Historien väntar inte på att upptäckas
utan på att berättas. Denna insikt kommer
att ledsaga Kvinnovetenskaplig tidskrifts
läsare över tusenårsskiftet, in i och
genom den historiefixering som
vi själva är en del av.
Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar. För insända ej beställda manuskript ansvaras ej.
Ansvarig utgivare: Catherine Dahlström Redaktionskommitté: Cecilia Anneli. Git Claesson Pipping, Catherine Dahlström, Eva Erson, Kristina Fjelkestam, Eva Hallin, Pia Höök, Amanda Lagerkvist, Ulrika Lorentzi, Birgitta Ney, Yvonne Svanström, Maria Wendt Höjer, Lisa Oberg
Swedish Science Press Box 118, 751 04 Uppsala
Tel: 018-36 55 66, Fax: 018-36 52 77 E-post: info@ssp.nu
Grafisk form: Leif Thollander Vinjetter: Ebba Hammarskiöld Tryckt på miljövänligt papper hos Eländers Graphic Systems i Angered, 1999 ISSN 0348-8365
© Författarna och Kvinnovetenskaplig tid-skrift
Kvinnovetenskaplig tidskrift är en mångdisciplinär tidskrift för aktuell forskning som använder kön som analyskategori och införlivar ett maktperspektiv.
Utgivningen har möjliggjorts av anslag från Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet och Nationella sekretariatet för genusforskning.
Nr 4 1999 Årg 20
KIRSTEN DROTNER 1 0
Medierade minnen.
Radio, film och formandet av unga kvinnors kulturella identiteter
CAROLINE GRAESKE 2 6
Bortom ödelandet.
En läsning av Stina Aronsons roman Hitom himlen.
ORSI HUSZ 3 6
Drömmar och kompetens. Kvinnor och det tidiga 1900-talets varuhus.
Recensioner 56 Medverkande 72 Tiina Rosenberg och Gertrud Aström. Kvinnovetenskaplig tidskrift utkommer med fyra nummer om året. Prenumerera genom att sätta in 270 kr på PG 489 78 50 - 6. Stöd-prenumerationer å 400 kr eller mer är mycket välkomna.
Adress: Centrum för kvinnoforskning, Stockholms universitet, 106 91 Stockholm Tel: 08-674 73 08
Fax: 08-674 73 00 E-post: kvt@kvinfo.su.se
Ett årsskifte innebär alltid summeringar av olika slag: bokslut i så väl bokstavlig som över-förd mening. Dessutom innebär årsskiften nyårslöften. Såväl individer som grupper och organisationer lovar sig själva och omvärlden att det nya året skall bli annorlunda, och ännu bättre. Inför kommande årsskifte har summer-ingarna och nyårslöftena varit extra påfallan-de, årtusendets produkter utlovas i annonser och man kan utan överdrift säga att 1999 har
gått i listornas tecken i medierna. Årtusendets bästa författare, mest betydelsefulla händelser, största idrottsmän har utsetts på löpande band. Som vanligt lyser kvinnorna med sin frånvaro på listorna. Man kan undra om jäm-ställdhetsrörelserna och kvinnoforskningen egentligen funnits... 1600- och 1700-talens gynaeceer, listor över tidernas mest framgångs-rika kvinnor, tycks långt borta. För
Kvinnovetenskaplig tidskrifts del har vi ändå valt
att inte göra några listor; vi väljer i stället att diskutera historieskrivningen - och minnet. Årets sista nummer problematiserar historie-skrivandets rekonstruktioner av det förgång-na, medan 2000-talets första nummer kommer att ge exempel på olika metoder att närma sig enskilda människors minnen och berättelser.
Men även utan listor har Kvinnovetenskaplig
tidskrifts redaktionskommitté inför årsskiftet ägnat sig åt att fundera över och diskutera såväl vår historia som vår framtid, och det av ett allde-les särskilt skäl — Kvinnovetenskaplig tidskrift fyller 20 år nästa år! Jubiléet kommer bland annat att firas i samband med konferensen Utopier och
dystopier som arrangeras i samarbete mellan oss och Centrum för kvinnoforskning vid Stock-holms universitet i böljan av oktober 2000.
Vi kommer att minnas vår historia även på andra sätt. Bland annat planerar vi en serie
intervjuer där kvinnoforskare från olika gene-rationer möts. Vårt nyårslöfte är att fortsätta behandla intressanta teman inom vilka forsk-ning från olika discipliner kan mötas. Vi vill fortsätta visa att den forskning som har kön som analyskategori och införlivar ett makt-perspektiv lever i högönsklig välmåga vare sig den kallar sig till exempel feministisk forsk-ning, genus-, kvinno-, maskulinitets-, homo-sexualitets- eller jämställdhetsforskning, queer, gay eller lesbian studies. Vi fortsätter hävda att denna forskning är forskningsfron-ten i Sverige!
Detta temanummer innehåller en lite läng-re inledning, skriven av Kristina Fjelkestam och Amanda Lagerkvist i redaktionskom-mittén. Innan vi lämnar över ordet till dem vill vi önska alla Kvinnovetenskaplig tidskrifts läsare ett riktigt Gott Nytt År!
Från temaredaktörerna
Historia som disciplin formades först på 1800-talet. Tidigare hade inte historieskrivning art-skilts från andra typer av litterära texter, men utvecklingen av källkritik skapade en skarp gräns mellan olika texters grad av pålitlighet, mellan kvarleva och berättande källa. Skönlit-teratur kom att bli historievetenskapens Andra. För att med Linda Orr parafrasera ett välbe-kant citat ur James Joyces Ulysses: "literature is the nightmare from which history is continu-ally trying to awake" (Orr 1992: 85).
Utifrån en stipulativ definition av begrep-pet "historicitet" vill vi i föreliggande tema-nummer fokusera en vetenskaplig tendens snarare än ett specifikt forskningsområde knutet till en viss disciplin eller en viss teori. Det rida begreppet "historicitet" kan använ-das för att belysa en kunskapsteoretisk diskus-sion som handlat om historieskrivandets
reto-riska strategier och det historeto-riska perspekti-vets roll vid tolkning och värdering av kultu-rella fenomen. Diskussionen har i synnerhet förts inom historiskt inriktad litteratur-, konst-, medie- och filmvetenskap. Historien väntar inte på att upptäckas utan på att berättas, den är en pågående process i vilken historikerns förmåga att skapa meningsfulla sammanhang blir en avgörande faktor. Genom att arbeta självreflexivt, det vill säga bejaka språkets bety-delse och det egna förhållningssättet gente-mot forskningsobjektet, framträder historie-konstruktionernas ideologiska och politiska dimensioner skarpare. Denna typ av resone-mang har ännu inte på allvar fått fäste i Sverige, exempelvis har historikernas diskus-sion kallats för en "lomhörd dialog" (Arons-son 1998). Det vore dock viktigt att föra en öppen dialog både inom och mellan
discipli-nerna eftersom de generella vetenskapsteore-tiska och epistemologiska utmaningar som här sammanfattas under rubriken "historici-tet" öppnar upp för till exempel nya former av källmaterial som bilder och skönlitteratur. Detta kan bidra till en förnyad syn på både vad som är historisk kunskap och hur den kan för-medlas.
På de fält där dessa frågor kommit att ställas i förgrunden möts man i ett intresse för språk, narrativitet, upplösningen av högt och lågt, betoningen av meningsskapande processer och de intrikata relationerna mellan rep-resentation och vad vi kallar verklighet, mel-lan text och läsare, melmel-lan medieproduktion och mediekonsumtion. Ett exempel av flera är historieteoretikern Hayden White (1973) som hävdar att historieskrivning bygger på genre-konventioner. White identifierar fyra genrer eller narrativa strategier som ger den historis-ka berättelsen förklaringsvärde: komedin, tra-gedin, romansen och satiren. Genrerna fun-gerar paradigmatiskt och blir bestämmande för historieskrivningen. Hayden Whites syn på historikerns verksamhet betyder inte att hon ska överge kravet på att leda olika argument i bevis. Ett liknande argument kommer från den franske filosofen Paul Ricoeur (1988) som menar att historieskrivning (både de teo-retiska och empiriska momenten) är en nyge-staltning som lånar berättarstrukturer från fik-tionen, men det är en verksamhet som är bun-den till de spår som påminner eftervärlbun-den om det förflutna. Därför skiljer sig historia kvalitativt från fiktionen genom anspråket på att rekonstruera något som har hänt. Man måste hålla sig till, vad Ricoeur med bevinga-de ord sammanfattat som, "spåren, dokumen-ten och arkiven". Men för att skriva och läsa historia behövs narrativ kompetens; berättan-det är ett sätt att ge sammanhang och ordning åt det historiska förloppet och historien kan alltid berättas om på ett nytt och annorlunda sätt. Historieteoretikern Dominick LaCapra
(1983 och 1985) föreslår att man ska variera sig och inte bara använda de narrativa kon-ventioner som tar utgångspunkt i enhetlighet, kronologisk framställning och den allvetande berättar rösten. Man måste kunna skriva så att
texten rymmer kritik av det man berättar om. Nya representationsformer för historieskri-vandet är nödvändiga för att utmana vår för-ståelse av världen.
Historikern Lynn Hunt knyter an till de här tankegångarna när hon skriver om de formel-la och litterära val som historiskt arbetande forskare gör: "The masternarratives, or codes of unity or difference, the choice of allegories, analogies and tropes, the structures of narrati-ve - these hanarrati-ve weighty consequences for the writing of history" (1989:20). Dessa val har sociala och inte minst könspolitiska konse-kvenser. Trots att diskussionen vi refererat till ovan har haft feministisk teoribildning som grundval, så har det feministiska arvet hamnat i skymundan i de kanonbildningar som upp-rättats i introducerande översikter. De senaste decenniernas problematisering av historie-skrivandets praktiker har haft som förutsätt-ning de politiska och sociala omvandlingarna, vilka så småningom lett fram till den veten-skapskritik som kvinnor och etniska och sexu-ella minoriteter har utvecklat inom ramen för sina frigörelseprojekt. Den mångröstade verk-ligheten (till exempel de nya grupper som under efterkrigstiden började läsa vid univer-sitet och som tog sina erfarenheter utifrån klass, kön, etnisk tillhörighet och sexuell pre-ferens etc. till utgångspunkt för sina veten-skapliga projekt) blev incitamentet till debat-ten om historieskrivandets ideologiska och narrativa karaktär. Feministisk forskning beto-nade tidigt vad som idag är gängse inom den tendens som vi kallar "historicitet", nämligen nödvändigheten av att beakta skillnader mel-lan kvinnor (och melmel-lan män) och melmel-lan olika platser och tider. Dessutom har man sedan länge varit medveten om hur individers sociala positionalisering medför olika tillgång till makt och privilegier (j/rHolter 1962) och att identitetskonstruktionerna är mångskikta-de. Men inte ens inom forskningsinriktningar som visat sig användbara för feminister, och som å sin sida är starkt influerade av feminis-tiskt tankegods, är feminismen självklart syn-lig. Så som historien nu skrivs tycks istället den feministiska forskningen och historicitetsten-densen ha löpt parallellt. Vi vill i detta
num-mer av Kvinnovetenskaplig tidskrift synliggöra ett område där linjerna mötts internationellt och kan komma att mötas även i Sverige.
Historicitetens historik tecknas lämpligast utifrån humanvetenskapernas så kallade ling-vistiska och kulturella vändningar. Under poststrukturalistisk flagg ägde dessa rum för ett tjugotal år sedan i kölvattnet av den femi-nistiska "andra vågen". Tidigare hade till exempel Virginia Woolf i Ett eget rum ifrågasatt Historien med stort H, men detta skedde mer genomfört i den akademiskt förankrade andra vågen, där man med termer som "her-story" skrev kvinnornas egna historier med litet h och i pluralis. Utifrån ett ifrågasättande av de priviligierade vita männens anspråk på universell sanning, belystes de ideologiska maktfaktorer som doldes bakom den förment objektiva vetenskapen. Om man dessutom läg-ger till den feministiska forskningens interdi-sciplinära karaktär så har vi här grundbultar-na till den tendens vi vill beskriva.
Feministisk teori och poststrukturalism möts i undersökningar av motsägelsefulla sprickor i den text som kallas Historien. Man betonar att textuella representationer skapar verkligheter i samma mån som verkligheter konstruerar representationer. Medelst slag-kraftiga formuleringar av typen "the historici-ty of texts and the textualihistorici-ty of history" för-medlas denna grundtanke (Montrose 1989). Det korsställda textbegreppet syftar till att bryta upp fruktlösa motsatsställningar mellan fiktion och icke-fiktion, finkultur och populär-kultur, text och kontext etc. Detta innebär en lyhördhet för de lokala omständigheter som texter ingår i, de kontexter som bedöms som betydande för tolkningen av textens mening-ar. Man undviker medvetet tolkningar som utgår ifrån en enda dominerande analyskate-gori eller ett enda system (som t.ex. klasskamp, genus eller la longue durée), och visar på att kulturella fenomen och maktstruk-turer ska förstås utifrån flera dimensioner.
Idag har en dynamisk definition av textbe-greppet anammats inom i synnerhet tre vitala riktningar som delvis överlappar varandra vad gäller frågeställningar, metoder, teorier och forskningsmaterial: kulturteori, den nya
kul-turhistorien och nyhistoricism. I det följande ska vi diskutera dessa inriktningar, som är representerade i artiklarna i numret, genom att belysa feminismens roll för utvecklingen av dem. I Kirsten Drotners självreflexiva medie-historieskrivning utgår hon ifrån att histori-kerns placering i nuet avgör hur det förflutna tar gestalt. Verktyg för att återkalla aspekter av historien och åskådliggöra kvinnors identitets-skapande, utgörs av medier som radio och film vilka fungerar både som medel och mål för minnesprocessen för de kvinnliga medie-konsumenter som intervjuats. Orsi Husz bry-ter upp "den stora berättelsen" om kvinnorna och konsumtionen, som präglat den konsum-tionshistoriska forskningen. Hon vidgar de kontextuella ramar som arkivmaterialet från Nordiska Kompaniet läses inom. Hennes käll-material utgörs bland annat av bilder och skönlitteratur. Caroline Graeskes omläsning av Stina Aronssons genombrottsroman Hitom
himlen utgår från en kritisk analys av litteratur-historieskrivningarnas narrativa formel "det lyckliga slutet". I Aronssons fall benämns for-meln "hemkomst", vilket syftar på att man i lit-teraturhistoriska framställningar menar att Aronson i Hitom himlen funnit sin plats i den litterära (lågstatus)genre som benämns pro-vinsialism. Samtidigt som Aronson skrivs in i litteraturhistorien, så skrivs hon också ut.
Nyhistoricism
I början av 1970-talet ställde kvinnohistori-kern Joan Kelly en retorisk fråga i rubriken till sin idag klassiska artikel: "Did women have a renaissance?". Utifrån det nekande svaret inleddes en tvärvetenskapligt feministisk pro-blematisering av enkönade definitioner av historiska epoker och kulturella strömningar. Inom svensk litteraturvetenskap har feminis-tiska forskare som ett led i kritiken av litterär kanon och litteraturhistorieskrivning dekon-struerat till exempel den estetiska termen "modernism" och tidsbestämningen av den historiskt situerade epoken "romantik" (se till exempel Witt-Brattström 1988, Bränström Öhman 1998, Borgström 1991).
favorise-rade undersökningsobjektet inom den littera-turvetenskapliga riktning som i USA går under beteckningen nyhistoricism, medan den brittiska motsvarigheten benämns kultu-rell materialism (Brannigan 1998). Olika slags texter - skönlitterära juridiska och vetenskap-liga - betraktas som diskursiva formationer som skapar varandra utifrån materiella förut-sättningar. Historien blir då inte längre bara en statisk bakgrund som korrelerar, eller ren-tav korrigerar, en litterär text. I Sverige har ett vanligt tillvägagångssätt inom den litteratur-vetenskapliga avhandlingskonsten bestått i att behandla historien som ett slags staffage, vil-ken avfärdande beskrivits i ett inledande bak-grundskapitel. Internationellt har nyhistori-cismen istället på ett mycket fruktbart vis frambringat de litterära texternas dynamiska mångtydighet då de tillsammans med andra historiska texter får utgöra ett slags menings-skapande processer, avgörande för samhälle-ligt diskursiva formationer. I synnerhet har man fokuserat konstruktioner av subjektivitet, vilket alltid varit en hjärtefråga i den feminis-tiska rörelsens kamp för objektifierade kvin-nors rätt att bli subjekt i sina egna historier. Språkliga kategorier som benämner och benämns av subjektet i en historisk situation både begränsar och möjliggör förändring. Analyser av subjektivitet och subjektskonstruk-tioner skapar därmed en ingång till den undersökta tidens samhälleliga diskurser i bredare mening. Men feministisk teori och nyhistoricism drar inte alltid jämnt vad gäller synen på subjektet eftersom nyhistoricismens manliga etablissemang ofta är könsblint, me-dan den feministiska subjektivitetsforskning-en inte alltid historiserar. Under inflytande av det senaste decenniets queerteoretiska och postkoloniala resonemang börjar de dock närma sig varandra (Traub 1996).
Den amerikanska utvecklingen av nyhistori-cismen springer ur det kaliforniska Berkeley-universitetet. Stephen Greenblatt, professor i litteraturvetenskap, publicerade boken
Renaissance Self-Fashioning 1980, redigerade ett temanummer om renässansen i Genre 1982 där han myntade termen "New Historicism", samt grundade den för riktningen
inflytelseri-ka tidskriften Representations 1983 tillsammans med kollegan Catherine Gallagher. Denna trestegsraket, som hämtade sitt bränsle ur Michel Foucaults besök och gästföreläsningar vid Berkeley vid samma tid, öppnade fältet för den mängd böcker och avhandlingar som kom att publiceras under 1980-talet. Stephen Greenblatt har dock fått mycket kritik från feministiskt håll eftersom han betraktar renäs-sansmänniskan som uteslutande av manligt kön, ibland utför rent (hetero)sexistiska ana-lyser, samt i foucaultiansk anda beskriver makt som något könsneutralt (se exempelvis Waller 1987, Porter 1988). Detta maktperspektiv kan ses som problematiskt eftersom möjligheterna till motstånd och förändring ges ett på för-hand avsatt utrymme i maktstrukturerna, vil-ket begränsar individens handlingsutrymme. Feministiska forskare har trots allt inspirerats av Foucault, men verksamheten präglas snara-re av nyckelbegsnara-repp som ideologi och materi-alism, vilket uppenbaras hos till exempel Catherine Belsey och Mary Poovey. Catherine Belsey undersöker det brittiska renässansdra-mats konstruktioner av identitet och könsskill-nad i The Subject of Tragedy från 1985, medan Mary Poovey i Uneven Developments från 1989 beskriver hur genuskonstruktioner formade och formades av den viktorianska kulturens ideologier och institutioner. Nyckelbegrep-pen ideologi och materialism bygger vidare på andra vågens marxistiska utgångspunkter, och såtillvida tycks den närmaste släktingen utgö-ras av brittisk kulturmaterialism snarare än av nyhistoricism.
1980-talets ideologikritiska klimat, som upp-stod i protest mot Reagan och Thatcher, var en avgörande ingrediens i utvecklingen av både nyhistoricism och kulturmaterialism, men i olika grad. Detta hör samman med skill-nader i den akademiska kontexten. Den ame-rikanska nyhistoricismen uppstod främst som en reaktion mot en då dominerande ahisto-risk formalism, medan den brittiska kulturma-terialismen från böljan var integrerad i ett vänsterpolitiskt akademiskt sammanhang (se avsnittet om kulturteori nedan). Den marxis-tiskt inspirerade Judith Lowder Newton poäng-terar i sin kritik av den amerikanska
nyhistori-cismen att dess företrädare nöjer sig med att konstatera att Historien och Litteraturhisto-rien är konstruktioner styrda av samhällets maktstrukturer. Feministiska forskare nöjer sig inte med detta konstaterande utan vill des-sutom faktiskt förändra maktstrukturerna
(Lowder Newton 1989). Dessa maktstrukturer fördelar sig på flera ledder och plan. Det räck-er inte med att uppmärksamma ojämlikheten mellan män och kvinnor, man måste även ta sociala och etniska skillnader i beaktande. Genom främlingsbegreppet lyfter Caroline Graeskes nyläsning av Stina Aronsons Hitom
himlen fram denna typ av skillnader. Hennes läsning dekonstruerar dikotomier som cen-trum/periferi, individ/kollektiv, och utifrån berättelsen om gränsöverskridande möten med den Andre framträder en civilisationskri-tisk text. Här refererar Graeske till Gayatri Spivak, vilket pekar på postkoloniala teoriers inflytande på 1990-talets litteraturvetenskap.
Den nya kulturhistorien
Det kvinnohistoriska projektet, vilket inleddes i en era av "historia underifrån" och som till en böljan handlade om att synliggöra och addera kvinnliga individer till historien (her-story), ersattes under 1970- och 80-talen av en ännu bredare ansats då man insåg att man behövde revidera själva teorierna och per-spektiven, och hela historieskrivningen, för att göra kvinnors verklighet rättvisa (se t.ex. Waaldijk 1995). Vetenskapen i sig kom att kri-tiseras för att vara androcentrisk. 1975 skrev Gerda Lerner en artikel där hon uppmanade till en sådan kritisk revision och 1979 kom hennes kända bok The Majority Finds Its Past.
Placing Women in History. Som en del av den kulturella vändningen uppstod parallellt en riktning som liksom kvinnohistoria växte fram ur och samtidigt problematiserade historie-materialismen, men som därtill också kritise-rade Annaleskolan. Riktningen kallas "den nya kulturhistorien" (Hunt 1989).
Feminister pekade på att historien berättats av män och att detta avgjort vad som "gått till historien". Det centrala för den nya kultur-historien ligger just på historiskrivningen.
Som ovan nämnts hävdade historiefilosofer att både fiktionen och historien använder sig av narrativa strategier. Där kulturhistorikerna avfyrade hård kritik mot historikernas använd-ning av språket och den socialhistoriska forsk-ningens iver att skildra de historiska samman-hangen enhetligt, pekade kvinnoforskare inom den nya kvinnorörelsen på problemet med att denna berättarröst var manlig och utgick från mannen som norm för männi-skan. Foucaults "antihistoria" (som utgår från till exempel genealogibegreppet) landade väl både i den feministiska kritiken, och i den nya kulturhistorien. Att det inte finns några stabila kunskapsobjekt utan att all kunskap, inklusive historieforskningen, är diskursiv och histo-riskt föränderlig gav nya tillskott till den femi-nistiska vetenskapskritiken. Genom att man successivt gjorde upp med bas/överbyggnad-metaforen började kulturhistorikerna intres-sera sig för hur re-presentationen av den sociala verkligheten just konstituerar den. Ekono-miska och sociala relationer föregår inte de kulturella - de är i sig själva kulturella prakti-ker. Denna förskjutning av intresset mot den kulturella nivån var parallell med framväxten av feministisk teori. Feminister undersökte redan under det tidiga 1960-talet och framåt idéers och idésystems roll i konstruktioner av kvinnlighet: av sociala identiteter, institutio-ner och relatioinstitutio-ner.
Ett annat centralt bidrag till kulturhistorien kom från antropologin. I linje med Clifford Geertz "thick description" koncentrerade de nya kulturhistorikerna sig på att avkoda me-ning genom att gå djupare ned i meme-ningslag- meningslag-ren, snarare än via kausalförklaringar. Genom den "tjocka beskrivningen" söker man förstå kulturen som en förmedlare av sociala relatio-ner och strukturer. Geertz perspektiv innebär att man avfärdar möjligheten att sammanfatta historien i en uppsättning lagar eller övergri-pande teorier eller berättelser. Kulturen och historien betraktas metaforiskt som "text" i den meningen att man läser mänskliga prakti-ker och artefakter ur det förflutna som symbo-ler och tolkar dem som tecken. Kulturen bär nämligen på spår av mening som skrivits in i olika fenomen av de samtida aktörerna.
I en analog och ömsesidigt förstärkande utveckling har alltså kvinnohistoria och ny kulturhistoria vidgat historieämnets intresse-sfär. Förutom att man konvergerar epistemo-logiskt, gör man det materialmässigt. Den tek-nik som kulturhistoriker och nyhistoricister menar sig ha uppfunnit, ett sorts "cross cultu-ral montage", där man kombinerar högt och lågt (officiella källor och populärkultur, litte-rära och ickelittelitte-rära källor, dagböcker), har kvinnohistoriker utvecklat sedan 1970-talet
(Lowder Newton 1989). Populärkulturella uttryck, konsumtion, film, reklam, konst och litteratur har böljat bli intressant som histo-riskt källmaterial, inte bara bland kvin no- och genushistoriker (jfr Häften för kritiska studier 1999:3). Detta sker i kombination med ett intresse för samtidshistoria och för hittills neg-ligerade områden som konsumtions-kulturens historia (se t.ex. Salomon 1998 och Söderberg 1997). I detta nummer av
Kvinnovetenskaplig tidskrift exemplifieras detta av Orsi Husz forskning kring det moderna varuhuset. Husz visar att den konsumtionshi-storiska forskningen präglas av en dikotomi mellan hedonistisk (kvinnlig) och rationell (manlig) konsumtion. Genom att kritisera denna dikotomi, nyanserar hon också frågan om huruvida konsumtion kan uppfattas om frigörande eller förtryckande för kvinnor. Genom att utgå från ett specifikt exempel, Nordiska Kompaniet under 1900-talets bör-jan, finner hon att kvinnliga konsumenter
beskrevs både som irrationella och rationella, och att varuhuset rymde både en frigörande och en konserverande representation av kvin-nor.
Kulturteori
Cultural studies kallas den vitala forskningsg-ren som utvecklats ur mötet mellan olika disci-pliner men som kanske haft sin starkaste bas inom medieforskning, populärkulturforskning och forskning om ungdomskultur. Kulturteo-rin utgår från att se kulturen som en process där kulturella symboler kommunicerar mening (Fornäs 1995). Cultural studies intresserar sig för texter i vid mening (skrivna ord, bilder,
rörliga bilder, musik) vilket innefattar en för-ståelse av både textproduktionen, texters for-mella meningsinnehåll och receptionen av dem. Man har intresserat sig för hur bland annat populärkulturella texter representerar olika grupper och konflikter i samhället samt hur människor ser sig själva och andra via dessa representationer. Populärkul-turen uppfattas alltså som en arena av för-handlingar om makt och mening.
Cultural Studies föddes ur en reaktion mot den masskulturteori som liera discipliner, däribland den tidiga medieforskningen, vila-de på. Ursprunget brukar tillräknas Raymond Williams och Richard Hoggart, vars litteratur-vetenskapliga forskning under 1950-talet bröt med den förhärskande elitistiska kultursynen och ville framhäva arbetarklasskulturens egen-värde. Fokus vid det berömda Centre for
Contemporary Cultural Studies i Birmingham låg inledningsvis på människors levda erfaren-heter. Under Stuart Halls ledning på 1970-talet utvecklades dock centret i en mer semio-tisk riktning, och i den allmänna samhällsde-batten stod frågor kring "mediernas makt" i centrum vilket speglades i centrets intresse för althusseriansk strukturalism och ideologi.
Cultural studies är inte en enhetligt fram-vuxen disciplin med en fixerad dagordning utan en löst sammansatt grupp frågeställning-ar och tendenser (Brantlinger 1990). Femi-nism, marxism, dekonstruktion, och psyko-analys har influerat inriktningen. Men när översikter skrivs får Raymond Williams, likt fader Abraham, utgöra begynnelsen varefter ett stamträd tecknas med arvet på fädernet: Althusser, Barthes, Derrida, Foucault, Gramsci, Hoggart, Hall och Thompson beskrivs som de viktigaste influenserna. Kirsten Drotner, som medverkar i detta nummer, har i en kritisk artikel diskuterat hur det feministiska arv som den kulturteoretiska och medieetnografiska inriktningen bär på (tvärvetenskapligheten, kritiken av objektivismen, fokus på recep-tionsmiljöer som hem och familj) försvunnit ur översikter och genealogier (1993).
Vanligtvis brukar man placera medieetno-grafins upprinnelse i dyningarna av den livliga debatt om mediernas meningsinnehåll som
har pågått inom cultural studies sedan 1970-talet mellan kulturalister och strukturalister. De allmänna stridsfrågorna har gällt vilken plats det textuellt determinerande bör få i analysen och hur man bör föreställa sig me-diebrukarnas handlingsutrymme och potenti-al för motstånd. I och med att det skedde en brytning med en äldre kommunikationsmo-dell - den så kallade överföringsmokommunikationsmo-dellen där medieinnehållet uppfattades som "besjälat" av mening - följde en allmän tendens mot en koncentration på användarnas tolkningar och den omgivande kontexten (Hall 1973). Dessa diskussioner har under senare tid mynnat ut i en problematisering av ideologikritiska text-analyser och man har valt att se till de diskursi-va, symboliska sidorna av mediespråkets representationer (Kleberg 1993 och Ganetz
1997). Dessutom har, vilket exemplifieras av Kirsten Drotners bidrag i detta nummer, medieetnografin fått ett starkt uppsving. I en betoning på de genrer som främst konsume-rats av kvinnor, till exempel såpoperor och ro-mantikböcker, bröt feministiska forskare som Dorothy Hobson, lan Ang och Janice Radway, ny mark. I Sverige stod Lisbeth Larsson för en liknande gärning, ehuru i en rent textanaly-tisk studie, genom sin avhandling om kvinnors läsning och svensk veckopress: En annan
histo-ria, från 1989. I ett vidare perspektiv kan man konstatera att många feministiska populärkul-turforskare bidrog till denna inriktning av den kulturteoretiska medieforskningen i stort, med tanke på forskningens fokus på de ohörda kvinnorösterna i historien, på varda-gen och kvinnors specifika erfarenheter. Att framhålla medieanvändarnas kreativitet rim-made väl med den feministiska inriktning som ville komma bort från den eländesinriktade beskrivningen av kvinnors liv och verklighet.
För många feministiska mediehistoriker är
oral history en viktig och nödvändig konse-kvens av denna utveckling. Kirsten Drotners artikel i detta nummer av Kvinnovetenskaplig
tidskrift är en mediernas kulturhistoria med fokus på unga kvinnors medierade minnen, det vill säga minnen av mediebruk under mel-lankrigstiden. Drotner framhäver hur viktiga medierna är i det vardagliga
identitetsskapan-det. Via dessa kvinnors förhållande till medi-erna, både som kulturhistoriska objekt och som minnesverktyg, kan man rekonstruera viktiga aspekter av det förflutna som går förlo-rade i en manlig modernitetsdiskurs.
Och sedan ?
I detta nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift fokuseras frågor som blir synliga i den före-nande huvudfåra vi valt att benämna "histori-citet". De aktuella exemplen på nordisk forsk-ning i medievetenskap, historia och litteratur-vetenskap närmar sig mänskliga praktiker, historiska dokument och litterära texter utifrån en betoning på historieskrivandets narrativa karaktär. De sinsemellan konstitutiva relationerna mellan text och verklighet utgör instanser i den kommunikationsprocess som kallas kultur. Det står klart att feminismen både givit upphov till och själv vilar på ett kul-turteoretiskt fält. Trots den självklara insikten förbises den feministiska forskningens kon-kreta rön och resultat i sammanställningar och antologier som vill ringa in området. Judith Lowder Newton (1989) menar att historicismen tappat bort sina modersrötter, det vill säga den feministiska teoribildningen och den kvinnohistoriska forskningen. Vad skulle ett återupplivat intresse för modersröt-terna kunna leda till inom det kulturteoretis-ka och nyhistoricistiskulturteoretis-ka fältet, och hur skulle det i sin tur befrämja den feministiska forsk-ningen? Svar på frågor som dessa återstår att formulera, men föreliggande temanummer försöker uppmärksamma en tendens inom den fas av moderniteten vi nu befinner oss i. Denna medvetenhet om det specifika för vår tids historiefixering kommer att ledsaga
Kvinnoveten-skaplig tidskrifts läsare över tusenårsskiftet, in i och genom den "memory craze" (Megill
LITTERATUR
Aronsson, Peter (1998): "En lomhörd dialog? Den historie-vetenskapliga debatten på 1990-talet", Historisk Tidskrift, nr 1.
Borgström, Eva (1991): Om jag får be om ölost. Kringkvinn-liga författares kvinnobilder i svensk romantik, Göteborg: Anamma.
Brannigan, John (1998): New Historicism and Cultural Materialism, London: Macmillan.
Brantlinger, Patrick (1990): Crusoe's Footprints. Cultural Studies in Britain and Ametica, London: Routledge. Bränström Ohman, Annelie (1998): Kärlekens ödeland. Rut
Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism, Stockholm: Symposion.
Drotner, Kirsten (1993): "Media Ethnography: An Other Story?", Ulla Carlsson (red.) Nordisk forskning om kvin-nor och medier, Göteborg: NORDICOM-Sverige.
Fornäs, Johan (1995): Cultural Theory and Late Modernity, London: Sage.
Ganetz, Hillevi (1997): Hennes röster. Rocktexter av Turid Lundqvist, Eva Dahlgren och Kajsa Grytt, Stock-holm/Stehag: Symposion.
Hall, Stuart (1973/1980): "Encoding/Decoding", Stuart Hall. Dorothy Hobson, Andrew Loweland, Paul Willis (red.) Culture, Media, Language, London: Hutchinson. Holter, Harriet (1962): "Kj0nnsroller og sosial struktur",
(red.) Dahlström, Edmund m.fl., Kvinnors liv och arbete, Stockholm: Norstedts.
Hunt, Lynn (1989): The New Cultural History, Berkeley, Los Angeles, London: University of Califor-nia Press.
Kleberg, Madeleine (1993): "Feministisk teoribildning och medieforskning", Ulla Carlsson (red.) Nordisk forsk-ning om kvinnor och medier, Göteborg: NORDICOM-Sverige.
LaCapra, Dominick (1983): Rethinking Intellectual History. Texts, Contexts, Language, Ithaca/London: Cornell Uni-versity Press.
LaCapra, Dominick (1985): History and Criticism, Ithaca/London: Cornell University Press.
Lowder Newton, Judith (1989): "History as Usual: Feminism and the New Historicism", Aram Veeser, H. (red.) The New Historicism, London: Routledge. Megill, Allan (1998): "History, Memory, Identity", History
of the Human Sciences, 11:3.
Montrose, Louis (1989): "Professing the Renaissance. The Poetics and Politics of Culture", Aram Veeser, H.
(red.) The New Historicism, London: Routledge. Orr, Linda (1992): "The Revenge of Literature. A History
of History", Ralph Cohen (red.) Studies in Historical Change, London: UP of Virginia.
Porter, Carolyn (1988): "Are We Being Historical Yet?", The South Atlantic Quarterly vol. 87, no. 4.
Ricoeur, Paul (1988): Från text till handling, Stockholm: Symposion.
Salomon, Rim (1999): "Samtidshistoriens nya perspek-tiv", Historisk Tidskrift, nr 1.
Söderberg, Johan (red.) (1997): Kultur och Konsumtion i Norden 1750-1950, Helsingfors: Finska historiska sam-fundet.
Traub, Valerie & Lindsey M. Kaplan & Dympna Callaghan (red.) (1996): Feminist Readings of Early Modern Culture. Emerging Subjects, Cambridge: Cambridge University Press.
Waaldijk, Berteke (1995): "Of Stories and Sources: Feminist History", Rosemarie Buikema och Anneke Smelik (red.) Womens Studies and Culture: A Feminist Introduction, London/New Jersey: Zed Books.
Waller, Marguerite (1987): "Academic Tootsie. The Denial of Difference and the Difference it Makes", Diacritics, Spring.
White, Hayden (1973): Metahistory. The Historical Imagination in nineteenth-century Europé, Baltimore: Johns Hopkins UP.
Witt-Brattström, Ebba (1988): Moa Martinson. Skrift och drift i trettiotalet, Stockholm: Norstedts.
KIRSTEN DROTNER
Medierade minnen:
radio, film och formandet av unga
kvinnors kulturella identiteter
Medieupplevelser kan ge verkligheten en annan dimension,
och minnen av medieupplevelser kan framkalla minnen av andra slag.
Kirsten Drotner diskuterar här komplexiteten i samspelet mellan textuella
och kontextuella aspekter på medier och medieupplevelser.
Det man ser tillbaka på och prisar som banbry-tande —James Dean, Elvis, Beatles — det är pojkar-na (Susan Douglas 1994/95).
Tre 12-åriga väninnor lämnar en biograf i Köpenhamn våren 1998 efter att ha sett fil-men Titanic och en av dem säger: "Det här är filmen som kommer att förändra mitt liv." Ett sådant storslaget uttalande kan väl frambringa ett leende eller två hos en vuxen som vet att det kan finnas andra oförglömliga filmer som väntar denna flicka, och så kan uttalandet lätt avfärdas som naivt. Uttalandet kan dock också få vuxna att erkänna att filmer, faktiskt, kan färga och ladda verkligheten. Som sådant är yttrandet både insiktsfullt och inspirerande.
I allmänna ordalag illustrerar berättelsen vad det "sunda förnuftet" säger en, nämligen att medierna, i det här fallet en succéfilm, är viktiga sociala och symboliska faktorer i det vardagliga meningsskapandet. Dessutom bely-ser den att det förflutna alltid tolkas och för-stås utifrån nuets perspektiv. Närmare bestämt ger berättelsen exempel på hur medierna samtidigt är katalysatorer för att bevara och skapa åtminstone delar av det förflutna. Detta gäller också för det mer avlägsna förflutna, vil-ket framgår av ett uttalande av Inge, en 7l-årig dansk kvinna, som kommer att återkomma längre fram i artikeln:
Vi åkte till Sverige för att se Borta med vinden [Gonewith The Windam. 1939, da. 1945]. Jag
tyck-te den var fantastisk. Och den var i färg, dessu-tom! Vi var inte vana vid det, förstår du. Det kom inte till Danmark förrän på 1950-talet. Min äldre syster var med oss, minns jag. Hon betalade för biljetterna, för vi hade väldigt lite fickpengar på den tiden, Ove och jag.
Som framgår av Inges uttalande underlättar medierna bevarandet av händelser och erfa-renheter över tiden och bortom platsers belä-genhet, och sålunda kan de bli medel med vilka vi kan erinra oss andra tider och platser: till exempel kan vi med hjälp av foton och fil-mer bilda oss en uppfattning om - och kanske känna igen - händelser, hur landskap såg ut, gator, vad människor hade på sig och hur de levde; och grammofonskivor, ljudband och cd-skivor hjälper oss att komma ihåg hur män-niskor talade och sjöng. Men massmedierna är också föremål och mål för minnet, vilket också framgår av citatet från Inge: många i min generation minns när vi fick vår första transistorradio, och vi kommer ihåg nyhetsbil-derna i TV på general Loan som sköt en miss-tänkt FNL-soldat, en visuell sammanfattning av hela Vietnamkriget på några sekunder. Massmedierna utgör både objekten för vad vi minns och ett medel för att minnas, och det gäller både offentliga och mer privata aspek-ter av livet.
Det följande är en analys av hur medierna har fungerat för Inge och för andra danska kvinnor i hennes generation som några av de
medel genom vilka de drar sig till minnes sina ungdomsår och också som delar av minnena, det vill säga tillfällen när medierna i sig själva är i fokus för deras hågkomster. Viktiga frågor är: Vad minns de av olika medier? Hur använ-des använ-dessa medier praktiskt? På vilka sätt kom olika medier in i vardagslivet? Och vilken sub-jektiv betydelse har olika medier?
Jag inriktar mig på massmedier av det enkla skälet att det är vad mina informanter oftast gör: när jag frågar om fritidsaktiviteter beskri-ver de besök på biografer och danssalonger, eller att sitta hemma eller på biblioteket och läsa. I den här artikeln inriktar jag mig på radio och him, de två nya och mest betydelse-fulla massmedierna som gjorde insteg på den sociala scenen och fångade allmänhetens fan-tasi under de två världskrigen. Jag inriktar mig på ungdomen eftersom jag vill se hur kulturel-la identiteter formas, vidmakthålls och för-ändras. För denna intresseinriktning är ung-domsåren särskilt viktiga: under detta århund-rade har ungdomsåren betraktats som, och ofta upplevts, som en livsfas av förändring och omvandling. Min empiriska inriktning är på vanliga snarare än ovanliga unga kvinnor, eftersom jag vill bidra till att omorientera det intensiva intresset på särskilda grupper, på fans och flugor inom stora delar av forskning-en kring medier och ungdomskultur (Lull 1987, Jenkins 1991, Lewis 1992). Jag inriktar mig på kvinnor därför att jag vill hjälpa till att göra modernitetsdiskursen - vilken till stor del är formad med ett outtalat manligt fokus -mer varierad och nyansrik, och tillföra kun-skaper till dess empiriska historia.
Att analysera med
båda ögonen öppna
Det empiriska underlaget för mina analyser är så kallade livsfasintervjuer med tio danska kvinnor födda mellan 1917 och 1927.' I mina intervjuer riktas uppmärksamheten mot barn-och ungdomen; detta till skillnad från liv-sloppsinteryjuer som söker omfatta hela livs-förloppet. Informanterna drar sig till minnes sitt förflutna ur nuets perspektiv och i ljuset av senare erfarenheter och händelser. Således
befinner sig deras hågkomster i ett spännings-fält mellan den förflutna tid som återberättas och berättandets nutid, på samma sätt som deras minnesbilder får en blandning av stabila och mer föränderliga inslag att tydligt framträ-da. Informanterna minns mycket på samma sätt, vilket delvis är ett resultat av min forsk-ningsmetod (individuella djupintervjuer) och delvis beroende på de gemensamma kognitiva redskap de har för att dra sig till minnes hän-delser och erfarenheter i det förflutna. Men vad de minns skiljer sig naturligtvis åt, delvis för att deras förflutna skiljer sig åt, delvis för att deras senare levnadsbanor är mycket olika.2
Själva livsfasinteryjun i sig hjälper till att aktivera minnesprocessen, men inte nödvän-digtvis vad som minns. Själva begreppet livsfas bygger på uppfattningen om livet som en serie fortskridande faser, och denna uppfattning i sig själv hjälper till att sätta in intervjun i en viss linjär struktur. Dessutom, om man accep-terar vad som hävdas inom den sociala kon-struktivismen, att vi bildar en sammanhängan-de isammanhängan-dentitet genom att utforma socialt accep-tabla berättelser om självet (Bruner 1986, Harré 1983), då är det uppenbart att livsfasin-teryjun förstärker uppfattningen av livet som en berättelse av och om faser med en linjär struktur, om inte nödvändigtvis en struktur av framåtskridande.'
Dessa berättelser följer ofta vissa mönster. Den norska etnologen Liv Emma Thorsen, som definierar intervjusituationen som ett "schema för hågkomster", visar på tre olika typer av minnen, nämligen genreberättelser som har en narrativ rörelse och upplösning, fragment och tystnader (Thorsen 1993: 31, 41f.). Jag frågade inte direkt om minnen, och det är kanske därför mina informanter berät-tar ganska få genreberättelser i förhållande till fragment, vilka kräver en "fyllig" kontext (Geertz 1973) för att kunna tolkas. Dessutom är denna fyllighet en nödvändig förutsättning för att kunna förstå berättelsernas dubbelty-digheter och motsägelser vilka delvis kommer sig av det faktum att minnesprocessen, som vi kommer att se, utgör en dragkamp mellan hågkomst och rekonstruktion. I kognitiva
ter-mer inbegriper denna process selektiv glöms-ka (Neisser 1982) vilken orsaglöms-kar att perspekti-vet på det förflutna blir snävare samtidigt som det tillför nya perspektiv på nuet.
Analytiskt är det viktigt att forskaren inser och accepterar dessa komplexiteter för att underlätta hans eller hennes tidsmässiga posi-tionering i relation till informanterna. Eftersom mina erfarenheter är relativt avlägs-na från den tid då de äldre kvinnoravlägs-na växte upp, tenderar jag att betona skillnaderna mera än likheterna mellan oss, och därför är jag benägen att mer se skillnader än likheter i
deras berättelser. Omvänt har jag större svårig-heter att uppfatta strukturella liksvårig-heter. Resultatet blir att jag i mina analyser tenderar att belysa förändring mer än stabilitet, olikhet mer än likhet.
Det är lika viktigt att ta i beaktande de metodologiska komplexiteter som finns i den faktiska intervjusituationen och de inslag som både underbygger känslan av intimt och för-troligt kvinna-till-kvinna samtal: Jag blir bju-den hem till informanterna, de har alla förbe-rett besöket genom att koka kaffe eller te som serveras i finporslinet, vissa har uppenbarli-gen satt på sig en finare klänning eller pyntat vardagsrummet med blommor. Denna situa-tion kan öka min känsla av respekt för kvin-norna och skärpa min analytiska uppmärk-samhet på deras subjektiva perspektiv. Men det kan också resultera i det som Clifford Geertz kallar etnografiskt buktaleri (Geertz 1988/1989: 145), som får mig att ta informan-ternas historier för givna utan att ifrågasätta dem och att förmedla dem som sanningen om deras liv.
I den här processen har jag märkt att jag intar vad jag kallar dotterrollen: jag är den intresserade lyssnaren, koncenterad på mam-mas tal om hennes liv och händelser i det för-flutna. Men den rollen understryker att jag också, och samtidigt, är forskare med makt och förpliktelse att ifrågasätta och tolka sprickorna och motsägelserna, ställena där ytan på informantens berättelser rämnar. För att göra en mer nyansrik undersökning krävs vad som kan kallas en dubbel blick i analysar-betet, en som balanserar intimitet och distans,
empati och kritisk granskning (Drotner 1999: 29-31, se även Agar 1980). I min egen studie möjliggörs detta sammansatta seende framför-allt genom en god kunskap om kvinnornas personliga liv - liv som levs i särskilda historis-ka och sociala kontexter. Detta underlättar min förståelse av deras subjektiva perspektiv, medan det också möjliggör en tolkning av möjliga orsaker till deras uteslutningar, ute-lämnanden och motsägelser.
Men denna dubbla blick är inte enbart ett metodologiskt redskap. Den belyser också grundläggande epistemologiska frågor vad gäller studiet av det förflutna. Vare sig en fors-kare håller på att insamla information, analy-sera eller skriva om det som har varit, ställs man utan undantag inför det faktum att det som har skett ses och förstås ur ett perspektiv av vad som sker just nu. Detta är en truism i den meningen att vi oftast gör våra undersök-ningar efter att en given händelse ägt rum, och vi kan inte bortse från vår — om än selekti-va - kunskap om selekti-vad som sedan hände. Detta problemkomplex som rör tiden blir mer beto-nat när man studerar minnen. Här uppfattar och prioriterar våra primärkällor, informan-terna, det berättade förflutna från det berät-tande nuet. Som de brittiska socialhistoriker-na Raphael Samuel och Edward R Thompson träffande påpekar: "Kort sagt måste de mytis-ka elementen i minnet ses både som vittnes-börd om det förflutna, och som en fortlöpan-de historisk kraft i nuet" (Samuel & Thompson 1990:20, se också Gillis 1996: 18-19). Sålunda är hågkomsten och framställ-ningen av det förflutna nära förknippat med dess återskapande.4
Faktum är att en dubbel blick inte bara är till gagn för studier av det förflutna eller för kvalitativa forskningsmetoder. Generellt sett kan alla former av forskning sägas innefatta en tolkningsdimension i den mån forskning-en utgår från teckforskning-en i forskning-en eller annan form: från statistisk information och yxmärken på trä till bilder, tal och ljud. Dessutom tolkas de flesta av dessa tecken efter den faktiska hän-delsen - efter att frågeformuläret har delats ut, efter att vikingaskeppet sjönk, efter att en film spelats in eller en intervju gjorts. Således
kan många forskare ha nytta av en reflexiv för-ståelse av minnesbegreppet, definierat som ett perspektiv på det förflutna utifrån nuets posi-tion och som omfattar dess komplexiteter vad gäller prioriteringar och urval.
Forskning om medier
och minne
Minne och massmedier är nära sammankopp-lade i moderniteten av den enkla anledning-en att medier kan bevara händelser och erfa-renheter över tid och rum - och kan följaktli-gen hjälpa till att återkalla dessa händelser och erfarenheter vid en senare tidpunkt och på andra platser. Som redan nämnts, har medierna två funktioner i relation till minnet: de kan vara stöd för minnet och de kan vara själva föremålet för hågkomsterna.
Fotografiet är det kanske tydligaste exemp-let på det sätt på vilket ett massmedium kan fungera som både ett offentligt och ett per-sonligt minneshjälpmedel. Under detta sekel har både stillbilder och rörliga bilder blivit allt viktigare för nyhetsrapporteringen i dagstid-ningar och TV (och innan dess: nyhetsjourna-ler på biograferna), och sålunda har nyhets-bilder bidragit till formandet och bevarandet av offentliga typer av hågkomster och åmin-nelser. På samma gång har foton blivit en så integrerad del av privata minnen att det idag är svårt att föreställa sig ett familjeevenemang där man inte stup i ett hör surret från videoka-meror. I sin klassiska essä om fotografi visar Susan Sontag på detta samband mellan foto-grafiets tekniska utveckling och den sociala formationen av den borgerliga familjen:
När den klaustrofobiska enheten, kärnfamiljen, höll på att huggas fram ur en mycket större famil-jesamfällighet, kom fotografiet för att hugfästa
minnet av, för att symboliskt återupprepa den hotade kontinuiteten och det försvinnande stor-familjelivet. Dessa spöklika spår, fotografier, ger en symbolisk närvaro av de skingrade släktingarna
(Sontag 1977:9).
Man behöver inte känna till att kärnfamiljen var vanligare i förmodern tid än vad Sontag
antyder, och man behöver inte dela hennes ideologiska syn på dess funktioner för att instämma i hennes exakta beskrivning av foto-grafiet och dess grundläggande betydelse för familjelivet.
Dock har massmedierna inte bara varit hjälpmedel för minnet, de har stundtals också ingått i det, även om denna funktion verkar mindre tydlig. Men de flesta av oss känner till att en viss melodi spelad på radio kan fungera som katalysator för minnen av att dansa en sommarnatt eller kanske att köra bil i regnet. Och, som kommer att exemplifieras nedan, bekräftas denna praktiska kunskap av flera studier av människors hågkomster som visar att vissa filmer, dialoger i böcker eller musik-stycken har gjort ett ofta outplånligt intryck som färgar människors minnen av vissa ögon-blick och händelser.
Studier av förhållandet mellan medier och minne har har huvudsakligen bedrivits inom två forskningstraditioner, nämligen etnologi och kvalitativa mediestudier, och inom båda områdena har intresset vaknat under de senaste femton åren ungefär. Etnologin har sin bakgrund i den vetenskapliga diskurs, inom vilken bevarandet av traditioner är av största betydelse. Således har denna disciplin haft lite utrymme för studier av mera nutida kulturella artefakter och uttryck, inklusive medierna (se dock Bausinger 1984, Löfgren 1990, Kulturella perspektiv 1997). Omvänt har medieforskning traditionellt sin grund i en innovationsdiskurs, inom vilken forskarna för-tvivlat försöker hålla jämna steg med de senas-te senas-teknologiska flugorna. Till och med två årtiondens studier av publikmottagande har på det hela taget begränsats till ett nutidsper-spektiv och har huvudsakligen inriktats på ett enda medium, televisionen. Men när även denna trend mognar utvecklas ett intresse för det förflutna, och här finner vi också studier av medierade minnen.
Generellt sett har förhållandet mellan medier och minnen studerats utifrån en eller flera av följande utgångspunkter:
* Forskningsobjekt: Utgår antingen från ett visst medium eller en särskild användargrupp
* Forskningsinriktning: Antingen kollektiva eller individuella minnen
* Forskningsperspektiv: Medierna ses som hjälp-medel för minnet eller själva målet/objektet för minnet
De flesta undersökningar studerar ett visst medium (t.ex. TV, film, böcker), och de flesta inriktar sig på sätten på vilka detta medium bidrar till att forma kollektiva minnen som blir en del av, vidmakthåller och möjligen för-ändrar nationella identiteter. Det kanske mest kända, och det forskningsmässigt absolut bäst underbyggda, exemplet är Michael Schudsons
Watergate in American Memory: How We Remember, Forget and Reconstruct the Past
(Schudson 1992, se också Zelizer 1992), och -i de nord-iska länderna - Orvar Löfgrens "Medierna i nationsbygget: hur press, radio och tv gjort Sverige svenskt" (Löfgren 1990). George Lipsitz studerar i sin bok Time
Passages: Collective Memory and American Populär Culture (Lipsitz 1990). TV-filmer, film, rock'n'roll och populärlitteratur med en mer ideologikritisk ansats som inte lyckas koppla de olika medierna till utvecklingar inom en större mediekultur; likväl avstår författaren från att använda informanter som primärkäl-lor.
Andra studier av minnen av ett visst medium inriktar sig mer på individuella håg-koms-ter och variationerna mellan dem. Det mest teoretiska och socialt reflexiva arbetet inom denna inriktning är Jackie Staceys
Stargazing: Hollywood Cinema and Female Spectatorship (Stacey 1994), en bok som bygger på analyser av texter författade av äldre kvin-nor som svarade på frågor om sitt filmintresse. Ray Barfields Listening to Radio, 1920-1950 (Barfield 1996) ger en kaleidoskopisk, empi-risk översikt över människors minnen från radions tidiga tid i USA, men den har inte mycket att erbjuda teoretiskt. I de nordiska länderna har Jostein Gripsrud använt en metod som i mycket liknar Staceys i sin artikel "Moving Images, Moving Identides" (Gripsrud
1994), medan dansken Steen Folke Larsens
Läsning og erindring (Larsen 1992) bygger på intergenerationella intervjuer inriktade på minnesvärda läserfarenheter som analyseras och tolkas i relation till kognitiv teori och familjehistoria.
Mindre ofta tar studier av förhållandet mel-lan medier och minne en särskild grupp som sin analytiska utgångspunkt. Till exempel rik-tade Nordiska Museet i Stockholm en allmän uppmaning till svenskarna att skriva dagbok en viss bestämd dag (Nyberg & Bohman 1992). I princip omfattade denna metod alla medier eftersom inga medier var direkt uteslutna. Som det visade sig skrev många informanter mera om sina luncher än om sina mediemeny-er (Kratz 1993), ett resultat som visar på de uppenbara svårigheter som uppstår om man tar en särskild grupp istället för ett särskilt medium som referenspunkt: det är omöjligt att veta i vilken utsträckning medierna kom-mer att framträda i den samlade bilden, och människors berättelser är ofta mindre uttrycks-fulla och putsade än de som lämnas i skrivna uttalanden om särskilda medier, uttalanden som till och med kan vara skrivna av hängivna fans.
Min egen studie faller inom den senare "grupp"-kategorin, och bristen på "genrebe-rättelser" ger mindre entusiastiska och detalje-rade minnen än de som återfinns i exempelvis Staceys och Barfields böcker. Dock kan denna utgångspunkt ge en mera verklighetsnära och kontextualiserad kunskap om sätten på vilka medierna har kommit in i och fungerat i informanternas dagliga liv. Vad som är viktiga-re är att denna metod skärper den analytiska medvetenheten om och empiriska insikten i förhållandena mellan olika medier inom en given mediekultur: vilka kopplingar gör mina informanter mellan olika typer av medier? Har olika medier spelat olika roller för dem? Var särskilda medier eller speciella program eller genrer av särskild betydelse för dem? Det berättandet förlorar i välformulerade fraser och stringens kan vinnas i betydelse och vikt: risken att överbetona ett enskilt medium mini-meras.
Sålunda, vare sig man utgår från ett medium eller en publik, vare sig man inriktar
sig på kollektiva eller individuella former av hågkomster, allmänna eller privata mediehän-delser, definerar de flesta studier, och försö-ker förstå, förhållandet mellan medier och minne som varande ett av i grunden social natur. "Sunda förnuftets" uppfattningar om minnet definierar det oftast som en förmåga hos den enskilda individen, en uppfattning som kanske kan sägas visa psykologins genom-gripande betydelse för vår praktiska var-dagskunskap. Men sådana uppfattningar för-stärks av att de sociala krafter genom vilka vi kommer att dela minnen är svåra att upp-täcka. I den meningen är forskning kring och tolkning av minnen av och med medier inte bara sätt på vilka vi kan belysa blinda fläckar i våra kulturella förflutna, utan de är också sätt på vilka vi kan visa närvaron och återklangen av detta förflutna i vår nutid.
Unga kvinnor under mellankrigstiden
Som jag redan nämnt måste medieminnen förankras i en fyllig kontext för att deras sam-mansatta natur ska kunna förstås. Därför behövs en viss bakgrundsinformation om den sociala kontext inom vilken mina informanter växte upp. Allmänt sett var perioden 1920-60 i Danmark en tid med minskande jordbruk-sproduktion i förhållande till städernas industriproduktion och servicesektor, vilka lockade till sig allt fler kvinnor. Under årtion-dena efter 1930 ökade antalet kvinnor inom handels- och servicesektorn från 206 000 till 296 000 - av en total folkmängd på ungefär 4,5 miljoner - medan hembiträdena försvann lika snabbt: 1930 var 15 procent av alla kvin-nor i åldrarna 14-70 anställda som hemhjälp, tio år senare var det tio procent, medan antalet 1950 hade krympt till bara fem procent -minskningen hade varit först och snabbast i stadsområdena (Kaarsted 1991: 103, Richard1983: 12). De flesta kvinnor slutade arbeta på sin bröllopsdag (och äktenskap var normen för bägge könen), även om perioden visar en liten uppgång i antalet gifta kvinnor som för-värvsarbetar: 1930 var det en av sexton kvin-nor, 1940 var det en av tio, och tio år senare en av fem kvinnor.
De växande industri-, handels- och service-sektorerna i större samhällen och städer gyn-nade uppenbarligen unga kvinnor mer än deras manliga motparter, vilka fortfarande kunde få arbete inom jordbruket eller inom småskaligt hantverk och handel i landsbygds-områdena. Sålunda var det det unga kvinnliga butiksbiträdet, den kvinnliga kontoristen och fabriksarbetaren som blev vad man kan kalla "modernitetens pionjärer i vardagskulturen", en insikt som kan tjäna till att förändra rådan-de diskurser kring morådan-derniteten. Dessa dis-kurser tar rutinmässigt sina referenspunkter och tolkningsramar från konst och vetenskap, från politik och kulturkritik, som alla är färga-de av en manlig världsbild i vilken färga-det kvinnli-ga i huvudsak framträder nekvinnli-gativt som förak-tade och fördärvade ikoner (Huyssen 1986/ 1991). Men sett i ett större tolkningsamman-hang av kulturellt agerande får kvinnor i all-mänhet, och unga kvinnor i synnerhet, en ledande roll i formandet av moderniteten.
Om, som Virginia Woolf hävdar, "ett eget rum och 22 guineas om året" är förutsättning-en för att dförutsättning-en vuxna medelklasskvinnan ska kunna inträda i den moderna världen som en självständig individ, så är grundvillkoret för unga arbetar- och lägre medelklasskvinnor en viss fritid och åtminstone litet pengar över för eget bruk. På dessa två grundpelare byggdes en modern, om än fortfarande begränsad, konsumtionsinriktad ungdomskultur under mellankrigstiden. "Onsdag kväll, det var de röda händernas lediga kväll", säger Agnete, född 1926 i en politiskt aktiv arbetarklassfamilj som den enda flickan bland tio bröder. Det var dessa unga kvinnor som befolkade danssa-longerna och biograferna, liksom de var fliti-ga konsumenter av smink och accessoarer, och lika flitiga läsare av det ökande antalet veckotidningar som var direkt utformade efter deras speciella behov och som ofta var nära knutna till utvecklingen inom filmin-dustrin och filmstjärnesystemet (Drotner 1985/ 1988: 202-16, Povlsen 1997: 266-82).5 Medan städerna otvivelaktigt var centrum för denna ungdomliga marknad, följde snart mer lantliga områden, när unga män och kvinnor återvände hem på besök eller för att stanna
och delade ut tuggummi, rökte cigarretter och stolt visade upp sina nymodiga förvärv.
Sammantaget gav kommersiell populärkul-tur, vilken omfattade medier såsom biografer och tidningar och mer individuellt utformade konsumtionsmönster bland unga människor, unga kvinnor i vidare sociala kretsar en känsla för stil. Begreppet sdl blir ett synligt tecken på att identitet inte bara är öde eller fysiologi -identiteten kan delvis formas. En antydan om de symboliska och materiella investeringar som gjordes i det nya intresset för personlig klädsel och utsmyckning ges av Ulla, vilken som ung kvinna cyklade tvärs över hela Köpenhamn för att vara bland de första att få tag på klädmöns-ter hos Egmont H. Peklädmöns-tersens, den framgångsri-ka utgivaren av den enormt populära Hjemmet (1904-, tidigare Damernes Blad, 1898-1903).
En ny mediekultur
Biograffilmen och radion är de två viktigaste medierna som på allvar gör insteg på den soci-ala scenen under mellankrigstiden. Filmen var från första början ett kommersiellt företag till skillnad från radion, som i Danmark lik-som i de flesta europeiska länder följer BBC:s mönster och dess målsättning att vara en så kallad public-service-institution. Fastän filmer som riktar sig direkt till en ungdomspublik inte böljar produceras förrän på 1950-talet (Troelsen 1980, Jerslev 1997: 238-44), utgör unga människor en stor och tidvis dominant andel av biobesökarna. När den första danska ungdomskommissionen år 1946 samlade in uppgifter, fanns den flitigaste filmpubliken bland unga män i landsortsstäder, tätt följda av unga kvinnor. 1922 hade 95 procent av alla filmer visade på danska biografer utländskt ursprung - 85 procent av dessa var gjorda i USA (Grodal 1997: 220). Sålunda är amerika-nisering inget nytt fenomen. Och ända fram till mitten av 1950-talet var filmen bokstavligt talat ett folkligt medium som nådde ut till och uppskattades av stora delar av befolkningen. Och i motsats böljade äldre medier såsom veckotidningar och reklamfilm differentiera sina produkter för att rikta dem till speciella konsumentgrupper, inklusive de unga.
Jämfört med idag fanns det dock fortfaran-de relativt få medier - att köpa, äga, använda och tala om dem var i allmänhet någonting extra. Ett medium tränger dock mer än något annat in i det dagliga livet, nämligen radion. Redan på 1930-talet toppar Danmark den europeiska listan över antalet radioägare i för-hållande till hela befolkningen, och 1940 äger fyra av fem hushåll en radiomottagare (Drotner 1997: 151). Radion är det första massmedium som stiger in i människors vardagsrum samti-digt och oberoende av plats. Radion sänder till hela riket samtidigt.
Mellankrigsgenerationen är därför den första att uppleva hur ett medium på samma gång bildar grunden för sociala interaktioner och sällskapliga samtal. Radion är en katalysa-tor för en tidsmässig strukturering av vardags-livet även för de unga, så som dagstidningar har varit det för många vuxna män och för något färre kvinnor. Som redan nämnts, är veckotidningar också viktiga för unga kvinnor, men de har en annan funktion i den dagliga tidsrytmen än vad radion har, med dess dagli-ga program på fasta tider vilka på en gång tjä-nar som tidsmässiga gränsdragningar och som rumsliga broar på grund av sin samtidiga sändning till olika delar av landet.
De två nya medierna, film och radio, kan definieras och jämföras i relation till en serie av strukturella särdrag som kommer att empi-riskt beläggas i det följande.
"Vi hade respekt, förstår du ":
Radiominnen
Som redan nämnts har institutionen Danmarks Radio från grundandet 1925 varit en viktig faktor i skapandet av en nationell mediekultur i hemmen. Den strukturerar den dagliga rytmen och erbjuder en bland-ning av underhållbland-ning och upplysbland-ning, fik-tion och fakta. Dessa grundläggande egen-skaper färgar mina informanters hågkomster av att lyssna på radio när de var barn såväl som unga människor. När de först inriktar sig på hur radion användes, nämner nästan alla
Pressens Radioavis (Pressnyheterna):6 Gerda, som är född i ett bondehem på Sydsjaelland
Figur 1: Analytiska dimensioner av radio och film
SKILLNADER LIKHETER
RADIO FILM
TEKNOLOGI I serie Ej i serie Fäste i tid och rum
TID Integration Separation Här och nu förenar
förflutet och framtid
RUM Vardag Nationell Icke-vardag Transnationell Intimitet på distans SOCIALA RELATIONER Familj Maka/make,
vänner Stor social spridning Tecken på modernitet Nya sociala relationer INSTITUTION Public service
Inhemsk prod.
Kommersiell
Inhemsk och uti. prod.
Specifika produkter och sociala tecken INNEHÅLL Fakta och fiktion
Ljud
Fiktion Bild och ljud
Massmedierad kommunikation
och senare blev hembiträde i Köpenhamn, förklarar:
När min far lyssnade på [Pressens Radioavis] måste vi vara tysta, förstår du. Men det var inte så högt som idag, det var det inte, de spelar så högt nuförtiden. Så det gick ganska bra, vi hade respekt, förstår du.
Närmast var radion det medium som "krono-logiserade" det dagliga livet i familjen (Kohli 1985). De flesta informanter bekräftar Gerdas betoning på det faderliga genomdrivandet av tystnad under nyheterna. Att lyssna på radio inpassades i och förstärkte uppenbarligen eta-blerade hierarkier mellan generationer såväl som genrer: nyheterna var den enda genre som krävde lyssnarens odelade uppmärksam-het, en rang som utmärktes av att man inte talade. Under radions tidiga dagar brukade
vänner, familj och släktingar komma på besök och beundra den nya radiomottagaren. Och till och med när nästan alla hade radio var gemensamt, om än inte uppmärksamt, lyss-nande kring radion det vanliga. Lysslyss-nandet var en del av det umgänge och de interaktio-ner som ofta sträckte sig över köns- och gene-rationsgränserna. En informant berättade hur hennes mormor, som passade barnbarnen när deras mor arbetade nattskift som sjuksköters-ka, brukade klä upp sig i sin finaste svarta klänning och ta på sig sitt lilla pärlhalsband och se till att hennes barnbarn också klädde sig snyggt - allt för att det skulle vara som på teatern när de satt och lyssnade på veckans radiopjäs.
Mina informanters hågkomster av lyssnan-de stölyssnan-der i stort sett Barfields teorier att radi-on hjälpte till att förena familj och släkt
att radion medförde nya åtskillnader inom och i relation till den närmaste familjen. Inom intimsfären försökte unga kvinnor skapa sig egna utrymmen och tidszoner av oberoende och ibland hittade de en allierad i radion och vid andra tillfällen en motståndare. För Grethe, som är född 1921 i Köpenhamn i en familj där hennes mor tog hand om familjen medan hennes far, som var egen företagare, extraknackte som musiker på kvällarna, visade sig radion vara ett blandat nöje:
Så satt man där med tre små bröder och systrar, pappa, mamma och en radio och försökte plugga till realexamen. Resultatet är att jag än i denna dag kan avskärma mig helt när jag läser.
En annan informant växte upp som det äldsta av tre barn med en känslomässigt överspänd mor, som ensam uppfostrade barnen på sin lön som sjuksköterska, och hon kommer ihåg att mamman ofta somnade över middagsbor-det. Hon minns radion som en välsignelse: "Jag lyssnade på allt," säger hon och det antyds att radion erbjöd ett fönster mot en värld bor-tom instängdheten i tråkigt hushållsarbete och plikter. Under intervjun funderar hon kring den viktiga roll som radion hade under hennes barndoms jular, och beklagar att den är totalt betydelselös för hennes barns firande idag.
Andra kvinnor minns hur de cyklade till en väninnas hus där det var en familjeritual att lyssna på veckans avsnitt av Familien Hansen (1929-49) - det närmaste danskarna kom till att uppleva en radiosåpopera. Sålunda medför-de radion inte bara en förstärkning av umgäng-et och övervakningen inom familjen, utan den tjänade också till att öppna upp nya mötesplat-ser utanför hemmet - även om sådana friheter var noggrant reglerade: att lyssna var fortfaran-de en gemensam angelägenhet och något som kunde bli förmål för vuxnas ingripande. Inga informanter hade egna radioapparater, och detta gällde även de välbeställda som hade egna rum. Ett fåtal av dem minns att de hade en liten grammofon, och några informanter, som i sin ungdom var anställda som hembiträ-den, fick en radio installerad i sina små rum.
Vad minns då kvinnorna att de lyssnade på? Som redan har antytts, lyssnade de i allmänhet på en mängd olika program, som om lyssnan-det i sig var ett intressant tidsfördriv i en tid som erbjöd relativt få fritidsaktiviteter och med föreskrifter om när man fick gå ut och vart. På det hela taget målar de upp en mer varierad bild än den som man vanligen möter i historiken över Danmarks Radio, vilken framställs som en institution kritiskt inställd till vanliga människors smak och tycken. Det är sant att den enda kanalen helt och fullt levde upp till ambitionen att som public-servi-ce-institution höja massornas kulturella bild-ning. Det är också sant att dess programpolitik och prioriteringar fick kritik från allmänhe-ten, vilket framgår klart av den första publi-kundersökningen som gjordes 1929.' Med tanke på att det inte fanns några valmöjlighe-ter, lyssnade ändå de flesta informanter på många olika radioprogram och fick ofta underhållning och information utöver sina omedelbara föreställningar och erfarenheter. De klaraste minnena gäller dock program och genrer vars vittomspännande popularitet före-faller ha varit omvänt proportionella till den tid de upptog i veckoschemat: radioteater, underhållningsprogram såsom Weekendhytten (1942-49) och, inte minst, den förut nämnda
Familien Hansen.
Ändå verkar inte fiktionens och underhåll-ningens otvivelaktiga popularitet ha överskug-gat mer informativa programs betydelse, åtminstone inte för llickor som växte upp i arbetar- och lägre medelklassfamiljer. För dessa informanter förefaller radion ha funge-rat bra som ett utbildningsmedium, på liknan-de sätt som folkbiblioteken, en annan av folk-bildningens grundpelare i detta århundrade. Således minns 70-åriga Inger:
Någon gång under tonåren hörde jag i något [radio-] program att det var möjligt att bota hjul-benthet genom att vrida fötterna försiktigt utåt, utåt, när man var ute och gick på gatorna; och detta höll jag på med i ett helt år, tålmodigt vaije gång, och jag gick mycket - mycket. Och kan man tänka sig, de rättade till sig, så det var helt underbart (skratt).
