Om två sälharpuner från Hälsinglands stenålder Cederschiöld, Louise
Fornvännen 36-40
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1959_036
Ingår i: samla.raa.se
SMÄRRE MEDDELANDEN
OM TVÅ SÄLHARPUNER FRÅN HÄLSINGLANDS STENÅLDER
I m a j år 1945 påträffades och tillvaratogs vid grävning på l a n t b r u k a r e Ragnar J o h a n s s o n s m a r k . Skarvtjärn l10. H a r m å n g e r s socken, av h e r r K. G.
Persson, Lönnånger, en fragmentarisk h a r p u n faslsittande i ell s ä l s k d d t (fig. 1). Baspartiet lill h a r p u n e n saknades dä. Sedan fyndet 1951 genom k o m m i n i s t e r E. R e m b r i n k , J å t t e n d a l , och d å v a r a n d e i n t e n d e n t A. Moden, Hälsinglands m u s e u m , a n m ä l t s till R i k s a n t i k v a r i e ä m b e t e t , besiktigades plat- sen s a m m a år av assistent Carl Larsson, Sveriges Geologiska Undersökning, som tog prov för p o l l e n a n a l y s . Vid besiktningen påträffades det felande b a s - partiet till sälhiirpunen och ben t i l l h ö r a n d e s ä l s k d e t t e t — bl. a. d t p a r ryggkotor. Sälkraniet hade t y v ä r r blivit b o r t k a s t a t vid d d första fyndtill- fållet. Resterna nv s ä l s k d e t t e t ha nu av a n t i k v a r i e Gejvall k u n n a t b e s t ä m - mas som t i l l h ö r a n d e g r å n l a n d s s å l (Phoca g r o e n l a n d l c a ) . Hela fyndet h a r genom tillmötesgående av J å t t e n d a l s hembygdsförening blivit tillfört Statens historiska m u s e u m och fått inv.-nr 24675.
Carl Larsson h a r avgivit följande u t l å t a n d e , vilket han givit mig vanligt t i l l s t å n d alt p u b l i c e r a : »Pollcnanalys av 23 st. av de prov, som insamlades vid mitt besök vid fyndplatsen den 20 sistlidnc oktober, visar att fyndnivån, som vid provsericpunkten bedömdes att ligga 110 cm u n d e r m a r k y t a n , med största sannolikhet m o t s v a r a r en nivå liggande något u n d e r cn i tidigare arbeten av Erik F r o m m resp. J o h a n n e s Öster lätt igenkännlig nivå daterad lill ca 2000 år f. Kr. Fyndet bör enligt d e n n a b e d ö m n i n g s g r u n d tillhora något av å r h u n d r a d e n a n ä r m a s t före år 2000 f. Kr. Enligt en a n n a n något osäkrare tolkning kan fyndet vara något yngre frän cn t i d p u n k t n å g o n s t a n s mellan 1500 och 2000 f. Kr. men den f ö r s t n ä m n d a tolkningen är mest trolig.»
F y n d p l a t s e n är belägen omkring 800 m V om Lönnångerf j ä r d e n , och m a r k - y t a n befinner sig h å r på lt,(i BO höjd över havet. Eftersom fyndet gjordes 1,1 m u n d e r m a r k y t a n var dess läge 2,5 m över den n u v a r a n d e h a v s y t a n . Det låg i lera.
Redan u n d e r stenåldern h a r antagligen h a r p u n e n b r u t i t s i två d e l a r (detta enligt intendent Modens iakttagelse av föremålets b r o t t y t o r ) . Då fyn- det gjordes 1945 skadades dessutom den funna delen av h a r p u n e n så, att översta hullingcn fläktes loss. - - Bröts h a r p u n e n itu redan u n d e r sten- åldern, h a r det väl skett a n t i n g e n n ä r det dödssårade djuret, sedan h a r p a n - linan gått av, sökt befria sig från h a r p u n e n , eller kanske s n a r a r e n ä r den döda sälkroppcn sjönk till botten. B a s p a r t i d till h a r p u n e n h i t t a d e s j u på samma plats som övriga delar av fyndet. Att h a r p u n e n b r a s t , n ä r den stöttes in i djuret är m i n d r e s a n n o l i k t . Gjorde den det, h a r j ä g a r e n strax slängt den a v b r u t n a b a s d d e n till h a r p u n e n i sjön, så att den fått följa den s j u n - kande sälkroppcn. Lcppäabo och Korvcnkontio ha i Suomen Museo 1936
36
S M Ä K II li M E U D E L A N D V. N
Fig. I -2. H a r p u n e r . /'. u. F r å n Skurvtjärn. H a r m d n g e r t socken. Hälsingland.
/'. b. F r å n Vibosjön. Ilälsingtuna socken. Hälsingland. Cn 1/3. — Harpoon».
beträffande etl par liknande Finska lvnd påpekat, atl blott på senvintern, da salen iir mager, s j u n k e r cn särad säl till b o t l e n . Den misslyckade j a k t e n vid S k a r v t j ä r n skulle alltså ha ägt r u m vid denna tid pä äret.
S k a r v t j ä r n s b a r p n n e n år sannolikt gjord av vänster m e t a t a r s n s av älg, enligt vad N.-G. Gejvall meddelat. Den är 28 cm läng och h a r tre ensidigt placerade, grova h u l l i n g a r . De båda övre h u l l i n g a r n a äro något insvängda (iver ryggen och ha ej endast erhållit sin egentliga spetsände starkt t i l l - spetsad, även motsatt parti h a r t i l l s k u r i t s något spetsat och v i n k e l r ä t t . Vapnet h a r härigenom blivit iin mer sargande. Ur översta hullingcn h a r sekundärt en flisa s p j ä l k a t s loss. Utpräglat denna typ av h u l l i n g a r k ä n n e r
jag Inte till från någon annan skandinavisk stenåldersbarpnn. Mer eller
mindre rombiska liarpunhullingai- förekomma visserligen ofta, j f r t. ex.
V ä s t e r b j e r s h a r p n n e m a , S t e n b e r g e r — D a h r — M u n t h e : Das Grabfeld von Väster- bjers auf Gotland, Lund 1943, fig. 17, 29, 37. De ha även hullingiirnas b a s - ande tillskuren i vinkel, men t r u b b i g a r e . Den östsvenska b o p l a t s k u l t u r e n s s ä l h a r p u n e r , så som de äro r e p r e s e n t e r a d e pä de gotländska s t c n å l d e r s b o - platserna, skilja sig för övrigt avsevärt frän Skarvtjäi-nsharpunen. Bl. a.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
äro de inte så långsträckta, och deras basande är vanligen försedd med ett runt borrat häl eller också med fästehak för remmen eller l i n a n . S k a r v t j ä r n s - h a r p u n e n s b a s p a r t i h a r två, på grund av b e n ä m n e t s r u n d n i n g , v i n k d s t ä l l d a u t s p r å n g , genomskurna med ovala hål för fånglinans fästande och mellan dessa en n ä s t a n r u n t o m löpande, inskuren r ä n n a , i vilken linan legat. På liiirpuncns ena sida b i l d a r benets naturliga konkavilct liksom cn b l o d r ä n n a . Utom h a r p u n e n från S k a r v t j ä r n finnas från svensk stenålder ytterligare två h a r p u n e r , som vid basen bära tvenne, ovala, s k u r n a hål, nämligen h a r - p u n c r n a från D j u r s n ä s , Ösmo socken, S ö d e r m a n l a n d , SHM inv.-nr 3940 (fig. 3 ) , och från Norrköping, inv.-nr 13476 (fig. 4 ) , publicerade av O. Alm- gren i Arkiv för Zoologi, band 4, no 22, Sthlm 1908. Hos dessa sitta pä Djursnäsharpuiicn bägge hålen på s a m m a sida om liiirpuncns m i t t a x d , på Norrköpingshiirpuncn sitta de d ä r e m o t pä var sin sida om mittaxeln liksom hos S k a r v l j ä r n s h i i r p u n c n , men ulsprångcn med hålen äro ej som på d e n n a v i n k d s t ä l l d a u t a n befinna sig i linje. För övrigt h a r Norrköpingshiirpuncn 2 ensidiga, glest sittande h u l l i n g a r . Ösmoharpunen h a r 4 tätt s i t t a n d e . Den senare ä r d t lösfynd tillfört museet 1868. Var pä D j u r s n ä s gårds ägor den påträffades är nu omöjligt att få fram, endast att d d skedde »i cn äng d ä r sjön troligen förr gåtl upp». — På s a m m a gårds ägor ligger den grop- keramiska boplatsen vid Brunn med Fagervik II I H - k e r a m i k . — Norr- köpingshiirpuncn, påträffades i ett s ä l s k e l d t — grönlandssäl enligt b e s t ä m - ning av N.-G. Gejvall — på 4,5 m djup och d a t e r a s nu senast av H. Arbman i Ostgötar, Malmö 1957, till ca 3000 år f. Kr. Enligt vad professor Arbman varit vänlig m u n t l i g ! meddela mig stöder han sig h ä r på u t t a l a n d e av s t a t s - geolog B. Asklund. Tidsskillnaden mellan fynden från Norrköping och Skarvtjärn blir j u då så lång, att man m å s t e u p p f a t t a likheterna i fäste- a n o r d n i n g e n för linan som cn ren tillfällighet.
Det är frestande att förbinda Skarvtjärnsfyndet med den ca 5 mil mot S belägna stcnåldersboplatscn vid H e d n i n g a h ä l l a n 2,5 km S om Myra by i Enångers socken. Denna märkliga b o s ä t t n i n g helt nära eller vid den d å t i d a kusten anses av H. Arbman i Finska F o r n m i n n e s f ö r e n i n g e n s Tidskrift XLV, 1945, representera en liten, isolerad, frän F i n l a n d inflyttad k u l t u r g r u p p ' , och denna h a r väl till stor del levt av vad h a v d kunde ge, alltså framför allt av sälfångst. H. Arbman d a t e r a r bebyggelsen på Hedningahällan till senare delen av m d l a n n e o l i t i k u m . Om det var en säljägare från Hedninga- hällan, som h a r p u n c r a d e salen vid Skarvtjärn, något som naturligtvis b a r a är en möjlighet bland flera, skulle det ha skett någon gång u n d e r perioden 2000—1800 f. Kr. D d blir då Carl Larssons senare, mer osäkra d a t e r i n g för Skarvtjärnsfyndet, som får lov att t i l l ä m p a s . Några å r h u n d r a d e n längre fram fanns det inte längre några g r ö n l a n d s s ä l a r att jaga i Östersjön. Vid stenålderns slut var denna sälart utrotad här.2
1 Sedan Arbman skrev sin uppsats h a r senare forskning och delvis nytt m a t e r i a l visat att H e d n i n g a h ä l l a n inte stär så helt ensam i svensk stenålder, se C . F . Metnunder, FTnska F o r n m i n n e s f ö r e n i n g e n s Tidskrift LII, s. 177.
- Koruenkontio, a. a.
38
S M A R K I. M B I) 1) E L A N D E N
Fig. 5 'i. Harpuner. T. V, Frän Djur nä», dsino socken. Södermanland. /'. b. F r ä n Norrköping. Oltergötland. Ca 1/2. —
Harpoon».
Ännu en h a r p u n Iran Hälsinglands stenålder finnes i Statens historiska m u s e u m s ägo (fig. 2 ) . De enda uppgifter, som åtfölja detta fynd, vilket inkom till museet år 1911 och hur inv.-nr 14.')7ä, l y d a : »Funnen (i fot ( = 1,78 m ) u n d e r jorden vid u t t o l k n i n g av Vibosjön i Tuna socken. Skänkt BV Lars Larsson i Fiskeby, Tuna socken.» 11 s t ä l l d fiir r u n a användes nu- mera Hiilsingtuna som sookennamn.) Vibosjön» vattenyta ligger nu ca 18 m över havet ( m u l t i p l e x m ä t t ).;1 H a r p u n e n är '-'(i,7 cm läng med 6 kraftiga,
• Den förut n ä m n d a h a r p u n e n Iran D j u r s n ä s och h a r p u n e n frän Vibosjön höra häda sannolikt till s a m m a slags fynd som del från Skarvtjärn och Norrköping. De ha troligen följt med i den dalida Östersjön s j u n k a n d e säl-
kroppar, och i sä fall skulle lill båda fynden sålsketett ha följt om de blivit
s a k k u n n i g t t i l l v a r a t a g n a . Vibosjön har genom landhöjningen blivit isolerad
från havet för 3500 -3000 år sedan dier vad statsgeolog Fromm vänligt
meddelat.
S M Ä R R E M E D D E L A N D K N
ensidiga, något rombiska h u l l i n g a r och med ett ovalt, skuret hål för fång- linan i den breda, platta basen. Enligt N.-G. Gcjvalls b e s t ä m n i n g iir den med största s a n n o l i k h e t förfärdigad av ä l g h o r n . Den b ä r på ena sidan en dekor bestående av rader av inristade, korta, snedställda streck med parallell lutning. Denna sida är något konvex och b l a n k , a n d r a sidan svagt konkav med skrovlig, något porös y t a . Vid b a s p a r t i c t på den konvexa, blanka sidan ha vid t i l l f o r m a n d d av h a r p u n e n smä, t u n n a spånor m e j s l a t s ur, som ställvis efterlämnat cn svagt rafflad y t a ; ej en avsiktlig dekor. Ornering på benföremål förekommer j u i särskilt stor u t s t r ä c k n i n g u n d e r m e s o l i t i k u m men fortsätter u n d e r hela s t e n å l d e r n . Den enkla, lilla dekoren av endast snedställda streck kan knappast ge några säkra a n k n y t n i n g a r för d a t e r i n g av hiirpunen.
H a r p u n e n frän Vibosjön p å m i n n e r starkt om en fragmentarisk h a r p u n runnen t i l l s a m m a n s med d t skelett av ringlad säl (Phoca Hispida) vid Oulojoki i Österbotten, F i n l a n d , beskriven och avbildad av .1. Leppäaho i förut a. a., fig. 3—4, s. 3. Denna, vars b a s a n d e iir a v b r u t e n , h a r varit av ungefär s a m m a längd och likaledes haft 5 ensidiga, grova h u l l i n g a r , som efter vad man nu kan se varit av likartad form som liiirpuncns från Vibo- sjön. Materialet i den är älgben. Den iir daterad till yngre stenålder, n ä r m a s t lill den typiska k a m k e r a m i k e n s tid. Professor A. Äyräpää förlägger k a m - keramiken i sin helhet lill ca 3000 -1200 år f. Kr. Den typiska kainkeramiken utgör skede II inom gruppen.
Redan u n d e r mesolitikum u p p t r ä d a i Skandinavien de stora h a r p u n e r n a , som äro löstagbara frän skaftet och försedda med fästemöjligheter för rem eller lina. — En av dessa är t. ex. den b e k a n t a Hästefjordsharpunen av It. Thomasson i Göteborgs och Bohusläns F o r n m i n n e s f ö r e n i n g s tidskrift 1037 daterad till maglemosetid.
R. Indreko, som ingående sysslat med ursprunget för de estniska h a r - p u n e r n a , k o m m e r i Die Mittlere Steinzeit in Estland, Stockholm 1948, till den slutsatsen, att de stora h a r p u n e r n a i Nordeuropa återgå på u r s p r u n g s - former i magdiilcniciikiilluicn i SV Europa.
G, Gjessing f r a m h å l l e r stödjande sig på Böe i Norges Stcinalder, Oslo 11)45, sannolikheten av att de stora h a r p u n e r n a nått Syd- och S y d ö s t s k a n d i - niivicn på sydöstliga vägar »ved p å v i r k n i n g e r fra strök som Balti- kum, Nordösttyskland och Polen». För de norska h a r p u n c r n u s del, vilka h a n genomgående a n s e r vara sena, t r o r han dock s n a r a r e på direkt östliga vägar
över Nordryssland—Nordfinland.
F ö r de i Nordsverige funna h a r p u n e r n a gör m a n nog klokt i a t t inte utesluta de av Gjessing påpekade östliga vägarna, även om vägarna söder—>
n o r r av hittills framlagt m a t e r i a l lyckas vara de antagligaste. Men oavsett vilken spridningsvåg man ger företräde, bör m a n givetvis h ä r liksom i fräga om flertalet a n d r a n o r r l ä n d s k a fornsaksformer u n d e r stenåldern räkna med cn växelverkan över Bottenhavet.
Louise Cedersciiiöld
40
