Vems är kulturen? C-uppsats

Vems är kulturen?

Därför är resurssvaga unga underrepresenterade i den offentliga kulturens rum

Författare: Vilma Bäckström

C-uppsats

Abstract

Author: Vilma Bäckström Title: Whose is the culture?

The purpose of this study is to understand the lack of inclusion of young adults from resource-poor areas when it comes to public cultural institutions, e.g., visits to art exhibitions, theaters and libraries. Previous research has shown that the Swedish culture is socioeconomically divided when it comes to the cultural participation (Lundquist 2017;

Myndigheten för kulturanalys 2019; Magnusson & Wärnlöf Bové 2019). There are still inequalities – not all residents have the same opportunity to participate in cultural contexts.

With the help from six young adults from resource-poor areas in the city of Gothenburg, semi-structured interviews are held to evaluate the reasons of why the cultural participation is low. By applying key concepts from Pierre Bourdieu's (Bourdieu 1962 see Broady 1988) theory such as cultural capital and habitus, the findings suggests that there is a place-bound identity creation of the informants that not only creates their identity, but also limits them as individuals. Another key finding is that the multiethnic environment in these areas are also sociocultural conditions for participations in new contexts.

Additionally, the informants cultural capital turned out to be low, yet different for every informant of why their cultural participation is low.

Keywords: social aspects of cultural practice, cultural networks, living conditions, place identity, urban marginalization, social mobility, public cultural institutions and diversity

Förord

Jag vill börja med att tacka Dino Viscovi för den ärliga och trygga handledning du gett under examensarbetet, det är jag otroligt tacksam för. Det ska även sägas att den resan som sociologiprogrammet inneburit för mig har innefattat vägledande möten med en rad kompetenta och inspirerande personer, såväl lärare som klasskamrater – jag är evigt tacksam för tiden med er. Sedan vill jag även tacka nära och kära som stått ut med diverse humörsvängningar och bidragit med lite extra pepp, tålamod, middagsmat och städning under examensarbetets lite krokiga men minst sagt utvecklande väg.

Tusen tack!

Vilma

Innehållsförteckning

1. Inledning 1

2. Syfte och frågeställning 2

3. Tidigare forskning 3

3.1. Kulturvanor är socialt strukturerade ... 3

3.2. Segregationen påverkar på beslut- och handlingsutrymme ... 4

3.3. Hur social och geografisk tillgänglighet präglar deltagandet ... 4

3.3.1. Platsbundna grannskapseffekter ... 5

3.4. Därför är offentliga kulturverksamheters mångfaldsarbete betydelsefulla ... 6

3.5. Mitt bidrag till forskningsfältet ... 6

4. Teoretiska utgångspunkter 8 4.1. Innehav av kulturellt kapital reproducerar livsstilar ... 8

4.2. Habitus – individens ”invävda” val ... 9

4.3. Identiteten som platsförankrad ... 9

4.4. Kulturinvestering i relation till livschanser... 10

5. Metod och material 12 5.1. Urval ... 12

5.2. Tillvägagångssätt ... 13

5.2.2. Intervjuguide för sekundärinformanterna ... 15

5.3. Bearbetning av materialet ... 15

5.4. Etiska överväganden ... 16

5.5. Metodologiska överväganden ... 17

6. Resultat och analys – Livsvillkor präglar deltagande 18 6.1.2. Kulturen särskiljer sociala grupper ... 18

6.2. Det platsbundna identitetsskapandet ... 20

6.2.1. Platsbundenhet begränsar handlingsutrymmet i urbana rummet ... 22

6.3. Multietniciteter som kulturellt kapital ... 25

6.3.1. Förorter som sociokulturella föredömen ... 27

6.3.2. Homogenitet som medför exkludering ... 28

6.4. Låga kulturella kapitaltillgångar och livschanser ... 29

6.4.1. Slang som språkbruk ... 29

6.4.2. Distans till att bruka kultur av egenintresse ... 30

6.5. Kulturens sammanhang – övergångens ambivalens ... 32

6.5.1. Kulturverksamhetens geografiska placering - skilda budskap ... 32

6.6. Kulturella intressen som inte utövas i kulturella sammanhang ... 34

7. Sammanfattning och diskussion 36 7.1. Självkritisk diskussion ... 38

7.2. Vidare forskning ... 39

Litteraturöversikt 41

Bilagor

1. Inledning

Inom det sociologiska fältet finns en historia av att studera klasstillhörighetens betydelse för kulturkonsumtion – det vill säga möjligheter att ta del av film, scenkonst, musik, dans, litteratur, arkitektur, bild, form, design samt kulturmiljöer. Harald Swedner (1971) som myntade begreppet “finkultur”, studerade under 60-talet deltagarfrekvensen hos svenska kulturella institutioner och fann då ett mönster – kulturen visade sig vara socioekonomiskt uppdelad. Besök på konstutställningar, teatrar och bibliotek kunde i hans studie härledas till en traditionellt borgerlig livssituation och dess framväxt inom arbetarklassen gick i en långsam takt.

Idag finns en vilja i det svenska samhället att kulturdeltagande ska vara för alla. Det framgår bland annat i de kulturpolitiska målen som övergripande lyder: ”Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitét ska prägla samhällets utveckling” (Prop. 2009/10:3.). Enligt flera nyligen publicerade kvantitativa studier som undersökt kulturdeltagande ser det däremot inte ut så idag – alla invånare har inte samma möjlighet att delta i kulturella sammanhang (Lundquist 2017; Myndigheten för kulturanalys 2019; Magnusson & Wärnlöf Bové 2019). Studiernas resultat visar mer ingående på att en persons socioekonomiska och geografiska situation påverkar dennes kulturella deltagande samt kulturella inriktning, det vill säga om personen ägnar sig åt finkultur, mainstreamkultur och/eller internetbaserad kultur. Individens innehav av resurser har visat sig vara den främst avgörande faktorn för kulturell inriktning (Myndigheten för kulturanalys 2019). Med resurser åsyftas i detta sammanhang tillgången till utbildning, boende, kultur- och fritidsmiljöer, sysselsättning samt hälsovård (Lundqvist 2017). Relativt få studier på det sociologiska forskningsfältet har med ett kvalitativt perspektiv undersökt vad som bidrar till de kvantitativa resultat som ovan presenterats (Lundqvist 2017). Med det sagt kommer denna studie ta avstamp från publicerade kvantitativa resultat för att vidare följa upp dessa med en fördjupande analys där subjektiva tolkningar av en social verklighet tas i beaktning med syfte att skapa en ökad förståelse för resursers inverkan på kulturdeltagande.

2. Syfte och frågeställning

Syftet med denna studie är att förstå hur den sociokulturella miljö som unga växer upp i, påverkar deras benägenhet att delta i offentlig kulturverksamhet. Undersökningens sociologiska problem är att söka svar på orsakerna bakom bristande inkludering av unga från resurssvaga områden. För att få fördjupad förståelse för dessa orsaker kommer studien inrymma subjektiva tolkningar av individer från resurssvaga områden.

Den frågeställning som studien ämnar besvara är följande:

• Hur kan man förstå offentliga kulturverksamheters underrepresentation av unga från resurssvaga områden?

3. Tidigare forskning

Detta kapitel ger en redogörelse för forskning som behandlar kulturkonsumtion i relation till social strukturering, segregation och social samt geografisk tillgänglighet. De utvalda studierna ger en övergripande bild av sociala faktorers inverkan på individers kulturdeltagande. Avslutningsvis redovisas forskningsunderlag relaterat till offentliga kulturverksamheters arbete med mångfald. I denna del uppmärksammas vilka svårigheter som finns med arbetet men även åt betydelsen av att fortsätta med det.

3.1. Kulturvanor är socialt strukturerade

Att studera kulturkonsumtion i förhållande till social struktur har varit fokus för en rad nationella studier inom kultursociologin. För att få kännedom om vem som utövar vilken kultur och varför, behövs kunskap om kulturella vanor både när det gäller vilka kulturaktiviteter som är vanligast förekommande men också under vilka omständigheter människor möts genom kultur. Flera av studierna som genomförts på området har således påvisat sociala gruppers uppdelning gällande kulturkonsumtion, däribland en studie genomförd av Myndigheten för kulturanalys som undersökt kulturvanor hos den svenska befolkningen (Myndigheten för kulturanalys 2019). I studien fastställs att kulturkonsumtion är socialt strukturerat och resultatet visar på sociala skillnader när det gäller vem som tar del av kulturaktiviteter och i vilken omfattning. Olika kulturella inriktningar såsom finkultur, mainstreamkultur och internetbaserad kultur visar sig konsumeras av skilda publiker. Den främst avgörande faktorn till detta kan i den svenska befolkningens fall härledas till individens tillgångar av resurser, det vill säga tillgången till utbildning, boende, kultur- och fritidsmiljöer, sysselsättning samt hälsovård (Lundqvist 2017). I en senare genomförd undersökning av kulturvanor påvisas att utbyte av kulturellt deltagande och intresse, generellt förs i socioekonomiskt olika grupper och i avgränsade sammanhang (Myndigheten för kulturanalys 2017). Med det menas att aspekter som geografiska platser och socioekonomiska villkor, skapar skillnader i vem som deltar i en viss kulturell aktivitet och hur dessa erfarenheter delas med andra. När dessa resultat vidare följs upp i en fördjupande studie konstateras det att geografiska skillnader bör vara ett

centralt område för analys eftersom det på denna punkt finns skillnader i befolkningens tillgänglighet till kulturella verksamheter (Myndigheten för kulturanalys 2019).

3.2. Segregationen påverkar på beslut- och handlingsutrymme

I ovanstående forskningsgenomgång framgår att kulturdeltagande påverkas av sociala strukturer. Det kan följande vara angeläget att tala om segregationens påverkan på individens besluts- och handlingsutrymme. I en studie av Petra Sundlöf (2008) undersöks bostadsomgivningens betydelse för bland annat ungas sysselsättning och i den framgår att bostadsmiljön påverkar livsval. Studien som genomförts i Stockholmsregionen visar att det förekommer så kallade grannskapseffekter vilka ger vissa individer mer gynnsamma möjligheter än andra. Det här beskrivs som en direkt konsekvens av omgivningens resurser – finns det gott om resurser i det område ungdomen är bosatt ger det fördelaktiga framtidsförutsättningar, och tvärtom. I Jämlikhetsrapporten från 2017 konstateras att liknande företeelser även förekommer i Göteborgs stad. I jämförelser mellan stadens mest resurssvaga områden (Bergsjön, Södra Angered, Norra Angered, Västra Biskopsgården och Nya Frölunda) respektive stadens mest resursstarka områden (Stora Sigfridsplan, Södra Västkusten och Torslanda), framträder skilda livsvillkor mellan unga göteborgare.

Enligt rapportens resultat påverkar dessa skilda livsvillkor faktorer som graden av tillit, social isolering, eftergymnasial utbildning. Dessutom var det sociala deltagandet större ju högre social position individen hade och tillgängligheten till offentliga rum för fritid lägre i socioekonomiskt svagare områden. Med utgångspunkt från dessa resultat formulerades ett antal olika framtida behov. Dessa är att få större kännedom om hur social delaktighet ser ut och fördelas i Göteborg och hur tillgängligt kulturutbudet är i stadens olika områden.

Stadens platser för kultur anges vara särskilt väsentliga att studera i en mer djupgående analys eftersom tillgång till fritid och kultur framgår vara viktiga komponenter för att stärka jämlikheten (Lundquist 2017).

3.3. Hur social och geografisk tillgänglighet präglar deltagandet

På den svenska politiska arenan finns en vision som är att tillgängliggöra kultur så den kan konsumeras av alla (Prop. 2009/10:3.). För att det ska vara möjligt behöver såväl mentala

som fysiska barriärer kartläggas och förstås. Josefine Magnusson och Klara Wärnlöf Bové (2019) har studerat tillgänglighet av kultur relaterat till socioekonomiska och fysiska hinder i Västra Götalandsregionen. Med utgångspunkt i frågan “Är kulturen tillgänglig för alla?” visar deras studie att geografisk placering av kulturella besöksmål var mest betydande för antal besök och att kulturen därmed behöver finnas överallt – om det ska vara möjligt för alla att konsumera den (Magnusson & Wärnlöf Bové 2019).

3.3.1. Platsbundna grannskapseffekter

Enligt Relph (1976) är den geografiska platsen relevant att ta i beaktning för att förstå en individs identitet och mänskliga existens. Relph talar om platsbundna emotioner och att det kan vara nödvändigt för en individ att känna platsbunden kontinuitet.

Identitetsskapande kan därmed förstås ur den platsförankring en individ känner till sitt grannskap, om det är så att platsen innebär en kontext med viktiga relationer som stärker förmågan att skapa en framtid (Relph 1976). Den platsbundna kontinuiteten kan både ha positiva och negativa konsekvenser. Danielle Van der Burgh (2006) som undersökt barns aktionsfält i en segregerad miljö, menar att många svenska städer är boendesegregerade vilket bidrar till att sociala grupper delas upp i områden som får olika karakteristik – socialt, etniskt och demografiskt. Det är då framför allt den sociala miljön i området där ungdomarna har vänner, går i skolan och utövar fritidsaktiviteter, som skapar utgångspunkten för deras aktivitet i det urbana rummet. Van der Burgh menar därför att ungdomars beteenden påverkas av grannskapseffekter i bostadsområdet vilket kan ge både positiva och negativa effekter. Negativa grannskapseffekter blir synliga när områden som är koncentrerade med hög grad av resurssvaga invånare medför negativa konsekvenser för individens möjligheter i framtiden (Widgison 2013). De negativa effekterna blir också närvarande då ekonomiskt och socialt svaga hushåll tenderar slutas upp i områden som präglas av anonymitet, otrygghet, bristfällig kommunikation och service. Ett problem med de åtskilda sociala grupperna är därför sammanfattningsvis att de får påverkan för individers livsvillkor och delaktighet i det urbana rummet (Magnusson 2001).

3.4. Därför är offentliga kulturverksamheters mångfaldsarbete betydelsefulla Cecilia Ferm Thorgeresen (2014) betonar i sin studie vikten av offentliga kulturverksamheters mångfaldsarbete och menar att en individs deltagande i samhälleliga och politiska sammanhang gör denne tydlig för såväl sig själv som för omgivningen. Det handlar då inte enbart om att delta utan också om att känna sig delaktig, att få bli mottagen och att få bli responderad på i offentliga sammanhang. Resonemanget framhäver betydelsen av att undersöka orsakerna bakom det bristande kulturdeltagandet bland vissa sociala grupper, då deltagande kan ha betydande effekter för gruppen och individen. Klara Tomson (2017) vid Myndigheten för kulturanalys har i sin tur studerat hur offentliga kulturverksamheter arrangerar sitt integrationsfrämjande arbete och formulerade därefter önskvärda politiska åtgärder enligt följande: 1) mångfaldsuppdragets inriktning och fokusområden behöver tydliggöras, 2) de organisationer som ska utföra politiken behöver etablera stödstrukturer och 3) genomförandet behöver främja samverkan.

År 2018 genomförde regeringen en satsning vid namn Kreativa platser (Statens kulturråd 2018). Syftet var att genom bidraggivning ge ökad möjlighet för alla i samhället att ta del av konst och kultur av hög kvalitet. När satsningen utvärderades kunde det konstateras att satsningens analysunderlag var bristfälligt och att det saknades reflektioner kring orsaker bakom bristande delaktighet hos vissa sociala grupper inom kulturaktiviteter (Myndigheten för kulturanalys 2019).

Med utgångspunkt från den tidigare forskning som presenterats i detta avsnitt kan det motiveras att arbetet med tillgänglighet och deltagande kan ha stor effekt för den enskilda individen, samtidigt som det systematiska arbetet i praktiken inte alltid lyckas.

3.5. Mitt bidrag till forskningsfältet

Litteraturöversikten visar sammanfattningsvis att deltagande i kulturverksamhet skiljer sig beroende på en individs innehav av resurser. Dessutom visar översikten på att social och geografisk tillgänglighet påverkar individens möjlighet att konsumera kultur.

Forskningsresultaten är främst av kvantitativ art vilket å ena sidan är en fördel då det ger en kartläggande bild av det område som är relevant för denna studie, å andra sidan ger resultaten ingen möjlighet att få en djupgående förståelse för mer komplexa faktorer såsom som de bakomliggande orsakerna till ett icke-deltagande i kulturverksamhet.

Sammantaget menar jag med utgångspunkt från den totala forskningsöversikten att kulturkonsumtionen inom offentlig verksamhet, trots kulturpolitiska visioner och arbete gällande mångfaldig inkludering, ej är jämlikt fördelad mellan människor med olika bakgrunder och förutsättningar. Varför det är så kan däremot inte besvaras i en svensk kontext med utgångspunkt från tidigare publicerad sociologisk forskning. Med anledning av att de kvantitativa forskningsresultaten ger underlag för att segregationen har betydande effekter för individers handlingsutrymme, anser jag det vara väsentligt att tolka subjektiva uppfattningar av kultur hos de som enligt kartläggningen är underrepresenterade – unga från resurssvaga områden.

4. Teoretiska utgångspunkter

Detta avsnitt omfattar de sociologiska teorierna som används för att förstå och tolka studiens empiriska material. För att förklara studiens problem används sociologen Pierre Bourdieus teori om kulturellt kapital och habitus. Teorin om emotionssociologi om platsens betydelse och livschansbegreppet kommer också att användas som stöd.

4.1. Innehav av kulturellt kapital reproducerar livsstilar

I utgåvan kulturens fält formulerar Donald Broady (Bourdieu 1962 se Broady 1988) delar ur Pierre Bourdieus kultursociologi som utgör ett lämpligt bidrag till denna studie. Där framgår där att Bourdieu myntade teorin om kulturellt kapital i början på sextiotalet.

Bourdieu menar att “kultur” är nära knuten till makthierarkier i samhället och syftar då på den dominerande och legitima kulturen som i allmänt tal kallas “finkultur”. Innebörden av kulturellt kapital är att veta så pass mycket om t.ex. kultur, samhällsfrågor och språkets betydelse att det är möjligt att behärska deltagande inom institutioner. Denna form av kapital är främst närvarande hos individer och deras sociokultur; i deras erfarenheter, intellekt, sätt att tänka, handla och prata. Om en individ innehar kulturellt kapital kan den alltså med lätthet delta i kulturella institutioner (Bourdieu 1962 se Broady 1988). Med det sagt erbjuds individer med kulturella kapitaltillgångar andra möjligheter i livet än de som saknar detsamma. För att ur ett kultursociologiskt perspektiv förklara huruvida ungas uppväxtmiljöer får betydelse för framtida livschanser blir det aktuellt att förstå den sociala reproduktionen av kulturellt kapital (Jönsson, Trondman, Arnman & Palme 1993).

Individens, familjens eller klassens uppfattning av konst, mat, musik och litteratur skapar gemensamma mönster och reproducerar olika livsstilar. På så vis kan sociala klassers tillgång till eller avsaknad av det kulturella kapitalet relateras till samhällets dominsansförhållanden – de som behärskar kulturen existerar också i legitimerade och erkända institutioner, konsthallar och böcker. Om samhällets överordnade grupper har som avsikt att inkludera eller informera underordnade grupper gällande den legitima kulturen, finns då en risk att det framkallas “kulturell skam” om de underordnade inte upplever sig känna till de rätta tillgångarna (Jönsson m.fl. 1993). Det finns vidare en risk att den

kulturella skammen förhöjs när unga informeras om något som ligger utanför deras för- givet-tagna verklighet (livsstil, smak, kapital).

4.2. Habitus – individens ”invävda” val

Individen tillägnas en social ordning genom att närvara i sociala miljöer och står därför inte som enskilda bärare av strukturer i samhället (Jönsson m.fl. 1993). En individs sociala ordning finns bland annat i dennes tanke- och handlingsramar och formar livsstil, smak och praktiker. Det innebär att denne omedvetet gör vissa val och utesluter andra – Bourdieu beskriver det som “invävt” i individens habitus. Enligt Bourdieu kan habitus även liknas vid klasshabitus eftersom det med sin strukturerande effekt är resultatet av människors skilda livsvillkor. Habitus är med det sagt individens handlingar, smak och livsstil omsatt i praktiken och det är utifrån det en individ socialiserar och förstår sin sociala verklighet. Habitus påverkar individen att omedvetet göra val att delta i institutioner och medverkar även med kompetensen som möjliggör det praktiska bemästrandet av det valet (Jönsson m.fl. 1993).

4.3. Identiteten som platsförankrad

Begreppet plats grundar sig i urbansociologin men har utvecklats ytterligare inom kulturgeografin och har en såväl geografisk som social betydelse gällande människors orientering – att förstå sin plats (Widgison 2013). En plats av platser skulle kunna påverka tankar, handlingar och känsloliv och därmed vara socialt reproducerande. Platsen blir då en intim upplevelse nära kopplad till individers inre liv. Som ett exempel innehåller uttrycket “There is no place like home” mening och erfarenheter kopplat till en specifik miljö medan “We live in a space” snarare pekar på ett abstrakt och mindre personligt objekt. Den här skillnaden i betydelse kan med språket vara föränderlig utifrån vår syn på platsens invånare. Hur definieras då en plats? De resurssvaga områdena där denna studies empiri är insamlad kan även påstås vara spatialt avskilda från stadens resterande delar även gränserna inte är självklara. Platsernas gränser kan snarare förstås i relation till andra platser och skapade av maktkamp – hur förorten representeras respektive hur centrum representeras (Widgison 2013). För en fördjupad förståelse av plats som begrepp blir det

även relevant att beskriva platsidentitet. Människors kulturella och personliga identiteter kan vara intimt kopplade till platsens identitet – i platsens sociala geografi kan ett identitetsarbete vara placerat. Företeelsen kan förstås med begreppet ”empatisk insider”

som innebär att en individ värdesätter lokalsamhällets/platsens sociala liv och kulturella betydelse samt talar i termer av hembygd (Raban 1974).

I städer går det att tala om en komplex relation mellan mjuka och hårda ämnen där de hårda hänvisas till vägar och byggnader som inramar invånares liv, medan de mjuka syftar till de individuella upplevelserna av miljön. För att exemplifiera detta kan en besökare i ett resurssvagt område uppleva miljön som dyster och uppradad med likformiga höghus gata efter gata medan det för en boende kan vara en by med olika små världar förknippad med intima upplevelser (Raban 1974). För att förstå de sociala värdena på en plats menar John A. Agnew (1987) att man behöver se till objektiva makroperspektiv och även platsens personliga, lokala identitet.

4.4. Kulturinvestering i relation till livschanser

Max Weber har definierat det sociologiska begreppet livschans som ett sätt att förklara dess relation till individers klasstillhörighet. Livschanser i den benämningen är möjligheterna att förverkliga såväl sig själv som sina intressen utifrån sin sociala situation (Branthe & Fasth 1982). Faktorer som vem en individ är i nuet, hur rådande livsvillkor och bakgrund ser ut samt var man ser sin framtid, förklarar existerande livschanser. Ett aktuellt exempel är att en stor majoritet av arbetarklassen i det svenska samhället riskerar att reproduceras, det vill säga förbli arbetarklass (Ahrne, Ekerwald & Leifsrud 1985).

Möjligheten att beskåda konst och delta i kulturupplevelser samt ens grundläggande levnadsvillkor kan härröras till människors livschanser. För att återkoppla till det tidigare beskrivna begreppet kulturellt kapital blir det klart att investering i olika grad av kulturellt kapital erbjuder individer varierade livschanser. Att studera livschansbegreppet kvalitativt och på så vis involvera subjektiva faktorer är av vikt eftersom verkligheten ofta förekommer socialt definierad inom den egna individen – därför bör en undersökning som den här inrymma individers personliga tolkningar av begreppet (Jönsson m.fl. 1993).

De teoretiska utgångspunkter som presenterats ger sammanfattningsvis förklaringar till hur en individs relation till kreativitet, kultur och skapande är socialt strukturerad. De teoretiska begreppen bedöms vara viktiga att använda för att skapa djup och förståelse för denna studies innehåll och analytiska poäng. Det kulturella kapitalet som enligt Bourdieu är invävt i individens habitus kan användas för att ge förståelse åt huruvida deltagande inom offentlig kulturverksamhet känns naturligt eller opassande. Att använda platsbundenheten och dess eventuella effekter är betydande sett till den tidigare forskningens presentation av huruvida barns aktionsfält styrs av grannskapseffekter i området – det vill säga för att förstå deltagande inom offentlig kulturverksamhet behövs också förståelse för emotioner och social förankring till platsen varifrån individen härstammar. Slutligen anses de teoretiska resonemangen om den strukturellt sociala reproduceringen av individens livschanser, ge förståelse för hur olika sociala grupper erbjuds skilda möjligheter att förverkliga sig själva utifrån rådande samhällelig livssituation. Sammanfattningsvis ger de utvalda teorierna möjlighet att förstå och synliggöra hur individers upplevelser, uppfattningar och handlingar i en nuvarande livssituation kan påverka potentiella förekommanden i framtiden. Vidare bidrar de teoretiska ramarna till att fästa blicken på huruvida individen upplevs vara formad av sin sociala och kulturella situation och i nästa led söka förklaringsunderlag för dennes deltagande i kulturinstitutioner igår, idag och imorgon.

5. Metod och material

Denna studie har genomförts med en kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer då studiens problem anses kunna förklaras ur den sociala verklighet som är intimt förankrad hos den egna personen. Om problemet istället undersökts med exempelvis enkäter hade mer djupgående betingelser i individens livsvärld troligen exkluderats.

Studien fokuserar på att uppmärksamma individens sätt att tala om sig själv och sina livsvillkor för att förstå huruvida denne ser sig som en deltagare respektive icke-deltagare i en offentlig kulturverksamhet.

5.1. Urval

I denna studie har det bedömts vara relevant att intervjua två olika informantgrupper, huvudinformanter och sekundärinformanter, för att skapa möjlighet att förstå vilka faktorer som ligger bakom underrepresentation av resurssvaga unga i offentlig kulturverksamhet. Syftet med två olika informantgrupper var att inkludera olika parters perspektiv på situationen i studien och därmed fånga upp nyansering och komplexitet (Dalen 2019). Vid materialinsamlingen genomfördes ett avsiktligt urval eftersom det var nödvändigt för informanterna att ha en viss typ av information och erfarenhet för att vara relevanta för studiens forskningsfråga (Yin 2018). Sammantaget utgörs empirin i denna studie av intervjumaterial med totalt tio personer. Sekundärinformanterna inkluderar kulturanställda från ett kulturhus som upplevt lågt deltagande av gruppen unga från resurssvaga områden. Gruppen utgörs av anställda på Göteborgs kulturförvaltnings offentliga kulturhus “Frilagret” som varit ett rum för ung kultur sedan år 2012.

Verksamheten bedömdes vara relevant för studien med anledning av att de etablerat stödstrukturer för att skapa en mer mångfaldig inkludering bland deltagarna i verksamheten (Arrosamena Mellgren, Gencoglu & López Izquierdo 2018). Fyra kulturanställda kontaktades baserat på deras arbetsuppgifter, vilka alla var kopplade till extern kommunikation med unga och mångfaldigt inkluderingsarbete.

Huvudinformanterna består av unga från resurssvaga områden och anses som väsentliga att involvera i studien då det med utgångspunkt i den teoretiska förankringen och tidigare

forskningen påvisats att ungas innehav av resurser ger effekter för framtid och livschanser.

Denna urvalsgrupp kommer benämnas som huvudinformanterna eftersom de utgör grunden för större delen av studiens analys. De kriterier som valdes vid urvalet av huvudinformanterna var att personerna skulle ingå i det offentliga kulturhusets målgrupp, individer mellan 13–30 år, och härstammade från ett av Göteborgs mest resurssvaga områden. Vidare kontaktades därför sex unga mellan 16–26 år från tre olika resurssvaga områden. Studiens geografiska urval avgränsades till Göteborg och motiverades med vetskap om stadens socioekonomiskt segregerade tillstånd där barn växer upp under skilda livsvillkor (Lundquist 2017).

Då studiens urval består av tio personer vilket kan betraktas som ett litet urval, kan studiens generaliserbarhet bedömas vara begränsad. Med andra ord är resultatet inte med säkerhet tillförlitligt att överföra till andra grupper än de som inkluderas i studien (Dalen 2019).

Eftersom det empiriska materialet utgörs av individuella berättelser och tolkningar finns det ingen garanti till återanvändning, det blir snarare upp till den som tar emot informationen att avgöra om resultatet är överförbart till en annan forskningssituation.

Däremot är empirin teoretiskt informerad och förankrad i relation till tidigare forskning, vilket ökar möjligheten att generalisera resultatet. De beskrivningar som ges i studien styrs i relation till det som tidigare åstadkommits på området vilket gör att dem blir betydligt mer överförbara än det kanske upplevs sett till det lilla urvalet.

5.2. Tillvägagångssätt

Att genomföra en intervjustudie är en procedur i flera steg som involverar olika val och överväganden (Dalen 2019). Innan intervjuguiderna användes för informantgrupperna genomfördes provintervjuer. Därefter justerades guiderna till det som bedömdes vara lämpliga intervjuguider (Dalen 2019). När informanterna godkänt sitt deltagande bestämdes intervjuplats i samråd med dem. För huvudinformanterna fanns kravet att det skulle vara en neutral och ostörd plats utan koppling till det offentliga kulturhuset eftersom det hade kunnat påverka svaren. För sekundärinformanterna föll det naturligt att intervjuerna ägde rum på en ostörd plats inom kulturhuset. Båda informantgrupperna fick

förfrågan om det gick bra att spela in intervjuerna varav alla godkände det. Den information huvudinformanterna fick innan intervjun var att frågorna skulle beröra upplevelser av att vara ung i Göteborg. Förberedande information delades ut i så låg grad som möjligt för att minska möjligheten till förberedelser som i sin tur kunnat påverka informanternas svar. Det bör ändå tas i beaktning att det alltid finns risker att informanter inte ger fullt ärliga svar vilket innebär att det som sägs i intervjuer inte garanterat är det som sker i verklighetsbaserad praktik (Dalen 2019). När huvudinformanterna intervjuades blev det i vissa fall nödvändigt att förenkla frågor och begrepp under intervjun då intervjuguidens språk upplevdes vara för avancerat och formellt. Därmed kunde frågorna variera mellan dem och det var därför av vikt att noggrant transkribera alla intervjuer och bearbeta materialet ord för ord.

Personrelaterade uppgifter såsom namn, anställning, sysselsättning och känslig information, har tagits bort och namnen har ändrats till kodnamn för att säkra informanternas anonymitet (Dalen 2019). Intervjuerna varade i 30–60 minuter och gav 135 sidor text samt 43 327 ord.

5.2.1. Intervjuguide för huvudinformanterna

I huvudinformanternas intervjuguide förekom ett antal utvalda teman: sociokulturell livsvärld, kartläggning av önskat aktionsfält och uppfattning av offentligt kulturhus i centrala Göteborg. Det förstnämnda temat behandlade bakgrundsfrågor såsom upplevelser i uppväxten men även sociala relationer, fritidssysselsättning och aktuella mötesplatser idag. I temat ingick även frågor om uppfattningen av begreppen kultur, kreativitet och skapande samt eventuella sammanhang för det. Begreppen kreativitet och skapande syftar till individens förmåga att ur eget konstnärligt, tekniskt eller vetenskapligt intresse skapa något nytt – exempelvis skapa ett musikstycke som kan spelas upprepade gånger. Yrken som inrymmer de olika formerna av kreativitet kan vidare vara poet, författare, forskare, opinionsbildare eller ingenjör (Florida 2006). Det andra temat gav informanterna möjlighet att utifrån begreppen “lokal”, “utbud”, “café”, “besökare”, “personal”, “plats”

och “välkommen” fritt utforma en önskad aktivitetsplats att besöka under sin fritid. Det

sistnämnda temat behandlade det offentliga kulturhuset i centrum. Eftersom det fanns i åtanke att flera av intervjupersonerna eventuellt inte skulle ha kännedom om kulturhuset skapades två intervjuguider – en för de med kännedom och en för de utan kännedom.

Anledningen till att det temat placerades sist i intervjuguiden var att minska risken att svaren anpassades efter en given verksamhet, eftersom intervjuns materialinsamling då blivit snävare och i någon mån exkluderande sett till ungas olika livsvärldar.

5.2.2. Intervjuguide för sekundärinformanterna

Den guide som skapades för de informanter med anställning på ett offentligt kulturhus berörde teman kopplade till deras arbete med mångfaldig inkludering. Dessa teman var motivation i arbetet, rekryteringsprocesser och metoder för dialog samt dokumentation.

Det förstnämnda temat behandlade frågor om vad som främst värderas i arbetet. Det andra temat berörde frågor om rekryteringen, vad som ingick i upplärningen och vilka mål och förhållningssätt som präglar arbetsmetoderna. Det sistnämnda temat berörde deras erfarenheter av dialog med unga – vilka metoder som används för dialog, vilken betydelse dialogen har och hur dialogen med unga dokumenteras samt bearbetas.

5.3. Bearbetning av materialet

Det insamlade materialet bearbetades med hjälp av en metod för sortering, reducering och argumentering framtagen av Rennstam och Wännfors metod (2016). Med utgångspunkt från metoden skapades följande teman för att underlätta sorteringen: kulturellt kapital, gemensamma och individuella intressen, kamrateffekter, platsens betydelse, referensramar för deltagande i urbana rummet. De resultat som presenterats under avsnittet tidigare forskning, bidrog till förståelse och kunskap gällande studiens problembild och underlättade vidare möjligheten att selektera innehållet. Med andra ord – finna intressanta och relevanta resonemang samt nyckelincidenter att ta fasta på vid bearbetningen. I den fortsatta reduceringen och argumenteringen av materialet blev det aktuellt att ta fasta på Gubrium och Holsteins konstruktivistiska perspektiv analytic bracketing för att arbeta empirinära med frågor som: vad sker i materialet, hur sker det och kan det ge svar på varför?. Rennstam och Wännfors (2016) beskriver vidare att ett sådant perspektiv bör

beaktas inom forskning för att förstå relationen mellan vad och hur – det vill säga kombinera dessa frågor för att möjligen få svar på varför. Vid framställningen av det material som presenterar studiens resultat och analys användes excerpt-commentary units som kortfattat innebär att utdrag från empirin används i kombination med kommentarer.

Kommentarerna ger läsaren en förståelse för hur citat ska läsas och varför det är en del av den analytiska poängen. Det i kombinerat med teori skapar den struktur som utgör studiens analytiska grund (Rennstam & Wännfors 2016).

5.4. Etiska överväganden

Studien genomfördes utifrån vetenskapsrådets fyra forskningsetiska grundkrav;

informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002). Informanterna gavs information om möjligheten att avbryta intervjun och om möjligheten att ställa frågor både under samt efter intervjun. De fick själva godkänna huruvida det var okej att spela in intervjun eller inte – alla godkände. De fick grundlig information om vem jag är i min forskningsroll, om intervjuns syfte och att materialet endast skulle användas i forskningsändamål (Dalen 2019). Från mitt håll var syftet däremot att inte dela ut information om intervjuns inriktning på kultur, kreativitet och skapande eftersom det möjligen kunnat leda till att informanterna förberett sig och läst in sig på redan givna definitioner. Avsikten bakom det var att inte “låsa in” informanten i dessa avgränsningar. I några fall önskades mer förberedande information om frågornas inriktning vilket då erbjöds i den mån det gick, utan att informanterna skulle eftersträva att själva besvara min problemformulering. Det går att resonera kring för- och nackdelar gällande det medvetna uteslutandet av att avslöja studiens syfte innan intervjuerna. I det här fallet motiverades valet med viljan att undvika få informanterna att känna sig som olämpliga kandidater till intervjun, om fallet så vore att de upplevde sig själva ha låg kännedom om de ämnen som intervjun senare kretsade kring (kultur, kreativitet, skapande). Att istället skapa ett öppet samtalsklimat i intervjun upplevdes ge goda förutsättningar för vad den senare skulle kunna ge i form av material. Den här ingången ansågs kunna ge en känsla av inkludering av individens existensbetingelser vilket förutsågs viktigt för det senare syftet med intervjun – att skapa samtal för djupgående

berättelser om en individ i en livsvärld. Eftersom det här från ett annat perspektiv innebar att informanterna inte informerades om undersökningens alla inslag kvarstår problematiska aspekter, vilka finns i medvetande (Vetenskapsrådet 2002).

5.5. Metodologiska överväganden

Under genomförandet av intervjuerna uppstod utmaningar i samband med att några informanter hade svårt att uttala sig gällande vissa ämnen som togs upp, exempelvis kreativitet och skapande samt sammanhang för det. Det kunde resultera i att de själva valde att styra svaren åt andra resonemang som de kände sig mer bekväma i, alternativt ge korta och osäkra svar. Då min avsikt i första hand var att säkra informanternas trygghet att uttala sig under intervjusituationen kunde det leda till att informanten tilläts tala om mer personligt förknippade erfarenheter snarare än att dra tillbaka denne till de ämnen som frångåtts (Dalen 2019). En problematisk aspekt med detta är att väsentlig information kan ha fallit bort. Denna konsekvens kan anses vara orsakad av mig som relativt ny i rollen som kvalitativ forskare då jag i ovan nämnda situation värderade den goda stämningen högre än att fortsätta “strida” för att nå den information som åsyftades för studien. Det går däremot att finna fördelaktiga aspekter ur samma företeelse då berörda informanter troligen upplevt en trygghet och frihet med att delge generösa berättelser, något som de möjligen inte gjort om de begränsats till ämnen vilka de haft låg kännedom om (Dalen 2019).

6. Resultat och analys – Livsvillkor präglar deltagande

Empirin som presenteras nedan förhåller sig till olika teman med syfte att kartlägga olika orsaksfaktorer till att unga från resurssvaga områden är underrepresenterade i offentligt kulturdeltagande. Temana är kultur och social snedinkludering, det platsbundna identitetsskapandet, multietniciteter som kulturellt kapital, låga kulturella kapitaltillgångar och livschanser, kulturens sammanhang– övergångens ambivalens och sist kulturella intressen som inte utövas i kulturella sammanhang. Vardera tema har underteman som avser att bredda förståelsen av innehållet. Under den inledande rubriken i resultatet åskådliggörs, med hjälp av de kulturanställda informanterna, svårigheter vid inkludering av unga i resurssvaga områden. I resterande delar av resultatet analyseras orsaker till bristande deltagande med stöd av materialet från huvudinformanterna.

6.1. Kultur och social snedinkludering

Att bredda kulturella perspektiv och öppna dörrar för att öka deltagande och inflytande är för många kulturverksamheter centrala fokusområden (Statens kulturråd 2018). Satsningar genomförs och stödgrupper etableras för att uppnå målen – trots det påvisas tendenser till att kulturkonsumtion förblir socialt strukturerad. Det finns oklarheter kring orsakerna bakom detta förekommande (Myndigheten för kulturanalys 2019). Dessa oklarheter förekommer i intervjuerna med de kulturanställda vars arbetsuppgifter syftar till just mångfaldig inkludering. Det framkom flera aspekter gällande komplexiteten av inkludering – en social snedinkludering.

6.1.2. Kulturen särskiljer sociala grupper

Gemensamt för alla anställda är att de ger uttryck för att uppleva en homogenitet bland de som tar del av det offentliga kulturhuset Frilagret. Det finns hos de anställda upplevelser av att individerna som deltar främst är ljushyade, har ett utvecklat intresse för att kreativt utöva kultur och har etablerade kontakter inom kulturella verksamheter. Tre av informanterna i gruppen av kulturanställda har som uppgift att åka till olika områden och föra dialog med unga. De berättar att en stor del av deras fokus är att besöka de områden

varifrån man upplevt lågt deltagande. Det framkommer vidare att det vid dessa besök funnits svårigheter med att fånga ungdomarnas intresse för kulturverksamheten. En av informanterna säger att besöken vid vissa tillfällen istället resulterat i att ungdomarna velat försvara sitt boendeområde och möjligheterna som finns där:

Vi har ju också varit i Angered och varit med på Unga-Påverkar-Träffar (...) Där var det många som var besvikna på att det inte var en jättefin bild av Angered...utan att dom vill att det ska komma lika många på spårvagnen dit, som det ska åka in till stan.

En annan ambassadör har liknande upplevelser av sociala gruppers uppdelning med utgångpunkt från bostadsområden och berättar även att samtalsämnen varierar mellan exempelvis det resurssvaga området Angered i förhållande till centrum: “Man samtalar om rasism, man samtalar om mediabilden och man samtalar om gängkriminalitet på ett sätt... som jag inte upplever att man gör i centrum... man samtalar om det på ett väldigt nyanserat sätt”. I samtal om den sociokulturella miljön på det offentliga kulturhuset i centrum lyfter flera anställda att det finns en normerande kultur som de via dialog med unga från ytterstadsdelar förstått kan upplevas intern och utstötande. Det framkommer också att få personer de möter ifrån ytterstadsdelar verkar ha kännedom om kulturhuset. I de fall kännedom finns har synen på den sociokulturella miljön på kulturhuset i vissa fall problematiserats som exkluderande mot olikheter:

Vi besökte ett ställe och dom pratade om att dom varit här nångång... och att det var en sån helt annan kultur och norm här att dom inte alls var välkomna (...) samtalet i rummet var så att dom som kom inte alls kunde riktigt va med, dom vart tystade (...) jag tror dom började prata om mat eller nåt sånt där... men i det här kulturen som var här då... hos dom som arrangerade så var det helt andra normer... det var... ahmen jag brukar tänka, jag är med mycket i vegangrupper osådär på Facebook... haha... och där är också... det är väldigt tydligt om man vad man får säga och inte får säga och vad man får lägga ut osådär och det finns väldigt... asså snäva ramar… man får inte “råka” lägga ut en bild där det kanske finns ägg i bilden... då kan det blir ramaskri... och lite sån känsla var det här, då kände dom... att när dom vart tystade för dom skulle prata om nånting vardagligt för att... bryta isen, då var det inte riktigt rätt plats för dom.

Som åskådliggörs ovan kan sociala normer skilja sig mellan grupper inom kulturella verksamheter, vilket kan medföra osäkerhet vid deltagande. Ferm Thorgeresen (2014) menar att det är av vikt att fortsätta bedriva mångfaldsarbete inom offentliga institutioner då en individ genom att känna sig delaktig blir tydlig både för sin omgivning och för sig själv. Hennes budskap blir synligt även hos de kulturanställda informanterna som återkommande betonar vikten av att lyckas med den mångfaldiga inkluderingen, då de anser det som fördelaktigt för unga att delta i den offentliga kulturverksamheten. De fördelar som lyfts fram under intervjuerna är bland annat utökat kulturellt kontaktnät, utvecklad självständighet i att arrangera event, få meriter till CV och ökad möjlighet att arbeta med kultur på professionell nivå i framtiden. Med hänsyn till dessa förmånliga aspekter redogör de för hur kulturdeltagandet ger goda förutsättningar för framtiden vilka icke-deltagarna går miste om. De kulturanställdas resonemang förlängs i flera fall med en problematiserande bild av att inte nå ut till alla unga och orsakerna bakom det. En av de anställda som arbetar med kommunikation uttrycker funderingar och tankegångar kring icke-deltagarna på följande sätt:

Om dom är underrepresenterade, vad innebär det? Innebär det bara en viss plats eller innebär det att folk som inte tycker om kultur eller innebär det folk som tycker om kultur? (...) Min upplevelse är att det är segregerat... iallafall... och att vi inte riktigt möts... eller unga kanske inte riktigt möts... på det sättet som skulle kanske vara bra (...) mest här så möter jag ju dom som tar sig mod till att arrangera här... inte dom som inte arrangerar här, det är ju dom som vi vill nå… eller förstå oss på.

6.2. Det platsbundna identitetsskapandet

Under resterande rubriker kommer väsentliga delar av intervjuerna med huvudinformanterna presenteras. I följande avsnitt är syftet att förklara underrepresentationen inom offentligt kulturdeltagande bland unga från resurssvaga områden.

Identitetsskapande är något som kan vara nära förknippat till en plats om den platsen ger individen känslan av kontinuitet och stärker förmågan att skapa en framtid (Relph 1976).

En majoritet av huvudinformanterna framställer uppväxtområdet som en funktion för skapande av trygghet och identitet – emotionella beskrivningar ges av kulturella upplevelser relaterat till platsen. Även platsneutrala frågor leder i många fall naturligt till utförliga svar om platsen som signalerar glädje och stark platsförankring till en hembygd.

I samtal om barndom och uppväxt riktar flera av informanterna en tacksamhet till den platsbundna kultur och till relationer som ingivit en känsla av att vara trygg “hemma” – vilket syftar på det specifika bostadsområdet snarare än Göteborg som stad. Det är i många fall också dessa platsbundna relationer i uppväxten som informanterna vill framställa som viktiga idag, även om arbete och utbildning fört dem utanför platsen sedan dess. Umair som bor i Bergsjön berättar passionerat om sitt breda engagemang för ungdomars fritidsliv där. Som projektledare i en rad föreningar verkar han känna ett ansvar för området, att sysselsätta men även att samordna ungdomarna som bor där. Han ger uttryck för ett resonemang som på olika sätt förekommer hos majoriteten informanter, nämligen hur berättelser om uppväxten genomsyrar meningsskapande, emotioner och social anknytning relaterat till området han vuxit upp i:

Jag vet inte hur man ska säga, tog mina första ord här i Bergsjön... tog min första steg här (...) Min morsa tyckte att jag behövde en lugnare område, så... jag fick gå i skolan, i sjuan fick jag gå i Örgryte (...) Bergsjön har alltid varit mitt hem du vet, man har alltid känt sig hemma... så det har alltid varit... o hur långt bort jag än går här ifrån... det är alltid nåt som drar tillbaka mig hit... så alltid... mina nära, mina vänner, min familj, alla e här, så det har alltid varit… det är svårt att släppa taget (...) Till exempel om man går till en annan förort... eller bor nån annanstans... man saknar den hemmakänslan, så de e… hemma är inte bara hemma, det är gården, området och alltså... grannar, allting.

Ariam som också är från Bergsjön ger likaså en beskrivning om uppväxtens aktiviteter och relationer kopplad till området. Hon berättar om närheten mellan barnen och familjerna då man var ute och lekte tillsammans. Det var lekplatserna som samlade alla och därför är hon tacksam för de många lekplatser som finns i Bergsjön. När hon sedermera beskriver hur hon spenderar sin ledighet idag påminner beskrivningen om den hon gav i uppväxten, mycket umgänge äger rum utomhus i den mån det är fint väder och tillsammans med familj

och vänner grannskapet. Ariam ger vidare olika utförliga beskrivningar i intervjun som är relaterade till sociala nätverk i området, medan de aktiviteter som återges i relation till det hon kallar “stan” är i mer uppradad form, såsom shopping, bio, fika. Dessa aktiviteter utförs då med lokala vänner från området. Det ges uttryck för den trygghet hon finner ur det gemensamma meningsskapandet i området, som får henne att känna sig hemma:

“Bergsjön... där jag växte upp så känner jag mig mer hemma... än vad jag gör i andra platser”.

Beskrivningarna av platsbundenhet kan också skifta i karaktär och ta sig uttryck på andra sätt än ovan. Elias från Västra Frölunda har exempelvis under uppväxten skapat vänskapsrelationer och varit delaktig i aktiviteter i bostadsområdet. Han beskriver att han upplevt svårigheter med att hantera fördomar som florerat med koppling till synen på området han kommer ifrån: “Dom tuffaste delarna med att växa upp i förorten e ju att...

som sagt alla ser ner på en (...) Dom trodde att man var stökig kille... man var bråkig och allt sådant”. Elias fortsätter berätta om att han sökt sig till situationer där han kunnat undgå de fördomarna och menar att lämpliga aktiviteter varit dataspel, fotboll och handboll med andra i området. Fotbollsplanen upplever han varit en plats där det varit fullt fokus på sporten istället för personernas bakgrund, vilket gjort honom trygg i kontexten: “Där var det fullt fokus på fotbollen oavsett vem det var som kom, så det var la där... att man spelade fotboll som... gjorde det... skönt på nåt sätt, man var fri i tankarna helt enkelt”. Fortsatt under intervjun ger Elias uttryck för sina svårigheter i att socialisera sig med nya människor i nya sammanhang utanför det lokala området och utan de lokalt förankrade vännerna.

6.2.1. Platsbundenhet begränsar handlingsutrymmet i urbana rummet

Ett flertal av informanterna beskriver de sociala förutsättningarnas betydelse för att känna sig bekväm i ett sammanhang de inte bekantat sig med tidigare. Det blir i deras sätt att resonera tydligt att de upplever en risk i att känna sig obekväma om den sociokulturella miljön i det nya sammanhanget inte påminner och den platsen de bor på. Den förekomsten kan diskuteras med stöd i Van der Burghs (2006) forskning om hur platsbundet

identitetsskapande riskerar att ha begränsade effekter för ungas aktionsfält och medföra social, etnisk och demografisk uppdelning mellan områden. Magnusson (2001) och Widgison (2013) argumenterar i sin tur för att områden med hög koncentration av resurssvaga invånare kan ha negativa konsekvenser för individers delaktighet i det urbana rummet och vidare riskera att individerna istället sluter upp i områden med bristfällig kommunikation, trygghet och service. Ovanstående resonemang återkommer i denna studies empiriska material på så sätt att huvudinformanternas utsagor återspeglar att den lokalt förankrade tryggheten tenderar begränsa deltagande i offentliga sammanhang utanför platsen. Som ett resultat av detta poängterar informanterna flertalet gånger vikten av att den “nya” miljön ska likna den platsförankrade miljön, eller att det ska finnas möjlighet att ta med sig platsförankrade vänner till den nya platsen – det som en förutsättning för deltagande. Hannah från Hammarkullen som ingår i stadsdelsområdet Angered, ger exempel på detta här när hon glädjefyllt berättar om hur hon och hennes lokala vänner dansat i en grupp sedan barnsben och vartenda år uppträtt på Hammarkullens karneval – en tid präglad av hög kreativitet, mångfaldiga uttryck och uttrycksfrihet: “Vi var ett gäng som började dansa när vi var ganska små, så det har alltid varit oss liksom så det hade ju känts väldigt konstigt att inte dansa med dom, och göra det själv”. Av de huvudinformanter som deltagit i denna studie visar sig Hannah vara den enda med kännedom om det offentliga kulturhuset Frilagret. I berättelsen om hennes första möte med kulturhuset görs en markant gränsdragning mellan hembygden och det urbana rummet.

Liksom Umair och Ariam ger Hannah uttryck för emotioner relaterat till uppväxtområdet men samtidigt för komplexiteten som uppstår av att gå utanför den trygghetszonen. Som ett exempel återger Hannah med överraskad ton att hennes lokala vänner började delta på Frilagret vilket gav henne själv sociala förutsättningar att delta eftersom en dos av platsbunden trygghet då fanns närvarande. På samma gång formulerar hon begränsningar som finns i hennes handlingsutrymme när det kommer till att delta och uttrycka sig utanför platsen:

Det var några av mina kompisar, asså ko... asså kompisar från Angered... som jag vet inte gillar å gå utanför Angered som började hänga där, och ja ba... men de... liksom det känns inte som erat ställe likom (...) Asså människor i min omkrets som jag inte skulle tro skulle gå dit...

började gå dit... eller folk som jag inte trodde skulle kanske hyra det stället, eller såhära lägga ut såhära... uppställning osånt... har det där, tror jag... det var det som ba ahmen gud det här e ju, asså de e liksom öppet för alla.

När Hannah nu är bosatt på annan ort för att utbilda sig har hon utan uttalad anledning slutat med dansen som varit en del av hela hennes liv: “Jag började dansa när jag var sex...

ehh och... jag vet inte om jag ska säga sluta dansade men när jag flyttade hit så... dans...

dansade jag inte längre liksom”. Det går att uttolka en underliggande osäkerhet i hennes resonemang om slutet med dansen. När hon tillfrågas om hur hon helst sysselsätter sig under hennes nuvarande ledighet på studieorten, är svaret enklare hemma-aktiviteter i form av att tvätta kläder, baka, se på en serie eller ha hemma-spa. Det framgår således även bland resterande informanter att den sociokulturella väven på platsen både hindrar dem och konstruerar dem som individer. Elias ger uttryck för såväl positiva som negativa aspekter kopplat till platsbundenhet. Han beskriver exempelvis svårigheter med att socialisera sig med andra människor på bland annat högskolan och i festliga sammanhang – han trivs bäst när han och de närmsta vännerna umgås hemma hos någon över en FIFA- match:

Jag är inte den som socialiserar mig så himla mycket heller... jag e... har lite svårt för det... har alltid haft lite svårt för det... så... det blir inte så att nu när jag går i skolan så går jag inte på så mycket aktiviteter oså... så det är inte så att jag bildar nya vänskapskretsar heller... vilket man gör på universitetet, det är ju många från olika orter oså.

Det resurssvaga området som är platsen för hans identitetsskapande visar sig medföra begränsningar för hans sociala handlande i det urbana rummet. När han uttrycker önskemål gällande deltagande på en kreativ plats under fritiden, återkommer den lokala förankringen i samband med de sociala förutsättningarna. Han menar att han lättare kan interagera utanför området om hans vänner är med, vilket därför är hans mest centrala önskan för deltagande:

Asså såklart om mina kompisar skulle känna nån annan, då blir det inte på samma sätt för...

står jag nära nån... så har jag vehetere då är det lättare för mig... att lära känna den personen...

för då har jag en koppling där emellan, och då blir det inte på samma sätt... iallafall för min egen del… jag vet inte varför men så är det.

Ovanstående citat ger exempel på vilka förutsättningar som kan vara av vikt för att känna trygghet med nya människor på en ny plats – den lokala förankringen i form av vänner är en av de faktorer som bedöms vara av stor relevans för upplevelsen av denna trygghet.

6.3. Multietniciteter som kulturellt kapital

Med avstamp från den lokala tillhörighetens betydelse blir det vidare väsentligt att ge uppmärksamhet åt sociokulturella faktorer i grannskapet. Van der Burghs (2006) studieresultat pekar på att det i segregerade städer finns tendenser till att sociala grupper delas upp i områden av olika social, etnisk och demografisk karakteristik. Det här är något som Van der Burgh menar får en rad olika konsekvenser för sammhällsordningen. Den sociala samhällsuppdelning hon syftar på blir relevant att diskutera ihop med huvudinformanternas önskemål om multietniciteter, då det framgår att flera bär på bred kulturell kännedom som ett resultat av närvaro i en multietnisk miljö där boende härstammar från olika länder, pratar olika språk och har olika traditioner. Det ges glädjefyllda redogörelser från uppväxten och livet i deras ursprungliga bostadsområden som ofta är starkt präglade av multietniciteter. Informanterna understryker i sina redogörelser betydelsen av respekt och öppenhet gentemot olikheter men ger också uttryck för hur dessa etniska olikheter är en förutsättning för deltagande i kreativa sammanhang.

I denna studies intervjuer har samtliga deltagare bland huvudinformanterna fått möjlighet att uttrycka sina önskemål för en kreativ plats att besöka på fritiden. Önskemålen formulerades utifrån de förvalda begreppen aktivitetsutbud, mat/dryck, lokal, personal, besökare, plats och sist vad som får dem att känna sig välkomna i en mer generell mening.

I beskrivningarna av dessa önskemål lägger majoriteten av huvudinformanterna tyngdpunkten på sociala förutsättningar. Dessa handlar exempelvis om att både besökare och personal ska ha “erfarenheter av livet”, ha varierande bakgrunder och intresse av olikheter. Den kulturella erfarenhet de själva ger sig uttryck för att inneha genom

multietnisk miljö, är något som värderas högt även hos andra – det beskrivs vara i sådana möten det finns möjlighet att utvecklas. Många av informanterna förefaller vidare vilja framhäva deras vetskap om kraften ur etniskt heterogena möten.

Diana från Bergsjön exemplifierar något som förekommer i majoriteten av intervjuerna, nämligen att beskrivningen av den sociala ordningen i området hon bor i liknar hennes önskemål om miljön på en kreativ plats i det urbana rummet. Hon ser också multietniciteter och olikheter som förutsättningar för att uppleva kultur. Hon berättar att hon värderar platsen, lokalen och utbudet i lägre grad så länge hon kan få utbyte med personer som har annan sociokulturell bakgrund än henne själv:

Öppen för allt… ett ställe som inte är inboxat för bara en viss typ av människor eller en viss sak.. lite mer öppet (...) kan va inomhus.. kan va utomhus... spelar faktiskt ingen roll (...) Om jag vill se typ ett nytt perspektiv av att vara... asså jag vet inte men typ... hur det är att…

uppleva samhället på det här sättet, istället för... hur jag är, hur jag upplever det nu, typ… ah…

jag vet inte hur jag ska... utveckla det med ah.

Det går att tolka från hennes resonemang att det finns en underliggande osäkerhet när det kommer till att uttrycka krav eller önskemål i sammanhang för kreativitet. Svaren tenderar därför att innehålla utfyllnadsord och att bli utdragna, men likväl framgår hennes budskap.

När Diana ger beskrivningar av personal som är önskvärd på en kreativ plats blir faktorer som öppenhet och livserfarenheter centrala: “Eh... jag vet inte, jag tänker mer som har erfarenheter av livet och ah... inte är ensidiga och bara... bara är här för sitt jobb eller...

mer öppna människor... det tro... eller ah, jag vet inte”. I en senare fråga gällande vilka åldrar hon ser som mest önskvärda på en kreativ plats leder även detta svar till fokus på mångkultur och betydelsen av olikheter för deltagande.

Dianas sätt att resonera ger uttryck för olikheternas betydelse för henne eftersom frågor som ställs inom ett visst ämne leder henne in på ett annat. Trots att hon tidigare i intervjun beskrivit vikten mångkultur väljer hon ännu en gång att återkomma till det: “Jag skulle säga 13 och uppåt... och många från olika typer av samhället... olika typer av människor...

olika typer av länder... skulle jag säga... olika typer av kön… allt, men jag skulle säga 13 och uppåt”.

6.3.1. Förorter som sociokulturella föredömen

Det kan konstateras att ett återkommande tema i huvudinformanternas uttalanden är vikten av mångkulturella miljöer för möjligheten att trivas och vilja delta. I Umairs resonemang om sammanhang för kultur ger han uttryck för en sociokulturell skillnad mellan områden i Göteborg och han lyfter förorternas sociokultur som önskvärd:

Mycket i förorterna, om man ska tänka så... jag upplever inte riktigt mycket kultur... till exempel... på jobbet till exempel där jag jobbar, på mitt riktiga jobb... där tänker inte jag så mycket på kulturen... mycket kulturen e... när man e... med olika föreningar, olika sammanhang, här speciellt, i det området där jag bor.. så där känner man att kulturen där brinner mest.. där får man se alla slags kulturer på en och samma gång... du får ju en slap i ansiktet till exempel av shararmen direkt... hehe... de e så roligt

Han fortsätter sitt berättande med att uttrycka drömmen om en kreativ mötesplats i centrum där ungdomar med olika bakgrunder kan mötas:

För man vill ändå ha ungdomar från... hela Göteborg, om man ska ha ett sånt ställe där alla ska komma, försöka få alla kulturer och alla slags människor, alla olikheter... om man har en sån här plats, tar man den mitt i centralstationen (...) Härliga personer, mångkulturellt... det ska va mångkulturellt... det ska finnas alla slags människor från vilket land som helst, helst...

eh... sen ska det också va... det ska också va, jag tycker en plats där både många som är i...

födda som är i... födda i Sverige... och många som har kommit hit senare typ, som inget kan språket på svenska, som kanske också komma dit och hänga med människor... man lär sig ju språket... i en grupp där många pratar svenska.

Ovanstående fall visar på att de sociokulturella förutsättningarna är avgörande för valet att delta i ett sammanhang för kreativitet och kultur. Trots att frågor i intervjun varit riktade mot önskvärt utbud i form av aktiviteter, café och lokalens utformning, leder svaren i många fall till den sociala och kulturella miljön bland besökare och personal. Hos flertalet

av informanterna verkar det samtidigt finnas en osäkerhet och distans till att prata om krav gällande materiella artefakter, liksom en brist på kännedom om andra liknande sammanhang.

6.3.2. Homogenitet som medför exkludering

I intervjupersonernas utsagor förekommer flera exempel på ointresse av att prata om betydelsen av de materiella faktorerna på en aktivitetsplats. Hannah menar exempelvis att det är den sociala miljön, besökare och personal som avgör huruvida hon deltar eller inte:

Folk som bemöter människor på samma sätt, alla människor på samma sätt, som är väldigt liksom… ser över normer och asså... traditionella regler (...) Jag tänker det är människor som verkligen lever för stunden och människor som verkligen älskar andra människor och... som inte dömer... på det sättet som typ... många andra i samhället gör.

I samma resonemang ger hon uttryck för en mer allvarstyngd beskrivning av vikten av mångkultur, till skillnad från många av de andra informanterna som främst lyfter fram dess fördelar med positiv klang:

Jag tänker på det asså man känner sig ju inte bekväm till å gå dit, asså kommer man till ett ställe där det är ba asså en typ av människor och man liksom inte e som dom… då blir det ju svårare för dig å känna dig välkommen, jämfört när det är... när det finns ett ställe där det e jättemycket olika människor... eh människor som ser ut som dig, människor som som absolut inte ser ut som dig.

De tanke- och handlingsramar som ovan ges uttryck för vid bedömning av miljöer och människor, kan diskuteras i relation till Bourdieus teori om habitus. Han menar att människor inte står som enskilda bärare av strukturer utan förstås utifrån den sociala ordning man tillägnats genom att närvara i en social miljö – det som blir invävt i ens habitus och präglar individens tankar, handlingar och livsstil (Jönsson m.fl. 1993).

Studiens informanter exemplifierar det här när de via deltagande i det multietniskt präglade området upplevs ha tillägnats en social ordning och ett kulturellt kapital som sedan förutsätter under vilka omständigheter de vill delta i en aktivitetsplats på fritiden.