Kandidatarbete i medieteknik, Institutionen för teknik och estetik, vårtermin 2021
Vatten och lokalitet
Ett designarbete i Hjälmshult och Karlshamn
Mårten Halvarsson
Författare: Mårten Halvarsson.
Handledare: Peter Giger.
Examinator: Annika Olofsdotter Bergström.
Abstrakt
Hur kan hyperobjekt och critical design kombineras för att ge en bredare förståelse av människans påverkan på vatten, och till mindre del vind, i bäckar, åar och andra kroppar av vatten?
I mitt kandidatarbete har jag siktat på att kombinera critical design och hyperobjekt och försökt sätta dem sida vid sida genom analys och reflektion av Dunne & Raby (u.d.) och Morton (2013) (och ett flertal andra artiklar relaterade till ämnet) som nära relaterade ämnen för att förenkla och konkretisera dem. Genom visualisering vill jag visa hur naturen har en egen agens, och hur vi som människor påverkar denna vilja. Genom en artefakt som tar vinden och vattnets kraft och ger den form på ett papper hjälper jag att visa naturens agens.
De gestaltningar som jag får fram fungerar som åskådarens inblick i naturens vilja, ett fönster för att förstå naturen på ett sätt som hen inte har gjort förut. “Naturens vilja” förklaras genom historiska och geologiska fenomen och hur vi människor som ett enat samhälle påverkar den.
I kandidatarbetet tar jag även upp relaterad litteratur för att ge en inblick i hur dessa ämnen ses av forsknings och filosofi-samhället. Detta för att kunna relatera mitt arbete till andras mer än bara visuellt och ytligt. Jag hoppas med denna artikel att vårt samhälle kan förstå vår påverkan på naturen på ett nytt sätt, eller att den förändrar en persons synvinkel om ens en gnutta. Den ska inte tvinga till förändring, men snarare leda till upplysning och kritiskt tänkande hos individen. Slutligen tas vidare forskning och inspiration upp, detta för att bygga vidare min gestaltning och forskning för framtida arbeten, och därefter summeras mitt arbete med retrospektiv.
Nyckelord: Miljö, Critical Design, Hyperobject, Lokalitet, Agens Abstract
How can hyperobjects and critical design be combined to give a broader understanding of man’s influence on water and wind in rivers and other kinds of bodies of water.
This article has aimed to combine critical design and hyperobjects and tried to put them side to side through analysis and reflection of Dunne & Raby (n.d) and Morton (2013) (and a number of other articles related to the theme) as closely related things to simplify and concretize two broad themes. Through visualisation I show how nature has its own agency, and how we as humans influence this will. Through an artefact that picks up water and wind’s force and gives it form on a piece of paper I help show nature’s agency. The pictures I create work as the viewer’s window into nature’s will, a window to understand nature in a way that they have not before. “Nature’s will” is explained through historical and geological
phenomena and how we as a human society influence this will. The article also brings up related literature to give an idea how these themes are viewed by the science and philosophy communities. With this article I hope that our society can understand what influences nature in new ways, or that it changes a person's way of viewing things, even if just a little. It does not aim to force change, but rather hopes to enlightenment and critical thinking in the
individual. Finally, further research and inspiration is brought forward, to build upon my design work and research for future work. My work is summarized in a retrospective after this.
Keywords: Environment, Critical Design, Hyperobject, Locality, Agency Introduktion
Anton Krohn och Daniel Petersson gör under våren 2015 ett flertal experiment som rör havet och människan (Krohn & Petersson, u.d.). De ger havet en agens, en egen vilja, genom att visualisera dess kraft. Detta är en del av deras kandidatarbete som de gjorde på Blekinge Tekniska Högskola, och det fungerar som en gnista i mitt eget kandidatarbete. De har inspirerat mig att få en ny synvinkel på kroppar av vatten, och att undersöka hur vi som människor, och hur vi som ett samlat ting, samhället i större drag, påverkar den. Jag bjuder även in vinden i mitt arbete, för att se hur olik dess påverkan kan vara. En annan inspiration som har varit med mig sedan jag var barn finns på Tekniska museet i Malmö. En pendel hänger över ett stort bord fyllt med sand. När en person lägger minsta kraft på pendeln börjar den rita komplexa mönster i sanden, allt på grund av jordens gravitation. Det är ett spännande fenomen och en vacker visualisering.
Jag undersöker olika miljöer och tillstånd i naturen och vill ge gemene man ett nytt perspektiv på olika kroppar av vatten, och hur hen kanske själv ansvarar för förändring. Kroppar i denna situation syftar på bäckar, mindre vattendrag och kuster. Jag tar användning av Swan och Boehners (2015), Dunne & Rabys (u.d.) arbete kring Critical Design och Timothy Mortons filosofi om hyperobjekt (2013) för att svara på dessa frågor.
Det är en helg i min barndomsby Hjälmshult, och jag tar en promenad runt kungsgården, som varit en del av ett pingisspel mellan Sverige och Danmark under den andra hälften av
1600-talet. Efter ett antal byten av ägare, däribland Magnus Stenbocks son Fredrik M.
Stenbock år 1734 till 1742 (Byaföreningen i Allerum och Hjälmshult, u.d.), har detta bygge blivit statligt byggnadsminne (Regeringskansliet, 2021). Jag kommer inte in till husen, utan jag viker av in i skogen, där en bäck porlar i allt lugn. Det är som tiden nästan har stannat, förutom ett fåtal stenhus och en damm som använts för fiske (Lantmäteriet, u.d.) (fig. 1) är den i stort sätt orörd, bortsett från den stigen som otal hund och hästägare har skapat. Det är i ett stycke av denna bäck som jag framtar min första bild, en bild som representerar lugnet runt om mig. Bilden skapas genom en penna som knuffas en gnutta hit och dit av vinden som knappt penetrerar träden i skogen, min artefakt, ett flertal ihopsatta bitar av träplankor som med hjälp av snöre håller en bit frigolit flytandes på vattenytan. Porlandet av bäcken skjuter frigoliten som mitt papper är fastsatt på i en riktning, och på pappret ser jag en mjuk linje.
En bäck i Hjälmshult - Teoretiskt ramverk
Det är så klart inte bara bebyggelse som påverkar bäckar och åars form, styrka, etc. Ett naturligt fenomen som ofta formar vattendrag är meander, även detta fenomen är en
eftereffekt av erosion under tidsperioder (Glossary of geology, 2005). Bäcken i Hjälmshult har visar på viss påverkan av meander, om man jämför gamla mätningar och kartor kan man se hur bäcken skiftar i sina mer extrema svängar (Lantmäteriet, u.d.) (fig. 6).
Fig. 6.
Meander syftar på de naturliga förändringarna i vattendrags form som framkommer under längre tidsperioder av slitage på kanterna av åarna eller bäckarna. En bäck kan gå från att vara någorlunda rak till att böja sig till att slutligen gå ihop igen och skapa en separat kropp med vatten av resterna. Detta fenomen uppstår främst i flackt landskap, det vill säga platta ytor av mark (Glossary of geology, 2005). Under cirka 200 år har bäcken inte ändrats alltför mycket, man kan dock anta att bäcken måste ha torkat ut något, i och med att dammarna som brukade vara där, nu endast består av sankmark med buskar och träd. Man måste så klart också ha tidernas oprecisa mätsystem i åtanke, mätningarna är inte exakta, men det bästa man har för att basera fakta på.
Lisa Meanys text om posthumanistisk design med vatten agerar som en grundpelare i min inspiration. Sättet som design och agerande beskrivs i texten har nyttjat mitt arbete för att förstå mitt eget agerande i samarbete med artefakten och naturen. Meanys resultat pekar på att vi som designer omedvetet bestämmer vad för resultat som kommer att visas för oss, det är processerna vi väljer som skapar resultaten. Meningen med denna post-humanism ska vara att balansera och invänta. Bara efter ögonblicket av aktion ska vi som designer sätta mål för arbetet.
“Together, these posthumanist and performative experiments can be understood as a relational version of architectural form finding – a process of ‘letting’ things mutually organise themselves before one brings ones assumptions and goals to the situation – but across the human-nonhuman, and material-semiotic spheres.” (Meany, L., 2013)
Schütze, Sachse & Römer (2003) har visat att använda skisser som metod effektiviserar designarbete, det är något som jag själv har använt för att få fram designen av artefakten, och även för att få en idé om hur mitt resultat skapas. Skisser hjälper oss med dokumentering och gör felsökning mer effektivt. I deras artikel beskriver Schütze et. al. att digitala verktyg förmodligen kan effektivisera skissmetoder ännu mer, då texten är från 2003 är det
spekulationer, men nyare studier (Hannibal, Brown & Knight, 2004) visar att tekniken har spridit sig inom många områden, och att det nu är en fråga om vilken digital skissmetod som kan lämpa sig bäst för varje ämne.
Jag använde själv skisser som en huvudsaklig metod för att bygga upp min artefakt och få en bild av hur den slutligen kunde se ut. Programvara som Blender, ett 3D-modellering och animeringsprogram och Photoshop användes i detta syfte. En enkel skiss på papper
utvecklades sedan i Photoshop på ett sätt som kan beskrivas som digital scrapbooking, clip-art och liknande licensierade bilder användes för att visa upp egenskaperna av artefakten (fig. 1) . Detta översattes senare i Blender där jag byggde upp en enkel modell i 3D för att visa hur olika funktioner kunde fungera (fig. 2, 3, 4). Därefter skissade jag en slutlig design som tog inspiration från alla skisser och kombinerade vissa egenskaper (fig. 5).
Att få tillbaka någonting - Information och metoder
Ena halvan av mitt arbete är att få åskådaren att ifrågasätta varför jag får mina resultat, jag förklarar och ger min åsikt, men jag vill ändå att folk kommer till egna slutsatser som de sedan kan applicera i sina egna miljöer. Därför har jag inkorporerat Critical Design i mitt arbete. Det baseras just på att använda spekulativa designtankar för att arbeta bort trånga synvinklar och förutbestämda åsikter. Om man skulle visa upp ett A5-papper med ett fåtal penseldrag och presenterade detta med “detta är en bäck” skulle man troligtvis få konstiga blickar om man inte bygger ut denna idé. Varför är det en bäck? Hur kan bäcken som en åskådare bor nära se ut i denna form? Hur skulle formen förändras om bäcken svämmade över? Det gäller att kontextualisera och problematisera objektet för att utvinna egenskaperna av Critical Design.
Jag har valde därför att visualisera bäckar och hav på ett visuellt enkelt sätt till skillnad från vattnets vanligtvis komplexa tillstånd. Sida vid sida visar det sig effektiva genom att utvinna Critical Designs grundidé att ifrågasätta. Tillsammans kan havet och en bit “klotter” på papper väcka starka känslor omkring idén av havet som mäktigt och kraftfullt, som vi kommer se i senare delar av detta arbetet så är det inte alltid ens förutbestämda tankar är rätta. Det finns mycket att utvinna genom användningen av denna metod.
Dunne & Rabys (u.d.) besvarar även många frågor kring vad Critical Design är och vem den är för, med mera. Detta underlättade i mitt arbete att identifiera vilket resultat och känslor jag ville få fram.
Dunne & Raby (u.d.) beskriver grunderna i critical design och vad det innebär i FAQs for critical design. Kopplat till mitt tema är fråga 4 “What is it for?” och 5 “Why is it happening
now?” nära relaterat till min frågeställning och syfte. Fråga 4 besvarar detta genom att
exemplifiera film och konst, i en intellektuell synvinkel. I mitt arbete har jag visualiserat detta i konst, och även om Dunne & Raby beskriver Critical design som icke-konst, är det ändå ett sätt att visa vad Critical design kan åstadkomma, och med deras svar i fråga 10 “But isn’t it art?” påpekar de att det är metoderna och förhållningarna som liknar varandra. Critical design måste vara morbid i sin vardaglighet, och hur nära inpå en den är. Fråga 5 besvarar ännu en gång samhällsvinkeln i mitt arbete. Critical design är ett sätt att förnya daterad
designtänkande och vara jämlik med vår nutida snabba förändringar i teknologi, ekonomi och samhälls-sfärerna.
Den andra halvan består av Timothy Mortons (2013) hyperobjektsforskning. Han beskriver hyperobjekt som otänkbart massiva ting, ting som inte nödvändigtvis kan röras men ändå kännas. Morton använder global uppvärmning som ett exempel för hur hyperobjekt fungerar, detta eftersom fenomenet är en konstant del av varje människas liv, vi vet om dess existens, men vi kan inte ta på det hela, endast bitar av det, som varmare somrar, och mer extrema väder. Det är på samma vis jag tänker om floder, bäckar och hav, vi kan sitta vid kanten på en brygga och känna vattnet på våra ben, men att försöka förstå dess globala, universala existens är omöjligt. Arbetet blir ett sätt att förstå denna skala. Rivers of the Anthropocene (Edgeworth
& Benjamin, 2017) beskriver det väl, som en förlängning av människan har vi skapat och format floder i vårt samhälle för att uppfylla olika syften. Vi har skapat en intim koppling till vatten och på så sätt gjort det till ett större ting än bara “vatten”. Summeringen i slutet av deras artikel ger en bra förklaring i hur jag undersöker vattenvägarna i Karlshamn.
“The river in this case cannot be separated from control structures and river barriers, artificial embankments, concrete catchments, sewer and drainage net-works, underground reservoirs and pumping stations, engineered flow regimes, and so on. From our encounter with it, there is a sense in which it is a partial manifestation of something much greater, the full extent of which we have not yet fully grasped.” (Edgeworth & Benjamin, 2017)
Jag vill se hur resultaten är mer än bara vattnets rörelse. Kan man till exempel se att vattnet i en hamn, där det är fullt av betong och artificiellt skapade vattenvägar, är annorlunda än åar och bäckar i skogar och mindre befolkade områden, och vad är det då som utgör denna skillnad?
Vi kommer nu tillbaka till lugnet och energin som separerar Hjälmshult och Karlshamn, i Karlshamn är hamnen industrialiserad, det finns hobby-seglare som dagligen nyttjar området.
Vi människor expanderar havets syfte, och med det kommer förändringar i hur havet beter sig.
Liksom den globala uppvärmningen som Morton (2013) ger egenskapen “agens” får havet en egen slags vilja beroende på vad vi gör med den. Agens är något som Karen Barad (2007) beskriver som en uppkomst och tanke om att världen inte är i ett stabilt tillstånd utan i en ständig rörelse. Denna agens ges endast vid intra-aktionen mellan objekt, så som artefakt och
vatten i mitt fall. Mina egna aktioner skulle kunna ses som en tredje part, eller deltagare i detta fenomen.
Detta är de övergripande egenskaperna av agens i mitt arbete, då jag inte lägger lika stor vikt vid det som critical design eller hyperobjekt. Enligt Barad ges alla ting i vår existens formas genom relationer, intra-aktionen av agens. Detta ger då led till att alla ting kan förändra varandra, och ge form till otal nya ting. I en intervju (Kleinmann, 2012) beskriver Barad den kontinuerliga intra-aktionen som ger form till “fenomen”, ett begrepp som Barad menar är
“individens existens i fenomenet”. Det är en slags härva av agenser, som starkt liknar en av hyperobjektets egenskaper “viskositet”, förmågan att fästa vid många närliggande ting, och därmed expandera från sig självt. Det är med denna koppling och filosofiska synvinkel som man kan se lokala och globala reaktioner i gestaltningarna jag tagit fram.
När vi målar bäckar och hav - Gestaltning
Arbetet börjar i min lägenhet i Karlshamn när en bekant skickar en länk till Krohns blogg (u.d.) där han har dokumenterat och fotograferat oceanografen. Det är ett intressant verk av trä och metall, primitivt men effektivt ihopsatt, gjort för sitt ändamål. Detta sätter mina bildliga kugghjul i min hjärna i rörelse.
Jag skissade på en design som kunde uppnå samma egenskaper, men som kunde stå självständigt designmässigt. Grundtanken var att få en design som kunde nå ut från skarpa kanter och ojämna ytor för att kunna balansera sig självt och ytan där det ska ritas. Denna forms baktanke utvecklar jag senare i detta kapitel.
Min grundtanke i mitt arbete blir att effektivisera min artefakt för upptagandet av datan, alltså pennans streck på pappret. Inga överkonstruerade designer, det kan och ska vara enkelt. En visuellt simpel design kan få folk att lättare förstå funktionen och resultaten av artefakten.
“Simpel” syftar endast på utseendet, den vill inte avskräcka från att bli iakttagen, därför använder jag en “simpel” design. Dunne & Raby (2019) ger ett bra exempel av detta genom deras utställning “Archive of Impossible Objects: Globes” för Kunstmuseem Krefeld. Det är endast olika glober, primitiva former som vi har skapat sen urminnes tider. Trots detta gömmer det sig enormt mycket information och tanke bakom formerna och projektet som helhet.
Artefakten behöver kunna hänga över öppet vatten och därför behöver motvikter vara en del av artefakten, detsamma för målandet av bilden, för om havet ska ta del av arbetet måste den nästan flyta på ytan. En penna måste därför hänga ovanpå denna upptagningsyta med minimal kontakt. Dessa tre punkter var grunden i min artefakt.
“Vi” i kapitlets titel syftar på detta samspel av vattnet och mig. Artefakten skapades i trä, med skarpa kanter och raka linjer, något ovanligt kopplat till det material som användes. Man kan se på detta som ett försök av något onaturligt att hitta dess essens, och dela med sig av den.
Dess tvåsidiga design gör att den känns passande i de olika miljöer den placerades i. Kantig och rak, som husen och kustlinjen i den stora staden, samtidigt gjord av trä, mjuk, och animalistisk, perfekt för skogen i den lilla byn. Kopplingen till olika djur kom som följd på den designen jag fastnade på.
Fig. 7.
Om du tar bokstaven Z och drar i övre vänstra och nedre högra kanten får du en form som nästan liknar en hund, eller kanske en häst. Det var i alla fall en observation min mor hade om min artefakt (fig. 7, ovan.). Den visade sig vara ytterst effektiv, med den nedre träbiten som motvikt. Plattan som pappret läggs på kan även höjas och sänkas för att kunna placera den på vattenytan utan att linan slaknar, detsamma gäller för pennan som också hålls fast av en lina.
Jag återkommer nu till min mors kommentar om hunden, eller hästen. Det är en intressan observation i mitt arbete kring critical design. Dunne & Raby (u.d.) nämner ju att critical design ofta kan vara symboliskt, för att öka uppmärksamhet, eller liknande fenomen. Jag finner det då ironiskt att hästen, vår trogne kompanjon i tusentals år, ska stå vid havets kant, och hjälpa vattnet visa sin vilja. Att hästen som är grunden för agrikultur sedan forna tider, en symbol för marken själv, ska vara så central för vattnet i denna artefakt.
Fig. 8
För att testa, men också för min första bild av vattnet, tog jag mig till bäcken i skogen nära Hjälmshults Kungsgård. Lugnet där är något som är svårt att beskriva i skriftlig form, du kan spendera timmar där utan att höra en människa, men kanske ett småbarn eller två som är på promenad med sin förälder utanför skogsbrynet. Bäcken är ostörd och lugn, och detta visar sig även i bild (fig. 8, ovan.) med en ostörd linje där pennan stannar ett fåtal gånger. Det är ett lugn jag känner när jag ser bilden, till skillnad från den andra bilden jag tar, ett snäpp upp i bäcken (fig. 9, nedan.). Skillnaden här är hur läget i bäcken var, med en massa pinnar och löv som fick bäcken att rinna snabbare än i de andra delarna. Här studsar pennan upp och ner, tills den får tag i pappret med två linjer, de är snabba, men inte aggressiva.
Fig. 9.
Den andra platsen jag valde att visualisera var bryggan utanför Campus Karlshamn. Med stenarna och klipporna som täcker detta område i Karlshamn och det betydligt djupare vattnet blir det en tydligare kontrast till bäcken i Hjälmshult (fig. 10. nedan). Vädret var gråmulet och vinden gjorde vågorna svaga men många i antal. Detta hjälpte artefakten att få rörelse med ett nästan konstant gungande och studsande, trots den individuella vågens minimala kraft,
“många bäckar små” som man brukar säga, fast i detta fall vågor. Alla små rörelser visar sig i bilden genom snabba drag som hoppar upp och ner på olika ställen.
Fig. 10.
På båda platserna ger agerandet av pennan och pappret ett konkret liv till den annars monotona bäcken, och det till synes stilla havet. Jag kan visualisera dess rörelser, och vår påverkan på dem liksom Colleen Wolstenholme (2016) har gjort med luften. Det är essensen av hyperobjekt som jag utvinner med denna metod, att visualisera det otänkbart stora objektet som är vatten.
Resultat
Min valda metod, skisser, har visat sig gynnsam i detta arbete, den har effektiviserat prototyparbetet som en utgångspunkt och låtit mig ta tid med analysen av gestaltningarna.
Skisser både i fysisk och digital form har hjälp mig ha en singulär “kärna”, en egenskap som formar artefakten. I detta fall har det varit reaktionen av vattnet och en bit av artefakten som kolliderar, denna bit av designen har varit central i alla skisser. Den har även kunnat ge en god hypotes om hur gestaltningen kan bli formad på olika sätt, beroende på plats och väder.
Genom att forma hypoteser kring resultaten kunde jag relatera närmare till dem. Skisser har även gett mig en punkt att falla tillbaka till när jag kände mig hindrad av olika saker och ting.
Att kunna skissa på va man är ute efter, blir ett sätt att konkretisera och visualisera sina otaliga idéer. Den visar sig även effektiv för feedback, då skisser fokuserar på de viktigaste
punkterna, utomstående kan enklare förstå tanken bakom arbetet genom dem.
Prototyparbetet formades genom att se på andra liknande artefakter och jämföra syfte, form och sedan se på resultaten från dessa artefakter och därmed kunna dra vissa slutsatser i hur min egen artefakt kunde reagera i ett påhittat scenario. Skisser av artefakten skapades i början och anpassades sedan (se fig. 1, 2, 3, 4) för den mer specifika uppgiften att rita bilder (se fig.
5). Arbetet här gick i rask takt då resultaten från ett tidigare test inte visade sig vara så vidare annorlunda från hur jag hade tänkt mig. Den slutliga designen av artefakten är därför mycket
lik den slutliga skissen, då den var effektiv för den uppgift den hade att göra. Detta var gynnsamt då mycket tid hade spenderats i en tidigare grupp som splittrades.
Fig. 1.
Fig. 2.
Fig. 3.
Fig. 4.
Fig. 5.
Både resultaten från Hjälmshult och Karlshamn var “minimala”, man skulle kunna tro att de därför är identiska resultat, egenskapsmässigt, men detta är inte sant i det minsta. Mycket av mitt arbete består av att ge egenskaper, och kategorier till dessa platser. Hjälmshults skog kan klassas som “naturlig” medan Campus Karlshamns brygga blir “artificiell”. Det är med dessa beskrivningar som man tar resultaten i åtanke. För att förklara dessa kategoriseringar kan jag koppla till tidigare resonemang, Hjälmshult Kungsgård bäck har under stora delar av nästan 300 år haft samma form med viss förändring tack vare meander. Ta detta i kontrast till hamnen i Karlshamn som har ändrats i form och funktion under samma 300 år, då kallad Bodekull (Dreje, 2019). Ån har varit central för befolkningen och därför förändrats efter befolkningens behov. Den är därmed “artificiell” i den mening att den inte har haft möjlighet att själv påverka sin uppbyggnad eller förändring. Hjälmshults befolkning har inte haft samma behov av sin bäck, på grund av dess isolerade placering. Samma jord och träd har stått där ostört under tidsperioden, vilket gör mig säker i min kategorisering.
“Minimala” betyder i detta fall olika saker. Det “minimala” som skisserna bestod av är de penseldrag som finns på pappret, det är det typiska designtänkets “minimalt”. I det andra syftet blickar man istället till hyperobjekt. Man kan tycka att Allerum och Karlshamn är långt ifrån varandra geografiskt, de är ju båda vid två kanter av landet, faktiskt. Men när man ser vattnet, bäckarna, havet som hyperobjekt minimeras plötsligt resultaten, de blir nästintill identiska för det blotta ögat med tanke på vattnet som hyperobjekts enorma storlek runt om i världen och på otal planeter i rymden. det var fortfarande viktigt att hitta unika egenskaper i dessa platser, och deras lokalitet var en av dessa. De är placerade unikt för samhället som finns runt omkring dem då de används på helt olika sätt. Detta ger dem en unik blick till bilderna som artefakten skapade.
Jag tycker det är viktigt att gå vidare på just “artificiella” miljöer när man ser på Karlshamns hamn. Som jag skriver i stycket “Att få tillbaka någonting” om Rivers of the Anthropocene har vi människor gjort vattnet till ett större ting än sig självt med hjälp av betong och sten. Vi har reducerat vattnet till ett fåtal egenskaper för att hålla det under kontroll, så att vi kan leva med havet som granne utan rädsla av större konsekvenser, men även i detta reducerade tillstånd håller vattnet kvar i sin status som hyperobjekt. Vi må reducera och kontrollera vattnet men det är samma entitet som finns i Hjälmshult, Karlshamn och till och som med har funnits i Grand Canyon. Det har olika syften och effekter men är intimt kopplade. Just dess storlek gör mitt arbete att separera de två liknande resultaten jag fick intressant. Viskositeten som
hyperobjekt har gör det möjligt att vattnet tar egenskaper av objekt i dess närvaro, när dessa sedan får form på papper kan de representera alla dessa faktorer och ge individualism till vattnet.
Man kanske känner sig snopen när ens resultat inte representerar sin initiala uppfattning, men när man kontextualiserar det visar det sig snabbt stämma överens med det större temat. Som jag beskriver ovan i texten är miljöerna resultaten var upptagna i natt och dag, men det är endast för oss människor med en skev världssyn som det uppfattas så. När man ser vatten som hyperobjekt bör man även ta in skalan jag har experimenterat på. De 16 mil som skiljer Karlshamn och Hjälmshult bleknar i jämförelse med andra avstånd där vatten finns på olika platser. Det är ju därför inte konstigt att mina resultat blir lika varandra, och ännu viktigare att identifiera dessa små, men stora, skillnaderna som gör resultaten unika.
Critical design kan knytas ihop med dessa resultat på ett liknande sätt. De teorier jag nämnde tidigare kan jag koppla till critical design genom dess önskan att ifrågasätta och vända på förutsättningar. Om vi ser på resultaten är de nästan anonyma, de säger inte mycket själv, och lämnar mycket av informationen vad den är och vad den menar upp till åskådaren själv att bestämma om den inte har sammanhanget den är upptagen från framför sig. Det finns alltså flera sätt att se på mitt resultat genom denna metod. Ska man presentera bilderna med all dess information tillgänglig, därigenom bryta ner åskådarens förutbestämda åsikter för att driva en mer antagande process? Eller är det kanske bättre att helt låta denna information vara
oåtkombar för åskådaren, så att hen själv kan anta och leta efter svar? Båda dessa tankegångar kan leva i harmoni, och det är ju just så som critical design fungerar. Grundtanken i critical design är just att få åskådaren att ifrågasätta trånga synvinklar, och genom att visa och förklara koncept för åskådaren, utan pekpinnar (Dunne, A., & Raby, F., u.d.). Genom uppvisning av materialet, och publicering av denna text blir det ett effektivt sätt att visa upp critical designs grundtankar. Vad är vattnets uppgift i vårt samhälle? Är det mer än en källa av föda eller transportmedel? Kan vi ge den ett större syfte? Finns det djupare mening i vattnets vardagliga existens? Det är på detta sätt åskådaren kan ifrågasätta med hjälp av bilderna.
Även agens spelar en viktig, mindre roll i arbetet genom ett fysiskt samspel med naturen. Man kan applicera hyperobjektets olika egenskaper som former av agens, en plats ryckande drag, en annans lugnare. Naturen och människan vrider och drar i naturen och formar den
annorlunda och på det sättet ges den agens som har inflytande i resultatet. Tack vare hyperobjekts “viskositet” och den agentiella realismens hopklumpning för skapelse av individer kan vi se både lokalt och globalt på resultaten. En sida visar hur vi som
lokalsamhälle utvinner och behöver, klarar oss inte utan vattnet, och den andra sidan visar vattnets oändlighet, att två platser separerade istället är närmare än man någonsin skulle kunna tro.
Med allt detta i åtanke kan vi gå vidare med att se resultaten som en dörr till ny forskning. De bilder jag fått fram kan inspirera nya verk i samma anda. Att expandera och se andra vinklar än bara vatten, andra element som agerar liknande i vårt samhälle som också påverkas, och med globala vinklar som kan nå nya vidder.
Sammanfattning - Diskussion
Denna artikel har huvudsakligen gått igenom hur hyperobjekt och critical design kan
samspela i upptagandet av data från hav och bäckar. De olika metoder jag använt har arbetat i tandem och gett det resultat jag har fått fram konkreta kopplingar till varandra och lyft fram potentiella idéer som kan komma att utforskas vidare i framtida arbeten. Jag lyfter fram möjlig forskning i större drag i slutet av texten. Resultatet visar tydligt på vattnets
världsomfattning, det vill säga att vattnet har en global egenskap, att den inte ändras på stora nivåer även med människans påverkan. Den har dock även lyckats uttrycka dessa
påverkningar på ett unikt men minimalistiskt sätt, som jag även lägger vikt på.
Skisser som metod har som tidigare beskrivet hjälpt mitt designarbete. Det gjorde det enklare att ha en konkret idé som inte skiftade fokus till oigenkännlighet i takt med designarbetet.
Som Schütze et. al. (2003) beskriver metoden har den en stark påverkan på minnet, om man jämför med folk som inte utgår från skisser i designarbeten finns det en markant skillnad i resultat mellan de två grupperna. Det är intressant att tänka över hur mitt designarbete och gestaltning hade förändrats om jag inte hade använt mig av skisser, det är möjligtvis något som skulle kunna utforskas vidare i workshops kring metoden.
Dunne & Rabys (u.d.) sida om grunderna i Critical Design har hjälpt mig att sätta prick på exakt hur har jag arbetar omedvetet förr i tiden, det var som att öppna en dörr och plötsligt inse hur min tankegång har fungerat. Det är en metod som många förmodligen använder, även om de inte känner till den, och det är enligt mig vad som gör den så effektiv, den
sammanfattar många viktiga perspektiv som existerar just utanför människans normala räckvidd. Möjligen skulle jag ha haft mer problem med att skriva och förklara just detta stycke, och vad är inte ett designarbete utan förståelse av ens eget agerande? Presentationen för åskådaren, som beskrivs i resultatet, är relevant för diskussion. Min gestaltning kommer visas upp på EXIT 2021 i Karlshamn, därmed har jag en publik som kommer att ha
förutbestämda åsikter. Det återstår att se hur detta arbete tas emot där, men jag hoppas att jag har balanserat åskådarens förväntningar med mina egna tankar, idéer och teorier. Detta är ju en av de viktigaste punkterna i Critical Design, att just balansera vetande och ovetande.
Hyperobjekt är även de en djupt viktig punkt i mitt arbete, till skillnad från Critical Design har jag inte tidigare varit aktivt medveten om detta designperspektiv, men genom studier har den blivit tydligare för mig, hur den fungerar och agerar med saker och ting relaterat till mitt arbete. Om man blickar tillbaka till min process kan man se att min användning av Critical Design skiljer sig från Hyperobjekt. Critical design har varit en del av mig längre, och jag hade därför enklare att skriva och förklara mig om ämnet, i kontrast till Hyperobjekt där själva ämnet är väldigt stort, fick jag begränsa mig till de essentiella punkterna om viskositet och skala (Morton, 2013). Jag använder dessa grundting för att djupare kunna förklara varför jag fick fram dessa resultat. Rivers of the Anthropocene leker genom detta perspektiv med ån som blir mer än bara en kropp av vatten, med bebyggelse och formning av människan som suddar ut linjen mellan det “naturliga” och “artificiella” med åns viskositet. Jag tar en
liknande synvinkel i min arbetsprocess och hur jag ser på bilderna som min artefakt tar fram.
Mortons vidare studier beskriver hyperobjekt som omöjliga att förstå vid första ögonkastet, och min gestaltning blir därför en av många som hjälper oss förstå hur vatten fungerar, agerar och påverkas med människan i närhet. Det blir som en inbjudan att se på resultaten gång på gång, med nya upptäckter eller observeringar vid varje nytt ögonkast.
Arbetet hade inte kunnat skapas och formas på detta sätt utan mina valda metoder och designperspektiv, de är i sitt innersta väsen ihopkopplade just för denna uppgift, och jag utvinner deras styrkor för att förmedla ett tydligt budskap. Det går inte att beskriva faktumet att vatten på två olika ställen är så lika och olika samtidigt utan att ta ifrån essensen av
Hyperobjekt, och lika så Critical Designs ståndpunkter (Dunne & Raby, u.d.) med bemötande och formande. Den radikala förändringen som arbetet hade genomgått om dessa hade varit frånvarande. Det är en intressan tanke att föreställa sig, men viktigare så att förstå vikten av de valda metoderna och perspektiven.
Detta arbete har varit en informationsrik ny upplevelse för mig som designforskare, till exempelvis har länkarna mellan geografi och visualisering har varit helt nya för mig och gett mycket ny kunskap som jag kan ta med mig i framtida arbeten.
Mer forskning kan göras inom området som rör just globalism/lokalitet, och samhällets påverkan. Formgivningen av omgivningen som artefakten tog upp skulle kunna fördjupas, med anpassningar till olika miljöer eller mer känsliga instrument för visualisering (penna på papper kan utvecklas till sand och pendel, exempelvis). Jag tror att mitt arbete har öppnat flera dörrar, kanske liknande dörrar som Krohn & Petersson, nu mer öppna. Vidare läsning finns i Krohn & Peterssons (2014) arbete om experiment i hav och vatten. De dyker djupare i
liknande ämnen som denna text tar upp, och har fungerat som inspiration till mitt eget initiala arbete.
Själva arbetet i sig ska ju också existera för att främja och inspirera andra studenter till att utforska designämnen och kreativa designidéer. När man ser på existerande forskning och designprojekt inom critical design, väder och agens finns det enorm potential för att innovera med olika medel.
Referenser
Krohn, A. & Petersson, D. (u.d.). Oceanograph. Hämtad den 23 februari, 2021 från:
https://antonkrohn.tumblr.com/post/121110626519/oceanograph-the-oceanograph-is-part-of-a -series-of
Swan, L., & Boehner, K. (2015). The SAGE Handbook of Digital Technology Research.
SAGE Publications Ltd.
Dunne, A., & Raby, F. (u.d.). FAQs for critical design. Hämtad den 19 februari, 2021, från:
http://dunneandraby.co.uk/content/bydandr/13/0
Morton, T. (2013). Hyperobjects : Philosophy and ecology after the end of the world.
ProQuest Ebook Centralhttps://ebookcentral.proquest.com Meaney, L. (2013). Towards Posthumanist Design: With Water.
FormAkademisk-forskningstidsskrift for design og designdidaktikk, 6(2).
Wernicke, B. (2011). The California River and its role in carving Grand Canyon. Bulletin, 123(7-8), 1288-1316.
Byaföreningen i Allerum och Hjälmshult. (u.d). Hjälmshults Kungsgård. Hämtad den 14 april, 2021, från:http://allerum-hjalmshult.se/historia-2/hjalmshult/hjalmshults-kungsgard
Regeringskansliet. (2021, januari 21). Fem statliga byggnadsminnen utökas. Hämtad 14 april, 2021, från:
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/01/fem-statliga-byggnadsminnen-utokas/
Lantmäteriet. (u.d). Historiska Kartor. Hämtad den 14 april, 2021, från:
https://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/searchresult.html?archive=GEOIN&firstMatch ToReturnLMS=1&firstMatchToReturnRAK=1&firstMatchToReturnREG=1&yMin=6222148
&xMin=356047&yMax=6223148&xMax=357047
Glossary of geology (5th ed.). (2005). American Geological Institute.
Schütze, M., Sachse, P., & Römer, A. (2003). Support value of sketching in the design process. Research in Engineering Design, 14(2), 89-97.
Hannibal, C., Brown, A., & Knight, M. (2004). How Useful is the Digital Sketch. In Proceedings of the eCAADe Conference, Architecture in the Network Society (pp. 7-79).
Edgeworth, M., & Benjamin, J. (2017). What is a river? The Chicago River as hyperobject.
Rivers of the Anthropocene, 162-175.
Barad, K (2007). Meeting the Universe Halfway: Quantum Physics and the Entanglement of Matter and Meaning. Duke University Press. Durham, USA. ISBN: 978-0-8223-3917-5 Kleinman, A. (2012). Intra-actions. Interview withKaren Barad.Mousse Magazine, 13(Special Document Issues) 76-81.
Dunne, A., & Raby, F. (2019). Archive of Impossible Objects: Globes, 2019. Hämtad den 24 augusti, 2021, från:http://dunneandraby.co.uk/content/projects/946/0
Dunne, A., & Raby, F. (u.d.). FAQs for critical design. Hämtad den 19 februari, 2021, från:
http://dunneandraby.co.uk/content/bydandr/13/0
Wolstenholme, C., & Lynch, S. (2016). Hyperobjects. Hämtad den 23 februari, 2021 från:
https://artmur.com/en/artists/colleen-wolstenholme/hyperobjects/
Dreje, L. (2019, november 8). Karlshamns historia. Karlshamns kommun. Hämtad den 6 maj, 2021, från:
https://www.karlshamn.se/kommun-och-politik/demokrati-och-insyn/kommunarkiv/karlsham ns-historia/
Krohn, A., & Petersson, D. (2014). Tillfälliga öar : – tillsammans med havet i materiell-diskursiva praktiker (Dissertation). Hämtad från
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:bth-907
