Sju husmödrar berättar
- en etnologisk studie om husmödrar under mitten av 1900-talet
UPPSALA UNIVERSITET Etnologi C C-uppsats Höstterminen 2012 Handledare: Susanne Waldén Författare: Ylva Carlsson
Innehållsförteckning
1. INLEDNING………..3
1.1 Bakgrund………...3
1.2 Syfte………..4
1.3 Teoretiska utgångspunkter………4
1.4 Litteratur………8
1.5 Material, metod och reflexivitet………....9
1.6 Informanter………..10
1.7 Disposition………..11
2. UNDERSÖKNING………..12
2.1 Barndomsberättelser………12
2.1.1 Analys……… 15
2.2 Hem och familjeberättelser……….18
2.2.1 Analys……….20
2.3 Yrkeslivsberättelser……….23
2.3.1 Analys……….24
3. SAMMANFATTNING………27
Litteratur- och källförteckning………..28
Bilaga 1. Frågelista………...30
1. Inledning 1.1 Bakgrund
Kvinnans roll i samhället glöms ofta bort när historien skrivs. Hennes röst brukar försvinna gentemot mannens. Att få skriva om kvinnas roll i samhället och visa hur de upplevde sina liv är viktigt tycker jag. Genom denna uppsats kan några röster bli hörda för framtida genera- tioner.
Decennierna i mitten av det förra århundradet är intressant ur kvinnosynpunkt för att under mellankrigstiden och speciellt under 1930-talet kom ett intresse i samhället och inom politiken att diskutera kvinnan och hennes arbete i och utanför hemmet och som barna- föderska och moder. Detta berodde på att nativiteten var väldigt låg under början av 1930- talet. Och i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet var det också hög arbetslöshet i Sverige och svaret på denna arbetslöshetskris kallas den nya krispolitiken. I riksdagen diskuterades t.ex. yrkesförbud för gifta kvinnor, att kvinnor skulle lämna sina yrkesarbeten frivilligt för en längre period till männen. Skulden lades på de yrkesarbetande kvinnorna för att det var en hög och stigande arbetslöshet. Kvinnan blev ett problem och lösningen blev, som framfördes i samhället, var att kvinnorna skulle återgå till hemmet. Då kunde nativiteten öka och arbetslösheten för männen minska. Det befolkningspolitiska argumentet låg som en röd tråd genom diskussionerna och det betonades på kvinnans barnavårdande uppgifter. Det rådde nästan en total enighet bland partierna att kvinnans plats var i hemmet där hon skulle sköta hemarbetet. ”Den naturliga arbetsfördelningen” var grunden i diskussionerna, d.v.s. att mannen förvärvsarbetade utanför hemmet och kvinnan hemarbetande, även om hon också hade ett förvärvsarbete utanför hemmet.1 Men att vara hemma och ta hand om familjen och se till att familjemedlemmarna skötte sig var hennes primära uppgift. Idealet blev att kvinnan helt kunde bli en husmor medan mannen blev familjeförsörjare.2 Men 1940-talet var något av ett vägval för många kvinnor. Under andra världskriget var många män inkallade. Deras ordinarie arbeten hade då tagits över av kvinnor. Skulle kvinnorna fortsätta att yrkesarbeta efter kriget eller skulle de återgå till hemmen? Det rådde brist på arbetskraft på arbets- marknaden så kvinnorna kunde ha valt den vägen. Tack vare den starka ekonomin och materiella förutsättningar kunde kvinnorna expandera på arbetsmarknaden och därmed förändra de rådande könsrollerna och kvinnouppfattningarna. Men samtidigt rådde hemma- fruidealet. Könsmönstret var att unga kvinnor förvärvsarbetade innan giftermålet, för att sedan
1 Lövgren 1994:21ff
2 Hellspong & Löfgren 1994: 268f
sluta arbetet när de gifte sig.3 Så 1940- och 1950-talen blev hemmafruns epoker.
Yrkesexpansionen hindrades genom kvinnornas bundenhet till hem och barn genom det starka hemmafruidealet.4
1.2 Syfte
Denna uppsats handlar om att undersöka några kvinnors berättelser om sina liv, främst under 1950-talet men även decennierna där omkring.
Hur såg könsrollerna ut i deras barndom och i deras familjeliv? Hur uppfostrades de i sin barndom? Hur upplevde de sitt familjeliv och yrkesliv som kvinna?
1.3 Teoretiska utgångspunkter
För att kunna beskriva detta är grunden i min uppsats den feministiska genusteorin, där kvinnors villkor i samhället och förhållandet mellan de två könen visas. Inom antropologin används begreppet gender, i svensk översättning genus, som myntades av antropologen Gayle Rubin. Begreppet genus utvecklade sig inom antropologin till att dels stå för ”könsroll”, dels
”socialt kön”. Begreppet är i motsats till det biologiska könet. Genus står istället för det kulturellt tillskapande könet.
Historikern Yvonne Hirdman problematiserar förhållandet mellan könen. Varför och hur har kvinnor generellt ett lägre socialt värde än män? Någon egentlig teori om ett
”genussystem” tror Hirdman att det inte finns, det är mera ett begrepp som används för att beskriva könens olika förhållande, än en teori om underordning.5
Hirdman vill med begreppet genus beskriva hur manligt och kvinnligt ”görs” i samhället/
kulturen, vilken är en viktig bas i min uppsats. I hennes genussystem problematiseras hur föreställningar, förväntningar, fenomen och processer, genom dess relation med varandra, ger mönster och regelbundenheter. ”Genussystemet är således en ordningsstruktur av kön.”6 skriver Hirdman. Denna grundläggande ordning av människor i genus är basen för sociala, politiska och ekonomiska ordningar. Denna ordning bärs upp av principerna/logikerna:
1. Isärhållning. Det manliga och det kvinnliga ska helst inte blandas.
2. Mannen som norm. Män utgör normen för det normala och det allmängiltiga i samhället.
3 Hatje 1994:57ff
4 Hellspong & Löfgren 1994: 278
5 Hirdman 1988:49f
6 Ibid: 51
Detta skapar en generell underordning av kvinnor, och genom att visa isärhållningens principer, (Hur ser de isärhållande principerna ut inom olika områden? Hur har principerna legitimerats? Vilka faktorer i samhället har underlättat isärhållandet?) vill Hirdman visa att principerna finns överallt, både psykiskt och fysiskt; en strukturering av egenskaper, sysslor och platser.7
Isärhållningens grunduttryck finns i arbetsdelningen mellan könen och i föreställningar om det manliga och det kvinnliga. Dessa fundamentala exempel är intimt hoplänkade och fungerar förstärkande, legitimerande, dialektiskt: sort 1 gör sak 1 på plats 1; sort 2 gör sak 2 på plats 2; därför att sort 1 gör sak 1 blir sort 1 sort 1. Är man på plats 2 gör man sak 2 och är en sort 2 etc.
Att denna uppdelning blir meningsskapande är enkelt att förstå: man orienterar sig i världen efter platser, sysslor, sorter. Men den innebär också ett maktskapande: sort 1:s görande legitimeras genom urskiljandet och avskiljandet av en sort 2. Sorten – det är genusformeringen. Könen formeras till ”hangenus”, ”han, hans, åt honom, han” och till
”hongenus”, hon, hennes, åt henne, hon”.8
I denna, åtskiljande av könen, tankevärld föds barnet in i. ”Med andra ord, varken män eller kvinnor föds till det [könet], båda skapas.”9 I tillägnelseprocessen av genus betonas
tankefigurernas makt. ”[---] vi bestämmer oss i världen genom att bestämma den andra.”10 I tre olika reproduktionsprocesser uppnås isärhållningen:
kulturell överlagring = tankefigurerna, dvs exempelvis de Aristoteliska genusfigurerna social integration = institutioner, artefakter, arbetsdelningen mellan könen
socialisering = direkt inlärning. Det ska börjas i tid det som krokigt ska bli; inte ska du gråta som är pojke; etc, etc.
Det meningsskapande och maktformande finns på alla dessa nivåer: som kulturell överlagring, tankefigurernas makt, som också konkretiseras på den sociala
integrationsnivån för att slutligen starkt verka på det individuella planet.11
Hirdman, med sitt begrepp ”Genuskontrakt”, vill visa att det finns ett ”kontrakt” mellan könen. Detta begrepp använder jag i mina analyser i min uppsats, där jag vill visa hur mina informanter var tvungna att agera och anpassa sig efter det i sina äktenskap och yrkesliv.
Detta kontrakt är inte upprättat mellan två jämnstarka partner utan upprättat av den part som definierar den andre. Detta osynliga genuskontrakt är konkreta föreställningar om hur män och kvinnor ska vara mot varandra i arbetet, i hemmet, i kärleken och i gestalten/den yttre formen, med mera. Och dessa genuskontrakt ärvs från generation till generation; från mor till dotter och från far till son. Genom termen genuskontrakt finns ett redskap för att beskriva
7 Ibid: 51f
8 Ibid: 52
9 Ibid: 52
10 Ibid: 52
11 Ibid:51ff
gränserna för kvinnornas möjligheter. Att förstå genuskontrakten, som reglerar förhållandet mellan män och kvinnor, kan man förstå hur den manliga normens ”överhöghet” accepterats genom tiderna.12
[---] Vi inser att män och kvinnor ständigt handlar och tänker med det för tillfället rådande genussystemets olika kontrakt som fond. Använt så ska begreppet tjäna som verktyg för att förstå såväl kvinnors handlande – på individ- och samhällsnivå – som mäns handlande, homosocialitetens historia.13
Hirdman delar in 1900-talet i olika ”kontrakt” i samhället, hur män och kvinnor skulle förhålla sig till varandra.
Under 1920-talet hade kvinnorna talat liksom för sig själva. I tidskrifter och pamfletter och böcker hade de diskuterat sitt läge och funderat över vad man kunde göra. [---] Under 30-talet kom nämligen det samhälleliga svaret på genuskonflikten. Jag har kallat det för ”husmoders- kontraktet.14
Tiden mellan 1930 och 1960 beskriver Hirdman som Husmoderskontraktets tid. Det gick ut på att mannen tog ansvar för det offentliga, det stora hushållet och kvinnorna ansvarade för det lilla. Männen (som politiskt kollektiv) ansvarade för kvinnornas (som socialt kollektiv) välfärd. Kvinnorna var fångade i samart – särartsfällen; huruvida om kvinnorna var ”lika”
eller ”olika” män. Kvinnorna delades upp i två grupper, den gifta kvinnan var den motsatta/olika människan. Den ogifta kvinnan fick nästan statusen som den lika, nästan fullvärdiga människan.15
I slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet började Jämlikhetskontraktet. Att kvinnan skulle vara hemma med barnen började ifrågasättas. Diskussionen om kvinnans rätt till förvärvsarbete och delat hemarbete mellan könen började.16
Precis som Yvonne Hirdman tar etnologen Marianne Liliequist upp barndomens betydelse för hur vi agerar som vuxna. Hon skriver om barnuppfostran och barndisciplinering i hennes av- handling Nybyggarbarn, där hon bland annat belyser hur barnen i bondesamhället, årtiondena omkring sekelskiftet, socialiserades till flickor respektive pojkar.
Hon undersöker vilka uppfostringsmetoder som fanns och vad uppfostran syftade till. Till vilka slags människor skulle barnen uppfostras till? Hon fokuserar på de kvardröjande kultur- mönstren i samhället. Ett centralt begrepp hon använder sig av är uppfostran; alla sätt som
12 Ibid: 54
13 Ibid:57
14 Ibid: 1992: 209
15 Ibid:209
16 Ibid:214
vuxna påverkar barnen, direkt eller indirekt. Ett annat ord för uppfostran är socialisation eller enkulturering för att beskriva barns förvärvande av kulturell kompetens.17
Enligt den gängse definitionen står begreppet enkulturation för individens behov av att efterlikna ”de andra” i det kulturella sammanhang som hon/han befinner sig i. Tonvikten är alltså lagd på individens egen aktiva medverkan i att få bli medlem i gruppen.
Socialisationsbegreppet betecknar då samhällets förväntningar och krav på individen.18
Hon använder sig av den mera neutrala termen uppfostran, vilket även jag gör i min uppsats.
”Uppfostran innebär därmed allt de vuxna står för eller gör som på något sätt påverkar barnen, antingen detta är medvetet eller ej.”19 Hon använder sig av begreppet disciplinering för att beskriva olika slags teknik i maktutövning när det gäller barnuppfostran.
Disciplinering innebär att man försöker få barnet att hålla tillbaka sina spontana impulser och bete sig på ett sätt som de vuxna har bestämt. Socialiseringsbegreppet skiljer sig från
disciplinering genom att socialisation inte behöver innebära att den vuxne hindrar barnets impulser, socialisation kan även innehålla en medveten uppmuntran av barnets spontanitet.20
Jag har använt mig delar av hennes undersökning för att beskriva hur mina informanter socialiserades in i kvinnorollen, till en framtida god maka och mor, direkt eller indirekt, i deras barndom.
17 Liliequist: 1994: 12f
18 Ibid: 13
19 Ibid: 13
20 Ibid:13
1.4 Litteratur
Förutom den teoretiska litteraturen har följande böcker varit av intresse för min undersökning.
Boken Kvinnohistoria visar genom olika kapitel kvinnors situationer genom århundradena.
Här har Yvonne Hirdmans kapitel Kvinnorna i välfärdsstaten varit en stor hjälp, där hon bl a beskriver de olika könskontrakt som fanns i samhället. (Som finns beskrivna under rubriken Teoretiska utgångspunkter.)
Boken Påminnelser av Yvonne Hirdman (red). bygger på 150 stycken nedskrivna kvinno- minnen som har skickats in till Nordiska Muséets arkiv, där kvinnor har fått berätta om sina liv. Hirdmans kapitel Underordningar och Att bli krokig har varit en stor hjälp för mig och jag refererar till hennes text som tar upp begrepp som underordning; den patriarkala fadern i barn- domen som jag tycker överensstämmer med mina informanter barndom, och om hur kvinnan i äktenskapets pardans får anpassa sig till makens åsikter, som jag också tycker överens-
stämmer med mina informanters berättelser. Här tar hon även upp sina termer Hushålls- kontrakt och Jämlikhetskontrakt (som finns beskrivet under rubriken Teoretiska utgångs- punkter) och de dubbla erfarenheternas dilemma – särartens strategi, som jag tar upp i min uppsats.
Kvinnans plats i välfärdssamhället av Annika Baude och Cecilia Runnström (red.) handlar om kvinnans roll i samhället från 1930-tal till 1950-tal. Från kapitlet hur kvinnans plats och upp- gift diskuterades i riksdagen av historiken Britta Löfgren, och kapitlet om kvinnans arbete, giftermål och barnafödande under 1940-talet av historiken Ann-Katrin Hatje, har jag hämtat text som finns under rubriken Bakgrund i inledningskapitlet. Genom texterna får man fram
hur det politiska samhällsklimatet såg ut under informanternas barndom och unga vuxenliv.
Skärvor av kvinnoliv av etnologen Lissie Åström handlar om nedskrivna kvinnliga berättelser från åren 1896 till 1937, där hon bland annat analyserar varför kvinnorna berättar mera om sina fäder än om sina mödrar i sina berättelser, och om kvinnornas identitetsbekräftelser som hemmafruar, från vilket jag hänvisar till min uppsats.
1.5 Material, metod och reflexivitet
Jag har använt mig av intervjumetoden i min uppsats. Intervjuernas längd varierar mellan 30 minuter till 2 timmar. Jag träffade alla informanter personligen en gång, och en tid senare pratade jag med dem per telefon när jag behövde komplettera vissa frågor. Platser för inter- vjuerna var i informanternas hem, offentliga platser som exempelvis muséer, eller på träff- punkter för seniorer. Alla intervjuer skedde i Uppsala.
Alla informanter är kvinnor och är födda mellan 1927 och 1931, förutom en informant som är född 1917. Informanterna har olika utbildningar; från folkskola till högre läroverk. Ingen av dem har någon universitetsutbildning.
Ingen av mina informanter kände jag sedan tidigare, utan jag fick kontakt med dem genom att jag ringde olika pensionärsföreningar och ålderdomshem. Att jag inte kände mina infor- manter sedan tidigare kan ha påverkat intervjusituationen på det sättet att vissa inte öppnade sig för mig som jag hade önskat. Astrid var den pratgladaste av dem och hennes intervju var på två timmar. Hon funderade och diskuterade gärna över vissa händelser och val i hennes liv.
Birgitta, Maria, Agnes och Karin var även de vältaliga, men gav kortare svar. Kerstin och Lene var lite svårare att intervjua, de hade ännu mera kortfattade svar. Men de gav svar på mina frågor men inte med några större utvärderingar och funderingar.
Att informanternas svar på mina frågor kan ha påverkats av att jag var kvinna, en yngre generation och universitetstudent är jag medveten om. Deras svar kanske hade utformats annorlunda om jag exempelvis hade varit i deras generation. Kanske uppfattade jag inte vissa antydningar, med mera, på grund av detta som jag kunde ha knutit an till under intervjun.
Jag försökte att få informanterna att prata fritt ur hjärtat så mycket som möjligt. De fick styra samtalet så mycket det var möjligt, även om jag ställde vissa frågor för att försöka styra tillbaka samtalet till huvudlinjen. Jag försökte att ställa samma frågor till alla informanter från min frågelista, se bilaga 1, men vissa frågor anpassades beroende på intervjuns utformning.
Jag har delvis använt mig av Alf Arvidssons etnopoetiska transkribering i intervjuerna:
/ : den talande avbryter sig själv eller blir avbruten Kursivering: ord uttalade med en speciell betoning21
… : paus
Jag kursiverar inom parantes skratt och om tonen är ironisk, irriterad och så vidare.
Dessutom visar jag genom [---] att ett stycke av intervjun har tagits bort.
21 Arvidsson 1998:18
1.6 Informanter
Namn och födelseort är fingerade.
Karin, född 1917, strax utanför Norrköping. Född i en arbetarfamilj/medelklassfamilj, där fadern drev en lanthandel och modern var hemmafru. Två yngre bröder.
Gift med en försäljare, numera änka. En dotter, född 1946 och en son, född 1949.
Pensionerad hemmafru, bor numera i Uppsala.
Kerstin, född 1927, utanför Enköping. Född i en lantbrukarfamilj. En yngre bror.
Gift med en grävmaskinist, numera änka. Två söner, födda 1949 resp. 1951.
Pensionerad hemmafru, bor numera i Uppsala.
Agnes, född 1929, utanför Eskilstuna. Född i en lantbrukarfamilj. En yngre syster.
Gift med en elektriker, numera änka. Två söner, födda 1952 resp. 1955.
Pensionerad servitris, bor numera i Uppsala.
Birgitta, född 1930, utanför Sundsvall. Född i en arbetarfamilj, där fadern var busschaufför och modern hemmafru. En äldre syster och tre yngre bröder.
Gift med en lantbrukare, numera änka. En son, född, 1953 och en dotter, född 1957.
Pensionerad lantbrukare, bor numera i Uppsala.
Maria, född 1930, utanför Umeå. Född i en arbetarfamilj, där fadern var lokförare och modern hemmafru med tillfälliga ströarbeten som sömmerska. Två äldre halvbröder.
Gift med en egenföretagare, numera änka. Två döttrar, födda 1955 resp. 1962.
Pensionerad kontorist, bor numera i Uppsala.
Astrid, född 1931, i Kalmar. Fadern juvelerare, modern hemmafru. Föräldrarna skilde sig när Astrid var några år. En yngre syster.
Gift, numera skild. En son, född 1955 och två döttrar, födda 1957 resp. 1959.
Pensionerad ekonomiassistent, bor numera i Uppsala.
Lene, född 1933, i Travemünde, Tyskland. Född i en medelklassfamilj, där fadern var förste styrman på ett fartyg, och modern var hemmafru. Inga syskon.
Gift med en egenföretagare, numera skild. En son, född 1958.
Pensionerad fabriksarbetare och servitris, bor numera i Uppsala.
1.7 Disposition
Efter inledningskapitlet följer en undersökningsdel, som i sin tur är uppdelad i tre delar.
Gemensamt för de tre delarna är hur könsmönstret såg ut. Den första delen handlar om hur informanterna beskriver sin barndom; om deras föräldrar, sina syskon. Den andra delen hand- lar om hur de beskriver sin familjesituation som vuxna med egen familj. Den tredje delen handlar om hur deras yrkesliv, med uppdelning mellan hem och yrkesliv.
Varje del börjar med en beskrivande text, där jag redogör vad informanterna sade och tyckte, som svar på mina frågor, under intervjun. Här har jag tagit med de partier av intervjun som jag anser vara av intresse för uppsatsen.
Varje del avslutas med analys av den beskrivande texten.
Uppsatsen avslutas med en sammanfattning av materialet.
2. Undersökning 2.1 Barndom
När jag ber mina informanter att berätta om deras föräldrar så börjar de flesta av dem att berätta i positiva ordalag om sina föräldrar. Det fanns få kritiska uttalanden om dem. För- äldrarna beskrivs som hårt arbetande och rejäla människor som skötte om familjen så gott de kunde. Som etnologen Lissie Åström skriver i sin analys av kvinnliga nedskrivna minnen i Skärvor av kvinnoliv, att den oskrivna lagen att barn inte ska tala illa om sina föräldrar efterlevs tydligt i berättelserna.22 Denna oskrivna lag märks i mina informanters berättelser också. Även om de, trots allt, inte håller med om föräldrarnas beteenden och åsikter i vissa frågor så försöker de trots allt att behålla den positiva tonen till sina föräldrar under intervjun.
Alla informanterna börjar först berätta om deras fäder när de berättar om sina föräldrar.
Beskrivningen blir längre och utförligare än beskrivningen av deras mödrar. Åström som också noterar detta i sin analys, skriver att detta kanske berodde på att fäderna intog en ledande roll vid händelserika upplevelser. De hade ett mera färgstarkt och intressant liv utanför hemmet som mera upptog döttrarnas intresse, än mödrarnas gråa vardag.23 Mina informanter lyser upp under intervjun när de beskriver faderns yrke. Förutom själva yrket berättas det exempelvis om när de fick följa med någon gång till faderns arbetsplats, det upplevdes som spännande. Astrid berättar om sin temperamentsfulle far och hans exklusiva liv som en juvelerare.
Alla informanternas mödrar var, först och främst, hemmafruar även om vissa hade till- fälliga arbeten vid sidan om. Huvuduppgiften för dem var hushållet. Mödrarna beskrivs i kortare, neutralare ordalag, att berätta om hennes liv i den ”lilla privata världen” tycks inte vara lika intressant. Kontrasten mot den spännande temperamentsfulle fadern till den hem- mavarande modern märks när Astrid säger att hennes mamma ”inte gjorde så mycket”.
Eller som Karin kort uttryckte det när hon började berätta om sin mor: ”hon har väl inte gjort nåt särskilt / hon skötte sin brors hushåll för hans fru fick tbc”.
Alla beskriver sin far som den starke och dominante. Även om ingen beskriver sin barndom som våldsam, ingen nämnde någonting om våld eller aga, så är bilden av fadern att de inte behövde höja rösten, respekten för fadern fanns där ändå. Ett ord som ofta dök upp var ordet sträng, det var bara att lyda.
22 Åström 2002:66
23 Ibid:67
Kerstins och Lenes fäder bestämde middagens tider. Maten skulle dukas fram åt dem vid en viss tid. Punktliget var viktigt. ”Han blev väldigt ompysslad” säger Lene. Maria berättar att fadern ville ha köttsoppa på söndagar en maträtt han tyckte mycket om. Ingen i resten av fam- iljen var speciellt förtjust i köttsoppa, men eftersom fadern ville ha den rätten så var det bara för resten av familjen att anpassa sig.
Mamma lagade varje morgon till pappa å han fick färsk å fin mat, [---] på söndagar ville pappa ha köttsoppa å det var en sån där köttsoppa som det flöt fett ovanpå å jag å min halv- bror Sören vi avskydde söndagsmiddagarna alltså [---] för när man åt den där köttsoppan så hade man en rand av fett ovanför / å gud så hemskt det var men pappa älskade det där [---] han skulle ju ha sin köttsoppa.
De flesta av mina informanter minns sina mödrar som dem som skötte om barnomsorgen och hushållet. Det var mödrarna som diskade, lagade mat, städade, tvättade och så vidare. Ingen minns att fäderna hjälpte till med hushållet och ingen minns att de hörde sina mödrar klaga över denna fördelning. Mödrarna passade upp fäderna så gott de kunde. Maria berättar att när hennes far kom hem från sitt arbete så ville han ha kaffe som modern fick koka åt honom, och sedan fick modern sätta sig hos honom och lyssna när han läste högt ur tidningen, detta gjorde hon även om hon höll på med andra sysslor när maken kom hem.
Informanterna fick tidigt hjälpa till hemma med hushållssysslorna som bakning, städning med mera, som de gjorde tillsammans med sina mödrar. Att hjälpa till var något självklart.
Mödrarna fick säga till då och då om hjälp, men för det mesta var det någonting de ”bara gjorde” som de minns det.
Tog hand om sina småsyskon gjorde de alla (de som hade småsyskon). ”Det var någonting som jag bara gjorde [---]” minns Birgitta. Hon berättar att hon ofta var hemma och fick hjäl- pa till med barnpassningen av sina småbröder. Hon tyckte det var mycket roligt att få hjälpa till hemma, hon minns att ”jag har tänkt mej själv som barn att jag alltid såg efter ungar (skratt)”. Nästan ingen av informanterna minns att de och deras syskon lekte med sina fäder.
Fadern beskrivs av de flesta av informanterna som den frånvarande fadern, där ofta yrkes- arbetet tar mycket tid ifrån familj och hem. När han väl var hemma så var barnen inte den första prioriteten för honom, det var mödrarnas ansvar. Karin beskriver sin far, som drev en lanthandel, som en mycket upptagen man och att det var sällsynt att han tillbringade någon tid hos barnen. Även den fritid som fadern hade upptogs av kassaräkningar från affären under helgerna. Hon berättar att hon nästan blev förvånad när hon fick tillbringa någon tid med honom. Även när kassaräkningarna var klara tillbringade han inte mycket tid med barnen.
De flesta minns sin barndom som fritt, dvs de fick leka mycket, både inomhus och utom-hus.
Många minns sommaraktiviteter som lek i skog och vinteraktiviteter som pulkaåkning. De lekte med sina flickkompisar. Alla hade dockor som de lekte med och dockor var nästan det enda de lekte med minns de. Att leka med pojkar, förutom sina bröder, gjorde de inte ofta. På skolgården var det separata världar. Flickor för sig och pojkar för sig. Pojkarna var mera busiga och gjorde alla hyss. ”Det gjorde aldrig vi flickor” minns de flesta. De gånger de lekte med pojkar så var de som flickor tvungna att gå hem tidigare än pojkarna. Både Kerstin och Maria minns att deras föräldrar var noga med att de skulle komma hem vid ett visst klock- slag, medan deras bröder och pojkkamrater fick vara ute längre, vilket de tyckte var orättvist.
Men att ifrågasätta sina föräldrar gjorde de aldrig.
Både Agnes och Kerstin var bonddöttrar och Kerstin minns att både hon och brodern fick hjälpa till hemma på bondgården med arbete ute i stallarna och ute på åkrarna, men hon som flicka också måste hjälpa till och laga mat, diska och städa. Det behövde aldrig hennes bror göra eftersom det ansågs som kvinnogöra. ”Man skulle ju aldrig tänka sej att en karl skulle göra nåt fruntimmersgöra inte”. Men Agnes minns att hennes föräldrar var jämlika när det gällde arbetet på ladugården, hennes pappa mjölkade kor som ansågs som kvinnogöra ex, det ansågs nog som lite konstigt av grannarna minns Agnes. Men Agnes minns att fadern inte hjälpte till med hushållssysslorna. Detta berodde mycket på, enligt Agnes, att farmodern som bodde med familjen bestämde detta. Hemmet tillhörde kvinnan ansåg hon. Agnes tror att farmodern gjorde det mycket svårt för hennes mor ibland när modern försökte komma med lite nya förslag och idéer angående hushållet. Agnes berättar vidare om hur farmodern skällde på henne och hennes syster när de inte hällde upp kaffe åt sin far även när han själv hade närmare avstånd till kaffepannan. ”Det var helt på tok egentligen” säger Agnes när hon tänker tillbaka på händelsen, ”men farmor var sådan”.
Om det fanns olikheter mellan informanterna och deras bröder i kostnadsfrågan minns de inte, förutom Karin som minns med bitterhet att det var stor skillnad på uppfostran mellan henne och hennes bröder, att hon blev orättvist behandlad därför att hon var en flicka framkommer.
Ja mycket… när man var lite större till exempel då önskade jag mej konståkningsskridskor [---] det fick inte jag men sen när mina bröder växte upp / ja då var det ju bandyskolor å då var det ingen fråga om dom skulle få det.
Ingen av informanterna minns att någon högre utbildning uppmuntrades, speciellt inte av mödrarna, hushållsskola räckte. Varför de inte uppmuntrades av sina mödrar framkommer inte informanternas berättelser. ”Det var väl bara så” svarar många. De flesta angav också att det var ekonomiska orsaker till detta, deras föräldrar hade inte råd. Men Karin fick inte fort- sätta med sina studier efter realskola, men hennes bröder fick fortsätta sina högre studier och som Karin sade ”att det var ju inte något prat om någonting annat, det har ju alltid varit lite skillnad”.
2.1.1 Analys
Patriark är ett gammalt omodernt, hårt och otidsenligt ord, men är det ord som beskriver den ordning och hierarki, det vill säga den patriarkala maktordning, som fanns i många hem. Detta skriver historiken Yvonne Hirdman i sin analys av kvinnors nedskrivna barndomsberättelser i boken Påminnelser.24 I den patriarkala familjeordningen är mannens hem är hans kollektiv, det som han kontrollerar och styr. Kollektivet är hans, det som han har förfoganderätt över.
Detta är det primära, att kvinnorna i familjen ingår i en kollektiv ordning där hushåll och familj ingår, som bestäms av mannen och kollektivet sker på hans villkor. Mannen skapar rituella underordningscermonier, där personlig passning ingår. Han utför inte något hem- arbete. Barnen betraktas som hennes, när det gäller fostran och passning skriver Hirdman vidare.25 Det är främst inom hemmet som den patriarkala makten utövas och instämplas, speciellt vid matbordet.26 En kvarleva från det gamla bondesamhället, som också utövades av finare familjer.27
Som etnologen Inger Lövkrona skriver i boken Familj och kön så var arbetsdelningen mellan kvinnor och män i den förmoderna familjen en grundläggande social praktik som inte samhället reglerade, utan reglerades av kulturella föreställningar av kön. Manliga arbeten var utomhusarbeten, kvinnliga arbeten var inomhusarbeten och omvårdnadsarbeten. Kvinnor kunde utföra mansarbeten, men inte tvärtom. Det ansågs som förnedrande för mannen om han utförde kvinnosysslor, detta arbete skulle göra honom kvinnlig och att anses som kvinnlig ansågs som den värsta förnedring och förlöjligande som en man kunde utsättas för. Varför denna arbetsdelning mellan könen dikterades är det svårt att förklara skriver Lövkrona. Men de manliga arbetsuppgifterna var norm, där de manliga arbetsuppgifterna värderades högre i
24 Hirdman 1995:57
25 Ibid:58
26 Ibid:71
27 Ibid:58
hierarkin, vilket gav männen tolkningsföreträde och makten att nedvärdera de kvinnliga sysselsättningarna.28
Denna patriarkala ordning fanns i mina informanters barndomshem. De flesta informanter minns sin barndom som en fri barndom med mycket lek, men de hade ”ramar” att leka inom, de gamla invanda mönstren fanns. De fick leka med dockor, detta typiska kvinnliga ”för- beredelseaktivitet” för att bli det mest kvinnliga – en mor. Via lekarna lärdes genus in.
Flickorna fick leka med dockor och ta hand om småsyskon för att förberedas för den vuxna kvinnorollen. Och inlärningen för flickor bestod mest av hemmabundna sysslor med olika hushållsarbeten. Att en flicka skulle läras in i hushållens sysslor ansågs som mycket viktigt, för att hon senare i livet när hon gifte sig skulle ta med sig dessa färdigheter till sitt nya hem.
Om en flicka inte hade de rätta kunskaperna så ansågs hon som oduglig att bilda familj med, som Liliequist beskriver i sin avhandling.29
Genom omgivningens attityder uppfostrades flickorna till att vara mera återhållsamma och fogliga än pojkarna skriver Liliequist vidare.30 Ingen av mina informanter som hade bröder minns någon större åtskillnad i uppfostran mellan dem, men det var de som fick hjälpa till med hushållet och passning av syskon och de var tvungna att vara hemma tidigare än sina bröder, så indirekt blev de som flickor uppfostrade till att ta mera ansvar; att bli den om- vårdande och mer ansvarsfulla. Detta framkommer i deras kommentar om att det var pojkarna i skolan som var busiga och inte de.
Denna inlärning in i hushållets sysslor blir något självklart, någonting som de lärde sig indirekt genom att hjälpa till hemma. Att hjälpa till var ju någonting de ”bara gjorde”, ing- enting de tänkte på. Att bli en god husmoder lärde de sig tidigt och att det var det ”naturliga”
lärde de sig genom sina mödrar; de hörde inte sina mödrar klaga över hemmets arbets-
fördelning för detta var ju det ”naturliga” i samhället. Hirdman skriver att en faderlig allmakt kräver en undergiven mor som komplement.31 Att deras mödrar inte klagade över denna fördelning berodde på att denna underordning var det ”naturliga” i samhället. Och svaret ligger i vår kultur. I vår kultur var, och fortfarande är, den patriarkala ordningen en själv- klarhet och genom detta blir den patriarkala överhögheten rimlig och fördelningen blir legitim i samhället. Ordningen blir självklar, det naturliga. Genom att kvinnor gifte sig och bildade familj blev de ”försörjda” och i den naturliga ordningen ingick uppassningen från kvinnan till
28 Lövkrona 1999:32ff
29 Liliequist 1994:173
30 Ibid:176
31 Hirdman 1995:58
mannen. Detta var ju mannens ”rättigheter” och hon accepterade detta. ”Man var ju ett par”32 som Hirdman skriver.33
I denna ”naturliga” ordning växte informanterna upp, där privilegiet för sönerna/bröderna att få en högre utbildning än flickorna hörde också den patriarkala ordningen till enligt Hird- man.34 Mödrarna var kanske rädda om deras döttrar inte fick den värdefulla ”kvinnliga” hus- modersutbildningen så blev inte de attraktiva för framtida giftermål. Kanske var det därför inte någon högre utbildning uppmuntrades (förutom de ekonomiska orsakerna) av dem.
Döttrarna skulle då inte ha de rätta kvalitéerna som kvinnor, det vill säga att inte kunna sköta om hemmets göromål, och därmed anses som oduglig att ingå äktenskap med. Dessutom skulle de som yrkesutbildade kvinnor bryta mot ”husmoderskontraktet” som fanns i sam- hället, där mannen skulle vara ensamförsörjaren och ansvara för kvinnans välfärd, som fanns i samhället. Att skilja sig från normen i samhället och som kvinna bli ”lika” som mannen kunde göra att de ansågs som okvinnliga från männens sida och därmed bli ratade och gå miste om ett gott liv med en god försörjning.
32 Ibid: 73
33 Ibid:72f
34 Ibid:62
2.2 Hem och familj
Att gifta sig och bilda familj var en självklarhet som de flesta poängterade. Ingen av infor- manterna nämner om de hade några funderingar på om de skulle gifta sig eller inte. De be- rättar hur de träffade sina makar vid olika tillställningar i ung ålder och att de förlovade och gifte sig en tid därefter. Efter giftermålet kom barnen, något som de alla säger att det var en självklarhet för dem. Att skaffa barn var en ”naturlig process” i livet, som Karin beskriver
”det var knappt någonting jag tänkte på / det bara hände”.
Om det bara hände för Karin så var det ett målmedvetet val hos Astrid. Astrid ville ha barn tidigt i livet och hon ville ha många barn. Allt hon tänkte på var att flytta hemifrån och skaffa familj, ”jag ville ha fem barn och jag ville vara lycklig med min familj” [---] ”jag ville bli mamma det var nästan så att jag fick tjata till mej det”. Även om det ”bara hände” som Karin berättade eller var ett målmedvetet val som hos Astrid så är modersrollen det som var viktigt och glädjande i informanternas liv. Att få vara hemma och sköta om hushållet var det viktigaste ansåg Lene, men för Lene som var en ensamstående mor gick inte detta. För Lene var detta svårt, att gifta sig och få barn och leva som en familj var det hon drömde om.
När en kvinna har barn ska hon vara hemma / ibland tänkte jag vad skönt det vore om jag kunde vara hemma med mitt barn / jag blev så ledsen ibland / skyll dig själv du kunde ha stannat hos karln / men vad ska man göra när det inte går?
Med äktenskapet kom också husmodersrollen. Att vara en god husmor med ett fint och rent hem var någonting som påpekades av informanterna var viktigt i deras liv. Alla informanter beskriver hur de bakade, syltade och saftade om dagarna. Tvättning och städ beskrivs också mycket. Att de var noggranna med städningen är något som påpekades ofta i intervjuerna.
”Jag är inte pedant men det skulle vara tandborstrent hemma” säger Astrid. Kerstin berättar att det var mycket hushållsarbete men att sköta om hushållet med allt det innebar, det gjorde hon gärna. När strykningen var klar och hon fick lägga allt i ordentliga högar, då visste hon att hon hade gjort nytta. Karin sade att hon städade lite extra på lördagarna eftersom all städning skulle vara klart på lördagen när hennes man kom hem efter arbetet. Hon tyckte att det var stressigt på lördagsförmiddagen eftersom golven, speciellt köksgolvet skulle vara avtorkat.
Dagarna förflöt med omvårdnad av barnen och hushållssysslor. Ingen av dem säger att deras makar tvingade dem att vara hemmafru eller den som tog hand om merparten av hushållet.
Karin, Birgitta, Agnes och Maria sade att det var de som tog hand om det mesta av hushållet men deras män lekte med barnen och hjälpte till med deras uppfostran. Maria sade att maken
även hjälpte till att tvätta fönster vilket han tyckte om att göra men hon hade hjälp i hemmet av hennes mor som bodde hos dem när modern hade blivit änka, det var modern som hjälpte till med barnens skötsel, matlagning, städning osv, när Maria deltidsarbetade.
Kerstin sade att maken inte skulle ha tyckt om att hon hade skaffat sig ett förvärvsarbete.
Han tyckte att hon skulle vara hemma, ”det har vi råd med sade han”. Karin kommenterade att
”ja han gillade ju att jag var hemma”.
Någon diskussion med sina makar om hemmets fördelning av sysslorna hade de inte. ”Nej det var bara så då” säger alla. ”Det var ju så på den tiden att kvinnorna var hemma, det var ju inte tal om någonting annat”. Visst var det jobbigt och ”långtråkigt ibland” som Karin sade men ”det var ingenting man tänkte på, det var bara så”. Även Astrid, Maria och Agnes som försökte ta sig ur ”husmoderskontraktets” ramar och arbetade halvtid när deras barn var små hade inga diskussioner med sina makar om att de fick ta hand om barn och hushåll mest.
Astrid berättar att hennes dåvarande make inte hjälpte till hemma. Att han skulle hjälpa till med barnpassning och hushållsarbetet var det inte tal om. ”Nää han var ju trött för han
arbetade…mmm…”, säger hon med en ironisk min. Några djupare samtal om hemarbetet hade de inte.
Nej på den tiden så det var väl ingenting man gick och tänkte på / jo det så klart att man gick och å hakade upp sig det gjorde man / men man tänkte inte så mycket på det för det var så här / man var hemmablind och vem kunde hålla på och springa med plakat på gatorna när man hade tre små barn / man kunde liksom inte / man fick göra en avvägning mellan att acceptera och att plocka godbitarna och inte haka upp sig / det var mycket som var orättvist men man hade inte ork å tid / man hade fullt upp med det man höll på med på något vis.
Alla informanter säger att 1960-talets diskussioner om vad som var manligt och kvinnligt, med ett mera jämlikt samhälle var mycket bra, men Maria, Agnes, Karin och Lene tycker att det gick för långt också. Som Lene säger: ”nej jag tyckte det var bra jag att kvinnan kom fram / jag deltog inte i någonting / men jag tyckte att karlar också ska säga lite / jag tyckte att man skulle vara som en familj inte bara kvinnan ska bestämma egentligen / karln ska också ha sitt så ibland tyckte jag att det var lite överflödigt att kvinnan skulle komma fram [---]”.
De säger att det finns skillnader mellan män och kvinnor. Att kvinnor är mera omvårdande påpekar de flesta, så att de som kvinnor hade huvudansvaret för hem och barn anser de det var det naturliga. Som Kerstin tycker; det är skillnader mellan män och kvinnor och att kvinnan skulle vara i hemmet och sköta om man och barn tycker hon var naturligt, var och en skulle sköta sitt anser hon. Även om hon säger att ”jaa…ibland tyckte man att det var orättvist / karlarna skulle göra precis när dom ville å vi skulle vara hemma å…sköta om bara [---]”.
Hon och hennes make bytte sysslor för en dag, då han fick vara hemma med barnen och hon var ledig.
Ja jag skulle få vara ledig en dag / jag skulle få göra precis vad jag ville / men när jag kom hem / aldrig mer sa han / neej jag ska aldrig vara hemma mer sa han / ja där ser du hur dom e sa jag / ja men jag tror nog inte att dom är så där när ni e hemma sa han / det gick inte så bra för honom / det var inte så lätt för honom / hemmet var i kaos när jag kom hem / ungarna hade varit jobbiga / det är bättre när jag var hemma med dom.
2.2.1 Analys
Att vara en ”kvinna” var, under tiden mellan 1920- och 1950-talen, att vara en del av ett par.
Att få möte den stora kärleken i sitt liv var det flesta drömde om. Det var ett välkommet öde, det handlade ju om den stora kärleken som skulle vara hela livet. Den stora och avgörande händelsen i kvinnans liv, giftermålet, bara sker nästan automatiskt. Denna sociala handling blir till en nästan biologisk ”naturlig process”, någonting som bara händer i livet. Att ha ett eget hem med man och barn var det självklara skriver Hirdman om.35
I mina informanters berättelser kommer denna ”naturliga process” tydligt fram. Hem och barn ”bara skedde” i deras liv, helt i enlighet med den ”hemmafrupropaganda” som under hemmafruns era bedrevs med talet om en speciell kvinnlig ådra för det vårdande,
hänsynsfulla, skapandet av den goda atmosfären och familjesammanhållning, där det normala var att småbarnsmödrar stannade hemma; det var en självklarhet.36 De flesta av informanterna tycks snabbt ha dragits in i samhällets husmoderskontrakt utan några större funderingar. Att vara en god husmor hade de ju lärt sig i barndomen, med sin mor som en förebild för denna roll.
Så att bli en god husmor med ett välstädat hem blev det primära. I Åströms analys kommer hon fram till att kvinnor skapar sig ett egenvärde genom sitt hemmafruliv. Att få ett egenvärde uppnås genom identitetsbekräftelse genom två sätt. Både män och kvinnor stärker sitt egen- värde genom dels sina prestationer i synliga resultat i konkurrens med andra, dels genom gensvar från personliga mellanmänskliga relationer med känslan av att vara accepterad och behövd. För männen har det alltid varit naturligt att skaffa sig egenvärde genom olika pres- tationer i det offentliga. För kvinnor ansågs det att det gick emot deras moderliga natur att vara stridbara och vinna framgång i det offentliga. Så att kvinnor beskriver sina hemliv i positiva omdömen kan bero på att de får sitt egenvärde och sin identitetsbekräftelse stärkt genom att påvisa prestationer genom hushållsarbete. Genom att bli en god husmor får de från
35 Hirdman 1995:73f
36 Jansson 1999:50f
andra familjemedlemmars känslomässiga gensvar och tillit.37 Att just få ett egenvärde genom sitt hemmafruliv, eller snarare husmodersliv i informanternas fall, märks i deras berättelser.
Alla ansåg att vara en god husmor med ett fint hem var viktigt. Deras identitetsbekräftelse tycks ha blivit stärkt genom att visa goda prestationer inom hemmets arbete; helt inom hus- moderskontraktets ramar; att vara en kvinna är att vara en god husmor.
Folkloristen Lena Marander-Eklund skriver i sin analys över den finländska hemmafrun under 1950-talet i boken Biografiska betydelser. Norm och erfarenhet i levnadsberättelser, att
”Dugligheten som hemmafru gick ut på att visa upp den inför andra människor i samma situation, det vill säga andra hemmafruar. Här fanns en stark kontroll. Det gällde att få hushållskassan att räcka till och ha hemmet skinande rent.”38 Ingen av mina informanter nämner någonting om detta, utan istället kan Åströms analys om hemmafruars egenvärde genom andra familje-medlemmars känslomässiga gensvar vara en stark faktor till
informanternas husmorsideal, som i Karins kommentar om att allt skulle vara fint på lördagarna då hennes man kom hem efter arbetet. Det var makens gensvar som var viktigt.
Men i och med äktenskapet, även om det baserades på kärlek, så hamnade informanterna i en
”patriarkal situation” där det gällde att anpassa sig till maken, det behövdes starka krafter för att motstå skriver Hirdman.39 Den starka husmodersnormen med ”husmoderskontraktet” fick dem att anpassa sig till den äktenskapliga pardansen där mannen ledde och kvinnan fick följa.
Informanterna var tvungna att förhålla sig till, och acceptera, äktenskapets och hemlivets villkor. Kvinnorna ”hamnade” i äktenskapet med en underordnad plats, där allt var skrivet i förhand så det gällde att acceptera situationen, för ”den var närmast en naturprocess”.40 Några diskussioner om hemmets arbetsfördelning med sina makar hade de inte. Nej, informanterna blev den tysta partnern i äktenskapet och i samhället där barnens och hemmets omsorg gick före deras egna intressen, precis så som samhället ville ha det.
”Det var bara så då” var en kommentar som alla informanter sade när de beskrev hur deras hemsituation med arbetsfördelning såg ut. Några diskussioner med sina makar hade de inte.
Att anpassa sig till makens åsikter och inte ha några diskussioner med honom kan förklaras bort genom att betona särartstänkandet med kvinnan som mera omvårdande och empatiska än mannen. Som Hirdman beskriver, att under slutet av 1950-talet och under hela 1960-talet
37 Åström 2002:74ff
38 Marander-Eklund 2011: 143
39 Hirdman 1995: 74f
40 Ibid: 85
började ”hushållskontraktet”, med mannen som försörjaren och kvinnan som den försörjda, att diskuteras som ett samhällsproblem. Detta ”naturliga kontrakt” ersattes av ”jämlikhetskon- traktet” där män och kvinnor var ”lika” varandra när det gällde möjligheter och rättigheter.
Många kvinnor har därför två erfarenheter med sig när de beskriver sina liv, där de i en mer eller mindre tyst diskussion jämför de båda kontrakten. Att handskas med de dubbla erfaren- heterna blir att betona den kvinnliga särarten. Att vara kvinna berodde på särskilda villkor, på särarten. Inte om kropparnas olikhet utan olikheten som sort, som att kvinnor är mera om- vårdande. Genom detta så accepterar de sin situation som den hemmavarande, underordnade hustrun. Genom påståendet ”det var bara så” blir det en försvarsposition tillsammans med särartstänkandet, och det blir ett biologiskt öde, istället för medvetna handlingar, som ger tröst. Därmed slipper informanterna att älta sina handlingar i det förflutna, varför de inte gjorde si och så istället. Deras biologiska öde, som kvinna, var att vara hemma.41
41 Ibid:85ff
2.3 Yrkesliv
Viljan att få komma utanför hemmets väggar märks hos de flesta informanterna, alla utom Kerstin arbetade någon gång i livet, antingen deltid eller under kortare perioder. Innan Birgitta gifte sig och bildade familj på jordbruket så berättade hon att hon ville ”göra någonting annat” i livet som hon betonade. Viljan att tjäna lite pengar och veta om hon klarade av ett yrkesarbete var motivationen. Så innan hon gifte sig så arbetade hon som kontorist i ett år.
Maria säger att det var viktigt för henne att yrkesarbeta. Hennes mor var mestadels hem- mafru och som sin mor ville hon inte bli. Att få tjäna ihop till sin egen ekonomi var viktigt för man ville” göra rätt för sig” och ”man kände att man blev någon” säger hon. Hon arbetade i många år som kontorist på ett företag.
Agnes arbetade som servitris på kvällarna. Att få hjälpa till med familjeekonomin var den främsta orsaken till att hon arbetade, men det var roligt och intressant också. Hon berättar om olika tillställningar hon har arbetat på och intressanta människor hon har träffat.
Karin hjälpte till under olika perioder i en affär med bokföringen och även utbildade sig till lärare, en utbildning som hon dock aldrig avslutade på grund av en ryggskada. Hon säger eftersom det fattades lärare i samhället så tyckte hon att hon skulle försöka och utbilda sig.
Lene arbetade heltid, först på en fabrik och senare som servitris. Detta var egentligen ingenting hon ville göra, helst hade hon varit hemma med sonen, men eftersom hon var från- skild var hon tvungen att yrkesarbeta. Men hon tyckte att det var trevligt att arbeta ändå efter- som hon fick träffa sina arbetskamrater som hon tyckte om att umgås med. Någon glädje över att tjäna egna pengar var ingenting hon nämnde utan en egen ekonomi var någonting hon be- hövde för att försörja sig och sonen.
Att få känna av lite av de intellektuella tankarna förutom att tjäna egna pengar var någon- ting som Astrid påpekade. Hon hade många olika arbeten under äktenskapet, bl a som sjuk- vårdsbiträde och under många år som ekonomiassistent. Under en period arbetade hon på ett hotell som diskerska.
Det var väl lite fiffigt av mej [---] det var inte mycket betalt / men att fått sätta sig på mopeden å själv åka med [---] jag glömmer aldrig kvinnan som jobbade där / en äldre estländsk dam / / hon var fin / det var fint folk där / alltså fint då menar jag belästa / de var hög klass [---]
Viljan att inte bli som sin mor märks hos Astrid. Hennes mor ville bl a bli skådespelerska men Astrids mormor sade ifrån. När Astrids mor träffade Astrids far så fick hon inte ha något yrkesarbete för honom efter giftermålet. Astrid säger att hennes mor inte var någon stark person, modern var ledsen över sin situation. Hon säger att hon tror att det är väldigt viktigt
att människor får välja vad man vill i livet så man blir lycklig. Astrid betonar att hon alltid har haft både det manliga och det kvinnliga i henne och med det manliga i henne menar hon att hon alltid har varit framåt i livet, tagit för sig av livet som en man. ”Jag känner att jag som kvinna har förlorat mycket på att jag valde att bli mamma, jag fick välja bort mycket” säger Astrid.
Men att vara hemma med barnen var ändå det viktigaste är hon mycket noga med att påpeka under hela intervjun och detta påpekas också av Maria och Agnes. Båda arbetade halvtid när deras barn var små. Att arbeta heltid var ingenting Maria och Agnes minns att de funderade över, ej heller Astrid minns att hon funderade över detta. Trots viljan att yrkes- arbeta så var viljan att få vara den som hade den överordnade ansvaret för familjen lika viktig för dem. ”Jag har alltid anpassat mig till familjen och jag arbetade alltid halvtid när barnen var små / jag har ju haft ett ansvar för min familj” säger Astrid vidare.
De flesta informanterna säger att deras makar inte protesterade över att de yrkesarbetade, förutom Karin som säger att han ibland protesterade och undrade vem som skulle ta hand om barnen. Det blev en kompromiss genom att de skaffade sig en barnflicka. Astrid säger också att hennes make inte protesterade eftersom de då fick extrapengar, dessutom hade de, precis som Karin, en barnflicka.
2.3.1 Analys
När informanterna berättar om sina arbeten så finns det en väldig stolthet hos dem när de berättar att de har haft ett yrke och ha fått tjäna egna pengar, en bättre familjeekonomi är en orsak som de anger är orsaken till sitt arbete. De fick känna sig likvärdiga med männen i samhället, att få vara som kvinna ”lika” med männen. Att få visa att de kan vara lika mycket framåt som männen och att kunna ta beslut i den ”offentliga” världen. Det finns en vilja att var ”lika” någon gång i livet, även om det bara är för en kortare tid i livet som i Birgittas fall.
De behövde inte vara den underordnade gentemot maken där endast han är den myndiga i familjen enligt Husmoderskontraktets ramar.
Husmoderskontraktet var ett förbund mellan männen i samhället där de i ”kontrakten”
skulle uppfylla sina manliga plikter gentemot sina hustrur och vara ensamförsörjare. Ett yrkesarbete för deras hustrur utmanade deras manlighet enligt Hirdman.42 Detta kan man se i Kerstins kommentarer i kapitlet Hem och familj. Men förutom Karins kommentarer i detta kapitel att maken protesterade ibland, säger de andra informanterna att deras makar inte hade
42 Hirdman 1992: 212f
några invändningar mot deras yrkesarbete. Kanske berodde detta på att familjen fick en extra inkomst; så länge yrkesarbetet gav positiva effekter även för makarna gjorde det ingenting och huvudansvaret för hem och familj låg fortfarande hos kvinnorna med hjälp av barnflickor och mormödrar.
Frånsett vilken bakgrund i barndomen informanterna kom ifrån så fanns viljan att utbilda sig hos de flesta, som jag skrev om i kapitlet Barndom. Kanske var viljan om utbildning en önskan om att inte bli sina mödrar, genom en utbildning kunde de få en större valfrihet och självständighet än sina mödrar, som Åström skriver om i sin analys om husmödrar på 1930- talet. Hindren för en utbildning var främst på grund av en dålig ekonomi.43 Viljan att inte bli som sina mödrar finns hos Astrid och Maria. Båda gör motstånd mot deras mödrars begräns- ade rumsliga och intressemässiga liv och båda har drivit sina liv mot ett mera aktivt yrkesliv.
Som Hirdman skriver, det var som om den samlade kvinnokraften bara längtade ut från den kvävande trivseln i förortslägenheterna.44 Viljan att yrkesarbeta märks hos de flesta informanterna, trots att de levde i ”husmoderskontraktets” epok. Varför det blev en markant förändring hos kvinnorna och samhället, med början i slutet av 1950-talet och hela 1960-talet, är svårt att svara på skriver Hirdman i sin analys i frågan. Ämnet har inte helt blivit utforskat skriver hon vidare, men hon har två teorier om expansion och integrering. Den demokratiska idén om kvinnans lika värde som fördes av kvinnorna i deras kamp för jämlikhet, bland annat om rätten till rösträtt de första årtiondena på nittonhundratalet, stannade inte upp, idéerna stannade kvar i samhället och integrerades. Som Hirdman skriver vidare att under
”husmoderskontraktets” epok där kvinnor betraktades som ”olika” gentemot mannen, med olika villkor för könen, så uppfostrades flickorna som ”lika” allt mer, speciellt efter andra världskriget märktes denna förändring. Viljan att ”dra in” kvinnorna i den offentliga världen, berodde på den ekonomiska expansionen i det svenska tillväxtsamhället där företagen be- hövde arbetskraft och därmed började kvinnors arbetskraft att mera efterfrågas.45 Trots att mina informanter inte uppfostrades att bli ”lika” som Hirdman skriver om, så var viljan att yrkesarbeta, om så bara för en kortare period, stark. Idéerna om jämlikhet i samhället måste ändå ha påverkat dem. Och det nya tillväxtsamhället med företagens efterfrågan på kvinnlig arbetskraft påverkade dem kan man se i Karins kommentar att hon ville utbilda sig till lärare när barnen hade blivit lite större för att det fanns en efterfrågan på lärare i samhället.
43 Åström 1985:221
44 Hirdman 1992:215
45 Ibid:214f
Hos de flesta av informanterna märks dubbelheten, hos Maria och Astrid märks dubbelheten mest. Som den ”olika” kvinnan vara en god husmoder i den ”lilla privata världen” med ett perfekt hem åt maken. Och som den ”lika” kvinnan vara en duktig yrkesarbetande kvinna, som tjänade samhället med sina tjänster och kunnande. Den starka hemmafruideologin som fanns i samhället var så dominerande, att även de kvinnor som förvärvsarbetade var tvungna att förhålla sig till denna ideologi på något sätt, enligt Lena Marander-Eklund i sin analys över finska hemmafruar.46 Så att både vara hemma med barnen och yrkesarbeta med en halvtids- tjänst blev det bästa svaret för de flesta av mina informanter.
46 Marander-Eklund 2011: 144
3. Sammanfattning
Denna uppsats handlar om att undersöka några kvinnors berättelser om sina liv, främst under 1950-talet men även decennierna där omkring. Hur såg könsrollerna ut i deras barndom och i deras familjeliv? Hur uppfostrades de i sin barndom? Hur upplevde de sitt familjeliv och yrkesliv som kvinna?
Hirdman beskriver hur manligt och kvinnligt ”görs” i samhället; denna ordning bärs upp bl a av principen isärhållning där det manliga och det kvinnliga helst inte ska blandas, som uppnås bl a genom socialisering. Detta skriver också Liliequist om och ett begrepp som hon använder sig av i sin avhandling, är uppfostran; alla de sätt som vuxna påverkar barn, direkt eller indirekt. Ett annat ord för uppfostran är socialisation; samhällets förväntningar och krav på individen.
I sin barndom socialiserades informanterna in i den ”kvinnliga världen”, med de kvinnliga sysslorna hemarbete och barnpassning. Genom sin uppfostran lärde de sig att bli en god husmor. Någon direkt inlärning med direkta uppmaningar att ”så ska du göra som flicka”
märks inte i deras berättelser, utan det är den indirekta inlärningen som märks. Genom att se och lyssna på vad deras mödrar gjorde, lärde de sig. Allt detta skedde i samklang med samhällets normer och förväntningar, det var ju husmoderskontraktets tid, då mannen tog ansvar för det offentliga stora hushållet och kvinnorna tog ansvar för det lilla, där uppassning till männen var det självklara.
Hirdman skriver om osynliga ”genuskontrakt” med föreställningar om hur män och kvinnor ska vara mot varandra och hur dessa kontrakt ärvs från generation till generation.
Genom kontrakten kan man beskriva kvinnans ”gränser” i samhället. I husmoderskontraktets tid fick kvinnorna ansvara för det lilla hushållet. Men detta kontrakt började ifrågasättas och kvinnans roll började förändras.
Från barndomen tog informanterna klivet in i vuxenvärlden med egen familj. Barn och äktenskap var det självklara och med detta kom det nästa självklara: husmodersrollen; allt inom husmoderskontraktets ramar. Att diskutera denna roll gjorde man inte och hur och varför skulle de göra det, denna roll var den naturliga. Från hemmets normer till samhällets normer: kvinnan är den mer vårdande, omsorgsfulla partnern. Att kvinnan hade huvudansvar för hem och barn är därför det naturliga. När de senare i livet tänker tillbaka på husmoders- kontraktets tid och jämför med det senare jämlikhetskontraktet, så blir detta ett försvars- tänkande med kommentareren ”det var bara så då”; ingenting man kunde ändra på. Deras
biologiska öde var att ha det övergripande ansvaret för hemmet. De slipper tänka på hur de kunde ha gjort annorlunda.
Trots detta tycks de ha blivit påverkade av den nya tidens idéer om att kvinnan skulle bli
”lika” mannen, resultatet blev en vilja att yrkesarbeta, med egna pengar och nya intryck utanför hemmet. Men de kvardröjande kulturmönstren med den goda hustrun/modern fanns kvar i samhället. De dubbla rollerna framträder i berättelserna. Att anpassa sig blev svaret. Att anpassa sig till både husmoderskontraktet och till de nya idéerna. Att både vara hemma och arbeta halvtid. Att anpassa sig både till det gamla och nya i samhället.
Källförteckning Tryckta källor och litteratur
Arvidsson, Alf 1998, Livet som berättelse. Studier i levnadshistoriska intervjuer. Lund:
Studentlitteratur
Hatje, Ann-Katrin 1994, Triangeldramat mor, barn och industri. I: Kvinnans plats i det tidiga välfärdssamhället. s. 57-74. Red: A. Baude & C. Runnström. Eslöv: Carlssons
Hellspong, Mats & Löfgren, Orvar 1994, Land och stad. Malmö: Gleerups
Hirdman, Yvonne 1992, Kvinnorna i välfärdsstaten. I: Kvinnohistoria s.203-217. Oskars- hamn: Primo AB
Hirdman, Yvonne 1988, Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning. I:
Kvinnovetenskaplig tidskrift. Nr 3, s 49-85.
Hirdman, Yvonne 1995, Underordningar & Att bli krokig. I: Påminnelser. s.57-94. Red: Y.
Hirdman & K. Bohman & M B. Rörslett. Stockholm: Carlsson
Jansson, Sören 1999, Det svenska paret – en historisk betraktelse över ett modernt projekt.
I: Familj och kön. Etnologiska perspektiv s.40-57. Red: B. Meurling & B. Lundgren & I.
Lövkrona. Lund: Studentlitteratur
Liliequist, Marianne 1994, Nybyggarbarn. Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850-1920 Stockholm: Carlsson Bokförlag
Lövgren, Brita 1994, Hemarbetsfrågan i svensk politik under 1930- och 1940-talet.
I: Kvinnans plats i det tidiga välfärdsamhället. s. 21-38. Red: A. Baude & C. Runnström.
Eslöv: Carlssons
Lövkrona, Inger 1999, Hierki och makt – den förmoderna familjen som genusrelation.
I: Familj och kön. Etnologiska perspektiv s.19-39 Red. B. Meurling & B. Lundgren & I.
Lövkrona. Lund: Studentlitteratur
Marander-Eklund, Lena & Ann-Catrin Östman 2011, Biografiska betydelser. Norm och erfarenhet i levnadsberättelser. Möklinta: Gidlunds förlag
Åström, Lissie 1985, Husmodern möter folkhemmet. I: Modärna tider. s.196- 255. Malmö:
Liber
Åström, Lissie 2002, Skärvor av kvinnoliv. Uppsala: Uppsala universitet
Otryckta källor
Intervjuer, under november 2011.
Karin (fing) f. 1917 Kerstin (fing) f. 1927 Agnes (fing) f. 1929 Birgitta (fing) f. 1930 Maria (fing) f. 1930 Astrid (fing) f. 1931 Lene (fing) f. 1933
Bilaga 1 Frågelista
Barndomen
Berätta om dina föräldrar.
Vem gjorde vad hemma?
Hur uppfostrades du och dina syskon? Fanns det skillnader? Vad var orättvist?
Hur skulle du som flicka vara?
Berätta om din skolgång. Skillnader mellan flickor och pojkar?
Hem och familj
Hur träffade du din make?
Beskriv en vanlig dag. Vad gjorde du? Dina åsikter?
Vad gjorde din make? Hur mycket hjälpte han till hemma? Din makes åsikter?
Några fritidsintressen?
Arbete
Yrkesarbetade du? Var det viktigt att arbeta?
Svårt att förena familj och arbete?
Ville du arbeta mer eller mindre?
Din makes åsikter?
