_____________________________________________________
Kulturarv och samhällsanalys
_____________________________________________________
STÅNGEHAMN
En ortsanalys av området med hjälp av realistisk byanalyse
Madeleine Långqvist
Projektarbete 15 hp Handledare: Josef Wårdsäter och Mats Larsson Högskolan i Kalmar Humanvetenskapliga institutionen
Vårterminen 2008
Innehållsförteckning
Sammanfattning...4
1. Inledning ...5
2. Målsättning ...5
3. Forskningshistorik ...5
3.1 Vad är en ortsanalys? ... 5
3.2 Ortsanalysmetoder ... 6
4. Metod och Teori ...8
4.1 Val av metod ... 8
4.2 Realistisk byanalyse... 8
4.2.1 Historisk utveckling ... 10
4.2.2 Överordnade strukturella element ... 10
4.2.3 Bebyggelsestruktur... 10
4.2.4 Avgränsning av homogena områden ... 11
5. Fritidshus som begrepp ...12
6. Stångehamn som område ...13
7. Analys av Stångehamn med realistisk byanalyse....15
7.1 Historisk utveckling och överordnade strukturella element ... 15
7.1.1 Vägar och terräng ... 15
7.1.2 Fastigheterna ... 18
7.1.3 Vatten och avloppsutbyggnad ... 21
7.2 Bebyggelsestruktur... 24
7.2.1 Geologi... 24
7.2.2 Byggnadsregler ... 25
7.2.3 Hustyper ... 26
7.3 Avgränsning homogena områden ... 28
7.4 Diskussion ... 28
7.4.1 Historisk utveckling ... 28
7.4.2 Överordnade strukturella element ... 29
7.4.3 Bebyggelsestruktur... 31
7.4.4 Avgränsning av homogena områden ... 32
7.5 Slutsats ... 33
Referenser
Bilagor
Sammanfattning
Mitt projektarbete består av en ortsanalys av ön Stångehamn som ligger ca 4,5 km från Oskarshamns centrum. Målet med analysen är att ta reda på information om områdets uppkomst, historieutveckling och om möjligt framtida utveckling. Ortsanalysen är ett bra verktyg för att bilda en gemensam uppfattning av den skapade miljöns egenskaper och brister som begränsar eller möjliggör en god hållbar utveckling. När man analyserar en plats blir betydelsefulla egenskaper såsom gestaltning, typologi, struktur och rumsbildningar uppmärksammade i den byggda miljön. För att få en djupare förståelse för vilka möjligheter varje plats inrymmer gäller det att betrakta, uppleva och beskriva dessa egenskaper. En ortsanalys bidrar till kunskap om dagens rumsliga och fysiska relation, hur historieutvecklingen sett ut, på vilket sätt platsen skapats och omformats i olika perioder av byggandet. Det finns flera olika typer av ortsanalyser beroende på vilken information man behöver få fram.
Jag har valt att analysera Stångehamn med metoden realistisk byanalyse. Det är en norsk analys som tagits fram av Karl Otto Ellefsen och Dag Tvilde. Analysen har som utgångspunkt att ge kunskap om staden och dess struktur genom att se staden som en historisk produkt av strukturella och arkitektoniska element. För att klassificera de olika stadselementen och fysiska förändringsprocesser använder sig analysen av grundbegreppen primära element, bebyggelsestruktur, topologi, bebyggelsemönster, typologi och morfologi. Analysen genomförs i fyra steg; historisk utveckling, överordnade strukturella element, bebyggelsestruktur och avgränsning av homogena områden. I min analys heter huvudrubrikerna historisk utveckling och överordnade strukturella element, bebyggelsestruktur samt avgränsning homogena områden. Deras innehåll diskuteras sedan och sammanfattas i en slutsats.
För att få en inblick i vad som kännetecknar fritidshus och hur Stångehamn är som område har jag även med två korta kapitel om det.
1. Inledning
Det här är ett projektarbete på 15 högskolepoäng skrivet av Madeleine Långqvist studerande vid programmet Kulturarv och samhällsanalys vid Högskolan i Kalmar. Arbetet är en del av verksamhetsförlagda studier och har utförts på samhällsbyggnadskontorets kart- och planavdelning i Oskarshamn. Handledare på arbetsplatsen har varit planarkitekt Josef Wårdsäter och vid Högskolan i Kalmar Mats Larsson, professor i arkeologi.
Idén om att göra en ortsanalys av Stångehamn fick jag av min handledare på arbetsplatsen.
Eftersom Stångehamn är ett område som varit omdiskuterat under årtionden tyckte jag det skulle passa bra som projektarbete. Just att det är så omdebatterat gjorde mig intresserad av att gräva i dess historia och se på dess utvecklingspotential. För mig kännetecknar Stångehamn ett kustnära område präglat av natur och avkoppling, som dessutom kan nås endast några kilometer från Oskarshamns centrum. Att få veta mer om området och se vad som döljer sig under ytan blev därför ett mål jag ville åstadkomma.
2. Målsättning
Att genomföra en ortsanalys över fritidsområdet Stångehamn i Oskarshamn. Målet är att ta reda på information om områdets uppkomst, historieutveckling och om möjligt framtida utveckling.
3. Forskningshistorik 3.1 Vad är en ortsanalys?
Ortsanalysen är en samordnad analys av hur orten, stadsdelen eller den lilla staden är som plats, som livsmiljö och vilken funktion orten har i förhållande till omvärlden. Därför är ortsanalysen ett bra verktyg för att bilda en gemensam uppfattning av den skapade miljöns egenskaper och brister som begränsar eller möjliggör en god hållbar utveckling.
När man analyserar en plats blir betydelsefulla egenskaper såsom gestaltning, typologi, struktur och rumsbildningar uppmärksammade i den byggda miljön. För att få en djupare förståelse för vilka möjligheter varje plats inrymmer gäller det att betrakta, uppleva och
beskriva dessa egenskaper. Analysen bidrar till kunskap om dagens rumsliga och fysiska relation, hur historieutvecklingen sett ut, på vilket sätt platsen skapats och omformats i olika perioder av byggandet. Genom att beskriva byggnaderna, livsmiljön och omvärlden ökar medvetenheten om de särskilda egenskaper och identitetsskapande kvaliteter som skapar platsens attraktivitet och karaktär. Platsanalysen ger också en djupare förståelse för hur platser används och bevaras.
I en ortsanalysstudie delar man upp helheten, identifierar och sönderdelar den i dess komponenter samt gör en ingående undersökning av delarna och deras förhållande med varandra. Tillsammans bildar komponenterna en syntes, som syftar till att ge en sammanfattande beskrivning. Ortsanalysens olika beståndsdelar har till uppgift att ge en bättre förståelse av syntesen, alltså hur orten fungerar i samspel mellan den fysiska platsen, människors livsmiljö och förhållandet till ortens omvärld (Boverket 2006:7, 10, 17, 32, 49).
Det finns flera olika typer av ortsanalyser beroende på vilken information man behöver få fram. Det finns metoder som bygger på iakttagelser, på rent konsthistoriska aspekter, realistiska analyser som påstår sig vara objektiva, socioekonomiska och sociokulturella analyser samt landskapsanalyser. I alla tider har det gjorts allsidiga ortsanalyser i form av planbeskrivningar och stadsmonografier. Dessa analyser har dock inte haft tillräcklig bredd när vi nu gått ifrån det sektoruppdelade tänkandet. Det idag utvecklade systematiska arbete med ortsanalyser växte bl.a. fram ur miljövårdens platsanalyser, som kom till efter reaktion mot efterkrigstidens rivningsraseri. Dessa analyser har så småningom blivit mer omfattande.
Från att ha varit ensidigt inriktade på bevarandefrågor till att omfatta alla synvinklar som är av betydelse vid fysisk planering, alltså ekonomiska, ekologiska, kulturella och sociala värden.
Det är analysens syfte och den faktiska miljön som avgör vilken metod eller vilka metoder man ska välja. Att kombinera olika metoder eller lägga till sådant man tycker är relevant för platsen eller syftet utgör inget hinder (a.a:32-33).
3.2 Ortsanalysmetoder
Här följer en rad olika analysmetoder, några kort sammanfattade och resten uppräknade:
Estetisk byutformning: bygger på att det finns visuella grundregler för gestaltning och som ska ge en förståelse för bebyggelsens visuella egenskaper. Genom att sätta bebyggelsen som orten består av, landskapet som orten ligger i och ortsrummens möblering i ett sammanhang framkommer platsens särdrag.
Realistisk byanalyse: betraktar platsen som ett historiskt dokument, d.v.s. ett resultat av produktionsskeenden där flera verkande faktorer arbetat tillsammans eller i konflikt med varandra. Platsen kan då betraktas som resultatet av fysiska delar som formar kulturvärden och attityder. Analysen berör historisk bebyggelseutveckling, överordnade strukturella element, bebyggelsestruktur och avgränsning av homogena områden.
Kvalitativ stedsanalyse: handlar om ”platsens själ” som används för att försöka förstå vad som karaktäriserar platsens identitet. Det liv som levs där och platsens fysiska form bildar tillsammans en sammanflätad helhet. Analysen grundar sig på fyra mänskliga behov som står i relation till platsen. Dessa är identifikation, orientering, historia och minnen.
Staden som mental karta: syftar till att beskriva hur platsen upplevs av människor och hur man orienterar sig. Med hjälp av två aspekter skapas analysen. Den ena består av intervjuer med allmänheten som även får utforma en mental karta över platsen, den andra står professionella planerare för som då gör en systematisk analys. Dessa två aspekter sammanförs sedan och bildar ett planeringsunderlag. Som stöd till att gestalta platsens utformning använder man sig av de fem komponenterna, barriär, stråk, knutpunkter, områden och landmärken.
SWOT-analysen: syftar till att identifiera styrkor (strengths), svagheter (weaknesses), möjligheter (opportunities) och hot (threats). Styrkor och svagheter används för att analysera den egna verksamheten och möjligheter och hot för att analysera verksamhetens omvärld. De identifierade styrkorna kan användas för att utnyttja möjligheter och genom svagheterna kan man bli medveten om de hot som omvärlden har mot verksamheten. Dessa redovisas i en matrismodell med fyra rutor som ger en överblick över de viktigaste ämnena som bör beaktas i en kommande strategisk plan av verksamheten.
Andra exempel på analysmetoder man kan välja är: statistik, stadsbildsanalyse, danska kommuneatlas enligt SAVE-metoden, studiecirklar kring ortens utveckling, intervjumetoder,
berättarcafé, framtidsverkstad, rundvandring, öppna möten, trendanalys, scenarioanalys och VRIO-analys (Boverket 2006:35-38, 40, 43-45 ).
4. Metod och teori 4.1 Val av metod
Jag har valt att analysera Stångehamn med hjälp av metoden realistisk byanalyse. Jag har använt mig av en kvalitativ metod. Litteraturen har jag hittat på stadsbiblioteket i Oskarshamn och relevanta handlingar om Stångehamn har funnits på samhällsbyggnadskontoret. Internet har varit till stor hjälp i arbetet. Jag har varit i kontakt med två personer, dels Elisabeth Åkerman på samhällsbyggnadskontoret och dels Jan-Erik Nilsson som är f.d. ordförande i Stångehamns stugförening. Jag har använt mig av egna bilder tagna i Stångehamn och bilder från Oskarshamns kommuns webbgis. För att förstå begreppet ortsanalys beskriver jag det ingående i kapitel 3 samt begreppet fritidshus i kapitel 5. I kapitel 6 beskriver jag Stångehamn som område, vad som kännetecknar det i allmänhet. I analysen har jag valt att skriva om historisk utveckling och överordnade strukturella element, där vägar och terräng, fastigheterna och vatten- och avloppsutbyggnad presenteras. Därefter skriver jag om bebyggelsestruktur som innehåller geologi, byggnadsregler och hustyper. Till sist skriver jag kort om avgränsning homogena områden. Innehållet i min analys diskuterar jag sedan och drar en slutsats. Vad jag kommer fram till för slutsats och om denna metod är den bästa för att analysera Stångehamn återstår att se.
4.2 Realistisk byanalyse
Realistisk byanalyse, är en norsk analys som tagits fram av Karl Otto Ellefsen och Dag Tvilde vid Norges tekniska högskola, 1991. Byanalyse betyder stadsanalys och metoden syftar till att analysera stadens arkitektur och tolka dess uttryck (Arkebäck & Sjöblom 2005:51). Analysen är en fortsättning av den kritik av funktionalismen som uppstod på 1960-talet och som vidareutvecklades på 1970- och 80-talet. Analysmetoden bygger bl.a. på italienaren Aldo Rossis idéer om strukturer och Michael Triebs historiska element (www.riksantikvaren.no).
Analysen har som utgångspunkt att ge kunskap om staden och dess struktur genom att se staden som en historisk produkt av strukturella och arkitektoniska element (Klingström 2004:21). En över tid utvecklad produkt där byggnader och drag från olika perioder satt sina fysiska spår. Vår uppfattning av dagens konstruerade helhet består av många delar som bär med sig element av stadens historia, ståndpunkter och värden. Enstaka element kanske helt försvinner, medan andra sätter varaktiga spår i området och är fastställda för områdets fysiska uppbyggnad (www.riksantikvaren.no).
Realistisk byanalyse utgår från att stadens arkitektur tolkas på ett realistiskt sätt, alltså att omgivningen ska beskrivas objektivt som den verkligen ser ut. Istället för att se till subjektiva värderingar och tillfälliga mönster ska metoden se till den övergripande uppfattningen om arkitekturens huvudsakliga form- och ordningsprinciper. Dessa tolkas sedan i relation till typologisk och strukturell utveckling. För att klassificera de olika stadselementen och fysiska förändringsprocesser använder sig analysen av ett antal grundbegrepp:
Primära element
Generella element som format stadens fysiska utveckling. De är organiserade och fungerar som inspiratörer i stadens fysiska utveckling. De primära elementen fungerar strukturerande i och med att de påverkar ändringar i stadsarkitekturen. För den sakens skull behöver de inte vara av fysisk karaktär utan kan exempelvis även vara fysiska händelser eller administrativa åtgärder. Det som kännetecknar de primära elementen är att de är permanenta och tydligt syns i stadens struktur och arkitektur (Klingström 2004:21).
Bebyggelsestruktur
Denna del redogör för de ordningsprinciper som bebyggelsen i staden är ordnad utifrån.
Principerna är geometriska och återspeglar kulturella och funktionella förutsättningar.
Topologi
Utgår från stadens rumsliga sammanhang, alltså gator och platser. Det finns även ett sammanhang mellan gaturummet och bebyggelsestrukturen.
Bebyggelsemönster
Bebyggelsen inom en huvudstruktur kan organiseras efter flera principer. Den kan dels beteckna hur den enskilda tomten är bebyggd och dels hur ett helt kvarter är bebyggt.
Bebyggelsemönstret kan även representera tomtindelning och byggnadernas förhållande till varandra och gatan.
Typologi
Utformar principerna för de enskilda byggnaderna. Sociala och kulturella relationer har påverkat enskilda byggnaders utveckling.
Morfologi
Begreppet visar byggnadernas varierande uttryck (Klingström 2004:22).
Analysen genomförs i fyra generella steg:
4.2.1 Historisk utveckling
I det första steget studeras stadsformens historiska utveckling med hjälp av fotografier och kartor (Arkebäck & Sjöblom 2005:52). När det gäller kartor analyserar man äldre stadskartor och planer som därefter jämförs med dagsläget. Man försöker hitta de primära elementen som skapat den nuvarande formen. Genom att lägga den äldsta kartan i botten och nyare ovanpå, den s.k. lager på lager metoden, kan man identifiera den historiska utvecklingen (Klingström 2004:23).
4.2.2 Överordnade strukturella element
I det andra steget analyseras ortens överordnade strukturella element för att hitta primära element som varit betydelsefulla för stadsutvecklingen (Arkebäck & Sjöblom 2005:52). De primära elementen är händelser som frambringat förändringar i stadens form. Varje enskilt element kan ses som ett lapptäcke av händelser där varje del karaktäriseras och bildar ett eget strukturellt sammanhang. Exempelvis är bebyggelsen strukturellt beroende av de förutsättningar den har uppstått och utvecklats under. De primära elementen grupperas efter den typ av faktor som haft inverkan på bebyggelsen (Klingström 2004:23).
4.2.3 Bebyggelsestruktur
I det tredje steget betraktas stadens bebyggelsestruktur som under årens lopp formats av principer och regler. Genom principer i stadens rumsliga bilder visar sig byggnadsstrukturen och tydliggör enskilda byggnaders anknytning till helheten (Arkebäck & Sjöblom 2005:52).
Bebyggelsestrukturen kan exempelvis vara ett planerat område som planlagts efter ett rutnät eller enskilda byggnader som på måfå placerats ut efter en gata (Klingström 2004:23).
4.2.4 Avgränsning av homogena områden
I det fjärde steget avgränsas homogena områden inom staden. Områdena kan anges som delar av staden som är av liknande typologisk, strukturell eller morfologisk karaktär. Exempelvis kan det vara områden med sociala likartade förhållanden eller områden med samma tidpunkt för byggnation (Arkebäck Sjöblom 2005:52).
Ovanstående fyra steg kan användas som utgångspunkter som delar in och redogör för områden på orten. Man skapar ett bakgrundsmaterial om stadens arkitektur och kan på så sätt se hur ny arkitektur kan integreras till den existerande och hur omgivningen påverkas av den.
Enligt Ellefsen och Tvilde utgörs stadens uppbyggnad av inbördes uppdelade komponenter som därefter summeras till helheten. Analysens gruppering av bebyggelsestrukturen indelas därför i geometriska modeller. Grupperingen fördelas i tio grupper: gren, linje, lamell, kam, plats, öppen gata, hamn, rutnät, fält och institutioner. Här nedan är åtta av dem illustrerade:
Linje Gren Kam
Lamell Institution Öppen gata
Plats Fält (Arkebäck & Sjöblom 2005:52).
5. Fritidshus som begrepp
Genom förbättrade ekonomiska och sociala förutsättningar under 1900-talets första decennier blev sommarboendet möjligt för en större del av allmänheten. Sportstugan blev den vanligaste fritidsbostaden från 1920-talets slut och främst under 1930-talets senare del. En av huvudtankarna med stugan var dess enkelhet. Man tog avstånd från det sena 1800-talets pråliga sommarnöjen med krocketspel och groggdrickande, istället skulle en naturlig och hälsosam livsstil med friluftsliv eftersträvas.
Eftersom sportstugan var billig att bygga steg den i popularitet. Fler människor än tidigare hade råd att köpa ett eget hus. Stugorna användes av stadsbefolkningen och kunde ses som en tillflyktsort året om. Det var först och främst medelklassen som hade råd med ett fritidshus, men från slutet av 1930-talet blev det vanligt att även arbetarklassen och den lägre medelklassen skaffade sig stugor.
I Sverige introducerades den naturliga och hälsosamma livsstilen med friluftsliv omkring år 1890. Förbundet för Fysisk Fostran grundades år 1914 och införde de första stugorna för enkelt friluftsliv. Stugorna skulle helst byggas i kolonier efter en enkel plan. Fritidsområdena upprättades ofta i närhet till vatten. Förbundet erbjöd ritningar och gav vägledning om tomter som utarrenderades eller såldes.
Det fanns olika benämningar på stugorna. Först kallades de söndagsstugor, sedan friluftsstugor och till sist blev sportstugor etablerat som begrepp från år 1920. De tre namnbegreppen avsåg en och samma sak, en stuga som kunde användas året om där sport- och friluftsliv var grundförutsättningen. Genom benämningen söndagsstuga framgick att stugorna inte från början var avsedda för övernattning. Mellan en sommarstuga och en sportstuga skulle skillnaden ligga i att sportstugan var värmeisolerad och hade en enklare inredning. I själva verket var benämningen sportstuga ett trendigt ord som kom att brukas för alla sorters stugor utan exakt urskiljning. Efter hand ersattes begreppet sportstuga av fritidsbostad eller fritidsstuga. Behovet av att ha ett sommarboende har ett nära samband med arbetstider och semester. Inte förrän år 1938 kom lagstadgad rätt till semester och alltfler hade möjlighet och intresse av att ta sig ut i naturen.
Stugorna under början av 1900-talet utmärktes ofta av att de var mycket små och var influerade av mellansvenska dalastugor eller torpstugor. Från 1920-talets slut började arkitekter intressera sig för sportstugornas utformning, varpå det rådde olika åsikter kring dem. Arkitekterna ville se en enklare och funktionalistisk stil hos stugorna, medan ägarna själva tyckte mer om allmogestilen. Som lösning fanns det sportstugor i både funktionalistisk stil och allmogestil att välja bland för dem som ville ha en monteringsfärdig stuga. En genomsnittlig stuga var ca 40 kvm och bestod oftast av ett enda stort rum, storstugan. Inredd med öppen spis, sovalkov och ett litet kök.
Oftast var husens stommar uppförda av plank eller reglar och stockpanel eller locklistpanel klädde fasaderna. Sportstugorna var oftast färgsatta med gröna snickerier och bruna fasader.
Även vita snickerier med faluröda fasader var vanligt förekommande. De funktionalistiska stugorna hade ofta ljusa fasadkulörer. Förutom prefabricerade sportstugor var det också vanligt att stugägare själva byggde mycket enkla stugor, varpå några använde begagnade billådor som stomme. Fritidshusen var på 1960-talet ofta skapade efter ett modulsystem, då färdigisolerade väggelement sattes ihop till olika sorters stugor (Lilja 2007).
6. Stångehamn som område
Fram till år 1555 kallades ön för Älöö som betyder ön där det växer alträd. Sedan växlar namnet mellan Älöö och Stanngahampn (Stångehamn) under några årtionden. Efter år 1621 förekommer inte namnet Älöö längre (Edinius 1988:20). Stenbrott och stenhuggerier startade i Stångehamn år 1900, då efterfrågan på bergarten granit hade ökat. Den utvunna stenen var av god kvalitet och kunde bearbetas effektivt. Stenen fanns i flera färger, oftast grå, röd och gråröd. Ett antal bryggor, oftast av sten, anlades i Stångehamn för att kunna transportera sten från brotten och att förse arbetsplatsen med förnödenheter. Att stenbrotten låg vid kusten underlättade transporterna till andra länder (Oskarshamns kommun 1993:83-84, 91). Ett av stenbrotten låg beläget på Flundrebergsudden vid Åsvallesund (se bilaga 1).
I Oskarshamns kommun ligger ön Stångehamn (se bilden nedan). Området är beläget ca 4,5 km sydost om Oskarshamns centrum och omfattar ca 166 ha (Hermansson & Åkerman). Här finns ca 250 hus, och förutom en smal landförbindelse med fastlandet är ön omgiven av havet (Pulkkinen 2003). Det naturnära området har en härlig miljö och passar utmärkt som
sommarstugeområde, närheten till havet är en bidragande faktor till att folk skaffar boende här.
Området är ett närrekreationsområde för de boende i Kristinebergsområdet, och har många aktiviteter att bjuda på. Fågelskådning är en populär sådan då Stångehamns udd anses vara Smålands bästa ställe för att studera sjöfågelsträck. Även sportfiske är en populär aktivitet som bedrivs utmed klipporna. En boulebana ligger i området och används flitigt av sportens utövare.
På ön finns en kanotklubb, ett antal fristående båtbryggsföreningar samt några båtplatser för stugägare och några för icke husägare. Fiske från bryggor är inte tillåtet. Det finns även tre populära havsbadplatser; Gloviken, Badvägen och Åsvallesund som har båtfri strand.
På 1950-talet startade en intresseförening under namnet ”Stångehamns sportstugeförening”
och är till för dem som äger/arrenderar fritidshus eller båtplats i Stångehamn. Föreningen har till uppgift att tillgodose husägarnas intressen och organisera olika åtaganden på Stångehamn i samarbete med de boende och Oskarshamns kommun. Föreningen kan behandla frågor som vinterväghållning, sommaraktiviteter, båtplatser och föreningsverksamhet. Även administration av ägare- och adressregister, stug- och båtregister, trivseln och samvaron
mellan medlemmarna och förhandlingsfrågor och samarbetsfrågor med kommunen är att prioritera. I mån av resurser driver föreningen speciella projekt (www.stangehamn.se).
Genom arbetets gång kontaktade jag föreningens ordförande som var verksam mellan åren 1992 och 2004, Jan-Erik Nilsson, och frågade honom om sin ordförandetid. Han berättade då att arbetet gick ut på att bevaka intressen mot kommunen. Exempelvis tog priset för friköp av tomter upp mycket av hans tid samt att delta i samrådsmöten (Nilsson 2008).
Stångehamn har under årens lopp gått igenom många förändringar, då flera byggplaner avlöst varandra. Området och de boende har ur sina egna perspektiv fått utstå både bra och dåliga utvecklingsstadier. Stångehamn är ett av få områden som varit med om så många förändringsprocesser.
7. Analys av Stångehamn med realistisk byanalyse 7.1 Historisk utveckling och överordnade strukturella element
7.1.1 Vägar och terräng
Något utformat vägnät fanns inte år 1915 men dock en broförbindelse med fastlandet via stora Stångehamn (se bilaga 1). När byggnadsplanen från 1952 antogs fanns dock ett befintligt vägnät på kartan och en broförbindelse med fastlandet hade upprättats via lilla Stångehamn istället (se bilaga 2). På 1968 års byggnadsplan hade nya byggnadsområden blivit planlagda och lämpliga vägsträckningar hade dragits. En väg mellan Stångehamns glo och stora Stångehamn blev till samt flera småvägar (se bilaga 3). Med den senast upprättade byggnadsplanen förekom endast enstaka ändringar i vägnätet och gångstigar tillkom (se bilaga 4).
Vägarna (bilden nedan) visar områdets uppbyggda struktur år 2008. Det är efter deras utbredning den historiska utveckling skett. Småvägar, gångstigar och andra genvägar har successivt kommit till i området. Hastigheten är rekommenderad till 30 km/tim enligt Stångehamns stugförening. Genom informationskartan här nedan ses vägnätet tydligt i området.
Informationskarta
Terrängen är sönderdelad av ett antal urbergsryggar som sträcker sig i riktning sydväst – nordost. De mellanliggande partierna består av gammal ängs- och åkermark som växt igen med lövskog, medan de bergiga partierna är bevuxna med tallskog (Kårbo 1959). Enligt 1968 års byggnadsplan hade bebyggelsen placerats så att den smälte samman med den omgivande terrängen så pass mycket att områdets karaktär av orörd natur i största möjliga mån bevarades.
Den vackra naturen präglat av klipphällar med enstaka träd eller skogspartier, sunden och vikarna, den omgivande skärgården med skogsbeklädda öar, ger åskådaren många vackra vyer (www.stangehamn.se).
Fastighetskartan visar terrängen i området. Höjdkurvorna genererar upp till 5 meter i nivå.
Denna bild visar på hur vägen och terrängen skapar en helhet som området präglas av.
7.1.2 Fastigheterna
I Döderhults socken 1915 bildades genom ägouppdelning fastigheterna Stångehamn 1:3, 1:4, 1:5, 1:8 och 1:9. Vid den här tiden kan man se att tre byggnader placerats i lilla Stångehamn och två i stora Stångehamn (se bilaga 1).
År 1933 köptes dessa fastigheter av ingenjören Arthur Wingren i Oskarshamn. 20 år senare efter hans bortgång fick hans hustru Gunvor Wingren ta hand om dem, varpå hon lade ut fastigheterna till försäljning. Egendomen kom i Oskarshamns ägo år 1954 efter beslut av stadsfullmäktige, i undantag för några avstyckade och försålda och utarrenderade tomter.
Köpesumman var för 160 ha 150 000 kr, alltså ca 10 öre per kvadratmeter. ”Behovet av fritidshus” var motiveringen för den här tiden (Thörnvall 1994). Husen, även kallade friluftsstugor, sportstugor, sommarstugor och fritidshus skulle användas till avkoppling för arbetare och tjänstemän under sin ledighet (Gren 2006:161).
Oskarshamns stad ägde nu hela Stångehamns ö, med undantag av de avstyckade tomterna, Kiddeholmen, Gustavsberg och stenbrottet vid Åsvallesund. Att Stångehamn skulle nyttjas av stadens invånare hade Byggnadsnämnden och Drätselkammaren till avsikt att fullfölja, och så tidigt som 1952 hade lantmätaren Gunnar Vallin gjort ett förslag till byggnadsplan över området. Denna antogs 1960 efter en del omarbetning av stadsarkitekten Nils Kårbo. Nu hade byggnader tillkommit på vissa tomtplatser. Främst tomter vid lilla och stora Stångehamn samt längs den sydliga kustremsan hade bebyggts. Tomterna kring Stångehamns glo var obebyggda vid den här tidpunkten (se bilaga 2). Enligt planen gällde att en tomtplats minst skulle vara 1000 kvm, varpå en femtedel fick bebyggas, 200 kvm (Thörnvall 1994). Det tänkta antalet tomtplatser uppgick då till 110 stycken (Länsstyrelsen i Kalmar län 1968).
Under andra halvan av 1950-talet började staden arrendera ut tomtplatser för byggnation av enkla fritidshus (Johansson 2003). De första husen var enkla stugor enbart avsedda för fritidsboende mot en kostnad av 8 öre per kvadratmeter och år över en period av 30 år. För en normalstor tomt blev summan ca 100 kr per år.
År 1968 kom en ny BP, byggnadsplan (se bilaga 3). Tomten skulle nu vara minst 1200 kvm och man fick högst bebygga 150 kvm av tomten, varav 120 kvm för bostadsyta och 30 kvm för uthus (Thörnvall 1994). När byggnadsområdena planlagts blev lämpliga byggnadsplatser
hundratal sommarstugor samt några båthus och kvarstående ekonomibyggnader vid lilla och stora Stångehamn. Ungefär 22 % av hela landarealen var avsatt till tomtplatser för sportstugebebyggelse och man räknade då med cirka 242 tomtplatser (Heimfors 1968).
Hittills hade tomterna blivit utarrenderade men kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet Nils Falk, förstod år 1970 att detta inte var tillräckligt för arrendatorerna. De behövde hjälp, som möjliggjorde en fördelaktig finansiering av byggverksamheten och säkrade investeringarnas kreditvärdighet långt framöver. På så vis krävde Nils Falk på stadens vägnar att tomtplatserna avstyckades enligt planen med orden: ”De ska kunne bygge riktige hus”. Resultatet blev upplåtelse med tomträtt. Detta avtalsvillkor kom att tillhöra alla tomträttsupplåtelser på Stångehamn och blev en garanti att den då gällande byggrätten skulle finnas kvar en lång tid framöver. Detta innebar att det blev möjligt att bygga enligt den tillåtna husareal 1968 års plan förespråkade (Thörnvall 1994).
Omkring 200 tomter var bebyggda år 1972 och kölistan på tomträtter var lång, vilket pekade på att kommunens investering i Stångehamn var omtyckt. Hösten 1976 granskades det nya bostadsprogrammet av kommunen och man fann då att flertalet bosatt sig i sina fritidshus.
Eftersom ändamålet var fritidsbebyggelse var permanentbosättning inte tillåtet, vilket framgick i det tomträttsavtal som skrivits. Kommunen beslutade vidta de åtgärder som behövdes för att avlägsna permanentbosättningen. Vid den här tiden var åtta familjer skrivna på Stångehamn, men det var inte känt hur många som därutöver bodde på ön under större delen av året (Gren 2006:162).
År 1978 var ännu inte 1968 års byggnadsplan genomförd, varpå Oskarshamns kommun ville begränsa byggytorna (Thörnvall 1994). Ett femtontal familjer var permanent bosatta vid det här tillfället, detta medförde vissa ekonomiska åtaganden för kommunen. Ett sätt att förhindra permanentbosättningen blev att begränsa boytan (Gren 2006:162-163). Det beslutades 1978 om utställning av nya planbestämmelser med en byggrätt på 100 kvm, varav 80 kvm avsedda för bostad, men detaljplanen överklagades och antogs aldrig (Thörnvall 1994). Man lät de dömande instanserna ge besked om rättigheten gällande åretruntboende. I december 1979 rapporterade Göta Hovrätt att permanentbosättningen i Stångehamn inte ansågs vara olaglig.
De grundade sitt beslut på att boendeformen inte angetts utförligt i tomträttskontraktet mellan arrendatorerna och kommunen. År 1983 var 33 hushåll permanentboende på ön (Gren 2006:163). Samma år anhöll kommunen om nybyggnadsförbud på Stångehamn, vilket beviljades av Länsstyrelsen år 1987. År 1989 var omkring 50 hus permanentbostäder på ön (Johansson 2003).
Mellan åren 1990 och 1993 utformades en ny detaljplan av Stångehamn (se bilaga 4). Enligt planingenjören Elisabeth Åkerman var det mycket arbete kring den och mycket diskussioner med inblandade personer (Åkerman 2008). Ännu mer fritidshus låg nu i området och alla utritade tomtplatser utom sex var bebyggda. Detaljplanen antogs den 13 september 1993. Den totala byggnadsarealen blev 100 kvm varav 80 kvm för bostadsyta och 20 kvm för uthus
1915 1930 1945 1960 1975 1990 2005 2020
Ny BP 100 kvm Ny-
bygg nads för- bud
Oskar shamn ny ägare
Ca 250 fastig- heter, varav 67 perma- nenta hushåll Ägodel-
ningen
Förslag till BP 200 kvm
Perm- anent- bosätt- ning ogilla- des Ny
BP 150 kvm
Köp av Arthur
Wingren 50
per ma- nen- ta hus- håll Förs-
lag till bebyg gelse- rätt på 100 kvm
missnöjena med planen, varpå 86 sakägare överklagade beslutet till länsstyrelsen (Johansson 2003). År 2003 uppsteg fastigheterna till omkring 250 stycken varav 67 hus beboddes permanent (Pulkkinen 2003). Enligt Jan-Erik Nilsson, var ca 80 hushåll permanentboende år 2008 (Nilsson 2008). Här under är två olika exempel på hur tomterna ser ut i området.
Tomtgränserna är dubbelt utritade. Detta på grund av att lantmäteriets mätning inte helt överrensstämmer med primärkartans mätningar ur Oskarshamns webbgis.
7.1.3 Vatten- och avloppsutbyggnad
Till byggnadsplanen från år 1968 hörde även en avloppslösning som aldrig genomfördes. Den byggde på att inrätta gemensamma infiltrationsbäddar. Stugägarna hade hitintills försetts med dricksvatten genom sommarvattenledning ansluten till stadens vattenledningsnät, samt ur befintliga brunnar (Tyrberg & Hermansson 1994). Enligt Jan-Erik Nilsson ansåg en geolog att infiltrationsbäddar inte påverkar miljön negativt på något sätt, men denna lösning blev aldrig accepterad (Nilsson 2008). 1978 års förslag om den minskade byggrätten där 80 kvm var avsedd för boyta var till för att hindra permanentboende och den ökande belastningen på miljön (Johansson 2003). Beslutet överklagades. År 1983 ansökte kommunen om nybyggnadsförbud. År 1987 beviljade Länsstyrelsen detta i Stångehamn som skulle gälla fram till att vatten- och avloppsförsörjning anordnats. Året efter var vatten- och avloppsfrågan fortfarande inte löst. Kommunstyrelsen vill göra en avloppsutredning år 1989 vilket fritidsstugeägarna inte accepterade p.g.a. de höga kostnaderna. Samma år ändras lagen då tillsynsansvaret övergick från Länsstyrelsen till Miljö- och hälsoskyddsnämnden, MHN. År
1991 kom beslut om att inrätta gemensamhetsanläggningar för de enskilda va-ledningarna, och året efter beslutades det att Stångehamn ska bevaras för fritidsboende med goda va- förhållanden. Den nya detaljplanen kom den 13 september 1993. Diskussionerna kring kommunal va-ledning och andra lösningar fortsatte, och nybyggnadsförbudet upphävdes år 1994. I och med den nya detaljplanen var stugägarna missnöjda med beslutet om gemensamma avloppslösningar. De protesterade mot nödvändigheten att spränga sönder bergshällarna för ledningsdragning och ansåg att den vatten- och avloppslösning som fanns att tillgå var hållbar. Kostnaden var även något de motsatte sig. Det fanns helt klart olika uppfattningar inom och mellan grupperna kommunala tjänstemän, politiker och stugägare.
Diskussionerna kretsade kring kostnader, förbrukningsvolymer av konsumtionsvatten och miljökonsekvenser av småskaliga anläggningar gentemot storskaliga system.
År 1997 meddelades fritidsstugeägarna att Miljö- och Hälsoskyddskontoret, MHK, skulle inventera och undersöka avloppsproblemen tillsammans med en konsult. Det framkom då att det skulle bli mycket lättare att övervaka utsläppen om de äger rum genom ett kommunalt reningsverk. Ett ökat vattenuttag från egna brunnar kan innebära försämrat vatten, dels mikrobiologiskt och dels genom saltvatteninträngning. Detta kan då medföra risk för
1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005
Alla skall vara anslutna till va- nätet senast 2019…
Miljö- skydds- progra- mmet Avlopps-
lösning tillhör- ande 1968 års BP
Ny- bygg- nads- för- bud
Anslut- ning av kommu- nalt VA, 200 kvm byggrätt Ägarens
skyldig- het att ej släppa ut orenat vatten Inven- tering och under- sökning av av- lopps- proble- men Beslut
om gemen- samhets- anlägg- ningar
Nybygg- nadsför- budet upphävs
hälso- eller miljösynpunkt. Enligt miljöbalkens regler, år 1999, skulle inte MHN bevisa om en avloppsanläggning var oacceptabel, ansvaret låg hos ägaren som måste se till att det inte förekom något utsläpp av orenat vatten. I miljöskyddsprogrammet för Oskarshamns kommun 2001-2003 var det primära målet för detta fall ”God bebyggd miljö och samtliga mål som syftar till att skydda vatten av intresse” (Johansson 2003). Inte förrän år 2007 nåddes en lösning då man beslutade att alla hus i Stångehamnsområdet ska anslutas till kommunalt vatten och avlopp, varpå fritidshusen tilläts att byggas ut och användas för permanentboende (www.sr.se). I oktober 2007 enades socialdemokraterna om en byggyta på 200 kvm. Det hänger förstås ihop med att kommunalt vatten och avlopp dras in i området (www.barometern.se). Istället för att göra en ny detaljplan blev den nya byggytan ett tillägg i den gamla planen. Senast år 2019 ska alla fastighetsägare vara anslutna till va-nätet och inte förrän anslutning skett får tomten bebyggas till 200 kvm, annars gäller de gamla måtten.
(www.barometern.se). Här nedan ses ett hus samt en vägsträcka där processen började.
Ledningsdragning upp till ett hus i området
Ett grävt dike i området
7.2 Bebyggelsestruktur
7.2.1 Geologi
Stångehamns ö (se jordartskartan) består till största delen av kalt berg (rött) och även jordarter såsom sandig morän (ljusblå), organiska jordarter (brunt) och postglaciala grovkorniga sediment (gult) (webbgis Oskarshamns kommun). Detta urberg sträcker sig genom hela ön och jordskiktet är lokalt och många gånger grunt (www.stangehamn.se).
En av vikarna i området
Urberget beklätt med skog
Karta över jordarterna i Stångehamn
7.2.2 Byggnadsregler
Tomtplatserna i Stångehamn avstyckades på 70-talet och gjorde det möjligt för stugägarna att bebygga 150 kvm av tomten, men senare endast 100 kvm. Varje tomt skulle minst vara 1000 kvm år 1960 och minst 1200 kvm år 1968. 1993 års planbestämmelser har regler såsom att huvudbyggnad måste placeras minst 4,5 meter från gräns mot granntomten. Huvudbyggnad och uthus måste även placeras minst sex meter från gemensamhetsväg och allmän mark/plats.
Endast en våning med högsta tillåtna byggnadshöjd på fyra meter får upprättas. Det är förbjudet att inreda vind och källarvåningen får inte heller användas som boutrymme (Hermansson & Åkerman 1992).
7.2.3 Hustyper
Elisabeth Åkerman berättar att från början bestod området av enkla stugor där vissa av dem byggdes med rivningsmaterial. De enkelt byggda husen från 50- och 60-talet utgör själva kärnan av många av dagens hus, fördelen med dessa var att det ställdes låga krav på dem.
Med ett permanentboende ökar kraven och med utbyggnader ökar risken för att själva husstommen ruttnar (Åkerman 2008). När man tittar på husen i området ser man att vissa har blivit ombyggda och tillbyggda, andra har endast små förändringar. Likaså gäller husen som byggts på 70- 80- och 90-talet. Storleksmässigt och utseendemässigt är inget hus det andra likt så någon homogen byggnadsstruktur finns inte. Jan-Erik Nilsson påpekar att placeringen av husen inte heller var så noga då det började byggas på ön och därför ligger husen på olika avstånd till grannar. Han tror att Stångehamn inom 10-15 år kommer att vara ett bostadsområde och att det finns plats för ytterligare 22 tomter på befintligt vägnät, kanske t.o.m. 40-50 stycken (Nilsson 2008). Områdets bebyggelsestruktur visar på en blandning av hus från olika tidsepoker. De hus som är byggda på 50- och 60-talet och mer eller mindre är oförändrade kan man urskilja genom att de oftast har plattare tak. Nilsson säger att de senaste byggda husen är från år 2004 och 2005 (Nilsson 2008). Det finns flera exempel på hus från 1950-talet och fram till modern tid.
Här visar jag några hus som blivit till i området genom åren.
7.3 Avgränsning homogena områden
I Stångehamn kan man till viss del urskilja homogena områden, då när det kommer till samma tidpunkt för byggnation. Husen från 50- och 60-talet återfinns främst i lilla och stora Stångehamn samt den sydliga kustremsan i små klungor på ca fyra till sju tomter (se bilaga 2).
Allteftersom öns vägnät utökats har nya homogena områden dykt upp.
Exempel på ett homogent område i stora Stångehamn
7.4 Diskussion
7.4.1 Historisk utveckling
De primära elementen i min analys av Stångehamn är vägnätet och terrängen. Hur vägarna kommit till genom åren och dragits genom terrängen. Dessa element är permanenta och syns tydligt i områdets struktur. För att se vägnätshistoriken har jag tittat på kartorna från år 1915, 1952, 1968 och 1993 och jämfört deras utveckling. Terrängen påverkar vägdragningen och i Stångehamn, som till mesta del består av berg, har möjligheterna varit flera eftersom
Stångehamn som vidare grenade sig ner till Stångehamns glo och kustremsan. Därefter har vägen dragits mellan Stångehamns glo och stora Stångehamn vilket skapat möjligheten att ta sig runt ön i en körriktning. På så sätt har nya småvägar kommit till och byggnationen ökat.
På vissa ställen har vägarna dragits över den sandiga moränen, de organiska jordarterna och sedimenten som området till mindre del består av. Vägarna upplevs smala och krokiga med många höjdnivåer. Trots den låga hastighetsrekommendationen på 30 km/tim blir det lite av en berg- och dalbana över lag. Här är två bildexempel på detta från år 2008:
I de mellanliggande partierna, som består av igenvuxen ängs- och åkermark, har varken vägar eller byggnader placerats. Bebyggelsen upplevs sammansmälta med naturen, så som 1968 års plan förespråkade, och gör områdets karaktär av orörd natur trovärdig. Trots de många fritidshusen finns det mycket natur att tillgå i området.
7.4.2 Överordnade strukturella element
De primära elementen, vägnätet och terrängen, skapar överordnade strukturella element.
Vägnätet och terrängen har styrt hela områdets uppbyggnad, var och hur tomtplatser kunnat placeras. De flesta tomterna ligger på öns urberg, varav några få på sedimenten. Olika beräkningar har gjorts genom åren. År 1952 var det tänkta antalet 110 stycken och vid år 1968 räknade man med omkring 242 tomtplatser. Av den beräkningen var 200 tomter bebyggda år 1972. Detta har fram till år 2008 utökats till 253 bebyggda tomtplatser. Att se hur pass populärt Stångehamn varit genom åren ger en förståelse i hur mycket människor värdesätter ett naturnära fritidsområde. En tillflyktsort i vardagen där inga måsten utan bara avkoppling finns till hands.
Ett annat överordnat strukturellt element är byggrätten. Genom att titta på Stångehamns olika byggnadsplaner (bilagor 2-4) kan jag följa hur utvecklingen fortgått och diskussionerna
däremellan. Mellan dessa år har byggrätten pendlat mellan 200, 150 respektive 100 kvm.
2007 års beslut om en ny byggrätt på 200 kvm gör att Stångehamn återgår till den ursprungliga byggnadsplanens byggrätt från år 1952. Det är ironiskt att det hela verkar sluta som det började. Förutsättningarna är förstås helt annorlunda nu än då, dels genom va- anslutningen och dels genom permanentbosättningen som kräver mer bostadsyta för familjer.
Eftersom 2007 års byggrätt kommit till som en kompromiss för att dra ut kommunalt vatten och avlopp är den inte frivilligt upprättad till skillnad från 1952 års plan. Hur många som kommer att utnyttja den nya byggrätten återstår att se och om terrängen tillåter 200 kvm stora hus är en annan fråga. Karaktären av orörd natur kan gå förlorad med så stora byggnadsarealer och antagligen kommer fritidshusområdet omvandlas till ett permanent bostadsområde.
Ett tredje element står vatten- och avloppsanslutningen för. Diskussionerna kring en vatten- och avloppslösning har pågått i årtionden. Ur miljö- och hälsosynpunkt var inte sommarvatten och uttag ur egna brunnar en hållbar lösning. Utsläppen ansågs påverka och belasta naturen negativt. Enligt Miljö- och hälsoskyddskontoret kunde vattenuttag ur egna brunnar försämra vattnet mikrobiologiskt och genom saltinträngning. Som i sin tur kunde medföra sjukdom hos vattenidkaren. Alltså kunde både naturen och människan påverkas av brunnarna. Här fick miljöskyddsprogrammet ta vid som förespråkade ”God bebyggd miljö och samtliga mål som syftar till att skydda vatten av intresse”, men lösningen kom inte förrän år 2007. Ledningarna har till viss del dragits i anslutning till det befintliga vägnätet och utgör en stor förändring i området. Tunga maskiner belastar i skrivande stund vägarna och oframkomligheten är påtaglig. Även stora stenhögar tar upp yta i området.
Bergssprängningarna har förändrat naturen och inte lämnats orörd. Då brunnarna påstås påverka natur och människa negativt är det bättre att ta det säkra före det osäkra, och säga att det är bättre sent än aldrig att rätta till det påstådda problemet. 2000-talets miljömedvetenhet och människans ökade intresse för hälsa bör vara övertalande punkter till att anslutningen av kommunalt vatten och avlopp till slut blivit av. För de permanentboende är lösningen mer positiv då de är i behov av va året runt. Enligt Nilsson står sommarstugeägarna inför ett annat dilemma då de har två boenden, att behålla båda eller välja ett av dem. Många tros sälja sin stuga i Stångehamn, dels ur kostnadsperspektiv och dels ur protest till tvångsanslutningen senast år 2019 (Nilsson 2008). Det kan även innebära att flera väljer att permanent bosätta sig på ön när även byggytan fördubblats och det går att satsa på om- och tillbyggnationer.
först och främst ansluta sig innan de får utnyttja byggrätten på 200 kvm. Det har uppstått ett utbyte av tjänster mellan kommunen och husägare som har till uppgift att tillfredställa båda parter.
7.4.3 Bebyggelsestruktur
Bebyggelsestrukturen verkar bestå av enskilda byggnader som placerats ut individuellt på varje tomt i området. Husen är alla olika eftersom de kommit till under olika årtionden. De hus som kom till på 50-talet har inte fungerat som en mall över hur kommande hus ska byggas, utan det har varit upp till var och en att sätta sin egen prägel. Tak, fasad och storlek skiljer dem alla åt, vissa kan likna varandra på några plan men inte mer än så. De enda regler som behövts hållas, när byggnation skett, är de som den gällande byggnadsplanen haft.
Eftersom planerna haft olika byggrätter har husen olika storlek, men det betyder inte heller att varje enskild byggt sitt hus efter det exakta måttet. En tomtplats med byggtillåtelse på 150 kvm kan ha använt mindre byggytan. Även tomtplatsernas regler om minst 1000 kvm år 1960 och minst 1200 kvm år 1968 gör att tomtplatsernas storlek varierar. Några håller sig inom ramarna om minimigränsen och andra ligger närmre 2000 kvm. Alltså finns ingen homogen struktur för hur husen placerats på tomtplatserna. Enligt Nilsson var placeringen inte så noga på den tiden de första husen byggdes vilket gjorde att avstånden till grannar varierade. När sedan byggnadsplanerna kom att gälla fanns tydligare regler. Trots detta finns det hus som inte hållit sig inom ramarna för vad som är tillåtet och inte. Detta kan om- och tillbyggnader vara exempel på, både stora och små förändringar har förekommit på hus. Vissa mer påtagliga än andra, vad som gjorts inuti husen är dock inte synligt. Kanske har enstaka hus inrett sin vind eller använder källaren som boutrymme trots att byggnadsreglerna från 1993 års byggnadsplan förbjuder det. Även byggnadshöjden på fyra meter kan ha varit svår att hålla sig till. Några exempel på svartbygge går att finna i Stångehamn. Att fastställa bebyggelsestrukturen genom de geometriska modellerna (linje, gren, kam, lamell, institution, öppen gata, plats och fält) är svårt. Det verkar vara en blandning av modellerna linje, gren, öppen gata och plats (se kapitel 4.2) men i en mer otydlig komposition (se bilaga 4). Helheten i strukturen skapas genom inslag av dessa modeller, där variation är nyckelordet. Det är just denna variation i byggnadsstrukturen som gör området charmigt och ensam i sitt slag.
Bebyggelsen passar in i området, ett homogent område hade säkerligen förstört det unika med Stångehamn.
Här visar jag ett ortofoto av Stångehamn där man får en överblick av bebyggelsestrukturen där hus placerats olika på tomterna.
7.4.4 Avgränsning homogena områden
När tomterna ökade i lilla och stora Stångehamn etablerade sig även 70-talshus här, samt i Stångehamns glo och i anslutning med vägen som drogs till stora Stångehamn. Flera tomter i alla delar av området var obebyggda vid den här tiden. Ett tydligt exempel på detta ses på 1968 års byggnadsplan där två tomtlängor mellan Stångehamns glo och stora Stångehamn var obebyggda (se bilaga 3). Husen från 80- och början av 90-talet bredde även de ut sig på de obebyggda tomterna och fram till 1993 års byggnadsplan var endast sex tomter obebyggda.
Kombinationer av hus från 50- och 60-talet, 60- och 70-talet, 70- och 80-talet, 80-och 90-talet samt vart årtionde för sig bildar små homogena områden på ön. Även permanentboende har bildat homogena områden i sig, såsom de tomtlängder jag nämnde några rader tillbaka.
Permanentbosättningen ökade snabbt i området, 1978 fanns ett femtontal permanenta hushåll
faktum och desto fler hakade på trenden, 50 permanentboende år 1989 och ca 80 stycken år 2008 enligt Nilsson. Är den troliga utvecklingen att fler stugor blir till permanentboende i och med va-anslutningen?
7.5 Slutsats
Kontentan av analysens fyra steg visar att Stångehamn är under en förvandlingsprocess.
Fritidsområdet kan i framtiden utvecklas till ett bostadsområde. Den ökade byggrätten på 200 kvm och va-anslutningen är två starka faktorer som gör att utvecklingen lutar åt det hållet.
Människors behov av stora bostadsytor och miljömedvetenheten har fått agera som vägledare i den beslutsprocessen. Området kan möjligtvis expanderas om antalet tomtplatser går att utöka på det befintliga vägnätet. Nybyggnationer som upprättas vid samma tidpunkt och i anslutning till varandra bildar nya homogena områden. Någon särskild regel för hur ny bebyggelse ska integreras till den befintliga behövs inte eftersom husens utseende bestäms av den enskilde ägaren så länge övriga byggnadsregler följs. Det som ger Stångehamn sin prägel är just variationen på byggnationen och en individuell prägel bör även upprätthållas för att bevara Stångehamn som ett unikt och charmigt område. Den ökade byggrätten medför dock att det antagligen kommer att ställas högre krav på att de befintliga byggnadsreglerna efterlevs så som t.ex. byggnadshöjd och våningsantal. Alla förändringsprocesser som området utsatts för under åren har genererat till att Stångehamn genomgått flera omvandlingar. Processen har successivt utvecklat området till det område det är idag. Stångehamn har varit och är fortfarande ett populärt fritidsområde och om trenden håller i sig och antalet permanent boende ökar kan området utvecklas till ett bostadsområde med höga värden för de boende.
Dessa förändringar har hitintills varit positiva, men om det uppstår konflikter med den ökade permanentbosättningen kontra fritidsboende är något tiden får utvisa.
Metoden realistisk byanalyse har till viss del passat bra till att analysera Stångehamn. Det går inte på förhand att veta om metoden passar eller inte utan det framkommer när analysen är genomförd. Varje projekt är unikt och alla metoder passar inte alla slags ortsanalyser då de har olika förutsättningar. Man får helt enkelt utgå från en metod man tror kan passa syftet och göra det bästa av situationen. Det svåra i den här analysen var att hitta relevanta överordnade strukturella element, de jag valde att diskutera kanske inte helt stämmer in på vad ett typiskt sådant element är. Bebyggelsestrukturen följer ingen mall av något slag vilket gjorde det svårt att se några samband mellan husen. Dessutom var det svårt att urskilja homogena områden i
Stångehamn, dels för att området är litet och relativt glest och dels för att metoden är anpassad till att analysera en hel stad. Därför har metoden kanske inte gett en alltför djupgående analys.
Trots det tycker jag analysen blev bra och intressant fakta uppkom ändå.
Referenser Litteratur
Boverket. 2006. Lär känna din ort.
Edinius, L.G. 1988. Därav sedan kallad…
Gren, T. 2006. Oskarshamn – vid Smålandskusten.
Kulturmiljöprogram för Oskarshamns kommun. 1993
Handlingar
Heimfors, J.1968. Planbeskrivning A3902.
Hermansson, M. & Åkerman, E. 1992. Planbeskrivning A4912.
Johansson, M. 2003-01-31. Miljö- och hälsoskyddskontoret. Ärende.
Kårbo, N. 1959-06-16. Byggnadsplan 1960. Beskrivning och betämmelser.
Länsstyrelsen i Kalmar län. 1968-05-14. Beslut.
Pulkkinen, G. 2003-04-27. Ärende.
Tyrberg, L. & Hermansson, M. 1994-06-30. Stadsbyggnadskontoret. PM.
Thörnvall, Å. 1994-05-30. PM.
Internet
Arkebäck, M & Sjöblom, F. 2005. Integrera konst och planering. Examensarbete
http://www.bth.se/fou/cuppsats.nsf/all/63ac574a599ba9b7c1256fee0024f13e/$file/Integrera%
20offentlig%20konst%20och%20planering!%20Del%20II.pdf
Barometern, 2007-10-02
http://www.barometern.se/nyheter/oskarshamn/godkand-byggyta-i-stangehamn- dubblas(73761).gm
Barometern, 2007-03-10
http://www.barometern.se/nyheter/oskarshamn/vatten-till-stangehamn-blir-dyrare-an- beraknat(63249).gm
