Disciplinering till demokrati?
Att vara lärare idag är ett tufft arbete som kräver ständig uppkoppling, kreativitet och flexibilitet, med förhållandevis dålig utdelning i plånboken. En professionsutbildning med inriktning mot arbete med människor, kan aldrig till fullo förbereda studenterna för den komplexa verklighet de möter i sin kommande yrkesverksamhet, och det är just här som både utmaningen i och tillfredsställelsen med läraryrket ligger. Vissa dagar går klassrumsarbetet som en dans, medan andra dagars undervisning utmynnar i ett totalt kaos.
Hur förbereder lärarutbildningen blivande lärare för att arbete i dagens mångetniska klassrum, frågar sig journalisten Per Brinkemo i Praktik & Teori 3, 2007. Begreppet etnicitet är ett av Malmö högskolas perspektiv, vilket innebär att frågor om mångfald och etnicitet ska genomsyra all verksamhet, också lärarutbildningen. Vi är mycket medvetna om hithörande frågor, och vi vet också att det inte finns något enhetligt svar på dem. Däremot för vi ständiga diskussioner och prövar olika lösningar. Vi är inte främmande för förändringar. På enheten Kultur, Språk och Medier (KSM), där jag arbetar, har vi bl.a. ombildat skolämnena svenska och svenska som andraspråk till ett nytt gemensamt huvudämne i lärarutbildningen, svenska i ett mångkulturellt samhälle, just för att bättre förbereda alla svensklärare för den verklighet som väntar många av dem. Kulturmöten och krockar av olika slag står alltså ständigt i fokus hos oss, när det gäller frågor om språk, kultur och litteratur. I huvudämnet kombineras ämnesteori med pedagogik och praktik i ett didaktiskt helhetsperspektiv. Vi är ensamma i landet om denna konstruktion, och den är vi så nöjda med att vi kommer att kämpa för att få behålla den oavsett vilka politiska vindar som blåser.
Ett dilemma lärare möter är att alla vuxna som gått i skola ”vet” vad skola är eller borde vara, vare sig det handlar om en landsortsskola i Irak eller en storstadsskola i Malmö. Brinkemo nämner att föräldrar skickar sina barn till de länder de själva flytt ifrån för att barnen ska få ”rätt uppfostran”. Hur är det möjligt att skicka sina barn till en kultur de själva flytt ifrån till följd av krig eller förföljelse? Många flyktingar väljer Sverige, därför att vi har ett gott rykte och en generös flyktingpolitik. När de väl kommit hit upplever många till sin förvåning att det demokratiska svenska samhället inte är alldeles enkelt att finna sig tillrätta i. Vid närmare eftertanke kan jag därför förstå föräldrarnas frustration. Frågan om rätt uppfostran måste kontextualiseras, dvs. tolkas i sitt sammanhang. Våra föreställningar bygger på det samhälle vi lever i och lärt oss begripa – mer eller mindre medvetet. I mötet med andra ideal uppstår en naturlig frustration. Den bild av skolan och dess uppfostrarroll som många av våra invandrade föräldrar bär med sig bygger på disciplinering och lydnad. Barnen möter emellertid en skola med demokratiska ideal som yttrandefrihet och delaktighet. Föräldrarnas reaktion måste ses som ett uttryck för frustrationen att hantera barn som inte alltid lyder eller sitter tysta och lyssnar, utan kräver talutrymme och ger uttryck för andra åsikter och kulturella värderingar än föräldrarnas.
Svårigheten att på ett naturligt sätt komma i kontakt med svenskar gör också att man som ickesvensk förälder får förlita sig på barnens beteenden och berättelser, liksom mediernas bild av den svenska skolan. Om man får tro den bilden är det illa ställt: det är stökigt i klassrummen, eleverna pratar i munnen på varandra och läraren har ”noll koll”! Sönderslagna fönsterrutor, skolbränder och busiga barn säljer dessutom långt bättre än bilden av elever som trivs bra i skolan. I själva verket vet vi alldeles för litet om vad som faktiskt händer innan för klassrummets väggar.
Det finns förstås frågor i lärarutbildningen som behöver lyftas och luftas. En sådan är frågan om lärarauktoritet och disciplin i klassrummet. Vi har en demokratisk skola, där elever redan från början inskolas i medbestämmande, delaktighet och allas lika värde. Och det är gott och väl, men för många blivande lärare är det svårt att veta var gränsen mellan medbestämmande och lärarens roll som auktoritet går. Om vi menar att eleverna alltid ska sitta tysta vid sina platser och lyssna till vad läraren har att förmedla, så är vi inne på en auktoritär lösning, och den har vi haft, ypperligt skildrad i filmen ”Hets” (1944) med Caligula (Stig Järrel) i rollen som den enväldiga ledaren. Den vill vi inte ha tillbaka, men vi behöver diskutera hur vi kan utbilda lärare som återerövrar ledarpositionen i klassrummet för att förbereda elever för ett bra liv i det samhälle de ska leva och verka i. Vi behöver lärarauktoriteter – men inte auktoritära lärare! Disciplin och demokrati hör ihop men inte på samma sätt som i gårdagens skola. Gun Hägerfelth, Lektor i svenska med didaktisk inriktning
