- toriska monument idag är sten, så kan andra ma - terial ha ingått i konstruktionen genom tiderna, som trädetaljer. Lämningar efter sådana detaljer har diskuterats, exempelvis de möjliga stolphål som hittades mitt i skeppssättningarna man grävt ut vid Gannarve i Fröjel och Gane i Väte (Nylén
& Manneke 1961, s. 4; Manneke 1967, s. 48; Zerpe 1998, s. 13). Det tydligaste exemplet på en möjlig träkonstruktion grävdes dock ut vid Fardume i Rute 1980–81. Där hittade man en distinkt rät - vinklig mörkfärgning kring stäven på en av de undersökta skeppssättningarna. Jordprov togs från mörkfärgningen men det rapporteras inte om några funna trärester i publikationen. Dock hittades träfibrer på annat håll i samma skepps - sättning (Pettersson 1982, s. 31 f). Ann-Marie Pettersson (1982, s. 108) tolkade mörkfärgningen som spår av en träkonstruktion och föreslog att de parallellställda stenarna i relingen kan ha fun - gerat som stöd för plankor eller dylikt.
Kasta loss
Diskuterar man de större skeppssättningarna i Ansarve hage som för sin tid skapade minnes- platser kan man nyansera tolkningen av dem och kasta loss från gamla tolkningar, exempelvis rö - rande den av Hansson antagna kenotafen. Att historien och senare arkeologisk forskning givit skeppssättningarna en generell tolkning som gra- var behöver inte betyda att samtliga hör dit. Min pågående studie av Gotlands nära 400 kvarva - rande skeppssättningar visar på stor variation.
Den tycks inte kunna förklaras av någon krono- logisk utveckling grundad i neolitikum eller i tan- ken om dödsskeppet. Inom undersökningsom- rådet finns dels skepp byggda av tätt lagda stenar med de högsta i stävarna och de lägsta mitt på, dels större skepp med glest ställda större sten- block och markerade midskeppsstenar. Det finns sålunda minst två visuellt skilda typer av skepps - sättningar som kan föra oss närmare en nyanse- rad tolkning av den generella fornlämningsty - pen. Fastän vissa skeppssättningar inte innehål - ler gravar så utesluter det inte att be gravningar och därtill hörande praktiker skedde i anknyt- ning till dem. Vi kan notera järnåldersgraven in -
till megalitmonumentet vid Ansarve som gräv - des ut 1984. Kvinnan i fråga begravdes obränd och utan oförgängliga föremål, detta under en pe - riod när både skelett- och brandgravar före kom - mer (Cassel 1998, s. 42).
På Gotland återupptar man traditionen att begrava sina döda obrända vid övergången till järnåldern. Inte ovanligt vid denna tid är att de döda placeras i skeppsformade stenkistor (Nylén 1958; 1961; 1972). I fem fall har man också på träf - fat obrända sekundärgravar inom och i anslut - ning till skeppssättningar på Gotland. Några ha - de fördärvat tidigare brandgravar medan andra låg avskiljda från skeppssättningen i fråga. Samt - liga har tolkats som hörande till den äldsta delen av järnåldern (Schnittger 1920, s. 44; Hansson 1927, s. 72 ff; Hansson 1928b). Då den absoluta dateringen av skelettgraven från 1984 års ut gräv - ning vid Ansarve är bred i sitt tidsspann (1370–1 cal BC; tab. 1) kunde den lika gärna ligga i den äldsta järnåldern. Därför sändes ett nytt prov för analys 2010. Den nya dateringen är 40 cal BC – 90 cal AD (tab. 1).
På så vis knöts en begravningshandling till platsen och monumentet även om det inte sked- de direkt inom det. Den begravda kvinnan fick spela en till synes viktig roll i återbruket av det gamla monumentet, där aktiviteter också pågått redan under äldsta bronsåldern. Oavsett vilken samhällsställning den döda hade fyllde troligen hennes begravning också en parallell och kanske viktigare funktion, nämligen att ankra i det för- flutna och införliva samtiden i platsens och mar - kens historia. Som en ganska gammal person hör de hon väl till den äldre generationen. Således blev hennes grav bättre förtöjd i den åldriga kon- struktionen, ett monument som möjligen också hyste hennes kända släktband.
Närmar vi oss Ansarve hage som minnesplats under den yngre bronsåldern och äldsta järn - åldern så möter vi en plats som användes för att vidmakthålla social och/eller religiös stabilitet under en period av samhällsförändring. En plats som denna, vare sig den tolkas som begravnings - plats eller ej, var sannolikt en landskapsposition där det kollektiva minnet förvaltades och upprätt- hölls.
Tack
Tack till Elisabeth Arwill-Nordbladh som tidigt upp- muntrade mig att publicera föreliggande text och för hennes kommentarer till artikelns upplägg och språk.
Tack också till Paul Wallin vars projekt »Neolitiska livsstilar» finansierade den nya 14C-analysen av kvin - nograven. Även Helene Martinsson-Wallin har varit till stor hjälp under arbetets gång.
Referenser
Artelius, T., 1996. Långfärd och återkomst – skeppet i brons- ålderns gravar. Riksantikvarieämbetet Arkeologis- ka Undersökningar, Skrifter 17. Göteborg.
Augustinus bekännelser. Övers. B. Ellenberger. Andra upp lagan 2003. Skellefteå.
Bertilsson, U., 1987. The rock carvings of northern Bohus- län: spatial structures and social symbols. Stockholms universitet.
Björhem, N. & Säfvestad, U., 1993. Fosie IV: bebyggel - sen under brons- och järnålder.Lunds universitet.
Bradley, R., 2000. An archaeology of natural places. Lon- don.
– 2002. The past in prehistoric societies. London.
– Brink, S., 2008. Landskap och plats som mentala konstruktioner. Facets of archaeology: Essays in hon- our of Lotte Hedeager on her 60th birthday. Oslo Ar - chaeological Series 10. Oslo.
Bägerfeldt, L., 1992. En studie av neolitikum på Gotland.
Problem och konsekvenser, utifrån undersökningen av en dös och neolitiska lösfynd. Gamleby.
Carlie, A., 1994. På arkeologins bakgård. En bebyggelsear- keologisk undersökning i norra Skånes inland baserad på synliga gravar. Lunds universitet.
Carlsson, D., 1983. Bronsåldern – tiden för kulturland- skapets territoriella framväxt och etablering på Gotland. Struktur och förändring i bronsålderns samhälle. Rapport från det Tredje nordiska symposiet för bronsåldersforskning i Lund 23–25 april 1982. Lund.
Carlsson, D. & Widerström, P., 2005. Arkeologisk slut- undersökning Stora Vikers 1:94, Lärbro socken, Got- lands län och kommun. ArkeoDok. Visby.
Connerton, P., 1989. How societies remember. Cambridge.
Englund, S., 1979. Skeppssättningar. Falck, W. (red.).
Arkeologi på Gotland. Visby.
Forty, A. & Küchler, S. (red.), 1999. The art of forgetting.
Oxford & New York.
Halbwachs, M., 1992. On collective memory. Chicago.
Hallin, G., 2002. Kummel, skepp och koksten – en studie om bosättningsområden och social struktur under bronsål- dern på Gotland. Hemse.
– 2003. Undersökning av en skeppssättning i Liffride 1:8, Alskog socken september 2003. Delrapport I. Eget förlag.
– 2004. Undersökning av en skeppssättning i Liffride 1:8, Alskog socken september 2004. Delrapport II. Eget förlag.
– 2005. Undersökning av en stenssättning i Liffride 1:8,
Alskog socken september 2005. Delrapport III. Eget för- lag. www.arkeologigotland.se/aktuella_gravningar/
Liffride_Rapport_2005.pdf
Hallström, A., 1971. Boplats och gravar på Nygårds- rum i Vallstena, Gotländskt Arkiv. Visby.
Hansson, H., 1927. Gotlands bronsålder. KVHAA. Stock - holm.
– 1928a. Berättelse över undersökning av skeppssättning och rund stensättning vid Ansarve i Tofta s:n, Gotland.
Arkivrapport ATA dnr 5295/28.
– 1928b. Berättelse över undersökning av två skelettgra - var vid Bjestafs, Sanda s:n, Gotland. Arkivrapport ATA dnr 5314/28.
– 1929. Preliminär rapport om undersökning av skepps - sättning nära Ansarve, Tofta s:n, Gotland. Arkivrap- port ATA dnr 4603/29.
– 1930. Arkivrapport ATA dnr 2697/30.
Isedal, E., 1985. Stenåldersboplatserna i Hall och Tofta sock- nar på Gotland. En analys av yxmaterialet.Uppsats i på - byggnadskursen i arkeologi. Stockholms universi tet.
Jones, A., 2007. Memory and material culture. Cambridge.
Cassel, K., 1998. Från grav till gård. Romersk järnålder på Gotland.Stockholms universitet.
Lang, R., 1985. Gotlands tunnackiga flintyxor. Uppsats i påbyggnadskurs i arkeologi. Stockholms universitet.
Lillios, K.T., 2003. Creating memory in prehistory:
the engraved slate plaques of southwest Iberia. van Dyke, R. & Alcock, S.E. (red.). Archaeologies of memo- ry. Malden.
Lindqvist, C., 1997. Ansarve hage-dösen. Tvärveten- skapliga aspekter på kontext och den neolitiska för - ändringen på Gotland. Åkerlund, A. et al. (red.) Till Gunborg. Arkeologiska samtal.Stockholm.
Lithberg, N., 1914. Gotlands stenålder. Stockholm.
Lowenthal, D., 1985. The past is a foreign country, Cam- bridge.
Manneke, P., 1967. Restaureringen av skeppssättnin- gen vid Gannarve i Fröjel. Gotländskt arkiv. Visby.
Nihlén, J., 1927. Gotlands stenåldersboplatser. Uppsala uni - versitet.
Nora, P., 1989. Between Memory and history: Les lieux de mémoire. Representations 26. Berkeley.
– 2001. Mellan minne och historia. Sörlin, S. (red.) Nationens röst – texter om nationalismens teori och prak- tik.Stockholm.
Nylén, E., 1958. Gotländska gravformer och deras be - tydelse för kronologien, Tor 1958. Uppsala.
– 1959. Gotlands murade rösen och bronsålderns fjärrhandel. Gotländskt Arkiv. Visby.
– 1961. Spiraltutuli, deras användning och datering.
Tor1961. Uppsala.
– 1962. Gotland, Fröjel sn. Gannarve. Rapport över un - dersökning av obränd gravläggning jämte förmodad grav intill skeppssättning. Arkivrapport ATA dnr 4724 /62.
– 1972. Mellan brons- och järnålder. Ett rikt gravfynd och dess datering med konventionell metod och C14. Stock- holm.
Nylén, E. & Manneke, P., 1961. Gotland, Fröjel Sn. Gan- narve. Rapport rörande restaurering av skeppssättning.
Arkivrapport ATA dnr 4724/61.
Pettersson, A-M., 1982. Skeppssättningar i Rute. En un der- sökning av sex gravar från den yngre bronsåldern. Visby.
Reimer, P.J., et al. 2004. Intcal04 Terrestrial radiocarbon age calibration, 0–26 cal kyr BP. Radiocarbon 46:vol.3.
Ricœur, P., 2005. Minne, historia, glömska. Göteborg.
Ronström, O., manus 1998. Minnesplatser och minnes- miljöer.Opublicerad artikel inom forskningsprojek- tet Kulturarvspolitik. Högskolan på Gotland. Visby.
Sabatini, S., 2007. House urns. A European late Bronze Age trans-cultural phenomenon. Göteborgs universitet.
Schnittger, B., 1920. Gottländska skeppssättningar från bronsålderns slut och järnålderns början. Aarbøger for Nordisk Oldkyndighet og Historie 1920. Köpenhamn.
Skoglund, P., 2008. Stone ships: continuity and change in Scandinavian prehistory. World Archaeology 40:3.
London.
Stenberger, M., 1936. Gotland och den äldsta järn ål - derns gravskick. Fornvännen 31.
Thedéen, S., 2004. Gränser i livet – gränser i landskapet.
Stockholms universitet.
Thomas, J. (red.), 2007. Place and memory: excavations at the Pict's Knowe, Holywood and Holm Farm, Dumfries and Galloway, 1994-8. Oxford.
van Dyke, R., & Alcock, S.E. (red.), 2003. Archaeologies of memory. Malden.
Wallin, P., 2010. Neolithic Monuments on Gotland.
Baltic Prehistoric Interactions and Transformations:
The Neolithic to the Bronze Age.Visby.
Wallin, P. & Martinsson-Wallin, H., 1997. Osteologi- cal analysis of the skeletal remains from a mega- lithic grave in Ansarve, Tofta parish, Gotland. Bu - renhult, G. & Bartholin, T.S. (red.). Remote sensing 1.Eget förlag. Tjörnarp.
Wickman, G., 1978. Undersökningar i Vallstena. Got - ländskt arkiv. Visby.
Zerpe, L., 1998. Undersökning av en skeppssättning i Gräne – ett samarbete mellan Väte hembygdsföre - ning och Gotlands fornsal. Gotländskt Arkiv. Visby.
Österholm, I., 1989. Bosättningsmönstret på Gotland un - der stenålder. En analys av fysisk miljö, ekonomi och social struktur.Stockholms universitet.
Summary
This paper treats the largest stone ship on the island of Gotland and its landscape and mind- scape context. Erected in Ansarve pasture in Tof- ta parish, c. 17 km south of Visby, this great stone ship is associated with two smaller ones to the south. To the north, only 30 metres away, lies a megalithic tomb, so far the only one known from Gotland. The megalith (interpreted as a dolmen) dates from c. 3500–2900 cal BC. Scholarly con- sensus currently places the stone ships of Got- land in the Late Bronze Age, 1100–500 cal BC.
The site has seen repeated archaeological ex - cavations, but the results have not been placed in a joint context. The structures have been treated separately, probably because their construction dates differ by 1500–2000 years. This is interest- ing as for example, a secondary burial was found during the 1984 campaign in the pavement out- side the chamber of the megalithic tomb. This bu - rial of an older woman, dated to the Late Bronze Age or Early Iron Age using pre-AMS radiocar- bon dating, has recently been re-dated and placed about AD 1, the beginning of the Roman Iron Age.
Why were the stone ships built here, as if moor- ed to the megalithic tomb? Why was the Early Iron Age woman buried in the tomb's pavement?
Should the large stone ships be interpreted as graves, as ritual sites, or both? This paper takes on those questions in relation to the biography of place, collective memory and use and re-use of prehistoric sites. This perspective allows a discus- sion on the remains as “places of memory” and their relations to other prehistoric structures which have not previously been taken into account regarding the stone ships of Gotland, though this is a familiar topic in archaeology. The theoretical foundation for the discussion is found in works by Maurice Halbwachs, Pierre Nora, Paul Con- nerton and Paul Ricœur.
My aim with discussing the monuments of Ansarve pasture in terms of “memory” and “me - mory places” is to offer a more contextualised and nuanced interpretation. Thereby I try to go be - yond the interpretation of Gotland's stone ships simply as graves, and thus to illuminate the ori- gin of the monument type and reach an un - derstanding of the society that produced them.
