Juridiska ärenden vid förestående demens

Juridiska ärenden vid förestående demens

Linnea Envall

Examensarbete för tradenom (YH)-examen Utbildningsprogrammet för företagsekonomi Vasa 2020

Författare: Linnea Envall

Utbildning och ort: Företagsekonomi, Vasa

Inriktningsalternativ/Fördjupning: Justitieförvaltning Handledare: Mayvor Höglund

Titel: Juridiska ärenden vid förestående demens

_________________________________________________________________________

Datum 9.4.2020 Sidantal 36 Bilagor 0

_________________________________________________________________________

Abstrakt

En av Finlands mest kända folksjukdomar är minnessjukdomar varav en stor del utvecklas till demens. Syftet med arbetet var att redovisa vilka preventiva juridiska åtgärder man kan ta till vid en förestående demensdiagnos. För att uppnå syftet analyserades även anhörigas juridiska kompetenser.

För att uppnå syftet undersöktes rättshandlingsförmågan, på vilket sätt den begränsas samt anhörigas juridiska kompetenser. Arbetet var i grunden teoretiskt och har baserats i huvudsak på teoretiska undersökningsmetoder som metodisk litteraturstudie av Finlands författningssamling och annan juridisk litteratur.

Det kommer fram i arbetet att bästa sättet att skydda sig själv när rättshandlingsförmågan och självbestämmanderätten går förlorad är att på förhand skriva vårdvilja, testamente och intressebevakningsfullmakt.

_________________________________________________________________________

Språk: Svenska Nyckelord: Rättshandlingsförmåga, intressebevakning, demens _________________________________________________________________________

Author: Linnea Envall

Degree Programme: Business Administration Specialization: Judicial administration

Supervisor(s): Mayvor Höglund

Title: Legal Matters of Imminent Dementia

_________________________________________________________________________

Date April 9, 2020 Number of pages 36 Appendix 0

_________________________________________________________________________

Abstract

One of Finland's most well-known national diseases is memory disorders, a large proportion of which develop into dementia. The purpose of this thesis is to report what preventive legal measures can be taken in the event of an imminent dementia diagnosis. Legal competency of relatives are also a subject of analysis to be able to achieve the thesis purpose.

In order to achieve the purpose, the ability to act legally is examined and how it is limited and the legal competency of relatives. The work is theoretical and is based mainly on theoretical investigative methods such as methodological literature study of the Finnish constitutional collection and other legal literature.

It appears in the work that the best way to protect oneself before the ability to act legally and the right to self-determination have been lost is to write in advance a will, living will and choose what kind of guardianship you would prefer.

_________________________________________________________________________

Language: Swedish Key words: Legal capacity, curatorship, dementia _________________________________________________________________________

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 1

1.1 Syfte ... 2

1.2 Problemområde ... 2

1.3 Avgränsning ... 3

1.4 Arbetets disposition ... 4

2 Rättigheter och skyldigheter ... 4

2.1 Finlands grundlag... 5

2.2 Internationella konventioner ... 6

2.3 Privaträtt ... 6

3 Rättslig handlingsförmåga ... 7

3.1 Rättssubjekt och rättslig handlingsförmåga ... 8

3.2 Rättslig behörighet ... 10

3.3 Rättshandlingsförmågans begränsningar ... 11

3.4 Rättsliga handlingars ogiltighet ... 12

3.5 Omyndig ... 13

4 Intressebevakning ... 14

4.1 Fullmakt och intressebevakningsfullmakt ... 15

5 Närmast anhörig ... 17

5.1 Anhöriga i vården ... 17

5.2 Självbestämmanderätt ... 18

5.3 Rättshandlingsförmåga vs. självbestämmanderätt ... 19

5.4 Bestämmelser om tvångsvård ... 20

5.5 Rätt till information ... 20

5.6 Anhörig i annan lagstiftning ... 20

5.7 Ärvdabalk ... 21

5.8 Inkomstskattelag ... 21

5.9 Sjukhusens anvisningar ... 22

5.10 Journalhandlingar ... 23

6 Preventiva juridiska åtgärder vid dementi ... 23

6.1 Ekonomiska ärenden ... 24

6.2 Intressebevakningsfullmakt och intressebevakning ... 24

6.3 Testamente ... 25

6.4 Boende och sociala bidrag ... 25

6.5 Vårdärenden ... 26

6.6 Vårdviljan ... 27

7 Sammanfattning ... 27

7.2 Avslutning ... 32 Källförteckning ... 33

1 Inledning

I takt med Finlands åldrande befolkning ökar även folksjukdomarna. En av de största folksjukdomarna i Finland är minnessjukdomar. Institutet för hälsa och välfärd (THL) har uppskattat på sin hemsida att det finns upp till 35 000 som lider av lindriga minnessjukdomar och 85 000 som har medelsvår eller svåra minnessjukdomar (2019). THL (2019) skriver även att minnessjukdom leder oftast till demens och upp till 85% av kostnaderna för demensvården står dygnet runt vården för.

När det gäller de minnessjukas ekonomi och vård så kan det för anhöriga uppstå frågor kring anhörigas behörighet i den dementerade huvudmannens juridiska ärenden. Eftersom minnessjukdom, m.a.o. demens, är en anhörigsjukdom skapar densamma frågor kring de anhörigas juridiska kompetens och tillvägagångssätt. Det kan uppkomma motstridigheter vem som får sköta om ekonomin och hur man vet att den ansvarige gör det i huvudmannens bästa intresse och inte enbart för ens egna vinning.

Detta arbete skrivs bland annat med syftet att klargöra vilka juridiska metoder man kan använda för att se till att ekonomin och vardagen kan fortsätta så bra som möjligt efter en minnessjukdomsdiagnos och förestående demens. Demens är en anhörigsjukdom och det är bra för den demente, att anhöriga vet under vilka omständigheter de kan bäst stöda och agera juridiskt i den dementes ställe. Det uppstår då även frågan vem är närmast anhörig, vad gör man ifall det inte finns en närmast anhörig och när bedöms den minnessjuka att den inte längre kan sköta sina egna ärenden.

Rättshandlingsförmågan är den juridiska kompetensen som gör lagliga handlingar bindande.

Termen har en central roll i arbetet och förståelsen av innebörden är viktig för att kunna handla lagenligt, både som drabbad och anhörig. Dementa är mycket lätta att övertala och kan gå med på att bl.a. sälja eller ge bort egendom billigt eller ingå köpeavtal. Det är då viktigt för anhöriga att veta huruvida avtalet är bindande och hur det kan upphävas.

Arbetet bygger på metodisk litteraturstudie av lagar, regeringspropositioner och domslut.

Andra föremål för analys är litteratur utgiven av myndigheterna och sakkunniga på området.

Artiklar används i arbetet för att förankra problemen i verkligheten.

1.1

Enligt Institutet för Hälsa och Välfärd (2019) kommer minnessjukdomarna att öka i takt med Finlands åldrande befolkning. Det är allmänt känt att när minnessjudomen utvecklas till demens kan personen inte göra rationella beslut när det gäller den egna ekonomin eller omvårdnaden.

Men vem är det som ska se till att den drabbades behov tillgodoses? Anhöriga kan anses som det självklara svaret men vilken information har anhöriga rätt till och vad får de göra i huvudmannens namn?

Syftet med detta examensarbete är att redovisa preventiva juridiska åtgärder vid en förestående demensdiagnos som begränsar huvudmannens rättshandlingsförmåga. För att uppnå syftet kommer följande underfrågor besvaras:

1. Hur begränsas rättshandlingsförmågan?

2. Vad är anhörigas behörigheter och begränsningar?

I och med resultatet av laganalysen kring anhörigas behörigheter och begränsningar är det ändamålsenligt att även ta upp vilka juridiska handlingar man kan utföra vid en förestående demenssjukdom för att trygga huvudmannens självbestämmanderätt och egendom.

1.2

Det största problemet som kommer att lyftas upp i detta arbete är vem och när man är som anhörig är juridiskt ansvarig för en annan persons handlingar. Finns det en exakt tidpunkt då man mister rättshandlingsförmågan och hur går det till? I vilket skede är det inte längre den demenssjuke som står ansvarig för sina handlingar? Kan man skydda sig före man mister förmågan att råda över sin egen ekonomi och hälsa? Problemen slutar inte där men dessa frågor kommer att stå i centrum i detta arbete.

Andra problem som tåls att lyftas upp och är relevanta för ämnet är följande: hur kan man häva avtal som har gjorts av en person som inte förstått innebörden av en rättslig handling?

som exempel har det rapporterats om fall där telefonförsäljare som övertygar dementa om att de behöver produkter fastän de inte förstår vad föremålet kan användas till (Svenska Yle,

2019). Vad har banker för skyldighet att kontrollera huruvida deras kunder med början på minnessjukdomar förstår att de inte bör låna ut sitt bankkort eller bankkoder till andra personer som använder det till förmån för sig själv och den minnessjuka lämnar med skulder?

Det är inte helt ovanligt att barn stjäl pengar av sina dementa föräldrar. I Sjundeå rapporterades det om en man som hade använt 28 000€ från moderns konto och sålt hennes skog varav han fick 5 000€ (Rosenblad, 2017). Finns det något man kan göra då en dotter kidnappar sin demente mor och förbjuder anhöriga från att träffa henne? (Lundberg 2017) Hanna ligger på bädden i koma och läkaren tror inte hon kommer att vakna upp. Läkaren ska i samråd med anhöriga ta beslut huruvida den livsuppehållande vården ska fortsätta eller inte. Hanna har inga barn och är inte gift men har tre syskon. Två av syskonen är hoppfulla om att Hanna kommer vakna men inte den tredje. Det tredje syskonet har även i baktanken Hannas förmögenhet och är väl medveten om vem som har arvsrätt. Hanna har även uppgett att tredje syskonet som kontaktperson på grund av att denna är äldst. Läkaren konsulterar tredje syskonet och de tar beslutet att avsluta vården. När de två andra syskonen får veta om detta blir de bestörta över beslutet och försöker övertala läkaren att inte avsluta vården.

Detta är ett hypotetiskt fall men det är inte nödvändigtvis långt ifrån vad som kan hända.

Som tidigare nämnt har läkaren i sista hand beslutsrätt över vilka vårdåtgärder som behöver göras. Lagstiftningen ger dock ingen motivering vem av syskonen som får ta beslutet över Hannas liv för de är alla hennes syskon, även om tredje syskonet står som kontaktperson. Är det endast kontaktpersonen som har något att säga till om eller är syskonens åsikter jämställda? Ligger beslutet alls i en persons händer eller gäller det att alltid besluta för liv?

1.3

Som redovisat under förra rubriken så är problemområdet mycket brett. Arbetet kommer att avgränsas till personer med minnessjukdomar som har utvecklats till demens i Finland. Jag har valt denna avgränsning på grund av Finlands befolkning åldras snabbt och i samma takt ökar minnessjukdomarna. Rättshandlingsförmågan och giltiga rättshandlingar är intressanta att undersöka vid händelse av att man själv eller en anhörig drabbas av demens. Som tidigare nämnt är minnessjukdomar en anhörigsjukdom och det underlättar en mycket tung och i

senare skede svårhanterlig sjukdom att veta hur man juridiskt kan sköta ekonomin och ta beslut för den drabbade.

1.4

Arbetet inleds med en analys av Finlands grundlag som undersöker vad är de allmänna rättigheterna och skyldigheterna i Finland. Grundlagen är grunden för all lagstiftning och inkluderar varje finländare oberoende ålder och hälsotillstånd. I detta arbete står också de paragrafer som är relevanta för avgränsningen, alltså äldre dementa och anhöriga för analys.

Efter det följer en redovisning vad är rättshandlingsförmåga, hur uppstår den och hur man kan förlora den. Anhörigas juridiska kompetens och definition analyseras tillsammans med en jämförelse av rättshandlingsförmågan och självbestämmanderätten.

Vid sidan om finländsk lagstiftning så utförs en metodisk litteraturstudie av böcker och vetenskapliga artiklar. Regeringspropositioner och offentliga myndigheternas webbsidor kompletterar juridisk litteratur.

2 Rättigheter och skyldigheter

I detta inledande kapitel kommer lagens grundpelare att behandlas. I första avsnittet (2.1) kartläggs relevanta paragrafer i grundlagen som resten av Finlands lagstiftning måste följa.

En lag kan inte strida mot grundlagen. Ifall av att det skulle ske en sådan motstridighet så följer man alltid det som står i grundlagen. I det andra avsnittet (2.2) behandlas internationella konventioner som Finland har skrivit under. Konventionerna påverkar finländska medborgares rättigheter och fyller i hål som inte nödvändigtvis finns inkluderat i finländsk lagstiftning.

2.1 Finlands grundlag

Finlands grundlag (1999/731) tryggar var medborgares grundliga rättigheter och skyldigheter. Nuvarande grundlag trädde i kraft år 2000 och ersatte de tidigare fyra lagarna som tillsammans utgjorde Finlands grundlag. Regeringsformen förnyades med grundtanken att modernisera lagen så att den bättre passande in med tiden. (RP 1/1998 rd, 1998 1).

Grundlagens andra kapitel 6 §-23 § stadgar de grundläggande rättigheterna vilka är av relevans för detta arbete.

Grundlagens 6 § tryggar att var medborgare är lika inför lagen oberoende av ”kön, ålder, etnicitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp” (1999/731) eller annat som vanärar ens person. Alltså är det direkt lagstridigt att särbehandla någon på grund av deras minnessjukdom eller demens. Om det inte har förkunnats av personen själv eller genom domstolsbeslut får man inte förhindra eller särskilja en person med minnessjukdom.

Följande paragraf, 7 §, stadgar om alla människors rätt ”till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet” (1999/731). En persons frihet får inte tas ifrån en utan en laglig grund som ska kunna prövas i domstol. En äldre får inte berövas möjligheten att röra sig fritt så länge som denna inte anses vara en fara för sig själv.

På finlandssvenskt håll har det varit mycket på tal om att få kommunicera på sitt eget modersmål vid besök hos allmänna sjukvården. Det var speciellt under 2016 som flera finlandssvenska nyhetsspalter gick heta på social- och hälsovårdsreformen då Vasa centralsjukhus inte togs med i nya reformen som ett av 12 fulljoursjukhus (Söderlund, 2016).

Bland annat betonades vikten av hur svårt det kan vara att diskutera ärenden gällande den egna hälsan fastän man pratar bra finska exempelvis på jobbet. Finlands två nationalspråk finska och svenska jämställs i språklagen (6.6.2003/423 1 §). Tidigare nämnda 6 § i grundlagen slår fast var medborgares jämlikhet oberoende av språk. Språklagen slår ytterligare fast var medborgares rätt att få betjäning på det språket de önskar i en tvåspråkig kommun (6.6.2003/423 3 §). En patient med demens får i senare skede av sjukdomen svårt att förstå innebörden av vad som berättas och att få det förklarat åt en på det språk man inte behärskar lika bra kan orsaka ångest eller leda till att patienten tar felaktiga beslut.

Grundlagens 19 § tryggar rättigheterna till att få social trygghet för den som inte kan sörja de mest nödvändiga behoven vid ”arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen samt vid barnafödsel och förlust av en försörjare” (1999/731). Staten ska kunna tillgodose tillräckliga social- och hälsovårdstjänster samt understöda hela befolkningens

hälsa. Grundlagens 6 § förbjuder särbehandling bland annat på grund av ålder 19 § tryggar äldres möjligheter att få social- och hälsovård även om de inte kan tillgodose sig själv med det.

Grundlagen är skriven så den gäller alla medborgare jämlikt men paragraferna i detta avsnitt belyser vad samhället också måste beakta då det kommer till äldres och dementas rättigheter.

Socialt stöd, rätt till hälsovård, jämlikhet oberoende av ålder eller sjukdom och rätt till personlig frihet är aspekter som minst måste beaktas under kontakten och utredning av rättshandlingsförmågan med en äldre demenssjuk person.

2.2 Internationella konventioner

De internationella konventionerna som Finland har skrivit under tryggar i sin tur de mänskliga rättigheterna inte bara för egna medborgare utan även de som tillfälligt befinner sig i landet (Mäki-Petäjä-Leinonen & Karvonen 2017, 5).

I Finland trädde Haagkonventionens (2000) skydd för vuxna i internationella situationer i kraft 2011. Konventionen reglerar vilket land som får ta till åtgärder när en vuxen till exempel insjuknar i en sjukdom utomlands eller annars inte är förmögen att skydda sig själv.

Konventionen slår fast att den vuxna får bestämma själv vilken lag som ska tillämpas ifall denna är förmögen till det. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna fick i Finland juridisk kraft år 2009 genom Lissabonavtalet. Konventionen har en artikel som är direkt riktad mot äldres rättigheter. Artikel 25 innefattar äldres rätt till obundet och aktningsvärt liv och rätt till ett socialt och kulturrikt liv.

2.3 Privaträtt

Det finländska rättssystemet särskiljer privaträtten från den offentliga rätten (figur 1).

Privaträtten delas in i två områden, allmän privaträtt och särskild privaträtt. Till den allmänna privaträtten, synonymt med civilrätt, hör de regler som berör alla individer. Det kan exempelvis handla om personrätt, förmögenhetsrätt och familje- och kvarlåtenskapsrätt.

Företagen berörs i sin tur av de förordningar som stadgas i den särskilda rätten var det ingår arbetsrätt, handelsrätt och miljörätt. Den offentliga rätten innefattar bl.a.

statsförfattningsrätten, processrätten och förvaltningsrätten. Innehållet i detta arbete kommer att röra sig inom civilrättens område, speciellt familje- och kvarlåtenskapsrätten som innefattar bland annat intressebevakning. Privaträttens centrala begrepp som rättshandlingsförmåga och rättssubjekt har central roll i arbetet och kommer behandlas i följande kapitel. (Bärlund, Nybergh & Petrell 2016, 2–5)

Grundlagen utgör grunden för all lagstiftning och ska alltid följas i första hand. Ifall annan lagstiftning går emot grundlagen gäller alltid grundlagen först.

Figur 1. Privaträttens indelning

3 Rättslig handlingsförmåga

För att definiera rättshandlingsförmåga är det nödvändigt att även reda ut de privaträttsliga begreppen för rättssubjekt och skilja det från rättskapacitet. I detta kapitel kommer rättshandlingsförmågan och vem som kan inneha den redogöras samt på vilka sätt den kan begränsas. Det kommer även tas upp när en rättslig handling inte är giltig och hur man kan häva till exempel ett köpeavtal. Det kommer även att ingå en redogörelse för vad omyndigförklaring är.

Privaträtt

Civilrätt

Personrätt

Förmögenhetsrätt

Familje- och kvarlåtenskapsrätt

Särskild privaträtt

Arbetsrätt

Handelsrätt

Miljörätt

3.1 Rättssubjekt och rättslig handlingsförmåga

För att kunna redogöra rättshandlingsförmåga och förstå den juridiska uppbyggnaden behöver privaträttens mest centrala begrepp redogöras. Det första viktiga begreppet är rättskapacitet vilket betyder den juridiska termen för förmågan att kunna inneha rättigheter och skyldigheter. Exempel på en rättighet kan bland vara annat arvsrätten och en skyldighet är att betala skatt. Rättskapaciteten innehas av såväl fysiska personer (juridisk term för vanlig människa) och juridiska personer, även kallat rättssubjekt. Juridiska personer innefattar bland annat föreningar och andra samfund och de innehar nästan samma rättskapacitet som fysiska personer, skillnaden är att juridiska personer inte kan ingå äktenskap. Varje människa föds med rättskapacitet och innehar den till sin död. Rättskapaciteten som innehas av människor kan aldrig förloras. Det är inte heller möjligt att avtala bort eller begränsa rättskapaciteten. (Bärlund, Nybergh & Petrell 2016, s. 31–32)

Skribenterna Bärlund, Nybergh och Petrell (2016, s. 32) definierar rättslig handlingsförmåga som rättssubjektets befogenhet att på eget bevåg fatta beslut gällande rättsliga angelägenheter som binder personen juridiskt. En rättslig handling kan bland annat innebära förmågan att ingå avtal eller att lyfta lån. Den rättsliga handelsförmågan delas i sin tur in i rättshandlingsförmåga och rättsligt ansvar. Rättshandlingsförmågan står för egenskapen att kunna agera i rättsliga sammanhang medan rättsligt ansvar står för konsekvenserna av ens handlande och breddas när individen uppnår en viss ålder och mognadsnivå.

Rättshandlingsförmågan och det rättsliga ansvaret fungerar oberoende av varandra (Se figur 2).

Från stunden en människa föds är denna ett rättssubjekt som har både rättigheter och skyldigheter. Ett barn kan alltså vara ansvarig för de skador de orsakar och bli ersättningsskyldig. Det är inte förmyndarens ansvar att ersätta de skador som ett barn orsakar om det inte är på grund av förmyndarens försummande. Rättskapaciteten slutar då en människa förklaras död. Det innebär att personens hjärt- eller hjärnverksamhet har upphört eller i andra fall då man inte kan med säkerhet veta att personen har dött hänvisa till lag om dödförklaring (2005/127 2 §). Lagen ger en juridisk tidpunkt för när man kan förklara en person död i fall där till exempel en person med största sannolikhet har förolyckats i en naturkatastrof.

Full rättshandlingsförmåga uppstår i vanliga fall då en person uppnår 18 års ålder. Med andra ord blir individen myndig. Till skillnad från rättskapaciteten så kan rättshandlingsförmågan

vara delvis eller helt begränsad. En fysisk person under 15 år har inte rättshandlingsförmåga och uppnår begränsad rättshandlingsförmåga dagen de fyller 15 år. Begränsad rättshandlingsförmåga innebär att man kan ingå arbetsavtal men förmyndaren har rätt att häva avtalet ifall arbetspositionen inte anses positiv för arbetstagaren. För en minderåring myndig person (under 18 år) agerar i vanliga fall föräldrarna som intressebevakare. En minderårig omyndig kan dock ändå undantagsvist företa vissa rättsliga handlingar som anses vara normala för omständigheterna. Detta kan exempelvis vara att ingå tillfälliga arbetskontrakt (sommarjobb) och själv bestämma över den lön som utbetalats. Den omyndige har också rätt att själv föra talan och göra beslut gällande den egna personen vid sidan om intressebevakaren eller helt, beroende på sakens art. (Bärlund, Nybergh & Petrell, 2016, 63–64)

Det är inte vanligt att omyndigförklara någon och är en absolut sista utväg ifall andra begränsningar inte har förbättrat personens situation. De som har omyndigförklarats har visat att de bland annat inte uppnått tillräcklig omognadsnivå. De har då omyndigförklarats för att skydda deras egna intressen, inte på grund av diskriminering.

En person förklaras endast omyndig av en domstol. Beslutet kan grunda sig på att personen på grund av sjukdom eller försvagat hälsotillstånd mister förmågan att förstå konsekvenserna av sitt handlande. Det är dock mycket ovanligt att en person omyndigförklaras. Det är en sista åtgärd som görs ifall begränsande av rättshandlingsförmågan och tillsättandet av en intressebevakare inte har förbättrat huvudmannens situation eller visat sig vara otillräckliga åtgärder. Det är förmyndarmyndigheten som lämnar in ansökan om omyndig till domstolen.

Figur 2 Rättssubjektets juridiska kompetenser.

3.2 Rättslig behörighet

När en person fyller 15 år får denna rättshabilitet (=rättshandlingsförmåga) och förmågan att skriva ett begränsat testamente (=testationsbehörighet). När personen fyller 18 år uppnås full testationsbehörighet. Enligt Kangas (2015, 205) kan man aldrig förlora sin fulla testationsbehörighet som man kan mista sin rättshandlingsförmåga när den väl är uppfylld.

Däremot kan testamentet som upprättas förklaras ogiltigt i domstol ifall det strider mot ärvdabalken (1965/40 kap. 13 1 §) efter testamenterarens död.

Rättssubjekt

Rättslig handlingsförmåga

Full rättshandlingsförmåga

(18 år)

Rättsligt ansvar (15 år)

Testationsbehörighet (18år) Rättskapacitet

(Alltid)

3.3 Rättshandlingsförmågans begränsningar

Ifall en person på grund av sjukdom, försämrat tillstånd eller handikapp inte kan sköta sina ekonomiska ärenden så kan personen själv, nära anhörig eller förmyndarmyndighet lämna in en ansökan om begränsande av rättshandlingsförmågan till magistraten eller domstol. En av de viktigaste förutsättningarna för att man ska kunna ingå en rättslig handling är att man förstår vad rättshandlingen innebär och vad den kräver. (Kangas 2015, 203–204)

Rättshandlingsförmågan kan begränsas på olika vis och i proportion till vad är ändamålsenligt. En minderårig person företräds av sin vårdnadshavare på områden som personen själv inte har mognad eller utvecklingsnivån att förstå innebörden av en rättshandling. Personer, som uppnått myndighetsåldern men är oförmögna att sköta sin ekonomi och som inte får hjälp av anhöriga, kan förordnas en intressebevakare. Antingen sköter huvudmannen sina ärenden tillsammans med intressebevakare, intressebevakaren sköter endast egendom och ekonomin eller agerar endast i ett enda ärende, en så kallad ad hoc-intressebevakare. (Kangas 2015, 209)

Ifall en person som förordnats intressebevakning fortfarande inte kan sköta sina egna uppgifter kan rättshandlingsförmågan begränsas. I lag om förmyndarverksamhet 1.4.1999/442 18 § beskrivs de tre olika begränsningarna av rättshandlingsförmågan enligt följande:

”1) besluta att den myndige får företa vissa rättshandlingar eller förfoga över viss egendom endast tillsammans med intressebevakaren,

2) besluta att den myndige inte är behörig att företa vissa rättshandlingar eller inte har rätt att förfoga över viss egendom, eller genom att

3) omyndigförklara den myndige.”

För att kunna begränsa rättshandlingsförmågan krävs det att personen inte förmår att sköta sina ekonomiska angelägenheter, egendom eller förse sina egna behov. Detta innebär dock inte endast att personen till exempel inte vet hur man betalar räkningar med nätbanken, utan att personens ekonomiska medel är i fara för att förgås och till exempel att personen med sitt handlande kan skuldsätta sig för resten av livet. Det andra villkoret är att personens inkomster som exempelvis lön, sociala stöd och andra stöd utsätts för fara och inte nyttjas på rätt sätt. Den tredje åtgärden är att omyndigförklara personen (1999/442 18 § punkt 3).

Detta förutsätter att mildare metoder inte har kunnat trygga personens ekonomiska egendom.

I första hand anordnas en intressebevakare som stöd utan att huvudmannens rättshandlingsförmåga begränsas. I sådana fall har intressebevakaren och huvudmannen samma möjlighet fatta beslut om huvudmannens ekonomi. Giltiga rättshandlingar blir till endast genom gemensamma beslut mellan intressebevakaren och huvudmannen (1999/442 18 § punkt 1). Den andra typen av begränsning kan vara att huvudmannen endast förlorar rättshandlingsförmågan att företa vissa rättshandlingar eller att denna inte kan råda över sin egendom (1999/442 18 § punkt 2).

Beslutande om begränsning av rättshandlingsförmågan är en juridisk process som görs av en domare. Det kräver även ett medicinskt utlåtande av läkare. Det är dock viktigt att komma ihåg att även om läkaren bedömer att patienten har förlorat kriterierna som förutsätts för full rättshandlingsförmåga är det inte juridiskt bindande. Läkarens utlåtande om hälsotillståndet är för domaren ett vägande bevis. Förutom läkarutlåtande beaktar domstolen hur begränsningen kan påverka huvudmannens liv. (Mäki-Petäjä-Leinonen, 2006, 563–564)

3.4 Rättsliga handlingars ogiltighet

För att en rättslig handling, till exempel ett avtal, ska vara juridiskt bindande kräver det att parterna förstår innebörden av handlingen och de skyldigheter som avtalet kräver. En äldre dement är lätt att övertala och kan vid tillfället en telefonförsäljare ringer gå med på att köpa något de inte vet vad är eller ens förstå vad konceptet av ett köp. Eftersom den dementa äldre inte förstår förpliktelsen av avtalet (=köpet) är handlingen inte juridiskt bindande. Enligt Mäki-Petäjä-Leinonen (2006, 559) mister en dement sin rättshandlingsförmåga vid det tillfället som denna inte förstår antingen en frågas innebörd eller vad en rättshandling har för betydelse. Enda sättet att upphäva ett köp är ett domstolsbeslut, genom vilket det har bedömts eller funnits bevis på att personen inte förstått innebörden av vad de gjorde på grund av sjukdom, till exempel demens (Kangas 2015, 204).

Enligt Koponen, Saarela, Juva och Hietanen (2006, 568) finns inte en exakt tidpunkt för när en dement mister sin rättshandlingsförmåga. Detta beror på att sjukdomen utvecklas i olika takt hos patienterna. Det kan bero bland annat på hur individen sköter om sin hjärnhälsa.

Demenssjukdomen delas in i tre grader, från mild till svår. Då graden på demenssjukdomen konstateras vara svår har patienten mist sin rättshandlingsförmåga. Det finns svårigheter med

att bedöma exakt tidpunkt och ibland kan en patient med medelsvår demens också bedömas som rättshandlingslös (Mäki-Petäjä-Leinonen 2006, 559).

3.5 Omyndig

Ifall de åtgärder som man åtagit i avsnitt 3.3 kan domstolen förklara individen omyndig.

Som omyndig får man inte råda över egen egendom eller ingå rättshandlingar ifall inget annat har bestämts i lagen eller genom undantagsfall. Det som en omyndig kan göra är mindre och oansenliga inköp. Att få göra inköp är ett undantagsfall och beror på personens mognad och utvecklingsnivå. (Hyvärinen, Hulkko & Ohvo 2002, 63)

Det är endast en domstol som kan begränsa eller omyndigförklara en individ. Som tidigare nämnt kan ansökan göras av till exempel nära anhörig eller den behövande själv men det är domstolen som slutligen bestämmer om det finns en laglig grund för begränsningen av rättshandlingsförmågan. Det är dock mycket ovanligt att någon omyndigförklaras i Finland och används endast som en absolut sista utväg.

Mäki-Petäjä-Leinonen (2006, 563–565) skriver i sin artikel om vad domstolen tar i beaktande då de överväger begränsande av rättshandlingsförmågans hos en demenspatient.

Ett läkarutlåtande är nödvändigt bevis för domaren och väger tyngst. Men även om läkaren anser att personens rättshandlingsförmåga bör begränsas så har denna ingen rätt att utfärda beslut, det är alltid domstolen som utfärdar begränsningen. Under rättegången kan patientens läkare och andra skötare agera som vittne. De behöver inte närvara vid rättegången, skriftliga utfärdanden räcker som bevis. Utöver läkarbeslut tar domaren också i beaktande anhörigas berättelser om huvudmannens agerande gällande rättshandlingar och vad huvudmannen själv anser.

4 Intressebevakning

Förmyndarskap, även kallat intressebevakning, regleras genom lag av förmyndarverksamhet 1.4.1999/442. I regeringsproposition 146/1998 rd (1998, 6) förklaras lagstiftningens avsikt att skydda huvudmannens ekonomi från risker då huvudmannen inte själv förmår att förvalta ekonomin förmånsenligt. Oförmåga förklaras som negligerande av egendom, ingående av avtal eller annan typ av rättshandling som man inte har förmåga till att uppfylla.

Huvudmannen (personen som har tillordnats intressebevakning) skyddas även från ekonomisk exploatering av andra ifall denna har en intressebevakare. När en huvudman förordnas en intressebevakare kan rättshandlingsförmågan vid behov begränsas. Anhöriga kan fungera som intressebevakare eller så kan en allmän intressebevakare förordnas av domstol eller magistraten. En allmän intressebevakare är en statstjänsteman och agerar i enighet med statstjänstemannalagen (1994/750) och förvaltningslagen (2003/434). Detta innebär att huvudmannen har rätt till att få kommunicera och uträtta ärenden på sitt eget modersmål, rätt till jämlik behandling oberoende av kön, etnicitet, sexuell läggning, socioekonomisk ställning och ålder (2003/434 kap. 2). Intressebevakaren ska agera på det sätt som är bäst för huvudmannens ekonomi och vid kontakt med huvudmannen använda ett språk som är lätt att förstå. För att kunna se till att huvudmannens behov är tillgodosedda till exempel matservice, rehabilitering och transportmedel bör intressebevakaren bekanta sig med huvudmannen, anhöriga och vårdpersonal för att kunna kartlägga vad som är behövligt och inte.

En intressebevakares uppgifter innefattar inte att denna själv ska hjälpa huvudmannen med matlagning och hygienunderhåll men det hindrar inte en anhörig som agerar intressebevakare från att göra det. Dessa uppgifter görs då som en vänlig gärning eller i egenskap av familj eller anhörig och har inte rätt till ersättning. En skriftlig ansökan om intressebevakare kan sökas av den behövande själv, familj eller anhöriga eller magistraten (Oikeus.fi, 2013). Ansökan kan lämnas in till både tingsrätten men också till magistraten.

När en person förordnas intressebevakare måste intressebevakaren redovisa för magistraten huvudmannens tillgångar. Magistraten övervakar intressebevakarens agerande för att säkerställa att huvudmannens tillgångar förvaltas på rätt sätt. En intressebevakare lyder även under tystnadsplikt men får utlämna huvudmannens uppgifter till statliga myndigheter som polis, domstol eller kommunala myndigheter (1999/442 92 §). Detta innebär att man inte får ge ut information åt anhöriga, till exempel hur mycket pengar huvudmannen har på konto eller annan känslig information.

Finlands åldrande befolkning och stigande antal av minnessjukdomar hänvisas även i RP 146/1998 (1998, 7) som en befolkningsgrupp som kommer i framtiden ha ökat behov av hjälp vid skötseln av ekonomiska ärenden. Man hoppas kunna förbättra livskvaliteten genom att hjälpa till med deras ekonomiska egendom och intressen. Det pekas även ut att det inte alltid måste finnas en intressebevakare med i bilden ifall en anhörig eller släkting väljer att hjälpa till. Men eftersom det har förutspåtts att äldre kommer bo ensam går hjälpen inte räkna med i alla situationer. Fördelarna med att ha en förmyndarskapslag är att samhället kan bidra med hjälp till den behövande samt man kan skydda huvudmannens ekonomi från snyltande släktingar som inte skulle förvalta ekonomin förmånsenligt. En viktig sak att notera är 14 § i lagen om förmyndarverksamhet är huvudmannens självbestämmanderätt. När intressebevakaren gör beslut måste man ta huvudmannens åsikter i beaktande och respektera självbestämmanderätten så långt det går. Självbestämmanderätten kommer att behandlas i avsnitt 5.2.

Intressebevakarens uppgift kan se olika ut. Det kan bland annat handla om att sköta huvudmannens ekonomi för en viss tid eller tills vidare. Det kan även innebära att representera någon i en rättshandling. Det beror på vad huvudmannen har för behov och åtgärderna ska stå i proportion till de, även kallat i juridiska sammanhang för proportionalitetsprincipen. I de fallen där huvudmannen inte själv har ansökt om intressebevakning är det viktigt att domstolen eller magistraten pratar med huvudmannen för att diskutera och utvärdera vilken typ av intressebevakning de behöver. (Kangas, 2015, 211–

212)

4.1 Fullmakt och intressebevakningsfullmakt

En fullmakt är en rättslig handling som innebär att fullmaktsgivaren ger fullmaktsinnehavaren rätt att företa en viss rättslig handling i fullmaktsgivarens namn. Det kan gälla rätten att sälja ett fordon eller hämta ut ett paket i någon annans namn. Handlingens riktighet förutsätter att fullmaktsinnehavaren uträttar ärendet innanför de ramar som fullmaktsgivaren har lagt ut, till exempel under en viss tidsperiod eller försäljning av en vara till ett visst pris. I lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område 13.6.1929/228 andra kapitel stadgas fullmaktens funktion och begränsningar. För att ge en fullmakt måste fullmaktsgivaren ha full rättslig handelsförmåga (Kangas, 2015, 265).

Enligt Kangas (2015, 265) använder sig den äldre befolkningen oftare av fullmakter åt personer de litar på mera än att ha en intressebevakare. Detta sker fastän rättshandlingsförmågan minskat men inte begränsats av domstol. En intressebevakare kan i många fall vara en överdriven reaktion när det kan räcka med en person som har fullmakt att sköta ekonomiska angelägenheter och rekommenderas framför anskaffning av intressebevakare.

En viktig del av fullmaktens funktion är fullmaktsgivarens rätt att återkalla fullmakten och bevaka fullmaktstagarens verksamhet (13.6.1929/228 11 §). För att kunna återkalla fullmakten måste fullmaktsgivaren ha kvar sin rättshandlingsförmåga. Det rekommenderas dock att det anordnas en intressebevakare då personen mister majoriteten av sin rättshandlingsförmåga. Det är för att skydda huvudmannens intressen och se till att deras behov tillgodoses. Det är inte bara hot utifrån, till exempel släktingar som vill åt egendom, utan även huvudmannens egna ageranden. Även om huvudmannen inte har rätt att ingå en rättshandling så är det endast en domstol som kan ogiltigförklara den. Det är en process som tar tid och pengar och kan försätta huvudmannen i en sämre situation.

Ett problem med vanliga fullmakter är att fullmaktsgivaren inte kan övervaka fullmaktstagaren. För att lösa detta stiftades lagen om intressebevakningsfullmakt (2007/648). Den som blir intressebevakningsfullmäktig har rätt att representera huvudmannens egendom och andra ekonomiska ärenden. Personen som utses bör vara en fysisk person vilket innebär att till exempel en advokatbyrå inte kan vara intressebevakningsbefullmäktigad. Ifall fullmaktsgivaren inte förstår innebörden av en rättslig handling kan fullmaktsinnehavaren representera i huvudmannens ställe, förutsatt att det ingår i fullmakten. Fullmakten kan begränsas till att endast gälla ett område exempelvis egendom eller ärende. (Kangas, 2015, 266–277)

Eftersom personen själv kan med hjälp av intressebevakningsfullmakten välja vem som kommer att sköta dennes ärenden tryggar man huvudmannens självbestämmanderätt.

Tidigare kunde huvudmannen endast ge önskemål om vem som denna ville ha som intressebevakare. Intressebevakningsfullmakten träder i kraft först då när huvudmannen förlorar rättshandlingsförmågan eller då när det anses att huvudmannen inte kan sköta sina egna ärenden. (Kangas, 2015, 268–269)

Intressebevakningsfullmakten måste vara skriftlig för att vara giltig. På samma sätt som testamentet ska det skrivas under med två vittnen närvarande. Vittnena bör vara medvetna om att det är frågan om en intressebevakningsfullmakt men de behöver inte veta innehållet.

Från intressebevakningsfullmakten ska man kunna läsa vem som är fullmaktsgivaren och fullmaktsinnehavare samt vilket eller vilka områden fullmakten gäller. Det ska även framgå på vilka grunder fullmakten träder i kraft. En intressebevakningsfullmakt träder i kraft då fullmaktsgivaren på grund av sjukdom, försämrat hälsotillstånd eller psykiska störningar inte kan företräda sig själv. (25.5.2007/648, 6 §, 2 mom.)

5 Närmast anhörig

Den mest centrala och problematiska definitionen i detta arbete är ”närmast anhörig”. I de fall, där patienten eller huvudmannen har kommit överens om tillsammans med familjemedlemmar eller närstående att de får ta beslut angående vården i det skede som den drabbade själv inte kan ta beslut till följd av exempelvis det som förklaras i 3.4.2. Men i de fallen som det inte finns en närmast anhörig eller närstående, eller laglig företrädare är det läkaren som har rätten att besluta över vilka vårdmetoder som är bäst. Detta är i de fallen som patienten inte själv kan yttra sig om sin vård. Patienten ska själv uppge till sin vårdanstalt vem som är närmast anhörig. Det är dock oklart hur ofta dessa uppgifter kontrolleras

Förutom självbestämmanderätten måste man ta till hänsyn patientens rättshandlingsförmåga.

Till vilken grad är patienten förmögen till att fatta beslut om sig själv vid begränsad rättshandlingsförmåga och till vilken grad kan personerna runt omkring bestämma om patientens vård och egendom?

5.1 Anhöriga i vården

Enligt Kotisaari och Kukkola (2012, 53–54) ser man i vårdsituationer patientens närmast anhörig som den person patienten själv angett till vårdplatsen. Ifall patienten inte har angett en närmast anhörig så anses patientens närmsta familjemedlemmar som närmaste anhöriga.

Närmast anhöriga är enligt skribenterna patientens make/maka, barn eller syskon. Dessa har rätt till information eller förmågan att vara delaktig i vårdprocessen endast i de fall som stadgas i lagen om patientens ställning och rättigheter 9 § 1 mom. Paragrafen säkrar att känsliga uppgifter och vårdbeslut endast får fattas av de personer och under de

omständigheter som stadgas i 6 §. Ifall anhöriga, lagligt biträde eller någon annan person som är nära till patienten har motstridiga åsikter om vård och behandling så ska patienten vårdas på de vis som anses vara bäst.

När en vårdplan utarbetas så ska den utarbetas i samråd med patienten, anhöriga eller lagliga föreståndare (17.8.1992/785 4a §). Det tas speciellt i beaktande då det kommer till vården av äldre. Familjemedlemmar har i många fall den bästa uppfattningen om hur patienten klarar sig hemma samt eventuella vårdbehov som de har iakttagit. Men det är viktigt att komma ihåg att vårdpersonalen får endast dela patientens information till anhöriga med patientens godkännande (Kotisaari & Kukkola, 2012, 55).

5.2 Självbestämmanderätt

Då det kommer till den egna vården har patienten alltid självbestämmanderätt enligt lagen om patientens ställning och rättigheter 17.8.1992/785 6 §. Detta innebär att patienten själv har rätt att bestämma ifall denna vill ta emot vården eller inte, och att patienten då ska vårdas på ett vis som är godtyckligt för både patienten och från medicinsk synvinkel. Patientens önskemål strävas i första hand efter att respekteras och uppfyllas. Även om man drabbas av en minnessjukdom och mister förmågan att ta beslut som är för ens eget bästa mister man aldrig självbestämmanderätten.

Vid fall att patienten inte själv kan bestämma om sin vård på grund av sjukdom, handikapp eller dylikt så ska dennas ”lagliga företrädare, en nära anhörig eller någon annan närstående person” godkänna större vårdbeslut enligt regeringspropositionen RP 229/1998 rd (1998, 22). Vidare förklaras hörandet av laglig företrädare, nära anhörig eller närstående som viktigt med tanke på patientens självbestämmanderätt. Den person som i sådana fall har rätt att bestämma måste ta i beaktande tidigare önskemål av patienten och i andra fall fatta beslut som är för patientens bästa. Även om till exempel nära anhöriga motsätter sig vården eller har olika åsikter om hur patienten ska vårdas så har patienten alltid rätt till den vård som är bäst med tanke på situationen.

Lagstiftningen angående självbestämmanderätten har en längre tid varit under arbete för en uppdatering. Det har inte hittills lyckats och beskrivs som svårt att göra förbättringar.

Laguppdateringen behövs till förmån för minnessjuka och funktionsnedsattas förmån.

(Lönnqvist, 2020)

5.3 Rättshandlingsförmåga vs. självbestämmanderätt

Begränsas självbestämmanderätten (17.8.1992/785 6 §) på samma sätt som man kan begränsa rättshandlingsförmågan? Bestämmelserna om självbestämmanderätten finns till för att säkra patienten den vård som patienten själv vill ha. Orsaken till att anhöriga ska konsulteras i de fallen som patienten inte själv kan bestämma är att de ska trygga patientens självbestämmanderätt. Patientens anhöriga eller lagliga företrädare ska ta beslut i enlighet med patientens tidigare utryckta vilja, värderingar och annan kunskap som anhöriga har fått ta del av under patientens liv.

Rättshandlingsförmågan kan endast begränsas genom domstolsbeslut. Innan domstolen har gett ut ett beslut har personen juridisk förmåga att ingå rättsliga handlingar, ifall denna har uppnått full rättshandlingsförmåga. En begränsning av rättshandlingsförmågan har konsekvenser endast när det kommer till juridiska handlingar och inte den egna personen.

Patientens självbestämmanderätt avgörs av utvecklingsnivå och förmågan av att förstå innebörden av information. Patienten har även rätt att avgöra ifall man vill ta emot vården eller inte. Ifall inte patienten eller anhöriga kan höras ska patienten vårdas så bra som möjligt.

Rättshandlingsförmågan begränsar m.a.o. förmågan att ingå rättshandlingar medan självbestämmanderätten tryggas till den punkt som patienten inte längre förstår innebörden av vad som berättas angående uppgifter om den egna hälsan. Det är då upp till anhöriga och vårdteam att trygga patientens vilja blir fullföljd. Att bli diagnostiserad med en minnessjukdom eller annan typ av sjukdom som försvagar förmågan att göra rationella beslut innebär inte att man direkt mister självbestämmanderätten. Även om rättshandlingsförmågan begränsas påverkar det inte patientens självbestämmanderätt. Så länge som patienten har förmåga att förstå innebörden av det som berättas om hälsotillståndet och kan väga olika behandlingar och förstå konsekvenserna innehar den minnessjuke sin självbestämmanderätt. Rättshandlingsförmågan hos en person kan endast avgöras av en domstol. (Mäki-Petäjä-Leinonen, 2017, 24)

5.4 Bestämmelser om tvångsvård

Mentalvårdslagen 14.12.1990/1116 stadgar i 8 § att patienten kan vårdas mot sin vilja om mentalsjukdom har konstaterats, patientens tillstånd förvärras till den grad att det orsakar skada för denna själv eller andra utan vård och andra tjänster som främjar mentala hälsan konstaterats inte räcka till. Självbestämmanderätten förbises eftersom det finns risk att utomstående kommer till skada. Beslut om tvångsvård görs av en behörig specialist (11 §).

5.5 Rätt till information

Patienten har rätt till information och undersökningsresultat gällande egna hälsotillståndet samt behandlingar och vad det kan ha för biverkningar (17.8.1992/785 5 §). Patienten har även rätt till att få informationen presenterats på ett sådant sätt så att informationen är förståelig. Det innebär att patienten har rätt till att få informationen på sitt eget språk då det är möjligt. Patienten har även rätt att vägra information och behandling.

Nära anhöriga och lagliga företrädare har rätt till information gällande patientens hälsa i de fallen som stadgas i 9 §. Det innebär att information får endast delges ifall patienten själv inte har förmågan att uttrycka sin vilja. Minderåriga patienters information får ges åt vårdnadshavaren ifall patientens utvecklingsnivå inte anses vara tillräcklig.

5.6 Anhörig i annan lagstiftning

När det kommer till att avgöra vem det är som tar ansvar över någon annans liv är det inte uttryckligen stadgat vilken familjemedlem som bär ansvar. Det skulle kunna bero på att kärnfamiljen inte är den vanligaste typen av familjeuppsättning i dagens läge. Det är inte givet att syskon är överens, eller ens att barnen har samma åsikt (till exempel skillnader i religionsuppfattning) hur man ska vårda den drabbade. Läkaren har alltid sista beslutsrätten men som tidigare nämnt måste anhöriga också konsulteras och deras åsikt tas i beaktande.

Det rapporterades i Hufvudstadsbladet om en dement kvinna som fördes bort av sin dotter till en ort som var okänd för den dementa och fick inte besökas av andra släktingar.

Intressebevakare, läkare och annan personal var ense om att kvinnan behövdes vårda på anstalt men av juridiska orsaker står läget stilla (Lundberg, 2017).

Det är en intressant jämförelse att se hur annan typ av lagstiftning ser på anhöriga. Som nästa redovisas vad ärvdabalken och inkomstskattelagen stadgar om anhöriga.

5.7 Ärvdabalk

I ärvdabalken 5.2.1965/40 stadgas det bland annat hur ett testamente upprättas samt vem som får ärva. Viktigt att notera första paragrafen som stadgar att det är endast levande arvingar som kan ärva. Förutom lagstiftningen påverkar även upprättat testamente hur arvet fördelas mellan arvingarna.

Ifall den framlidna lämnar efter sig barn står de enligt lagstiftningen i första led att ärva. Ifall barnen inte lever så är det deras barnbarn som tar deras plats som bröstarvingar (kap. 2 1 §).

Maken eller makan ärver i de fallen där den framlidne inte har avkomlingar. Detta kan också komma att bero på vad som är skrivet i testamentet, då kan make/maka vara den som ärver allt. I andra fall har make/maka rätt till hälften av parets gemensamma egendom genom giftorätten.

I tredje led ärver föräldrarna och syskon. Föräldrarna ärver före syskonen och syskonen ärver endast om föräldrarna inte är i liv. I fjärde led ärver mor- och farföräldrar. Ifall bröstarvingarna, syskonen, make/maka eller föräldrarna inte är i liv ärver staten egendomen.

Enligt ärvdabalken försäkrar släktskapet anhörigas rätt till arvet oberoende om dessa stod nära varandra eller inte, om inte annat har bestämts genom testamente. Det är strikta regler för egendomen jämte mot vem som har skyldighet att se till och ta vårdbeslut över en person som inte kan göra det själv.

5.8 Inkomstskattelag

Inkomstskatelagen 30.12.1992/1535 stadgar i 7 § makar som ”personer som har ingått äktenskap med varandra före skatteårets utgång”. Personer som lever under likadana

omständigheter som ett gift par faller även under denna paragraf, speciellt om paret har gemensamma barn.

Paragraf 8 slår fast minderåriga barn som under året inte fyller 17 och yngre. Minderåriga barn omfattar även fosterbarn och adopterade barn. Ifall barnens föräldrar är gifta anses båda försörja barnet och under andra omständigheter kan den ena eller andra vara den försörjande föräldern.

Till skillnad från annan lagstiftning har inkomstskattelagen inkluderat allmänna definitioner för både barn och make/maka i andra kapitlet. I lagen motiveras familjebanden som möjliga skatteavdrag under särskilda omständigheter (ex. 98a §, 127 § 131 §). Anhöriga nämns i bl.a.

80 § punkt 3, 31 § punkt 3 och 56 § men det definieras inte vem som anses vara anhörig.

Ärvdabalken och inkomstskattelagen har båda behandlat anhöriga eller definierat vem som står i tur att ärva egendom. Men även om det står vilka avdrag man får göra eller vem som har rätt till arv bestämmer det inte vem som får besluta om vård över personer som inte själv har den förmågan. Det hör inte till dessa lagar men eftersom det är stadgat i lag kan man fråga sig ifall det inte även borde vara stadgat vem av närmast anhöriga som är skyldig till att ta beslut om en annans liv eller egendom.

5.9 Sjukhusens anvisningar

I brist på lagstiftning som direkt tangerar anhörigas rättigheter och skyldigheter växte frågan angående vad sjukhusen har för direktiv angående närmast anhöriga. Därför följer här en kort redovisning vad sjukhusen har skrivit för offentligheten att läsa angående direktiv om närmast anhörig.

Helsingfors Universitetssjukhus har skrivit på sin hemsida om närståendes rättigheter. Det är mer eller mindre urklippt ur lagen hur man ska gå till väga med minderåriga och omyndiga patienters utlämnande av information och anhörigas roll i vården. Bland annat nämns paragrafen om självbestämmanderätten och 7 § som stadgar utgivande av information av en minderårig till vårdnadshavarna (De närståendes rättigheter, 2020).

Vasa centralsjukhus har skrivit på sin hemsida om patienternas självbestämmanderätt och anhörigas roll i behandlingen. Anhörigas stöd till patienten lyfts fram och att det är upp till patienten själv ifall anhöriga får delta i vården. Personalens tystnadsplikt betonas och att

uppgifter inte lämnas ut utan patientens samtycke. Innehållet följer sedan samma som är stadgat i patentlagen 7 § och 6 §. (Anhörigas rättigheter, 2017).

Åbo universitetscentralsjukhus svenska hemsida hänvisar till myndigheternas offentliga information angående intressebevakningsfullmakt och hur man upprättar ett vårdtestamente på Institutet för hälsa och välfärds hemsida. (Patientens viljeyttringar, 2017)

5.10 Journalhandlingar

Journalhandlingar får endast ges till anhöriga ifall det finns skriftligt samtycke av patienten själv eller patientens lagliga företrädare (17.8.1992/785 13 § 2 mom.). Ifall patienten har tagits in för vård i ett icke-medvetet tillstånd får information lämnas ut till anhöriga i de fall det inte skulle finnas något som motstrider utlämnandet av information (punkt 4).

Enligt Social- och hälsovårdsministeriets förordning om journalhandlingar 298/2009 10 § hör namnet på en anhörig eller kontaktperson till basuppgiftena till vad som ska antecknas i patientjournalen. I 19 § fastställs det att man ska följa de tidigare behandlade patientlagsparagraferna 6 §, 7 § och 9 § gällande innehållet och utlämnande av uppgifter av journalen. Ifall information ges ut till någon annan än patienten ska det antecknas i journalen och en beskrivning av vilka uppgifter som har getts ut (298/2009 18 § 5 mom., 21 §).

6 Preventiva juridiska åtgärder vid dementi

När beskedet om en förestående demensdiagnos tas emot så är det viktigt att man börjar tänka på hur man ska ordna sina juridiska ärenden för att kunna trygga självbestämmanderätten, både när det gäller egna vården och ekonomiska angelägenheter.

I kapitel tre undersökte vi hur en person specifikt med demensdiagnos mister sin rättshandlingsförmåga. Det som konstaterades var att när personen inte längre förstår innebörden av sina rättsliga handlingar så är personen inte längre förmögen att ingå rättsliga handlingar. Det är dock i slutändan ett domstolsbeslut som juridiskt begränsar handlingsförmågan och innan hela processen ens har blivit påbörjad kan en demenssjuk ha orsakat stora ekonomiska problem för sig själv. Rättshandlingsförmågan begränsas även

bara till en viss del eftersom omyndigförklaring är ovanligt i Finland. Av etiska själ rekommenderar Alzheimer Centralförbundet (2018, 79) att det ska utarbetas en vårdplan tillsammans med den insjuknades vårdteam och anhöriga.

6.1 Ekonomiska ärenden

Så länge huvudmannen är i förstadiet av sjukdomen och bor hemma bör de flesta juridiska sakerna ses över. Huvudmannens självbestämmanderätt måste alltid respekteras och tillräckligt stöd ska ges åt huvudmannen, så att denna kan så länge som möjligt ta egna beslut.

Vanligaste är att huvudmannen använder sig av vanliga fullmakter åt anhöriga som kan hjälpa med bankärenden och dylikt. Problemet med en fullmakt är att den kan vara mycket begränsad till sin art och det är svårt för fullmaktsgivaren att övervaka fullmaktsinnehavaren.

6.2 Intressebevakningsfullmakt och intressebevakning

Huvudmannen bör överväga användningen av intressebevakningsfullmakt i ett tidigt skede.

Huvudmannen bör även överväga ifall denna vill att en anhörig ska intressebevakningsfullmäktigas eller om det kommer finnas behov av att söka en allmän intressebevakare. Orsaken till att söka en allmän intressebevakare kan vara att man antingen inte har någon nära anhörig, att anhöriga inte kommer överens om vem som ska vara fullmaktsberättigad eller huvudmannen befarar för att egendomen inte kommer förvaltas ändamålsenligt och till huvudmannens fördel. En allmän intressebevakare måste enligt lag alltid förvalta egendomen till huvudmannens förmån och övervakas av magistratens förmyndarverksamhet. Att anhålla om en intressebevakare är sista utvägen ifall intressebevakningsfullmakten är tillräcklig.

Fördelen med att en anhörig förvaltar egendom och ekonomin är att de högst troligen känner huvudmannens tidigare utryckta vilja bäst. En anhörig som är fullmaktsberättigad kan dock vara skicklig på att övertala huvudmannen till att ge pengar, sälja bilen billigt mm. Innehållet i intressebevakningsfullmakten bestämmer över vilka ärenden som fullmaktsinnehavaren får råda över men ifall de har full makt över huvudmannens ekonomi kan det vara svårt att kontrollera att det faktiskt fullföljs. För att undvika ett sådant problem uppmanas

huvudmannen att skriva ner om sig själv, hur man önskar att ekonomin sköts och med vilka motiveringar man kan tänkas behöva till exempel sälja bilen.

6.3 Testamente

Genom att stifta ett testamente försäkrar man hur egendomen ska fördelas efter testamenteupprättarens död. Ifall man inte skriver ett testamente fördelas egendomen enligt det som nämndes i avsnitt 5.7. För att ett testamente ska vara giltigt bör det uppfylla några krav. Testamentets formkrav är att det är skriftligt och testatorns underskrift bevittnas av två vittnen som måste vara medvetna om att det är frågan om ett testamente. Det är möjligt att en annan person skriver under för testatorn ifall det finns giltiga skäl till det, till exempel sjukdom. Detta innebär också att testamentet måste skrivas under i fysisk form av både vittnen och testatorn. Enligt nuvarande lagstiftning är inte ett elektroniskt testamente giltigt.

(Kangas 2015, 585–587)

För att kunna upprätta ett testamente måste testatorn förstå testamentets innebörd är och vad handlingen kräver. Det går inte att mista förmågan att upprätta testamente efter att man har uppnått testationsbehörighet som nämndes i 3.2.

6.4 Boende och sociala bidrag

Ekonomiska stöd utvärderas på basen av personens ekonomiska situation och behov.

Ansökan om stöd görs av sökanden själv skriftligt eller muntligt. Myndigheterna har skyldighet att hjälpa den sökande att ge alla nödvändiga uppgifter och vägleda genom processen. Det är till den sökandes fördel att även lämna in intyg av läkare eller annan personal som bevisar minnessjukdomens existens. Beslut ges skriftligen av myndigheterna och ska innehålla ett motiverat beslut.

I de fallen där den minnessjuka blir inlagd på ålderdomshem för långvarig vård uppbärs en avgift som baseras på klientens inkomster. Avgiften kan vara maximalt 85% av inkomsterna och ska trygga att klienten har pengar över till annat. Serviceboende och liknande anstalter uppbär en fastställd avgift för hyra och utöver det tillkommer avgifter för vårdkostnader enligt behov. (Alzheimer Centralförbundet rf 2014, 11)

En minnessjuk mår dock bäst av att vårdas och bo så länge som möjligt hemma och därför kan man ansöka om stöd för att utrusta bostaden med nödvändiga hjälpmedel.

Ändringsarbeten i bostaden kan vara att göra dörren till toaletten bredare och finansieras utan hänsyn till sökandens inkomster. Reparationsbidrag kan sökas och beviljas för hushåll var det finns en person som är 65 år eller äldre eller en person med funktionsnedsättning.

Reparationsbidraget baseras på egna kapitalet. (Alzheimer Centralförbundet rf 2014, 12–13) Pensionärer med små inkomster kan ansöka om bostadsbidrag för pensionärer av Folkpensionsanstalten. För att bidraget ska beviljas ska personen vara bosatt i Finland och även ha andra stöd som beviljats av FPA, till exempel sjukpension eller garantipension.

Storleken på bostadsbidraget räknas utgående ifrån inkomster, utgifter och tillgångar.

(Alzheimer Centralförbundet rf 2014, 14)

6.5 Vårdärenden

Även om huvudmannen inte har full rättshandlingsförmåga mister man självbestämmande rätten långt senare. Enligt Alzheimer Centralförbundet rf (2014, 4) ska huvudmannens beslut alltid beaktas så länge denna besitter förmågan att förstå innebörden. Anhöriga eller laglig företrädares åsikter kommer i andra hand. Detta är viktigt att komma ihåg speciellt i sjukdomsförloppets början och ska utvärderas vart efter sjukdomen avancerar.

Huvudmannen som drabbats av minnessjukdom har alltid rätt till information om sin sjukdom, behandling och biverkningar som nämndes under 5.5 Rätt till information.

Huvudmannen har även rätt att så tidigt som möjligt få vetskap om sin sjukdom så huvudmannen har tid att göra nödvändiga förberedelser (Alzheimer Centralförbundet rf, 2014, 5). Anhöriga ska inkluderas i läkarens beslutfattande eftersom de borde känna till huvudmannens tidigare uttryckta önskemål. Men där kan det stå ord mot ord ifall det inte finns nerskrivet av huvudmannen själv och läkaren måste lita på anhörigas ord. Det finns inget annat skydd och beslut som inte stämmer överens med huvudmannens tidigare uttryckta vilja kan gå obemärkt förbi.

6.6 Vårdviljan

Vårdviljan är ett juridiskt verktyg som finns till för att trygga huvudmannens självbestämmanderätt i vården. Vårdvilja innebär att huvudmannen uttrycker hur denna vill att vården ska se ut, ofta när man vet att man har en sjukdom som kan leda till döden, före beslutsfattningsförmågan går förlorad. Vårdviljan finns till för att kunna hjälpa planera fortsatt vård enligt huvudmannens uttryckta vilja. Vårdtestamente och livstestamente innebär samma sak som vårdvilja men det är inte samma sak som testamente eller någon annat som sträcker sig efter huvudmannens död. Vårdviljan har inget formkrav men rekommenderas att skrivas ner till pappers. För att vårdviljan ska vara giltig behövs det inte finnas vittnen närvarande men är en fördel eftersom vittnena kan användas som referens eller hjälpa klargöra vårdviljans innehåll. (Finlands minnesspecialister rf, 2016, 38)

I vårdviljan kan huvudmannen utrycka sig om bland annat livets slutskede även om det inte är ett måste. Hur juridiskt bindande det är beror på omständigheterna då vårdviljan läses.

Det som är juridiskt bindande är om man önskar upplivning eller huruvida vården ska fortsätta när det enda som håller en i liv är mediciner. I vårdviljan kan det även antecknas vem annan som får ta beslut om vård eller ha tillgång till information gällande hälsotillståndet. Önskemål som påverkar välbefinnandet gällande mat och fritidsaktiviteter är bra att inkludera eftersom de kan vara olika från person till person. Denna typ av önskemål ska uppfyllas så gott det går men är inte juridiskt bindande. (Finlands minnesspecialister rf, 2016, 38)

7 Sammanfattning

Syftet med detta examensarbete har varit att redovisa preventiva juridiska åtgärder vid en förestående demensdiagnos som begränsar huvudmannens rättshandlingsförmåga. För att uppnå syftet har följande frågor lyfts fram och besvarats:

1. Hur begränsas rättshandlingsförmågan?

2. Vad är anhörigas behörigheter och begränsningar?

För att uppnå syftet har rättshandlingsförmågan redovisats och förklarats med stöd av lag och litteratur skriven av sakkunniga på området. I inledningen presenterades paragrafer ur

Finlands grundlag som lyfter fram vad var människa har för rättigheter och skyldigheter.

Grundlagen är en central pelare i Finlands statsskick och sätter grunderna för normerna och går före all annan lagstiftning.

Rättshandlingsförmåga är inte något som vanliga människor tänker på dagligen och för den oinformerade kan förmågan att ingå köpeavtal m.m. verka självklar. Av denna orsak var en bredare översikt över rättshandlingsförmågan och tillhörande element viktigt att redogöra och att det är möjligt att begränsas eller förloras helt. Som konstaterat i kapitel 3 innebär en diagnos på minnessjukdom inte automatiskt att den drabbade mister sin rättshandlingsförmåga. Rättshandlingsförmågan kan endast begränsas av en domstol ifall det anses nödvändigt. Att gå hela vägen till domstolen för att begränsa en persons rättshandlingsförmåga är endast i de fallen där personen själv är en fara för sig själv, sin egendom, andra personer eller i fara för att bli utnyttjad. Rättshandlingsförmågan begränsas även i proportionalitet till huvudmannens behov och det görs ett noggrant övervägande av domstolen.

Anhörigas juridiska kompetenser finns inte preciserade i lagstiftningen. Ur vårdperspektiv ska anhöriga vara med när vårdplanen planeras eftersom det anses att de vet bäst vad huvudmannen har uttryckt för vilja tidigare. Det är dock ingen skyldighet för anhöriga att göra det. I juridiskt perspektiv kan anhöriga inte agera i huvudmannens ställe utan att inneha fullmakt, intressebevakningsfullmakt eller genom att vara intressebevakare.

I kapitel 6 kom det fram olika juridiska metoder en minnessjuk i förstadierna i sin sjukdom kan ta till för att skydda sig själv och underlätta för anhöriga att sköta bland annat bank- eller myndighetsärenden.

7.1 Kritisk granskning och diskussion

Med tanke på vilken typ och mängd litteratur som finns angående ämnet rättslig handlingsförmåga hos äldre och demenssjuka så fanns det inte mycket annat att tillgå än Anna Mäki-Petäjä-Leinonens böcker och artiklar. Mäki-Petäjä-Leinonen är lektor inom ämnet äldres rättigheter och har publicerat flera artiklar och böcker både ensam och tillsammans med andra på området. Eftersom hon har en lång karriär inom äldres rätt är hon en tillförlitlig källa men efter att ha sökt information av andra skribenter stod det klart att det inte finns variation på författare inom ämnet. När jag sökte referensinformation i