Handledare: Vasilis Papageorgiou Avancerad nivå
Examinator: Tommy Olofsson 4LI61E
15 hp 2011-06-15
Melankoli och ironi
Strategier för hållbar utveckling
Melancholy and Irony
Strategies for sustainable development
ABSTRACT
The purpose of this study is to show what melancholy and irony in my poems express and what techniques that are used to accomplish these effects. Many theorists, among them Sigmund Freud and Julia Kristeva, characterize melancholy as an experience of loss, and therefore one of my questions is what kind of losses appear in my poetry. In search for an answer I analyze the texts from both a psychoanalytic and a sociological point of view. In the latter perspective I discuss the postmodern society using concepts from contemporary thinkers like Zygmunt Bauman, Fredric Jameson and Jean Baudrillard. Finally, I also examine if melancholy has an influence on the form of the poems. The result of my investigation shows that the psychoanalytic perspecitve of Kristeva with great accuracy can predict the elements in melancholy poems but not provide interesting information about the cultural content in them. On the contrary, the sociological perspective shows a multitude of interesting
connections between the feeling of loss in the poems and a dysfunctional society. My analysis also shows that both the melancholy and the irony in the poems are expressions of an
I
NNEHÅLLSFÖRTECKNINGInledning 3
Melankoliobjekt och förlust 6 Det psykologiska perspektivet 6 Det sociologiska perspektivet 16 Ironi 25
I
NLEDNINGFör mig har melankolin i mina dikter varit så självklar att jag aldrig reagerat när läsare
kommenterat just detta inslag. Jag har till och med haft svårt att föreställa mig en bra dikt utan melankoli som grundton. Till slut insåg jag emellertid att denna uppfattning inte är självklar och dessutom måste ha en bakgrund, och att det därför skulle vara möjligt att göra melankolin till ett objekt för analys. Denna studie ska således undersöka melankolin i mina dikter och försöka komma fram till vad den uttrycker.
Ordet melankoli kommer enligt Hellquists Svensk etymologisk ordbok ursprungligen från det grekiska melankholia, av mélas, svart, och khólos som betyder galla.1
Melankolibegreppets innebörd har emellertid skiftat genom tiderna och människor har även intagit väldigt olika attityder till melankoli som företeelse. Det är också relevant att ställa frågor även kring begreppets referens: Hur kan man till exempel jämföra vad melankoliska människor kände i början av 1800-talet med vad människor känner idag? Vi använder samma begrepp men är det samma känsla?
Historiskt tycks melankolibegreppet innehålla vissa motsättningar som fortfarande inte har blivit lösta. Espen Hammer skriver i boken Melankoli att en av dessa motsättningar står mellan ”dem som förknippar det med en sjukdom som behöver botas och dem som ser
melankolin som en källa till insikt och personlig utveckling”.2 Uppfattningen att melankoli är en åkomma har funnits med allt sedan humoralpatologins typologi under antiken fram till våra dagars medicinska typologi av olika depressionssjukdomar, vilka för övrigt tycks öka
proportionellt med den medicinska vetenskapens stigande status. En annan motsättning är huruvida melankoli är något som utmärker en individ som en följd av personliga
livserfarenheter eller om det är en gruppreaktion på en samhällförändring, alltså en
motsättning mellan ett psykologiskt respektive sociologiskt perspektiv. Den åsikt som Karin Johannisson framför i sin bok Melankoliska rum är emellertid att båda varianterna
förekommer: ”Melankoli drabbar inte bara individer utan grupper, klasser och hela samhällen. Upplyft på kollektiv nivå kan den både vara ett allmänt känslotillstånd och en reaktion utlöst av hemlöshet eller maktlöshet”3. Jag kommer också att analysera mina dikter ur båda
perspektiven då man kan iaktta att dikternas melankoliobjekt hör hemma i båda sfärerna.
1 Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, Lund, 1989.
2 Espen Hammer, Melankoli. En filosofisk essä, övers. Charlotte Hjukström,Göteborg, 2006, s. 67. 3 Karin Johannisson, Melankoliska rum. Om ångest leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid,
Min slutsats från en första orientering i denna omfattande diskurs är att begreppet melankoli således behöver preciseras för att kunna användas i en analys av mina dikter.
En egenskap som ständigt kopplas ihop med melankoli i litteraturen är känslan av förlust. Karin Johannisson menar att begreppet melankoli har ”åtminstone tre dimensioner: ett stämningsläge, en känsla och en sjukdom. Som förbiglidande stämning finns melankolin i de flestas erfarenhet. Som känsla har den många namn: nedstämdhet, svårmod, leda och
tungsinne. […] Alla har olika tyngd och klang. Men de förknippas inte med sjukdom. I stället pekar de på ett särskilt tema: förlust. Melankoli kan betyda förlust av mening, men också konkret förlust av språk, handlingskraft”.4
Johannisson gör ytterligare en precisering, som hon hämtat från Sigmund Freud: att förlusten handlar om ett objekt som är okänt för melankolikern. I sin uppsats Sorg och
melankoli från 19175 gör Freud nämligen en viktig åtskillnad mellan dessa två känslotillstånd; en person som sörjer vet vilket objekt som gått förlorat, medan melankolikern är okunnig om förlustobjektet.
Syftet med denna studie är att undersöka hur melankoli uttrycks i mina dikter och vad den står för. En svårighet är misstanken att analysens objekt delvis sammanfaller med det
epicentrum ur vilket dikterna skapas, det vill säga det fenomen som åstadkommer just melankolin. Låter sig en sådan undersökning göras eller är det som att neurotikern själv ska analysera orsakerna till sina symptom, eller som att försöka se den blinda fläcken? Härvidlag måste en gränsdragning uppmärksammas: analysens objekt är dikterna och inte författaren.
En viktig frågeställning är vad som utgör melankolins objekt i dikterna. Vad är det
diktjaget eller dess huvudperson upplever en förlust av? I samband med dessa frågeställningar kommer jag också att beröra om det finns något i dikterna som framstår som äkta och
värdefullt och vad detta i så fall kan vara. Vidare kommer jag att undersöka vad som hindrar diktjaget att komma i kontakt med sig själv och andra människor och om det i dikterna antyds en lösning, en väg ut ur melankolin, eller om det ens är önskvärt. Även ett eventuellt samband mellan melankoli och dikternas form berörs.
I flera av dikterna finns också ironiska uttryck som på samma gång starkt bryter mot diktens melankoliska stämningsläge och förstärker den. Vad uttrycker denna ironi och hur ska man förklara att den finns där? I slutet av undersökningen diskuteras huruvida både
melankolin och ironin innehåller en revolt mot omvärlden.
4 Johannisson, s. 29.
Redan vid en första anblick förefaller det som om vissa dikter är av mer psykologisk karaktär såtillvida att de explicit i dikten handlar om barndom. Dessa avsnitt i dikterna tolkar jag med hjälp av i första hand Sigmund Freuds och Julia Kristevas syn på melankoli.
De flesta dikter förefaller däremot röra sig kring samhälleliga fenomen och i dessa fall kommer jag att diskutera olika nutida tänkares samhällsanalyser, vilka fått stort genomslag för vårt sätt att tolka vår omvärld och vår reaktion inför den. Bland dessa teoretiker finns Jean Baudrillard, Zygmunt Bauman, Wolf Lepenies, Fredric Jameson och Walter Benjamin. Jag kommer att använda begrepp från deras analyser i den mån jag känner att de stämmer med mina upplevelser. Att närma sig dikterna från ett sociologiskt perspektiv har inneburit att tolkningen styrts av ett jämförande mellan det uttolkade idéinnehållet i dikterna med idéer hos samtida sociologer som uttalat sig om vårt samhälle, dvs. en komparativ metod. Metodens brister har väl i detta fall uppvägts av att den utförts av dikternas författare, varför alla
invändningar som rör svårigheterna med att veta vad författaren läst eller påverkats av och hur dikterna ska sättas i relation till andra texter inte är lika aktuella.
Trots att jag själv skrivit dikterna är det inte självklart att jag utan vidare kan tolka deras innebörd. Ibland har väl några av oss haft en naiv önskan att träffa en viss författare för att passa på att fråga vad han eller hon menade med en speciell rad i en dikt. Det finns emellertid många belägg för att den skapande processen ofta sker på ett mer eller mindre intuitivt sätt, där författaren sällan i förväg exakt vet vad som ska uttryckas utan dragits iväg på okända vägar av textens form och innehåll. Mina dikter har i stor utsträckning skapats på detta intuitiva sätt6, vilket innebär att jag inte har ett avgörande försprång framför andra läsare vad gäller tolkning. En reservation kan vara på sin plats: när jag ska tolka mina dikter är jag förvisso inte helt säker på vad de uttrycker men jag har å andra sidan en betydande erfarenhet av mig själv, eller av min livsvärld, och kommer att använda mig av denna erfarenhet som en slagruta över textens fält.
Dikterna är skrivna på fri vers med tydligt diskursiva drag. Några dikter balanserar mellan ett melankoliskt stämningsläge och vad jag uppfattar som kontrasterande abrupta ironier, vilka i bästa fall lyckas fördjupa en förlustkänsla. Konstruktionen medför att dikterna förefaller lätta att förstå på den verklighetsavbildande nivån. I min tolkning av den
metaforiska nivån kommer i många fall ett hermeneutiskt resonerande att vara tillräckligt för den motivanalys som kan ge svar på mina frågeställningar kring dikterna melankoliobjekt. Jag
6Dikterna har inte tillkommit genom automatism, dvs. intuitivt skrivande utan bearbetning. I
kommer också att använda begrepp som jag hämtat från teoretiker, vilka fördjupat sig i melankolibegreppet. Generellt är min syn på dikters uppbyggnad präglad av ett semiotiskt perspektiv, och både när jag läser och skriver dikter faller det sig naturligt att se dikten som ett slutet system, som en modell av världen eller som Jurij Lotman uttrycker saken i sin bok Den poetiska texten:
Om vi betraktar en given poetisk text som ett på ett särskilt sätt organiserat språk, så kommer detta språk att vara fullståndigt realiserat i texten. Det som framstod som en del av ett system, visar sig utgöra ett helt system.
Denna sistnämnda omständighet är mycket väsentlig. Varje ”kulturs språk”, varje språk som utgör ett modellbildande system, pretenderar på universalitet, eftersträvar att täcka hela världen och att identifieras med världen. Om systemet inte täcker vissa delar av verkligheten […] så förklaras de vara från systemets synpunkt ”obefintliga.”7
Detta innebär att min utgångspunkt i sökandet efter svaren på frågeställningarna sker inom diktens universum. Svaret ska alltså finnas i dikten. Finns inte svaret där är både svaret och frågan således ”obefintliga”.
M
ELANKOLIOBJEKT OCH FÖRLUSTDet psykologiska perspektivet
Det kan finnas anledning att börja analysen med de dikter där melankolins känsla av förlust har en anknytning till barndom, antingen denna nämns explicit eller på annat sätt framträder tydligt. En sådan dikt är diktsamlingens första, ”I oktoberskogen”.8
I oktoberskogen
lägger han om bandaget. Ett vådaskott
i barndomen. Innan han återvänder sätter han tillbaka hjärtat
7 Jurij Lotman, Den poetiska texten, övers. Eva Adolfsson, et al., Stockholm, 1974, s. 115.
8 Dikterna saknar titel, varför jag för enkelhetens skull namngett dem genom de två eller tre första
och ansiktet. Inget avlägset hundskall
ristar sin närvaro i tystnaden. Hundarna är upptagna med Doggy's petfood.
Huvudpersonen befinner sig en höstdag i skogen där han lägger om bandaget efter ett ”vådaskott i barndomen”, vilket tyder på att skadan i barndomen var oavsiktlig och att såret fortfarande inte läkt trots den tid som passerat. Att scenen utspelar sig ”I oktoberskogen” kan tolkas som att diktjaget befinner sig på ålderns höst. Den kroppsdel som träffats är hjärtat, som han på den mimetiska nivån har tagit ur för att lägga om förbandet. Att han även sätter tillbaka ansiktet kan läsas som att också denna del träffats, men även tolkningen att han ikläder sig en mask, en persona, inför mötet med samhälleligheten (”innan han återvänder”) är möjlig.
Som vi såg tidigare lyfter Johannisson fram just känslan av förlust som det mest utmärkande draget för melankoli, men i dikten finns inget sådant element förrän i slutet: ”Inget avlägset hundskall / ristar sin närvaro i tystnaden”. Hur kan man tolka dessa rader? I dikten finns en motsättning mellan ensamheten i skogen och det som han ska återvända till, rimligen ensamhetens motsats, gemenskap. Men där har han en gång blivit oavsiktligt sårad och denna outtalade motsats, gemenskapen, är inte heller närvarande i dikten men antyds genom ett hundskall som emellertid uteblir. Att kalla denna ensamhetens motsats för
gemenskap förefaller därför väl positivt, kanske utgör den istället en tillvaro utan kärleksfulla relationer, en tillvaro som innebär att han ibland behöver besöka skogen för att lägga om förbandet. Man brukar ju säga att hunden är människans bästa vän, tillgiven och lojal in i döden. Men inte ens hunden saknar honom utan föredrar matskålen. Förlusten är total.
Med den sista versraden där hundarna ”är upptagna med Doggy’s petfood” införs en ironi, som både bryter med diktens melankoliska stämningsläge men också förhoppningsvis ökar den genom att den trogne följslagaren har övergett honom, inte endast för en skål mat utan även för något som kan uppfattas som reklamens lättköpta slogan: ”Doggy’s petfood”.
abstraktion som satts i dennas ställe, som fosterland, frihet, ett ideal”.9 När en sådan förlust har inträffat startar ett sorgearbete som innebär att den sörjande genom en realitetsprövning till slut inser att personen är förlorad och att libidon, de känslor som funnits investerade i objektet, dras tillbaka och som när sorgearbetet är slutfört åter kan investeras i ett annat kärleksobjekt. Sorg och melankoli uppvisar många likheter som till exempel ett minskat intresse för omvärlden och en reducerad förmåga att älska.
Till skillnad mot sorgen, påpekar emellertid Freud, verkar det vara så med melankolin att personen som drabbats inte har klart för sig vad han förlorat. Men fallet kan även vara att personen ”känner till den förlust som förorsakat melankolin och visserligen vet vem han förlorat, men inte vad förlusten innebär. Därmed skulle det ligga nära till hands att på något vis sätta melankolin i samband med en objektförlust som undandragits medvetandet, till skillnad från vad som gäller för sorgen, där ingenting i förlusten är omedvetet.”10
En intressant fråga är hur förlusten av ett kärleksobjekt kan vara omedveten. Svaret som Freud ger är att förlusten ägt rum i tidig ålder, i den förspråkliga narcissistiska fasen. Om modern försvinner under denna period, så kan inte barnet veta att det förlorade
kärleksobjektet är en annan person, skild från barnet, utan upplever endast en kärleksförlust. Den drabbade personen kan faktiskt i ett senare skede i livet till och med bli upplyst om att en sådan förlust drabbat honom men ändå inte förstå vad förlusten inneburit och fortfarande innebär. Istället för att sörja förlusten väljer nämligen melankolikern att införliva objektet i det egna psyket genom identifikation: ”Vid sorgen är det världen som blivit fattig, vid melankolin är det jaget själv.11
Julia Kristeva menar att barn som förlorar ett kärleksobjekt medan de ännu befinner sig i detta förspråkliga tillstånd, som hon kallar chora, drabbas av en depression som utmärker sig på ett särskilt sätt:
Their sadness would be rather the most archaic expression of an unsymbolizable,
unnameable narcissistic wound, so precocious that no outside agent (subject or agent) can be used as referent. For such narcissitic depressed persons, sadness is really the sole object; more precisely it is a substitute object they become attached to, an object they tame and cherish for lack of another.12
9 Sigmund Freud, Metapsykologi, övers. Eva Backelin, et al., Stockholm, 2008, s. 215. 10 Freud, s. 217.
11 Ibid., 2008, s. 217.
12 Julia Kristeva, Black Sun: Depression and Melancholia, translated by Leon S. Roudiez, New York,
Att han söker upp ensamheten för att lägga om bandaget innebär att han inte söker hjälp av någon annan utan antingen hoppas på självläkning eller att han faktiskt vårdar sitt sår och egentligen inte vill att det ska läka. Kristevas utläggning kring denna företeelse skulle tyda på att den senare tolkningen kan vara trolig.
I detta sammanhang kan även dikten ”En ljusreflex” vara lämplig att analysera.
En ljusreflex i ett fönster på glänt. En spricka i kartan.
Okänt land, okänd tid.
På en matta i skuggan av ett olivträd dricker vi te tillsammans.
Jag stryker handen över en kvinnas kind. Någon läser ur en gammal bok.
Jag tittar upp och ser mig själv. Det är något främmande över oss. Fönstret stängs.
Jag skyndar vidare,
en bortadopterad tvilling.
Dikten anspelar också på barndomen genom den sista raden: ”en bortadopterad tvilling”. Diktjaget verkar ana en möjlig, icke-realiserad tillvaro genom en insikt som nås genom en reflex i ett fönster, vilken ger upphov till en förskjutning av tid och rum: ”En spricka i kartan. / Okänt land, okänd tid.” Diktjaget upplever för en kort stund en tillvaro som verkar utmärkas av gemenskap, närvaro och trygghet, men där det samtidigt finns något ”främmande”. Den antydan som ges i dikten till att denna tillvaro inte realiserats är genom metaforen ”en bortadopterad tvilling”, upplevelsen av att ha blivit skild från ett kärleksobjekt.
Tvillingmetaforen för också tankarna till det psykoanalytikern Jacques Lacan kallar för spegelstadiet, det vill säga den fas då barnet ser sin egen spegelbild, imagon, och ställs inför den märkliga situationen att behöva identifiera sig med en främling, för att därigenom kunna differentiera sig från modern och erövra ett ”Jag” i en värld av språk och inträda i det
symboliska stadiet.13 Lacan menar att denna fas inträffar hos barnet mellan sex och arton månader, men i dikten är det flera element som tyder på att diktjaget är en vuxen människa.
13 Jurgen Reeder, Begär och etik. Om kön och kärlek i den fallocentriska ordningen, Stockholm, 1994,
Julia Kristeva betonade starkare än Freud och Lacan att den funktion, det semiotiska, som utmärker den förspråkliga fasen finns med under hela livet och tar sig olika uttryck även i de vuxna människornas dagliga kommunikation. Det semiotiska är ett arkaiskt område som hyser drifter, känslor och instinkter och som färgar det symboliska, det språkliga, oavsett vår avsikt och kontroll.
Detta skulle kunna vara fallet i dikten. Diktjaget får under några sekunder, i något som liknar en drömscen, uppleva separationen i spegelstadiet. En händelse som också innebar att ett oändligt antal livsmöjligheter aldrig realiserades. I skuggan under olivträdet råder stillhet, gemenskap, kultur och historia, hos betraktaren råder ensamhet och skyndsamhet – till vad?
Just ordvalet ”bortadopterad tvilling” stämmer väl med Kristevas inringande av den speciella nedstämdheten som utmärker en person som utsatts för en tidig separation: ”Ever since that archaic attachment the depressed person has the impression of having having been deprived of an unnameable, supreme good, of something unrepresentable, that perhaps only devouring might represent, or an invocation might point out, but no word could signify.”14
Diktens scen har något arkaiskt över sig genom orden ”olivträd”, vilka har använts av människor sedan historiens begynnelse, och ”en gammal bok” som någon läser ur. Samtidigt står boken för det språkliga, det symboliska, det vill säga den fas som barnet måste inträda i för att kunna bli en själständig individ. Detta sker enligt Kristeva genom att barnet avskiljer sig från modern och identifierar sig med ”den imaginära fadern” (som inte står för en fysisk person utan snarare är en representation) som står för just det symboliska, för språket. I dikten sägs emellertid att diktjaget ”stryker handen över en kvinnas kind” och frågan som uppstår utifrån Kristevas perspektiv är huruvida denna kvinna är modern. Den som läser ur boken skulle kunna vara diktjagets ”imaginära fader”, den funktion vilken diktjaget borde identifiera sig med. Men huvudintrycket av diktjagets drömda scen är att ingen sådan rörelse sker; snarare verkar scenen representera stadiet före separationen och individuation. Diktjaget verkar vara fången i limbo mellan förlust och identifikation. Att diktjaget slutligen ”skyndar vidare” ger ingen avgörande information om vad som kommer att hända. Kanske kan man tolka det som att diktjaget blivit medveten om sin belägenhet för första gången och att framtiden får utvisa vad diktjaget gör med denna insikt.
I dikten ”Barnet” är det klart utsagt att diktens huvudperson är ett barn, som trevande sträcker ut sin hand, en vanlig rörelse för de riktigt små barnen.
Barnet sträcker ut handen, känner trevande på verkligheten. Snart finns den kvar
blott som bortglömt språk. En viskning som förklarar allt för den som slumrar.
Framför ligger en väg av berättelser om resan tillbaka.
En stig av ord till solen.
Det är svårt att tänka sig att gesten är en autonom motorisk rörelse utan betydelse för barnets uppfattningen om sig själv och sin omvärld. Men hur bevaras eller sedimenteras den
språklösa upplevelsen av de sinnesintryck som barnet erfar vid beröringen med sin omvärld och sig själv? I dikten sägs att förnimmelserna finns kvar som ett ”bortglömt språk” och det är naturligtvis i någon betydelse felaktigt, i en språklös värld finns inget språk att glömma. Men å andra sidan existerar dessa språklösa erfarenheter, och vi bär dem med oss hela livet och lyckas aldrig klä dem i ord. Kanske utgör de en del av det svårförklarliga som skapar
konstverk. I dikten kommunicerar dessa språklösa erfarenheter med människan endast när hon slumrar, i tillstånd där bevakningen tillfälligt är satt ur spel.
I de sista raderna sägs att ”Framför ligger en väg av berättelser / om resan tillbaka. En stig av ord / till solen.” Vad menas med ”en väg av berättelser” och att dessa berättelser handlar om ”resan tillbaka” samt att orden dessutom leder ”till solen? Att ”resan tillbaka” i dikten torde leda till det bortglömda språket och till en ”viskning som förklarar allt” är väl en rimlig tolkning, men hur ska man uppfatta ”ett bortglömt språk” och denna outgrundliga viskning ”som förklarar allt”?
Den teoretiker som jag anser ger de intressantaste synpunkterna i detta sammanhang är återigen Julia Kristeva. Hon menar att barnet som skilts från ett kärleksobjekt innan det inträtt i den språkliga fasen, den symboliska, inte kan sätta ord på förlusten, på det försvunna
Let me posit the ’Thing’ as the real that does not lend itself to signification, the center of attraction and repulsion, seat of the sexuality from which the object of desire will become separated.
Of this Nerval provides a dazzling metaphor that suggests an insistence without presence, a light without representation: the Thing is an imagined sun, bright and black at the same time. ’It is a well-known fact that one never sees the sun in a dream, although one is often aware of some far brighter light.15
Solen skulle då kunna stå för det förlorade kärleksobjektet som inte var möjligt för barnet att namnge när det försvann och därför fortfarande inte har något namn, eller någon
representation, utan måste gestaltas i metaforer.
Vägen till solen, det förlorade kärleksobjektet, skulle enligt dikten bestå av ord och berättelser. Hur kan man nå det onämnbara med ord? Kristeva menar att vissa melankoliker söker en väg till det symboliska via det litterära skapandet.
Litterary creation is that adventure of the body and signs that bears witness to the affect – to sadenss as imprint of separation and beginning of the symbol’s sway; to joy as imprint of the triumph that settles me in the universe of artifice and symbol, which I try to harmonize in the best possible way with my experience of reality. But that testimony is produced by litterary creation in a material that is totally different from what constitutes mood. It transposes affect into rhythms, signs, forms.The ”semiotic” and the ”symbolic” become the communicable imprints of an affective reality, perceptible to the reader.16
Även dikten ”Vinden vänder bladen” har en tydlig anspelning på barndomen.
Vinden vänder bladen
i septembersolens trädkronor. Lägger ifrån sig glasögonen.
Ett barnskratt svävar som en hägring innanför ögonlocken.
Den slumrande kastar sig ut från branten,
glider lojt över landskapet. Schamanens sista resa. Söker begynnelsen. Jublet.
Diktens tema kretsar kring återförening. Genom diktens tre första rader uppstår en
dubbeltydighet; man får intrycket att både vinden och diktens huvudperson ”Den slumrande”, lägger ifrån sig glasögonen efter att ha läst bladen ”i septembersolens trädkronor”. I dessa finns inget språk i konventionell mening utan möjligtvis, återigen, minnen av språklösa erfarenheter som vi bär med oss från barndomen. September är sensommar och begynnande höst, årstiden som föregår naturens skenbara död innan den uppstår på nytt. Det förefaller som om dikten har flera element som representerar gränstillstånd: både mellan årstider och gränsen mellan det ordlösa och det språkliga, mellan vuxen och barn, död och liv.
Raderna ”Ett barnskratt svävar som en hägring / innanför ögonlocken” kan tolkas som att barndomen framstår som en drömbild, något lockande. Att ”Den slumrande kastar sig ut från branten” kan ses som en flykt till det område som Kristeva kallar den semiotiska17, det vill säga att personen i dikten lämnar det symboliska (”lägger ifrån sig glasögonen”) för en resa till det semiotiska, där ingen åtskillnad finns mellan självet och andra, en handling som emellertid ”leads the subject to commit suicide without anguish of disintegration, as a reuniting with archaic nonintegration as lethal as it is jubilatory, ”oceanic”. 18
Begreppet ”oceaniska” har Kristeva fått från Freud som diskuterar det i Vi vantrivs i kulturen där han bland annat reflekterar kring hur det religiösa har uppstått. Det ”oceaniska” menar Freud är ”en känsla av oupplöslig förbundenhet, av samhörighet med allt i
yttervärlden”.19 När han försöker att länka denna känsla till sin psykoanalytiska teori antyder han att upplevelsen har sina rötter i narcissismen men kan leva kvar hos den mogna
människan: ”Eller rättare sagt: ursprungligen innehåller jaget allt, senare avskiljer det en yttervärld från sig. Vår nuvarande jagkänsla är alltså endast en hopskrumpen rest av en vida mera omfattande, ja – en allomfattande känsla, som har motsvarat en djupare förbundenhet
17 I sin bok New Maladies of the Soul, New York, 1995, förklarar Kristeva begreppet det semiotiska på
följande sätt: ”[t]he semiotic, which consists of drive-related and affective meaning organiszed according to primary processes whose sensory aspects are often nonverbal (sound and melody, rhytm, color odors and so forth)”, s. 104
18 Kristeva, 1989, s. 19.
med omvärlden hos jaget.”20
Hur ska man tolka att det är ”Schamanens sista resa”? En schaman är enligt
Nationalencyklopedin en person som på grund av sina övernaturliga gåvor, ärvda eller
förvärvade, i extas (trans) kan umgås med andarna”21. I trancetillståndet kan shamanen färdas
med sin själ till de dödas rike för att få esoterisk kunskap och därefter återigen vända tillbaka till de levandes rike. Frågan är hur man ska tolka att det är hans sista resa. Det ligger nära till hands att se det som en resa till döden, men här finns en upplevelse som motsäger detta och som gränsar till ett slags mysticism, en längtan efter helhet. Om vi för ett ögonblick återvänder till det psykoanalytiska perspektivet kan man också tolka diktens slutrader som att
huvudpersonens språng mot det semiotiska i själva verket är författarens metod att sublimera den narcissistiska energin till dikt. Som Kristeva skriver om poeten Nerval i boken Black Sun:
By means of a leap into the orpfic world artifice (of sublimation), the saturnine poet, out of the traumatic experience and object of mourning, remembers only a gloomy or passional tone. He thus come close, through the very components of language, to the lost thing. His discourse identifies with it, modifies it transforms it: he takes Eurydice out of the melancholy hell and gives her back a new existence in his text/song.22
I essän ”Orfeus blick” skriver Maurice Blanchot att Orfeus var tvungen att vända sig om för att förstöra verket och vara trogen mot den kraft som ger upphov till den enda möjliga samvaron med Eurydike, det vill säga i hymnen.
Skrivandet börjar med Orfeus blick, och denna blick är den begärets ansats som slår sångens öde och omsorg i stycken, och i detta inspirerande och sorglösa beslut uppnår ursprunget, inviger sången. Men för att stiga ner till detta ögonblick har Orfeus redan behov av konstens makt. Det vill säga: man kan skriva bara om man uppnår detta ögonblick, som man likväl bara kan närma sig i en rymd som öppnats av ansatsen att skriva. För att kunna skriva måste man redan skriva. I denna svårighet ligger också skriftens väsen, erfarenhetens svårighet och inspirationens språng.23
Min tolkning av ”den slumrande” som kastar sig ut från branten är det ”inspirationens språng”
20 Freud, s. 406.
21 Nationalencykopedin, Höganäs, 1995. 22 Kristeva, 1989, s. 160.
som Blanchot skriver om i sin essä om Orfeus skapande, ett sökande mot ett ursprung, en nedstigning, som också är en död men ur vilken skapandet uppstår.
Kristeva menar även att melankoli hos författaren i hög utsträckning påverkar textens form. I Black Sun analyserar hon den franske författaren Gérard de Nervals dikter och konstaterar att diktens referenser är ”inserted into a poetic web – uproted, transposed, they achieve a
mulitvalency and a set of connotation, all of which are often undecidable.”24 Kristeva visar att metaforer och symboler i hans diktning inte i första hand används för den betydelse de
eventuellt kan ha utan snarare som en helhet av ljud, rytm och fria associationer som diktens referenser kan ge upphov till, vilka alla tillsammans skapar ett uttryck som står för det förlorade ”Tinget”: ”It can thus be understood that the triumf over melancholia resides as much in founding a symbolic family (ancestor, mythical figure, esoteric community) as in constructing an independent symbolic object – a sonnet. Attributable to the author, the construction becomes a substitute for the lost ideal […]”.25
Överensstämmelse med mina dikter är strävan efter det korta formatet, ett slags reduktionism. När det gäller denna tendens bort från det narrativa med utvecklad syntax skriver Kristeva återigen om Nerval att: ”Just the same, narrative continuity, which, beyond the certainty of syntax, builds space and time and reveals the mastery of en existential judgment over hazards and conflicts, is far from being Nerval’s favorite realm.”26 Däremot finns väl inget spår i mina dikter av användandet av mytiska eller litterära figurer som ett slags staffage för att skapa ett nät av associationer som kan utgöra ett substitut för det förlorade ”Tinget”.
Flera av mina dikter lämpar sig alltså väl för en analys med Kristevas psykoanalytiska modell. Förklaringsmodellen är övertygande men den väcker ändå en del frågor och det kan vara på sin plats att till sist försöka värdera resultatet av diktanalyserna och samtidigt låta några kritiska röster komma till tals.
Espen Hammer hänvisar till Judith Butler som framför invändningar gentemot Freuds syn på sorg och melankoli och menar att enligt Freud är jaget uppbyggt av en mängd olika förlorade kärleksobjekt (föräldrar, lärare, vänner etc.), och eftersom alla dessa avbrutna
24 Kristeva, 1989, s. 147. 25 Ibid., s. 162.
relationer aldrig sörjs färdigt så som Freud tänker sig processen utan inkorporeras, så ”verkar melankolin ofrånkomlig. Den freudianska sorgen – som framstår som det enda möjliga alternativet – kan aldrig lösa det problemet. Vi kan lägga mycket bakom oss men inte jaget. Att sörja skulle här vara liktydigt med att slita jaget i stycken; ja i bokstavlig mening överskrida sin egen identitet.”27
Ytterligare ett annorlunda perspektiv på melankoli framför Walter Benjamin i sin bok Ursprung des Deutschen Trauerspiels (1928). Den israeliska filosofen Ilit Ferber har närmare studerat hans uppfattning om sorg och melankoli och menar att Benjamin ser Freuds syn på sorg som ett uttryck för en narcissistisk egenkärlek.
The work of mourning can be seen not as a healthy response, but rather as an egotistic one. The selfish aspect in mourning introduces a narcissistic self-love that is related to extreme subjectivity. Freud’s text suggests, therefore, that the event of loss is an opportunity for understanding that “the people we love are imminently replaceable and that we necessarily fail to appreciate exactly how other they are [...] in this model [...] the loss of a love object is understood as a temporary disruption of the mourner’s narcissism” (Clewell, 45-46). At the other end of mourning, stands melancholia, with its
overwhelming commitment to loss, which takes over the psyche at the price of giving up the well-being of the self and the ego. The melancholic act of internalization
circumscribes the loss and sacrifices the self for its sake. The economy of the self becomes marginal in relation to the responsibility towards that which was lost. The absence cannot be replaced by anything since no symbolic mediation will ever be sufficient, not even memory. The melancholic thus gives up the external world as a source for the construction of the self, and is destructively satisfied by his own split tormented interiority, that becomes an expression for his endless loyalty.28
Ferbers text för mina tankar till de intervjuer som gjordes med Pigge Werkelin, en av de drabbade i tsunamin 2004. I en intervju i Aftonbladet skriver journalisten: ”Det har gått 16 månader sedan jag träffade Pigge Werkelin första gången. Det var i Thailand och tsunamin hade dagarna innan slitit sönder hans liv, han hade sår över hela kroppen och letade efter kropparna efter hustrun Ulrika och sönerna Max och Charlie. Pigge sa redan då att han skulle
27 Hammer, s. 78.
28 Ilit Ferber, http://erea.revues.org/413?file=1 (Dr. Ilit Ferber är ”assistant professor of philosophy at
ha en ny familj inom några år.”29 Utan någon vetenskaplig undersökning om hur media vinklat denna händelse kan man lätt konstatera att många intervjuer på nätet har ett förstående förhållningssätt till Werkelins inställning till förlusten. Detta speglar tydligt vår tids avsevärt positivare syn på sorg än melankoli. De som reagerat på hans uttalande, sådana finns också, har gjort det utifrån ett perspektiv som påminner om Benjamins syn på melankoli.
I boken Det politiska omedvetna diskuterar Fredric Jameson också den freudianska tolkningsmetoden och gör det bland annat utifrån den kritik som framförts av Gilles Deleuze och Félix Guattari i boken L’Anti-Oedipe, där de förkastar det freudianska med motiveringen att det är ”ett allegoriskt tolkningssystem, som utarmar informationen i ett berättelseskikt genom att omskriva det i enlighet med ett paradigm hämtat från en annan berättelse, som anses var den förras nyckelord eller Urnarrativ och framställa det som det förra narrativets slutgiltiga, dolda eller omedvetna innebörd.”30 Denna invändning stämmer väl med mina reflektioner kring diktanalysernas resultat. Man kan fråga sig vad poängen är med att skriva dikter om varje dikt ska reduceras till den freudianska berättelsen. Som vi sett tidigare i diktanalyserna fungerar Kristevas psykoanalytiska modell bra för att identifiera elementen i en melankolisk text, men samtidigt kan man fundera över värdet av denna information, som blir förvånansvärt ointressant ur ett kulturellt perspektiv. Allt som är olikt, speciellt,
mångtydigt, främmande etc. måste tvingas att bli detsamma. Oavsett varifrån den freudianska analysen tar sin början slutar den alltid i familjelivet, och då framför allt i kärnfamiljens psykosexuella förhållanden i det puritanska, borgerliga hemmet under artonhundratalet.
Det som för mig däremot kvarstår som spännande och intressant i Kristevas modell är hur man anar på vilket sätt den konstnärliga processens energi kan ta sin början i en förspråklig erfarenhet och söka sina symboliska uttryck.
Det sociologiska perspektivet
”The whole life of those societies in which modern conditions of production prevail presents itself as an immense accumulation of spectacles. All that once was lived has become mere representation.” Guy Debord, The Society of the Spectacle
Som jag nämnde i inledningen är melankoliobjektet i flertalet dikter inte kopplade till barndom utan snarare till det sociala eller samhälleliga. Ett sådant exempel är dikten ”Ljusstrålen
29 http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10802692.ab
försvinner”.
Ljusstrålen
försvinner i pupillens tomrum.
Han har legat orörlig i tre månader nu. (Jobbet har satt in en vikarie så länge) Läkaren stoppar tillbaka lampan i den vita bröstfickan.
– Han verkar frisk.
Ingen ängel går genom rummet. Änglar tillhör en betydligt äldre tid.
Hur ska man förstå att läkaren friskförklarar en person som legat orörlig i tre månader. Vilken åkomma kan personen sålunda ha drabbats av? Och hur ska man tolka att ingen ängel går genom rummet?
Jag utgår som jag påpekade i inledningen från att alla relevanta frågor man kan ställa till en dikt har sitt svar inom diktens totalitet. Då kan svaret på den första frågan vara att åkomman är förknippad med jobbet som ”har satt in en vikarie så länge”. Uttrycket ”så länge” ger sken av en hjälpsamhet som emellertid kan tolkas som ointresse, dolt bakom en käck och sorglös formulering. Nästa fråga blir vilken arbetsrelaterad sjukdom som den medicinska vetenskapen inte betraktar som en sjukdom. Friskförklaring tyder på att rör sig om något själsligt, något som ligger utanför den medicinska sfären. Slutsatsen skulle kunna bli att personen helt enkelt är utbränd. Men vad betyder det?
Karin Johannisson refererar i boken Melankoliska rum till socialpsykologen Johan Asplunds teori att utbrändhet i första hand har med den sociala interaktionen i samhället att göra och inte är orsakat av individens trötthet:
Orsaken är bristen på social interaktion, ’upplevelsen av att inte finnas’, som leder till att man slutar avge livstecken. Det behöver inte handla om en plötslig vändpunkt, kollaps eller kris eller ens ha föregåtts av ett häftigt engagemang. Man kan växa in i tomheten. Utbränning är inte trötthet, utan alienation. Alltså återigen melankolins huvudtema: förlust.31
Om mannen drabbats av utbränning kan man tolka det nämnda uttrycket ”så länge” som ett tecken på den typen av osynliggörande som Johannisson nämner. Uttrycket avslöjar varje arbetstagares utbytbarhet inom arbetslivet och kanske avslöjas även en viss glädje över att man fick tillfälle att sätta in en ”ny kraft”. Upplevelsen av att ”inte finnas” dubbleras genom det osynliggörande som läkarens friskförklaring innebär. Den medicinska vetenskapen och arbetsgivaren har ofta samma instrumentella inställning till människans funktioner, en fokusering på beteende och prestation.
De två sista raderna i dikten ger den verklighetsavbildande inledningen ett nytt perspektiv. På samma sätt som personen drabbats av en förlust av världen och en meningsfull social interaktion dyker här plötsligt upp ytterligare en förlust: ”Ingen ängel går genom rummet. / Änglar tillhör en betydligt äldre tid.” Ska man då tolka dessa rader som att personen kunde ha blivit hjälpt av en tro på Gud? Eller att världen avkristnats?
Änglar har egentligen ingen framträdande roll i den kristna tron utan är snarare barndomens tröstande beskyddare, en naiv tro på en skyddande kraft, som skyddsandarna i schamanistiska kulturer. Gemensamt är en mystifierad tillvaro, en tro på goda mystiska krafter, immanenta i naturen och kulturen, i människans föreställningsvärld. En tro som i all sin naivitet eller omedvetenhet ändå kan skydda individen mot destruktiva yttre krafter, till exempel ett samhälle och arbetsliv som alltmer utmärks av egoism och bristande empati, egenskaper som enligt uppslagsverken kännetecknar psykopati.
En dikt som förefaller kretsa kring ett liknade motiv är ”Han fick rådet”.
Han fick rådet att skaffa sig ett intresse, men de döda behöver ingen stegräknare.
Dagtid bläddrar mordoffren förstrött bland bestsellers, koncentrationssvårigheter är en del av diagnosen. Komplotten är större än någon kan ana.
Skuggorna vet hur morden går till. Mördaren sover
med ljuset tänt.
uttryck för apati och alienation, och begreppet ”bestsellers” kan representera den ”kultur” som samhället tillhandahåller, det vill säga media som tidsfördriv.
I en diskussion kring vilsenhet som en aspekt av melankoli resonerar Karin Johannisson i sin bok Melankoliska rum kring Èmile Durkheims begrepp anomi som ”står för ett tillstånd av förvirring och vilsenhet utlöst av samhällets brist på samanhållande normsystem.”32
Johannisson menar att om ett samhälle ”glider isär, glider också individen isär. I det anomiska samhället föds inte splittring, ångest och depression ur individen, utan ur samhället.”33
”Komplotten” som nämns i nästa rad är troligtvis samma aktör som mördat offren och gett honom rådet att skaffa sig ett intresse. Hur ska man då beskriva denna komplott? Ingenting i dikten antyder varför personen är sysslolös under dagarna. Han är ett offer för ”Mördaren” som uppsåtligen tagit ”livet” av honom. Samtidigt lever han fysiskt vilket innebär att man tagit hans inre liv ifrån honom. Han förefaller överflödig i samhället.
Sociologen Wolf Lepenies har studerat vad som händer med grupper i historien som inte får sina sociala förväntningar tillfredsställda och kom fram till att de drabbades av melankoli. I förordet till hans bok Melancholy and Society finns en välformulerad reflektion kring hans iakttagelser av grupper som inte känt att de haft något inflytande i samhället:
[…] they are the necessary expression of a world that is always awry in countless different ways. When we consider them, we do not wish that they might have had access to modern psychiatric remedies. For they are not isolated individual sufferes. They belong to a class that has lost its public significance, and they feel as useless as they are.34
I dagens samhälle har media skapat oerhörda sociala förväntningar inom livets alla områden. Dygnet runt sänder teven program där huvudpersonerna är välbeställda, har inflytande, viktiga jobb med hög lön, många vänner och en vacker och kärleksfull partner, reser utan att tänka på kostnader eller tid, är vältränade och friska, etc. Framför teven sitter människor som tillhör en helt annan grupp i ett samhälle, som Zygmunt Bauman beskriver i boken Det invidualiserade samhället som en tillvaro, där ”allt som behövs för att tillfredställa
marknadsefterfrågan numera kan produceras av två tredjedelar av befolkningen men att det
32 Johannisson, s. 244. 33 Ibid., s. 247.
snart kommer att räcka med en tredjedel – vilket lämnar alla andra män och kvinnor utan sysselsättning och gör dem ekonomiskt värdelösa och socialt överflödiga.”35
I dikten ”Varje natt” möter vi en person som drabbas av en annan sida av samhällslivet.
Varje natt
står hans flygplan klart för start. Han ska äntligen åka hem. Motorerna spinner
drömmar om det självklara, träd vila
hud skratt
vatten vänner stjärnor,
förälskelsens lekplatser. Flygledartornet nekar avfärd. Dålig sikt i atmosfären, en oupptäckt vulkan. Kvardröjande moln av styrdokument.
På ena sidan finns ”det självklara” och på den andra ”styrdokument”. Huvudpersonen önskar resa med flygplan till det självklara men hindras, varje natt, av dålig sikt på grund av
styrdokument.
Ingen verkar hindra honom från att resa men omständigheterna verkar aldrig tillräckligt gynnsamma för att hans avfärd ska kunna realiseras. Flygledartornet, varifrån man övervakar avfärdens tillräckliga villkor, för tankarna till Jeremy Benthams Panoptikon, det cirkulära fängelset med ett övervakningstorn i mitten där väktarna kontrollerade att ingen försökte rymma från fängelset. Foucault använde sig av denna verkliga företeelse för att skapa en metafor för det moderna samhällets övervakning av individen. Om man spinner vidare på denna association kan man se de moderna styrdokumenten som texter med det explicita syftet att styra en verksamhet. För att minimera kostnader för övervakning inrättas ofta en enhet
35 Zygmunt Bauman, Det individualiserade samhället, övers. Sven-Erik Torhell Göteborg, 2002, s.
som utför endast slumpmässiga kontroller av att reglerna följs, vilket får till följd att de personer som underställs styrdokumentet aldrig kan känna sig säkra på att slippa granskning. Metoden kompletteras också allt oftare med lokala konkretiseringar av styrdokumentets innehåll, vilka formuleras av den grupp som ska följa styrdokumentets regler eller förverkliga dess mål. Gruppen måste alltså själva formulera de regler som de ska underkasta sig och reglerna ska självfallet vara ett slags förkroppsligande av det övergripande styrdokumentets målsättning. Det är väl onödigt att påpeka att detta lokala dokument aldrig kommer att stämma överens med alla medlemmars uppfattning om hur verksamheten ska bedrivas utan snarare förverkligar de informella ledarnas uppfattning. Dokumentet blir då i det närmaste omöjligt att revidera då varje revision är en kritik av de lokala ledarnas uppfattning. Övervakningen av efterföljandet av det lokala styrdokumentet sköter gruppen som utfärdat det och på detta sätt behövs inte längre någon central kontrollenhet eftersom övervakningen decentraliserats till gruppen. I sista hand kommer individen att internalisera denna standard och övervaka sig själv eftersom han inte vill hamna utanför den grupp han tillhör. Maktutövningen blir på detta sätt oerhört billig och dessutom osynlig och kan motiveras med att det till och med är en form av decentralisering av makt, då det finns ett demokratiskt utrymme att anpassa det övergripande styrdokumentet till lokala förhållanden.
Byråkratiseringen och övervakningen som internaliserats drabbar emellertid människans närhet till andra, naturen och till sig själv och innebär en alienation.
Motivet fördjupas i dikten ”Jag vaknade”:
Jag vaknade av att tystnaden stod lutad över mig.
Natten var iskall och fuktig, stjärnorna släckta.
Juryn utan tungor hade sammanträtt utan min kännedom.
vid lekplatsen.
Översteprästen höjde sina armar över den svagt upplysta skriften mumlande domen.
Beslutet var enhälligt. Oåterkalleligt.
Officianterna knäföll inför styrdokumentet,
åkallade Den allmänna meningen. Jag förstod det olämpliga
i att fråga. Frysa eller dö.
Allt var i sin ordning.
Diktjaget tycks ha förlorat medlemskapet i gruppen på grund av att han ”drömt om fiskarna / i min barndoms sommarsjö, / om röda körsbär i det stora trädet / vid lekplatsen.” Kanske kan man tolka det som att han prioriterat annat än det som är reglerat i ”styrdokumentet”, alltså brustit i lojalitet mot de uppställda målen. I dikten nämns också en befattningshierarki kring styrdokumentet, en överstepräst och officianter som motiverar sin makt genom hänvisning till ”Den allmänna meningen”, ett slags övergripande etik. Om det inte varit för just ordet
”styrdokumentet” hade diktens innehåll kunnat representera en rad olika typer av företeelser i samhället, men just begreppet styrdokumentet för tankarna till effektiv styrning av
komplicerade administrativa och organisationella processer, kort sagt den byråkratiska apparaten, som Max Weber menar präglas av en rationell anda och effektivitet.
Zygmunt Bauman har tagit hjälp av Webers analys av rationalitetstänkandets uppdelning i mål, medel och kalkyler i sin bok Auschwitz och det moderna samhället, där han visar hur nazisterna använde sig av det moderna samhällets rationalitetstänkande för att kunna lyckas med Förintelsen. En viktig princip i denna process är enligt Bauman
personliga åsikter och preferenser de mest framträdande.36
Man förstår att diktjagets infantila drömmar om sin barndom kan räknas som en störande ”yttre influens” som bör undertryckas. Sista raden, ”All var i sin ordning”, kan tolkas som att diktjaget känner till den övergripande kontexten och att han stört den rationella
måluppfyllelsen och därför måste oskadliggöras, kanske genom att utesluta diktjaget som medlem i förpliktelseuniversumet. Bauman har hämtat begreppet från Helen Feins bok
Accounting for Genocide. Hon beskriver ett förpliktelseuniversum som ”en krets av människor med ömsesidiga förpliktelser att skydda varandra, där banden uppstår ur människornas
relation till en gudom eller en helig auktoritet”.37 ”Styrdokumentet” i dikten kan tolkas som en helig auktoritet, vars legitimitet härleds till ”Den allmänna meningen”, som naturligtvis inte existerar utan endast är en konstruktion för att motivera ledarnas makt.
Ett liknade motiv förekommer i dikten ”Demokratiska centralkommittéer”
Demokratiska centralkommittéer. Implementeringsdag med gratislunch. I novemberdimman stirrar husen tomt, dödskallar av mexitegel.
Nattetid byggs en lönndörr i källaren. Psykosens hobbyrum.
Begreppet centralkommitté för tankarna till gamla Sovjetunionens beslutande och verkställande organ och passar dåligt ihop med demokrati, åtminstone i teorin. I den ideala demokratin förverkligar parlamentet folkets vilja. Uttrycken för denna folkets vilja är emellertid sällsynta och kulminerar i valen till ny mandatperiod. Mellan dessa val finns därför ypperliga tillfällen för de personer som innehar högre ämbeten i den offentliga administrationen att passa på att utöva den makt som befattningen legitimerar. För att slippa regelbundna diskussioner med folket genomför man de förändringar som man själv vill realisera utan att presentera dem som förslag eller att visa på alternativ. Man implementerar förändringarna också utan att redovisa
36 Zygmunt Bauman, Auschwitz och det moderna samhället, övers. Gustaf Gimdal, Rickard Gimdal
Göteborg, 2010, s. 46.
vem som beslutat dem, vilket innebär att ingen kan ställas till svars när de destruktiva konsekvenserna uppdagas. När detta händer startar istället en implementering av nya
förändringar som ska ersätta de gamla. Ämbetena innehas inte sällan av personer som saknar insikt i verksamheten och som grovt överskattar sin kompetens.
Dessa organisationer definierar sin effektivitet genom graden av byråkratisering, det vill säga i omfattningen av adekvata styrdokument och inte genom resultat kopplat till verksamhetens egentliga syfte. Människor som arbetar i dessa organisationer och är underställda denna typ av ledning drabbas på många olika sätt, till exempel av utbränning och depression. Kristeva menar att deprimerade och melankoliska personer kan råka ut för ett slags talandets död, som om de förlorat meningen med att kommunicera. En förklaringsmodell för dessa symtom, menar hon, kan vara ”inlärd hjälplöshet” som uppstår ”when all escape routes are blocked, animal as well as men learn to withdraw rather than flee or fight. The retardation or inactivity, which one might call depressive, would thus constitute a learned defense reaction to a deadend situation”.38 Den makt som ”Demokratiska centralkommittéer” utövar kan liknas vid ”deadend situation” och den energi som därvidlag stukas hos människorna söker nya vägar i ”Psykosens hobbyrum”.
I dikten ”Att vara människa” införs ett nytt motiv:
Att vara människa är att välja. Valet skiljer dig från mängden. Från oss andra.
Välj det nya hemma-mediepaketet, se dig själv
i realtid!
Nu i högre upplösning.
Dikten förefaller bestå av flera skilda röster. Den inleds med en tvärsäker röst som uttalar existentialismens credo, men sedan sker en förskjutning i dikten där det viktiga valet plötsligt blir ett särskiljande från gruppen, en individualismens röst som springer fram ur
existentialismen: ”Valet skiljer dig / från mängden.” Påföljande fras ”Från oss andra” är gemenskapens röst som upplyser ”dig” om att ”mängden” samtidigt är ett ”oss”, det vill säga en möjlig gemenskap, samma grupp men sedd utifrån två olika perspektiv. Därefter kommer en uppmaning, reklamens röst, att personen ska skaffa sig en produkt, för att se sig själv i realtid. Den sista versraden verkar vara författarens röst som ironiserar över reklamens
formulering. På några rader förvandlas existentialismens vackra tanke till individens depressiva isolering i den postmoderna kommersialismens mediakultur. Trots deras – i någon betydelse – mycket olika uppfattningar om det mänskliga livets mening utgår de från samma språkliga tecken. Fenomenet för tankarna till Jean Baudrillards reflektioner om hur vårt samhälle
förändrats. I boken The Perfect Crime skriver han: ”So the prophecy has been fulfilled: we live in a world where the highest function of the sign is to make reality disappear and, at the same time, to mask that disappearance. Art today does the same. The media do the same. That is why they are doomed to the same fate.”39
Han redogör för hur denna förvandling går till genom att hänvisa till vad han kallar bildens successiva faser:
it is the reflection of a profound reality; it masks and denatures a profound reality; it masks the absence of a profound reality;
it has no relation to any reality whatsoever: it is its own pure simulacrum.40
Verkligheten avlägsnar sig och försvinner, kvar finns endast simulacrum, en ”kopierad” verklighet utan ett ursprungligt original.
I en sådan process har diktens huvudperson inte endast förlorat kontakten med verkligheten utan även med andra människor och sig själv. Han uppfattar sig själv via en skärm, en bild med allt högre upplösning, vilket i sin mångtydighet inför en ironisk slutreplik.
Till skillnad mot den psykoanalytiska metoden som ständigt återför all betydelse till familjens Urnarrativ har dessa analyser ur ett sociologiskt, komparativt perspektiv gått i motsatt
riktning och öppnat dikterna mot omvärlden och betraktat dikterna snarare som kulturella
39 Jean Baudrillard, The Perfect Crime, övers. Chris Turner, London, 2008.
uttryck i dialog med sin samtid. Dikterna uttalar sig om tidens processer som till exempel dolda makthierarkier, identitets- och verklighetsförluster och en längtan till något bestående, en plats eller tid som står emot upphävandet av något ursprungligt. Ofta är det barndomen och det konstnärliga skapandet som utgör detta tidrum.
I inledningen ställdes frågan om både melankolin och ironin innehåller ett inslag av revolt, eller om dikterna pekar på ett förhållningssätt gentemot melankoliobjekten. När det gäller huruvida det hos Kristeva finns en möjlighet till revolt ut ur de begränsande omständigheterna sker det i första hand via det språkliga skapandet, genom ”unfolding meaning to the point of sensations and drives, finding its puls in a realm that is no longer symbolic but semiotic.[…] The semiotic chora, this infralinguistic musicality that all poetic language aims for, becomes the main objective modern poetry, an experimental psychosis.”41
I det sociologiska perspektivet uppstår däremot ett flertal olika företeelser som diktens huvudperson upplever en förlust av. I dikten ”Han fick rådet” konstaterades att
huvudpersonen marginaliserats och blivit överflödig i samhället. Han har således inte endast förlorat en gemenskap i yrkeslivet utan naturligtvis också sin självrespekt och livslust. Livet i det postmoderna samhället framställdes också som omöjligt att planera och kontrollera. I flera andra dikter anas en annan sida av det ”öppna samhället” som styrs av ”osynliga”
repressionsinstrument allt från s.k. styrdokument till uteslutning ur förpliktelseuniversum, och härigenom har han förlorat inflytande och frihet. I en dikt påstods kommersialismens och medias gemensamma invasion av samhällslivet ha skapat ett simulacrum, ett kopia av en verklighet som försvunnit, återigen en förlust.
Gemensamt för det positiva är att det tillhör det förgångna, vilket också Espen Hammer påpekar är ett kännetecken för melankolikern, som ”ofta värderar sitt liv i förhållande till ett idealiserat, men samtidigt irreparabelt, förflutet.”42 Vi har sett att det äkta i dikterna är kopplat till barndomen. Men i vissa dikter finns även ett konstnärligt symbolskapande som framställs som en viktig drivkraft att sätta mot samtidens destruktiva sidor. Detta konstnärliga skapande hämtar visserligen sin energi från barndomen men det blickar framåt, och i denna rörelse finns en kritik, eller en revolt om man vill. Karin Johannisson bekräftar denna iakttagelse som typisk för melankolin: ”Som politisk hållning är den långt ifrån oskyldig. Som
programmatiskt anti-utopisk har melankolikern alltid anklagats för att svika de framåtriktade
samhällsprojekten, dra sig undan och försåtligt kritisera dem.”43 Man skulle därför kunna betrakta melankolin i vissa av dikterna som klart kritisk mot samtidens yttringar.
I
RONII flera dikter används vad jag i inledningen kallade ”kontrasterande abrupta ironier”, och en av denna uppsats frågeställningar är att försöka utreda vad denna ironi uttrycker och vilken funktion den har.
På samma sätt som melankolibegreppet har en lång och brokig historia har även ironibegreppet varit föremål för ett omfattande intresse hos teoretiker genom tiderna. För denna studie finns ingen anledning att ge en översikt av ironibegreppets skiftande innebörd utan jag kommer istället att försöka fokusera på just de betydelser som kan ha relevans för analysen av ironin i mina dikter. Ironibegreppet innehåller emellertid några svårigheter som behöver diskuteras för att kunna nå en mer stringent analys.
I Nationalencyklopedin förklaras begreppet ironi i allmänt språkbruk vara en term ”för yttrande eller framställning där upphovsmannen säger motsatsen till vad han verkligen menar men med avsikten att åhörare eller läsare skall inse detta”.44 Denna lexikaliska definition innehåller trots sitt korta omfång några av begreppets klassiska svårigheter. För det första så behöver man skilja ironin från till exempel metaforer och lögner där man också kan mena motsatsen till vad man säger. I ovanstående definition har man därför lagt till att den som använder ironin, till skillnad från lögnaren, har avsikten att mottagaren ska inse att avsändaren menar motsatsen. Den andra svårigheten är huruvida ironikern måste mena just motsatsen till det han säger. Är till exempel Swifts poäng i A Modest Proposal att man inte ska tillaga barn och äta upp dem? Vad han egentligen menar är förmodligen något mer komplext och politiskt laddat och inte den enkla motsatsen till det han säger. Linda Hutcheon diskuterar detta
problem i sin bok Irony’s Edge: The Theory and Politics of Irony där hon menar att vi i tolkningen av ironi hermeneutiskt oscillerar mellan det sagda och det icke sagda. Denna oscillering tillåter oss ”to think about ironic meaning as something in flux, and not fixed. It also implies a kind of simultaneous perception of more than one meaning […] in order to create a third composite (ironic) one.45 Detta innebär att den ironiska meningen varken är den bokstavliga eller dess motsats utan en tredje mening.
43 Johannisson, s. 63.
44 Nationalencyklopedin, Höganäs 1992.
En annan svårighet i Nationalencyklopedins definition är att den förmedlar uppfattningen att ironikern i texten aktivt placerar något ironiskt som därmed får ett slags objektiv existens som är fullt möjlig att uppfatta och tolka som ironi för alla mottagare. Här nämns inget om att olika mottagare faktiskt kan uppfatta textens så kallade ironi som uttryck för något annat än just ironi. Istället för att redogöra för denna problematik gör jag det enkelt för mig och helt enkelt påstår att jag faktiskt försökt att formulera ironier i mina dikter. För att bli tydligare på denna punkt använder jag mig av en tolkningsmodell som Magnus Nilsson formulerat i sin avhandling Mångtydigheternas klarhet. Hans modell slår fast att ”en författare medvetet kan konstruera sina texter på sätt som kan styra tolkningen mot en ironisk läsart, och att ironierna i någon mening alltså ’finns’ i texten som en realiserbar möjlighet. Dock med två viktiga förbehåll. För det första att ironierna inte blir ironier förrän de har tolkats som sådana av en läsare som applicerar en viss tolkningsstrategi på dem, och för det andra att ironiskt yttrande inte har en enda stabil mening som är möjlig att till fullo avtäcka och utlägga. ”46
Slutligen finns också en mängd olika typer av ironier, men även här tänker jag begränsa mig till att försöka identifiera vilken som förekommer i mina dikter. Därför har jag valt en typ som Magnus Nilsson kallar för textuella ironier. Dessa beskriver han som ”olika berättartekniska strategier som på ett eller annat sätt spelar med eller mot texten, och/eller syftar till att bryta fiktionen. Detta innefattar exempelvis fenomen som författarens underminering av den egna textens betydelser så att texten dekonstruerar de meningar som den på ett plan också
konstruerar (det Schlegel kallade för ’parabasis’)”47. Som ett exempel på detta kan man välja den tidigare analyserade dikten ”I oktoberskogen” där den sista versraden, ”Doggy’s
petfood”, bryter mot den stämning som byggts upp.
I oktoberskogen
lägger han om bandaget. Ett vådaskott
i barndomen. Innan han återvänder sätter han tillbaka hjärtat
och ansiktet.
Inget avlägset hundskall
ristar sin närvaro i tystnaden. Hundarna
46 Magnus Nilsson, Mångtydigheternas klarhet. Om ironier hos Torgny Lindgren från Skolbagateller
till hummelhonung, Växjö, 2004, s. 27.
är upptagna med Doggy's petfood.
En fördjupad analys av vad som händer när denna brytningen uppstår kan ta hjälp av Linda Hutcheons reflektion kring en analogi med dissonanser och kollisioner, vilka hon kallar för ”harsh clashes”, inom musik. Hon menar att effekten av dessa ”harsh clashes” innebär att hon som läsare ”have to move out of the immediate textual frame and into broader contexts
(social, historical, ideological, political, geographical) that are in part a function of my own discursive-communal knowledge and in part, in this case, created by authorial statements of intent.”48 Överfört till det jag kallade för ”kontrasterande abrupta ironier” i mina dikter pekar Hutcheons analogi på något väsentligt vad gäller ironins funktion i dikterna.
Innan vi ger oss in på en analys av hur ironin i dikterna riktar sig mot samhällsförhållanden kan det vara av intresse att se hur ett freudianskt perspektiv betraktar ironi. Frank Jr.
Stringfellow har i sin bok The meaning of Irony: A Psychoanalytic investigation försökt hitta vad olika teoretiker inom psykoanalys har haft att säga om ironi. Han konstaterar att det är få som skrivit om just ironi, men han refererar till bland andra Edmund Bergler som formulerat en ganska förutsägbar teori. När det gäller ironiska uttalanden menar Bergler att ”though they may seem to be directed at external authorities, they are actually an attempt to debunk the internal images imprinted long ago by the authorities of the nursery”.49 Man kan väl konstatera att den psykoanalytiska teorin, hur rätt den än kan ha, inte bidrar med några intressanta kulturella impulser på grund av sitt extremt reduktionistiska perspektiv.
Dikten ”I många år” har också en avslutande ironi som införs abrupt i sista versraden.
I många år lever han i sina drömmar. Allt är möjligt.
Men en dag lägger döden armen om hans axlar, pekar på klockan.
Då reser han till regnskogen för att fånga en sällsynt fjäril. Han vill se sitt namn i annalerna. Museerna avböjer hans erbjudande.
48 Hutcheon, s. 142.
Död, med nålar genom utspända vingar, i en etta med härligt öppen planlösning.
I inledning får jag intrycket att diktens huvudperson lever ett passivt liv i dagdrömmar där alla livsalternativ är möjliga. En dag drabbas han av insikten om livets ändlighet, eller för att tala med Martin Heidegger, att ”Döden är en varamöjlighet som varje tillvaro själv måste överta”.50 Att han då företar en resa ”till regnskogen för att fånga en sällsynt fjäril” anser jag vara en besynnerlig plan som kan behöva tolkas. Förklaringen som ges på den mimetiska nivån är att ”Han vill se sitt namn i annalerna.” Dessa annaler kan uppfattas som museernas förteckning över donatorer. Museerna avböjer emellertid hans erbjudande.
Diktens första hälft har en atmosfär av ett slags kantianskt upplysningstänkande, som präglat västerlandet under de senaste århundradena. Då for upptäcktsresanden till oupptäckta delar av världen för att kartlägga och kategorisera varje skrymsle av den utifrån de lagar och normer som de själva formulerat som universella, och om möjligt bröt man ut delar av det främmande och hemförde för att placera i museer. Denna verksamhet gav resenärerna status och självrespekt, och även idag kan vi läsa namnen på donatorerna på våra museer, som ett slags epigram och epilog över en svunnen epok, kännetecknad av lag och förutsägbarhet men också ofrihet. I sin bok Melankoli diskuterar Espen Hammer romantikens kritik av det kantianska tänkandet:
I stället för att ta hela det mänskliga uttrycksregistret som utgångspunkt och se det som konstituerande för hur världen kan visa sig för oss, låser Kant fast erfarenheten i de tolv kategoriernas former och låter alltså bara naturvetenskapens värld, den kvantifierbara, newtonska mekanikens värld, vara verklig.
Den kantianska världen är en död, förtingligad och avförtrollad värld. I en sådan värld är det svårt att föreställa sig existensen av ett fritt, spontant och självöverskridande subjekt.51
Hammer skriver vidare att ”kantianen lever i melankolisk ångest för att mista världen och vill säkra sin närhet till den genom att instifta en ordning i omgivningen. […] Melankolikern fantiserar om att kontrollera världen för att därigenom undvika alla tillfälligheter. Han eller hon
dödar objektet.”52 Diktens huvudperson gör en kalkyl som syftar till att nå ett slags
erkännande eller respekt, och naturligtvis också självrespekt, genom att få sitt namn inskrivet i annalerna, de historiska källorna. Denna plan för socialt erkännande har som utgångspunkt en kantiansk kausalitet som skulle ha kunnat fungera under den moderna tiden, men som i en post- eller senmodern tid har tappat sin förutsägbarhet. Som Hammer påpekar innebär denna kontrollerade förutsägbarhet också ett dödande av det instrumentella objektet, i detta fall fjärilen, och därmed också ett negerande av ”ett fritt, spontant och självöverskridande subjekt”.
Detta förhållningssätt, där handlandet präglas av instrumentell rationalitet, tillhör det moderna, menar Zygmunt Bauman i boken Det individualiserade samhället. Diktens huvudperson förefaller leva i ”fel fas” eller som Bauman uttrycker skillnaden i synen på identitet i det moderna och det postmoderna samhället: ”Det dilemma som plågar män och kvinnor vid detta sekelskifte är, med andra ord, inte så mycket hur de ska uppnå de identiteter de vill ha och hur de ska få andra människor att erkänna dem – utan vilken identitet de ska välja och hur de ska hålla sig skärpta och vaksamma så att de kan göra ett annat val ifall den tidigare valda identitet plockas bort från marknaden eller förlorar sin dragningskraft.”53
Diktens huvudperson misslyckas också med sin föresats och versraden ”Död, med nålar genom utspända vingar” gäller inte endast fjärilen utan även hans projekt att överleva som bekräftat subjekt i en historisk kontext. Med sista raden, ”i en etta med härligt öppen
planlösning”, införs en ironi som bryter med den annars homogena stilen i dikten. Perspektivet förskjuts från huvudpersonens projekt till lägenhetens beskaffenhet. Flera tolkningar av sista versraden är möjliga. I en postmodern värld upplevs varje långsiktighet som meningslös eftersom alla värden ständigt genomgår en förändring på marknaden. Det gäller alltså att fokusera på de objekt som för tillfället besitter ett högt marknadsvärde. Lägenheten kan alltså tolkas som intressantare än huvudpersonens svårplanerade identitet.
I dikten finns också tre element med tydlig rumslighet – regnskogen, museerna och hans lägenhet – vilka kan tolkas som olika upplevelser och tolkningar av världen. Regnskogen kan stå som symbol för en ursprunglig och partikulär värld med stor mångfald där subjektet i någon mening är i direktkontakt med världen, museerna som ett slags mausoleum över det
52 Ibid., s. 138f.
53 Zygmunt Bauman, Det individualiserade samhället, övers. Sven-Erik Thorhell, Göteborg, 2002, s.
