1. Inledning ... 3
2. Syfte ... 4
3. Dokusåpan Big Brother... 5
4. Teoretisk bakgrund... 8
4.1 Postmodernitet... 8
4.2 Feminism... 10
4.3 Sexualitet i det postmoderna samhället... 11
5. Tidigare forskning ... 13
5.1 Stereotypa könsbilder i såpor ... 14
5.2 Traditionella och postmoderna såpor... 14
5.3 Såpan som socialt fenomen... 15
5.4 Dokusåpor... 18
5.5 Bra eller dåligt för unga att titta på?... 19
5.6 Likheter och olikheter... 20
5.7 Big Brother... 21
5. 8 Är det realistiskt för att det är realism?... 22
5.9 Unga som medieanvändare ... 23
6. Metod... 25
6. 1 Kvalitativ forskningsansats... 25
6.2 Hermeneutik... 26
6.3 Analysmetod... 27
6.4 Tillvägagångssätt ... 27
6.5 Urval och urvalsförfarande ... 28
6.6 Etiska aspekter... 28
6.7 Den etiskt korrekta forskarrollen ... 30
6.8 Beskrivning av intervjugenomförandet ... 30
6.9 Metodproblem... 32
6.10 Validitet och reliabilitet ... 33
7. Resultat och analys... 35
7.1 Inlevelse ... 36
7.2 Big Brother och könsroller ... 37
7.3 Big Brother och sex ... 39
7.4 Big Brother, viktigt eller inte? ... 41
7.5 Internet och press ... 43
7.6 Big Brother- ett socialt fenomen... 43
7.7 Verklighetsförankring... 44
8. Diskussion ... 47 8.1 Nya insikter ... 50 8.2 Vidare forskning ... 51 Källförteckning ... 52 Böcker... 52 Rapporter ... 53 Artiklar ... 53 Övriga dokument... 54 Bilagor ... 54
1. Inledning
Dagens tv-utbud består till största delen av nöjesprogram. Det är inte längre som det var förr, att tv:n främst var en informationskanal med ett stort kunskapsutbud som skulle skola sin publik. Nu är det snarare såpor av olika slag som dominerar och regerar över det svenska tv-utbudet. I slutet av 1990-talet gjorde dokusåpan sin entré i Sverige. Det var Expedition: Robinsson som var först med att samla ihop ett antal ”vanliga” människor, placera dem i en bestämd miljö, för att där låta dem leva tillsammans under en uppgjord tid, bevakade av filmkamerans öga, utifrån ett välplanerat koncept. De tävlade först tillsammans och i ett senare skede tävlade de mot varandra för att sedan antingen bli utröstade eller kamma hem storvinsten, en viss summa pengar och titeln ”årets Robinsson”. Tv-publiken fick nu chansen att, för första gången i Sverige, komma riktigt nära inpå andra människors liv utan att känna sig som snokande ”skvallertanter”. För visst är det så, vi älskar att gotta oss i andras liv och fly bort, i alla fall för en stund och glömma bort våra egna bekymmer.
Efter Robinsson har det drällt av olika typer av dokusåpor; Farmen, Harem, Baren, Villa Medusa, Big Brother, The Bachelor, The Osbournes, Anna Nicole show, och Skönheten och odjuret är bara ett axplock av alla dokusåpor som har visats på tv under de senaste åren. Dokusåpan har cementerat sin plats i de flesta svenska hemmen och blivit en stor succé för tv-bolagen. Populariteten är stor, och ung som gammal har svårt att undgå vad som försiggår i dokusåpavärlden. Det är som individ svårt att stå utanför den massiva mediepress som florerar i tv, press och radio, vare sig man vill eller inte. Nästan varje dag pryds löpsedlarna av något i stil med: ”Naken Janne ska rädda nya farmen”, ”Jag kom med för brösten”, ”Fick en helnatt med ungkarlen - röstades ut”, ”Tjejerna i Bachelor hade sex – med varandra” och så vidare, medietrycket är hårt och vi konsumenter matas hela tiden med flera händelser och skandaler ”dokusåpafolket” står för. Ja, fenomenet dokusåpa har helt klart blivit synonymt med 2000-talets tv-kanalers stora satsningar och tittarsuccéer. Populariteten tror vi grundar sig på att deltagarna är vanliga människor, likt du och jag, som inte alltid gör rätt utan även kan göra misstag ibland, som vilken person som helst. Dokusåpadeltagaren är ofta lätt att identifiera sig med, till skillnad från en såpaskådespelare som spelar en roll efter ett manus och inte sig själv. Kanske blir dokusåpadeltagaren mer ärlig, även fast hon eller han också, till viss del kan välja mellan att spela en roll eller vara sig själv. Jobbiga situationer uppstår lätt, och många gånger sätts känslolivet på spel. Då kan det vara svårt att spela något man inte är och masken faller
lätt av. Typiskt för dokusåpor är att de nya alltid ska vara värre än de förra, de etiska gränserna tänjs ordentligt och man börjar lätt fundera över när botten egentligen kommer nås.
2. Syfte
Dokusåpor är ett relativt nytt fenomen, mycket uppmärksammat och omskrivet i media. Särskilt Big Brother har det senaste halvåret (våren 2004) tagit upp stora delar av löpsedlarna och som ämne, fyllt många debatter. Som samhällsmedlem har det varit mycket svårt att undgå vad Big Brother är och vad dess deltagare sysselsätter sig med. Skandalerna har gång på gång avlöst varandra. I debatterna diskuteras ofta, om inte alltid, hur nyttigt eller inte, det är för barn och unga att titta på Big Brother, och det är där vår studie kommer in i bilden. Vi är intresserade av att få en insikt i hur 15-åriga ungdomar hanterar Big Brother i vardagen. Medvetet angriper vi ämnet från flera olika synvinklar, då vi snarare vill få en bred förståelse av det sociala fenomenet Big Brother än en koncentrerad och djup. Syftet med uppsatsen är att belysa dokusåpan som en social företeelse utifrån ungdomars hantering av denna i sin vardag. Vi ser på Big Brother som ett socialt fenomen, då dess tittare hanterar det i vardagen, bland familj och vänner. Vi vill även ge en bild av den roll dokusåpan Big Brother har i samhället.
Själva begreppet dokusåpa är en så kallad oxymoron, ett begrepp som betecknar ett tillsynes motsägelsefullt uttryck men som för den skull inte är meningslöst eller ologiskt. Man kan också säga att det finns en gemensam nämnare för själva begreppet och programmen det betecknar är att de är sammansatta av till ytan komplexa delar. Begreppets bägge led, “doku” och “såpa” refererar åt olika håll och ligger på olika nivåer. Trots detta fungerar de ändå tillsammans då de går in i varandra och samtidigt är i behov av varandra. (Andersson 2001)
De skapar ett slags spelrum eller en frizon emellan sig, där programmen är i symbios med traditionella medier, och dels med den nyare medietekniken såsom Internet och SMS. Liksom begreppet överskrider således programmen traditionella kategorier och gränser inom medieverksamheten, men även gränser mellan TV-program och det samhälleliga sammanhang de existerar inom. De vill säga gränser mellan olika medier, men även mellan medier och verkligheten utanför. Dokusåpor är med andra ord inte bara ett TV-fenomen utan också ett mediefenomen, liksom ett socialt fenomen. (Andersson 2001)
3. Dokusåpan Big Brother
”Släng in ett gäng snygga och lagom plastikopererade 25-åringar i ett hus. Höj innertemperaturen till 27 grader, ge dem massor av sprit så att de tappar omdömet.” (Aftonbladet 2004-05-13).
”Själva charmen med ”Big Brother” är de små vardagliga konflikterna. Spänningen när en ny människa gör entré. Att de blir kära men sedan tröttnar. Precis som vilken såpa som helst fast här slipper vi den putsade dialogen och karaktärerna som är densamma från avsnitt ett till det allra sista.” (Aftonbladet 2004-05-15).
Här visas tydligt hur olika åsikter journalister har angående Big Brother. Jesper Bengtsson som skrivit det första citatet är mycket kritiskt till dokusåpan och sågar den i mängder, medan Linna Johansson tycker att Big Brother är en sensationell dokusåpa, som innehåller alla de små ingredienser som ska ingå. Big Brother har sänts under fyra säsonger och programmet har fått både en bred och stor tittarskara. För att få en inblick i programmet följer en kort beskrivning om vad programmet går ut på och hur dess koncept är upplagt.
Big Brother skapades i slutet av 1990-talet, med George Orwells bok ”1984” som förebild,
vilken troligtvis är den främsta anledningen till Big Brothers uppkomst. Boken ”1984” gavs ut 1949 och utspelar sig i framtiden omkring 1984. Den skildrar en ny världsordning som baserar sig i princip endast på diktatur, och där människorna genom hjärntvätt och ständig propaganda tror att frihet är slaveri- krig är fred- okunnighet är styrka. Storebror vakar och ser dig överallt! (http://susning.nu/Bok/1984). Det holländska TV-bolaget Endemol började sända
Big Brother och etablerade sig efterhand runt om i Europa och även i andra delar av världen
genom att sälja programmets koncept vidare. I Sverige är det Meter film & Television AB som står för produktionen av Big Brother och de tillhör koncernen Endemol. (Andersson 2001)
Idén med svenska Big Brother är att 17 deltagare, cirka hälften män och hälften kvinnor väljs in i ett specialbyggt hus i Frihamnen, Stockholm. Meter film finns stationerat runt om i huset som är riggat med 31 kameror och 48 fasta mikrofoner samt en personalstab på 120 TV-medarbetare som ser till att minsta lilla gest och ord registreras. Deltagarna har också varsin mikrofon som de bär på kroppen, en så kallad mygga. Allt som händer i huset filmas och spelas in på ”Directors Cut 1” och ”Directors Cut 2”. Directors Cut 1 finns tillgänglig på
betalkanalerna Canal Digital, Com Hem och UPC1. På Internet finns tillgång till både Directors Cut 1 och Directors Cut 2. På nätet finns också fyra andra kameror tillgängliga varav en är gratis (www.bigbrother.se). Huset är avskärmat på ett sådant sätt som förhindrar deltagarna att kunna se ut. Ingen radio, TV, telefon, tidningar eller Internet tillåts inne i huset. All elektronisk utrustning som kan användas till att ha kontakt med omvärlden är förbjuden. Pennor och dylikt är heller inte tillåtet eftersom deltagarna då kan kommunicera med varandra utan Big Brothers vetskap. Tillgången på varmvatten är även begränsad vilket innebär att de endast kan duscha vissa tider på dygnet. Mat och övriga förnödenheter får deltagarna hämta via ett slussrum. (Andersson 2001)
Tävlingen går till så att deltagarna väljs ut för att tillbringa upp till 108 dagar tillsammans i ett hus. Den högsta prioriteten i valet av deltagare menar Meter film är att man vill finna en fungerande grupp, och tanken är att de ska trivas tillsammans. Man har även en rad hälso- och psykologiska tester för att se om de eventuella deltagarna är i gott skick både psykiskt och fysiskt. Produktionsbolaget söker människor som gärna ”sticker ut” på något sätt, det kan vara rent utseende och/eller personlighetsmässigt. Tanken är att man inte ska vara rädd för att prata om sig själv och att man är nyfiken och öppen till sin personlighet. (www.bigbrother.se)
Ett centralt och återkommande inslag i programmet är “Bikten” vilket är ett rum utrustat med en fåtölj och en kamera. Biktens funktion är viktig för deltagarna då de spelar in dagböcker och har chansen att säga vad de tycker och tänker på ”riktigt” utan de andra deltagarnas vetskap. Dagböckerna finns även tillgängliga, för den som vill veta mer, via Internet och telefon. Deltagarna kan också när som helst bli inkallade av “Big Brother” där de ska prata in i kameran om något givet tema, sig själva eller andra personer och på så sätt “bikta” sig inför tv-publiken. (www.bigbrother.se)
Varannan vecka är det nomineringsvecka respektive utröstning av deltagarna, under nomineringveckan är det deltagarnas uppgift att tänka till vilka två av de medtävlande som ska bli nominerade för att därefter eventuellt bli utröstade. Detta ska endast basera sig på den enskilde deltagarens tyckanden. De två deltagare som får flest röster nomineras till veckan därpå då det är utröstning i Big Brother live som sänds varje torsdag klockan 21.00 på Kanal 5. När deltagaren väl röstats ut, har denne cirka en minut på sig att lämna huset och säga adjö
till de andra deltagarna. Vidare går den utröstade ut i verkligheten in till den pågående liveshowen där programledaren Adam Alsing väntar för att ”grilla” den utröstade ordentligt med frågor om vad som egentligen hände i huset. Deltagarna har även möjligheten att lämna huset om det blir alltför påfrestande att leva därinne. Och skulle de välja att göra det, så finns det ingen återvändo tillbaka in i huset. (www.bigbrother.se)
Varje vecka får de tävlande nya bonusuppdrag som de skall utföra och förhoppningsvis vinna pengar till sin matbudget. Uppdragen kan vara alltifrån att ha ”vett och etikett” vecka, spela in en rockvideo till att ha bröllopsvecka respektive fängelsevecka. Uppdragen är väldigt varierande och konstruerade på ett sådant sätt att de innehåller olika moment vilka kräver såväl samarbete och laganda som individualistiskt tänkande och handlande. Vinnaren som slutligen står som segrare i Big Brother vinner, förutom äran, 500 000 kronor. (www.bigbrother.se)
4. Teoretisk bakgrund
4.1 Postmodernitet
Under 1900-talet skedde en rad förändringar i det västerländska samhället. Industrialismen gjorde sitt intåg med nya uppfinningar och maskiner som gjorde det tidigare omöjliga, genomförbart för människan. Befolkningen flyttade i takt med att fabrikerna öppnades, från landsbygden in till de moderna städerna. Det moderna samhället var skapat med produktion som sitt stora kännetecken. Utvecklingen gick mycket snabbt och välfärden etablerade sig. Konsekvensen av de ekonomiska, demografiska och kulturella förändringarna som skedde kallar man för postmoderniteten. Med tiden förlorade arbete och produktion sitt fokus och konsumtion blev allt viktigare. Den tekniska utvecklingen medförde att tid och rum förändrades, med hjälp av tekniken kan vi numera lätt kommunicera med, och färdas till fjärran världsdelar på ett enkelt sätt. Tjänstesamhället uppkom och massmedia fick en ökad betydelse. (Lyon 1998)
Man kan säga att postmoderniteten inriktar sig på modernitetens försvagning, men det har även med sociala förändringar i samhället att göra I tidigare generationer gjorde skrivandets utveckling det möjligt att underhålla förmedlade relationer i större utsträckning, men på grund av den snabba tekniska utvecklingen under 1900-talet har dessa relationer minskat markant. Det på grund av att telefoner, tv, radio och datorer har tagit över alltmer och i och med detta minskar de personliga relationerna oss människor emellan. Vi blir mer och mer anonyma inför varandra. (Lyon 1998)
Jean Baudrillard blev mycket uppmärksammad för en teori om det postmoderna samhället som han utvecklade under 1970-talet. Han benämner det för masskonsumtionssamhället. Baudrillard skiljer mellan tre olika historiska perioder och relaterar dessa till renässansen, det tidiga industrisamhället och vår nuvarande postmoderna era. I den första perioden dominerar feodalsamhället och i den andra perioden är det, det industriella samhället som dominerar. I den tredje perioden börjar upplösningen av mening att accelerera. Baudrillard menar på att det inte är “verkligheten” som determinerar människans uppbyggnad av världen, utan modellen. Han hämtar till stor del av sin inspiration från Mc Luhans fras “The Media is the Message”, det är själva formen som styr kommunikationen. Medialiseringen av samhället får alltså
drastiska konsekvenser för hur människor interagerar, formar och skapar sin “verklighet” (Baudrillard 1998).
Baudrillard menar att samhället snarare bör tolkas och förstås utifrån konsumtion i stället för produktion. I dag är det genom konsumtion människor uttrycker sig och får sin identitet. Det är i tecknet makten sitter, alltså vilket budskap du sänder till exempel genom att använda ett visst klädesmärke eller köra en speciell bil. (Baudrillard 1998)
För Baudrillard, ger de nya elektroniska medierna en värld av rena skenbilder, av modeller, koder och digitalitet, mediabilder som har blivit “verkliga” eller som snarare försöker hitta samband mellan den verkliga världen och medievärlden. Föreställningen att verkligheten bryts sönder i bilder är vanlig inom den postmoderna diskursen och i Baudrillards värld så upplöses livet i televisionen. Baudrillard anser att skillnaden mellan kopian av verkligheten och verkligheten har upplösts. Det finns inte längre någon verklighet, då allt är kopior av kopiorna. Simulationen hotar skillnaden mellan ”sant” och ”falskt”, mellan ”verkligt” och ”fantasi”. (Baudrillard 2002; 2001)
Baudrillard anser att djupet och grunden har försvunnit i vårt nutida samhälle. Det är bara yta som över, står kvar. Inget är längre en hemlighet, allt är öppet, synligt, genomskinligt och ostadigt. Mediasamhället medför att gränsen mellan verklighet och det som företräder verkligheten suddas ut. Alla de konstgjort framställda bilder och tecken som dagligen vräks över oss erbjuder inte längre någon djupare mening. Allt blir till enbart tecken som refererar till varandra utan djupare mening. (Baudrillard 1998)
Medieutvecklingen har förändrat förutsättningarna för identitetsskapandet i den senmoderna kulturen. Gränserna mellan det privata och det offentliga har gradvis förändrats och ibland har de till och med upplösts. Medierna kan ses som en bidragande orsak till rådande förändringsprocesser (Johansson 1999). Erwing Goffman skriver om bakre och främre regioner och att medierna har bidragit till att sudda ut gränserna mellan de bakre. De bakre regionerna är den privata regionen där människor blottlägger sina känslor, problem och begär och den främre innefattar ofta ett mer välkontrollerat beteende. Förr visades inte det privata och känsliga, men nu exponeras det ut i offentligheten och ibland utan människors medgivande. (Goffman 1998)
4.2 Feminism
Kvinnor och män betraktas och behandlas olika utifrån vilket kön man har och det gör att könsfrågor i dag är högst aktuella. Mycket av det vi ser runtomkring oss förmedlar hur man som tjej och kille ska vara.
Feminism är inte en enda stor enhetlig teori, feministerna är sinsemellan inte överens utan de tar fasta på olika perspektiv och fokus. Deras gemensamma nämnare är dock att kvinnan är underordnad mannen, däremot skiljer sig vägen till frigörelse åt för de olika feministiska teorierna. Postmoderna feminister menar att vi inte bara lever i en postmodern värld med postmoderna villkor, utan också att postmodernismen i sig utgör en livsstil eller ett typiskt sätt att skapa teorier. Postmoderna feminister förkastar både den humanistiska iden om att subjektet verkligen existerar i ett naturligt tillstånd ”att det finns en agent bakom handlingen” och den existentialistiska teorin som säger att vi helt och hållet bildas av handlingar. Postmodernistiska teoretiker däremot, menar att det verkligen finns en agent bakom handlingarna men att denna agent eller detta subjekt konstrueras på skilda sätt i och genom handlingen. (Abbott, Wallace 1998)
Postmoderna feminister tar avstånd från det biologiskt naturliga. Enligt dem existerar inte biologiska könsskillnader innan de via språket kommer in i medvetandet. Det finns ingen naturlig, förespråklig existens, inte någon verklighet utanför vår uppfattning eller förståelse av verkligheten. Postmodernisterna menar att könsskillnader inte finns ”i verkligheten”, de har ingen förespråklig realitet. (Ljung 2000)
Åsa Carlson har gjort en studie av den filosofiska grunden för distinktionen mellan kön och genus utifrån Butlers teorier. Butler anser att när man pratar om kön förknippas det med ens med normer för hur kroppen bör bete sig, behandla sig och behandlas, och även anvisningar för hur kroppen ska uppfattas. Om man föds till flicka får man på sikt veta vilka normer som gäller, normer för bland annat sexualitet, gester, rörelsemönster, röstläge, kläder utseende yrkesval och mycket därtill. I och med att man blir instoppad i ett visst fack ger det individen en anvisning om hur ”vi” och ”de” ska uppfattas, om vilka förväntningar som kan ställas på våra kroppar. Butler menar alltså att det varken finns någon given kropp eller kön som genus kan konstrueras av. Vi har inte först en kropp med kön som sedan får ett kön som i sin tur får ett genus utan, kropp, kön och genus skapas tillsammans (ref. i Carlson 2001). Ovanstående
resonemang kan väl appliceras på dagens samhälle med alla de normer som både tjejer och killar måste leva upp till och Big Brother deltagarna passar väl in i mallen för hur en tjej eller kille ”ska” se ut och ”ska” klä sig.
Nina Björk ger sin beskrivning av det postmoderna samhället, med fokus på kön, i boken ”Sirenernas sång”. Björk beskriver inte det postmoderna som en utveckling av den traditionella historien, som lägger fokus på produktion, nytta, effektivitet och rationalitet utan väljer att se på saken från ur ett annat perspektiv. Berättelsen består i stället främst av drömmar, begär, längtan, sken, bilder och yta. Hon beskriver ett samhälle, där kvinnan som spelat rollen som den som tittas på, har blivit subjekt. Ett samhälle där det är viktigt att visuellt synas. Det är ytan som är det viktigaste, inte innehållet, vilket man kan se när man tittar på hur varor säljs med hjälp av välsvarvade kvinnokroppar, varor, vars bruksvärde inte alls har något med kroppar att göra. Björk frågar sig om det subjekt som förvandlar sig till ett objekt är det som vinner mest framgång i ett objektsamhälle? Människor eller subjekt som lever som objekt för att tittas på och därigenom vinner framgång. Vår identitet skapas genom yttre attribut. En kvinnas yttre framtoning säger vem hon är. Det är alltså ytan, kläderna, stilen du har som är viktigast och inte insidan. Du säger vem du är med utsidan och det är den du ”säljer” dig själv med. Genom att köpa en ny ”outfit” får du ett nytt jag. Björk menar att vi nu, i den samtida kulturen, har tagit oss an de värderingar som hör till konsumtionssidan av det kapitalistiska samhället (Björk 1999).
4.3 Sexualitet i det postmoderna samhället
I Förförelse tar Baudrillard sin utgångspunkt i en diskussion om bland annat estetik och sexualitet. Förförelse handlar om hur tingen omvandlas till “pure apperance”, till en estetisk yta utan mening. En yta som förför oss och som för in oss i illusionernas värld. Kroppen, sexualiteten och könet, allt detta töms på mening. Enligt Baudrillard så har sexualiteten tömts på mening, det är inte längre i vardagsrummen och på toaletterna det har sin självklara plats, utan även i medierna och i dess elektroniska värld. Här sprids och konsumeras bilder, föreställningar av och om sexualitet. Talet om sexualiteten omvandlas till ett flöde av bilder som produceras och sprids via olika medier. Baudrillard menar att vi dras in i de självgående och självproducerande teckensystem där vi mister all form av distans, rationalitet, bedömningsförmåga och allt det som vi gärna tillmäter människor. Kroppen har blivit ett självförsörjande system samtidigt som den rationella och reflexiva individen verkar ha utplånats. (Johansson 2001)
När sexualiteten utsatts för en total genomlysning och blivit en viktig del i allt ifrån såpoperor till talk shows, vad finns då kvar att hemlighålla eller skydda? Baudrillard menar på att det sexuella töms på mening, men vi står dock ändå kvar med vår fascination och våra förväntningar om att det skall finnas ytterligare gränser att spränga. (Johansson 2001)
I en studie av tjejtidningen Veckorevyn och herrtidningen FIB Aktuellts framsidor har Anja Hirdman kommit fram till att en framsida tillhörande Veckorevyn 1995, är slående lik FIB Aktuellts omslagskvinnor från tiden 1970 till 1975. Det är främst kvinnornas blickar, poser och gester som väl stämmer överens med varandra (Hirdman 1999). Detta visar på den ökande sexualiseringen i vårt samhälle under nittiotalet och att offentliga bilder som förr betecknades som pornografiska, idag sänder ett annat budskap. Dessa bilder är svåra att missa då de fyller vår offentliga vardag. Det som förr ansågs som det allra mest privata, de sexuella aktiviteterna, har vare sig de förekommer i text eller bild, blivit heta nyheter. Hon tror att den mediala logiken är sådan att det intima hela tiden måste bli mer intimt för att betraktas som personligt. Sexualiteten i media, som ansetts vara ett område för män, som hölls undan för allmänheten med hjälp av restriktioner, har intagit nyhetsrummen och härskar på underhållningssidorna. Sexualitet är inte längre något privat utan i högsta grad offentligt och till stor del är det som fyller media (Hirdman 1999). Bilder som visas är inte tänkta att stilla eller ge upphov till lust utan vad vi får se är mer eller mindre autoerotiska kvinnokroppar. Det är kvinnokroppen som är i fokus och inte manskroppen (Hirdman 1999).
5. Tidigare forskning
Det finns ytterst lite forskning om dokusåpor, vilket gör det svårt att hitta material. En möjlig anledning till att det inte forskas kring dokusåpor tror Marianne Liliequist, är att det är svårt att få fram forskningsmedel till forskning om populärkultur, och att den allmänna debatten. Till exempel, framställs dokusåporna som ett bevis för människans förfall och civilisationens undergång, vilket gör att den seriösa forskningen inte vill beblanda sig med ämnet. Dokusåpan är inte tillräckligt ”fin” för forskarsamhället. (DN 2003-11-21) Däremot finns det en hel del forskning om såpoperor så för att få en förståelse om vad fenomenet dokusåpa är kan en genomgång av ”såpan” komma väl till hands. Det finns många likheter mellan den ”traditionella” såpan och den ”nya” dokusåpan, men i vissa avseenden är de olika varandra.
Dagens tv-såpor härstammar från början, från radioserier som under dagtid sändes i USA under 1930-talet. Namnet såpopera grundades med anledning av att radioprogrammen sponsrades av stora företag som, bland annat, tillverkade tvättmedel och tvål. Därav det amerikanska namnet ”soap opera”. Genom att skapa en programtyp som riktades till kvinnor hade man som avsikt och förhoppning att försäljningen av främst tvättmedel skulle öka då produkterna marknadsfördes i samband med programmen. Innehållet i radioprogrammet utformades med list så att lyssnarna skulle bli fängslade av romantik och fantasiupplevelser och då ville följa varje program. Det skulle vara en tillflykt för kvinnornas annars så trista vardag. I samband med tv:ns genombrott minskade naturligtvis radions betydelse. Men radiosåpan anpassades snabbt till tv:ns förutsättningar och dess popularitet ökade markant i USA, i Storbritannien och i andra delar av världen. Men med tiden har såpan förändrats både till sitt innehåll och i sin struktur. (Nordlund 2001)
Det finns många kännetecknande drag för såpan. Intriger är lika med ett i såpor, och de typiska intrigerna som kan nämnas är exempelvis konflikter mellan familjemedlemmar eller grannar, släktingar, arbetskamrater och så vidare. Beträffande karaktärstyper finns det ett stort spektra av olika egenskaper representerade. Det är framförallt viktigt att ha med många kvinnliga roller av olika slag; äldre kvinnor, änkor, frånskilda med flera. Miljöerna utspelas ofta där mycket människor möts som exempelvis i hemmet, på puben, sjukhuset eller närbutiken. Avsnitten är i regel 24-45 minuter långa och sänds minst en gång per vecka. Ett annat kännetecken är att såpan måste ha ett väl avgränsat antal huvudpersoner kring vilka handlingen rör sig. En del nyckelkaraktärer är kvar under hela såpans gång och de lär man
”känna” speciellt. Man vet om deras bakgrund, vilka problem, sjukdomar och äktenskapsproblem de har. Om man skulle missa ett program skulle man snabbt komma in i handlingen igen. (Nordlund 2001)
5.1 Stereotypa könsbilder i såpor
Marianne Liljequist skriver att genren såpopera, i mångt och mycket, bygger på relationer, vilket i sig inte är anmärkningsvärt men däremot kan innehållet i serierna och budskapet vara förtryckande. I såpor kan de manliga och kvinnliga rollerna lätt bli stereotypa, det vill säga att rollerna skådespelarna har upprätthåller bilden av vad som är kvinnligt och manligt. De verkar som konserverande och fastlåsande förebilder vad det gäller genussystem och maktförhållanden. De presenterar mytbilder och föreställningar om hur kvinnor måste förhålla sig och hur männen är. Myter som känns så självklara att det kan tyckas svårt att se det på något annat sätt. Men programmen kan även visa sidor som avviker från det ”normala” som till exempel, annorlunda och inspirerande kvinno- och mansroller, alternativa levnadssätt, men även idealiska relationer mellan män och kvinnor (Liliequist 2000).
Olika tv-program attraherar olika sorters människor; exempelvis utifrån kön, ålder och ekonomisk status. Regissörerna arbetar med en programidé och till en tänkt publik. Tania Modleski, forskare om kön och populärkultur, omnämns i Anja Hirdmans bok ”Tilltalande bilder” och hon menar på att det finns feminina och maskulina programgenrer. Det karaktäristiska för de så kallade kvinnliga genrerna anses exempelvis vara ett nära och direkt språk, samtal om andra (skvaller) och fokusering på relationer, typ såpopera. Anledningen till innehållet har sitt ursprung i vad kvinnor antas uppskatta och kunna relatera till såsom familj och förhållanden till andra. Det som kännetecknar den maskulina programgenren är att männen vill se en berättelse som är av sluten modell och att serien till slut når en slags höjdpunkt. Männen antas tycka mer om själva upplösningen vilket då skulle skilja sig från såpoperans öppna, pågående berättarform. Men i den kvinnliga genren finns det naturligtvis en både kvinnlig och manlig publik (Modleski ref. i Hirdman 2002).
5.2 Traditionella och postmoderna såpor
I en artikel i Aftonbladet intervjuas Marianne Liliequist och där delar hon in såporna i två grupper; den traditionella och den postmoderna. Det som skiljer dessa två åt är deras budskap.
På 1990- talet kom de ”traditionella” såpoperorna där kvinnorna beskrevs som män, utåt sett är de framgångsrika och starka men innerst inne är de mjuka, känslosamma och beroende av männen. (Aftonbladet 2000-11-01) Melrose Place är enligt henne en traditionell såpa och hon menar där att man inte ifrågasätter den objektgjorda kvinnan. De kvinnliga rollerna framställs i allra högsta grad som objekt att avnjuta. De gör ett försök att balansera kvinnan gentemot mannen genom att låta kvinnorna även vara ett aktivt handlande subjekt och att männen också blir framställda som sexobjekt. Liliequist säger till Aftonbladet att innehållet i den postmoderna såpan på många sätt bryter mot den traditionella könsfördelningen genom att såpans berättelse oftast slutar olyckligt för båda könen. (Aftonbladet 2000-11-01)
5.3 Såpan som socialt fenomen
Forskning inom området betonar två aspekter som har stor betydelse för varför man tittar på såpa. Den ena aspekten är att tittaren får en psykologisk belöning genom att titta. Till exempel i form av tillfredsställelse eller att såpan tjänar som verklighetsflykt. Det känslomässiga värdet ökar ju längre tid man har följt ett program. Den andra aspekten som följer med såpatittandet är den sociala biten och den förekommer på flera plan. Man kan känna att man är kompis och att man umgås med personerna i såpan. (Nordlund 2001)
C. Lee Harrington och Denise D. Bielby, författarna till boken “Women and Soap opera: A
study of Prime Time Soap” har konstaterat att det finns två typer av såpatittare; djuptittare
respektive bredtittare. Djuptittarna koncentrerar sig på, och är mest intresserade, av en såpa som ligger dem varmt om hjärtat. De följer oftast sitt program under en lång tid och blir bekanta med personerna och miljöerna i programmet, därigenom får de en slags tillfredställelse. Beträffande bredtittarna söker de i stället efter en omedelbar belöning, vilket betyder att om en såpa inte faller dem i smaken finns inget hinder att byta kanal eller helt enkelt söka upp en ny såpa för att få tillfredsställelse. (ref. i Nordlund 2001)
I en studie om ett antal kvinnliga såpatittare visade det sig att om man tittar på någon mer realistisk såpa kommenterar man både utifrån sina egna erfarenheter och utifrån fritt fantiserande om tänkbara alternativ och möjligheter till framtiden. Man jämför och kommenterar såpan både i relation till såpans uppbyggda innehåll och i relation till verkligheten. Man tänker hur man själv skulle agera i en liknande situation och utifrån det granskar man beteendet hos personerna i såpan. (ref. i Nordlund 2001)
Skvaller ses ofta som något kvinnligt och inget män sysselsätter sig med. Män anses prata om seriösa saker i stället för strunt. Christine Geraghty har forskat inom detta område, hon anser att småpratet eller skvallret kring karaktärerna och såpopera- berättelserna ger stor betydelse för de kvinnliga tittarna. Det för samman tittarna. De bildar en gemenskap där de kan diskutera sitt aktiva engagemang. Småpratet etablerar ett aktivt förhållande mellan tittare och program och är inte en indikator på att kvinnor inte kan skilja verklighet från fiktion utan visar snarare på ett aktivt engagemang med programmets ämnen och med syfte att läsa dem rätt sätt för att få dem så relevanta som möjligt för deras liv (ref. i Fiske 1987). Såpoperaämnena överförs på det egna livet, jämförs och diskuteras. Flera studier som Fiske refererar till i boken ”Television culture” har visat på hur vanligt det är med samtal om tv för att ha något att prata om på rasten, då man jobbar eller på skolgården. (Fiske 1987)
Fiske anser att vi pratar mycket med varandra och mycket av pratet handlar om massmedia. Pratet är ett instrument för att skapa relationer men innehållet skiljer sig dock beroende på vilka det är som samtalar. Känslan som skapas av intimitet med karaktärerna har en ”småpratskvalité” vilket underlättar en enkel förflyttning till diskussion om sig själv, sina egna tankar och fantasier. (Fiske 1987) Jan- Erik Nordlund anser att såpan är social även i bemärkelsen att man ofta tittar på såpan tillsammans med andra och kommenterar vad som sker i programmet. En tredje aspekt han nämner är, att man pratar och diskuterar det som har hänt eller vad som kommer att hända i programmet tillsammans med till exempel vänner eller arbetskamrater. (Nordlund 2001)
Marianne Liliequist anser att samtal om såpor, medverkar till att vårt vardagliga umgänge löper smidigt genom kallprat om vad som har hänt i programmet, och kontakten fördjupas mellan människor. Om man har svårt för att prata om vissa saker kan såpan vara till hjälp att våga ta upp ämnen. Med Tv-serierna som utgångspunkt kan man dra paralleller till händelser i verkligheten och i den egna närmiljön som det som rapporteras om i media. (Liliequist 2000)
John Fiske menar att tv i huvudsak är ett ”hemma medium” och rutinerna för tittande är en del av hushållets rutiner som organiserar livet hemma (Fiske 1987). Dorothy Hobson kom i sin studie av såpoperan Crossroads2 tittare fram till att tv-tittande är väl integrerat i hemmen.
Livet, vardagen organiseras till viss del efter tv-tablåerna. Till exempel kom hon fram till att tiden för te kunde komma att ändras, eller göras i ordning innan det aktuella programmet började och att viss mat, snacks åts till eller i samband med ett utvalt program. Crossroads tittare var framförallt hemmafruar som när de var tvungna att arbeta lyssnade till programmet i stället för att titta, det förekom även att tv fanns i köket. Hobson kom fram till att tv-tittandet hamnade sekundärt i hemmafruarnas liv och primärt i de ensamma kvinnornas liv (ref. i Fiske 1987). Johansson anser även han att media har kommit att bli en stor del i människors vardag. Många planerar och strukturerar sin dag, både till utformning och innehåll efter medieutbudet. Johansson påstår, till och med, att det är praktiskt taget möjligt att leva i en medievärld utan att ha någon vidare kontakt med den sociala ”verkligheten”. Detta genom att man kan växla mellan olika medier och göra ett successivt urval av program (Johansson 1999).
Patricia Palmer har genomfört en etnografisk studie med barn i fokus och kommit fram till liknande slutsatser. Studien visar inte vad barn får ut av tv-tittande men däremot vad den spelar för roll i deras vardag. Hon kom fram till att barn ger tv:n olika grader av uppmärksamhet. De kan titta ”ordentligt”, som när de är limmade på skärmen, eller ”som andra grej” samtidigt som de håller på med något annat, eller så står tv: n på som bakgrund när de läser tidningar, pratar eller gör läxor. Tv: n får i sistnämnda fallen uppmärksamhet när nåt särskilt händer. En brittisk studie genomförd 1985 av IBA3visar att de flesta gör andra saker då de tittar på tv. Till exempel myser, stickar, pratar med varandra och även med tv:n, fast det sker främst då de är ensamma i rummet (ref. i Fiske 1987). Många studier har kommit fram till att tv har betydelse och upptar en ganska så stor del i tittarnas liv, men Fiske konstaterar ändå att tv inte är ett så dominerande inslag i livet som många tror, tittarna har kontroll, inte enbart över dess mening utan också över den roll tv spelar i deras liv (Fiske 1987).
Fiske beskriver tv-tittaren primärt som ett socialt subjekt och sekundärt som tv-tittare. Den text som tv sänder ses som öppen då den bestäms eller skapas tillsammans med publiken. Texten kan komma att betyda nåt annat än vad som var tänkt av program/textskaparen då den läses av olika sociala subjekt som har olika erfarenheter. Det blir en förhandling mellan subjektets sociala situation och texten som tv sänder (Fiske 1987).
Big Brother riktar sig till en ung publik som är heterogen, det vill säga bestående av främst
unga människor med en rad olika erfarenheter och intressen. Big Brother skapas troligen med tanke på att tillfredställa så många som möjligt av dessa ungdomar. Vi tror att såpoperan är en förebild för dokusåpan eftersom att de har flera gemensamma nämnare. En blandad kompott av intriger, bråk, alkohol, sex och kärlek verkar vara säkra kort då såpoperan vunnit framgång med dessa medel.
5.4 Dokusåpor
Med genombrott under 1999 har vi i Sverige fått relativt nya typer av tv-program och ett nytt begrepp som har kommit att betecknas som “dokusåpa”. Som en ny typ av tv-program fick dokusåpan mycket uppmärksamhet och kritik från omgivningen. Begreppet dokusåpa har successivt etablerats, men under själva processen har en betydelseförskjutning skett. Från att ha kunnat beteckna i stort sett vad som helst som handlar om ”verkliga människor” i serieform till att betyda att ”vanliga människor” som placeras i en för ändamålet konstruerad situation där de skall leva tillsammans för en tid. Utföra gemensamma uppdrag och samtidigt tänka taktiskt när bara en enda person kan vinna i slutändan. I bästa fall ska även publiken kunna delta som medbestämmande om vem som ska bli den stora vinnaren. (Andersson 2001)
Yvonne Andersson är författare till den åttonde rapporten i Granskningsnämndens serie för vetenskapliga undersökningar av utbudet i radio och TV. Speciellt med rapporten är att den beskriver den första vetenskapliga undersökningen av dokusåpor i Sverige. Andersson har genom att studera ett antal olika artiklar från kvällspressen, bland annat från Expressen och Aftonbladet, fått fram att det finns de som påstår att programmen offentligt visar sådant som borde höra till det privata. Att de är alldeles för utelämnande och dessutom har före detta dokusåpadeltagare kritiserat programmakarna för att medvetet förvränga bilden av deras personer och personligheter i syfte att skapa dramatik med “onda och goda” typer. Moralen i programmen har också hävdats stödja en individualistisk ideologi liksom idén om att ”den starkaste vinner”. Man skulle kunna säga att de program som brukar benämnas dokusåpor överskrider gränserna mellan, och utgör en mix av privat och offentligt, dokumentärens och såpoperans karaktäristiska drag samt verklighet och fiktion, på ett sätt som har väckt mycket kritik. (Andersson 2001)
5.5 Bra eller dåligt för unga att titta på?
I en artikel publicerad i ”Lärarnas tidning” uttrycks vad Margareta Rönnberg tycker om medier och dokusåpor. Hon uttalar sig bland annat om ”Expedition Robinsson” som hon anser är nyttigare för barn att se på än vad nyheterna är. Dokusåporna sätter enligt Rönnberg igång en moraldiskussion om vad som är rätt och viktigt i samhället. Hon tycker att man förstår sig själv genom att höra andras åsikter. De stereotypa bilder vi möts av i tv och filmer är bra, ju fler stereotyper vi ser, desto mer medvetna blir vi. Så länge det finns motvikter i samhället behöver barn inte bli påverkade av det stereotypa. Barn påverkas inte av medierna, utan är duktiga på att skilja på fiktion och allvar. (Lärarnas tidning 2004-01-29)
Rönnberg skriver själv ett bidrag till debatten om dokusåpor, vilket publiceras i Aftonbladet 2004-02-17. Hennes ståndpunkt är där att barn och unga inte påverkas negativt eller tar efter de idiotiska grejer som dokusåpadeltagarna företar sig. Dokusåpor som genre tror hon bidrar till att den offentliga moraldiskussionen föryngras. Det är dessutom pressen som står för de smaskigaste detaljerna om dokusåporna. Idolskapandet som till stor del präglade ungdomskulturen förr anser hon har försvunnit, barn och unga skapar snarare sin identitet med bitar från lite här och där, och främst med hjälp av personer i sin omgivning. Hon uttrycker att alla studier visar att unga människor grundlägger sin identitet i närmiljön, för att sedan befästa denna med uppbackande exempel i media. (Aftonbladet 2004-02-17)
Vidare tycker Anita Werner att medierna är en del av könssocialisationen. Utvecklingen mot jämställdhet i ett samhälle återspeglas i medierna. Genom val av media och dess innehåll kan barn och unga få sin könsrollsidentitet bekräftad. I underhållningsprogrammen ges de traditionella och stereotypa föreställningarna om vad som är manligt respektive kvinnligt. Werner anser att barnen på så sätt kan finna olika rollmodeller i media, och de kommer i hög grad att fokusera på dem som upplevs vara attraktiva och accepterade i deras sociala miljö och dess omgivning (Werner 1996). Rönnbergs och Werners åsikter går ihop, när de syftar till att unga skapar sin identitet främst genom sin närmaste omgivning och till offentliga personer som är accepterade i vårt samhälle.
5.6 Likheter och olikheter
Såpoperor och dokusåpor har många gemensamma nämnare, det som skiljer kan gälla tittarnas relation till programmet. Jan-Erik Nordlund tar upp realism som en viktig aspekt, alltså hur tittarna uppfattar graden av realism i innehållet. En annan viktig del handlar om det aktiva deltagandet bland tittarna. Det vill säga i vilken utsträckning det är möjligt för tittare att på ett eller annat sätt kunna vara delaktig i händelseförloppet. (Nordlund 2001)
Andra samband mellan de båda såpatyperna är att de tar upp vissa personliga eller sociala problem utifrån ett antal olika ståndpunkter, genom att olika karaktär får komma fram med sina olika perspektiv. I dokusåpan är det som med såpan att det bör ingå ett varierat och spännande register av personer. Men eftersom det är fråga om amatörer finns det vissa begränsningar vad det gäller variationsmöjligheterna. Skådespelare får ju tillhanda instruktioner och manus att följa, något dokusåpadeltagarna får lov att klara sig utan. En avsevärd skillnad mellan dokusåpa och såpa är berättarmönstret, en fråga om begränsningar. För dokusåpan är både början och slut angivna, vilket sätter ramen för berättarmönstret. Man kan inte ha lika många parallella händelser som man snabbt kan skifta mellan, då man inte är inne i själva huvudberättelsen. Dokusåpans tidsbegrepp är naturligt och pågår dygnet runt men tittarna får komma på ”besök” oftast en gång per dag i exempelvis 30 minuter. Ofta har programmet en hemsida där man kan gå in och läsa om deltagarna och till och med följa programmet där. När dokusåpan inte går längre blir ofta deltagarna till fortsatt föremål för mediernas intresse och för tittarnas uppmärksamhet. (Nordlund 2001)
Dokusåpan får sin speciella karaktär genom att den är uppbyggd på ett friare sätt jämfört med den traditionella såpan. De som medverkar i en dokusåpa är amatörer och som i huvudsak spelar sig själva, i stället för bestämda rollfigurer som agerar utifrån manus. Det finns en mängd olika dokusåpor med olika inriktningar, men grundidén är att man för ihop ett antal okända människor för varandra i ett visst begränsat geografiskt, socialt och tidsmässigt sammanhang, så att enbart en person ska vara klar vid dokusåpans slut. Dokusåpan har både karaktären av en dokumentär och fiktion. Det är som en blandning med lånade drag från olika genrer från exempelvis den traditionella såpan, dokumentärfilmen samt ”talkshows”, vilket bidrar till graden av upplevd realism i dokusåpans innehåll. (Nordlund 2001)
Eftersom dokusåpan är ett så pass nytt fenomen är säkert många i den tilltänkta publiken ganska obekanta med de relevanta överenskommelserna, vilket skulle kunna leda till vissa spänningar mellan det man förväntar sig och det faktum att förväntningarna kanske inte alltid uppfylls. Möjligen kan det i sin tur innebära att man är mer ”öppen” än vanligt då man tittar och det kanske eventuellt leder till att man mer förutsättningslöst reflekterar över innehållet. (Nordlund 2001)
5.7 Big Brother
Nordlund har genomfört en studie om såpor och dokusåpor, ”Samtal om såpa”, genom så kallade fokuserade intervjuer4. De diskuterade då bland annat Big Brother. Genom diskussionen framkom i stora drag, bland annat att man snabbt blir fast i programmet genom att förhandsvisningen av Big Brother väcker nyfikenhet. Den lämpliga sändningstiden, 19.00 bidrar också till att man tittar. Handlingen i Big Brother rör vardagliga problem, missförstånd, relationsproblem och dylikt. Man kan dra nytta av deras problem och lära sig något genom det man ser. Enligt de intervjuade blir man lätt fascinerad av Big Brother för att det är vanliga människor och att man kommer dem nära inpå livet. Relationen till Big Brother nämner de är kravlös, man kan engagera sig samtidigt som man inte behöver göra någonting. Nordlund sammanfattar resultatet av de fokuserade intervjuerna med att man som tittare formulerar en upplevelse av realism i relationen till Big Brother. Man har en förmåga att koppla det som händer i programmet, eller personerna, till den egna verkligheten. I och med att man uppfattar dokusåpan som realistisk, drar man vissa slutsatser utifrån den, som man kan överföra till sitt eget liv och vissa relationer eller problem som man själv är involverad i. Ibland verkar det som att man kan använda dokusåpan för att få ett nytt, utifrånperspektiv på sig själv och sin egen livssituation. (Nordlund 2001)
4 Fokuserade intervjuer - En grupp människor som under en begränsad tid får diskutera ett givet ämne med varandra under ledning av en samtalsledare.
5. 8 Är det realistiskt för att det är realism?
Big Brother är en blandning av verklighet och en konstruerad verklighet. Som publik kan man
känna igen sig i händelser och situationer i Big Brother, men blir det för den saken realistiskt?
Realismen försöker på bästa sätt återge verkligheten så väl som möjligt genom exakta detaljer och vardaglighet. Kanske har televisionen de bästa utsikterna för att lyckas med att ge oss tittare eller läsare en så verklig bild av ”verkligheten” som är möjligt. Fiske anser att tv är det medium som är mest realistiskt då den har möjlighet att bära en social övertygande känsla av verklighet. Tv:n säger sig inte ge en bild av verkligheten men den ger sken av den. Vad vi ser på tv kan benämnas som berättelser med början och slut. Meningen är att man ska känna igen sig i olika miljöer och sociala klasser. Tittaren eller läsaren ska få en känsla av att ha varit närvarande eller deltagare i berättelsen. (Fiske 1987)
Realismen reproducerar inte verkligheten men ger den betydelse – realism reproducerar verkligheten i sådan form så att den blir lättförståelig. Detta sker primärt genom att försäkra att alla länkar och förhållanden mellan dess element är klara och logiska, att historien följer de grundläggande reglerna om orsak och verkan, och att varje element är där i syfte att ge det mening. Inget är främmande, ovidkommande, en olyckshändelse eller oväsentligt. Formen eller miljön är medvetet skapad för att sända en text till tittarna. Texten producerar en socialt lokaliserad position som bjuder in tittaren till att förstå meddelandet lätt och oproblematiskt. Ljus, ljud, kameravinkel och fokus sker hela tiden med tanke på att göra det så realistiskt som möjligt. Vad vi ser på tv måste gå att anknyta eller överföra till verkligheten för att det ska bli trovärdigt. (Fiske 1987)
J-E Nordlund som är en av få som studerat dokusåpor, anser att dokusåpans dragningskraft är att den framträder som realistisk eftersom det är ”vanliga” människor och en mer realistisk medievärld. Men han undrar samtidigt hur realistiskt det är att samla ett antal okända människor och ange vissa förutsättningar för deras beteende under en bestämd tid. Nordlund och Pierre Bourdieu tar upp två intressanta aspekter i resonemanget om tv och realism. Den första är hur tv-publiken uppfattar realism i programmet och den andra att tv:n steg för steg förflyttar sig från att ha varit ett instrument för återgivning av verkligheten till att vara ett instrument som istället skapar den.
Numer, menar Bourdieu att vi närmar oss en värld där det samhälleliga beteendet inte enbart beskrivs utan även bestäms av tv:n. (Bourdieu 1998; Nordlund 2001)
I debatter i media kommer ofta frågan upp om barn och unga kan skilja på vad som är fiktion eller verklighet på tv. Speciellt klurigt är det kanske att benämna dokusåpan, delvis på grund av sitt tvetydiga namn, som verklighet eller fiktion. Fiske drar utifrån sina studier slutsatsen att både barn och unga är medvetna om att det finns en lucka mellan verkligheten och det tv visar, en lucka som inte verkar existera i erfarenheterna av sociala relationer. (Fiske 1987)
5.9 Unga som medieanvändare
Debatten kring unga människor och media har mestadels dominerats av pessimistiska röster, men på 1970-talet skedde en förändring, man började se mer positivt på medias roll i ungas liv. Idag ser man på barn och unga som aktiva medieanvändare, med en egen unik kulturell, kognitiv, materiell och social bas. Forskning har bedrivits ur två synvinklar; ungdom som ett ”problem” och ungdom som ”potential. Forskningen har främst hört hemma inom effektfältet, man har tittat på stimuli och vad det ger för respons. Vad för effekt har det som visas på tv för ungdomarna. (Sjöberg 2002)
Ulrika Sjöbergs studie ”Screen rites” behandlar unga människors användning och betydelse av olika medier i vardagslivet. Hon vill nå en förståelse för hur unga människor använder och tar emot media och vilken betydelse det har för dem i vardagen. Studien är en del av ett europeiskt projekt om ”barn, unga och elektroniska medier” som bedrevs under åren 1997-1999. Sjöberg har kombinerat kvalitativ och kvantitativ forskningsdesign. Hon inledde studien med en pilotstudie, bestående av en gruppintervju med barn och tonåringar. Anledningen var att få fram information som skulle ligga till grund för ett frågeformulär och senare även intervjuer. Sjöberg inriktade sin forskning på tv, dataspel och Internet. Här redovisas enbart forskningen kring tv. (Sjöberg 2002)
Pilotstudien genomfördes under februari 1997, 18 elever deltog. Det var semistrukturerade intervjuer som varade en halv till en timme. Sjöberg använde sig av grounded/inductive teori, vilken frambringar kunskap baserat på en detaljerad studie av människors egna förståelse och erfarenheter inom ett specifikt område. Uppgifterna behandlades sedan med hjälp av SPSS, ett statistikprogram.
Surveyundersökningen gick till på följande sätt; 228 elever i årskurs sex (12/13år) och 429 elever i årskurs nio (15/16år) fick fylla i en enkät i skolan (totalt 657 elever). Eleverna gick på skolor i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lödöse, Karlstad, Hällefors och Vagnhärad.
Urvalet bestod av elever från storstäder, medelstora städer och från landsbygden. Kommunerna valdes med tanke på att få elever med olik socialekonomisk bakgrund och från olika miljöer, som stad och landsbygd. Samplingsproceduren bestod av tre nivåer; den första kommuner, den andra skolor och den tredje klasser. Resultatet blev tre skolor i vardera stad; Stockholm och Göteborg, en i Malmö, två i Karlstad och en var i de övriga orterna. Urvalet bestod av de klasser som på frivillig basis ville medverka. En risk med detta var att det kunde bli de klasser med ambitiösa elever som medverkade. Man försökte undvika det genom att inbegripa flera klasser från samma skola i studien. Ett år senare skickades ett frågeformulär till elevernas hushåll med frågor rörande föräldrarnas inkomst, utbildning, födelseort etc. Formulären blev till underlag för att kunna bedöma elevernas socialekonomiska status. Intervjuerna ägde rum i skolan, både individuellt och i grupp. Totalt gjordes 15 intervjuer, 50 elever medverkade. Intervjuerna gjordes i Malmö och Vagnhärad. Intervjuerna fokuserade på erfarenheterna, meningen i vardagen tv-tittandet har. Den kvantitativa datan beskrev hur lång tid, tillgänglighet och tillsammans med vem informanten tittade på tv:n. Den kvantitativt insamlade datan analyserades och tolkades med hjälp av statistikprogrammet SPSS. Den kvalitativa datan behandlades med hjälp av programvaran NOD*IST. (Sjöberg 2002)
Resultatet visade tillgänglighet och användning av tv i åldern 12/13 år och 15/16 år. Alla har tillgång till tv i hemmet. 21% tittar på favoritprogrammet i ensamhet, medans 28% tittar tillsammans med någon, för 51% varierar det med vem de kollar tillsammans med. De flesta som tittar ensamma är pojkar. För de som tittar tillsammans med någon är det oftast med en vän eller mamma/styvmamma. Populariteten att titta tillsammans med vänner visar sig växa med att de blir äldre, detta reflekterar hur viktig rollen i gruppen är, då att titta på tv blir till en aktivitet man gör tillsammans med vänner. Undersökningen visar att 39% pratar med deras mammor om tv eller video, 32% pratar med sina pappor. Pojkar föredrar att titta på science-fiction, komedi och sport, medans flickor helst tittar på såpor och serier.(Sjöberg 2002)
6. Metod
6. 1 Kvalitativ forskningsansats
Utifrån syftet med uppsatsen, att få en insikt i hur 15-åringar hanterar Big Brother i sin vardag, ansåg vi att en kvalitativ forskningsansats var det mest relevanta alternativet. Det kvalitativa förhållningssättet betraktar verkligheten som en individuell, social och kulturell konstruktion. Vi fann det passande då vårt intresse låg i att studera hur människan uppfattar och tolkar den omgivande verkligheten, vilket är huvudpunkten för det kvalitativa förhållningssättet. Man försöker inte finna en objektiv verklighet utan ställer frågan hur individen tolkar och formar sin subjektiva verklighet (Backman 1998). Eftersom vi ämnade att belysa ungdomars subjektiva verklighet och hur de tolkar och upplever den, hävdar vi återigen att den kvalitativa forskningsansatsen som metod är mest lämplig.
Enligt Kvale bör vi tala med individen för att få veta hur människor uppfattar sin värld. En kvalitativ intervju öppnar dörrar för forskaren att försöka förstå världen utifrån den intervjuades perspektiv, lyfta fram vikten av människans erfarenheter och synliggöra dennes livsvärld. Den intervjuades livsvärld och dennes relation till den står i fokus för den kvalitativa intervjun och metoden handlar inte om att kvantifiera objektiva data utan om att tolka meningsfulla relationer och att nå kunskap genom samtal med de människor som ska studeras (Kvale 1997). Vi ville att de intervjuade ungdomarna på bästa möjliga sätt skulle få utrymme att uttrycka vad de tyckte och tänkte om Big Brother, deras egna uppfattningar.
Intervjun som redskap har en förmåga att fånga upp personers uppfattningar om ett ämne på ett bra sätt och ge en bild av en mångsidig och kontroversiell värld, anser Kvale. Ägde inte samtalet rum skulle inte heller någon delad kunskap om den sociala värld vi lever finnas. Det ”gamla” universella tankesystemet har då gått förlorat och det finns inte längre någon stabil grund för tron på en världsomspännande och objektiv verklighet. En utveckling har skett inom det moderna tänkandet där intresset har förskjutits mot vardagsvärlden och dess språk samt mot mening och förhållanden mellan människor. För att kunna nå kunskap om den sociala världen betraktas berättelser och samtal som mycket betydande. Fokus läggs då på den lokala nivån, på det sociala och språkliga skapandet av en subjektiv verklighet där kunskap valideras genom praktiken. (Kvale 1997)
6.2 Hermeneutik
Hermeneutiken bygger på en förståelseinriktad forskningsansats där tolkning utgör den huvudsakliga forskningsmetoden. Det primära är inte att försöka hitta några absoluta sanningar eftersom det inte existerar i den hermeneutiska kunskapsteorin.
Varje människa har sin förförståelse i kunskaper, erfarenheter, åsikter och värderingar och läsningen av en text blir en process där texten får mening i mötet mellan textens mening och ”läsarens huvud”. Den uppfattning vi får av en text blir således en mix av element som läsaren fört med sig innan läsningen tillsammans med det som innefattas i texten. Det finns inga regler som talar om hur tolkningsarbetet ska ske utan det kan liknas vid ett pusselläggande där bitar faller på plats och blir till en meningsfull helhet. Det uppstår en dialog emellan läsaren och texten, där de turas om att tala och ställa frågor Begreppet dialog är ett nyckelbegrepp inom hermeneutiken. Intresset är inriktat mot att förstå mening och innebörd i de företeelser som studeras. Vi valde att inta ett hermeneutiskt förhållningssätt på vår forskningsintervju då vi avsåg att tolka delar av text kontra helheten. Allteftersom förändrades vår förförståelse när vi tolkade delar av texter och tog de i förhållande till helheten. (Kvale 1997)
Tolkningen består av att försöka ta reda på en underliggande mening eller lyfta fram något som framstår som oklart på ett tydligare plan. Ett hermeneutiskt studieobjekt ska uppfylla tre olika villkor. För det första ska det finnas någon form av meningsfullhet i det vi studerar. För det andra måste vi kunna skilja mellan mening och uttryck. Genom att vi tolkar med hjälp av andra och nya uttryck kan vi få fram meningen med en text. En ny text ska förklara meningen i en gammal text och i bästa fall ska den nya texten vara ett nytt uttryck för den underliggande och inbakade meningen i den tolkade texten. För det tredje ska studieobjektet ha någon betydelse för sociala aktörer, mening är alltid mening för någon. (Gilje, Grimen 1992)
Tolkningen av en text tolkas aldrig isolerade utan i förhållande till sin förmodan om helheten. Delen får alltså sin betydelse av helheten och helheten sin betydelse av delen. Denna rörelse från delen till helheten och tillbaka igen till delen har kallats den hermeneutiska cirkeln. Man måste peka på sambanden mellan det som tolkas, förförståelsen och det sammanhang som det tolkas i. Först får man en vag uppfattning om texten som helhet och sedan tolkas de enskilda delarna och utifrån dessa tolkningar relateras delarna sedan återigen till helheten och så vidare. (Gilje, Grimen 1992)
Vi läste igenom hela intervjun för att kunna skapa en allmän mening och sedan gick vi tillbaka till vissa teman och särskilda uttryck för att utveckla deras mening mot helheten. Genom den första genomläsningen av texten försökte vi få en preliminär förståelse av helheten innan vi tolkade delarna. Kvale understryker vikten av att forskaren måste bemöda sig om en "aktiv öppenhet" genom att kontinuerligt reflektera över om förförståelsen får alltför stor inverkan på hur texten uppfattas. (Kvale 1997)
6.3 Analysmetod
Syftet med en kvalitativ forskningsintervju är att beskriva och tolka de teman som förekommer i en individs livsvärld, menar Kvale. Beskrivningen och tolkningen av intervjumaterialet sker i ett ömsesidigt förhållande till varandra där de inte kan betraktas var för sig. De intervjuades egna uppfattningar kartläggs och under analysarbetet utvecklas därmed intervjuns innebörd. Vi som forskare får nya perspektiv på det studerade fenomenet. Enligt Kvale är den vanligaste formen av intervjuanalys ”ad hoc metoden”, vilken tillåter ett flexibelt tillvägagångssätt, där olika angreppssätt och tekniker används för att skapa mening och struktur i intervjumaterialet. I vår studie sammanfattades först intervjumaterialet till en helhetssammanfattning efter använda intervjuteman. Utifrån denna framträdde en del gemensamma mönster, vilka summerades till en delsammanfattning. Genom denna kom nya aspekter fram. Föreliggande studie använder sig av en hermeneutisk tolkningsanalys med teoretisk tolkning. Utöver detta har en tematisk metod använts tillsammans med ”ad hoc” metoden för citat, metaforer samt visualiseringar. Utifrån resultatet går det emellertid inte att dra några generella slutsatser eftersom ett representativt och generaliserbart urval inte har tillgodosetts. (Kvale 1997)
6.4 Tillvägagångssätt
Kvale hävdar att mycket av intervjugenomförandet föregås av till stor del av att införskaffa sig kunskap om det man avser att studera. Allt för att ha möjlighet att ställa så viktiga frågor som möjligt. Alltså menar Kvale att en betydande del av intervjuprojektet bör ha gjorts innan själva intervjun (Kvale 1997). Vi inhämtade kunskap, litteratur och tidigare forskning, om ämnet genom sökmotorer inom bibliotek och databaser. Vi sökte bland annat i Google, Presstext, Libris samt Mälardalens Högskolas bibliotekskatalog Book-it. Vi sökte efter
relevant litteratur på Eskilstunas, Skövdes, Nässjös, Göteborgs, Stockholms samt Västerås stadsbibliotek. De ord vi sökte på var bland annat Big Brother, ungdomar och tv-konsumtion, såpahistorik med mera. I Presstext har vi kunnat inhämta information om tidigare artiklar om dokusåpor samt om Big Brother. Artiklarna har varit publicerade i bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen. Under uppsatsens gång har vi givetvis haft våra ögon öppna för nypublicerade artiklar inom området för uppsatsen och försökt hålla oss ”a la jour” om vad som skrivs om Big Brother. Vi stötte på svårigheter med att hitta tidigare forskning inom ämnet Big Brother och dokusåpor eftersom det är ett relativt nytt begrepp, men däremot fann vi en hel del om såpoperor och därigenom kunnat dra vissa paralleller.
För att skaffa oss information om den kvalitativa forskningsansatsen sökte vi efter litteratur på ovanstående nämnda bibliotek. Sökorden var då, kvalitativ metod, kvalitativ + analys, intervjumetodik med mera.
6.5 Urval och urvalsförfarande
Bakgrunden till att vi valde att intervjua 15-åringar var dels av bekvämlighetsskäl, på grund av att man inte behöver målsägandens tillstånd att intervjua ungdomen. Dels att femton är en ålder då många ungdomar tittar på Big Brother och att vi av egna erfarenheter tror att ungdomar i den åldern är extra mottagliga för information och lätt tar intryck av andra. Tidigare forskning visar att femtonåringar som grupp är mycket intressant att studera eftersom det är en ålder då hög- och lågkonsumenterna inom medieanvändningen framträder. Ungdomar i den åldern är i regel mindre bundna till sina vanor och därför mer öppna för nya typer av medier (Rosengren 1986). De klasser vi hade till vårt förfogande var de som hade tid att ställa upp vid det bestämda tillfället, vilket var fyra av sex klasser. Urvalet av eleverna gjordes på plats via oss intervjuare genom att de frivilliga blev intervjuade. Det enda kriteriet vi hade var att eleven var femton år fyllda och att eleven tittade på Big Brother minst tre gånger i veckan.
6.6 Etiska aspekter
En intervjuundersökning är ett moraliskt handlande anser Kvale dels på grund av att det personliga samspelet gör intryck på den intervjuade, dels då den kunskap som ges har effekt på vår förståelse av människans situation. (Kvale 1997)
Vi anser att våra individuella bakgrunder och vårt kön inverkar på vad vi forskar om Vi som tre unga tjejer kan ha påverkat ungdomarna i deras svar. Troligen hade vi inte fått samma svar och förklaringar om vi varit tre kvinnor i femtioårsåldern eller om vi var män.
Det kanske allra viktigaste att ha med sig när man ska skriva en uppsats där forskningen kretsar kring människor är de etiska frågorna. Allt vi gör måste ske med största respekt för individen bakom ordet eller yttrandet. Det är viktigt att komma ihåg att det är riktiga människor vi studerar för att inte tappa bort oss i teorier och ord på papper. I Vetenskapsrådets skrift ”Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning” står i det inledande kapitlet följande att läsa:
”Inför varje vetenskaplig undersökning skall ansvarig forskare göra en vägning av värdet av det förväntade kunskapstillskottet mot möjliga risker i form av negativa konsekvenser för berörda undersökningsdeltagare/uppgiftslämnare och eventuellt för tredje person. Såväl kortsiktiga som långsiktiga skall därvid beaktas” (Vetenskapsrådet)
Vetenskapsrådet tar upp fyra etiska huvudkrav:
Informationskravet, vilket i vår intervjustudie skedde vid intervjutillfället. Intervjupersonerna informerades om studiens syfte, att de frivilligt deltog, rätt att avbryta och att intervjun genomfördes på deras villkor. (Vetenskapsrådet)
Samtyckeskravet. Vi fick först samtycke av intervjupersonernas klassföreståndare. Detta såg vi som viktigt då intervjupersonerna var 15 år gamla och intervjuerna skulle ske på skoltid. Vid intervjutillfället fick vi även samtycke från intervjupersonerna personligt. Samtycket var i båda fallen muntligt. (Vetenskapsrådet)
Konfidentialitetskravet. Intervjupersonerna blev upplysta om att de är anonyma i uppsatsen och att alla eventuella namn de nämner kommer att ändras, för att ingen ska kunna spåra vem som sagt eller tycker vad. (Vetenskapsrådet)
Nyttjandekravet. De uppgifterna om intervjupersonerna vi fick fram kommer bara att användas i forskningssyfte, det vill säga de kommer inte utlånas i kommersiellt syfte eller icke-vetenskapligt. (Vetenskapsrådet)
