Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60
Information@kau.se www.kau.se Estetisk-filosofiska fakulteten
Svenska språket
Tobias Eklöf
Gymnasieelevers attityd till dialekter
En jämförelse mellan två skolor
Upper secondary school pupils’ attitude towards dialects
A comparison between two schools
Språkdidaktisk inriktning, 15 hp Svenska D
Datum: 2011-06-13 Handledare: Ulf Ottosson
Abstract
This essay elucidates upper secondary students’ attitude towards their own dialect as well as others. The study was accomplished with the help of surveys which were answered by 59 students at two schools in two different regions. Four different program courses took part in the study where two course programs count as profession preparation and two as higher education preparation. The schools which represent the two different regions are placed in Mariestad and in Karlstad. Thus representing Västergötland and Värmland’s county which represent two different dialects; “värmländska” and “västgötska”. The purpose of this essay is to elucidate how students perceive their own dialect as well as others.
The study shows that the students from both regions are proud over their own dialect.
Nevertheless there is a disunion in the view of the own usage of dialect in different situations and in this perspective the students from Värmland claim that they use dialect more often than the students in Västergötland. One can also see that the students from Värmland have more terms for their own dialect based on geographical demarcation. Common to both regions is that the students think they speak with less dialect compared to other teenagers and that they don’t reflect much on their own use of dialect. Roughly, half of the students admit that they like another dialect more than their own. The most popular dialects amongst the students are
“göteborgska”, “norrländska” and “värmländska”. The least popular dialects are “skånska”
and “stockholmska”. According to the question if it’s important to preserve dialects or not the
students in Värmland think that it is important while the students in Västergötland have
another opinion.
Sammandrag
Den här uppsatsen belyser gymnasieelevers attityd till sin egen och andras dialekter.
Undersökningen genomfördes med hjälp av enkäter som besvarades av totalt 59 elever på två skolor i två olika regioner. Totalt fyra program var med i undersökning varav två räknas som studieförberedande och två som yrkesförberedande. Skolorna ligger i Västergötland (Mariestad) samt Värmlands län (Karlstad) som representerar två olika dialekter; värmländska och västgötska. Man bör som läsare vara observant på problematiken i begreppet värmländska vilket är något som belyses i bakgrunden.
Undersökningen visar att eleverna i båda regionerna är stolta över sin egen dialekt.
Eleverna i Värmland anser sig emellertid oftare prata med dialekt i olika situationer än eleverna i Västergötland. Eleverna i Värmland har även fler benämningar på sin egen dialekt på så sätt att de ger olika geografiska bestämningar i sitt svar. Gemensamt för båda regionerna är att eleverna anser sig själva prata mindre dialekt jämfört med andra ungdomar och att de överlag inte reflekterar särskilt mycket kring sitt eget dialektanvändande. Cirka hälften av de tillfrågade anser också att de tycker bättre om någon annan dialekt än den egna. De mest populära dialekterna hos samtliga klasser är norrländskan, göteborgskan och värmländskan. I botten på popularitetslistan finner vi skånskan och stockholmskan. Majoriteten av eleverna i Värmland anser att det är viktigt att bevara dialekterna, medan eleverna i Västergötland är av en annan uppfattning.
Nyckelord: dialekt, attityd, gymnasieelever, Västergötland, Värmland
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Syfte ... 1
1.2 Disposition ... 1
2. Bakgrund ... 3
2.1 Vad är en dialekt? Gränsdragning och språkförändring ... 3
2.1.1 Begrepp inom dialektforskningen ... 5
2.1.2 Dialekter och skolan ... 6
2.1.3 Aktuella kursplaner för svenska ... 7
2.1.4 Tidigare forskning ... 8
2.1.5 Attityder till dialekt ... 9
2.1.6 Götamål och värmländska ... 11
3. Metod ... 13
3.1 Val av metod ... 13
3.2 Metodkritik ... 13
3.3 Material ... 13
3.3 Informanterna ... 14
3.4 Informanternas bakgrund ... 14
4. Resultat ... 17
4.1 Informanternas uppfattning om den egna dialekten ... 17
4.3 Informanternas attityd till dialekter i allmänhet ... 21
4.4 Informanternas relation till skolan och dialekter ... 22
4.5 Informanternas dialektanvändande i olika situationer ... 23
5. Sammanfattande slutdiskussion ... 26
5. 1 Vidare forskning ... 27
Källförteckning... 29
Bilaga
1
1. Inledning
En människas attityd till en viss dialekt kan vara direkt avgörande i mötet mellan två människor. En dialekt avslöjar inte bara vart vi härstammar geografiskt utan bär även på vissa egenskaper som talaren automatiskt blir förknippad med. Uppfattningen av norrlänningen som
”tystlåten” och ”osocial”, örebroaren som ”gnällig” och ”pessimistisk” eller göteborgaren som
”pratglad” och ”käck” är exempel på hur sättet vi uttalar ord kan påverka uppfattningen av de egenskaper talaren har. Att prata dialekt kan vara ett sätt att stärka den egna gruppen och visa solidaritet med sitt ursprung men den kan även för vissa ses som ett hinder och något man inte vill blir förknippad med.
Under skoltiden kan dialekten vara en extra känslig då det mycket handlar om att passa in bland jämnåriga och att inte sticka ut. Även lärarens egen attityd till dialekter kan starkt påverka elevernas uppfattning av sig själv och andra. Skolväsendet har genom åren haft en restriktiv hållning gentemot dialektanvändandet och alla dialekter har inte haft samma status.
Skolans hållning har dock förändrats med tiden och har idag en plats i kursmålen för svenska på gymnasiet.
1.1 Syfte
Syftet med arbetet är att undersöka hur gymnasieelever från två olika landskap och skolor förhåller sig till sin egen och andras dialekter samt om det finns några skillnader i attityder regionerna emellan. Följande frågeställningar behandlas:
• Hur värderar gymnasieelever sin egen dialekt?
• Hur värderar gymnasieelever dialekter från andra delar av landet?
• Hur är relationen mellan elevernas dialektanvändande och skolan?
• Hur förhåller sig eleverna till sitt eget dialektanvändande i olika situationer?
1.2 Disposition
I kapitel två har jag valt att som bakgrund redogöra för grundläggande begrepp som ”dialekt”
och ”attityd”. Även begrepp inom dialektforskningen samt skolans hållning gentemot
dialekter tas upp med tillhörande kursmål för svenska på gymnasiet. Till sist tar jag även upp
karaktäristiska drag för värmländskan samt västgötskan som är de två dialekter som talas på
2
de två skolor som studien riktat sig mot. Bakgrunden tjänar till syfte att introducera läsaren i
ämnet och att ge en förståelse för de olika begrepp som används. I kapitel tre redogör jag för
studiens metod och det urval samt material som studien baserats på. I kapitel fyra redovisas
resultatet av min undersökning utifrån syftets olika frågeställningar och detta följs sedan upp i
det avslutande diskussionsavsnittet.
3
2. Bakgrund
2.1 Vad är en dialekt? Gränsdragning och språkförändring
Den allmänna uppfattningen om vad som är en dialekt är att det är en språkvariant som är geografiskt begränsad inom ett visst område som t.ex. ett landskap eller socken. Den språkvetenskapliga synen på dialekt är dock inte alls lika begränsad. Enligt Lars-Gunnar Andersson utgår begreppet dialekt utifrån språklig variabel som kan hämtas från vilken språklig nivå som helst (Andersson 1999:60). En variabel vilar på att det finns någon form av variation dvs. att det finns två eller fler alternativa uttryckssätt. De nivåer Andersson tar upp i sin bok Fult språk som exemplifierar detta är:
• Fonologiska variabler
• Morfologiska variabler
• Lexikala variabler
• Syntaktiska variabler
Språkforskaren Gudrun Petterson, som studerat dialekter ur ett historiskt perspektiv,
nämner i sin bok Svenska språket under sjuhundra år att den egentliga distinktionen mellan
språk och dialekt är baserade på samhälleliga förhållanden och då i första hand politiska
(Petterson 2005:201). Detta är högst intressant när man tänker på de likheter norskan och
svenskan har, trots att de räknas som två olika språk, och hur olika exempelvis skånskan och
norrländskan är trots att dessa räknas som samma språk. Grunden till skillnaden ligger också i
att svenskan och norskan i sig har standardiserats och har ett eget skriftspråk medan dialekter
inte utsatts för någon medveten normering och inte heller utvecklat något skriftspråk. Bengt
Pamp skriver i sin bok Svenska dialekter att om man ser på Danmark, Norge, Sverige och
Svenskfinland som en enhet och bortser från nationsgränserna så finner man att de inte alltid
är särskilt språkligt intressanta, då de nordiska dialekterna ofta går mjukt över i varandra
(Pamp 1978: 10). När man för samman vissa nordiska dialekter som t.ex. de svenska så gör
man det på politiska och inte språkliga grunder. Begreppet dialekt är således starkt kopplat till
geografiska och samhälleliga förhållande, och dialektforskningen utgår från erfarenheten att
människor som bor nära varandra också utvecklar en gemensam språklig variant (Petterson
2005:207). Dialektgränser kan även påverkas av naturformationer som hindrat
kommunikationen mellan två närliggande områden.
4
I det medeltida Sverige kunde man skilja på en rad olika språkgemenskaper och även geografiska avgränsningsområden för dialekter som t.ex. den egna gården, byn, socknen, domsagan och landskapet. Det är dock svårt att dra några exakta dialektgränser inom det svenska språkområdet då det snarare är fråga om successiva övergångar från en språklig variant till en annan (Petterson 2005:209). Dialekter har även förknippats med betydelsefulla politiska gränsdragningar. Regioner som Västergötland, Småland och Östergötland var kraftigt restriktiva mot inkräktare från andra landskap och med annan dialekt och kunde på så sätt skilja mellan fiende och vän. Under medeltiden kunde gränsdragningarna vara skarpa och man hade egna lagar med olika straff för om man slagit ihjäl folk från sitt eget landskap eller från annat håll.
Enligt Petterson kan dialekter få sitt kännetecken på två olika sätt. Dels kan dialekten ha behållit drag från fornspråket såkallade ”arkaismer”, dels kan de ha utvecklat nya språkliga särdrag som inte återfinns i riksspråket såkallade ”novationer”. (Petterson 2005:209) Enligt Petterson utgår man från att dialektala särdrag uppkommit genom att språkliga nyheter spridits på samma sätt som andra kulturella företeelser och från ett centrum där kulturell, religiös, politisk och ekonomisk makt existerat. Språkförändringar sprider sig på samma sätt som andra modeföreteelser med skillnaden att de inte kostar något (Pamp 1978:12).
Statusbegreppet är centralt för de språkförändringar som skett och oftast sprids de från huvudstäder ut på landsbygden. Språket i Norden har aldrig varit helt enhetlig men det var under medeltiden som de största språkförändringarna inträffade.
Språkforskaren Jan Einarsson som är välkänt namn inom språkvetenskapen skriver följande i sin bok Språksociologi ”Det är svårt att på rent lingvistiska grunder dra gränser mellan besläktade språk, som t.ex. mellan norskan och svenskan. Avgränsningen av språk kopplas i sådana fall i stället till nationsgränser och skriftspråken.” (Einarsson 2009:30).
Intressant att belysa angående det svenska språket är att det var först med Magnus Erikssons
landslag 1347 som det nämns att offentliga skrivelser ska skrivas på ett språk som kallas
svenska. ”Det är också först i och med att en rad nationalstater upprättas i Europa från 1200-
talet och in på 1800-talet som man i egentlig mening kan börja tala som språk i betydelsen
nationalspråk” (Einarsson 2009:31).
5
2.1.1 Begrepp inom dialektforskningen
Begreppet ”genuina dialekter” syftar till en idag utrotningshotad grupp dialekter. Det talas idag av relativa få människor på landsbygden. Dessa dialekter har bevarats och är näst intill obegripliga för de flesta svenskar och skulle de pratas på TV skulle det behöva textas. Enligt Andersson är kravet för att kallas en genuin dialekt att avvikelserna från standardspråket skall gälla alla språkliga nivåer inkluderat meningsbyggnaden. (Andersson 1999:62). Exempel på genuina dialekter hittar vi idag på Gotland, i norra Dalarna, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Denna uppluckring av de genuina dialekterna kan få sin förklaring i industrialiseringen och därmed att fler och fler flyttade in till de större städerna. Även den ökade kommunikationen, rörligheten bland befolkningen, den allmänna skolutbildningen samt massmedias växande verksamhet spelar en stor roll i att dessa dialekter kommit till att dö ut mer och mer (Andersson 1999:62). Dialekternas försvagning var något som uppmärksammades redan i slutet av förra sekelskiftet och enligt Andersson är det häpnadsväckande att de klarat sig så bra som de gjort.
Begreppet ”utjämnad dialekt” syftar till dialekter som de flesta kan identifiera och förstå och skulle inte behövas textas som t.ex. småländska, värmländska, göteborgska. ”Regionalt standardspråk” innebär att de flesta kan höra att en talare kommer från någon av de större regionerna av det svenska språkområdet men kan ha svårt att höra vilken utjämnad dialekt talaren använder. Einarsson delar in dem i ”sydsvenskt standardspråk, västsvenskt, uppsvenskt, norrländskt och ett finlandssvenskt standardspråk” (Einarsson 2009:158). Det existerar även ett ”neutralt standardspråk” (riksspråk) som inte låter sig placeras geografiskt någonstans. Uttalet är skriftspråksnära och det innebär att det liknar uttalet av dialekten i Mälardalen. Skillnaden mellan standardiserade språk och dialekter skapar prestige i favör för det standardiserade språket. I de flesta fall har en prestigefylld dialekt, d.v.s. en som var förknippad med makt också fått ett etablerat skriftspråk och därigenom ökat sin prestige. Den som vill skriva svenskt riksspråk korrekt måste rätta sig efter stavningen i den senaste utgåvan av Svenska akademins ordlista som är en norm för skolor och officiella myndigheter (Pamp 1978:9).
Johan Palmér skriver i sin bok Språkutveckling och språkvård att riksspråket bygger
väsentligen på sveamålen. I Svealand låg nämligen sedan nya tidens början rikets politiska,
administrativa och kulturella centrum (Palmér 1967:30). Det är därifrån via de högre
samhällsklasserna vilket skriftspråket spritts även till andra delar av landet dock utan att ha
6
kvävt de olika bygdernas dialekter. Pågrund av tidigare nämnda orsaker kom lantbefolkningen i direkt beröring med riksspråket och anpassade sitt språk därefter. Dock så kom även riksspråket att påverkas av dialekterna och då framför allt i litteraturen. ”Karaktärer fick dialektala uttryckssätt då riksspråket kunde ses som allt för färglöst” (Palmér 1967:31).
Riksspråktalarna tyckte däremot att uttrycken kunde förädlas så de inte blev såkallat
”vulgärspråk” vilket ansågs talas av de lägsta befolkningsskikten. De ljud som användes inom vulgärspråken ansågs orena och ur en rösthygienisk synpunkt olämpliga. ”Vulgärspråket var ett direkt utslag av okultur och skulle motarbetas” (Palmér 1967:32). Vulgärspråk och dialekt är dock två skilda företeelser då det ansågs att man kan skriva god litteratur på dialekt medan vulgärspråket står i motsats till kultur och god smak.
2.1.2 Dialekter och skolan
Enligt språkvetaren Sven O. Hultgren blir motsättningen mellan dialekt och standardspråk tydligast i skolsammanhang. Den lokala dialekten har ingen självklar hemortsätt i skolan och lärare rättar ofta dialektala förekomster inte bara i skrift utan även i tal (Einarsson 2009:151).
I Hultgrens undersökning visar det sig att många elever från Mora undviker att tala dialekt i skolan och då även under rasterna. I Malung har dialekten en högre status och där används dialekten mer under rasterna och i viss mån också i klassrummen. Det finns även ett mönster att lärare som kommer utifrån orten där skolan ligger på har en högre benägenhet att se dialekten som ett hinder. Einarsson beskriver hur det näst intill drivits kampanjer inom skolvärlden i Sverige i mitten av 1800-talet för att utrota dialekten i skolmiljön. Detta skapade även opposition bland eleverna som vägrade prata ”skollärarsvenska” och kunde utsätta varandra för hån om man försökte efterlikna läraren. I en studie gjord av Håkansson &
Johnson (1999) visade det sig att sex utav tolv lärare menade att elever med utpräglad dialekt hade sämre språkfärdighet än elever med mer regionalt färgat tal. ”Dialekttalarna var sämre på att stava och bygga meningar, tyckte de” (Einarsson 2009:153).
Dialekttalarna tillskrevs även en sämre förmåga att argumentera. Endast en av lärarna
ansåg att dialekten kunde vara en fördel i vissa sammanhang eftersom dialekten gav eleverna
ett större och mer nyanserat ordförråd. Läraren ansåg också att dialekttalande elever hade en
större förmåga att märka likheter och skillnader mellan svenskan och t.ex. danskan eller
tyskan. Den förklaring som lärarna själva gav, till att dialekttalande elever underpresterar var
att de eleverna kommer från ett lägre samhällsskikt. Eleven kan sakna ett tidigt möte med
7
texter i olika former samt saknar skrivträning vilket skulle kunna bero på att de kommer från ett mindre studiemotiverat hem. Dialektanvändandet kan även syfta till en solidaritetskänsla med den trakten där de ser sin framtid. Dialekten kan således vara ett tecken på att elever inte är inriktad på någon fortsatt utbildning. Einarsson menar att rent lingvistiskt skapar dialekten inga problem förutom att det kan vara svårt med stavningen i början om dialekten avviker kraftigt från ett skriftspråksnära uttal (2009: 155).
Petterson och Badersten ger i sin bok Språk i utveckling konkreta tips vänt mot hur lärare ska förhålla sig till dialekter och undervisning. Det anses viktigt att förstå innebörden av att de lokala talvanorna på en specifik plats utgör en stark gruppnorm. Detta måste läraren alltså känna till men samtidigt också söka vidga elevernas syn på olika dialekter och talvanor: ”Det är bra om läraren inser att han själv också känner sig hemma i vissa talvanor och står mera främmande för andra” (Petterson, Badersten 1977:227). Petterson och Badersten är dock noga med att poängtera att eleverna inte skall sluta upp med att tala sin dialekt men är dialekten så pass särpräglad att människor från andra delar av landet inte förstår den måste eleverna lära sig en språkvariant till.
2.1.3 Aktuella kursplaner för svenska
I kursplanen för Svenska A finner vi inget konkret som behandlar dialekter dock bör eleven känna till skillnaden mellan talat och skrivet språk vilket i sig själv omfattar att man är medveten om sitt eget dialektanvändande kontra det standardiserade skriftspråket.
Eleven skall kunna tillämpa grundläggande regler för språkets bruk och byggnad samt vara medveten om skillnader mellan talat och skrivet språk. (skolverket 2011 A)
I kursmålen för Svenska B finns däremot konkreta uppmaningar kring dialekter. Här bör alltså eleven ha kännedom och kunna göra egna iakttagelser kring språkliga skillnader som exempelvis dialekter:
Eleven skall kunna göra iakttagelser av och diskutera språkliga skillnader som exempelvis kan bero på ålder, kön, yrke, uppväxtort och bostadsort. (Skolverket 2011 B)
Eleven skall känna till några väsentliga drag i hur det svenska språket har utvecklats från äldsta tider till våra dagar.” (lpf94 kursplan Svenska B)
I kommentarmaterialet till kursplanen i svenska som går att beställa samt läsa på skolverkets
hemsida går följande direktiv att finna angående dialekter:
8
Språket är i ständig utveckling och det är svenskämnets ansvar att belysa detta och göra eleverna uppmärk- samma på hur språket förändras. Här ingår att studera dialekter, sociolekter eller andra varianter av talad svenska som kan belysa detta. (Skolverket 2011 C)
2.1.4 Tidigare forskning
I sin uppsats ”Genom språket markerar vi vår tillhörighet” undersöker Anna Johansson huruvida elever som pratar dialekt har en större benägenhet att stanna kvar på den ort de kommer från och hur de ser sig själva i en språkgemenskap präglad av sin hemort Sunne (Johansson 2006:27). Materialet hon använder består av intervjuer med åtta elever på Fryxellska skolan i Sunne vilket utgör ett underlag för en språksociologisk analys. I sitt resultat visar Johansson att hälften av de tillfrågade såg sin framtid i Sunne, medan den andra hälften såg sin framtid på annan ort. De tillfrågade som ser sig flytta i framtiden talar inte dialekt i någon större utsträckning och identifierar sig heller inte med orten. Det visar sig även att deras föräldrar inte har rötter i trakten, vilket spelar en roll i elevens val. Enligt Johansson krävs det något som binder individen till platsen som t.ex. släkt, familj eller vänner för att det ska finnas en identifiering och ett dialektanvändande.
Trots att de flesta i undersökningen är dialektala i sitt språkbruk är attityderna till den egna dialekten ganska skiftande. ”I de flesta fall är det en neutral bild som målas upp men också negativa liksom positiva attityder kring Sunne-dialekten figurerar” (Johansson 2006: 36). De som bor i tätorten kring Sunne är mer negativt inställd eller likgiltiga inför sin egen dialekt medan de från landsbygden är mer positiva.
Båda parter är överens om att det pratas ”grövre” och ”slarvigare” på landsbygden än i tätorten. Johansson tar även upp att detta kan vara sociolektdrag dvs. en lokal språkvariant som talas av en socialt avgränsad grupp mer än en geografisk skillnad (Johansson 2006: 37).
Ur ett genusperspektiv konstaterar även Johansson att dialektanvändandet är mer uttalat hos pojkarna än hos flickorna då pojkarna är mer medvetna om språkets sociala betydelse.
Tidigare forskning pekar på samma sak: män pratar mycket dialekt och använder sig av svordomar, vilket de associerar till maskulina drag som t.ex. tuffhet.
I sin uppsats ”Min dialekt är så yeee yeee wow wow” utför Britt Bertilsson och Erica
Levenius Frost en attitydundersökning hos gymnasieelever på två gymnasieskolor belägna i
Dalarna och i Västra Götaland. Totalt svarar åtta klasser på enkäten och resultatet visar att
ungdomarna i allmänhet har en positiv inställning till dialekt. Dock har eleverna från
9
Västergötland en mer positiv inställning till sin egen dialekt än vad eleverna från Dalarna har.
Frost och Bertilsson påpekar samtidigt att det är svårt att peka ut enskilda faktorer som grund för elevernas utveckling av den attityd de påvisar (Frost & Bertilsson 2010). Författarnas tes var från början att eleverna från Ovansiljan i Dalarna skulle vara mer stolta över sin dialekt pågrund utav de försök kommunen gjort för att implementera kännedom om den egna lokala dialekten i den kommunala skolplanen. Men resultatet av undersökningen visar att elever från en skola i Västra Götaland är mer stolta över sin egen dialekt än eleverna i Ovansiljan.
I Karin Wernerssons uppsats ”Tufft å veta hur man pratar” låter hon elever från Närke skriva på dialekt då avsikten att genom skrivandet få en mer kontrastiv språkundervisning.
Syftet med uppsatsen är således att låta eleverna känns sitt språk bättre genom att skriva på närkingsk dialekt. Frågeställningen centreras kring om eleverna löser problemet med att dialekten inte har ett standardiserat skriftspråk, vilka skrivkonventioner de använder sig av, samt vilka drag ut närkingskan som framträder (Wernersson 2006: 41). Wernersson upplever uppgiften som positivt mottagen vilket lett till intressanta texter med många dialektala drag.
Eleverna skrev texter som innehöll många bra transkriptioner från skriftspråk till skrivet talspråk. Något som fungerade mindre bra under studien var när eleverna själva skulle enas om stavningsprinciperna. Dessa blev mestadels slumpartade och hade svårt att se mönster i stavningen. Resultatet visar att eleverna inte fick några fördjupade grammatiska kunskaper, då de inte gjorde kopplingen själva mellan språklig undersökning av grammatik. För att detta ska lyckas anser Wernersson att undervisande lärare stöder dem i deras försök att konkretisera grammatiken (Wernersson 2006: 41: 53).
2.1.5 Attityder till dialekt
Slår man upp order attityd i Nationalencyklopedin kan man utläsa att en attityd innebär:
”Ett förhållningssätt, att visa sin inställning till något genom t.ex. kroppsställning eller kroppshållning.
Termen attityd används ofta för en varaktig inställning som har byggts upp genom erfarenheter och kommer till uttryck i att man är för eller emot något” (Nationalencyklopedin 2011).
Andersson delar upp svenskars attityd till dialekter i två mönster. Det första allmänna
mönstret utgår från att människor generellt sätt har en positiv attityd mot dialekter från nord
och väst medan en mer negativ attityd mot dialekter från syd och öst. Detta har testats ett
flertal gånger då människor fått kryssa i plus- och minus fält vid enkätundersökningar utan att
ha fått lyssna på dialekten innan. Man kan alltså slå fast att det finns stereotypa åsikter och
10
fördomar kopplade till dialekter som förbigår själva uttalet. Andersson menar att resultatet skulle blivit annorlunda om personerna i undersökningarna fått lyssna på dialekterna innan de svarat (Andersson 1999:139). I min enkätundersökning kommer dessa stereotypiska åsikter att testas då jag i sista frågan ber eleverna utföra just en sådan plus- och minus bedömning av dialekter utan att först lyssna på dem.
Det andra mönstret Andersson utgår ifrån är det egocentriska mönstret. Detta syftar till att vi generellt sätt tycker illa om granndialekter men sedan blir dialekterna bättre när vi kommer längre bort. Folk tycks även ha en viss schizofren inställning till den egna dialekten. En del gillar den och andra gillar den inte. Frågan som Andersson behandlar är hur dessa attityder kan ha uppstått. Han ger följande förslag på möjliga svar:
• Stereotypa åsikter: Bedöms människor som överlägsna, dryga eller snåla så är det troligt att dialekten ogillas. Om vi tvärtom ser människorna som glada eller käcka så är det troligt att dialekten uppskattas (Andersson 1999:141)
• Maktrelationer: Maktrelationer i samhället kan användas för att förklara såväl åsikter om människor som åsikter om dialekter. Exempelvis har en göteborgare mer att frukta från en stockholmare då de har mer inflytande och makt än vad t.ex. människor på Gotland har. (Andersson 1999:141)
• Egenkritik: Vi lär oss från skolan och även ibland från hemmet att riksspråket är något att sträva efter och att den egna dialekten är något sämre, trots att den egna dialekten är något som vi delar med andra i vår närmsta omgivning. Här ställs begreppen ”statusprincipen” mot ”samhörighetsprincipen” vinnaren i den här konflikten avgörs av faktorer av social, psykologisk och politisk natur (Andersson 1999:142).
• Misstro mot grannar: Denna misstro bygger på att grannstäder runtomkring den egna
orten talar annorlunda samt att man kommer i kontakt med varandra. Det är lättare att
störa sig på de som man har i sin omgivning och talar de då på ett annorlunda sätt är
det lätt att man skapar fördomar eller liknande. Oftast är det något speciellt drag i
dialekten som markerar vilken grupp talaren tillhör (Andersson 1999:142).
11
2.1.6 Götamål och värmländska
Till götamålen brukar man räkna centrum av Västergötland; därtill ansluter sig Dalsland, norra Småland (delar av Jönköpings län), sydvästra Östergötland. Också Värmland är snarast att räkna hit trots det i flera avseenden intar en särställning (Wessén, 1969:23). Att notera är dock att många västgötska särdrag tränger in över Värmland och västra Västmanland långt norrut. Några typiska kännetecken för götamålet:
• Västgötamålets vokalism smälter delvis samman med de sydligare dialekterna som t.ex. den sydsvenska sänkningen av i och y i långstavigare ord till e respektive ö vilket resulterar i att dricka blir ”drecka” och fisk blir ”fesk”. Man hör oftare e och ö där nordligare mål (och riksspråket) har bevarat i och y (middag – medda, mista - mesta, mycket – möe) Övergången uteblir framför nd, ng och nk: (binda- binna) och inträder framför ll (ld, lt) endast på ett trängre område (sill – sell, fylla – fölla).
• Öppet u eller öppet å istället för u motsvarande fornsvenskan (buske – bôske, gubbe – gôbbe, bruten – brôten)
• Slutet o i stället för u framför gg, kk, ng, nk (hugga – hogga, glugg – glogg, tung – tong, bunke – bonke)
Typiskt västgötskt är bruket av långt u för y (sy - su, dyr – dur, byta – bute, gryta – gruta).
Dialekten har även ändelsen ” – a” bevarat t.o.m. i plural som ”feskara” eller ”skräddara”.
Götamålen har även subjektsformen ”di” istället för ”de” (di kommer). Det götiska målet har i nyare tid knappast utövat något större inflytande på riksspråkets utveckling dock kan man finna en del språkdrag långt norrut, upp mot Mälardalen, och genom mellansvenskt talspråk har många ord med götisk ljudform upptagits i riksspråket (Wessén, 1969:29).
Här följer ett längre textexempel på västgötska från Kungslena socken:
”Där bodde dä ena…ena gumma, älle va en sa sejja, kalla Friska-Majja. Ho hette Majja-Frisk.
Hännes far va knekt å då bodde di upp i Enebakken. Senn s(å) tjöppte ho ena stôva älle böjjde här nere”. (Thelin, 2003:66)
I textexemplet ovan kan vi se exempel på hur vokalljudet e blir ä som i exempelvis ”älle”
”Hännes” och vi ser även subjektsformen ”di” istället för ”de”. Vi ser även exempel på hur
”sedan” blir ”senn” och hur ”hon” blir ”ho”.
Dialektgeografiskt hör Värmland till våra mer komplicerade landskap (Pamp 1978:88).
Detta grundar sig i enligt Pamp att värmländskan påverkats från så många olika håll som t.ex.
från norskan, nordsvenska och västgötska mål. I sen tid har målen också påverkats österifrån
12
och då främst från de mellansvenska målen (Pamp 1978:88). Det är därför svårt att ta fram några typiska värmländska drag då uttalen skiljer sig så mycket beroende på vart i Värmland man befinner sig. Här kommer dock några försök:
• Värmland hör till det stora sydsvenska dialektområdet där man vid stavelseförlängning i större utsträckning än i riksspråket förlänger vokalen (beck – bek, dropp – drôp, hetta – heet, vecka – veek)
• I andra fall har ett sydligt uttal av vokaler spritt sig bara till en större eller mindre del av landskapet som t.ex. i övergången av de korta vokalerna i och y till e respektive ö.
Framför ng som i ”sprenge” får vi i Karlstadtrakten till Arvika, medan gränslinjen för e i ”jeft” (gift) ”deske” (diska) skär av en större del av landskapet.
• Ett område i sydöstra Värmland tar del i den sydsvenska utvecklingen av a till å före gammalt mb och nd (lamm – lamb, brand – brånn, sand – sånn). Medan större delen av Värmland behåller a-uttalet framför ng förekommer det i östligt område ett uttal med å som i riksspråket.
• Norskans påverkan finner vi i de gamla bevarade diftongerna som är påtagliga i de norra delarna av Värmland. Äi-diftongen är ett exempel (ben – bein, sten – stein) och au-diftongen är en annan (gröt – grôut, öga – ôuge).
• Ett nordligt-västligt drag i vokalismen är försvagningen och ibland bortfallet av ändelsevokalerna (hästar – häster, kakor – kaker, tiggare – tiggere). I norra delar av Värmland finner vi även ”tvåtoppig” accent på den första vokalen där kasta, kastade, kastat blir kaast och där taket blir taak.
Här följer ett längre textexempel på värmländska från Hammarö socken:
”Dän stuga sôm Nils Svänssa bodde i, dän…dä va en gammel jetlaggå. Sôm di hade byggt ôm å ja minns från nä ja va pôjk…en kåmm in då tä Nils Svensson. Han var gammel han…han va flômkring åtti år då, när ja va en åtta nie år” (Thelin, 2003:61).
Typiska drag vi kan se i textexemplet ovan är hur vokalen o byts ut mot ô där orden ”som”
blir ”sôm” och ”om” blir ”ôm”. Vokalen a ersätts med e i ord som ”gammel” istället för
”gammal”. Vokalen e ersätts med ä som i ordet ”dän” istället för ”den”.
13
3. Metod
3.1 Val av metod
Mina frågeställningar i arbetet syftar till att försöka belysa gymnasieungdomars inställning till sin egen dialekt men också till dialekter i allmänhet. Metoden bygger på en enkätundersökning, där gymnasieelever från två olikas skolor i två olika län fått besvara ett antal frågor. De flesta frågorna innehåller färdiga svarsalternativ som lätt kan bearbetas kvantitativt. Dock har en del av de ställda frågorna en öppnare karaktär då de uppmanar informanten att svara utifrån sig själv. Här kan undersökningen sägas vara mer kvalitativt inriktad och kräver en annan typ av bearbetning.
3.2 Metodkritik
Enligt språkvetaren Per Lagerholm är det till fördel att använda sig av en enkätundersökning vid en attitydundersökning och detta för att få ett bredare resultat (Lagerholm 2004: 68). Den kvantitativa metoden i form av enkätundersökningar har dock sin begränsning i att frågorna har låsta svarsalternativ vilket begränsar informanten. Informantens valmöjligheter i svaret samt avsaknaden av möjligheten att ställa följdfrågor hör till metodens svaghet. A ttityder kan upplevas som svåra att mäta i flervalsfrågor då svaren grundar sig i den enskilde individens uppfattning och värdering (Patel & Davidson 2003:70). Enkätundersökningar kan även uppfattas som opersonliga och att de inte tas på allvar av informanten medan en kvalitativ metod som exempelvis en intervju är baserad på en dialog och ett samspel som kan leda till djupare förståelse samt att informanten känner ett större ansvar att svara seriöst.
3.3 Material
Jag har i min undersökning använt mig av enkäter som besvarats av fyra slumpmässigt valda
klasser på två olika gymnasieskolor i Värmland samt Västergötland. Enkäterna skickades till
en svensklärare på skolan som själv valde vilka klasser som skulle svara på frågorna utan min
inblandning. Enkäterna har anonymt besvarats och har sedan skickats tillbaka till mig för
analys. Jag har inte i något av fallen träffat de klasser som besvarat frågorna men dock bifogat
en kortare presentation av mig själv och syftet med undersökningen tillsammans med
14
enkäterna (se Bilaga). Dispositionen av enkäten syftar till att först en ge bakgrundsbild av elevens uppväxtmiljö geografiskt, föräldrarnas härkomst samt utbildningsnivå. Denna bakgrund är tänkt att tjäna som underlag för analysen av elevens egen dialektanvändning.
Vidare är enkäten utformad för att låta eleven reflektera kring sitt eget dialektanvändande både i hemmet, med vänner men också i skolan. Frågorna syftar även till att belysa attityder kring sin egen och andras dialekter och ger eleven en möjlighet att bedöma sin egen inställning till en viss dialekt genom rangordna den i förhållande till andra. En del av frågorna i enkäten är direkt hämtade från Bertilsson & Frosts undersökning som nämns i bakgrunden.
3.3 Informanterna
Totalt har 59 av 76 möjliga elever besvarat enkäten varav 25 var killar och 34 var tjejer. Tre av fyra klasser går första året på gymnasiet och en klass går tredje året. Eleverna i undersökningen ingår i Samhällsvetenskapsprogrammet inriktning Människa beteende, Samhällsvetenskapsprogrammet inriktning Webb media, Omvårdnadsprogrammet inriktning Samhällsvetenskap samt Elprogrammet. De två förstnämnda räknas som studieförberedande och de sistnämnda som yrkesförberedande. I studien kommer jag använda mig av programmens förkortningar för att underlätta läsningen. De förkortningar jag hänvisar till är således Smb1 för Samhällsvetenskapliga programmet inriktning människa beteende årskurs 1, Swm3 för Samhällsvetenskapliga programmet inriktning webb media årskurs 3, Opsp1 för Omvårdnad samhällsprogrammet årskurs 1 samt El1 för Elprogrammet årskurs 1. Smb1 och Swm3 är elever från Klaragymnasium i Karlstad som är en centralt belägen friskola med cirka 330 elever. Skolan har många elever som reser från många olika orter i Värmland och representerar många skilda dialekter. Opsp1 samt El1 är elever från Vadsboskolan i Mariestad vilket är en betydligt större skola med 1200 elever. Skolan är stadens enda gymnasium med elever från hela kommunen samt närliggande orter. Elevtantalet är jämt fördelat över klasserna förutom i Smb1 som är större klass på 22 elever.
3.4 Informanternas bakgrund
De tre första frågorna i enkäten har som uppgift att ge en bakgrundsbild av eleverna. Den
första frågan frågar efter om eleven alltid bott på den hemort som anges i enkäten eller om
eleven bott på någon annan ort innan. Fråga två gäller om elevens föräldrar bott på någon
annan ort tidigare och fråga tre föräldrarnas utbildningsnivå. Av figur 1 kan vi utläsa att i
15
klassen Smb1 från Karlstad var det 68 % som alltid bott på den hemort de nämnt i enkäten och i figur 2 ser vi att det är 54 % av eleverna i Swm3. I klasserna från Mariestad var det betydligt fler som alltid på den angivna hemorten och som vi ser enligt figur 3 är det 69 % av eleverna i El1och enligt figur 4 så är det hela 100 % av eleverna i Opsp1 som alltid bott på sin hemort.
Figur 1-4. Andelen gymnasieelever som bott kvar på sin hemort
Hälften av eleverna i Smb1 har minst en förälder som flyttat in från annan ort. I Swm3 var det lite fler än hälften med minst en förälder som är inflyttad från annan ort. I klasserna från Mariestad var det betydligt färre inflyttade föräldrar där enbart lite fler än en tredjedel i både Opsp1 och El1.
Angående föräldrarnas utbildningsnivå visar det sig att 68 % i Smbe1 har minst en förälder som läst på universitet eller högskola och 77 % i Swm3. I klasserna från Mariestad var det betydligt färre föräldrar med högre utbildning där El hade 62 % och Opsp1 55 %.
Sammanfattat kan vi se att det är färre inflyttade elever i Mariestad än i Karlstad. Om vi bortser från det uppenbara att familjer bosätter sig på olika platser runt i landet kan man även tänka sig andra anledningar till varför det är fler inflyttade på skolan i Karlstad än vad som framgår av enkäten. En anledning till detta kan vara att Klaragymnasium är en friskola där alla sökande till skolan behandlas lika i ansökningsprocessen till skillnad från kommunala skolor som prioriterar elever från den egna kommunen. Många av de som kommer in på
Smb1 Fig.1
Hemort Inflyttad
Swm3
Fig.2Hemort Inflyttad
El1 Fig.3
Hemort Inflyttad
Opsp1 Fig.4
Hemort
16
Klaragymnasium flyttar då till egen lägenhet i Karlstad och blir då inflyttade. Majoriteten av
informanterna i enkätundersökningen från Värmland bor på sin hemort och många pendlar in
till skolan. Dock är det då ett antal som nämnt ovan som flyttar in till Karlstad till egna
lägenheter. Vadsbogymnasiet i Mariestad är det enda gymnasiet på orten och det är vanligare
att eleverna bor kvar hemma och behöver inte flytta på sig. Gällande föräldrarnas
utbildningsnivå ser vi att det är fler elever på de studieförberedande programmen i Karlstad
som har minst en förälder som har en akademisk utbildning än vad vi hittar hos eleverna på de
yrkesförberedande programmen i Mariestad.
17
4. Resultat
4.1 Informanternas uppfattning om den egna dialekten
Som framgår av figur 5 anser 68 % av eleverna i Smb1 som anser att de talar med dialekt och enligt figur 6 är det 46 % i Swm3. Som framgår av figur 7 är det 46 % av eleverna i El1som svarar att de talar med dialekt och enligt figur 8 är det 27 % i Opsp1. Här skiljer sig alltså den egna uppfattning om sig själv som dialekttalare rätt kraftigt mellan regionerna.
Figur 5-8.Andelen gymnasieelever som anser sig tala med dialekt
Som vi ser i diagrammen ovan så anser eleverna på de yrkesförberedande programmen i Mariestad och då speciellt i Opsp1 att de inte talar dialekt. Trots detta påstående så har eleverna i klassen många egna exempel på dialektala uttryck de använder på en daglig basis.
På följdfrågan där eleverna får ge egna exempel på speciella ord, uttryck eller ljud som de använder svarar Värmlandseleverna från Smb1 och Swm3:
• ”Sch-ljud ”
• ”Gö istället för göra”
Smb1
Fig.5Dialektt alande Icke dialekt
Swm3
Fig.6Dialektt alande Icke dialekt
El1
Fig.7Dialekttal ande Icke dialekt
Opsp1
Fig.8Dialektta lande Icke dialekt
18
• ”Gu va gött”
• ”Körv mä brö”
• ”Drar ut på orden”
• ”Kortar av ord som hönt och höss”
• ”Höjer tonen i slutet på meningarna”
• ”Ord som gött och körv”
På samma fråga svarar eleverna från Västergötland i El1 och Opsp1:
• ”Börra höl”
• ”Gött”
• ”Lörsta istället för Lyrestad”
• ”Törrboda istället för Töreboda”
• ”Håller ut vokalerna”
• ”Mjölk med tjockt L”
Majoriteten av eleverna från Västergötland svarar att de pratar västgötska. Tittar man på eleverna från Värmland märker man genast att de gör betydligt fler avgränsningar i sina svar.
Här finner vi exempel som Vålbergsmål, Storforsmål, Karlstadmål, Sunnemål, Arvikamål och Degerforsmål.
På frågan om eleverna jämför sitt dialektanvändande med andra ungdomar anser 45 % i
Smb1 att de pratar mindre dialekt medan 36 % anser att de pratar med lika mycket och 18 %
anser att de pratar mer. I Swm3 anser 54 % att de pratar mindre medan 38 % anser att de
pratar lika mycket och 8 % mer. Hos eleverna i El1 är det 64 % som anser att de pratar mindre
medan 15 % anser att de pratar lika mycket och hela 31 % anser att de pratar mer. I Opsp1 är
det 64 % som anser att de pratar mindre medan 27 % anser att de pratar lika mycket och bara
9 % anser att de pratar med mer dialekt än andra ungdomar. Överlag kan vi se i tabellen att
eleverna från Västergötland anser sig prata mindre dialekt än andra ungdomar. I El1 finns det
dock en större splittring då denna klass är även den som procentuellt sätt har flest elever som
anser sig prata med mer dialekt.
19
Tabell1. Informanterna jämför sitt dialektanvändande med andra ungdomar
När eleverna ombads att beskriva sin egen dialekt med tre ord skrev eleverna från Värmland följande:
• ”Skön, avslappnad, ful”
• ”Bonnig, härlig, ren”
• ”Enkel, go, slött”
• ”Slarvig, fin, gnällig”
• ”Bäst, skön att lyssna på”
• ”Kortar av ord”
• ”Jämt gör bra”
• ”Glad och rolig”
• ”Soft och lugn
• ”Ful oh tråkig”
• ”Avslappnad, lättsam och tydlig”
På samma fråga svara eleverna från Västergötland:
• ”Tydlig, vacker och tung”
• ”Bäst, vackrast och coolast”
• ”Bonnig, ful och äcklig”
• ”Annorlunda”
• ”Svårt att föra sig förstådd”
• ”Bladad, udda och bonnig”
• ”Rolig, töntig och härlig”
• ”Normal inte jobbig”
• ”Töntig, härlig och normal”
• ”Ful och utstickande”
Tydligen råder en klar splitting i attityden kring den egna dialekten. Övrigt går det också se att båda regionerna har elever som anser att deras dialekt är ”bonnig”, ”rolig” och ”glad”.
Fråga 6 Mindre Lika Mer
Smb1 45 % 36 % 18 %
Swm3 54 % 38 % 8 %
El1 64 % 15 % 31 %
Opsp1 64 % 27 % 9 %
20
Gemensamt för eleverna i Värmland är att de anser att deras dialekt är avslappnad, lugn och lättsam medan det är svårare att hitta en gemensam nämnare hos eleverna i Västergötland.
På frågan hur eleverna känner för sin egen dialekt är det en överhängande majoritet hos eleverna i Smb1 som inte tänker på hur de talar, om de använder dialekt eller inte. Hos Swm3 är majoriteten stolt över sin dialekt och skulle inte vilja ändra sitt på grund av den. Vidare kan vi se att 18 % respektive 23 % i Smb1 och Swm3 inte har något emot den egna dialekten men försöker anpassa sitt tal om situationen kräver det. Ingen i Smb1 skäms för sin dialekt och så få 5 % skäms över den egna dialekten i Swm3.
Av eleverna i El1 tänker hela 70 % inte på hur de talar, om de använder dialekt eller inte och att det är procentuellt jämt fördelat mellan att de anpassar sitt tal och att de är stolta över sin dialekt. Ingen i klassen påstår sig skämmas över sin dialekt. Hos eleverna i Opsp1 kan vi se att 64 % inte tänker på om de talar dialekt eller inte och även här finns en jämn fördelning mellan anpassning av talet och att känna stolthet över som egna dialekten. Inte heller i den här klasen är det någon som skäms över den egna dialekten.
Tabell 2 Informanternas attityd till den egna dialekten
Sammanfattat kan vi utläsa att majoriteten av eleverna i Västergötland inte reflekterar kring sitt eget dialektanvändande. Det råder en jämnare fördelning mellan att eleverna känner stolthet och att de anpassar sitt dialektanvändande efter situationen hos eleverna i Värmland.
Endast 5 % av de tillfrågade eleverna skäms över sin dialekt och att de inte kan prata på något annat sätt.
Fråga 8 Stolt Anpassar Skäms/Talar så
lite dialekt som möjligt
Skäms/ Kan inte prata på något annat sätt
Tänker inte på
Smb1 22 % 18 % 0 % 5 % 55 %
Swm3 46 % 23 % 0 % 0 % 31 %
El1 15 % 15 % 0 % 0 % 70 %
Opsp1 18 % 18 % 0 % 0 % 64 %
21
4.3 Informanternas attityd till dialekter i allmänhet
På frågorna 9 till 13 efterfrågas elevernas generella attityd till dialekter och vikten av att bevara dialekter. På frågan om eleverna tänker på om andra talar dialekt svarar 86 % i Smb1 att de tänker på om någon talar dialekt och 77 % i Swm3. Hos eleverna i El1 är det 46 % som tänker på om den de möter pratar dialekt och 73 % i Opsp1. Här ser vi en skillnad mellan regionerna: eleverna i Värmland verkar betydligt mer medvetna och observanta på dialektanvändandet.
På frågan om eleven tycker bättre om någon annan dialekt än den egna visar det sig att cirka hälften av de tillfrågade eleverna i Värmland menar att det finns dialekter som de anser vara bättre än den egna. Den överhängande majoriteten av de som svarade ”Ja” på den här frågan ansåg att göteborgskan och norrländskan var den mest attraktiva dialekten. Även småländskan var populär tillsammans med några enstaka som gillade skånskan. På samma fråga svarar eleverna i Västergötland att 46 % att de anser att det finns en bättre dialekt än den egna och i Opsp1 är det 73 % . De dialekter som anses var mest populära hos eleverna i Västergötland hittar vi återigen göteborgska och norrländska. Dock hittar vi i EL1 en klar popularitet kring dalmålet och värmländskan. Även hos Ops1 hittar vi några som anser att värmländskan är bättre samt några enstaka som gillar skånskan. I den kommande fråga 23 fick eleverna möjligheten att rangordna dialekter mer specifikt, vilket jag kommer återkomma till.
I fråga 1 och 13 ställs frågan om vikten av att bevara dialekter och på den frågan svarar 55 % i Smb1 att det är det, medan i Swm3 svarar hela 85 % att så är fallet. I El1 är det överraskande ingen som svarar att det är viktigt att behålla dialekter medan det i Ops1 är 73 %. Här märks en tydlig splittring mellan klasserna i Västergötland. Som motivering till varför vi bör behålla dialekter anger eleverna från Värmland följande:
• ”Tråkigt om alla pratar likadant”
• ”Charmigt med dialekter”
• ”Man ska höra vart man kommer ifrån”
• ”Ger personlighet”
• ”För att behålla det unika”
• Det skiljer oss lite vilket jag tycker är bra”
• ”En del av kulturen”
• ”Lätt sätt att veta vart man är ifrån”
• ”Skapar samtalsämnen”
22
• ”En del av den man är”
På samma fråga motiverar eleverna från Västergötland följande:
• ”Alla kan lika gärna tala likadant” (Mot bevarande av dialekter)
• ”Då förstår alla varandra” (Mot bevarandet av dialekter)
• ”För då är alla olika och är den som man är”
• ”Jag tycker inte det känns viktigt att ha en viss dialekt men jag tycker inte man ska jobba bort
den”• ”Lättare att veta vart folket kommer ifrån”
• ”Det är roligt när man pratar lite olika”
• ”Det spelar ingen roll”
Hos eleverna från Västergötland och då framförallt i EL1 fanns det ett klart motstånd att bevara dialekter. Det var inte många elever som motiverade varför de tyckte så men några exempel går att läsa ovan. På frågan om hur viktigt det är att just elevens dialekt bevaras svarar 41 % i Smb1 att det är viktigt medan 46 % i Smw3. I El1 svarar konstigt nog 31 % att det är viktigt att just deras dialekt bevaras trots att de i frågan innan svarat att det inte alls är viktigt att bevara dialekter. I Opsp1 svarar 55 % att det är viktigt att just deras dialekt bevaras.
4.4 Informanternas relation till skolan och dialekter
I fråga 14 till 18 riktar sig fokus på dialektanvändningen i skolmiljön samt om eleverna fått någon undervisning kopplat till dialekter. På frågan om elevernas lärare brukar rätta elever som använder dialektala ord i tal och/eller skrift är det 27 % i Smb1 och 23 % i Swm3 som påstår att deras lärare rättar dialektala ord i tal eller skrift. En betydligt högre siffra hittar vi hos eleverna i Västergötland där det är 62 % av eleverna o El1och 73 % i Osp1 som svarar att läraren alltid eller ibland rättar dialektala ord i tal eller skrift. Till frågan fanns även möjligheten att kommentera i vilket sammanhang läraren rättar dialektala ord och här skriver eleverna i Värmland att det mestadels är i skrift, stavning och i uppsatsskrivning. Eleverna i Västergötland skriver att ”när man skriver som man pratar” eller ”i diskussionssammanhang”.
På frågan om eleven fått någon undervisning i den lokala dialekten svarar 95 % i Smb1 att det inte fått det. I Swm3 är det 62 % som påstår att de inte fått det även om nästan hälften påstår att de fått undervisning av dialekter under sin gymnasietid. Hos eleverna i El1 är det 85
% som inte fått det och i Opsp1 är det ingen som anser sig fått undervisning kring dialekter.
23
Hos de som svarade att de fått undervisning i Smb1 vad det under mellanstadiet medan det i Swm3 var under gymnasietiden. Även i El1 verkar undervisningen i dialekter ägt rum under låg- eller mellanstadiet och hos eleverna i Ops1 har det inte ägt rum alls. Tre av fyra klasser går i det här fallet i årskurs 1 vilket innebär att de läser Svenska A. Enligt kursplanen som redovisas i bakgrunden är det först i Svenska B som dialekter står med som ett konkret kursmål. Det är också i Swm3 som det procentuellt sätt är flest elever som påstår att de fått undervisning kring dialekter. Överraskande verkar hälften av klassen glömt av att denna undervisning ägt rum under Svenska B-kursen på skolan.
På frågan om eleven använder dialekt i klassrummet svarar 23 % att de aldrig använder det, medan resterande procent använder det alltid eller ibland. I Swm3 är det även här 23 % som anser sig prata utan dialekt i klassrummet medan resten anser sig använda dialekt sporadiskt eller alltid. I El1 är det bara 8 % som inte anser sig tala dialekt i klassrummet och i Opsp1 är det ingen som anser att de inte talar dialekt i klassrummet. Här finns alltså en markant skillnad mellan regionerna där eleverna i Värmland anpassar dialektanvändandet i klassrummet medan eleverna i Västergötland använder dialekt oftare.
Fråga 17 och 18 ställer frågan om det ska vara tillåtet för elever samt lärare att tala dialekt under lektionstid. Det råder en stark konsensus över regionerna att det ska vara fullt tillåtet för både lärare och elever att prata med dialekt. Endast ett fåtal procent svarar nej på den här frågan och då med motiveringen att ”man måste kunna förstå och höra vad läraren säger”.
4.5 Informanternas dialektanvändande i olika situationer
Fråga 19 till 22 avser att belysa elevernas dialektanvändande i olika vardagliga situationer. På frågan om hur många som använder dialekt i hemmet kan vi utläsa enligt tabell 3 att det är 41
% i Smb1 och 32 % i Swm3 som anser att de alltid använder dialekt i hemmet. Enligt tabell 3 kan vi även utläsa att i El1 är det 25 % som alltid talar dialekt i hemmet och i Opsp1 är det 38
%. Swm3 är den klass procentuellt sätt med flest antal elever om aldrig pratar dialekt i
hemmet.
24
Tabell 3 Antalet gymnasieelever som använder dialekt i hemmet Opsp1: 3 Ofullständigt ifyllda El1: 2 Ofullständigt ifyllda
Fråga 19 Alltid Ofta Ibland Sällan Aldrig
Smb1 41 % 0 % 27 % 18 % 14 %
Swm3 32 % 15 % 15 % 15 % 23 %
El1 25 % 25 % 25 % 17 % 8 %
Opsp1 38 % 25 % 0 % 25 % 12 %
Tabell 4 Antalet gymnasieelever som använder dialekt bland kompisar El1: 2 Ofullständigt ifyllda Opsp1: 2 Ofullständigt ifyllda
Fråga 20 Alltid Ofta Ibland Sällan Aldrig
Smb1 35 % 14 % 23 % 14 % 14 %
Swm3 31 % 15 % 23 % 15 % 15 %
El1 27 % 27 % 18 % 18 % 10 %
Opsp1 33 % 22 % 0 % 33 % 12 %
