Att hålla fiolen : Fiolhållningens inverkan på musiker och musik

Örebro universitet Musikhögskolan

Konstnärligt kandidatprogram i Musikalisk gestaltning Inriktning Kammarmusik

___________________________________________________________________________

Att hålla fiolen

Fiolhållningens inverkan på musiker och musik

___________________________________________________________________________

Kurs: Musikalisk gestaltning, Självständigt arbete, kandidatkurs Vårterminen 2020

SAMMANFATTNING

Författare: Ellika Öhman Handledare: Katarina Lindblad

Titel: Att hålla fiolen – fiolhållningens inverkan på musiker och musik Title in English: The positioning of the violin

Sammanfattning av uppsatsen:

En god fiolhållning tillåter violinisten att använda de tekniska verktyg som denna behöver för att uttrycka sig musikaliskt, och lägger på så sätt grunden till musikutövandet. Hur den en-skilda violinisten väljer att utforma sin fiolhållning beror både på kroppsform och på tycke och smak. Det här arbetet utforskar fiolhållningens inverkan på violinistens möjligheter till musikaliskt uttryck genom en studie där ett antal olika positioner för fiolhållningen jämförs med hänsyn till vissa tekniska aspekter som anses vara viktiga för denna förmåga. Studien visar att de valda aspekterna påverkas både direkt och indirekt av hur fiolen positioneras, och konkluderar att då det finns olika kvalitéer med de respektive positionerna kan det vara en god idé att variera fiolens position och därmed hållningen av densamma. Genomförandet av studien lyfts fram som ett verktyg för att förbättra och fördjupa kunskaperna om den egna fiolhållningen.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING ... 1

BAKGRUND ... 3

VIOLINISTENS ANATOMI... 3

HAKHÅLLARE OCH AXELSTÖD ... 3

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR TONPRODUKTIONEN ... 4 Stråken ... 4 Fiolhanden ... 4 ERGONOMI... 4 OLIKA FÖRHÅLLNINGSSÄTT ... 5 BEGREPP ... 6 SYFTE ... 7 PROBLEMFORMULERING ... 7 AVGRÄNSNING ... 7 FORSKNINGSFRÅGA ... 7 METOD ... 8 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ... 8 Loggbok ... 9

Ljud- och bildupptagning ... 10

ANALYS AV MATERIALET ... 10

RESULTAT ... 12

RESULTATPRESENTATION ... 12

RESULTATANALYS OCH SLUTSATSER ... 13

DISKUSSION ... 16

INNEHÅLLSDISKUSSION ... 16

METODDISKUSSION ... 17

SLUTSATS ... 18

INLEDNING

Att lära sig spela ett instrument handlar till stor del om att lära sig att lyssna. Men det räcker inte med att bara lyssna och lära hur det ska låta, utan vi behöver också medel för att förstå hur vi ska bära oss åt för att det ska låta just så som vi vill. Det är detta violi-nisten brukar tala om som teknik: det sätt han eller hon går till väga på för att producera den tänkta musiken. För att denna teknik ska fungera, måste själva grunden för spelan-det, det vill säga det sätt vi har kontakt med och använder instrumentet på, möjliggöra användandet av kroppen på det sätt som tekniken kräver. Det är det violinisten brukar tala om som ergonomi. Den som börjar spela fiol i tidig ålder får troligen höra läraren förmana att ”inte klämma kycklingen” eller ”ingen slipsfiol”. Den violinist som till-bringar stora delar av sin arbetsdag med att spela i orkester har troligen anpassat både sittställning och teknik efter vad som möjliggör fortsatt spelande under så lång tid som arbetet kräver. Amatörviolinisten har troligen fullt upp med att förstå hur fiolen ska ligga kvar på axeln, och så vidare. För mig handlar ergonomi både om det kortsiktiga och det långsiktiga: det kortsiktiga därför att jag genom att skaffa mig en mer ända-målsenlig fiolhållning kan låta mitt spelande bli mer obehindrat, och därför att jag ge-nom att tänka ergoge-nomiskt kan undvika skador och på så sätt fortsätta spela under för-hoppningsvis ett helt yrkesverksamt liv.

Johann Sebastian Bachs sonater och partitor för soloviolin (BWV 1001-1006) är musik som de flesta violinister som utövar västerländsk konstmusik måste förhålla sig till. De räknas till standardrepertoaren; den stora variationen i teknisk svårighetsgrad gör att det från en viss teknisk nivå nästan alltid går att hitta en sats som passar, och den komplexa musikaliska strukturen gör att det finns mycket konstnärligt att arbeta med. För mig har dessa sonater och partitor sedan barndomen varit en drivkraft till att vilja fortsätta spela fiol, och jag upptäcker ständigt nya sidor hos både mig själv och musiken genom dem. Mitt senaste projekt är att lära mig Sonat nr II i a-moll, där jag under hösten och våren arbetat med den sista satsen, ett allegro. Framförandet av detta allegro ställer ganska höga tekniska krav på violinisten: plötsliga växlingar mellan nyanser kräver kontroll över kontaktpunkt, långa räckor med snabba notvärden förutsätter kvickhet och tydlig-het i fiolhanden, variation över stora register ställer krav på fungerande lägeväxlingar och för att allt detta ska höras behövs också en stråkföring som både kan betona viktiga partier, synkronisera med fiolhanden och röra sig tillräckligt snabbt. Dessa tekniska aspekter måste fungera under de cirka sju minuter det tar att framföra satsen, vilket be-tyder att violinisten också behöver en viss uthållighet.

Jag har länge upplevt det som relativt obekvämt att hålla i fiolen, och tittat med avund-sjuka på andra som sett ut som att de inte haft några problem i världen med att hålla upp den, utan istället tycks ha varit fria att koncentrera sig på att förmedla sina musikaliska intentioner. Min upplevelse har varit att den kraft som jag hade kunnat lägga på att ut-trycka mig musikaliskt istället har gått åt till att få fiolen att ligga kvar på axeln. Jag har också upplevt att det sätt som jag hållit fiolen på i viss utsträckning också har hindrat mig från att använda de tekniska verktyg som jag använder mig av för att förmedla mu-siken. I perioder har jag ägnat mycket tid åt att försöka förstå hur jag ska göra för att hitta en fiolhållning som både tillåter mig att använda mina tekniska verktyg på det sätt som musiken kräver och som gör att jag inte behöver lägga energi som kunde gått till att

förmedla musiken på att hålla fiolen uppe. När jag funderat över vad jag tror att jag sak-nat för att riktigt lyckas med detta, har jag insett att det nog delvis beror på bristen på handfasta instruktioner kring hur hållningen ska anpassas till individen för att bli så ändamålsenlig som möjligt, det vill säga ge violinisten optimala förutsättningar för att uttrycka sig musikaliskt. Därför ville jag fördjupa mig i hur fiolhållningen kan påverka de verktyg som violinisten behöver för att förmedla musiken. Detta arbete undersöker en specifik del av violinistens ergonomiska förutsättning, nämligen fiolhållningen, och dess inverkan på vissa tekniska aspekter som bidrar till det musikaliska uttrycket.

BAKGRUND

Utgångspunkten för fiolhållningen är för de allra flesta att fiolen vilar mot det vänstra nyckelbenet. Den hålls på plats med hjälp av kindens eller hakans kontakt med hakhål-laren, och vänster hands tumme och pekfingers kontakt med fiolhalsen (Johnson, 2014). Även om det förekommer violinister som spelar på en spegelvänd fiol som de håller på höger axel (exempelvis Terje Moe Hansen), är standard att fiolen hålls på vänster axel och stråken med högerhanden. Jag använder mig dock av begreppen ”fiolsidan” respek-tive ”stråksidan” för att vara så tydlig som möjligt.

Violinistens anatomi

De muskler som samverkar för att hålla upp fiolen är bland andra halsmuskeln sternocleidomastoideus, rygg- och nackmuskeln trapezius, armmuskeln biceps brachii samt den främre delen av axelmuskeln deltoideus (C E Levy et al, 1992). Det sker dock i samarbete med övriga kroppen: en god och stabil kroppshållning är förutsättningen för att armen och handen ska kunna fungera som de är avsedda och utföra de uppgifter vi önskar (Gunnarsson Holzhausen och Hultenheim Klintberg, 2014). Placeringen av fio-len på axeln och placerandet av huvudet ovanpå fiofio-len kan ge konsekvenser för hur ax-eln utför sitt arbete med att hålla upp armen, vilket i sin tur kan påverka armens och handens rörlighet. Den professionella violinisten förväntas tillbringa sin arbetsdag med att spela, vilket innebär en ensidig belastning av musklerna under lång tid. En statisk hållning innebär högre belastning av de muskler som bidrar till arbetet med att hålla upp fiolen:

På grund av ett muskelfysiologiskt förhållande kommer muskelarbetet att öka undan för undan vid långdragen muskelkontraktion trots att nervsignalen till muskeln är konstant (Kaladjev, 2000).

En förändring av fiolens position och därmed av hur fiolen hålls, medför variation av involverade muskler och deras arbetsuppgifter. Även relativt små förändringar i håll-ningen kan ha betydelse för hur musklerna samarbetar för att hålla instrumentet uppe. Det finns alltså fog för att försöka variera fiolhållningen för att undvika skador till följd av spelandet (Fjellman-Wiklund et al, 2003).

Hakhållare och axelstöd

Hakhållarens funktion är att, som namnet antyder, vara en kontaktpunkt mellan hakan och instrumentet och att därigenom i praktiken både minska avståndet mellan huvud och fiol och skydda den ömtåliga lacken mot svett och nötning. De flesta violinister använder hakhållare, men det finns dock de som föredrar att spela utan, exempelvis Rachel Podger.

Axelstödets funktion är att öka kontaktytan mellan violinist och instrument, för att på så sätt stabilisera instrumentet på axeln. När fiolen ligger stadigt på axeln behöver fiolhan-den inte ta en lika aktiv roll i själva fiolhållningen, utan kan koncentrera sig på sina spelmässiga uppgifter. Men eftersom axelstödet ser till att fiolen hålls kvar i en och samma position, kan det också medföra att fiolhållningen blir mer statisk, vilket innebär en potentiellt ökad risk för förslitningsskador.

Förutsättningar för tonproduktionen

För att kunna förmedla musiken har violinisten sina två händer och armar till förfo-gande, som tillsammans ska kontrollera stråken och fiolen. Grovt indelat har stråkhan-den ansvar för hur tonen produceras, medan fiolhanstråkhan-den bestämmer vilken ton det blir. En stor del av tekniken sker dock i samverkan mellan de båda händerna.

Stråken

Stråkens vinkel mot strängen har betydelse för hur tonen produceras, det vill säga klangbildningen. Det ställe där stråken har kontakt med strängen kallas kontaktpunkt eller kontaktställe. Kontaktpunkten har betydelse för den producerade tonens karaktär – närhet till stallet ger ett mer direkt och skarpare ljud, medan ett längre avstånd till stallet medför en mjukare och mindre bärig klang. Valet av kontaktställe avgör också vilken stråkhastighet som är lämplig, och hur mycket av stråkarmens tyngd som ska distribue-ras av pekfingrets tryck mot stången ner i strängen (Fischer, 1997). Om stråken går pa-rallellt med stallet, alltså vinkelrätt mot strängen, är kontaktpunkten densamma genom hela stråket. Om stråken inte går parallellt med stallet kommer kontaktpunkten ändras när stråken dras, vilket påverkar tonen. För att kunna kontrollera kontaktpunkten och därigenom tonproduktionen är därför en stråkföring som tillåter stråken att gå vinkelrätt mot strängen att föredra (Fischer, 1997).

Fiolhanden

Fingertoppens placering i strängled på greppbrädan avgör vilken ton som produceras – sätts fingret ner närmare stallet blir den svängande stränglängden kortare, och tonhöjden förändras uppåt, medan en placering närmare snäckan ger en ton som i höjd är närmare den lösa strängens, det vill säga den ton vi får när inget finger alls trycker ner strängen. Men själva fingernedsättningen har också betydelse för den producerade tonens karak-tär: om strängen inte trycks ner tillräckligt hårt mot greppbrädan kan det resultera i en ton vars höjd inte helt kan uppfattas, vilket medför vissa nackdelar för den som önskar pricka en specifik ton, det vill säga spela rent (Fischer, 1997). Vibrato åstadkoms ge-nom att fingertoppens kontakt med strängen ändras något. Rörelsen möjliggörs gege-nom avspänning i arm och hand, men styrs genom antingen armens, handledens eller fingrets rörelse; spänningar i kan försvåra utförandet av vibratot (Havas, 1981). Handens kon-struktion gör att violinisten bara kan spela ett begränsat antal toner om vänsterhanden hålls i ett konstant läge. För att kunna utnyttja fiolens hela register, måste handen flyttas i strängled längs greppbrädan. Denna rörelse kallas lägeväxling.

Ergonomi

Ergonomi innebär att anpassa arbetet till människan för att förebygga risker för ohälsa och olycksfall. Det handlar i hög grad om hur man planerar och organiserar arbetet – det krävs att man ser helheten (Arbetsmiljöverket, 2018).

Arbetet är i del här fallet att spela fiol, och att anpassa arbetet innebär bland annat att anpassa fiolhållningen. En ergonomiskt riktig fiolhållning ska alltså anpassas efter vio-linisten. Med tanke på att det kan vara ganska stora anatomiska skillnader mellan olika violinister, skulle instrumentets anpassande efter fiolhållningen ligga nära till hands. De

flesta fioler av fullstorlek är dock byggda enligt standardiserade mått (Nationalencyklo-pedin, 2020) vilket innebär att de är relativt likartat utformade, och det är inte mycket hos själva instrumentet som går att anpassa efter den som ska spela på det. Detta löses genom att anpassa såväl fiolens placering på axeln som det sätt fiolen hålls kvar på, och i sin tur även axelstöd och hakhållare därefter. Både hakhållare och axelstöd finns i ett stort antal modeller och varianter, varav flera kan ställas in eller justeras på olika sätt för att passa den specifika violinisten.

Olika förhållningssätt

Problemet med att anpassa fiolhållningen efter violinisten verkar kunna lösas mycket logiskt: Simon Fischer (1997) menar att fiolens vinkel bestäms av längden på violinis-tens stråkarm. En kort arm innebär att fiolens vinkel måste vara lägre för att möjliggöra för violinisten att nå hela vägen ut till stråkens spets, medan en långarmad violinist kan ha fiolen i högre vinkel och ändå nå. Varför ska då inte den långarmade violinisten ha fiolen i samma vinkel som den kortarmade? Fischer menar att en lägre vinkel medför att vänsterarmen måste rotera mer för att fingrarna ska nå strängen, vilket är en nackdel. För den violinist som har extra kort arm kan det vara aktuellt att helt enkelt inte använda de översta centimetrarna av stråken, eftersom det kanske inte är möjligt att hitta en håll-ning som kompromissar mellan stråkföring och fingerfärdighet på ett tillräckligt ända-målsenligt sätt. Därför bör varje violinist prova ut vilken position som passar just dem, konkluderar han. Det Fischer resonerar kring är alltså var fiolen ska placeras på axeln och vilken vinkel den ska ha i förhållande till kroppen, inte hur det ska gå till att hålla i den.

Det gör däremot Kato Havas (1981). Hon tar fasta på hur det ska kännas att hålla i fio-len, det vill säga hur det ska göras. Istället för att uttrycka åsikter om vinkel eller place-ring är hon upptagen av själva handlingen att hålla fiolen uppe. Hon menar att en god fiolhållning bygger på balans, inte på råstyrka, och förutsätter att violinisten hela tiden aktivt söker efter det som är naturligt och avspänt. Hur violinisten ska veta vad som är naturligt är det dock svårt att sluta sig till med utgångspunkt i texten. Johnsons (2009) instruktioner kring en god fiolhållning är dock mer handfasta: hon menar att de grundar sig i god kroppskännedom. Har violinisten kunskap om hur kroppen är uppbyggd och fungerar, kan denne använda denna kunskap för att förstå hur kroppen är avsedd att ar-beta och på så sätt skaffa sig en ändamålsenlig fiolhållning. Även här handlar det i första hand om hur violinisten ska gå till väga för att hålla i fiolen, det vill säga hur vio-linisten ska uppleva fiolhållningen, inte var fiolen ska placeras.

Leopold Auer (1921) å sin sida är mer intresserad av att berätta hur det ska se ut när violinisten håller i fiolen. Han hävdar med bestämdhet att varje violinist bör undvika såväl axelstöd som att vila fiolen mot axeln, utan den bör istället bäras upp av fiolhan-den, gärna så högt som möjligt. Detta motiverar han med att ”så gör alla stora violinis-ter”. Han understryker också vikten av att violinisten skaffar sig en individuellt anpas-sad hakhållare, som låter honom eller henne hålla upp fiolen med lätthet och utan spän-ningar. Även här är frånvaron av närmare anvisningar påtaglig: hur hakhållaren kan anpassas efter individen och vilka spänningar det är violinisten bör undvika, samt hur fiolen ska hållas ”med lätthet” lämnar Auer helt därhän.

Begrepp

Följande begrepp används inom det här arbetet:

Vinkel avser snäckans gradtal i horisontalplan i förhållande till axeln, där en mindre

vinkel innebär att snäckan pekar längre in mot mitten av kroppen.

Lutning avser e-strängens höjd i förhållande till g-strängens dito. En brant lutning

inne-bär att g-strängen befinner sig avsevärt högre upp än e-strängen, medan en flack lutning innebär att de båda strängarnas höjd skiljer sig mindre åt.

Snäckans höjd har betydelse för strängens horisontalitet. En högre snäcka innebär att

strängens lägsta punkt är närmast kroppen, medan en låg snäcka innebär att strängens lägsta punkt är vid snäckan. På grund av greppbrädans lutning måste snäckan hållas högre än stränghållarknappen för att strängarna ska bli helt horisontella.

Position är summan och resultatet av implicerandet av begreppen ovan; det är alltså det

ställe fiolen befinner sig på i förhållande till människan som spelar på den. Positionen kan påverkas av hakhållare och axelstöd, men avgörs mestadels av

SYFTE

Syftet med detta arbete är att undersöka kopplingen mellan fiolens placering på axeln och violinistens möjlighet att uttrycka sig musikaliskt.

Problemformulering

Den litteratur jag använt för detta arbete indikerar att det kan finnas ett samband mellan fiolens placering på axeln och violinistens möjlighet till musikaliskt uttryck: en god fiolhållning ska anpassas till violinistens individuella fysiska förutsättningar, och utfor-mas så att denna violinist kan koncentrera sig på att använda instrumentet som för-medlare av musiken, i stunden så väl som långsiktigt. Litteraturen är dock både motsä-gelsefull och fragmentarisk, så närmare detaljer kring denna positionens påverkan på det musikaliska uttrycket är det svårt att sluta sig till med utgångspunkt i nämnda littera-tur.

Avgränsning

Fiolen ska hållas i en position som tillåter så väl stråkarm som fiolhand att utföra sina respektive arbetsuppgifter – dessa är nämligen nödvändiga verktyg för det musikaliska uttrycket. Som utgångspunkt för studien valde jag att undersöka hur ett begränsat antal av dessa tekniska verktyg påverkas av en förändring av fiolens position. För att också försöka ringa in upplevelsen av att anpassa fiolhållningen efter positionen bestämde jag att också studera en punkt som jag kallar ergonomi.

Forskningsfråga

METOD

Jag bestämde mig för att definiera ett antal positioner för fiolen samt prova och utvär-dera dem i en introspektiv studie. Introspektion som metod grundar sig på den person-liga upplevelsen och är framför allt lämpad för områden där den undersökande parten har ett personligt intresse och engagemang för det undersökta. Den bygger på medveten tolkning av och reflektion kring de egna upplevelserna, oftast genom någon form av dag-eller loggboksskrivande (Frostling-Henningsson, 2010).

Tillvägagångssätt

Axelstöd och hakhållare är alltså viktiga hjälpmedel i anpassandet av fiolhållningen. Min utgångspunkt för denna undersökning är dock inte hur materialet ska anpassas för att hjälpa fiolhållningen, utan hur själva fiolhållningen ska anpassas efter individen – i det här fallet mig - och fiolens position. För att inte fastna i att justera utrustning istället för att prova olika fiolhållningar och för att kunna undersöka fiolhållningen på ett så effektivt sätt som möjligt bestämde jag mig för att använda mig av den utrustning jag redan hade: en platt hakhållare av guarnerimodell av okänt märke och ett axelstöd av märket Bonmusica av relativt formbar modell. De enda förändringar jag har gjort har att göra med axelstödets vinkel i horisontalplan mot axeln, samt höjande av detsamma på bröstkorgssidan.

Snäckans höjd är något jag ofta hört talas om i fiolhållningssammanhang - som exem-pelvis Auers (1921) uttalande om att den bör vara så hög som möjligt - så jag ville un-dersöka om jag kunde märka någon effekt av att medvetet ändra just snäckans höjd. Fiolens vinkel mot kroppen har enligt Fischer betydelse för fiolarmens rotation och därmed fiolfingrarnas vinkel, och även det ville jag utvärdera. Fyra olika positioner är så många som jag på ett tydligt sätt skulle klara av att hålla isär:

1. Fiolen i samma horisontalplan som jag brukar, men mer riktad inåt, mot mitten av kroppen

2. Fiolen i samma horisontalplan som jag brukar, men mer vinklad utåt, mot fiolsidan av kroppen

3. Fiolen i samma vinkel som jag brukar, men med snäckan högre 4. Fiolen i samma vinkel som jag brukar, men med snäckan lägre

Position 1 och 2 handlar båda om snäckans vinkel i horisontalplan: i position 1 pekar snäckan mer inåt, mot kroppens mitt, och i position 2 pekar den mera utåt. Dessa två positioner är alltså varandras motsats och kan inte kombineras. Samma motsatsförhål-lande gäller mellan position 3 och 4, men i princip är det möjligt att kombinera exem-pelvis position 1 och 3, och få en position där snäckan pekar högt upp och långt in mot kroppen, eller position 2 och 4, och få en position där snäckan pekar långt ut åt sidan och långt ner. Alla dessa positioner är dock relaterade till hur jag brukar hålla fiolen, vilket innebär att de redan har en inneboende definition av de parametrar som jag inte listat ovan. För att få så rena mätvärden som möjligt, valde jag att bara ändra en para-meter per position.

Undersökningen sträckte sig över åtta veckor och omfattade de fyra positionerna. Det innebar två veckor per position, som inföll efter varandra. En vecka bestod av fem till-fällen, och varje tillfälle av 5 minuter övningstid, mätt med äggtimer och inspelad på två sätt. Under passet övade jag med fiolen i den förutbestämda positionen, och skrev i fö-rekommande fall en kort utvärdering/reflektion efteråt. Anteckningar, ljud- och bildin-spelningar och samlade erfarenheter från undersökningen utgör tillsammans mitt analy-serade material. Anledningen till att jag valde att öva under så korta men många pass är något som jag tidigare upplevt när jag ägnat mig åt att lära om gamla eller in nya tek-niska moment: att det tar tid innan resultatet av mina ansträngningar visar sig. I början av inlärningsprocessen kan ett särskilt moment kännas eller låta jättekonstigt, och jag kan verkligen tvivla på dess nytta. Men en tid senare, när jag hunnit arbeta in det nya, kan det fungera otroligt bra. För att alltså försöka undvika denna typ av nyhetsrelaterade problem, bestämde jag att prova de respektive positionerna i kortare intervall men under en längre tidsperiod.

Material

Att enbart stå och hålla fiolen i olika positioner under fem minuter per dag utan att spela på den har jag som utövande musiker inte så stor praktisk nytta av – jag behöver kunna använda mig av den position jag valt för att förmedla musiken, annars är det per definit-ion ingen idé att hålla i fiolen alls. Målet med fiolhållningen är ju att jag dels inte ska behöva lägga kraft på att medvetet tänka på den, och dels att den ska tillåta mig att an-vända mig av den teknik jag behöver för att kunna musicera. Därför ägnade jag öv-ningspassen åt att öva på min dagliga repertoar, med den skillnaden jämfört med resten av dagens övning att jag hade fiolen i en annan position än den jag var van vid. Det här medförde en ganska bred men också ojämn variation i mängden övad repertoar per po-sition – en variation som är helt representativ för min övning i stort och därför relevant för studien.

Loggbok

Att föra dagbok eller loggbok vid en introspektiv studie är ett sätt att dokumentera upp-levelser som sträcker sig över en längre tidsperiod (Frostling-Henningsson, 2010). Ut-formandet av loggboken kan ske på flera sätt, men gemensamt är att det förutom den rena dokumentationen också handlar om att tolka och reflektera kring det dokumente-rade. Loggboken kan även vara ett sätt att få syn på och uppmärksamma fenomen som annars skulle gått obemärkt förbi (Bjørndal, 2005).

Jag valde att föra min loggbok i semi- ostrukturerad form: min målsättning var att ta fasta på alla upplevelser som hade specifikt med fiolhållningen att göra och att anteckna dem så noggrant som möjligt. Jag försökte i förekommande fall reda ut vad det var jag upplevde och om upplevelsen hade sitt ursprung i en kroppslig förnimmelse eller en tanke. Jag ställde dock inga krav på att det skulle lyckas eller ens att jag över huvud taget skulle anteckna någonting vid varje tillfälle – vissa gånger var jag helt fokuserad på själva övningsförfarandet och tänkte inte så mycket på just fiolhållningen, andra gånger var det bara fiolhållningen som var i centrum. Att inte tvinga mig själv att an-teckna efter varje pass utan bara då jag verkligen hade fiolhållningsrelaterade tankar var ett sätt för mig att undvika att pressa fram något och på så sätt generera missvisande data.

Ljud- och bildupptagning

Varje övningspass dokumenterades med selfiekameran hos mobiltelefonen Samsung S7, placerad framför mig. Bildupptagningen syftade till att jag i utvärderingssamman-hang skulle kunna kontrollera om jag verkligen höll fiolen på det sätt som jag tänkt, samt kontrollera om vissa tekniska aspekter framträdde tydligare vid efterkontroll än vid själva inspelningstillfället. Det var också ett sätt att delvis överbrygga klyftan mellan vad jag upplever i stunden och hur jag uppfattas utifrån, även om uppfattaren i det här fallet var jag själv. Eftersom mobiltelefonen i fråga har begränsad ljudkvalitet, valde jag att också spela in övningspassen med inspelningsapparaten Zoom H1, vilken jag place-rade bakom mig.

Analys av materialet

Jag gick själv igenom och analyserade allt mitt material. En del av bildupptagningarna tittade och lyssnade jag på direkt efter inspelningstillfället, men jag såg dem också igen vid det senare tillfälle då jag började själva analyserandet av materialet. Det skedde ett par veckor efter att allt material var insamlat i och med att min examenskonsert inträf-fade veckorna däremellan. Min upplevelse är att denna ställtid medförde en distans till materialet som jag inte hade vid de tillfällen jag tittade på materialet vid själva inspel-ningstillfället, och gjorde att det blev lättare att analysera mitt material med kritisk istäl-let för självkritisk blick. Själva analysprocessen bestod av fem steg:

Det första steget handlade enbart om hur jag såg på mina upplevelser av att ha deltagit i undersökningen som objekt, och innebar inget analyserande av det insamlade materialet utan fokuserade istället på de insamlade erfarenheterna. Det var en möjlighet för mig att få syn på sådant som jag inte antecknat i loggboken, exempelvis på grund av att jag inte uppmärksammat det i stunden. Det skedde genom att jag satte mig ner och försökte sammanfatta vad jag lärt mig och reflekterade kring hur det redan kunde ha påverkat mitt spelande och hur det kunde komma att påverka mitt spelande i framtiden. Det kan betraktas som en förlängd del av själva materialgenereringen, det vill säga retrospektiv introspektion (Frostling-Henningsson, 2010), men var också ett sätt att överbrygga klyf-tan mellan mig själv som subjekt och objekt.

Det andra steget i analysen bestod i att jag läste loggboksanteckningarna och reflekte-rade kring vad de egentligen sade. Här hade jag redan bytt perspektiv från objekt till subjekt, och läste mina anteckningar med målet att förstå vad jag som objekt upplevde i stunden, för att senare kunna jämföra det med vad jag såg och hörde när jag tog del av det inspelade materialet. Här var det inte längre relevant att se vad jag som objekt kunde ha lärt eller dragit för slutsatser, utan handlade bara om vad anteckningarna faktiskt sade.

Det tredje steget bestod i att jag tittade och lyssnade på och analyserade det material jag samlat in. De inspelade ljud-och bildupptagningarna fördes över till min dator där jag avnjöt materialet. Analysen skedde med hjälp av anteckningar som jag förde, där jag noterade om jag kunde se eller höra hur fiolens position påverkade de valda tekniska parametrarna stråkföring, vibrato, lägeväxlingar, intonation samt ergonomi.

Det fjärde steget bestod i att jag gjorde en sammanslagen analys av allt insamlat materi-al. Jag använde övningsanteckningarna för att lokalisera och utvärdera de tillfällen då

jag i stunden upplevt något som jag då betraktat som viktigt, och använde mig av in-spelningarna för att se om jag även utifrån kunde upptäcka något av det jag upplevt och såg om det gick att uppfatta något samband däremellan. Detta gjordes med hjälp av de tre tabeller som redovisas under Resultat.

Det femte och sista steget bestod återigen av retrospektiv introspektion, fast den här gången av mig som forskare. Jag sammanfattade mina upplevelser och erfarenheter, både som subjekt och objekt, och använde dessa och de faktiska resultat jag fått från studien för att bestämma hur jag skulle hålla fiolen under en inspelning av min valda Bachsats.

RESULTAT

Resultatpresentation

Resultatet av analyserna av steg 2 och 3 fördes in i två tabeller, 1 och 2, som slogs samman med varandra för att skapa tabell 3, 4 och 5. Steg 2, som fördes in i tabell 1, handlade om vad jag upplevde när jag provade de respektive positionerna, medan steg 3, som fördes in i tabell 2 handlade om vad jag uppfattade av inspelningarna när jag gick igenom dem. Värdena genererades på följande sätt: anteckning om att punkten upplevts eller uppfattats som sämre än normalt (det vill säga hur det är då jag håller fiolen som jag gjorde innan försöket) genererade ett minuspoäng, anteckning om att punkten upp-fattats som bättre än normalt genererade ett pluspoäng. De respektive poängen lades dock inte ihop med varandra i dessa tabeller, så en ruta med 0 i betyder inte att punkten haft lika många positiva som negativa anteckningar, utan att det inte funnits några an-teckningar alls. Om jag exempelvis skrivit i loggboksanan-teckningarna vid ett tillfälle under position 3 att jag upplevde att vibratot fungerade sämre än vanligt, gav det siffran -1 i rutan intonation position 3 i tabell 1. Men om jag vid ett annat tillfälle med samma position antecknat att jag upplevt att vibratot fungerade bättre än vanligt, lade jag till värdet +1 i samma ruta, så att det nya värdet blev -1, +1 istället för 0. Utgångspunkten är att inget mätvärde (=0) för en särskild punkt betyder att punkten ifråga fungerat som normalt.

Tabell 1: upplevt

Position Stråkföring Lägeväxlingar Vibrato Intonation Ergonomi

1 0 0 0 +1 -4

2 -2 0 0 0 +1, -3

3 -1 0 -1 -1 +1, -2

4 -1 0 0 0 -4, +3

Tabell 2: uppfattat

Position Stråkföring Lägeväxlingar Vibrato Intonation Ergonomi

1 -2, +1 -3, +4 -3, +2 -2 0

2 -7 +1, -4 +3 +4, -3 0

3 -6, +4 +2, -5 +3 -3, +1 -2

4 +3, -1 -5, +1 +1 +2, -3 -5

I tabell 3 räknades poängen från tabell 1 och 2 ihop, så där är inga anteckningar om en punkt samma som lika många positiva som negativa. Tabell 4 är ett resultat av tabell 3.

Tabell 3: summering

Position Stråkföring Lägeväxlingar Vibrato Intonation Ergonomi

1 -1 1 -1 -1 -4

2 -9 -3 3 1 -2

3 -3 -3 2 -3 -3

Tabell 4: resultat Position Summa 1 -6 2 -10 3 -10 4 -9

Loggboksanteckningarna följde principen om att bara anteckna då det var något särskilt jag tänkt på under övningspasset. Dessa är ganska ojämnt utspridda: under position 4 har jag anteckningar från alla pass utom det sjunde, medan position 2 saknar anteck-ningar från hälften av passen. Position 1 har ganska många, position 3 något färre. Vissa anteckningar behandlar precis de tekniska aspekter jag valt att titta på, medan andra handlar om helt andra saker. En återkommande reflektion som inte har direkt att göra med de utvalda tekniska aspekterna och därför inte ryms i tabellerna är den om att fiol-hållningen kan påverka självförtroendet: i mina anteckningar från position 2 skriver jag att fiolhållningen öppnar upp bröstkorgen på ett sätt som är bra för självförtroendet, och om position 3 skriver jag att ”en sak som är angenäm är att i likhet med position 2 är det skönt för självförtroendet att hålla fiolen högt” (2/3 -20).

Några gånger har jag tittat på inspelningen från passet direkt efter att jag avslutat det. I anteckningarna från ett sådant tillfälle skriver jag

När jag tittade på filmen såg jag att det ser ut som att jag 1. Skjuter fram höften 2. Vinklar stråken mot mig och 3. Att stråken liksom inte tar ordentligt mot strängen, typ som om den vore insmord med smör. Den åker runt på ett väldigt irriterande sätt. Varför? Ibland går den för mycket utåt, ibland för mycket inåt (position 3, 21/3 -20).

Jag funderar också över om det jag undersöker verkligen är det jag vill ta reda på: ”Det verkligt intressanta är väl det som händer mellan filmningarna? Dvs hur runtflyttandet påverkar mig i övrigt” (position 1, 29/2 -20), samt tar upp parametrar jag lagt märke till kan ha betydelse för spelandet i stort: ”Notläsningsmöjligheten är ju också en intressant faktor att analysera, samt pultmöjligheterna” (position 1, 1/3 -20). En annan anteckning på samma tema är följande:

Kanske att fiolhållningen kan vara olika? En position är optimal för ett visst sammanhang, men en annan gång kanske någon annan position är bättre. Variation! Det kan ju vara smart att öva in flera, så jag kan variera (position 3, 22/3 -20).

När jag gjorde analysen av inspelningarna försökte jag att så noggrant jag kunde an-teckna så mycket som möjligt av det jag uppfattade av dem, inte bara det jag valt att titta på för studien. Ett exempel är noteringar om att jag vinklar stråken mot mig och lyfter stråkhandens lillfinger, vilket är något som jag observerar på nästan alla inspel-ningar.

Tabell 4 visar att det finns fler negativa än positiva mätvärden för samtliga positioner, men uppvisar en viss skillnad positionerna emellan. Slutsatsen jag kan dra av tabell 4 är att min normala fiolposition ger mig bättre teknik och ergonomi än alla de provade, men om jag ändå vill välja någon av dem bör det vara position 1, som fått högst totalvärde. Resterande positioner fick väldigt lika värden, men min upplevelse av att prova dem var att de inte alls var lika. För att bättre kunna förstå och analysera för- och nackdelarna mellan de respektive positionerna, upprättades en tolkningstabell: tabell 5. Värdena i denna tabell genererades genom att jag tittade i tabell 1 och 2 och tolkade deras respek-tive värden.

Tabell 5: slutsatser

Position Stråkföring Lägeväxlingar Vibrato Intonation Ergonomi

1 Flest positiva

an-teckningar för läge-växlingar Upplevdes som bättre än det uppfattades 2 Upplevdes och uppfattades som sämre än genom-snittet 3 Uppfattades som bättre än det upplevdes 4 Upplevdes och uppfattades som sämre än genom-snittet

Vid åskådande av Tabell 5 framstår ett par värden ur mängden: de kring stråkföring i

position 2, som både upplevdes och uppfattades som sämre än normalt. Av detta kan jag

dra slutsatsen att min stråkföring påverkades av fiolens position, närmare bestämt nega-tivt av position 2. Det andra framstående värdet är det för ergonomi i position 4, vilken både uppfattades och upplevdes som sämre än genomsnittet. Av det kan jag dra slutsat-sen att om jag vill ha en god ergonomi bör jag undvika position 4.

Tolkar jag värdena i tabell 1, 2 och 5 och översätter dem till hur jag ska behandla min fiolhållning, kan jag föra följande resonemang: om jag vill välja den position av de pro-vade som ger bäst lägeväxlingar, bör jag välja position 1. Vill jag uppleva att jag har god intonation, bör jag välja position 1, men om jag vill ha intonation som istället upp-fattas som god, bör jag välja position 2. Vill jag välja position baserat på hur väl vibra-tot upplevdes, bör jag välja position 2 eller 3. I position 1 upplevs ergonomin som be-tydligt sämre än vad den uppfattas som, men i position 3 är det tvärtom. Vill jag istället välja den position där det uppfattade och det upplevda ligger så nära varandra som möj-ligt, bör jag välja position 3. En slutsats det alltså går att dra av tabell 5 är att det finns olika kvalitéer med de respektive positionerna.

Alla dessa tabeller säger någonting om mina upplevelser i samband med genomförandet av undersökningen. Min sammanlagda erfarenhet av att ha gjort den kan dock inte re-dovisas i tabellform. Den återknyter till min loggboksanteckning om att det verkligt intressanta är det som hänt mellan övningspassen, det vill säga hur resten av min övning och mitt musicerande påverkats av att jag spenderat fem minuter om dagen med att hålla fiolen i en position som jag inte är van vid. Det faktum att jag ändrat på fiolens position har nämligen inte haft effekt på de tekniska parametrarna endast vid det tillfälle

som jag gjort det. Att flytta på fiolen och därigenom tvingas justera min fiolhållning har gjort att jag breddat min erfarenhet av vad det innebär att hålla i fiolen. Något som då blivit tydlig för mig är att fiolens position visserligen påverkar hur jag håller fiolen, men är något helt annat än själva fiolhållningen i sig. Jag har fått allt mer klart för mig att det finns en gemensam nämnare för hur fiolen hålls, oavsett vilken position jag väljer. Jag har tidigare haft en mer eller mindre omedveten föreställning om att fiolhållningen på något mystiskt vis är beroende av faktorer som inte går att förstå. Detta har understru-kits av att jag upplevt att vissa ”bara har det” medan andra (däribland jag själv) aldrig riktigt får till det, oavsett investerad tid i problemet. Att praktiskt förstå skillnaden mel-lan var fiolen placeras på axeln och hur den hålls kvar där och hur det andra påverkas av det första, har för mig varit en väg till att reda ut denna fiolhållningsmystik. Den kanske viktigaste insikten arbetet med min undersökning har gett mig är att det alltid finns en

förklaring till varför en position eller en fiolhållning fungerar eller inte, även om jag

inte alltid förstår den direkt.

Jag upplever alltså att den fysiska erfarenheten av att ha gjort själva undersökningen har gett mig bättre verktyg för att förstå och därigenom förbättra min fiolhållning. Minnet och erfarenheten av försöket har påverkat hur jag hållit i fiolen även under de delar av min övning som jag inte ägnat åt försöket eller att medvetet tänka på fiolhållningen. Detta har i sin tur haft effekt på mina musikaliska uttrycksmöjligheter. Av detta drar jag slutsatsen att fiolhållningen inte bara har en direkt påverkan på förmågan till musika-liskt uttryck, utan även en indirekt sådan.

Tabellredovisningen av undersökningen påvisar att den sammanslagna direkta påverkan som fiolens position haft på de undersökta aspekterna varit negativ för samtliga provade positioner. Den visar dock också att vissa tekniska aspekter förbättrades i vissa posit-ioner. Erfarenheten av att ha gjort undersökningen visar att fiolens position och därige-nom fiolhållningen även kan ha indirekta effekter på teknik och musikalitet. Dessa indi-rekta effekter är möjligen viktigare än de diindi-rekta, eftersom de har gjort att jag upplever att den sammanlagda effekten av att ha genomfört undersökningen ändå har varit positiv för mitt musicerande.

DISKUSSION

Innehållsdiskussion

Tabellerna ovan redovisar hur de aspekter jag valt att titta på i relation till fiolens posit-ion påverkades direkt av denna. Tabell 4 visar att alla de provade positposit-ionernas sam-manlagda värden är negativa, det vill säga att de undersökta parametrarna över lag fun-gerade sämre i alla undersökta positioner än vad de gör då jag håller fiolen i sin för mig normala position. Trots det upplever jag att de sammalagda erfarenheterna av att ge-nomföra undersökningen har haft övervägande positiva effekter på mitt spelande, tek-niskt såväl som musikaliskt. Jag misstänker att det här har att göra med det fenomen som jag beskrivit under Tillvägagångssätt: att det kan ta tid innan nyttan av att lära in ett nytt moment visar sig. Jag tror också att det har att göra med att momentet med att prova att hålla fiolen på sätt som jag annars inte skulle ha gjort har fått mig att utmana mina egna föreställningar, medvetna eller omedvetna, av vad som är ”bra” eller ”dåligt” i fiolhållningssammanhang, vilket i sin tur har gjort att jag fått lättare att distanserat titta på min egen fiolhållning för att utvärdera och ompröva den.

Av min undersökning kan jag dra slutsatsen att jag borde undvika att hålla fiolen i posit-ion 2, eftersom denna positposit-ion påverkar min stråkföring negativt. Det intressanta med det är att det i mitt minne av försöket är den positionen som stannat kvar, med anledning av att jag blev så överraskad av hur bekvämt det kändes att hålla fiolen så. Utan utvär-dering av försöket är risken stor att jag skulle valt den positionen till grund för min in-spelning, med påföljden att det hade gjort det besvärligt för mig med stråkföringen. Å andra sidan är upplevelsen av att hålla i fiolen central i både Havas (1981) och Johnsons (2009) resonemang om fiolhållningen, och i position 2 var upplevelsen ökat självförtro-ende. Om jag hade haft mer tid på mig i position 2 kanske jag hade kunnat anpassa stråkföringen efter positionen, så på sikt kanske den ändå hade varit den position som skulle ge mig de största möjligheterna att uttrycka mig musikaliskt. Även Auers (1921) övertygelse om värdet av att hålla snäckan högt skulle kunna kopplas till självförtroen-det: att anledningen till att det är bra att hålla snäckan högt är att det ger ökat självför-troende, vilket i sin tur ger större möjligheter till musikaliskt uttryck. Eller kanske att det är så att de ”stora violinister” som Auer hänvisar till inte håller snäckan högt för att det ger dem bra självförtroende, utan att de har bra självförtroende, och därför håller snäckan högt. Det är möjligt att jag sett många duktiga violinister med till synes gott självförtroende som hållit fiolen med snäckan högt, gjort kopplingen att snäckans posit-ion har att göra med graden av teknisk och musikalisk skicklighet och självförtroende och därför känner mig som en av dem när också jag håller fiolen så.

Förutsättningen för undersökningen är att jag hela tiden utgått från den position som är min normala, vilket betyder att det den egentligen undersöker inte är positionerna i sig, utan förändringen av dem. Den påvisar också olika kvalitéer med de respektive posit-ionerna: även om stråkföringen fungerade sämre i position 2, var det en av de provade positioner där vibratot fungerade som bäst. Om det är viktigare att vibratot fungerar bra än att stråkföringen gör det, är det möjligt att det skulle vara gynnsamt att förändra fio-lens position så att den hamnar närmare position 2. Position 1 har fått relativt högt värde för lägeväxlingar, vilket kan innebära att om det istället är extra viktigt att lägeväxling-arna fungerar bra, kan en förändring mot position 1 vara gynnsam. Min erfarenhet är att jag som violinist behöver kunna spela olika typer av musik: ibland är det viktigare att lägeväxlingarna fungerar så bra som möjligt, medan det andra gånger är viktigare att

vibratot gör det. För att kunna möta dessa krav behöver fiolhållningen förändras inte bara en gång, utan ständigt. Den kan alltså inte vara statisk. Det är vad jag konstaterar i loggboksanteckningen om att den optimala fiolhållningen kanske är den varierade, och tillhör en av de personligt viktigaste insikter jag fått genom min undersökning. Fjell-man-Wiklund et al (2004) konstaterar att variation av hållningen kan leda till minskad risk för skador. Undvikande av skador är en fördel för den som vill fortsätta spela sitt instrument och därigenom tillägna sig fler möjligheter till musikaliskt uttryck. En varie-rad fiolhållning ger alltså inte bara utökade direkta möjligheter att uttrycka musiken, utan är också det mest fördelaktiga för den som vill fortsätta att utveckla dessa ut-trycksmöjligheter.

Metoddiskussion

Mina loggboksanteckningar är ganska ojämnt utspridda. Enligt min ingående princip om att bara anteckna när jag haft fiolhållningsrelaterade tankar under övningspasset, borde det här innebära att jag varit mest upptagen av själva hållningen under Position 1 och 4. Varför jag i så fall varit det skulle kunna ha att göra med att det var dessa posit-ioner som låg längst ifrån min ingångsposition för fiolen, men det kan också vara rent datagenereringsmässigt – kanske att nyhetens behag fick mig att anteckna mer i början men att jag ganska snart blev blasé och ledsnade lite, för att sedan börja anteckna mer då jag närmade mig slutet på undersökningen. Det här hade möjligen kunnat avhjälpas genom att jag tvingade mig själv att anteckna efter varje övningspass, oavsett om jag aktivt tänkt på fiolhållningen under passet eller inte.

Utgångspunkten för min undersökning är att jag medvetet förändrat min fiolhållning genom att ändra på fiolens position. Det resultaten gäller handlar bara om precis det som undersökningen berört: att jag, under fem minuter av min totala speltid under da-gen, hållit fiolen i en position som förhåller sig till hur jag brukar hålla fiolen enligt det sätt som tabellerna visar. Det är därför möjligt att resultatet av undersökningen bara berättar vilken av de provade positionerna som funktionsmässigt låg närmast min nor-mala position. Men det jag också gjort med undersökningen är att jag, genom att med-vetet utmana och gå ifrån det jag uppfattar som min normala fiolhållning, faktiskt eta-blerat och fått syn på vad det innebär för mig att hålla fiolen som jag brukar. Genom att metodiskt precisera och avgränsa vad min fiolhållning inte är i normala fall, har jag kommit närmare en förståelse för vad den faktiskt är. Det är nämligen något som blivit allt tydligare för mig under försökets gång: att jag tidigare saknat någon form av refe-renspunkt för vad som egentligen är min normala fiolhållning och vilken position jag brukar hålla fiolen i. I framtiden skulle jag gärna göra en ny undersökning där jag ute-sluter momentet med positionsprovning och istället helt enkelt spelar in och filmar mig själv när jag övar under fem minuter om dagen en period, för att sedan metodiskt gå igenom materialet och analysera det. Det tror jag kunde vara ett sätt att ytterligare ut-forska den egna fiolhållningen.

En annan verkligt viktig erfarenhet är nämligen den av att ha studerat så mycket inspelat material av mig själv. Att spela in mig själv, både i ljud och i bild, är något som jag länge dragit mig för. Jag antar att jag inte är ensam om att tycka att det är jobbigt att höra eller se mig själv genom det objektiva filter som en inspelning kan erbjuda, och jag vet också att det kan vara ett oerhört kraftfullt verktyg för utveckling i övningsrummet. Trots det har jag haft väldigt svårt för att komma till skott, och ursäkterna har varit

näst-intill outtömliga. Efter att ha ägnat så lång tid åt att systematiskt spela in och titta och lyssna på mig själv, har jag faktiskt märkt en klar förbättring: jag tycker inte att det är lika förfärligt längre. Jag har därigenom på allvar tillägnat mig ett nytt verktyg att an-vända i övningsrummet.

Jag upplever att jag haft tudelad nytta av undersökningen: både av rollen som forskare och som objekt. Som musikstuderande är utvärdering en viktig del av lärandeprocessen: jag utvärderar min egen insats i övningsrummet och andras insatser i repetitionssam-manhang, och blir utvärderad av min lärare under mina instrumentallektioner. Just vad gäller det egna lärandet har jag dock upplevt att jag har lätt att lämna över bedömning och utvärdering till någon annan än mig själv (oftast en lärare). När jag gjorde analysen av filmerna antecknade jag inte bara de parametrar som hade med själva försöket att göra, utan försökte helt enkelt få med så mycket som möjligt av vad jag såg och hörde på inspelningen. Den här typen av noggrann självobservation var något delvis nytt för mig – jag upplevde det som både svårt och nyttigt att så att säga tvingas bli min egen lärare. Det jag upptäckte om mitt eget spelande väckte mycket tankar kring teknik och musikalitet som jag inte tror att jag hade fått på något annat sätt. Men risken med att studera sig själv är att det är lätt att tappa perspektiven, så den fulla förståelsen för dessa fenomen fick jag inte förrän jag tog hjälp av en lärare. På så sätt insåg jag inte bara vik-ten av min egen kritiska blick, utan också betydelsen av andras hjälp. Att ge mig själv tillfälle att analysera och utvärdera mig själv på ett strukturerat sätt har för mig varit en väg mot ökad självständighet i mitt konstnärskap, likväl som ett sätt att nå djupare för-ståelse för andras betydelse för min musikaliska utveckling.

Slutsats

Med detta arbete har jag fördjupat mig i hur fiolhållningen kan påverka de verktyg som violinisten använder sig av för att förmedla musik genom sitt instrument. Jag har under-sökt en specifik del av violinistens ergonomiska förutsättning, nämligen fiolhållningen, och dess inverkan på vissa tekniska aspekter som jag anser vara viktiga för det musika-liska uttrycket genom ett försök där jag provade att hålla fiolen i för mig nya positioner och utvärdera hur det upplevdes och uppfattades av mig själv. Mitt resultat visar att jag som violinist och musiker i hög utsträckning påverkas av hur jag positionerar och håller fiolen, både direkt och indirekt. Arbetet visar på att det finns olika kvalitéer med olika sätt att positionera fiolen på, och att det därför kan vara en god idé att variera positioner-ingen och därmed fiolhållnpositioner-ingen. Även om de omedelbara effekterna omfattade framför allt stråkens funktion, kunde undersökningen också påvisa indirekta effekter på tekniken vars omfattning kan vara större än de direkta. Genomförandet och utvärderingen av min undersökning har gett mig många viktiga verktyg för att skaffa mig en mer ändamålsen-lig fiolhållning, men de fulla effekterna av detta arbete kommer möjändamålsen-ligen inte att visa sig förrän långt efter att det avslutats.

KÄLLOR

Arbetsmiljöverket (2018-09-18) Arbetsställning och belastning – ergonomi Hämtad från

https://www.av.se/halsa-och-sakerhet/arbetsstallning-och-belastning---ergonomi/

Auer, L. (19nn [1927]). Violin playing as I teach it. Whitefish, Mt.: Kessinger.

Berger, S. (u.å.). Violininstrument. I Nationalencyklopedin. Hämtad från https://www-ne-se.db.ub.oru.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/violininstrument

Bjørndal, C.R.P. (2005). Det värderande ögat: observation, utvärdering och utveckling

i undervisning och handledning. (1. uppl.) Stockholm: Liber.

Fischer, S. (1997). Basics: 300 exercises and practice routines for the violin. London: Peters Edition Limited

Fjellman-Wiklund, A., Grip, H., Karlsson, J. S. & Sundelin, G. (2004). EMG trapezius

muscle activity pattern in string players: Part I - Is there variability in the playing technique?. International Journal of Industrial Ergonomics. 33:4, s. 347-356 Hämtad

från: https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0169814103001719

Frostling-Henningsson, M (2017). Kvalitativa metoder: introspektion, poesi, etnografi, collage och skuggning, i B. Gustavsson: Kunskapande metoder (s 167 - 187). Lund: Studentlitteratur.

Gunnarsson Holzhausen, A. & Hultenheim Klintberg I. (2016). Axeln: funktionsanalys

och fysioterapi. (2. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Havas, K. (1981). En väg till fiolen. Borås: Cete.

Johnson, J. (2009). What Every Violinist Needs to Know about the Body. Chicago IL: GIA Publications, Inc..

Kaladjev, S. (2000). Ergonomi i musikutbildningen : ergonomiska och kognitiva

aspekter på instrumentalspel (PhD dissertation). Centrum för musikpedagogisk

forskning (MPC), Kungl. Musikhögskolan (KMH), Stockholm. Hämtad från

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-145943

Levy, E. C., Lee, W. A., Brandfonbrener, A. G., Press, J. & Levy, A. E. (1992).

Elec-tromyographic analysis of muscular activity in the upper extremity generated by supporting a violin with and without a shoulder rest. Medical problems of

perform-ing artists. 7. 103-109. Hämtad från

https://www.researchgate.net/publication/270510563_Electromyographic_analysis_o f_muscular_activity_in_the_upper_extremity_generated_by_supporting_a_violin_wi th_and_without_a_shoulder_rest