Nya intressanta fyndplatser kan komma fram på många olika sätt. I det aktuella fallet var upphit- tarna en arkeologiintresserad person och hans hund som varje dag tog en promenad i ängarna i närheten av hemmet.
Grannen hade liksom många andra jordbru- kare tömt några små mossar på sediment och höll på att omvandla dem till bassänger för kräftod- ling. Det uppgrävda materialet hade man lagt ut intill hålen. Här observerade min kollega både ben och horn. Som den entusiastiske jägare han är kunde han snabbt fastställa att hornen kom från ren. Riktigt intresserad blev han av en horn- bit som tycktes uppvisa spår efter bearbetning.
Detta var skälet till att han ringde upp mig. Jag åkte ut och kunde konstatera att han hade gjort ett mycket intressant fynd.
Under flera månader genomsöktes det upp- grävda materialet som efter hand jämnades ut.
Även ett par närbelägna små mossar inom sam- ma fastighet hade tömts på sitt innehåll och i ma-
terialet från dessa framkom ytterligare ben och horn. Efter några månaders sökande omfattade ma terialet mer än tvåhundra fynd, det utan jäm- förelse största från isavsmältningsfasen i Sydskan - dinavien (Larsson et al. 2002, tab. 1).
En jaktplats
Till en början förmodade vi att benen och hornen kastats ut från en boplats i likhet med fynden från utkastlagren vid de nordtyska boplatserna Meien- dorf (Rust 1937) och Stellmoor (Rust 1943) samt vid Slottseng i Sydjylland där boplatsresterna hamnat i närliggande mossar (Holm 1992). Trots intensivt sökande kunde vi dock inte finna någon boplats i närheten av mossarna.
Den osteologiska undersökningen gav flera betydelsefulla resultat. Ren dominerar, men det finns också rester efter flera hästar och enstaka ben från älg och fjällräv (Larsson et al. 2002, tab.
1). På några ben finns gnagspår troligen från varg eller hund. Flera ben uppvisar tydliga snittmär-
Senpaleolitiskt hornhantverk från Hässleberga, sydvästra Skåne
Av Lars Larsson
Larsson, L., 2012. Senpaleolitiskt hornhantverk från Hässleberga i Genarp, syd- västra Skåne. (Late Palaeolithic worked antler from Hässleberga, south-west Sca- nia.) Fornvännen 107. Stockholm.
A considerable number of bones and antlers of reindeer and horse came to light when two small bogs at Hässleberga in Genarp parish, Scania, were emptied to be used for crayfish farming. Several show cut marks. They probably represent repeat- ed wintertime episodes when people hunted on the ice of what was then small lakes.
The finds date to an interval between the Late Allerød and the Early Preboreal.
They include two pieces of worked reindeer antler. A long thin preform has been cut from one piece. The other has traces of chopping on two of its tines. This is either an improvised tool used for butchering or perhaps a discarded preform for an atl-atl. Only from the Preboreal is there evidence of bone tools such as transvers- ally hafted elk antler adzes.
Lars Larsson, Institutionen för arkeologi och antikens historia, Box 117, SE–221 00 Lund Lars.Larsson@ark.lu.se
ken. Människor har således satt sina tydliga spår på en betydande del av materialet. Av renskallar- na liksom benen framgår att båda könen är re- presenterade liksom att såväl ungdjur och gamla renar ingår. Det framgår också av de behornade skallfynden att renarna dödats under hösten och den tidiga vintern.
Arton ben har genomgått14C-datering. Des- sa dateringar omfattar ett långt tidsskede, minst 2000 år, från en sen del av den förhållandevis var- ma allerødstiden genom det kalla skedet yngre dryas och in i preboreal tid – den äldsta delen av den holocena värmetiden (Larsson et al. 2002, fig. 9, tab. 2). Det betyder att människor som till- hörde brommekulturen respektive ahrensburg- kulturen har jagat i området. Dateringarna är för- hållandevis jämnt fördelade under denna långa tid. Detta visar att fynden knappast kan komma från en boplats. Hade en bosättning varit så lång- varig och därmed förhållandevis rik på flintav- slag skulle vi knappast ha missat den.
Att ren funnits i området under issmältnings-
skedet var känt från dateringar av andra skånska fynd (Liljegren & Ekström 1996, fig. 1). Av större intresse är att hästarna daterats till åtminstone den äldre delen av det aktuella tidsavsnittet. Där- med blir dessa hästar de äldsta belagda inte bara i Skåne utan i hela Sydskandinavien (Larsson 2008).
Eftersom djur har dödats under den tidiga vin- tern bör fyndplatsen vid den årstiden ha varit is- belagd. Vi vet från observationer i vargrika trak- ter att renen gärna står ute på isen när den vilar.
Här har djuren god kontroll över den närmaste omgivningen, och vargarna har svårt att anfalla renarna ute på isen. I småsjöarnas kant fanns också buskar och småträd att beta. Kanske beted- de sig hästarna på ett liknande sätt. Fyndplatsen ligger i ett kuperat område. Intill finns några backar som kan ha utgjort både utmärkta obser- vationsplatser och skydd för människor när de skulle smyga sig inpå renarna. Med kastspjut el- ler pil och båge behövde jägarna inte ta sig ut på isen. De kunde nedgöra djuren från stranden. Det Fig. 1. Renhornsfragment där ett parti avlägsnats mellan två paral- lella stickelskurna fåror. Teck- ning Björn Wallebom.
—Reindeer antler fragment where a piece has been removed by means of two grooves cut with a burin.
nedlagda bytet styckades på isen och det som inte togs till vara fick ligga kvar. En och annan varg eller hund kunde sedan få sig ett skrovmål. När våren kom och isen smälte hamnade resten på sjöbotten. Under årtusenden har människor be- sökt detta backlandskap på sin vinterjakt och ibland haft god jaktlycka.
I sydvästra Skånes backlandskap finns många små mossar i vilka man funnit företrädesvis horn men också ben från ren. Hornen, ibland med bevarade kranier, har nog tilldragit sig störst intresse och därför bevarats när man påträffat dem vid dränering och torvtäkt. Vid närmare studier av sådana fynd har snittmärken identi- fierats (Larsson et al. 2002). Människor har haft ett finger med även när dessa hamnade på sjöbott- nen. Det tycks som om vinterjakt på isen varit ganska vanlig.
Spår efter hornhantverk
I de uppgrävda mosslagren påträffade vi ett mind- re antal flintföremål. Några få spån och ett par skrapor har en patinering som antyder att de legat i den kalkgyttja på botten från vilka ben- och hornfynden härrörde. Därtill har skraporna en form som passar in i ett redskapsmaterial från samma tid som benen och hornen (Larsson et al.
2002, fig. 6).
Två fynd, utöver ren- och hästbenen med snitt- märken, uppvisar tydliga spår efter bearbetning.
Det ena är det renhorn som var anledningen till att platsen uppmärksammades. Hornet har bear- betningspår efter användning av stickel. Det rör sig om ett stamparti med fragment av en tagg. På hornstammen har man skurit två 18,5 cm långa och 0,5 cm djupa fåror ned till den spongiösa delen av hornet (fig. 1). Avståndet mellan fårorna Fig. 2. Renhornsparti där de två
längsta taggarna uppvisar snittspår. Foto Arne Sjöström.
—Reindeer antler section whose tines have been modified by cutting.
är 2 cm. Hornstycket däremellan har man brutit bort. Eftersom hornstammen brutits av i båda än- darna har det bortskurna hornpartiet varit läng- re. Att döma av hornredskap från samma tid som påträffats i Nordtyskland kan det borttagna horn- partiet ha använts för vidare bearbetning till en harpun. Dylika med både enkel- och dubbelsidiga hullingar framställda av horn har påträffats bland boplatslämningar från Ahrensburgkulturen (Rust 1943, Taf. 89). Formen är också belagd från moss- fynd i Danmark (Mathiassen 1948, fig. 159). Ett antal harpuner från både Danmark och Skåne har tidigare ansetts tillhöra senpaleolitikum. Samt- liga är tillverkade av ben och har genom14C- dateringar visat sig tillhöra den tidigmesolitiska maglemosekulturen (Larsson 1996, s. 143; Ander- sen & Vang Petersen 2009).
Det andra fyndet består av ett 37 cm långt och 11 cm brett hornparti, av det platta tvärsnittet att döma sannolikt från istaggen. Detta påträffades flera år efter de andra fynden när det ur mossen uppgrävda materialet slutligen utjämnades. Hor- net är avbrutet i båda ändar och uppvisar tre del-
vis borttagna småtaggar (fig. 2). På de två ytters- ta finns tydliga huggspår. Hornet har dateras till 11 190–10 780 cal BC (11090±70 BP, LuS 8377), d.v.s. övergången allerød/yngre dryas.
Eftersom renar använder sina horn till allt från snöröjning till strid bör man vara ytterst för- siktig med att påstå att omformning av horntag- gar har sitt ursprung i mänskligt hornhantverk.
Vissa s.k. hornhackor från senpaleolitikum är dock utan tvekan omformade av människor (Fis- cher 1996, fig. 1). Men en del har en utformning av den eggliknande taggen som mycket väl kan ha uppkommit genom renarnas egna aktiviteter.
Därtill uppträder ibland spår efter gnagare och andra däggdjur som ätit horn för ett kalktillskott.
Ett sådant exempel finns också från Hässleberga där utformningen av en renhornstagg just beror på bruksskador orsakade av renens rörelser, inte av människans åverkan (fig. 3).
I det aktuella fallet råder dock ingen tvekan.
Båda taggarna uppvisar tydliga huggmärken (fig.
4). Några flintyxor är inte belagda från den ak- tuella tiden, men det kan röra sig om bearbetning Fig 3. En horntagg med spår efter naturligt bruk av taggen.
Teckning Björn Wallebom.
—Naturally abraded reindeer antler tine.
med en skarp flintegg och en klubba eller en egg av exempelvis ett spån som kunnat hållas med båda händerna. Vad man försökt åstadkomma genom omformningen av taggarna är dock oklart.
Hade det endast rört sig om bearbetning av den yttersta taggen hade en bestämning som horn- hacka varit närliggande. När nu i stället två tag- gar tillformats blir användningen som hacka svår- begriplig. Kanske rör det sig om ett förarbete till en hacka som slutligen ratades. Möjligen rör det sig om ett verktyg som man använt tillfälligt på slaktplatsen och sedan slängt bort. En detaljerad granskning av huggmärkena visar inte på några bruksskador. Detta torde betyda att ifall horn- föremålet använts så har det inte varit för bear- betning av något hårdare material.
Ett mindre troligt förslag är att hornföre- målet skulle vara ett förarbete till ett s.k. kastträ.
Kulturer som saknar pil och båge, och där ingår
det senplaeolitiska Sydskandinavien, har använt kastspjut vid jakt. För att få större kraft och pre- cision användes ett krokigt kastträ. Spjutets bas hakades in på en krokliknande spets och kastträ liksom spjut hölls med hand och fingrar. Experi- ment har visat att man med hjälp av kastträ kan uppnå förvånansvärd räckvidd och träffsäkerhet.
Oberoende av om det rör sig om ett färdigt red- skap eller ett förarbete så har föremålet ratats för framtida bruk, fått ligga kvar och sedan sjunkit till botten. Trots allt visar de båda föremålen att man tagit sig tid att genomföra visst hornhant- verk. Det bör likväl endast röra sig om några få timmars insats, tillräckligt för stycka de nedlagda djuren innan kropparna frös så att man inte läng- re kunde partera dem i lämpliga stycken.
De båda behandlade renhornföremålen är tro- ligen de äldsta kända från svenskt område. Ett renhorn som uppfattats som en hacka men med i högsta grad osäkra bearbetningsspår från Mickels- mossen i mellersta Skåne har daterats till 11 160–
10 690 cal BC (10 980±110 BP, OxA-2791), och ett från Bara i sydvästra Skåne har givit värdet 8560–7980 cal BC (9 090±90 BP, OxA-2793; Hed- ges et al. 1995, s. 417 f). Den senare dateringen bör uppfattas som ytterst sen med tanke på de daterade skånska fynden av ren (Liljegren & Ek- ström 1996, fig. 1). Dock har en hornhacka från Danmark givit en motsvarande datering (Aaris- Sørensen 2009, s. 27).
Som sagt är de benharpuner som tidigare an- setts vara senglaciala betydligt yngre. De äldsta kända hornredskapen är i stället tvärhackor av älghornsskovlar med genomborrning som anses vara karakteristiska för den tidiga maglemose- kulturen (Hansen et al. 2004). De äldsta har dock givit dateringar till övergången mellan yngre dryas och preboreal tid, dit även typiska senpaleolitiska fyndplatser som Stellmoor dateras (Fischer & Tau- ber 1987), så en förekomst även inom den sena ahrensburgkulturen får anses vara rimlig (Lars- son 2009). Tre skånska älghornshackor av denna typ har daterats och givit följande värden: Harlösa i mellersta Skåne 9230–8790 cal BC (9 600±65 BP, LuS 6535), Mossby 8 710–8 330 cal BC (9 300±60 BP, Lu S 6536) respektive Sjörup 8 550–8 280 cal BC (9 170±60 BP, Lu S 6534; fig. 5) i södra Skåne. De tillhör med andra ord såväl en tidig som sen del av den preboreala tiden.
Fig. 4. Uppförstoring av taggarna med huggspår (jfr fig.2). Foto Arne Sjöström. —Enlargement of the modified antler tines in fig. 2.
Slutord
Det vore värdefullt att kontrollera fler av de gräv- ningar som utförs för att omvandla småmossar till dammar för kräft- och fiskodling. Men sådana insatser täcks inte av den ordinära antikvariska hanteringen. Det är först i slutfasen av tömning- en av mossen som äldre material kan dyka upp.
På detta sätt hamnar fyndplatser som Hässleberga i en moment 22-situation. Det vore dock en möj- lighet att man vid tillståndsgivning för mossgräv- ning, som främst är en angelägenhet för natur- miljömyndigheten, bifogade ett tillägg om med- delandeplikt i fall ben och horn påträffas.
Referenser
Aaris-Sørensen, K., 2009. Diversity and dynamics of the mammalian fauna in Denmark throughout the last glacial–interglacial cycle, 115–0 kyr BP. Fossils and Strata57. Oslo.
Andersen, S.H. & Vang Petersen, P., 2009. Maglemose-
kulturens stortandade harpuner. Aarbøger for nor- disk Oldkyndighed og Historie2005. Köpenhamn.
Fischer, A., 1996. At the Border of Human Habitat.
The Late Palaeolithic and Early Mesolithic in Scandinavia. Larsson, L. (red.). The Earliest Settle- ment of Scandinavia and its Relationship with Neigh- bouring Areas. Acta Archaeologica Lundensia, Se- ries in Octavo 24. Lund.
Fischer, A. & Tauber, H., 1987. New C-14 Datings of the Late Palaeolithic Cultures from Northwestern Europe. Journal of Danish Archaeology 5 (1986). Kö- penhamn.
Hansen, K.M.; Brinch Petersen, E. & Aaris-Sørensen, K., 2004. Filling the gap: Early Preboreal Magle- mose elk deposits at Lundby, Sjælland, Denmark.
Terberger, Th. & Eriksen, B.V. (red.). Hunters in a changing world. Environment and Archaeology of the Pleistocene-Holocene Transition (ca. 11 000-9 000 B.C.) in Northern Central Europe. Rahden.
Holm, J., 1992. Rensdyrjægerbopladser ved Sloteng – og et 13.000-årigt dødishul med knogler og flint.
Nationalmuseets Arbejdsmark1992. Köpenhamn.
Hedges, R.E.M.; Housley, R.A.; Bronk Ramsey, C. &
van Klinken, G.J., 1995. Radiocarbon Dates from the Oxford AMS System: Archaeometry Datelist 20. Archaeometry 37:2. Oxford.
Larsson, L., 1996. The Colonization of Southern Swe- den During the Deglaciation. Larsson, L. (red.).
The Earliest Settlement of Scandinavia and its Relation- ship with Neighbouring Areas. Acta Archaeologica Lundensia, Series in Octavo 24. Lund.
– 2008. Horse hunters during the deglaciation of southern Scandinavia. Sulgostowska, Z. & Tomas- zewski, A.J. (red.). Man – Millennia – Environment.
Studies in honour of Romuald Schild. Polish Academy of Sciences, Institute of Archaeology and Ethnolo- gy. Warszawa.
– 2009. After the cold: mammal finds, hunting and cultural affinities during the Preboreal. Street, M.
et al. (eds.). Humans, environment and chronology of the late glacial of the North European Plain. Mainz.
Larsson, L.; Liljegren, R.; Magnell, O. & Ekström, J., 2002. Archaeo-faunal aspects of bog finds from Hässleberga, Southern Scania, Sweden. Bratlund, B. & Valentin Eriksen, B. (red.). Recent studies in the Final Palaeolithic of the European Plain. Århus.
Liljegren, R. & Ekström, J., 1996. The Terrestrial Late Glacial Fauna in South Sweden. Larsson, L. (red.).
The Earliest Settlement of Scandinavia and its Relation- ship with Neighbouring Areas. Acta Archaeologica Lundensia, Series in Octavo 24. Lund.
Mathiassen, Th., 1948. Danske oldsager. Ældre stenalder.
Köpenhamn.
Rust, A., 1937. Das altsteinzeitliche Rentierjägerlager Meien- dorf. Neumünster.
– 1943. Die alt- und mittelsteinzeitlichen Funde von Stell- moor. Neumünster.
Fig. 5. Tvärhacka av älghorn från Sjörup i södra Skåne, 8 550–8 280 cal BC. Foto LUHM. — Elk antler adz from Sjörup in south Skåne.
Summary
Few antler and bone tools are known from the Swedish Late Palaeolithic and Preboreal. It is unclear which tool types arrived as new inven- tions or influences during the Early Holocene and which were part of traditions from the Late Palaeo- lithic. As most settlement sites from this phase are on dry land the preservation of organic mate- rial is very poor.
Excavating bogs to create ponds for fish or cray- fish farming has become popular in Scania. This activity is not as well covered by cultural heri- tage regulations as for example the extraction of gravel. This makes it difficult to supervise, and probably a vast number of very early artefacts are lost. Thanks to a fortuitous observation by a col- league who is interested in archaeology, finds were
reported from crayfish ponds a Hässleberga in south-western Scania. A considerable number of bones and antlers of reindeer and horse came to light when two small bogs were emptied. Several show cut marks. They probably represent repeat- ed wintertime episodes when people hunted on the ice of what was then small lakes.
The finds date to an interval between the Late Allerød and the Early Preboreal. They in- clude two pieces of worked reindeer antler. A long thin preform has been cut from one piece. It might have been used to make a harpoon. The other has traces of chopping on two of its tines.
This may be an improvised tool used for butcher- ing. Only from the Preboreal is there evidence for hafted elk antler adzes.
![Spjuten från Uppåkra : ritualförstörda eller förbrukade? Andersson, Olle Fornvännen 2012(107):2, s. [80]-88 : ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2012_080 Ingår i: samla.raa.se]()