J U R I D I C U M
Den fria bevisvärderingen av muntliga utsagor
En fråga om rättssäkerhet
Laulumaa, Amanda
VT 2021JU600G Självständigt juridiskt arbete, 15 högskolepoäng
Examinator: Argren, Rigmor, Ekeroth, Jesper och Nergelius, Joakim Handledare: Kindberg, Lukas
Sammanfattning
35 kap. 1 § RB ger uttryck för den fria bevisprövningen, vilken bland annat består av en fri bevisvärdering. Tanken med att rätten får värdera bevisningen fritt är att rättssäkerheten försäkras, eftersom bevisning kan ha olika betydelse i olika fall. Ur en rättspsykologisk aspekt uttrycks emellertid en oro för att bevisvärderingen av muntliga utsagor i praktiken kan
innebära subjektivitet och godtycklighet. Således uppkom inspiration till uppsatsens syfte, nämligen att utreda huruvida den fria bevisvärderingen av muntliga utsagor är fri från rättsligt bindande riktlinjer. Genom utredningen bildades en uppfattning kring problematiken med en fri bevisvärdering, men även hur viktig den fria bevisvärderingen är i en rättsstat.
Bevisprövningens beståndsdelar utgörs av rättssäkerhet, den fria bevisföringen, bevisbördan, den fria bevisvärderingen och beviskravet. Vad som avses med rättssäkerhet är komplext. I korta drag kan det uttryckas som förutsägbarhet och legalitet, men det kan inte likställas med begreppen. Än så länge är alltså innebörden av rättssäkerhet odefinierat, trots dess stora betydelse för den fria bevisvärderingen och för en rättsstat i övrigt. Vidare innebär den fria bevisföringen att vad som helst kan användas som bevisning inför rätten och bevisbördan åligger åklagaren. Bevisning får värderas hur som helst, men för att besluta om en fällande dom måste beviskravet uppfyllas. Det måste vara ställt utom rimligt tvivel att ett brott blivit begånget enligt gärningsbeskrivningen som framställts av åklagaren.
De aktörer som berättar muntliga utsagor är den tilltalade, målsäganden och olika typer av vittnen. Rättegången genomsyras bland annat av omedelbarhetsprincipen,
kontradiktionsprincipen och principen om bevisomedelbarhet för att försäkra rättssäkerhet. Det föreligger vissa riktlinjer för bevisvärderingar genom framställda teorier. Metoderna kan uppdelas i dels frekvensteorier, men även kognitiva och psykologiska teorier, såsom
hypotesmetoden och berättelseteorin. Att föredra är atomistiska metoder, men några direkta riktlinjer kring hur rätten ska värdera bevisning föreligger inte. Det är viktigt att rättens ledamöter skiljer mellan objektiva och subjektiva uppfattningar för att undvika godtyckliga domar med för stor variation i utfall. Vissa rättspsykologiska kriterier har framställts, vilka kan användas vid en utsageanalys. Att belysa är emellertid att kriterierna kan tillämpas, inte ska. Exempelvis kan en utförlig utsaga innebära att den är tillförlitlig, men rätten är fri att värdera utsagan hur som helst. Således är den fria bevisvärderingen helt fri från rättsligt bindande riktlinjer. Huruvida ett behov av sådana riktlinjer föreligger är en omdiskuterad fråga. En definition av rättssäkerhetsbegreppet vore lämpligt, men att justera den fria bevisprövningen till att bli legal skulle snarare försämra rättssäkerhetsaspekten eftersom schabloniserade bedömningar skulle innebära felvärderingar. Därigenom är den fria bevisvärderingen det bästa alternativet för en rättsstat.
Innehållsförteckning
Sammanfattning………..………2
Förkortningslista………..………...5
1. Inledning………..………6
1.1 Bakgrund………..……….………….…..6
1.2 Syfte och frågeställning………..………..7
1.3 Material och metod……….……….………...….7
1.4 Avgränsningar……….……….……...…….8
1.5 Disposition ….……….……….……..…….9
2. En rättshistorisk aspekt.………… ………..…10
2.1 Legal bevisteori…...……….………...…10
2.2 Fri bevisprövning..……....……….10
2.3 Inträdet i EU och EKMR…….…………..……….11
3. Bevisprövningens beståndsdelar.……...………..…13
3.1 Rättssäkerhet……...……….………...…13
3.2 Fri bevisföring…...……....………...14
3.2.1 Allmänt om den fria bevisföringen……….……….14
3.2.2 Avvisning av bevisning……...……….15 3.2.3 Bevistema………..….……….15 3.3 Bevisbördan....………..……….16 3.4 Fri bevisvärdering………...…...………..…..18 3.5 Beviskrav………..………..…...19 3.5.1 Allmänt om beviskrav……...………..…….19 3.5.1 Anpassat beviskrav………..…….20 4. Muntliga utsagor……….………..22 4.1 Aktörer…………...……….………..…22 4.2 Genomsyrande principer………...….…...………..……...…23 4.2.1 Omedelbarhetsprincipen…...………...…….………..….23 4.2.1.1 Gärningsbeskrivningen… ….………...…….…….………..….24 4.2.2 Kontradiktionsprincipen …..………...…….………..….24
4.2.3 Principen om parternas likställdhet ...…….………..….25
4.2.4 Principen om bevisomedelbarhet..………..……….………....26
5. Teorier kring bevisvärdering……….………..…28
5.1 Grunder………...…..………...………..…....28
5.1.1 Atomistiska och holistiska metoder….…….………..….29
5.1.2 Deskriptiva och normativa teorier……...………..….30
5.2 Frekvensteorin……...………... ………...…..31
5.2.1 Temametoden och värdemetoden.…...…….………..….31
5.2.2 Bayesiansk sannolikhetsteori………...…….………..….33
5.3 Hypotesmetoden……...………..……….…34
5.4 Beslutsteorin....……...……… ………...36
5.5 Berättelseteorin…..…...………..……….…37
6. Rättens bevisvärdering……….………..………..…39
6.1 Objektivitet och subjektivitet……..………..………...…39
6.2 Trovärdighet och tillförlitlighet... ……….……….42
7. Rättssäkerheten inom bevisvärdering………..……….…..…47
7.1.Upprepning av syfte och frågeställning………..………..………..…47
7.2 Den fria bevisvärderingen av muntliga utsagor………...……….………..……47
8. Slutsats………...……….…………..51
Förkortningslista
BrB Brottsbalken (1962:700)
EU Europeiska unionen
EKMR Europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter
HD Högsta domstolen
NJA Nytt Juridiskt Arkiv
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Den fria bevisvärderingen har en central roll i den svenska processrätten. Inom brottmål måste det vara ställt utom rimligt tvivel1 att en gärning genomförts enligt åklagarens beskrivning för
att domstolen ska kunna avkunna en fällande dom. Det får alltså inte finnas några tvivel mot en fällande dom som är att betrakta som rimliga, utan bevisningen ska vara övertygande.2 Det
beror på principen “hellre fria än fälla”.3 Rätten värderar dels bevisningen i sig, men även
uppträdanden under rättegångstillfället och övriga aspekter som kan inverka i avgörandet om vad som är bevisat.4
Ur en rättspsykologisk aspekt antas det emellertid finnas en problematik med en fri bevisvärdering. Det faktum att det inte finns någon vedertagen juridisk metod för hur bevis ska värderas innebär att det är en mänsklig process, snarare än juridisk. De juridiska erfarenhetssatserna bygger mer eller mindre på sunt förnuft, livserfarenheter och schablonvetenskap inom psykologi, menar psykologerna Christiansson och Ehrenkrona. I privata sammanhang kan det anses tillräckligt att gå på ”känsla” i fråga om någon ljuger eller talar sanning, men det förhåller sig inte rättssäkert att basera domskäl på domares privata tankar och tolkningar.5
Å ena sidan är hela poängen med en fri bevisvärdering att domarna själva ska få avgöra vad som framkommit i målet, eftersom enskild bevisning kan ha olika betydelse i olika fall. Det skulle inte förhålla sig rättssäkert ifall exempelvis en vittneskvot skulle uppställas, där tio vittnen som sade samma sak i varje enskilt fall innebar en fällande dom. Olika utsagor kan ha olika relevans, vilket i svensk processrätt beaktas. Å andra sidan ska juridik vara likställd med rättssäkerhet och förutsägbarhet. Ifall domare får värdera bevis olika i olika mål uppstår onekligen frågan hur rättssäker den fria bevisprövningen faktiskt är. Om det enda sättet för en domare att avgöra huruvida en person ljuger eller talar sanning är att utgå ifrån sina egna erfarenheter så kan den fria bevisvärderingen ställas inför stor kritik. Det talar i sådana fall för att huruvida den tilltalade står inför straffansvar kan variera baserat på vilka domare som deltagit i rätten och vilka privata erfarenheter dessa har. För att förstå huruvida rättssäkerheten de facto är bristfällig finns det anledning att utreda huruvida det finns rättsliga metoder för hur bevisvärderingen av muntliga utsagor ska genomföras.
1 Kommer till uttryck i bland annat NJA 1980 s. 725, SOU 2015:42, rapport från Bergwallkommissionen, s. 54
och Proposition 1986/87:112, om anhållande och häktning m.m., s. 27.
2 Edelstam, Henrik, Ekelöf, Per Olof, Heuman, Lars, Rättegång IV, Sjunde upplagan, Norstedts juridik AB,
Stockholm, 2009, s. 151 f.
3 Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, Andra upplagan, Nordstedts Juridik AB, 2015, s. 147. 4 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 49.
5 Christiansson, Sven Å, Ehrenkrona, Marika, Psykologi och bevisvärdering – Myter om trovärdighet och
1.2 Syfte och frågeställning
Uppsatsens syfte är att utreda huruvida den fria bevisvärderingen av muntliga utsagor är fri från rättsligt bindande riktlinjer eller om rättens bevisvärdering genomförs med lagreglerade förhållningssätt. I bakgrundsavsnittet problematiseras risken att rätten kan förhålla sig godtycklig på grund av den omfattande friheten i hur den svenska bevisvärderingen av muntliga utsagor genomförs. Godtycklighet utgör ett hot för rättssäkerheten. Det är därmed ytterst relevant att utreda saken.
För att uppnå syftet kommer det utredas om rätten har några riktlinjer att förhålla sig till när den värderar huruvida utsagor är trovärdiga eller inte. Det kommer därmed redogöras för de metoder som finns för bevisvärderingsprocessen inom brottmål och huruvida det föreligger ett underliggande tvång för rätten att förhålla sig till dessa riktlinjer, eller om bevisvärderingen kan gå till hur som helst. Därigenom kommer det framgå huruvida den fria bevisvärderingen är rättssäker eller om friheten i bevisvärderingen innebär en problematik. För att uppnå syftet kommer följande frågeställning att besvaras:
o Är den fria bevisvärderingen av muntliga utsagor fri från rättsligt bindande riktlinjer?
1.3 Metod och metodologi
Utgångspunkten i uppsatsen är att utreda hur den fria bevisvärderingen genomförs inom det svenska rättssystemet. En rättsdogmatisk metod kommer att tillämpas i syfte att uppnå ett så korrekt resultat som möjligt på frågeställningen. Den rättsdogmatiska metoden innebär ingen vedertagen metodik, utan är en allmän benämning på juridisk vetenskap. Med andra ord föreligger ingen specificering av metodens innebörd, utan den grundar sig i att utreda vad som utgör gällande rätt.6 Den rättsdogmatiska metoden utgör således i det här hänseendet det
tillvägagångssätt som tillämpas för att besvara frågeställningen.
Vid besvarandet av huruvida den fria bevisvärderingen av muntliga utsagor är fri från rättsligt bindande riktlinjer måste fem huvudsakliga delfrågor besvaras. Inledningsvis krävs en
rättshistorisk aspekt till Sveriges bevisteori. Det är av hög vikt att vara medveten om den legala bevisteorin när den fria bevisteorin ska utredas, eftersom grundteorierna utgör motsatser till varandra. Den ena innebär lagreglering, den andra innebär icke lagreglering. Vidare måste det förklaras hur EU har påverkat den fria bevisprövningen för att inge
förståelse för hur den fria bevisprövningen idag förhåller sig i rättslig kontext. Vid besvarande av delfrågan utreds dels deskriptiv doktrin, men även förarbeten till RB, viss utredning av gamla RB och kompletterande praxis från Europadomstolen.
Den andra delfrågan tar sikte på vilka beståndsdelar den fria bevisprövningen består av. Endast vid förståelse av vad den fria bevisprövningen innebär kan förståelse inges kring den fria bevisvärderingens innebörd, eftersom bevisvärderingen utgör en av bevisprövningens beståndsdelar. Eftersom bevisprövningen kommer till uttryck i 35 kap. 1 § RB kommer lagbestämmelsen användas som utgångspunkt och förklaras av doktrinen och förarbeten. Därefter utreds innebörden av muntliga utsagor inom svensk brottmålsprocessrätt. Utan en insikt i vilka aktörer som kan avge muntliga utsagor samt vilka principer som genomsyrar förhörssammanhang förhåller det sig nästintill omöjligt att uppnå full förståelse för vad den
fria bevisvärderingen av muntliga utsagor i praktiken innebär. Det är av hög relevans att förklara under vilka förhållanden aktörerna hörs inför rätten för att förstå hur olika utsagor kan värderas olika av rätten. En vittnesutsaga kan ha en annan beviskraft än en tilltalads utsaga exempelvis. Principerna utger en förklaring kring vilka rättsligt bindande riktlinjer som föreligger när en förhörsperson hörs inför rätten.
Uppsatsens fjärde delfråga kommer ta sikte på att utreda vilka teorier som finns för
bevisvärderingen. Somliga teorier behandlar de lege lata, alltså vad som avses som gällande rätt, medan andra behandlar de lege ferenda, dvs. vad som borde vara gällande rätt.7För att
besvara uppsatsens frågeställning är teorierna som behandlar de lege lata av hög relevans, eftersom en fråga om rättsligt bindande riktlinjer hänför sig till utredning av domstolens nuvarande arbete, snarare än vad domstolens arbete borde bestå av. Det är emellertid även av relevans att utreda de lege ferenda, eftersom en rättssäkerhetsaspekt lättast analyseras utifrån ett jämförande perspektiv. Det förhåller sig rimligare att analysera huruvida den fria
bevisvärderingen är rättssäker eller inte när det finns framställda alternativ, än att exempelvis dra en slutsats som innebär att den fria bevisvärderingen inte skulle vara rättssäker, utan att argumentera för att något annat skulle kunna tänkas vara mer fördelaktigt. Eftersom Dahlman, Diesen samt Edelstam, Ekelöf och Heuman har behandlat de olika teorierna utförligt kommer deras litteratur användas i första hand. Även processberedningens förarbete till RB kommer tillämpas för att stärka vilka typer av teorier som följer ändamålsenligheten till den nuvarande RB.
Den sista delfrågan innebär en utredning av rättens bevisvärdering i förhållandet mellan objektivitet och subjektivitet inom rätten, samt trovärdighet och tillförlitlighet till en förhörsperson och dess utsaga. Vidare utreds kortfattat prejudikatpåverkan inom svensk bevisvärderingsrätt. Den slutliga delfrågan ämnar att i hög mån bidraga till en slutsats till frågeställningen, eftersom den tydliggör huruvida det föreligger rättsligt bindande riktlinjer för hur rättens bevisvärdering ska gå till. Prejudikat från HD kommer därmed att tillämpas i hög mån, men även doktrinen och förarbeten kommer tillämpas för att uppnå full förståelse.
Utredningsarbetet kommer eftersträva neutralitet, men en genomgående deskriptiv uppsats fyller ingen annan funktion än en återgivning av vad som redan sagts. I enlighet med
uppsatsens syfte ska klarhet bringas inom bevisrättens område på ett neutralt och deskriptivt sätt, men uppsatsen kommer även genomsyras av analytiska inslag för att tillhandahålla läsaren en vidare förståelse för vad bevisvärderingen av muntliga utsagor innebär ur en juridisk aspekt, samt för att klargöra huruvida rättsligt bindande riktlinjer faktiskt föreligger. Den argumentation som förs under utredningsarbetet presenterar således en lösning på uppsatsens frågeställning. Till följd av utredningsarbetet uppställs en sammantagen analys, vilken diskuterar kring ämnet. Slutligen framförs en summerande slutsats.
1.4 Avgränsningar
Uppsatsen undersöker hur domstolen värderar bevis i form av muntliga utsagor varvid uppsatsen begränsar sig till muntliga utsagor som framkommer i förhör under domstolsprocessen. Det framgår därmed att uppsatsen avgränsas till nästintill enbart muntlig bevisning. Avgränsningen till enbart muntliga utsagor beror på att risken för godtycklighet är
7 Kulin-Olsson, Karin, Juridikens fundament med grundläggande juridisk metodlära, Sjätte upplagan, Jure förlag
högre i förhörssammanhang än vid exempelvis frågor om DNA-bevisning. Det beror på att rätten enligt psykologer utgår mer ifrån egna erfarenheter vid förhörsammanhang eftersom de ska utgöra huruvida en person ljuger eller talar sanning.
Uppsatsarbetet avgränsas till att behandla den processuella aspekten av bevisvärdering. Sålunda kommer inte värderingen av muntliga utsagor i förhållande till brottstyp eller specifika personligheter att utredas. Avgränsningen beror dels på utrymmesbrist, men även eftersom en sådan typ av utredning skulle innebära en tvärvetenskaplig utredning, vilket inte hör till uppsatsens syfte.
Muntliga utsagor genomförs vid alla typer av rättegångar, såväl tvistemål som brottmål. Uppsatsen avgränsas emellertid till att behandla brottmål, eftersom det hör till utredningsarbetet att behandla bland annat bevisbörda, vilket skiljer sig mycket mellan de olika måltyperna. Dessutom tillämpas olika bevisvärderingsmetoder till olika måltyper, vilket innebär att uppsatsens omfång skulle överskridas om exempelvis även tvistemål och förvaltningsmål skulle utredas. Vidare avgränsas uppsatsen till att behandla det nationella rättssystemet.
1.5 Disposition
Uppsatsen är indelad i åtta kapitel. Det första kapitlet behandlar en bakgrund till problematiken inom bevisvärdering och tillvägagångssätt för uppsatsens genomförande.
Det andra kapitlet behandlar en kort historisk aspekt av bevisprövningens utveckling. Därefter berör det tredje kapitlet bevisprövningen i allmänhet. Där utreds bevisprövningens beståndsdelar, såsom rättssäkerhet, bevisvärdering och beviskrav. Vidare fortsätter utredningen i uppsatsens fjärde kapitel, där muntliga utsagor behandlas i fråga om aktörer och viktiga principer.
Uppsatsens femte kapitel behandlar de teorier kring bevisvärdering som är relevanta för bevisvärdering i brottmål. Dels förklaras viktiga distinktioner, såsom skillnaden mellan atomistiska och holistiska teorier, men även innebörden av olika bevisvärderingsmetoder kommer förklaras. Därefter behandlas själva bevisvärderingen av muntliga utsagor inom rätten i uppsatsens sjätte kapitel. Det utreds objektivitet och subjektivitet inom rätten, men även förhållandet mellan tillförlitlighet och trovärdighet kommer behandlas.
I uppsatsens sjunde kapitel analyseras rättssäkerheten inom bevisvärderingen och huruvida det finns rättsligt bindande riktlinjer inom svensk juridisk tillämpning. Där förs en analys och diskussion kring frågeställningen. Avslutningsvis i åttonde kapitlet uppställs slutsatsen för vad som framkommit av utredningen.
2. En rättshistorisk aspekt
2.1 Legal bevisteori
Den gamla rättegångsbalken från 1734 var utformad efter den legala bevisteorin. Innebörden av en legal bevisteori är att lagen uppställer förbud mot vissa bevismedel och reglerar hur bevisning ska värderas. Alltså utgör bevisvärderingen en del av rättstillämpningen. Exempelvis uppställdes vittnesförbud för personer som var släkt med en av parterna eller ekonomiskt intresserade av målets utgång. De ansågs nämligen vara jäviga och därmed inte trovärdiga. Vidare kunde inte en tilltalad dömas till ansvar utan så kallat ”fullt bevis”. Innebörden av fullt bevis var att det behövdes åtminstone två samstämmiga vittnen för en fällande dom. Det räckte således inte med ett vittne eller indicier tillsammans med en rättslig bedömning av vittnet och indiciernas trovärdighet för att avkunna en fällande dom. Bevisvärderingen var med andra ord tydligt lagreglerad.8
Idag kan den legala bevisteorin upplevas orimlig för ett rättssamhälle. Under medeltiden förhöll sig emellertid metoden naturlig, eftersom den innebar en förenklad kontroll av rättens bevisvärdering. Det kan förklaras med att det förelåg en lägre tillit för rättssystemet på den tiden än vad det gör idag, varför en lättkontrollerad bevisvärdering var mycket fördelaktig.9
2.2 Fri bevisprövning
I samband med den franska revolutionen under 1700-talets slut inleddes övergången till den fria bevisprövningen i Sverige. När processreformen genomfördes år 1948 hade därmed processrätten i hög mån redan utvecklats närmare en fri bevisvärdering genom praxis. Däremot fanns fortfarande exempelvis regler om vittnesjäv, vilken var en av de saker som borttogs genom reformen. Innebörden av reformen var även införing av regler om en koncentrerad och muntlig huvudförhandling.10
Övergången från legal bevisteori till fri bevisprövning innebar en ändring i såväl bevisföring som bevisvärdering. I propositionen till det som är dagens RB förtydligade Lagrådet att 35 kap. 1 § RB ger uttryck för den grundläggande principen om fri bevisprövning. Lagen framställs även som en generalklausul för den fria bevisföringen och den fria bevisvärderingen, då parterna ges rätt att få upptaga all typ av bevisning i rättegången, varefter domstolen har rätt att värdera bevisningen fritt.11
Diesen uppställer den fria bevisföringen och bevisvärderingen genom att illustrera ett exempel där polisen framtvingat ett erkännande genom tortyr. Föreligger fri bevisföring så straffas givetvis polismannen för att ha torterat förhörspersonen, men bevisningen är fortfarande giltig.
8 17 kap. 7, 29, 30 §§ i 1734 års RB som påvisar att lagen huvudsakligen baserades på den legala bevisteorin, se
även Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009 s. 26 f.
9 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 27. 10 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 27.
11 Proposition 1942:5, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till rättegångsbalk; given Stockholms
slott den 23 november 1941, s. 219 jfr SOU 1938:44, Processlagberedningens förslag till Rättegångsbalk, s. 377 f.
Med andra ord får erkännandet ändå upptagas som bevisning i domstol, varefter bevisvärdet av erkännandet värderas av rätten.12
Frigörelsen från den legala bevisprövningen har förvisso inneburit humanitet från rätten i högre utsträckning, men det har skapat en annan typ av komplexitet. Diesen tydliggör att svårigheten finns på många plan. Bortsett ifrån svårigheten i att avgöra vad som faktiskt är bevisat när olika typer av bevisning motsäger varandra, så innebär det även en svårighet på det kunskapsteoretiska planet. Det gäller i fråga om vilka metoder som ska tillämpas vid en bevisvärdering.13 (Se kapitel 5.) Det föreligger rimligen svårigheter att upprätthålla ett krav om
förutsägbarhet när bevisprövningen är fri, eftersom olika ledamöter kan uppleva bevisningen olika.
Diesen förklarar att ett omfattande problemområde är bedömningen av muntliga utsagor. Det ingår i den fria bevisprövningen att pröva en människas trovärdighet, men frågan är hur en sådan bedömning kan genomföras utan att övergå i subjektivitet och godtycklighet. Även om en domare åläggs att försöka vara objektiv är det tveklöst att exempelvis kroppsspråket vid den muntliga utsagan kan påverka rättens uppfattning beträffande förhörspersonens trovärdighet. Är förhörspersonen medveten om det och en duktig skådespelare så kan det följaktligen påverka domen. (Problematiken utreds vidare i kapitel 6.)
2.3 Inträdet i EU och EKMR
Den fria bevisprövningen har ett starkt samband med den fria bevisföringen (se kapitel 3.2.). Som framgått ovan har Sverige relativt länge haft en liberal syn på fri bevisföring. I och med Sveriges inträde i EU så har emellertid den fria bevisföringen inskränkts, eftersom Europadomstolens praxis satt gränser för vad som får upptagas i de nationella rättegångarna. Förvisso får medlemsländerna inneha en egen processordning, varför Sverige fortfarande kan utgå ifrån grundidén om en fri bevisprövning. Däremot följer det av Europadomstolens praxis att en nationell lagtillämpning inte får strida mot EKMR och i synnerhet dess sjätte artikel, vilken stipulerar att varje person har rätt till en rättvis rättegång. Det innebär att otillbörliga eller felaktigt upptagna bevis inte får presenteras i domstolen av en EU-medlemsstat. För att återgå till illustrationen om tortyr så har därmed en förändring skett. Ett erkännande som idag framkommit genom tortyr får inte upptagas överhuvudtaget, eftersom bevisningen enligt EU upptagits på ett otillbörligt sätt och därmed strider mot rätten till en rättvis rättegång. Det innebär inte bara att bevisföringen är mindre fri än tidigare, utan har även resulterat i att bevisvärderingen är mer legal idag än den tidigare har varit.14 Bevisförbudet inskränker såväl
den fria bevisföringen som den fria bevisvärderingen. Förbudet i sig har ingen praktisk betydelse inom svensk rätt, eftersom tortyr ändå inte ingår i polisens arbetsmetoder. Däremot menar Dahlman att förbudet är uppseendeväckande, eftersom det innebär att bevisförbud nu föreligger inom svensk rätt i och med Europadomstolens praxis, även om det frångår det som bestäms av RB.15
Inträdet i EU har alltså inte bara påverkat bevisföringen, utan även själva bevisvärderingen. Exempelvis har det genom praxis från Europadomstolen beslutats att parternas likställdhet har
12 Diesen, 2015, s. 119 f. 13 Diesen, 2015, s. 72 f. 14 Diesen, 2015, s. 120 f.
15 Dahlman, Christian, Beviskraft – Metod för bevisvärdering i brottmål, Nordstedts juridik AB, Stockholm,
betydelse vid bevisvärderingen.16 Ifall part A är rättsvetare och part B inte gått ut grundskolan
är det rimligt att part B inte har samma förutsättningar att framföra bevisning genom samma professionalitet som part A. Kontexten kan jämföras med oskuldspresumtionen som i artikel 6 EKMR uttrycker att den tilltalade ska betraktas som oskyldig tills att motsatsen bevisas genom dom.
3. Bevisprövningens beståndsdelar
3.1 Rättssäkerhet
I uppsatsens bakgrund beskrivs det att juridik ska vara likställd med förutsägbarhet och rättssäkerhet. Det finns ingen tydlig definition för begreppet ”rättssäkerhet”. Enligt Lundberg m.fl. kan det däremot beskrivas utifrån legalitetsprincipen, vilken stipulerar att lagar och regler ska vara förutsägbara och tydliga. Vidare utgör rättssäkerheten uttryck för att individen ska vara skyddad från att den offentliga makten agerar godtyckligt.17 På grund av rättssäkerheten får en
person exempelvis inte åtalas eller dömas utan tillräcklig bevisning och inte dömas utan att det finns stöd i lag.
Av NJA 1980 s. 725 uttryckte HD att något måste vara ”ställt utom rimligt tvivel” för att en tilltalad ska dömas skyldig för ett brott. Det har därefter varit en återkommande sentens av HD i flertalet fall och är att betrakta som en rättsnorm.18 Innebörden av sentensen beskrivs av
Gregow vara att omständigheterna ska tala så tydligt för åklagarens gärningsbeskrivning att det praktiskt sett framstår som uteslutet att den tilltalade kan vara oskyldig.19
Rättssäkerheten fastställs även av de mänskliga rättigheterna som överenskommits ska följas av EU. Det är stipulerat i EKMR att varje människa har rätt till en rättvis rättegång. Med det menas först och främst att det finns en oskuldspresumtion, vilket innebär att om någon blir anklagad för ett brott så ska den betraktas som oskyldig till dess att skulden lagligen har fastställts. Dessutom ska den tilltalade höras inom skälig tid inför en oavhängig och opartisk domstol, ha rätt till försvar osv.20 Därigenom försäkrar EKMR rättssäkerheten inom de
nationella rättssystemen.
Jareborg förtydligar rättssäkerhetsbegreppet genom att exemplifiera brandsäkerhet och trafiksäkerhet. Beträffande begreppet brandsäkerhet så riktar sig säkerheten mot branden, medan begreppet trafiksäkerhet innebär en säkerhet i trafiken. Rättssäkerheten uttrycks sedermera ta sikte på både mot och i, eftersom det rör sig om både en säkerhet mot rättsordningen och en säkerhet i rättsordningen. Precis som Lundberg m.fl. anser Jareborg att rättssäkerhetens innebörd är rättsskydd mot den legala maktutövningen och förutsägbarhet i rättsliga sammanhang. Däremot gör han ett tydligt ställningstagande i att rättssäkerhet och legalitet bör differentieras. Det faktum att rättsliga beslut ska ha stöd i lag må främja rättssäkerheten och utgör ett rättssäkerhetskrav, men begreppen är inte jämbördiga.21
Av Peczenik framhävs det dessutom att rättssäkerhet inte heller kan likställas med förutsägbarhet. Han exemplifierar påståendet träffsäkert genom förklaringen att tyska judar kunde förutsäga att de skulle bli förföljda under Hitlers välde. Däremot var inte det att kalla som rättssäkert eftersom det förelåg en bristande etisk godtagbarhet.22 Precis som att legalitet
är ett rättssäkerhetskrav är även förutsägbarhet ett sådant krav, men att en nation följer
17 Lundberg, Konrad m. fl, Juridik – ord och begrepp, Sanoma utbildning AB, Stockholm, 2017, s. 80. 18 Se exempelvis NJA 1982 s. 164, NJA 1988 s. 40, NJA 1990 s. 210 och NJA 1991 s. 83, jfr Diesen, 2015, s.
140.
19 Grekow, Torkel, Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella
övergrepp mot barn, Svensk juristtidning [SvJT], 1996, s. 509—523, s. 510.
20 Artikel 6 punkt 1 EKMR.
21 Jareborg, Nils, Prolog till straffrätten, Iustus förslag AB, Uppsala, 2011, s. 113.
22 Peczenik, Aleksander, Om rättens förnuftiga vidareutveckling – ett bemötande, Tidsskrift for rettsvitenskap,
legalitetsprincipen och att rättssystemet är förutsägbart försäkrar nödvändigtvis inte rättssäkerhet. Eftersom inget kan likställas med rättssäkerheten kan begreppet inte förklaras utan komplexa resonemang. Däremot kan konstateras att rättssäkerheten är en primär faktor i en rättsstat, eftersom det skapar ett skydd för individen från felbehandling i och utanför rätten. Någon enhetlig definition av begreppet ”rättssäkerhet” finns således inte, vilket utgör en problematik för uppsatsarbetet. Rättssäkerhet i förhållande till bevisvärdering av muntliga utsagor kan emellertid uppfattas vara bäst beskriven av Jareborgs förtydligande. Rättssäkerhetsbegreppet innebär alltså en säkerhet mot den legala maktutövningen och en förutsägbarhet i rättsliga sammanhang. När något beskrivs som ”rättssäkert” under uppsatsarbetet innebär begreppet således en säkerhet mot att rätten förhåller sig subjektiv och godtycklig. En rättssäkerhet som innebär objektivitet resulterar även rimligen i förutsägbarhet, eftersom liknande fall får liknande domar. Däremot bör ett ytterligare begrepp tilläggas i definitionen av rättssäkerhet – rättvisa. Den fria bevisprövningen kan aldrig framstå som mer rättssäker än den legala bevisprövningen så länge som rättssäkerhet definieras som enbart objektiv och förutsägbar, eftersom det alltid förhåller sig objektivt och förutsägbart att följa tydliga regler kring bevisvärdering, såsom ”fullt bevis”. (Se kapitel 2.1) Innebörden av rättssäkerhet är emellertid även att domen ska vara rättvis i förhållande till brottstyp och målets omständigheter. Sammanfattningsvis definieras rättssäkerhet i förhållande till den här uppsatsen som ett rättvist skydd mot den legala maktutövningen och förutsägbarhet i rättsliga sammanhang.
3.2 Fri bevisföring
3.2.1 Allmänt om den fria bevisföringen
”Rätten ska efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat”.
Ovanstående citat utläses från 35 kap. 1 § RB, vilket ger uttryck för den fria bevisprövningen. Paragrafen utgör dessutom en generalklausul och ger därigenom även uttryck för bland annat den fria bevisföringen och den fria bevisvärderingen, vilka till stor del hör samman. (Den fria bevisvärderingen behandlas i avsnitt 3.4.) Innebörden av den fria bevisföringen är att det i princip inte förekommer några begränsningar avseende vilka typer av bevis som får införas i brottmålsprocessen.23 Bevisningen kan alltså såväl bestå av ett vittne som ett inlägg från
Facebook, då all typ av bevisning är tillåten. De olika typerna kan emellertid sedermera komma att värderas olika av rätten.24
Rätten till fri bevisföring innebär även en rätt för den tilltalade att inte yttra sig, vilket följer av artikel 6 EKMR som stipulerar rätten till en rättvis rättegång. Det kan emellertid utmäta ett bevisvärde om den tilltalade rimligen ska ha kunnat svara på en av åklagaren viss ställd fråga och väljer att förhålla sig passiv. Passivitetsproblematiken rör sig dock snarare om
bevisvärdering än bevisföring.25 Rätten att inte yttra sig ankommer även vittnen vad beträffar
information som innebär självinkriminering eller inkriminering av någon närstående till vittnet, vilket uttrycks i 36 kap. 6 § RB. Se även 15 kap. 4 § BrB, vilken stipulerar att en
23 Dahlman, 2018, s. 59. 24 Jfr SOU 1938:44, s. 377.
person vägrar att yttra sig eller talar osanning så ska det inte innebära straffansvar om personen har en skälig ursäkt. En sådan skälig ursäkt kan hänföras till rätten att inte yttra sig eller rätten mot självinkriminering.
Med ”allt som förekommit” avses bevismaterialet, vilket tydliggjordes genom NJA II 1943 s.
445. Den bevisning som ska ligga till grund för domen måste ha framtagits under själva
huvudförhandlingen, vilket beror på att hela processmaterialet ska vara samlat för att kunna värderas.26 (Se vidare i kapitel 4.)
Till den fria bevisföringen hör även att rätten får inhämta bevisning ex officio, alltså på eget initiativ. Inhämtningen ska emellertid bara ske vid behov av eventuell komplettering, eftersom det ter sig svårare för rätten att förhålla sig objektiv desto mer den sätter sig in i fallet på förhand och uppsöker bevis i en viss riktning. I regel behövs ingen komplettering från rätten eftersom vardera parten har intresse av den bevisning som är fördelaktig för den egna utsagan, varför bevisning för och emot åtalet kan antas framtagen. Rättens ställning ska inte vara inkluderande i lika hög mån som förhörsledares. Å ena sidan kan det innebära att sanningen kanske inte kommer fram, men å andra sidan försäkrar regleringen objektivitet och därmed rättssäkerhet mot den legala maktutövningen.27
3.2.2 Avvisning av bevisning
Precis som det finns huvudregler finns det även undantag. Av uppsatsens bakgrund framgår det att bevis ska avvisas om det tillkommit på otillbörligt sätt, exempelvis genom tortyr. Vidare får rätten avvisa bevisning om den är utan betydelse, inte behövs eller om det uppenbart skulle bli utan verkan enligt 35 kap. 7 § RB. Avvisning av bevisning är väl omdiskuterat i praxis. HD har exempelvis i NJA 2006 s. 520 fastställt att rätten ska avvisa frågor som beträffar bevistema i såväl huvudförhör som motförhör, förutsatt att dessa uppenbart inte hör till saken, är förvirrande eller på annat sätt är otillbörliga. Således finns kvalitativa legala krav inom den fria bevisföringen.
Vidare innebär principen om det bästa bevismaterialet att bevis kan avvisas ifall det finns bättre bevisning att tillgå. Det medför således att bevisning kan avvisas om det finns bevismaterial som skulle uppfylla bevistemat bättre.28
3.2.3 Bevistema
Att en part svarar för bevisningen innebär att parten ska uppge den bevisuppgift som
åberopas. Vidare ska parten förklara vad som ska styrkas med varje bevis, vilket avser det så kallade bevistemat. Åklagaren kan med andra ord inte bara framhålla bevis, utan måste genomgående redogöra för bevisets bevistema, dvs. förklara vad som bevisningen de facto bevisar.29
När bevisning läggs fram i en rättegång så utgör bevistemat en hypotes för vad som inträffat och bevisfaktat utgör evidens för bevistemat. Det förekommer ofta flera bevisteman i en
26 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 27 f. 27 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 54 ff. 28 Edelstam, Ekelöf, Heuman, s. 37 ff. och s. 43. 29 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 55.
rättegång. Det bevistema som utgör åklagarens gärningsbeskrivning utgör därmed huvudtemat.30
3.3 Bevisbördan
I svensk lagtext finns ingen uttrycklig bestämmelse som avser bevisbördan inom brottmål. Däremot framgår det av bevisprövningens förarbeten att det i regel ankommer åklagaren eller målsäganden att presentera den bevisning som ämnar fälla den tilltalade till ansvar.31
Dessutom gäller principen in dubio pro reo, vilket är ett kärnfullt latinskt uttryck som
översätts till ”i tveksamma fall till förmån för den tilltalade”. Principen hänger alltså samman med oskuldspresumtionen som förklarades i föregående avsnitt. Det innebär alltså att
åklagaren har bevisbördan inom brottmål. Åklagaren besitter en objektivitetsplikt, vilket innebär att bevisbördan sträcker sig till all bevisning inom målet. På grund av
objektivitetsplikten måste åklagaren presentera bevisning som är såväl för som emot den tilltalade.32
Bevisbörderegler fyller en funktion för rättsfaktum och bevisfaktum. Med andra ord när det råder osäkerhet kring faktiska förhållanden i det enskilda fallet. Uppkommer däremot oklarheter kring rättstillämpningsfaktum, dvs. i en lagtolkningsfråga, så ankommer det på rätten att utreda frågan. Exempelvis ansvarar åklagaren för att framföra och bevisa att den tilltalade har slagit målsäganden med ett basebollträ. Det är däremot rätten som avgör
huruvida det ett sådant typ av slag ska kategoriseras som misshandel eller grov misshandel.33
Diesen förespråkar att det inte bara finns skäl att skilja mellan beviskrav och bevisbörda, utan att det även finns skäl att inom bevisbördan skilja mellan bevisningens kvantitet och kvalitet i fråga om utredningens omfattning och dess värde. Om skiljelinjen ska göras krävs det att utredningsbörda och utredningskrav måste klargöras, vilka båda ankommer åklagaren. I praktiken innebär utredningsbördan att åklagaren svarar för bevisningen och dess brister, samtidigt som utredningskravet funktionerar som en ”kontrollstation”, då rätten ogillar åtalet om utredningskravet inte uppfyllts.34
Precis som för den fria bevisföringen föreligger undantag till bevisbördan. Åklagarens bevisbörda omfattas exempelvis inte av kvittningsinvändningar eftersom de förhåller sig för svåra att kontrollera. I den typen av fall måste det vara uppenbart att den tilltalade haft vissa kostnader för att domstolen ska acceptera dessa, annars överförs bevisbördan i dessa fall till den tilltalade istället. Enligt Edelstam, Ekelöf och Heuman är det väldigt sällan som bevisbördan överförs, vilket till stor del grundar sig i att felaktigt fällande domar i brottmål inte kan accepteras i en rättsstat.35
Påståendet att bevisbördan sällan överförs motsägs emellertid av Diesen, vars uppfattning är att bevisbördan i praktiken är oprecis. Dels omkastas bevisbördan i fråga om större eller mindre enskilda rekvisit relativt regelmässigt, men den mest drastiska lindringen av åklagarens bevisbörda sker då ett erkännande framkommit, eftersom erkännanden presumeras vara riktiga. Vidare föreligger det ständigt ett krav på rätten att försäkra att målet blir utrett i dess helhet. I
30 Dahlman, 2018, s. 11. 31 SOU 1938:44, s. 379.
32 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 77 och s. 159.
33 Jfr brottsbeskrivningarna till 3 kap. 5 § BrB och 3 kap. 6 § BrB. 34 Diesen, 2015, s. 122 f.
teorin är bevisbördan alltid densamma oavsett processmaterial och andra omständigheter, men enligt Diesen innebär reglerna om bevisbördan i praktiken en avvägning mellan åklagarens bevisbörda, rättens ansvar för att målet utreds samt den tilltalades invändningar mot processmaterialet.36
Även om bevisbördan ankommer åklagaren så ankommer det alltså även rättsliga bördor på den tilltalade vid framställning av utsaga inför rätten. Den tilltalade svarar nämligen för informationsbörda, konkretiseringsbörda, falsk bevisbörda och förklaringsbörda. Innebörden av informationsbördan är att det kan vara till den tilltalades nackdel om denne underlåter att förse utredningen med information. Den tilltalades engagemang i utredningen kan bidra till en mer omfattande utredning och därmed även större möjligheter för att friande förklaringar kan prövas. Väljer den tilltalade att utöva sin rätt att inte yttra sig, så kan det missgynna personen. Därigenom förekommer en dold informationsbörda. (Rätten att inte yttra sig förklaras i föregående avsnitt.) I många fall är den tilltalade den primära informationskällan, varför informationen den innehar troligen är dess bästa möjlighet till en friande dom, förutsatt att personen är oskyldig.37 Nordh menar att det inte är förenligt med rätten att inte yttra sig om
domstolen tillämpar det som ett bevisfaktum att en tilltalad väljer att inte yttra sig. Utnyttjandet av en stipulerad rättighet av EKMR ska inte fungera som en nackdel för en tilltalad.38
Enligt Diesen föreligger även en konkretiseringsbörda, vilken påminner mycket om informationsbördan men tar sikte på en av den tilltalade anförd omständighet. Ifall den tilltalade framfört en omständighet där påståendet varit för vagt så kan inte rätten utreda omständigheten något vidare. Den tilltalade är alltså inte helt passiv, men den invändning som den tilltalade tillför målet måste vara konkretiserad. Enligt Diesen kan konkretiseringsbördan utlösas som en aktivitetsplikt. Rättsäkerhetsbristen försvaras emellertid av Diesen på samma vis som uttrycktes av Edelstam, Ekelöf och Heuman – nämligen på grund av att det är fråga om en begränsning av åklagarens och rättens utredningsmöjligheter och därmed är nödvändigt med en konkretiseringsbörda.39 I realiteten är emellertid frågan hur rimligt det är att uppställa bördor
på den tilltalade. Förvisso är det rimligt att argumentera för att det inte är kostnadseffektivt att följa ett spår som inte konkretiserats, utan enbart nämnts av den tilltalade. Om den tilltalade i ett förhör säger att det någonstans i Sverige finns en karta begravd som tar polisen till den ”riktige” gärningsmannen, men inte själv vill berätta vem den riktige gärningsmannen är eller var i Sverige polisen kan leta efter kartan, så är det rimligt att en konkretiseringsbörda ankommer den tilltalade. Däremot innebär det att utredningsbördan förbises och bevisbördan i realiteten omkastas.
Vidare problematiserar Diesen förklaringsbördan, vars innebörd är att en omständighet som inte förklaras av den tilltalade läggs till last för den tilltalade i bevishänseende. Sammantaget leder de olika rättsliga bördorna till den falska bevisbördan. Även om åklagaren bär den ”äkta” bevisbördan så åligger det även den tilltalade att bevisa att den friande förklaringen är sannolik. Förvisso ändrar inte kravet något i åklagarens bevisbörda. Med andra ord ankommer det fortfarande på åklagaren att redovisa både för- och nackdelar för den tilltalade. Däremot innebär det att bevisbördan indirekt kan åligga den tilltalade när ett bevisvärde av en försvarsinvändning inte kunnat fastställas. Trots att bevisbördan ska åligga åklagaren uppställs alltså även ett krav på den tilltalade att bevisa att dennes invändning är sannolik. Innebörden i praktiken är emellertid inte att den tilltalade står inför någon tung börda, utan den falska bevisbördan är
36 Diesen, 2015, s. 123 f. 37 Diesen, 2015, s. 128. 38 Nordh, 2019, s. 43. 39 Diesen, 2015, s. 129 f.
enligt Diesen en illusion som uppkommer när rätten ska förklara att den tilltalades version inte är trovärdig.40 Med andra ord har den tilltalade varken någon bevisbörda eller utredningsbörda,
utan det åligger fortfarande åklagaren att framföra allt som kan tänkas vara av relevans för målet. En passivitet kan emellertid påverka domens utfall, vilket förhåller sig orättssäkert. En alternativ historia som förklarar den tilltalades oskuld ska rimligen värderas som friande grund, precis som att en historia som tydliggör den tilltalades inblandning ska fungera som fällande grund. Däremot förhåller det sig orimligt att en av den tilltalade berättad historia som vare sig ger uttryck för eller emot den tilltalades skuld eller oskuld värderas som neutral, medan det betraktas som betungande ifall den tilltalade inte yttrar sig alls. Dessutom medför den falska bevisbördan att den tilltalades förmåga till en sammanhängande och övertygande muntlig utsaga är vital i bevisvärderingssynpunkt. Som nämndes i kapitel 2.2 om den fria bevisprövningen så påverkas rättens ledamöter av förhörspersonens kroppsspråk. Ifall den tilltalade är medveten om att den flackar med blicken vid nervositet så kan det innebära en nackdel att informera, konkretisera och förklara vad som har hänt. I nuläget resulterar både valet att tala och att inte tala i en betungande bevisvärdering för den tilltalade, vilket kan resultera i en felaktigt fällande dom.
3.4 Fri bevisvärdering
Avsnitt 3.2 förklarade att 35 kap. 1 § RB ger uttryck för den fria bevisföringen, såväl som den fria bevisvärderingen. Innebörden av den fria bevisvärderingen är att rätten är fri att bilda sig en egen uppfattning beträffande om beviskravet är uppfyllt. Med andra ord finns det inga rättskällor som reglerar hur bevismaterialet ska värderas av rätten. Det bör emellertid nämnas att HD:s bevisvärdering har normerande effekt i praktiken, även om det inte är bindande i sig.41
Regeln är inte fakultativ, vilket innebär att rätten inte får frångå något av bevismaterialet som tillförts i processen, förutsatt att den inte avvisats inledningsvis. Rätten kan därmed värdera att ett bevis är väldigt svagt, men den kan inte strunta i att värdera bevis. Skulle domstolen vara tveksam gäller principen in dubio mitius, vilket är ett latinskt begrepp som innebär att rätten ska döma till fördel för den tilltalade vid tveksamheter.42
Det faktum att bevisvärderingen är fri innebär att rätten måste tillämpa kunskap som ligger utanför juridikens område. Däremot innebär friheten inte att rätten kan agera godtyckligt. Det uttrycks i 35 kap. 1 § RB att rätten ska göra en samvetsgrann prövning. Innebörden är en plikt att förhålla sig objektiv. För att behålla objektivitet har olika värderingsmetoder framtagits. Vilka metoder som bör användas har varit föremål för en intensiv diskussion i doktrinen och det finns ett flertal olika uppfattningar om hur bevis ska värderas.43 (Se kapitel 5.)
Bevisvärderingen är emellertid inte helt fri, trots principens benämning. Förarbetena till lagen stipulerar exempelvis att bevisvärderingen inte får förhålla sig godtycklig eller totalintryck av material. Dessutom ska bevisvärderingen utföras utifrån allmänna erfarenhetssatser och personer med sakkunskap ska anlitas om en fråga berör kunskaper utanför domares objektiva kompetenser. Även om rättens ledamöter har privata erfarenhetssatser så får det alltså inte
40 Diesen, 2015, s. 130 ff. 41 Dahlman, 2018, s. 59.
42 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 77. 43 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 160 ff.
användas som underlag, utan det måste röra sig om allmänna erfarenhetssatser.44 Det
föreligger därmed en fastställd bevisvärderingsmetod. Den är emellertid vag, varigenom den ändå är att betrakta som fri i tillvägagångssätt. Det finns heller ingen rangordning mellan bevisvärde, utan rätten är helt fri att avgöra huruvida ett fingeravtryck ska värderas högre än DNA-bevisning eller tvärtom.45
I kapitel 2.2 beskrevs det i samband med den fria bevisprövningen att den fria
bevisvärderingen i många aspekter är svårhanterlig. Exempelvis ska bevisvärderingen enligt somliga domare baseras på sunt förnuft.46 I praktiken förhåller sig emellertid inställningen
problematisk, eftersom uppfattningar om moral, politik, sociala beteendemönster osv. givetvis skiljer sig från domare till domare.47 Utgår värderingen ifrån ”sunt förnuft” så innebär det
därmed att utfallet blir annorlunda beroende på vem som sitter i rätten. Det kan därmed anses vara av relevans att utreda en gemensam metodik utan att för den sakens skull frångå den fria bevisvärderingen och återgå till den legala bevisprövningen.
När en bevisvärdering genomförs utan stöd av olika modeller så måste domaren motstå de psykologiska aspekter som inträffar automatiskt för människor vid komplexa
relevansbedömningar. Ett sätt att undvika den omedvetna styrningen mot subjektivitet är att bedöma enskilda bevis var för sig, istället för att göra en helhetsbedömning. Det minimerar nämligen risken för att rätten dömer i den riktning det lutar, istället för att utgå ifrån principen ”ställt utom rimligt tvivel”. Problemet med metodiken är att det trots allt är
helhetsbedömningen som utgör bevisprövningen, dvs. de enskilda bevisen ställda mot ett beviskrav.48 (Vidare utveckling om metoder och rättens bevisvärdering framgår i kapitel 5
och 6.)
3.5 Beviskrav
3.5.1 Allmänt om beviskrav
I avsnitt 2.2 beskrevs det att en rättsstat inte kan acceptera felaktigt fällande domar. För att försäkra det ställs ett högt beviskrav inom svensk rätt. Numeriska siffror används inte för att förklara hur hög sannolikhet det måste vara för en fällande dom. Det kan alltså inte
bestämmas att en person ska fällas eftersom det är 95 % sannolikhet bakom att personen begått gärningen. Antingen är en person skyldig eller oskyldig.49 Enligt domare beror det på
att juridik inte kan uttryckas i siffror. Det kan vara sannolikt att en person begått en viss gärning givet den bevisning som framlagts, men det kan ändå vara så att det inte är tillräckligt sannolikt för att beviskravet ska vara uppfyllt. En matematiker skulle däremot tänka
annorlunda och mena att det alltid finns en uttrycklig sannolikhet för när beviskravet blir uppfyllt.50 (Se kapitel 5.1.1.) I det avseendet kan båda antas ha rätt. Det går givetvis inte att
bestämma att någon är 95 % skyldig. Däremot är det möjligt att uttrycka huruvida någon är
44 SOU 1926:32, Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, del 2., s. 255,
SOU 1938:44, s. 377 f.
45 Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Nordstedts juridik AB, Stockholm, 2006, s. 22 f. 46 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 172.
47 Diesen, Christian, Utevarohandläggning och bevisprövning i brottmål, Juristförlaget AB, Stockholm, 1993, s.
383.
48 Diesen, 2015, s. 73 ff.
49 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 150 f. 50 Dahlman, 2018 s. 34.
skyldig eller oskyldig genom exempelvis binära siffror. Antingen är saken bevisad (1) eller så är den inte det (0).
Beviskravet är utformat efter i vilken utsträckning felaktiga domar får förekomma för att uppnå en effektivitet inom straffrättskipningen och brottsbekämpningen. Om hypotetiskt sett juridik skulle kunna uttryckas i procentuella siffror och beviskravet skulle ställas till 98 %, så innebär det en villighet att låta två oskyldiga personer dömas på en grupp om 100 personer för att förhindra brott och följa straffbestämmelser.51 Beviskravet avser styrkan som ett bevis
måste uppfylla för att få ligga till grund för dom och blir därmed ett element i bevisbördan. Med andra ord riktar sig beviskravet till åklagaren.52
Beviskrav formuleras antingen negativt eller positivt. Ur en positiv aspekt uttrycks det genom hur stark bevisning som krävs, exempelvis genom formuleringar såsom att bevis ska vara “övertygande” eller att “åtalet är styrkt”. Rättens subjektiva mening är irrelevant, då det ska vara övertygande på objektiva grunder. Ur en negativ aspekt formuleras beviskravet genom “ställt utom rimligt tvivel”, alltså att det inte får föreligga rimliga tvivel för att
gärningsmannen begått brottet. Exempelvis så utgör en alternativ förklaring ett rimligt tvivel, varför alternativa förklaringar ofta presenteras av försvaret. I praktiken bör både den positiva och negativa formuleringen användas när domstolen avgör om åklagaren fullgjort sin
bevisskyldighet, eftersom det gör sannolikhetsbedömningar säkrare. Ifall det fastställs att antingen A eller B ensam har begått ett brott kan ingen dömas eftersom det utgör en alternativ förklaring för person A att B kanske gjorde det och tvärtom. Det är då inte ställt utom rimligt tvivel att vare sig A eller B begick brottet. Påståendet förutsätter emellertid att bara en av dem ensam har begått brottet. Har de däremot handlat tillsammans och i samförstånd ska istället båda fällas53. Hur starkt ett tvivel måste vara för att utgöra en frikännande dom finns det inte
någon bestämmelse kring. Det har dock framgått av praxis att det ska vara ett rationellt och konkret tvivel. Med det avses en tänkbar förklaring som innebär ett rimligt och beaktansvärt tvivel.54 Medan utredningskravet kan variera från fall till fall så är beviskravet konstant. Det
måste alltid vara ställt utom rimligt tvivel att ett brott blivit begånget enligt
gärningsbeskrivningen.55 Alltså kan rättens ledamöter personligen känna en viss säkerhet
kring att en person är skyldig, men måste ändå frikänna personen om det finns ett objektivt rimligt tvivel.
3.5.2 Anpassat beviskrav
Det högt ställda beviskravet kan sänkas. Sänkning av beviskravet genomförs emellertid aldrig på grund av bevissvårigheter, till skillnad från i tvistemål. Vid allvarliga brott som medför fängelsestraff är det ytterst ovanligt att beviskravet sänks, men ifall ett brott är mindre allvarligt och personen riskerar ett lindrigare straff så medför det motsättningsvis ofta att beviskravet sänks. Ju allvarligare straff, desto högre beviskrav och tvärtom. Regleringen beror på att det anses viktigare att undvika felaktiga domar när straffen är hårdare än när straffet exempelvis ”bara” innebär böter. 56
51 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 85 f. 52 Diesen, 2015, s. 137.
53 Se exempelvis NJA 1980 s. 606 om gärningsmannaskap. 54 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 151 ff.
55 NJA 2009 s. 447 jfr Diesen, 2015, s. 192. 56 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 154 f.
I NJA 1990 s. 210 tydliggjorde HD att beviskravet även kan sänkas för åklagaren då den tilltalade hade svårt att besinna sig, eftersom det annars vore svårt att motsäga den typen av försvar vad beträffar beviskrav. Det räcker då att den tilltalades invändning framstår som obefogad. En sådan typ av beviskravssänkning görs emellertid inte om exempelvis två vittnen som sett händelsen uttalat sig. Notera att en bevissänkning aldrig innebär att felaktiga domar accepteras. Bevisningen måste fortfarande vara övertygande, även om beviskravet sänks.57
4. Muntliga utsagor
4.1 Aktörer
Syftet med en brottmålsprocess är att klarlägga om den tilltalade begått ett brott samt att fastställa en påföljd för brottet, förutsatt att rätten beslutar om en fällande dom. Den inleds genom att åklagaren väcker talan mot den tilltalade under allmänt åtal. Det innebär att parterna i en brottmålsprocess består av åklagaren och den tilltalade. Innebörden av ett allmänt åtal är att den tilltalade begått en gärning som är beskriven som brottslig. Den som blivit utsatt för ett brott kallas målsägande och utgör även part i målet enligt 20 kap. 8 § 4 st. RB. Ifall åtal väckts av åklagaren förs ansvarstalan i samband med åtalet, men i vissa fall kan ansvarstalan väckas och föras personligen av målsäganden.58
I svensk brottmålsprocessrätt kan målets parter och olika typer av vittnen avge muntliga utsagor. Åklagaren hörs rimligen inte, eftersom den ska förhålla sig objektiv och får därmed inte ha tagit del av själva händelsen i sig i egenskap av exempelvis vittne. I mål där den övriga bevisningen är tafatt utgör de muntliga utsagorna från den tilltalade och målsäganden avgörande betydelse. Däremot är partsutsagorna att betrakta som relativt svaga när vittnesbevisning eller skriftlig bevisning finns att tillgå. Det beror på att den tilltalade och målsäganden inte bär något straffansvar för att deras utsagor är sanningsenliga. Det kan dock framhållas att om en tilltalad förnekar brott inför rätten men har erkänt i tidigare förhör så har det tidigare förhöret stor betydelse för utredningen och processen.59 I det sammanhanget är den
tilltalades förmåga att redogöra för en bra och sammanhängande alternativ historia speciellt viktig i förhållande till en senare bevisvärdering. Om den tilltalade inte upplevs som trovärdig i sin utsaga kan det resultera i en fällande dom, eftersom rätten inte ansett att den alternativa historian utgör något rimligt tvivel mot åklagarens gärningsbeskrivning.
36 kap. 1 § RB uttrycker att den som är part i målet inte får vittna, varigenom regeln om sanningsenlighet inte kan kringgås genom att exempelvis kalla den tilltalade som vittne i sitt eget mål. Förhören med dem sker alltså i rent bevissyfte. Under förberedelserna till 1987 års ändringar av RB framhölls emellertid en diskussion om huruvida målsäganden skulle få behandlas som vittne i vissa fall, eftersom en målsägande som inte för ansvarstalan i praktiken är att betrakta som vittne. Förslaget bemöttes emellertid av en del kritik. Eftersom målsäganden anses ha en motsatsställning i förhållande till den tilltalade så är det inte rimligt om målsägaren skulle inta en vittnesposition.60 Sålunda gjordes ingen ändring i det avseendet, utan
målsägandens utsaga betraktas alltid som partsutsaga.
Till skillnad från vid partsutsagor så genomförs vittnesutsagor under sanningsförsäkran. Innebörden av det är att en person som vittnar i ett mål är skyldig att avlägga vittnesed, vilket framgår av 36 kap. 11 § RB. När ett vittne avlägger ed innebär det att personen under straffansvar svär att tala sanning inför rätten, vilket kopplas till brottet mened. Det uttrycks i 15 kap. 1 § BrB.
Vittnesutsagor hör till några av de viktigaste delarna av bevisföringen. Det är därför även viktigt att rätten utreder de personliga förhållanden som kan förstärka eller försvaga bevisvärdet av
58 Carlsson, Per, Persson, Mikael, Processrättens grunder, Sjunde upplagan, Iustus förlag AB, Uppsala, 2004, s.
58.
59 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 244 f.
vittnesutsagan. Om vittnet exempelvis är den tilltalades bästa vän kan partiskheten försvaga bevisvärdet, precis som att det istället kan förstärka bevisvärdet om en vittnet till en misshandel är polisman. Att avge muntlig utsaga som vittne är därmed inte frivilligt, utan den som har blivit kallad som vittne är skyldig att medverka i rättegång på domstols begäran, oavsett om vittnet är svensk medborgare eller utlänning som vistas i riket. Vittnesplikten är en absolut skyldighet, vilket innebär att domstolen som regel inte kan befria vittnet från att besvara vissa känsliga frågor, förutsatt att informationen inte uppenbart är utan relevans för målet. Om vittnet känner starkt obehag kan emellertid rätten besluta att den tilltalade, annan part eller åhörare inte får medverka vid vittnesförhöret, utan får se rättegången genom ljud- och bildöverföring i ett så kallat medhörningsrum enligt 36 kap. 18 § RB.61
4.2 Genomsyrande principer
4.2.1 Omedelbarhetsprincipen
Av 30 kap. 2 § RB framgår det att en dom måste baseras på det som framkommit vid huvudförhandlingen. Med andra ord får inte annan information än den som framkommit under huvudförhandlingen utgöra grund för den prövning som görs av rätten vid beslutande av dom. Bestämmelsen benämns omedelbarhetsprincipen. Skulle exempelvis rätten vara medveten om ett polisförhör som skulle kunna tänkas utgöra bevisfakta för åklagaren så får den ändå inte inkludera polisförhöret som grund för domen, förutsatt att åklagaren inte själv upptagit bevisningen. Omedelbarhetsprincipen påverkar därmed den fria bevisvärderingen och grundar sig i att parterna ska vara medvetna om exakt vad rätten har att beakta inför beslut om dom.62
Omedelbarhetsprincipen gäller emellertid inte beträffande allmänna erfarenhetssatser. Vad som avses med allmänna erfarenhetssatser är information som för allmänheten är given. Exempelvis behöver åklagaren aldrig bevisa att det är mörkare en sommarkväll klockan 23:00 än vad det är samma sommarkväll klockan 18:00, eftersom det är allmänt vedertaget. Att personer blir trötta innan de somnar är även ett exempel på en allmän erfarenhetssats. Vid bevisvärderingar utgör allmänna erfarenhetssatser en stor inverkan. Ponera att vittnet som utger sig ha sett den tilltalades flyktbil konstaterar att flyktbilen var blå. Rätten kan då värdera bevisningen som starkare om klockan var 18:00 under sommarkvällen, än om klockan var 23:00 samma kväll, eftersom det har varit svårare för vittnet att avgöra huruvida bilen var blå, grön eller svart om det var mörkare ute.Detsamma gäller notoriska fakta. Innebörden av notoriska fakta är omständigheter som är allmänt kända. Den fakta att Olof Palme är död behöver exempelvis inte bevisas, eftersom det är notoriskt. Det kommer till uttryck i 35 kap. 2 § RB.63
Bestämmelsen om allmänna erfarenhetssatser är begränsat till allmänt. Det gäller inte privat vetande. Ifall rätten besitter relevant fakta för målet så måste det lämnas utanför ämbetsutövningen. Förbudet kvarstår oavsett om domaren förmedlar sin kunskap för båda parter. Det hela grundar sig i att iakttagelserna inte kan garantera en riktighet. Det skulle inte förhålla sig rimligt om en domare skulle värdera sin egen framtagna bevisning.64
61 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 219 ff. 62 Edelstam, Ekelöf, Heuman, 2009, s. 27 f. 63 Dahlman, 2018, s. 51 f.
4.2.1.1 Gärningsbeskrivningen
Till omedelbarhetsprincipen hör att rätten är bunden av åklagarens gärningsbeskrivning i en brottmålsrättegång, vilket kommer till uttryck i 30 kap. 3 § RB. Det innebär att rätten inte får döma individen till något brott som inte ryms inom gärningsbeskrivningen. Ponera att åklagaren i sin gärningsbeskrivning framfört att den tilltalade uppsåtligen vållat målsäganden skada genom knytnävslag. Skulle det under rättegången framgå att motivet bakom slaget var att ta målsägandens plånbok så är rätten fortfarande bunden till gärningsbeskrivningen. Den tilltalade kan således inte dömas till rån, eftersom gärningsbeskrivningen inte omfattar något tillgreppsrekvisit. Bevisvärderingen baseras därmed på vad för gärningsbeskrivning som åklagaren framfört.65
Vidare måste gärningsbeskrivningen vara tillräckligt individualiserad. Med andra ord räcker det inte att åklagaren uppger att den tilltalade har tillfogat målsäganden ett slag. Av 45 kap. 4 § RB framgår det att det av stämningsansökan även måste framgå vad för typ av slag, när slaget inträffade i fråga om tid och plats och liknande. I NJA 1991 s. 83 bestämde däremot HD att det var tillräckligt individualiserat att gärningsbeskrivningen omfattade upprepade våldtäkter mot sambo från sommaren 1987 till sommaren 1990. Hade det gått att individualisera gärningsbeskrivningen mer så hade det anförts som krav, men på grund av brottens karaktär ansågs det inte vara möjligt att specificera gärningen mer. Därmed kunde mannen dömas även om brotten inte individualiserades till precisa tidpunkter.
Alternativa gärningsbeskrivningar är däremot inte okej. Dahlman förklarar alternativa gärningsbeskrivningar genom att exemplifiera den så kallade Gryningspyromanen. Under åren 1995—2000 misstänktes en man, Gryningspyromanen, för över hundra olika bränder i Skåne, Småland och Dalarna. Det framgick av polisutredningar att när mannen flyttade till en ny ort så ökade en viss typ av anlagda bränder i orten, medan bränderna i hans tidigare bostadsort minskade till normalkvoten av bränder. Det var synnerligen osannolikt att Gryningspyromanen inte hade någonting med någon av bränderna att göra. Trots det förelåg en stor problematik, eftersom även om sannolikheten var otroligt hög för att Gryningspyromanen anlagt brand A och/eller B och/eller C osv, så kunde det inte bevisas att han anlagt specifikt brand A eller specifikt brand B. Att uppställa bränder som ”och/eller” är inte tillräckligt individualiserat, eftersom olika bränder utgör olika gärningar. Medan det är en och samma gärning att tillfoga annan ett slag, för att sedermera ta personens pengar, så är det en gärning att anlägga brand A och en annan gärning att anlägga brand B. Det beror på att slaget och stölden hänger ihop, medan bränderna betraktas som två separata brott.66
4.2.2 Kontradiktionsprincipen
Svensk processrätt genomsyras av den latinska sentensen audiatur et altera pars, vilket utrycker kontradiktionsprincipen. Dess innebörd är att båda parter har lika rätt att höras. Kontradiktionsprincipen är inte direkt lagfäst i RB, även om den kan komma till uttryck i flertalet bestämmelser.67 Bland annat skapar omedelbarhetsprincipen i 30 kap. 2 § RB garantier
för att kontradiktionsprincipen upprätthålls, eftersom respektive part är medveten om vad som framförs och därmed vad som ska besvaras. Dessutom uttrycker 32 kap. 1 § RB en garanti för att en part ska ha skäligt rådrum inför att infinna sig i rätten eller fullgöra något i rättegången.
65 SOU 1938:44, s. 340 jfr brotten misshandel 3 kap. 5 § BrB och rån 8 kap. 5 § BrB. 66 Dahlman, 2018, s. 55 f.
