Lärares inställning till genus och könsroller: en attitydundersökning

Södertörns högskola AOU, C-uppsats Vårterminen 2006

Lärares inställning till genus och könsroller:

en attitydundersökning

Mirja Stafbom

Handledare: Rebecka Lettevall

Abstract

A Vindication of the Rights of Woman was written by Mary Wollstonecraft. It was published in 1792 and as the titel reveals it dicusses what kind of rights women ought to have. Several authors, who have argued that women should not have the same rights as men, are mentioned in the book. One of them is Rousseau. His thoughts about different education for girls and boys are shown in Émile. Whereas Wollstonecraft and Rousseaus ideas about the meaning of gender fell apart, the discussion about gender and how it affects us is still a popular subject in 2006.

The aim of this essay was to see what kind of attitude teachers from a school, located in the south of Stockholm, had towards gender and gender roles. The teaching-plan brings up the subject by saying that it is important to encourage the students to not reastrain themselves because of which gender they have. However, the literature that has been used in this essay shows that boys and girls get treated differently, because of their gender. The method that was used is interviews with the teachers, which became twelve interviews with twelve teachers.

The result shows that the teachers had different attitudes towards the subject. While a few of them seemed very interested of the subject, most of them were not working activley to fulfil what is said in the teaching-plan. Many of the teachers were aware of how they themselves made a clear difference between boys and girls. The girls are seen as more fragile than the boys who get a rougher treatment. Three of the teachers showed a lot of excitement during the interview and they worked a lot with gender issues, trying their best to not treat the students differently on the basis of gender. However, almost all of the interviewed theachers wanted to work more with the subject. One of the obstacles that was mentioned was not knowing how to proceed. They requested more material, such as exercises they could do in the classroom and among the other teachers. Another obstacle seemed to be the management, who had shown very little interest in the subject.

Keywords: genus, könsroller, inställning, lärare, elever, könstillhörighet.

Innehåll

1. Bakgrund... s. 4 1.1 Inledning... s. 5 1.2 Syfte och frågeställningar… … … ... s. 7 1.3 Forskningsläge… … … . s. 8 1.4 Källor och källkritik… … … s. 10 1.5 Metod och material… … … .. s. 10

2. Förskola och fritids… … … .. s. 12 2.1 Lärare åk 1-7… … … s. 15 2.2 Speciallärare… … … . s. 25

3. Resultat… … … .. s. 27 3.1 Avslutande diskussion… … … .. s. 30

1. Bakgrund

År 1792 utkommer A Vindication of the Rights of Woman (Till försvar för kvinnans

rättigheter, svensk översättning). Boken är skriven av Mary Wollstonecraft, som av många ses som västerlandets första kvinnliga filosof.¹ Tilläggas kan dock att många av historiens kvinnliga filosofer ännu inte har uppmärksammats i någon större grad. Ett undantag är Nina Burton, essäist, som i boken Den nya kvinnostaden skriver om dessa bortglömda kvinnor.

Elisabeth Mansén har skrivit förordet till den svenska översättningen av A vindication of the Rights of Woman. Hon beskriver Wollstonescrafts bok som ett resultat av besvikelse över den franska revolutionens konsekvenser för kvinnorna. Åren innan 1792 diskuterades

revolutionen flitigt i politiskt radikala kretsarna i England, i vilken Wollstonecraft tillhörde.

När den franska konstitutionen författades stod det dock klart att kvinnorna inte hörde till gruppen som skulle få ta del av frihet och demokrati. Kvinnorna fick inte samma

medborgarskap som männen. A vindication of the Rights of Woman handlar om kvinnans rättigheter, såsom rätt till självständighet och intellektuell utveckling genom utbildning.

Wollstonecraft tar i boken upp flera författare som hon anser har skrivit och uttalat sig nedlåtande om kvinnor. En av författarna som nämns är Rousseau. I boken Émile utvecklar Rousseau sitt resonemang om betydelsen av skillnader mellan könen. Flickan som skildras i Émile heter Sophie. Hon gör allt för att behaga mannen och kompletterar sin känslighet med mannens intellektualitet. Det är denna idealbild av kvinnan som Wollstonecraft argumenterar emot. Rousseau ansåg att uppfostran var en viktig del i hur man formas redan som barn. För honom var det självklart att kvinnor och män hade olika egenskaper. Samtidigt lade han stor vikt vid uppfostringsmetod, något som talar emot argumentet att flickor och pojkar föds med olika egenskaper.²

Wollstonecraft och Rousseau delade inte samma uppfattning om hur könsrollerna skulle se ut.

År 2006 pågår fortfarande diskussioner om vilken betydelse vårt kön har för den vi är.

Rousseaus tankar om manligt och kvinnligt är ytterst levande än idag, precis som Wollstonecrafts motstånd. Något denna uppsats kommer att visa prov på.

1 Wollstonecraft, Mary förordet till den svenska översättningen.

2 Wollstonecraft, Mary förordet till den svenska översättningen.

1.1 Inledning

T iteln på denna uppsats är ”L ärares inställning till genus och könsroller: en

attitydundersökning”. G enus är latin och kan översättas med slag, sort, släkte, kön. Ordet användes i Sverige fram till 1980-talet inom språkläran. Det betecknade då substantiv som han, hon, den, det. Kvinnoforskare, som Yvonne Hirdman, översatte det engelska ordet

’gender’ till genus för att komplettera begrepp som kön och könsroller.³ Hirdman beskriver ordet genus som en hjälp att se ”hur människor formas och formar sig till Man och Kvinna”.⁴ Genus handlar alltså om mer än vårt biologiska kön. Det innehåller även två andra faktorer, nämligen det kulturella arvet och det sociala systemets påverkan. Inom genusforskning brukar man säga att könet är konstruerat, då man anser att vi inte föds olika beroende av vår

könstillhörighet.⁵

Enligt Ingemar Gens, beteendevetare, görs stora skillnader mellan könen. Han skriver också att det egentligen är större skillnad inom könen än mellan dem. Trots det ses de båda könen som varandras motsatser.⁶ Ett vanligt argument för att omgivningen skapar könsroller är att det sätts in olika behandling direkt efter födseln. Gens skriver följande om hur miljön påverkar tidigt:

Vi kommer från första stund att hålla en flicka tätare intill oss, prata tystare och ljusare och tilltala henne med ord som antyder litenhet och utsatthet. En pojke däremot vill vi gärna hantera litet robustare, prata högre till och ge namn med förväntan om grandiositet; ’m in p rin s’ eller till och med ’m in k u n g ’.⁷

Undersökningar som har gjorts visar också att vi bemöter barns reaktioner olika. När pojkar gråter och skriker uppfattas de som arga. Flickor som ger samma reaktion uppfattas dock som ledsna.⁸ Dessa skillnader uppstår inte bara inom föräldrarnas uppfostran. Utbildade pedagoger som jobbar på förskola och i skolan har också svårt att bryta könsmönstret. Pojkarna ses som bråkiga och flickorna som duktiga, även om det finns undantag. En viktig uppgift för

flickorna bli därmed att hjälpa till att kontrollerna pojkarna.⁹ Från pedagogernas sida ses det

3 Hirdman, Yvonne s.11 ff (2004).

4 Hirdman, Yvonne s.11 (2004).

5 Svaleryd, Kajsa s.29, 30 (2005).

6 Gens, Ingemar s.8 ff (2005).

7 Gens, Ingemar s.10 (2005).

8 Gens, Ingemar s.8,9 (2005).

9 Gens, Ingemar s.34 (2005).

också som en svår uppgift att ändra pojkarnas beteende, något som språket även v ittn ar o m : ”I språket bekräftar vi ofta pojkarna med att de är. På så sätt blir de statiska. Den som är är inte föränderlig. Flickor bekräftas med det de gör, vilket gör förändring i högsta grad möjlig”.¹⁰

Kajsa Svaleryd har jobbat mycket med genusfrågor inom skolan. Hennes erfarenhet är att många pedagoger tror att pojkar och flickor möter samma villkor i skolan. En metod som de pedagoger Svaleryd jobbat med har fått använda sig av är observationer, vilket har lett till att deras tidigare påståenden har blivit ifrågasatta. Svaleryd skriver att det ofta upplevs som en slags chock när de tydligt ser hur villkoren skiljer sig, beroende på vilket kön eleven har.¹¹ Hon anser att jämställdhetsarbetet är en viktig del i skolans uppdrag. Pedagogerna måste försöka öppna vägarna för eleverna, istället för att begränsa dem. Om eleverna lär sig att se bortom den förväntande könsstrukturen påverkar detta deras syn på yrkes- och

utbildningsmöjligheter.¹²

Det finns flera anledningar till att jag har valt att skriva om just detta ämne. Det ligger i tiden.

Genus och könsroller diskuteras flitigt på högskolor, universitet, i media och i den politiska debatten. Sedan en tid tillbaka har jag själv jobbat med genusfrågor i skolan. Ibland har jag fört in det i undervisningen, men jag har också haft ett flertal lektioner som enbart har handlat om genus och könsroller. Det har då skett med elever på gymnasienivå. Inom det pedagogiska fältet sker mycket av forskningen för genusfrågor på förskolan, något som har varit tydligt i mitt sökande efter litteratur till uppsatsen. Enligt JämO handlar det dock inte om att endast föra en diskussion om hur viktigt det är att börja arbetet redan på förskolan. Istället måste man först och främst börja med sig själv och skärskåda sina egna föreställningar om kön.¹³ Detta påstående hör till den främsta anledningen av valt uppsatsämne. Det är intressant att se vilken inställning lärare och pedagoger har till genus och könsroller, och om de jobbar med ämnet i skolan. Jag börjar med att gå igenom syfte och frågeställningar och återkommer sedan till just forskning som har gjorts, under rubriken forskningsläge. Efter det fortsätter jag med mina källor och metodval, för att sedan komma in på själva undersökningen. Undersökningen

10 Gens, Ingemar s.35 (2005).

11 Svaleryd, Kajsa s.9 (2005).

12 Svaleryd, Kajsa s.10, 26 (2005).

13 JämOs handbok mot könsmobbning i skolan s.11 (2000).

består av tolv intervjuer som har gjorts med lärare och pedagoger från samma skola. Jag har delat in intervjuerna och undersökningen på följande sätt: förskola och fritids, lärare åk 1-7 och speciallärare. Den sista delen av uppsatsen består av resultat och avslutande diskussion.

1.2 Syfte och frågeställningar

Läroplanen från 1994 omfattar det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och

fritidshem m et. U nder rubriken ’E n likvärdig utbildning’ står följande om skolans roll när det gäller könsfrågor:

Skolan skall aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan och de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den skall ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla förmåga och intressen oberoende av könstillhörighet.¹⁴

Det står alltså i läroplanen att eleverna ska uppmuntras till att inte begränsa sig på grund av sin könstillhörighet. Jag utgår dock ifrån att många pedagoger har olika syn på kön och vilken betydelse det egentligen har. Även om pedagoger har ett ansvar att motverka traditionella könsmönster är det svårt att komma ifrån att även de har blivit påverkade av de

könsförväntningar som finns.¹⁵

Syftet med denna uppsats är att se vilken inställning lärare och pedagoger från samma skola har gällande genus och könsroller. Detta är intressant att titta närmare på då skolan, som jag nämnde i inledningen, har en stor möjlighet att vidga elevernas vyer. Detta är något som i sin tur kan komma att påverka eleverna när de träder in i vuxenlivet, och bland annat ska göra sitt yrkesval.¹⁶ Mina frågeställningar blir därmed följande:

 Vilken syn har pedagogerna på kön? Vilken roll anser de att kön har, då det handlar om elevernas egenskaper och beteende?

14 ”L ärarb o k en ” från L ärarn as R ik sfö rb u n d s.1 3 , 1 4 (2 0 0 3 ).

15 Svaleryd, Kajsa s.14 ff (2005).

16 Svaleryd, Kajsa s.10, 26 (2005).

 Hur jobbar de för att uppfylla det som står i läroplanen om skolans ansvar, när det gäller könsrelaterade frågor?

 Vad finns det för intresse bland pedagogerna att jobba vidare med könsrelaterade frågor?

De frågor jag har ställt till pedagogerna är följande:

 Vad betyder genus?

 Vilken är din syn på kön? Tror du att vi föds olika, beroende på vår könstillhörighet (bortsett från fysiska olikheter)?

 Hur skulle du beskriva pojkarnas, respektive flickornas, beteende i klassen/gruppen?

 Tror du att du behandlar eleverna olika, beroende på vilket kön de har?

 I L po 94 står det att ”skolan har ett ansvar för att m otverka traditionella könsm önster”.

Har ni diskuterat detta på skolan eller inom arbetslaget?

 Anser du att det är något ni behöver jobba mer med?

Under rubriken metod och material förklarar jag närmare hur jag har använt frågorna. Jag kan dock tillägga att dessa frågor har fått fungera som en slags bas. Vid flera intervjuer har jag ställt fler följdfrågor, vilket jag i sådana fall redovisar i undersökningsdelen.

1.3 Forskningsläge

En del av litteraturen som nämns här ligger som grund för denna uppsats (JämO, Gens och Svaleryd). Den forskning som tas upp täcker inte hela spektrumet utan är ett urval. Fler böcker har skrivits om till exempel genuspedagogik på förskolan. Däremot finns det inte mycket forskning om genusfrågor på gymnasienivå, förutom Fanny Ambjörnssons undersökning som även nämns nedan. Denna lucka återkommer jag till under rubriken avslutande diskussion.

Två av böckerna jag har använt mig av har en koppling till Gävles jämställdhetsprojekt.

Mellan år 1996 och 2000 infördes en jämställdhetspedagogik på åtta utvalda förskolor i

Gävle. Projektet fick stor uppmärksamhet. De två förskolorna som har varit mest

framträdande är Tittmyran och Björntomten.¹⁷ En av dem som var med från början och drev projektet är Ingemar Gens, beteendevetare och journalist. Han är även författare till boken Från vagga till identitet. Precis som titeln avslöjar går han igenom hur vi formas för att passa in i könsrollerna direkt efter födseln. Större delen av vår omgivning, däribland förskolan och skolan, förstärker de tänkta olikheterna mellan könen. Gens går inte bara in på hur det är för barn utan tar även upp vad det leder till i vuxenlivet. Ett exempel är att mannen ofta har svårare att hantera en skilsmässa än kvinnan. Detta drar Gens en parallell till att kvinnor tidigt uppfostras till att bryta relationer. De har ofta en bästa kompis, även om det inte är samma person hela tiden. Killar däremot umgås i större grupper men när de blir äldre minskar ofta umgängeskretsen.

Kajsa Svaleryd tar upp ungefär samma saker som Gens, men hennes bok riktar in sig mer på skolvärlden ( Genuspedagogik ). En tredjedel av Genuspedagogik består dock av olika övningar för genuspedagogsikt arbete. Övningarna riktar sig till barn och elever, från

förskolan till gymnasiet. Det finns även övningar enbart för pedagoger som man kan utföra i till exempel arbetslaget. Svaleryd har jobbat i flera år som förskollärare och var med i det nämnda jämställdhetsprojektet. Till skillnad från Gens jobbade hon då på en av förskolorna som deltog i projektet. En annan som var med och utvecklade det genuspedagogiska arbetet är Kajsa Wahlström; pedagogisk konsult i jämställdhetsfrågor. Hon jobbade som förskolechef för Tittmyran och Björntomten när projektet startade. Sina erfarenheter från den perioden har hon samlat i boken Flickor, pojkar och pedagoger.

Fanny Ambjörnsson, socialantropolog, har skrivit boken I en klass för sig. Syftet med boken är att se hur tjejer på ett gymnasium, tillhörande olika gymnasieprogram, förhåller sig till sin könstillhörighet. Under ett år följde Ambjörnsson fler än trettio tjejer från

Samhällsvetenskapsprogrammet och Barn- och fritidsprogrammet. Anledningen till att hon har valt två olika inriktningar är för att få tillgång till elever med olika socioekonomisk bakgrund.¹⁸

17 Wahlström, Kajsa (2003).

18 Ambjörnsson, Fanny s.33 ff (2003).

Jan Einarsson och Tor G. Hultman är docenter i nordiska språk och har tillsammans undersökt pojkar och flickors språkutrymme i skolan. Detta arbete resulterade i boken God morgon pojkar och flickor. Skillnaden mellan Einarsson/Hultmans bok och de andra är att de har fört noggranna observationer för att kunna se hur eleverna tidigt blir placerade i tigar- och talarroller, beroende på sin könstillhörighet.¹⁹

D en sista boken som är värd att ta upp i forskningsläge är ”JämOs handbok mot könsmobbning i skolan” , utarbetad av Eva Nikell med stöd av Lena Sievers och

medverkande konsulter. Den tar bland annat upp vilka föreställningar som finns om kön och hur dessa påverkar oss. Till skillnad från den redan nämnda litteraturen är denna bok mer heltäckande. Den utgår inte enbart från förskolan eller gymnasieelever utan går grundligt igenom alla åldersgrupper. Statistik och olika undersökningar blandas med konkreta förslag på hur man kan jobba med genusfrågor i skolan.²⁰

1.4 Källor och källkritik

Mina källor består av tolv intervjuer. De intervjuade är följande: en förskollärare, en fritidspedagog, åtta lärare som undervisar från åk 1 till åk 7 och två speciallärare. Eftersom jag har valt att göra en attitydundersökning har jag låtit endast lärarna komma till tals och få utgöra mina källor. Det är givetvis svårt att veta hur verkligheten stämmer överens med det som kommer fram under intervjun. Detta blev särkskilt märkbart under intervjun med Marie, något jag har noterat i texten. I vissa fall kan man utläsa en motsägelse mellan svaren som pedagogen ger. Ett exempel på detta är intervjun med Ann-Sofie. Hon tror inte att hon gör särskilt stor skillnad mellan könen. Om man ser till resten av intervjun kan man dock

ifrågasätta det påståendet. Under nästa rubrik ger jag en mer utförlig förklaring till mitt val att göra intervjuer.

19 Einarsson och Hultman (1984).

20 ”JämOs handbok mot könsmobbning i skolan” (2000).

1.5 Metod och material

När jag började arbetet med uppsatsen, funderade jag en om vilken metod jag skulle använda mig av. Jag bestämde mig tidigt för att göra en attitydundersökning. Med det kom även

beslutet att intervjua lärare. Däremot var jag osäker på om jag även skulle göra observationer i klassrummet. Det finns dock vissa svårigheter med metoden deltagande observation. Mats Ekholm och Anders Fransson beskriver metoden som tidskrävande. Observatören måste hinna smälta in väl i miljön. Även om man är noga med att föra anteckningar kan det ta tid innan man lärt sig tolka det man ser.²¹

Mitt val för undersökningen blev att endast göra intervjuer, en så kallad indirekt metod.

Ekholm och Fransson skriver följande om denna metod:

Genom att ställa frågor kan vi få del av redan insamlad och bearbetad information. Frågemetoder är mer övergripande och helhetsbetonande än observationsmetoder och innebär att vi försöker få del av en erfarenhetsmassa som någon annan byggt upp.²²

Den forskning som redan är gjord inom området genus och könsroller utgör därför en viktig grund inför min egen undersökning. Mina frågor är baserade den litteratur som har användts till uppsatsen, inklusive läroplanen. När jag har utfört intervjuerna har jag jobbat efter en del tips som Ekholm och Fransson tar upp i sin bok. Jag har informerat om intervjuns syfte, ställt frågor och registrerat relevant information. Till exempel var flera lärare tvungna att fundera en del kring den första frågan jag ställde, något jag har noterat och tagit med i uppsatsen.²³

Alla intervjuer har skett i en lugn miljö. När jag har bokat in intervjuerna har jag varit noga med att inte stressa pedagogerna. De har fått välja tid själva och jag har sagt att de får flytta fram mötet, i fall de inte känner att de hinner. Detta är också ett av Ekholm och Franssons tips då de menar att man får ut mer av intervjun om man visar den som ska intervjuas respekt och vördnad.²⁴ Jag har inte använt mig av någon bandspelare vid intervjuerna. Istället har jag tagit tid på mig att anteckna svaren och annat som varit av intresse. Anledningen till att jag valt att

21 Ekholm och Fransson s.10, 11 (2002).

22 Ekholm och Fransson s.13 (2002).

23 Ekholm och Fransson s15 ff (2002).

24 Ekholm och Fransson s.21 ff (2002).

inte spela in samtalen är att jag tror en bandspelare kan hämma den som blir intervjuad.²⁵ Flera av de intervjuade hade inte varit med om situationen tidigare, och med hänsyn till det tror jag att samtalet blev mer avslappnat utan bandspelare. Eftersom jag inte har spelat in samtalen har jag varit noga med att se över alla anteckningar samma dag som jag fått dem.

Detta har varit viktigt för att inte glömma bort andra intryck än svaren.

Den skola som jag har utfört intervjuerna på ligger i en förort söder om Stockholm. Jag har inte med skolans namn och de intervjuades namn är ändrade. När jag har sammanställt intervjuerna till undersökningsdelen har använt mig av en kvalitativ metod. Svaren har analyserats utefter mina tidigare kunskaper om genusfrågor och den litteratur jag använder mig av.

2. Förskola och fritids Malin

Malin är 47 år och jobbar som förskollärare. Den första frågan jag ställer, om vad begreppet genus egentligen betyder, blir hon väldigt osäker på. Jag frågar då istället vad hon tänker på när hon hör ordet, eller vad hon associerar det med. Svaret blev då könsroller. För att underlätta för resterande lärare som jag skulle intervjua förenklade jag den första frågan på samma sätt.

Malin tror att det är skillnad mellan pojkar och flickor redan vid födseln. Hon utbildade sig till förskollärare i slutet av 70-talet. Den perioden var det mycket diskussion kring ämnet

könsroller. Hon berättar att många av hennes vänner som fick barn under 70-talet försökte sig på att förändra könsrollerna genom uppfostran. Trots att de gav sina barn större möjligheter att till exempel välja leksaker blev resultatet samma som tidigare. Pojkarna drogs till bilarna och flickorna till dockorna. Denna erfarenhet har alltså präglat Malins syn på kön och huruvida det är skillnad redan från början. Jag frågar även vad hon tror om miljö och

omgivning, vilken roll spelar det för hur vi är? Malin håller fast vid sitt svar men lägger till att

25 Ekholm och Fransson s.58, 59 (2002).

hon tror miljön också formar oss mycket. På den avdelning hon jobbar på märks skillnaderna mellan könen tydligt. Pojkarna låter mer och tar större plats. Malin beskriver dem som

”bullrigare”, även om det finns ett och annat undantag. F lickorna är m er följsam m a: ”de har ju vant sig vid att det är så här det ska v ara” (M alin ). Pojkarna beskrivs också som mer benägna att testa nya saker och de har svårare för regler. När vi pratar om hur barnen skiljer sig, beroende av könstillhörighet, börjar Malin fundera mer på miljöns roll. Efter att ha berättat om hur barnen lever upp till de könsförväntningar som finns säger hon att miljön nog har en ganska stor del i det hela.

Vi pratar vidare om hur det är i arbetslaget och om de har diskuterat saker som rör

genusroller/könsroller. Malin berättar att de har haft en föreläsare på skolan vid ett tillfälle.

Föreläsningen handlade om genus och jämställdhet. Jag frågar om hon tycker att

föreläsningen gav något. Det visar sig att det dök upp en del frågor efteråt. Inom arbetslaget pratade man en del om att vidareutveckla sitt arbetssätt. När jag ber Malin om ett konkret exempel på vad man förändrade tar hon upp dockrummet. De bestämde sig för att kalla dockrummet för rollspelsrummet istället. Jag frågar vidare vad skillnaden är mellan dockrum och rollspelsrum. Svaret är att det är ungefär samma innehåll, det vill säga dockor, leksaksspis och utklädningskläder. Däremot har man tagit in pojkkläder för att locka pojkarna på

avdelningen att leka i rummet. Vi pratar lite mer om hur det ser ut på avdelningen. Förutom rollspelsrummet finns det även ett byggrum. Malin berättar att flickorna också brukar leka där.

Svaleryd tar upp problemet med leksaker på förskolan. När hon arbetade på Björntomtens förskola ville hon och arbetskamraterna göra något åt att pojkarna och flickorna lekte med olika leksaker. De ansåg också att många konflikter uppstod just på grund av leksakerna. De bestämde sig därför för att ta bort alla traditionella leksakerna och endast behålla kreativt material. Svaleryd berättar att detta ledde till att barnen lekte tillsammans i större grupper, och flickor och pojkar lekte mer tillsammans.²⁶

26 Svaleryd, Kajsa s.74, 75 (2005).

Till sist pratar vi om det finns något intresse för att jobba vidare med ämnet. Malin säger att hon har funderat på att använda sig av pojk- och flickgrupper. Det skulle kunna ge en chans att lära flickorna ta för sig mer och våga ta större plats. Pojkarna skulle behöva lära sig att lyssna mer och ta mer hänsyn.

Ann-Sofie

Ann-Sofie är 58 år och arbetar som fritidspedagog på skolan. När vi börjar prata om

begreppet genus och dess betydelse måste hon tänka efter ett tag. Precis som för Malin verkar ordet vara svårt att översätta. Till slut kommer hon fram till att det har att göra med pojkar och flickor och skillnaden mellan könen. Ann-Sofie är också av uppfattningen att vi föds olika.

Hon berättar om sin egen familj och sina söner. Fastän de har fått leka med dockor om de vill har de valt bilar och andra ”pojkleksaker”. O m de någon gång fick för sig att pröva

”flickleksaker” brukade det sluta m ed att de körde rally m ed dockvagnen. V i p ratar vidare om hur det ser ut på fritids och Ann-Sofie säger att det, trots vissa undantag, är stor skillnad mellan flickor och pojkar. Pojkarna beskrivs som mycket vildare och tar sig an vildare lekar än flickorna. Jag frågar om de försöker bryta mönstret på något sätt och får till svar att det är svårt. Ibland ger sig flickorna också in i vilda lekar men bara för en kort stund.

Det Ann-Sofie tar upp om sin egen familj är intressant då några fler av de intervjuande ger liknande kommentarer. Svaleryd skriver följande:

M ånga föräldrar och även pedagoger säger ofta: ’Jag har up pfostrat m in pojke och m in flicka likadant, ändå var de så olika vid tre års ålder. Han lekte bara med bilar, hon bara med dockor. Och det var inget jag styrde eller uppmuntrade dem till.’ D essa erfaren h eter sk a ses so m b ev is p å att k ö n sm ö n ster h ar m ed g en er att g ö ra. D ärm ed anses debatten om genus avslutad. Med detta påstående är dels på individnivå, och värre är att man helt bortser från den könsmaktsordning som omger barnen under deras uppväxt sedan födelseögonblickets omedelbara könskonstaterande.²⁷

Ann-Sofie tro r in te att h o n gö r n ågo n sk illn ad m ellan k ö n en u tan ”b eh an d la r dem så lika som det går” (A nn-Sofie). Hon berättar också att man inte har diskuterat könsrelaterade frågor inom arbetslaget. Anledningen till det är att tiden inte räcker till. När jag ställer följdfrågan

27 Svaleryd, Kajsa s.74 (2005).

om hon anser att det är något m an borde jobba m er m ed får jag ett ’ja’ som svar. H on påpekar dock att det är svårt att hinna med och det finns fler, viktiga saker som behövs tas upp.

2.1 Lärare åk 1-7 Eva

Den första läraren jag intervjuar är Eva. Hon är 56 år och jobbar som 1-3 lärare i alla ämnen och har även svenska 2. Intervjun tar ganska lång tid då hon verkar vara intresserad av ämnet.

På den första frågan får jag till svar att genus handlar om att det ska vara lika mellan könen.

Det ska inte vara någon könsdiskriminering och man ska inte göra skillnad mellan pojkar och flickor. Eva tror att vi föds olika men att den största orsaken till könsskillnader är

omgivningen och miljön. När jag frågar om vad hon tror om sitt eget förhållningssätt till eleverna kommer intervjun igång ordentligt. Eva är medveten om att pojkarna i klassen får alldeles för stort utrymme. Hon anser att flickornas utrymme i klassen är för litet men detta är något hon jobbar aktivt med att förändra. Flickorna är vana vid denna ordning och de tillåter pojkarnas utrymme. Eva uttrycker också att det är svårt att ändra flickornas tankesätt. Vi kommer in på omgivningen och miljöns påverkan. Hon berättar hur svårt det är uppnå en jämställdhet. Även om Eva lägger ned mycket energi på att förändra könsordningen går det inte att komma ifrån att det är en tuff och svår uppgift. Både eleverna och hon är ju präglade av de föreställningar som finns om könsroller.

Jag hinner inte ställa en följdfråga om hur hon försöker jobba med eleverna innan hon berättar för mig om pojk- och flickgrupper. Evas elever har en hemlig bok där de får skriva ned sina tankar och funderingar. Ingen annan än Eva får titta i boken. Flera av flickorna skrev om idrotten, som de upplevde som stökig. Detta ledde till att Eva prövade att dela på klassen i en pojkgrupp och en flickgrupp, under idrotten. Denna termin har alltså flickorna och pojkarna fått vara i varsin grupp en gång i veckan, på idrottslektionen. Under de här lektionerna har det märkts en stor skillnad, framförallt hos flickorna. När de är ensamma tar de den plats de har rätt till. Föräldrarna har också märkt förändringen och de är mycket positiva till initiativet.

Eva tycker att det fungerar bra med att dela upp eleverna, något man skulle kunna göra oftare.

Svaleryd tar upp användandet av pojk- och flickgrupper inom förskola och skola. Hon anser att det är bra att dela eleverna i två grupper, beroende på kön, någon gång under dagen eller i veckan. Ett exempel som tas upp är en skola där lärarna ansåg att flickorna behövde träna mer matematik och stärka sitt självförtroende. Pojkarna däremot behövde träna sig i att samarbeta, visa omsorg och utveckla sitt språk. För att genomföra detta delade man eleverna under en lektion i hemkunskap, och uppgiften var att baka semlor. De olika grupperna fick dock använda sig av olika metoder. Pojkarna fick först räkna ut hur många semlor som behövdes baka. Sedan fick de ägna mycket uppmärksamhet åt ingredienserna; hur de smakade och hur de kändes. Slutuppgiften blev att garnera semlorna och få det att se inbjudande ut. Flickorna skulle göra en jättesemla och behövde därför beräkna gräddningstiden. De var också tvungna att göra om receptet så att det passade endast en semla. Deras slutuppgift blev att dekorera den på ett annorlunda sätt, med till exempel färgad grädde.

Även om Svaleryd talar sig varm om denna metod att dela eleverna, påpekar hon även att denna undervisningsform inte får bli ett själv än d am ål: ”I arb etet m ed att u p p m u n tra d e tysta flickorna glömmer vi lätt de tysta pojkarna. När vi dämpar de högljudda pojkarna glömmer vi lätt de högljudda flickorna. Frågan huruvida kön är en tillräcklig indelningsgrund är viktig att diskutera”.²⁸

Eva och jag pratar även en hel del kring de två sista frågorna, som handlar om eventuella diskussioner inom arbetslaget och önskemål att jobba mer med ämnet. Det har pratats en del inom arbetslaget men det har ofta stannat vid frågor om vad man kan göra som lärare. Dessa frågor har dock inte fått några bra svar. Eva berättar att det däremot inte har förts någon diskussion från ledningens sida. Hon har själv försökt driva på ledningen. Vid ett flertal tillfällen har hon fört fram önskemål om att ämnet borde få större plats. Eva säger att det inte händer särskilt mycket, med undantag för en gång. På Evas initiativ bjöd de in en student som föreläste om genus och könsroller. Hon anser dock att det är något man behöver jobba mycket m er m ed: ”D et är viktigt att vi visar eleverna att det händer något - att vi vuxna tar det här på allvar” (E va).

28 Svaleryd, Kajsa s.64, 65 (2005).

Som en avslutning på intervjun frågar jag även om hon brukar använda lugna och tysta flickor som stötdämpare (placera flickor mellan pojkar som en lugnande effekt). Eva säger att hon har gjort det tidigare men slutat för flera år sedan. Istället låter hon de som är lugna sitta tillsammans. Det är inte bara flickor utan vissa av pojkarna tillhör också gruppen. Eva anser att de som sköter sig bra ska få den lugn och ro som de förtjänar.

Marie

Marie är 40 år och är 1-6 lärare i alla ämnen, utom de praktiska. På den första frågan svarar hon att genus har med könstillhörighet att göra. Marie tror att vi föds olika, alltså att pojkar och flickor föds med olika egenskaper. Hon kommer in på forskning och program hon har sett som har handlat om könsroller. En dokumentär hon såg handlade om ett tvillingpar, pojkar.

De skulle omskäras med hjälp av laser men ingreppet misslyckades på den ena pojken. Det bestämdes att han skulle uppfostras som en flicka, vilket ledde till stora depressioner hos pojken. Han kände sig fast i fel kropp och det slutade med ett självmord. Marie anser att det inte går att komma ifrån den stora betydelse gener har. Hon anser också att det är stora skillnader mellan flickorna och pojkarna i hennes klass. Precis som flera av de andra lärarna jag har intervjuat påpekar hon dock att det finns undantag. En av tjejerna är väldigt

utåtagerande och befinner sig just nu under utredning. Marie beskriver flickans beteende som ett ’killbeteende’. Gens tar upp detta i sin bok då han beskriver hur svårt det kan vara att acceptera oduktiga flickor. Flickor som avviker från förväntningarna om att vara duktig ses ofta som ett slags monster. De jämförs då med andra, lydiga, flickor och inte med pojkarna.

D e ’oduktiga flickornas’ beteende kan vara som pojkarnas i allm änhet, m en det bedöm s som mycket värre.²⁹ Här är det dock viktigt att tillägga att jag inte kan bedöma om flickan som Marie syftar till döms hårdare för sitt beteende, beroende av sin könstillhörighet. Gens beskrivning av utåtagerande flickor kan ändå vara bra att ha i åtanke även vid de andra intervjuerna.

Marie berättar vidare om hur killarna är mer sportinriktade och utför vilda lekar, som till exempel krigslekar. Tjejerna är mer verbala och där finns även en större strävan efter

29 Gens, Ingemar s.40 ff (2005).

popularitet. Jag ställer följdfrågan om Marie försöker att motverka dessa traditionella

könsrollerna på något sätt. S varet låter bekant: ”Jag vill få tjejerna att ta m er plats, att de ska våga prata m er” (M arie). Hon säger också att hon är medveten om att det i klassrummet görs skillnad m ellan könen: ”Jag använder ett m jukare sätt m ot tjejerna och är hårdare mot killarna” (M arie). Inom arbetslaget har det dykt upp diskussioner kring ämnet då och då.

Marie tar också upp den föreläsning de hade på skolan och berättar att de pratade en del efter det. När jag frågar om hon anser att de skulle behöva jobba mer med könsrelaterade frågor svarar hon att det är en prioriteringsfråga. Hon förklarar att det finns mer akuta problem på deras skola, som till exempel språkbruk och attityder hos eleverna. Däremot anser hon inte att det på något sätt är oviktigt och säger att det nog ger mycket om man jobbar mer det.

Maries önskan om att öppna upp fler möjligheter för flickorna är inte ovanlig. Många av pedagogerna uttrycker samma sak, även om vissa också tar upp pojkarnas situation. Enligt JämO är det dock lika viktigt att prata om pojkarna i jämställdhetsarbetet. Lägger man mest fokus på att stärka flickorna finns det en stor risk att pojkarna är kvar i sina gamla roller.³⁰

Jenny

Jenny är 39 år och 1-7 lärare, med inriktning SO. På den första frågan om begreppet genus svara hon manligt och kvinnligt. Hon är av uppfattningen att vi föds olika men tror också att miljön har en del att göra med våra könsroller. Jenny anser att flickorna och pojkarna i hennes klass är olika. Hon beskriver flickorna som mer omhändertagande medan pojkarna tar för sig mer. Precis som tidigare ställer jag följdfrågan om hon på något sätt jobbar med att minska de stereotypa könsrollerna. Jenny har svårt för att säga rent konkret vad hon gör men hon berättar att det finns en ganska hög toleransnivå i klassen. Hon tar som exempel när de åkte till

biblioteket. Medan barnen lyssnade till bibliotekarien satt en av pojkarna och flätade en av flickornas hår. Ingen reagerade. Jenny vet inte exakt vad det beror på att det finns en stor acceptans hos eleverna.

30 ”JämOs handbok mot könsmobbning i skolan (2000).

När jag frågar Jenny om hennes eget beteende, det vill säga om hon tror sig göra någon skillnad m ellan eleverna, ger hon ett snabbt svar: ”D et tror jag absolut att jag gör. D et går n og aldrig att kom m a ifrån” (Jenny). Hon berättar dock att hon försöker vara medveten. Till exempel anser hon att tonläget lätt skiftar, beroende på om hon pratar med en flicka eller en pojke. Språket blir lätt lite mjukare när hon pratar med flickorna. Jenny tror också att kroppsspråket kan skilja sig, även om det är svårt att se allt man gör själv. På de två sista frågorna som rör nuvarande och framtida diskussioner inom arbetslaget är Jenny återigen bestämd. De har inte pratat om könsroller inom arbetslaget och hon anser att det är något som skulle behöva diskuteras mer.

Lars

Lars är 49 år och mellanstadielärare, enligt den gamla utbildningen. Han undervisar i alla ämnen förutom de praktiska. Denna intervju var den svåraste att genomföra. Svaren jag fick var korta och det var svårt att få kontakt. Han hade lite svårt att svara på den första frågan men svarade till sist att genus hade med kön att göra. På andra frågan, om han tror att vi föds olika, svarade han följande: ”S pontant så tror jag det. M en om givningen spelar nog också en stor roll. Måste det måste ändå fin n as n ågo n sk illn ad ” (L ars). Lars berättar vidare om sin klass och elevernas beteende. I hans klass är det lite speciellt då det är en av tjejerna som tar störst plats och som vågar ta för sig. Han berättar att hon gick i en annan klass tidigare men bytte då hon blev utsatt för kommentarer och annat från killarna. När jag frågar om hans eget beteende gentemot eleverna är det svårt att få fram ett svar. Han tänker länge på frågan och mumlar till sist fram att han försöker vara medveten. Jag ställer då en följdfråga om han inte tror att han gör någon skillnad alls mellan könen. Efter en till stunds tänkande svarar han att det nog är så att han behandlar flickorna på ett annat sätt än pojkarna. Han beskriver det som att han lindar in orden mer till flickorna, medan han är rakare mot pojkarna. Vi pratar lite om hur svårt det är att se allt man själv gör då mycket sker omedvetet. Stefan har två kandidater som sitter med i klassrummet under intervjun. Medan vi pratar om hur hans beteende växlar, beroende på elevens könstillhörighet, tar han med de båda kandidaterna i samtalet. Han frågar om de upplever att det görs någon skillnad mellan eleverna. Kandidaterna anser att Lars är mjukare mot tjejerna. De upplever också att han är mindre personlig gentemot killarna än vad han är mot tjejerna. Båda kandidaterna tycker att skillnaden är ganska stor och lätt att se för den som sitter med och observerar i klassrummet.

Efter kandidaternas intåg i intervjun känns det som om jag får bättre kontakt med Lars. Vi pratar en del om hur mycket det går att se genom att observera någon annan. Eftersom vi själva är uppväxta med föreställningar om hur tjejer och killar ska vara är det en stor

utmaning att behandla eleverna lika, oavsett kön. Lars berättar att de har pratat väldigt lite om ämnet inom arbetslaget. Han anser dock att de flesta av lärarna förmodligen är medvetna om att de gör skillnad mellan könen, men att det är svårt att ändra på. Lars tycker att det skulle vara intressant att jobba m er m ed äm net då han säger följande: ”S kulle vara bra att se hur andra gör för att b li m er m ed v eten själv ” (L ars). Han säger också att det skulle vara nyttigt att se hur kvinnliga lärare behandlar eleverna, om de gör samma skillnad som han själv gör.

Louise

Louise är 62 år och är utbildad småskollärare, enligt den gamla utbildningen. Det första Louise tän k er p å n är h o n h ö r o rd et ’gen u s’ är su b stan tiv so m h an , h o n , d en , d et. H o n v et d o ck att det även har en annan betydelse som har med kön att göra. Det kommer hon ihåg efter en föreläsning som de hade på skolan. Louise berättar om sin lärarutbildning. Hon blev klar -65 och säger att man inte pratade om genus och kön då på det sätt som man kanske gör idag.

Louise tror absolut att vi föds olika, beroende på könstillhörighet. Även hon tar exempel från sin egen familj då hon berättar om sina två döttrar. Ena dottern har inte riktigt levt upp till de könsförväntningar som finns på tjejer. Hon har varit väldigt intresserad av motorer och att serva bilar. Eftersom Louise tror att vi föds olika, men ändå har en dotter som verkar ha egenskaper som man brukar tillskriva killarna, ställer jag en del följdfrågor och ber henne utveckla sitt resonemang. Louise tror att omgivningen påverkar barnen mycket. Hon tänker på elever som hon har haft, och särkilt på pojkarna. Många pojkar har varit lite tuffare än

flickorna, men hon har även haft en del pojkar som har vågat vara mjukare. Det tror hon beror på föräldrarna och hur de har påverkat sitt barn. Louise håller ändå fast vid att vi föds med olika instinkter och att det är en stor förklaring till att pojkar är på ett sätt och flickor på ett annat.

Vi pratar vidare om elevernas beteende i klassrummet och Louise berättar att pojkarna tar störst plats. Det är ungefär fyra, fem pojkar som har svårt att lyssna på andra och som vill

hävda sig själva. Det finns även en flicka som inte har några svårigheter med att prata inför de andra och ta för sig mycket, men resten av flickorna beskrivs som lugna. Louise säger att hon jobbar mycket med att eleverna ska lära sig att lyssna på varandra. Ibland använder hon sig av en nalle. Eleverna måste då hålla i nallen när de har ordet och de andra måste vara tysta och lyssna till talaren. Vi pratar lite om placeringen i klassrummet och jag frågar om hon brukar använda sig av så kallade stötdämpare. Louise ger samma svar som de andra jag har

intervjuat. Hon anser att de som är lugna och sköter sig har rätt till att sitta i lugn och ro.

Däremot har hon varit med om att föräldrarna ibland för fram önskemål om att placeringen bör ändras. De kan uppmuntra en till att använda stötdämpare för att lugna ned de pojkarna som tar stor plats. Louise an ser d o ck att ”d e sn älla in te sk a b eh ö v a stå u t m ed allt stö k ” (Louise). När de jobbar med grupparbeten brukar hon låta de lugna jobba tillsammans och de som är stökigare får vara ihop. Hon tycker att det brukar ge bäst resultat och det ger henne en chans att jobba m er m ed de ’stökiga’ grupperna.

På frågan om hon tror sig göra någon skillnad mellan eleverna svarar hon att det nog är ungefär lika. Det har inte förts några diskussioner inom arbetslaget, gällande detta ämne, men även Louise tar upp föreläsningen som de hade för ett tag sedan. Hon berättar att den fick henne att börja reflektera lite mer om sitt eget beteende. På den sista frågan, om hon anser att det skulle behöva jobbas mer med ämnet, svarar hon nej. Åtminstone när det gäller henne själv. Eftersom hon har mycket erfarenhet efter att ha jobbat i 42 år tror hon att det finns andra som behöver det mer. Louise tror att hon har utvecklat en slags styrka som gör att hon ser mycket av det som pågår i klassrummet. Detta bidrar till att hon inte behandlar flickor och pojkar annorlunda.

Sven

Sven är 46 år och är mellanstadielärare i alla ämne utom de praktiska. Han ger ett långt svar på första frågan om begreppet genus: ”D et handlar om att titta på något utifrån för att se vad som påverkar hur vi är. Tror att d et äv en b etyd er k ö n ” (S v en ). Efter att ha gett sitt svar frågar han mig om den riktiga förklaringen, något ingen annan har gjort. Sven tror att vi föds olika men han tror även att vi får olika roller, beroende på vår könstillhörighet. En stor orsak till det tror han är vår fysiska kapacitet. Eftersom killar är starkare öppnar sig andra vägar för dem.

Han tar som exempel sin egen son som är brandman. Jag ställer då följdfrågor och vi pratar vidare om just yrkesval. Eftersom det har varit tal om att göra om testerna för kvinnor som söker in för att bli brandmän, frågar jag vad Sven anser om det. Han tycker att det blir fel om man försöker bortse från att vi är olika och därmed har olika förutsättningar. Han anser inte att brandman är ett lämpligt yrke för kvinnor då det krävs mer än vad de klarar. Sven tror också att skillnaden i fysik gör att han beter sig annorlunda mot flickor i klassen än mot pojkarna.

Han är säker på att han tar i mer med killarna medan han är försiktigare med tjejerna.

När jag frågar om han upplever någon skillnad mellan elevernas beteende, beroende av

könstillhörighet, ger han ett helt annat svar mot vad jag tidigare har fått. Han säger att han inte vill generalisera genom att säga att flickorna är på ett sätt och pojkarna på ett annat. Det finns några killar som dominerar mycket men det finns även några tjejer som också tar stor plats.

Enda skillnaden är att killarna har makt över alla i klassen medan de tjejerna som dominerar endast kan utföra sin makt över de andra tjejerna. Sven ger också ett annorlunda svar på nästa fråga, rörande hans eget beteende mot eleverna. Han svarar att det inte går att vara neutral då han är man. Eftersom han har blivit uppfostrad efter hur pojkar bör vara går det inte att behandla eleverna exakt lika, oavsett kön. Även om Sven är medveten om vissa tillfällen då han behandlar flickor och pojkar annorlunda, tycker han att det är omöjligt att se allt själv. För att uppnå en större medvetenhet har han därför bett till exempel kandidater att observera eventuella skillnader i beteendet. Han berättar att någon har påpekat att hans tonfall kan skilja sig kraftigt åt, beroende på om det riktar sig till en flicka eller en pojke. Om han ber en pojke sätta sig vid sin bänk lyder det ofta ’gå in och sätt dig’, m ed något irriterat tonfall. Är det därem ot en flicka han vill säga blir det m er ’kan du gå och sätta d ig’, m ed en m jukare röst.

Sven har också fått höra att han blir argare på en tjej som är utåtagerande, än när en kille beter sig på samma sätt. Vi pratar om att det nog är vanligt att toleransnivån är olika, beroende på vilket kön eleven har. Sven säger att tjejer nog ofta upplevs som mycket skörare, men han vet inte om det verkligen stämmer. Han upplever det som att man nog inte har kommit särskilt långt ändå, när det gäller föreställningar kring kön.

Sven berättar att de inte har pratat särskilt mycket om ämnet inom arbetslaget. Han tycker att de borde jobba mycket mer och bli mer överens om hur man kan förbättra sig själv. Sven anser att en metod som kan vara värd att pröva är tjejgrupper. För att få tjejerna att våga prata

mer skulle man kunna införa en tjejgrupp som träffas ibland. Svens svar liknar de tidigare jag har fått. Tjejernas återhållsamhet ses som ett problem där lösningen är att bilda en egen grupp.

Ingen tar upp något om att ändra på killarnas beteende.

Martina

Martina är 36 år och är utbildad lärare i Sv/So, i åk 1-7. På första frågan svarar hon att genus har att göra med kvinnligt och manligt utifrån olika perspektiv. Martina tror att det finns en viss skillnad mellan könen från början, då hon säger att ”v i inte föd s so m ett o sk riv et b lad ” (Martina). Saker som gener, hormoner och kvinnors förmåga att föda barn räknas upp som vikiga faktorer till att könen skiljer sig åt. Hon bortser dock inte från att omgivningen har en stor del i hur vi formas.

När jag frågar Martina om elevernas beteende beskriver hon klassen som lite annorlunda. Det finns många starka tjejer som vågar yttra sig och ta plats. Jag frågar vidare om andra

egenskaper, som till exempel hänsyn. Martina står dock fast vid att det snarare är tvärtom i hennes klass. Det finns fler killar som är bättre på att ta hänsyn och som har många av de egenskaper man tror att tjejer ska ha. När vi pratar om hon tror sig göra någon skillnad mellan könen, kommer vi in på samma diskussion som jag förde med Lars och Sven. Det är svårt att se själv vad man gör. Martina tror att hon är ganska bra på att inte göra skillnad utan mer se till individen. Precis som flera av de andra jag har intervjuat anser hon dock att hon säkert gör en viss skillnad, omedvetet.

Inom arbetslaget har det inte varit många diskussioner kring ämnet. Martina berättar att det mest dyker upp om någon har något konkret som den vill prata om. Hon tror att det skulle vara bra att prata om det mer och dela tankar och tips mer än vad de gör idag.

Fredrik

Fredrik är 45 år och jobbar som 1-3 lärare i alla ämnen, utom de praktiska. Han tar lite tid till att tänka på första frågan innan han svarar. Fredrik säger att han är osäker på vad ordet genus

egentligen betyder, men tror att det har en koppling till hur man bemöter flickor och pojkar.

Fredrik ger som svar på andra frågan att vi nog föds olika. Vi stannar dock ganska länge där då han utvecklar sitt svar. Även om han tror att gener spelar en stor roll tycker han att det finns en viss motsättning i sitt eget svar. Fredrik anser att könsrollerna har genomgått stora förändringar, något som bevisar att vi styrs mycket av vår omgivning. Han pratar mycket om förebilder och vilken påverkan det kan tänkas ha. Slutsvaret blir att skillnaderna mellan könen nog har mest att göra med omgivningen.

Fredrik säger att det är skillnad mellan flickorna och pojkarnas beteende i klassen. Han säger att det inom båda grupperna finns tydliga hierarkier, men de är baserade på olika saker. Hos pojkarna gäller det att vara bäst och kunna allt. De beskrivs som väldigt tävlingsinriktade.

Bland flickorna gäller det däremot att vara populär, tillmötesgående och duktig. När jag frågar Fredrik om vad han tror om sitt eget agerande i klassrummet, säger han att han tror sig göra skillnad mellan könen. Jag ställer en följdfråga om han vet något konkret han gör, och får ett svar som liknar Svens. Fredrik har märkt att hans tonläge ibland skiftar, beroende på om han pratar med en pojke eller en flicka. Rösten låter mjukare och snällare när han pratar med flickorna. Han tycker däremot att det är svårt att veta om det alltid beror på just

könstillhörighet. Eftersom fler pojkar i klassen är stökiga så leder det till att man är hårdare mot dem. Vi pratar en del om utåtagerande flickor. Fredrik har funderat på varför man blir mer provocerad av utåtagerande flickor än av pojkar, trots att de har samma beteende. Han tror att det beror på att man ändå förväntar sig vissa egenskaper, beroende på om eleven är pojke eller flicka. Bryter eleven det förväntade beteendet reagerar man snabbt, enligt Fredrik.

Fredrik säger att de har fört en del diskussioner om ämnet inom arbetslaget. Det har då oftast handlat om elevernas beteende, och inte om lärarnas. Han tycker att det skulle behövas prata m er om kön och de förväntningar som finns på pojkar och flickor: ”F ör m ig är det självklart att behandla alla lika, m en det är svårt” (F redrik). H an föreslår en m etod som brukar ge mycket till lärare, nämligen att filma sig själv i klassrummet. Fredrik har provat det själv och säger att det är ett bra sätt att få nya perspektiv. Även om det kan kännas lite jobbigt att se sig själv anser han att det är väldigt nyttigt.

2.2 Speciallärare

Det två sista intervjuerna är gjorda med två speciallärare. Båda intervjuerna var väldigt lätta att genomföra då både personerna hade mycket att säga kring varje fråga.

Birgitta

Birgitta är 59 år, och är utbildad mellanstadielärare från början men jobbar nu som

speciallärare. P å första frågan, om vad begreppet genus betyder, svarar hon följande: ”M anligt och kvinnligt. Man kan använda sig av ett genusperspektiv om man vill undersöka vad

manligt och kvinnligt egentligen är. Jag har nog inte satt in mig så mycket i själva begreppet, men jag har hört det en hel del från feministiskt initiativ” (B irgitta). Den andra frågan har hon lite svårare att ge ett snabbt svar på. Efter en stunds tänkande säger hon att man nog påverkas från tidig ålder av sina föräldrar och miljön. Eftersom man har en så stor närhet till sina föräldrar när man är liten tror Birgitta att man påverkas mycket av deras tankar och värderingar. Hon berättar att hon själv har två döttrar och säger att det kanske hade varit lättare att se om hon hade haft en son också. Birgitta kommer ändå fram till att hon inte tror att vi föds olika. Istället beror våra könsroller på vår omgivning. Hon nämner även olika förutsättningar som ges från början, som till exempel olika leksaker beroende på kön.

Vi pratar länge kring den tredje frågan, om elevernas beteende. Birgitta tycker inte att det går att säga att flickorna är på ett sätt, och pojkarna på ett annat. Hon anser inte att man ska generalisera, då hon säger följande: ”A lla flickor är inte tysta o ch alla pojkar är inte stökiga”

(Birgitta). Hon säger att problem som okoncentration finns hos båda könen. Vi pratar också om hennes undervisningssituation. Birgitta har små grupper som hon träffar, och den brukar bestå av mellan fyra och sju elever. Hon tror att det skulle vara annorlunda om hon

undervisade i en stor klass. I en liten grupp får alla samma utrymme. Dels tar eleverna för sig mer och dels är det lättare för läraren att fördela tiden rättvist. Eftersom det är en liten grupp tror inte heller Birgitta att hon gör särskilt stor skillnad mellan eleverna, utan behandlar dem likadant. Hon uttrycker dock att hon är medveten om att hon har andra förutsättningar än en vanlig lärare.

Birgitta anser inte, precis som de flesta andra intervjuade, att de har jobbat med ämnet inom arbetslaget. Hon tror däremot att de flesta är medvetna om att det görs skillnad mellan pojkar och flickor. Vissa klasser använder sig av pojk – och flickgrupper. Detta för att alla ska våga komma till tals. Många elever tycker att det är lättare att våga fråga och prata om olika saker i dessa grupper. Birgitta tycker att det skulle vara nyttigt för alla att jobba mer med ämnet.

Sonja

Min sista intervju sker med Sonja, som även hon jobbar som specialpedagog. Precis som Birgitta har hon små grupper med elever. På första frågan svarar hon att med genus menas det att man ska se till människan, och inte bara till vilket kön man har. Sonja tror inte att vi föds olika. Denna tro grundar sig på hennes egna erfarenheter då hon har sett större variation inom könen än mellan dem. Detta påstående stämmer väl överens med det Gens tar upp i sin bok.

Han skriver att det är större skillnad inom könen än mellan dem, men att de ändå ses som varandras motsatser.³¹

När jag och Sonja pratar om elevernas beteende ger hon ungefär samma svar som Birgitta.

Hon har haft tjejer som varit stökiga och hon har haft killar som varit lugna och

omtänksamma. Ibland har det varit tvärtom, lugna tjejer och livliga killar. Precis som Birgitta tror Sonja att elevernas beteende har mycket att göra med hemmet. Om föräldrarna uppfostrar sin son m ed en önskan att han ska ha ”m anliga egenskaper”, blir det nog så. Sonjas arbete skiljer sig dock lite från Birgittas. Förutom att hon undervisar mindre grupper med olika elever har hon även pojk- och flickgrupper. När hon använder sig av könssegregerade grupper beror det antingen på att läraren har önskemål om det, eller för att Sonja själv anser att det behövs. Jag ställer en följdfråga om vad orsaken kan vara till att Sonja vill skapa en pojk- eller flickgrupp. Svaret kommer inte som en överraskning. Som flera av de andra lärarna svarar hon att det ofta har att göra med flickornas situation i klassrummet. Flickgrupper ses som en lösning för att de ska lyftas fram mer. Sonja tar däremot även upp pojkarnas situation.

Hon säger att det är fel att tro att det endast är flickor som har svårt att ta för sig. En

31 Gens, Ingemar s.8 (2005).

pojkgrupp kan vara till hjälp för att även lyfta fram de pojkar som till exempel inte vågar prata under lektionerna.

Sonja tror inte att hon gör särskilt stor skillnad mellan eleverna, beroende på deras kön.

Liksom Birgitta tror hon att en stor anledning till det är de små grupperna hon jobbar med.

Den arbetssituationen underlättar mycket för att man ska behandla eleverna lika, anser Sonja.

Hon berättar också att vissa elever på skolan känner av snabbt om en lärare behandlar dem orättvist. Hon tar Martinas klass som exempel. Precis som Martina berättade inflikar Sonja att det finns många starka tjejer i den klassen. De har inga problem med att säga vad de tycker och tänker. Vid de tillfällen de har haft vikarier reagerar de snabbt om de inte får ta samma plats som killarna. Sonja berättar att medan Martina är van vid klassen blir det ofta svårt för den vikarie som har dem. Hon tror det beror på att många inte är vana vid starka tjejer. Det upplevs ofta som mycket mer provocerande än killar som tar för sig. Trots att det kan handla om samma utrymme.

På de två sista frågorna ger Sonja samma svar som de flesta andra. Hon säger att de inte har fört någon diskussion om ämnet alls, något hon tycker är synd. För henne är jämställdhet en viktig fråga som borde få mycket större plats i skolan. Sonja berättar också att hon, liksom Eva, har framfört önskemål om att införa ämnet mer i skolan och göra det mer konkret.

Ledningen har dock inte reagerat.

3. Resultat

Efter att ha gått igenom alla intervjuer är det tydligt att pedagogernas inställning till genus och könsroller skiljer sig åt. Jag börjar med att gå igenom varje frågeställning.

 Vilken syn har pedagogerna på kön? Vilken roll anser de att kön har, då det handlar om elevernas egenskaper och beteende?

Nästan alla av de intervjuade svarade att vi föds olika, beroende på vår könstillhörighet. De flesta utvecklade dock ett resonemang om omgivningens påverkan, något som ansågs spela en stor roll för hur vi formas. Från detta kan det dras en slutsats om att pedagogerna inte håller

med innebörden av begreppet genus. Trots att de inte bortser från omgivningens påverkan tror de att manliga och kvinnliga egenskaper är något som finns med redan från början. Intressant nog var det två stycken som svarade annorlunda. De båda specialpedagogerna svarade att de inte tror vi föds olika, beroende på könstillhörighet. Sonja gav ett snabbt svar på frågan medan Brigitta tänkte efter ganska länge innan hon gav sitt svar. Både Sonja och Birgitta beskrev hur deras arbetssituation förmodligen är anledningen till deras uppfattning om vilken roll ens könstillhörighet spelar. De möter eleverna i mindre grupper och de anser inte att det går att säga att flickornas och pojkarnas beteende skiljer sig åt. Både Birgitta och Sonja tror att det är annorlunda för lärarna som undervisar större grupper med elever. I mindre grupper är det lättare att tänka på sitt eget beteende och inte göra skillnad på eleverna, på grund av könstillhörighet.

Till skillnad från Brigitta och Sonja ansåg nästan alla andra pedagoger att det är en tydlig skillnad mellan pojkarna och flickornas beteende i klassrummet. Pojkarna beskrivs som mer utåtagerande och vågar göra sin röst hörd i mycket större utsträckning är flickorna. Flickorna beskrivs som att de tar mer hänsyn och är mer omhändertagande. De har ofta svårt att ta plats genom att göra sin röst hörd, något många av pedagogerna ville ändra på. De flesta av de intervjuade berättade att det fanns undantag, alltså elever som inte passade in i det

traditionella könsmönstret. Oftast tänkte de på en eller flera flickor som tog stor plats och som inte hade några problem med att göra sig hörd. Några av pedagogerna hade exempel på pojkar i klassen som inte betedde sig som resten av pojkarna i klassen. Särskilt Martina ansåg att det var svårt att placera eleverna i fack, på grund av deras könstillhörighet. Hon berättade att det finns både många starka tjejer i hennes klass, och försiktiga och hänsynsfulla killar. Detta intygades även av specialläraren Birgitta. Precis som Martina hade Sven svårt att svara på om elevernas beteende skiljer sig åt, beroende på könstillhörighet. Han ansåg att det inte gick att generalisera. I hans klass finns det både killar och tjejer som tar stor plats. Skillnaden är att medan dessa killar har hög status inom klassen, har tjejerna endast det hos resten av

tjejgruppen.

 Hur jobbar de för att uppfylla det som står i läroplanen om skolans ansvar, när det gäller könsrelaterade frågor?

Några av pedagogerna arbetade med pojk- och flickgrupper. Eva jobbade med en könsindelade grupper en gång i veckan, på idrottslektionen. Hon började med det för att

flickorna i klassen ville ha en förändring då de inte trivdes på dessa lektionspass. Eva var väldigt positivt inställd till att jobba med pojk- och flickgrupper. I Martinas klass fanns det en flickgrupp som träffade Sonja ibland. Flera andra av pedagogerna uppgav i intervjun att de hade funderingar på att arbeta i könsindelade grupper. Som jag nämnde tidigare skriver Svaleryd att det inte räcker med att endast jobba med pojk- och flickgrupper. Det kan vara en bra hjälp men det är viktigt att det inte blir ett självändamål att dela eleverna i grupper, beroende på deras könstillhörighet.³²

Av alla de pedagoger jag har intervjuat är Eva, Sonja och Birgitta de som verkar jobba mest med både sig själv och eleverna, när det handlar om genus/könsrelaterade frågor. Enligt Jämo är det ett måste att börja med sig själv och sina egna föreställningar om kön, för att kunna komma vidare i arbetet med eleverna.³³ De flesta av de andra pedagogerna jag har intervjuat har dock även de uttryckt en medvetenhet om deras eget beteende. Nästan alla var säkra på att det gjorde skillnad mellan eleverna, beroende på om det var en flicka eller en pojke. Vissa gav konkreta exempel på hur deras tonläge ändrades då det kunde bli mildare om de pratade med en flicka, och starkare om de pratade med en pojke. Detta visar hur eleverna blir placerad i en könskategori, istället för att ses som individer. Även om ingen av pedagogerna, förutom Ann- Sofie, förnekade vilken stor påverkan omgivningen trodde många att vi ändå föds olika;

pojkar och flickor föds med olika egenskaper.

 Vad finns det för intresse bland pedagogerna att jobba vidare med könsrelaterade frågor?

Att döma av de intervjuades svar verkar det inte ha tagits upp några större diskussioner om genus/könsfrågor inom arbetslaget. Vissa svarade att det var svårt att få tiden att räcka till. De flesta ansåg dock att det var något de skulle behöva jobba mer med. Många av pedagogerna tog särskilt upp hur viktigt det var att jobba mer med flickorna, då många uttryckte en önskan om att de skulle lära sig att ta mer plats i skolan. Däremot var det ingen som lade stor fokus på vilket behov det finns att vidga könsramarna för pojkarna. Några pedagoger berättade att det var svårt att veta hur man skulle komma vidare. De saknade konkreta förslag på vad man kan göra för att jobba med genus/könsfrågor. Intervjun med Eva visade att det inte tas några

32 Svaleryd, Kajsa s.64, 65 (2005).

33 JämOs handbok mot könsmobbning i skolan s.11 (2000).

initiativ från ledningens sida, då det handlar om att jobba med dessa frågor. Evas ihärdiga önskningar ledde dock till att hon fick bjuda in en föreläsare. Trots det ansåg Eva att det måste göras mycket mer för att det ska ske en förändring. Hon tyckte det var viktigt att lärarna jobbade mer med genus/könsfrågor för att visa eleverna att det händer något.

3.1 Avslutande diskussion

Denna undersökning har visat vilken attityd pedagoger på en skola har gentemot genus och könsroller. Resultatet stämmer överens med vissa av mina föraningar. Eleverna ses inte helt och hållet som individer utan bedöms till viss del utifrån sin könstillhörighet. Däremot har jag mött några eldsjälar som hade en stark vilja att förändra, inte bara elevernas situation, utan även sina egna föreställningar kring kön. Ett av problemen för att kunna jobbar vidare med ämnet på den skola jag har varit på, verkar vara bristen av intresse från ledningens sida. Några av pedagogerna uttryckte att det är svårt att veta vad man kan göra för att till exempel inte göra skillnad mellan flickor och pojkar. Pedagogerna är även de uppvuxna med

föreställningar om kön, och att bryta könsmönstret är ingen enkel uppgift. Det kräver särskilt, som jag har nämnt tidigare, att man vågar syna sig själv. Det räcker inte med att diskutera ämnet någon gång i arbetslaget, eller lyssna på en föreläsning. Det gäller istället att hela tiden reflektera över sitt eget beteende. Vissa pedagoger berättade hur de är medvetna om hur deras tonläge förändras, beroende på om de pratar med en flicka eller en pojke. Det är inte omöjligt att ändra på, om man jobbar med det.

Många av de intervjuande verkade vara intresserade av mer konkreta tips och övningar. I Svaleryds bok ägnas en tredjedel av texten åt just övningar. Det står klart och tydligt till vilka åldrar övningarna passar för, från förskolan upp till gymnasiet. Det finns även övningar som är till för arbetslaget. Även JämOs bok mot könsmobbning i skolan innehåller flera praktiska tips och övningar. När jag har jobbat med genus på gymnasiet har jag fokuserat mycket på media. Under två lektioner går vi igenom våra egna föreställningar om genus/könsroller för att sedan diskutera vilka budskap vi får genom reklam. Om det har funnits tid har vi även gått in i en leksaksaffär för att se hur leksakerna är uppdelade och vilka olikheter som finns mellan uppdelningen. Under den första lektionen ger jag en introduktion till ämnet. Bland annat berättar jag om skillnaden mellan begreppet genusroller och könsroller. Det är viktigt att

eleverna inte känner att någon försöker styra vad de ska tycka och tänka, istället ska de vara medvetna om att många har olika åsikter om ämnet. Vad vi sedan gör är att skriva upp hur vi tänker om kön. Jag gör två kategorier på tavlan; tjejer och killar. De får sedan placera in olika egenskaper de tycker passar in. Det är viktigt att göra klart för eleverna att de inte måste hålla med om placeringarna. När placeringarna är klara diskuterar vi vad som står på tavlan.

Stämmer det att alla killar är tävlingsinriktade? Att alla tjejer är snälla? Passar vi, som sitter i klassrummet, in i denna mall? Vad säger man om de som inte passar in?

Att jobba med genus i skolan har varit väldigt givande, både för mig och eleverna. Ofta har jag stannat kvar i klassrummet efter lektioner, då några elever vill prata mer. Det har varit tydligt att det finns ett stort behov hos eleverna att ventilera dessa frågor. Vi pratar alltid om vad som väntar dem efter studenten. Arbetsmarknaden, studier och kanske familjeliv.

Eftersom det förs en diskussion om att dela föräldraledigheten helt och hållet brukar vi även prata om vad det skulle innebära. Svaret blir ofta en större förlorad inkomst, vilket leder till nästa fråga; varför är det så?

Till sist vill jag återkomma till forskningsläget. Det är en vanlig åsikt att genusarbetet börjar på förskolan. Kanske beror det på att barnen fortfarande är små och kan formas.

Uppdelningen, som går att ändra på, är också väldigt tydlig på förskolan. Baribedockor och bilar, dockrum (rollspelsrum) och byggrum. När jag letade efter litteratur till uppsatsen hittade jag endast Fanny Ambjörnssons bok I en klass för sig, som handlade om gymnasiet. Detta är en lucka i forskningen som jag hoppas fylls snart. Det är också viktigt att komma ihåg att det inte finns någon särskild åldersgrupp som lämpar sig speciellt för arbetet med genus. Arbetar man som pedagog på en skola är det, enligt Lpo 94, en skyldighet att försöka bryta

könsmönstret och vidga vyerna. Det betyder att om man som pedagog förväntar sig att alla pojkarna tycker om krigslekar, och alla flickor är snälla och tysta, blir resultatet i klassrummet förmodligen därefter.